URVATTNAT. Det går nog utmärkt att slåss för kvinnors rättigheter men ha svårt för muslimer, ogilla flator och bögar, tycka att alla bidrag till de svaga i samhället ska sänkas till ett minimum, skriver Lars Thulin, som anser att begreppet feminism blivit urvattnat.

Det brukar hända på vissa fester. Strax före midnatt i köket eller i en hammock på altan om det är sommar. Ett antal vackra kvinnoögon spänns i en ensam man. Och så kommer frågan i en ton som kräver omedelbart svar:

–Är du feminist?

För mannen är det en lose-lose-situation. Han är körd vad han än svarar. Väljer han ja, bli kvinnornas snabba replik, fylld av både honung och ättika:

–Verkligen. Och hur kan du försvara eller förklara detta…

Därpå följer en genomgång av mäns övergrepp på kvinnor från det att Gud körde ut oss ur Edens Lustgård och fram till dags dato. Mannen antas var personligen ansvarig för allt. Han är chanslös eftersom han inte kan försvara ett skit.

Svarar han nej på frågan, försvinner all honung ur kvinnorösterna. Sedan är han förpassad till umgängeskretsens stinkande komposthög. Han blir aldrig bjuden igen.

Men man kan göra som jag brukar. Svara med krav på förtydligande, nämligen:

–Definiera feminism.

Kvinnorösterna suckar, fyllda av misstro, hur kan jag inte fatta vad feminism är?

–Att vara för jämställdhet mellan könen förstås, det är väl självklart. Har du problem med det?

Nej. Men däremot med hur mycket av feminismen själv definierar sig. För jag är för total jämställdhet på alla områden i livet. Jag upplever att den traditionella, högljudda och aggressiva feminismen som fortfarande är vanlig hos debattörer i böcker, krönikor och tevesoffor, inte alltid delar min uppfattning.

Jämställdhet innebär för mig att alla individer ska ges samma förutsättningar och samma chanser i livet. Oavsett om man heter Lisa eller Pelle i förnamn. Men också oavsett om man heter Nilsson eller al-Ahmed i efternamn, om man har en pappa med tiotals miljoner på banken eller en som jagas av kronofogden, om man fötts med en fullt fungerande kropp eller en som inte funkar perfekt. Om man älskar personer av samma kön eller det motsatta. Kampen för jämställdhet kan inte graderas, ett område är inte viktigare än ett annat.

Kvinnosvaren blir då nästan alltid följande:

–Men allt det ingår i feminism. Att vara för all jämställdhet är att vara feminist. Som feminist tycker man automatiskt rätt på alla dessa områden.

Det tror jag inte ett ögonblick på. Det går nog utmärkt att slåss för kvinnors rättigheter men ha svårt för muslimer, ogilla flator och bögar, tycka att alla bidrag till de svaga i samhället ska sänkas till ett minimum. En annan följd av tron att alla feminister automatiskt tänker ”rätt”, är att de som inte erkänner sig som feminister då självklart tänker ”fel” även på alla andra områden.

Då kommer spretigare argument. Hur kan jag säga så, när kvinnor misshandlas och mördas av sina män, när de har sämre lön, när de tar mycket mer ansvar för familjen? Förnekar jag det?

Verkligen inte. Tvärtom. Min mormor (1894-1976) var kvinnokämpe och socialdemokrat. Jag beundrade henne. Det är ingen överdrift att säga att hon var med och byggde folkhemmet. Och dessbättre hann dö innan grävskoporna började riva det.

Hon var 27 år då kvinnor fick rösta första gången. Ett år senare var det omröstning gällande förbud mot alkoholdrycker. Där röstade hon förmodligen för förbud medan hennes make röstade mot. I sitt parti kämpade hon för kvinnors rätt, i kooperationen för bättre och billigare mat för alla, som ledamot i kommunens fattigvårdsstyrelse för att kvinnor och barn som led i dysfunktionella äktenskap med svin till män skulle få det bättre. Som nämndeman hävdade hon medmänsklighet men också att alla måste ta ansvar för sitt handlande. Jag älskade min mormor för det hon gjorde.

Men hon skulle inte ha haft något till övers för den märkligt intellektuella feminism som råder nu, med välutbildade från samhällets toppskikt. Som Kajsa Ekis Ekman, som driver allt märkligare frågor i en syrefattig teoretisk luft. Eller kvinnor med obegriplig syn på rättssamhället och som kräver att lagen ska tillämpas olika för kvinnor och män. Som Cissi Wallin och Maria Sveland.

Hur hjälper deras feminism ensamstående Enisa, projektanställd trebarnsmamma i Hallonbergen som sparkats för att hon tvingas vabba mycket? Eller Jessica i Saltsjöbaden som måndagsmorgnar sminkar sitt ansikte hårt för att dölja blåmärken efter helgens helvete? Eller Britt-Inger i Farsta, nybliven änka med garantipension efter att ha skött familjen större delen av sitt liv? Men som nu inte har råd att hämta ut sin artrosmedicin.

Den typen av kvinnor slogs min mormor för. Ovan nämnda feminister umgås förmodligen i kretsar där dessa kvinnor inte finns. Att slåss för dem ger inga rubriker. Min mormor skulle kallat dessa moderna feminister för våp. Det var hennes benämning på tillgjorda kvinnor, uppfyllda av sig själva.

Men då denna typ av kvinnor fortfarande definierar feminism, kan jag inte utan förbehåll kalla mig feminist. Efter att ha framfört mina skäl på festen, gör jag därför sällskap på komposthögen med han som svarade nej på första frågan.

Om klockan är för mycket väljer jag dock mellan två ytterligare alternativ.

–Jag måste gå på muggen.

Eller.

–Kan någon numret till taxi?

The post Därför kan jag inte kalla mig feminist first appeared on Opulens.

YIN OCH YANG. “Så det är kombinationen av manlig omvårdnad, som kan utföras av kvinnor, samt en kvinnlig typ av omvårdnad, som kan utföras av män, som gör att 1+1 blir 3.” Lars Thulin påminner oss om att det måste finnas en balans mellan könen.

I en sympatisk, intressant och välskriven artikel i Opulens nyligen tar Henrik Schedin upp det faktum att världen behöver mer mjuka, typiskt kvinnliga värden och att omvårdnad borde värderas högre. Eftersom att kvaliteten på den, hur vi tar hand om varandra, definierar kvaliteten på ett samhälle.

Det är lätt att instämma. Nya Testamentet rymmer många exempel på denna tanke. Berättelsen om den Barmhärtige Samariten är en (Lukas 10:25-37). Uttrycket ”Allt du gör mot en av de minsta gör du också mot mig” (Matteus 25:40) är ett annat. Det nödvändiga med omvårdnad finns alltså i de berättelser som format vår kultur och moral. Men som vanligt är världen komplicerad och grå. Så innan vi jublande går in i en värld helt styrd av kvinnor och kvinnliga ideal bör vi fundera en del.

Dagens värld och framförallt debattklimat gör att vi tror att vi kan styra allt. Att vi kan vara helt politiskt korrekta och därmed upphäva grundläggande strukturer, sådana som styrt oss sedan människan såg dagens ljus för över 200 000 år sedan. Men som alltid är det historien som formar vår nutid och vår framtid. Människan är ett däggdjur och ett flockdjur. Att vara ett däggdjur innebär att föda levande ungar som är helt beroende av sina föräldrar första delen av sitt unga liv. Att vi är flockdjur innebär att vi bara kan överleva och utvecklas om vi samarbetar. Ensamma var vi dödsdömda på savannen, enkla offer för konkurrerande stammar och rovdjur.

Därför är omvårdnad, som Henrik Schedin skriver, en grundläggande del i samhällsbygget. Det har det varit sedan vi levde i grottor och hyddor. Att skaffa avkomma och se till att den blev vuxen var den primära uppgiften, precis som för andra djur.

Vissa feminister säger att könet bara är en social konstruktion. Evolutionen delar inte den åsikten. Honor kan bära fram, föda och ge mat åt ungar. Det kan inte hanar. Och kommer aldrig kunna, så länge vi inte helt bygger om vår arvsmassa. Dessa unika egenskaper hos honor gör dem mer omvårdande än hanar. Det gäller råttmamman, elefantmamman och kvinnor.

Vore det då inte enklast att alla flockar, människor och djur, blev matriarkat? Där kvinnorna bestämde allt? Då skulle de omvårdande egenskaperna sättas i centrum.

Nja, kanske inte. För evolutionen har också gett en del gemensamma egenskaper till hanar. De är generellt sett starkare än honor, vilket inte betyder mer uthålliga. Men starkare vad gäller rå fysisk styrka. De är aggressivare och de är, kanske som en följd av aggressiviteten, mer oförvägna och risktagande. Det gör att även de sysslar med en sorts omvårdnad – att skydda honor och avkomma från yttre faror och se till att de får mat under kritiska ”småbarnsår”.

Följden? Att både manlig och kvinnlig omvårdnad behövs.

Visst, den manliga omvårdnaden har i samhällen ofta spårat ur i orgier i våld, inom flocken och regelrätta krig med andra flockar. Men är det en följd av att de är hanar? Eller en följd av att de måste utöva en omvårdnad med manliga förtecken?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Låt oss se på verkligheten. Elefantflockar är matriarkat.  De leds av en alfahona. Gamla hanar stöts ut ur flocken och lever ensamma till sin död. De behövs inte. Betyder det att en elefantflock enbart är full av omvårdnad på honors vis? Nej, en uppretad elefantflock är skrämmande och livsfarlig.

Låt oss flytta över till mänsklig storpolitik. Ännu är kvinnliga världsledare undantaget som bekräftar regeln i en utpräglat manlig politisk värld. Men kvinnorna blir stadigt fler, vilket är en välsignelse. Fast har de framgångsrika kvinnorna varit fredsduvor, styrda av moderlig omvårdnad?

Nej, Margret Thatcher, Golda Meir, Indira Gandhi, Benazir Bhutto, Hillary Clinton med flera tvekade inte att ta till våld när de ansåg att det krävdes.

Vidare, de stora upptäckterna och uppfinningarna som gjort världen bättre och räddat många liv, har inte gjorts i kvinnliga omvårdnadens tecken utav av struliga, helt hängivna personer, ofta men inte alltid män, som drivits av något som kan kallas fokuserad aggressivitet. 

Christoffer Columbus och Vasco da Gama som uppsökte för européer okända världsdelar, James Watt med ångmaskinen som låg till grunden för industri och modern samfärdsel, Louis Pasteur som genom pastörisering räddat oräkneliga liv, Alexander Flemming som upptäckte penicillinet och räddade minst lika många, Henry Ford som satte hjul på världen, Thomas Alva Edison som lyste upp den, Steve Jobs och Bill Gates som helt revolutionerade vår vardag, vårt sätt att kommunicera och jobba. Inom kort kommer vi få många kvinnor som gör liknande viktiga upptäckter. Minns att två av tre som tar akademisk examen i Sverige idag är kvinnor.

Så det är kombinationen av manlig omvårdnad, som kan utföras av kvinnor, samt en kvinnlig typ av omvårdnad, som kan utföras av män, som gör att 1+1 blir 3. Att vi kan bygga samhällen.

Vi får aldrig glömma det. Att glömma är att kasta ut barnet med badvattnet. En värld helt ledd av manliga män blir en dålig värld. Det blir även en värld helt ledd av kvinnliga kvinnor.

Yin och yang. Svårare är det inte. Fast inte heller enklare.

The post Det måste finnas balans mellan könen first appeared on Opulens.

KULTURKRIGET. “Skolfrågan är ett exempel på hur det kan gå, på några år har en fråga som inte ens finns i nationalisternas arsenal seglat fram och slitit problemformuleringsprivilegiet ur händerna från väldiga internationella koncerner”, skriver Nathan Hamelberg.

Vid tiden kring terrordådet vid Utøya formulerade vänsterpolitikern Ali Esbati sig i termer av ”vägra ta debatten”. Jag tror det i mångt och mycket var en vettig inställning om man med det menar att vissa debatter bara blir av om två parter deltar. Dessutom att våra medier, sedan deras ekonomi börjat vara beroende av klick gått in i klickonomins era, och därmed ständigt premierat det som är polariserande, skapar kontrovers och upprör. Kulturkrig trumfar nästan allt annat givet att det skiljer så lite mellan de flesta partiers faktiskt föreslagna politik och hur mycket som regleras av avtal.

The post En annan debatt är möjlig first appeared on Opulens.

RETORIK. “Brottsoffer, mordoffer, våldtäktsoffer är beskrivningar av vad någon utsatts för, inte livsidentiteter.” Nathan Hamelberg menar att huruvida man själv ser sig som “ett offer” eller inte blivit en positioneringslek för att avfärda eller stärka politisk mobilisering.

Häromdagen såg jag en person från ett politiskt ungdomsförbund beskriva sig själv som ”inte ett offer”. Det slog mig: vad är man offer för om man ser sig nödgad att oombett beskriva att man inte är ett offer? Ingen kan ju säga det om den inte utgår från att folk ser den som ett offer för något, om annat inte anges. Vilket så klart är mentalt begränsande.

Sättet begreppet ”offer” används på är rätt trubbigt i svenskan. Och det är onekligen influerat av kulturkrig i USA där medborgar- och kvinnorörelsens segrar skapade en ny politisk parlör, där ord som ”welfare queens” med mera sjösattes för att mobilisera mot välfärd för alla. En beskrivning av en stor del av demografin som ”offer”, men med en underförstådd betydelse av viljelösa offer, var ett av sätten att mobilisera.

För att kunna argumentera för en begränsad välfärdsstat var det nödvändigt att ange moraliska skäl till varför stöd till andra medborgare, som var utsatta eller i kris, i själva verket skulle göra dem illa. Det för att de då inte skulle utveckla den självständighet som fordras för att ändra sin livssituation. Det är talesättet om att var och en är sin egen lyckas smed vridet till sin motsats: var och en är sin egen olyckas arkitekt.

I fallet med ungdomsförbundaren tror jag inte att det nödvändigtvis var en syn på välfärdsstaten som låg bakom retoriken om att inte vara offer. Oftast när ”inget offer”-retoriken mobiliseras brukar det komma med en implicit eller explicit anklagelse om att andra gör sig till offer, vilket i förlängningen betyder att de skapar problem av något som egentligen inte är ett problem. Exempelvis att könsdiskriminering eller rasism är hjärnspöken snarare än empiriskt observerbara fenomen och att de som tar upp dessa företeelser som problem i själva verket gör det utav karriärstrategiska skäl eller på grund av politisk korrekthet.

I vidare bemärkelse utgår hela den svenska välfärdsstatens antagande från att vi alla är offer.

Eftersom några av de starkare folkliga mobiliseringarna och opinionerna i Sverige det senaste decenniet varit just mot rasism och sexism, såsom metoo och kampanjen mot Reva till exempel – och de samtidigt mött motreaktioner – så blir ”jag är inget offer” ett sätt att distansera sig och fånga upp stöd från de som ser de mobiliseringarna som hysteriska, negativa eller farliga. Om den som självetiketterar sig som icke-offer dessutom själv hör till grupper som brukar ses som strukturellt utsatta för sexism och rasism blir det ett sätt att sälja in en syn om att ”offer” bara handlar om personlig attityd.

Men att vara offer fungerar ju inte så. Om någon kör på dig är du utsatt för en bilolycka och inget ”glaset är halvfullt”-perspektiv på det i världen ändrar vad som skett. Att vara offer är att beskriva vad som hänt, inte vad man gör åt det som hänt. Att tala om vad som hänt eller om vilka risker man lever med är ett sätt att minska faror och utsatthet och försäkra sig om stöd. Brottsoffer, mordoffer, våldtäktsoffer är beskrivningar av vad någon utsatts för, inte livsidentiteter.

I vidare bemärkelse utgår hela den svenska välfärdsstatens antagande från att vi alla är offer – utsatta – i livet någon gång, vissa av oss många gånger. Vi kommer bryta ben, få förslitningsskador, bli uppsagda, utförsäkrade, råka ut för olyckor, utsättas för kriminalitet, drabbas av våld, hamna mellan jobb, förlora människor vi är beroende av, särbehandlas negativt, behöva rättshjälp, lida av saker helt utanför vår kontroll. Vi kommer bli offer för saker vi inte kan påverka. Men vi kan påverka hur vi kan klara oss när olyckan – eller den usla behandlingen – väl är framme. Genom hur vi solidariserar oss och organiserar oss.

”Jag är inget offer”-retoriken är besläktad med att avfärda problem genom att ställa frågan om huruvida någon är kränkt eller inte. Tar du illa upp över homofobisk jargong i omklädningsrum i lagidrott? Jaha, du är personligen kränkt. Tycker du att det är ett problem med antisemitiska konspirationsteorier som florerar i politik? Vadå, det handlar inte om dig, ta inte åt dig. Gnäller du över rasstereotyper riktade till barn? Om du inte personligen blev ledsen är det inget att oroa sig för. Och så vidare, och så vidare.

Det finns ingen som är offer i essentiell mening – som i att någon sorts offerskap föregår existensen. Offer är man i relation till något, en situation, en belägenhet – och kan sluta att vara. Men det närmsta det går att komma att vara offer är att på förhand göra “att inte vara ett offer” till sin identitet. De som individualistiskt och självmant tar i med ”jag är inget offer” skulle sällan säga att till exempel våldsbrott inte är ett allvarligt samhällsproblem; tvärtom är de nog få som varnar så för deras utbredning. Ingen säger ”jag är inget offer” då, utan snarare betonas att eftersom vissa drabbas av gängkriminalitet så är det ett samhällsproblem (alla blir potentiella offer då) och det är en akut politisk fråga att mobilisera mot gärningsmännen.

Motsatsen till säg diskriminering på arbetsmarknaden, som inte är ett problem för att man själv inte ser sig som ett offer. ”Offer” är en positioneringslek – huruvida man själv ”är” offer är ett sätt att identitetspolitiskt göra sig till rekvisita för att avfärda eller stärka politisk mobilisering.

The post Det finns inga offer, alla är offer first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. “Vi bör avstå från att angripa andras identitet och undvika att sammankoppla andras idékritik med vår egen identitet.” David Rönnegard efterlyser ett mer hälsosamt debattklimat.

Frihet. Ansvar. De hänger ihop. Du har friheten att köra bil, men ett ansvar att inte köra på någon. Likaså, vill jag hävda, har du friheten att yttra dig men ett ansvar att bidra till en konstruktiv debatt.

När politiker debatterar offentligt förekommer det ibland personangrepp. Det är dock på sociala medier, debattforum, och kommentarsfält på nätet det sker konstant. Det är väl dokumenterat att samtalsklimatet ofta har en hätsk ton. Ibland rentav hatisk. Internet möjliggör att vem som helst kan kommentera vad som helst, utan att mötas ansikte mot ansikte. Som del av diskursen borde detta smidiga sätt att kommunicera rimligtvis vara ett positivt inslag i vår demokrati, men i praktiken leder det alldeles för ofta till personangrepp istället för en diskussion om idéer. Jag tror att detta kan leda till självcensur som underminerar yttrandefriheten och vår demokrati.

Personangreppsmyntet har två sidor, och båda är skadliga. Den ena sidan är när man angriper någons person istället för den idé som diskuteras. Att argumentera på detta sätt är ett logiskt felslut (ad hominem) eftersom en persons karaktär eller identitet inte har bäring på om en idé är korrekt eller inte. Jag vet att dina avsikter är onda och därför har du fel! Sådana påhopp skadar inte bara idéutvecklingen i ett samtal, det kan även vara kränkande.

Den andra sidan är när man är mottagare av idékritik men uppfattar det som personkritik. Hur kan du säga att det inte finns några starka bevis för Jesus existens, fattar du inte att det sårar mig som kristen? Denna reaktion skadar idéutvecklingen eftersom man skiftar fokus från idékritiken om bevisning till en upplevd skymfning av sin personliga identitet.

Att känna sig kränkt är inte är samma sak som att ha rätt, och är därför inte ett skäl till att avstå från idékritik. Hur skulle det gå med kunskapsutvecklingen om forskare avstod från att kritisera varandras forskning för att undvika att kränka varandra? Att inte hålla med om en idé borde ej betraktas som en personlig förödmjukelse.

Att skilja på sak och person är svårt eftersom vi ofta förknippar vår personlighet med våra idéer, men det är något som vi måste lära oss för det goda samtalets skull. Vi måste kunna ha idékonflikter utan att ha personkonflikter. Det är så vi undviker våld. Samtal är det verktyg vi har för att bemöta varandras idéer och vi måste lära oss att bruka verktyget rätt.

I strikt juridisk mening innebär yttrandefriheten att staten inte får hindra någon från att yttra sig. På så vis är yttrandefriheten formellt oskadd när medborgare bedriver pajkastning mot varandra. Men det är ändå så att en människas villighet att yttra sig begränsas om hen riskerar att utsättas för personangrepp eller överreaktioner när idékritik uppfattas som personkritik. När vi hämmar varandra på detta sätt sänker vi nivån på debatten och avskräcker andra från att delta. För demokratins skull måste vi värna om ett civiliserat debattklimat.

Nätkränkningarna har ofta som syfte att försöka tysta avvikande idéer. Det finns exempelvis nätgrupper vars enda syfte är ”name and shame” för att dämpa röster man ogillar. Idéer, religiösa eller politiska, har ingen rätt att avskärmas från kritik, men att försöka tysta någon är inte gynnsamt för yttrandefriheten. Det bästa sättet att bli av med en dålig idé är att lyssna och ge starka sakliga motargument.

Om vi avskärmar oss från oliktänkande skapar vi ett samhälle av parallella åsiktskorridorer som aldrig möts. Exempelvis, ett skäl till att föräldrar väljer religiösa friskolor för sina barn är att de vill skydda dem från eventuell kräkning av tron. Det är dock genom att diskutera med oliktänkande som vi konfronteras med annorlunda idéer och lär oss att det är acceptabelt att tänka olika. Det är så vi förebygger ett ”vi mot dem” tänk i samhället. Här finns en koppling till identitetspolitik.

När man sammankopplar politik med sin identitet på detta sätt så blir sak och person samma sak.

Identitetspolitik innebär att man tar politiska ställningstaganden som grundar sig i intressen utifrån en sociokulturell grupp som man identifierar sig med. Det är en form av politik som förs både åt vänster, exempelvis rättigheter som baseras på etnicitet, och åt höger, exempelvis nationalism. När man sammankopplar politik med sin identitet på detta sätt så blir sak och person samma sak. Någon kommer att känna sig kränkt trots att det handlar om idéer. Det identitetspolitiska argumentet är inte ett personangrepp som att ”du har fel för vem du är”, men istället att ”jag har rätt för vem jag är”, och som argument är det samma sak.

John Rawls, 1900-talets mest inflytelserika politiska filosof, utvecklade sin rättviseteori utifrån ett heuristiskt knep kallad ”okunnighetsslöjan”. När vi ska resonera oss fram till vilka rättviseprinciper som vårt samhälle bör vila på ska vi tänka som om vi har denna slöja på oss. Slöjan gör oss opartiska då vi inte känner till vår samhällsposition, kön, sexuell läggning, eller etnicitet. Detta för att sådana personliga attribut inte ska avgöra människors rättigheter. Identitetspolitik är raka motsatsen till detta.

Identitetspolitik kan vara ett nödvändigt sätt för en grupp att få gehör för orättvisor, som exempelvis rasism eller sexism. Om nuvarande och tidigare samhällsinstitutioner har diskriminerat en viss grupp så är det inte orimligt att den gruppen får stöd. Men oavsett hur man ser på rättsliga reformbehov eller positiv särbehandling så kan inte identitetspolitik vara grunden för hur vi vill att vår demokrati ska fungera på lång sikt. Det politiska idealet består inte av en mängd identitetspolitiska grupperingar som konkurrerar om mest gehör för sina särintressen mot varandra. Målet borde vara ett rättvist samhälle med lika villkor för alla som individer.

Det åligger var och en av oss ett yttrandeansvar att bidra till ett hälsosamt debattklimat. Vi bör avstå från att angripa andras identitet och undvika att sammankoppla andras idékritik med vår egen identitet. Yttrandefriheten är den nödvändiga syrekanalen i en levande demokrati som möjliggör konstruktiv debatt, men den garanterar den inte. Det är trots allt vi som måste föra debatten.

The post Yttrandefrihet kräver yttrandeansvar first appeared on Opulens.

EFTERKLOKT. Att Opulens skulle ha blivit en plattform för högerextremister är förstås strunt. Däremot ställdes kritiska frågor kring bland annat klickbetesjournalistik som är värda att ta på fullaste allvar, menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark efter en kontroversiell artikel i magasinets måndagsnummer.

I måndags publicerade Opulens en debattartikel som förespråkar dödsstraff och det från en skribent vilken på nätet kallar sig ”Den öppna rasisten”. En medveten provokation från vår sida förstås och reaktionen lät inte vänta på sig. ”Vad tusan håller ni på med, Opulens?”

Låt mig få återkomma till den frågan efter att självmedlidsamt först ombesörjt den personliga hygienen.

Jag är emot dödsstraff, ja överhuvudtaget till talionprincipens öga för öga, tand för tand. När klasskamrater höll föredrag om exempelvis sin hamster eller sitt frimärksintresse, framförde jag med darrande stämma en appell mot dödsstraff. Amnesty var den första organisation jag blev medlem i, idrottsföreningar och Fantomenklubben borträknade, och jag är fortfarande månadsgivare.

Men jag är chefredaktör för ett magasin som har en debattavdelning och ska man ha en sådan bör den rimligen kunna publicera sådant som strider mot såväl mina egna som mot tidningens värderingar.

Dödsstraff diskuterades på insändarsidorna när jag var barn och debattämnet har därefter poppat upp med jämna mellanrum under decennierna som följt. Efter år av allt högljuddare röster med krav på ”hårdare tag” och med risk för högerextremister i nästa svenska regering är dödsstraff ett minst sagt relevant ämne. Argumentet att det är dåligt att publicera en förespråkare för att det, som det populärt kallas, ”legitimerar” håller inte eftersom det inte längre är vi med humanistiska värderingar som äger problemformuleringsprivilegiet i frågor om brott och straff.

Kritiken mot publiceringen handlade dock mindre om själva artikeln än om skribenten. Ogenomtänkta kommentarer av typen ”Opulens är alltså en plattform för högerextremister nu” tycker jag inte att en tidning som driver en av landets största antifascistiska Facebooksidor behöver svara på. Känner man inte till den kampanjsidan så kanske man innan man hasplar ur sig sådant strunt i alla fall kan spana in några av de snart 3 000 andra artiklar vi publicerat under Opulens treåriga existens.

Det är svårt att värja sig från den kritiken om man ändå vill förbehålla sig rätten till, för våra läsare, kontroversiella publiceringar.

Däremot ställdes kritiska frågor kring klickbetesjournalistik som är värda att ta på fullaste allvar. Nu orsakade debattartikeln förvånansvärt få klick men vår intention skulle ju kunnat vara att få spinn i sociala medier. Det är svårt att värja sig mot den kritiken om man ändå vill förbehålla sig rätten till, för våra läsare, kontroversiella publiceringar. Medarbetare varnade mig också tidigt för att detta skulle väcka ont blod men jag vore ju inte mycket till publicist om jag backade bara på grund av befarad kritik.

Publiceringsbeslutet har också en förhistoria som handlar om helt andra artiklar. Texter som fått kritik endast på grund av namnet i byline. I min förra fredagskolumn slog jag därför fast att vår utgångspunkt alltid är att skilja på text och person. Fina principförklaringar har dock begränsad trovärdighet om de inte åtföljs av praktik. Att publicera ett debattinlägg av ”Den öppna rasisten” var måhända överpedagogiskt men en kraftfull markering mot att Opulens ska uppfattas som ett tryggt rum för likasinnade.

Som jag också skrev i fredags så har provokationer inget egenvärde. Men debattartikeln framkallade tyvärr bara ilska och sakfrågan, dödsstraffsdebatten, uteblev helt. Opulens slogan ”Den vuxne i det offentliga rummet” är lite självironisk, med en blinkning åt det faktum att vår journalistik snarare är fiberrikt bröd än sockervadd. Men det är också en slogan med ett visst allvar. Och eftersom vi vill främja det så kallade goda samtalet får vi nog tänka till lite extra innan ett kontroversiellt ämne också tillåts framföras av en kontroversiell person.

The post Klickbeten och konsekvenser first appeared on Opulens.

DEBATTKLIMATET. Det finns ingen inneboende sanning i att all PR är bra PR. Inte heller att diskussioner om vad som är rasism skulle lyfta rasister och främja deras ärenden. Däremot tar de tid och uppmärksamhet från vad som hade kunnat vara en djupare diskussion om vilka ojämlikheter som existerar i ett samhälle, menar Myra Åhbeck Öhrman.

Uttrycket “the soft bigotry of low expectations) (ungefär “de låga förväntningarnas välmenande trångsynthet”) brukar tillskrivas talskrivaren Michael Gerson och användes först av George W Bush i ett tal gällande ojämna skolresultat. Du kanske har hört det i formen “de låga förväntningarnas rasism”. Troligen i ett sammanhang där en person, ofta från den konservativa högerkanten, triumferande anklagar sin motpart för att syssla med just det.

Andemeningen är ofta att personen som förespråkar en mjukare, mindre kategorisk lösning för att bekämpa problem som rör invandring eller kulturkrockar, är den faktiska rasisten. Egentligen är det den som vill införa hårda straff och tvinga in människor från andra kulturer i den svenska mallen som är antirasisten, då hen hade agerat exakt likadant om de störande elementen var etniska svenskar.

Många säger sig vara trötta på att politiska diskussioner fastnar i att konstatera vem som egentligen är rasist. De beklagar sig över “brunsmetning” eller till exempel att någon antytt att Jens Ganman – Årets Svensk enligt Fokus – skulle bygga sin opinionsbildning på rasistiska figurer. Lustigt nog är samma grupp mer benägen att använda sig av uttryck som “de låga förväntningarnas rasism” för att säga exakt samma sak om sina motståndare.

Du kommer troligen inte att få bekräftat från dem som högljutt beklagat sig över fenomenet det senaste decenniet, att det gynnat dem mer än någon annan grupp. Inte utanför skadeglada upprättelsetal av typen “de sa att vi var rasister, men titta nu vilka som får genomslag för sina idéer”.

När jag jobbade med granskning av Sverigedemokraterna (SD) var det inte ovanligt att de Sverigedemokratiska väljarna försökte avfärda ens avslöjanden om partiets tveksamma beteende, oavsett om det gällde rasism, sexism, ekonomisk brottslighet, bristande parlamentarisk förmåga eller något helt annat. På listan av motargument var “enskilda företrädare” och “det här finns i alla partier, SD granskas bara hårdare” två av de vanligaste.

Båda måste vid det här laget anses vara så grundligt motbevisade att jag gett upp att argumentera dem. Har man inte insett det nu är man nämligen avsiktligt okunnig eller full av kool-aid, och det är komplett slöseri med tid att ens försöka.

Ett annat standardsvar som dyker upp än idag var “ni är SD:s bästa valarbetare”. Det var en twist på konceptet “all PR är bra PR” som till en början förvirrade mig. Jag förstod inte logiken bakom att avslöjanden om en grupps dåliga beteende skulle driva väljare till dem, snarare än bort från dem.

Det är jag, i ärlighetens namn, ganska säker på att deras försvarare inte heller gjorde. De reproducerade bara med en dåres envishet samma skadeglada retorik som de lärt sig av de starka ledare de beundrade, som när Trump (fel)citerade Mahatma Gandhi med “first they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win”. Jag har sett samma citat upprepas av flera företrädare för Sverigedemokraterna – ett av de många retoriska grepp de plockat direkt ur Trumps strategiguide (som han otvivelaktigt först stulit från andra historiska skitstövlar).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vad de troligen inte kommer att prata om är varför påståendet ser ut att bli verklighet. Sverigedemokraterna som parti har vuxit och vad som tidigare med rätta kritiserats för att vara en rasistisk retorik ses som rumsrent, som en direkt följd av samma förflyttning. Det finns ingen inneboende sanning i att “all PR är bra PR”. Inte heller i att ett partis dåliga nyheter skulle leda till att de växte, eller att diskussioner om vad som är rasism skulle lyfta rasister och främja deras ärenden.

Vad som däremot är sant är att en politisk debatt som fokuserar på vem som egentligen är mest rasistisk och vad som definierar det, tar tid och uppmärksamhet från vad som hade kunnat vara en djupare diskussion om vilka ojämlikheter som existerar i samhället och hur de påverkar oss.

Dimridåerna av spelad upprördhet tar fokus från den typ av diskussion som skulle kunna ena landet i förståelse för våra olikheter istället för att splittra det. När andra aktörer spelar med, hindras de från att skapa den empati och förståelse som skulle kunna motverka den polarisering som faktiskt är anledningen till den politiska förflyttningen.

Ännu värre, de hindras från att tillgodogöra sig den förståelse som faktiskt skulle kunna leda till de praktiska lösningar som behövs, och vars brist på uttalade planer ger bränsle till i grunden inkompetenta missnöjesrörelser som Sverigedemokraterna.

The post De låga förväntningarnas rasism first appeared on Opulens.

HATSVANSAR. Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. Stefan Bergmark skriver om hoten mot opinionsbildare och hatet från nätsvansar.

Under en tid har det pågått en debatt om hoten mot opinionsbildare och ansvaret dessa själva har över sina hatiska så kallade nätsvansar. Senaste dagarna har diskussionen fått ytterligare fart sedan Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, på grund av alla hot han fått utstå, vittnat om hur han tränar boxning och funderar på säkerheten kring sin bostad med mera. Såväl Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell som Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt har skrivit tänkvärt i debatten.

Arpi saknar självinsikt och är en elefant i porslinsfabriken menar advokaten Anne Ramberg och visst, den som är utan synd får kasta första stenen och så vidare. Problemet är bara att nästan alla inblandade inte är utan skuld, förmodligen inte heller du som läser dessa rader eller jag själv som skriver dem.

Ja, försyndelser kan förstås graderas. Att tysta sina meningsmotståndare genom att piska upp sin nätsvans ”är en medveten politisk digital strategi som har använts, främst av högerpopulistiska debattörer och opinionsbildare”, skriver mediestrategen Brit Stakston. Självklart. Att påstå något annat är historierevisionism. I åratal spred extremhögern hat och hot mot sina meningsmotståndare innan knappt någon annan svarade med samma mynt. Utan nätsvansen och propagandakanalerna de kallar alternativmedier skulle Sverigedemokraterna knappast varit i närheten av att komma in i riksdagen. Det är också i den miljön lejonparten av hatiska drev idag fortfarande uppstår.

Skillnaden mot för några år sedan är att det inte bara är exempelvis feministiska debattörer, hbtq-aktivister och så vidare som drabbas. Även liberala opinionsbildare drabbas idag av ytterhögerns hat och ett liknande beteenden har även uppstått på vänsterkanten. Hatiska drev har blivit en nätkultur.

Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. För makt korrumperar som bekant. Att hoppas på att någon med tusentals följare själv ska börja rensa i leden är naivt. Nej, ett systemkritiskt perspektiv ifrågasätter istället de som tillhandahåller samhällsdebattens plattformar. Som Jörgen Huitfeldt påpekar så tjänar de multinationella jättarna Facebook och Twitter ”miljarder på att låta detta apspel pågå.” Demokratin perverteras när diskussionens förutsättningar styrs av dessa vinstintressen.

Som enskild medborgare kan du faktiskt också välja hur mycket du vill stödja apspelet eller ej. En förflugen like eller retweet må vara, men vilka medier stödjer du aktivt genom att lägga slantar på abonnemang eller prenumerationer? Man kan sällan gilla allt ett media producerar men de som i klickjakten parasiterar på hatdreven i sociala medier, underblåser och ibland kanske till och med initierar dem kanske inte är värda dina pengar.

The post Vilka medier stödjer du? first appeared on Opulens.

DEBATTKLIMATET. “Vi debatterar utifrån klickbeten och provokationer. Frågor dyker upp som dagsländor och sällan föreslås konkreta långsiktiga reformer eller breda uppgörelser utan förskjutningar om vad vi tänker på och förändrad tillit blir effekten”, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Var sker politiken nuförtiden? Inte lätt att svara på, men efter en sommar då man kunnat följa en osedvanligt tråkig politikervecka i Almedalen på avstånd, splittringar inom svenska nazismen medelst gruppselfies, debatter om och rockader i synen på självförsvar utifrån nyhetsrapporteringen om en rappare från USA som suttit i svenskt häkte så är det svårt att lokalisera en given plats för politiken.

Själva ordet politik kommer ju av en plats, grekiskans ”polis” för stad. I motsats till ”oikos” för hem, familjens egendom eller hus. Det gemensamma kontra det privata, för att upprepa statsvetenskapens abc. Om andra vågens feminism sammanfattades med formuleringen ”det privata är politiskt” så kanske politiken efter millennieskiftet kan summeras med ”det privata har slagit ut politiken”. På flera sätt. Dels genom den från den politiska högern införda ”valfrihetsrevolutionen” – vi får själva svettas över huruvida vi satsar vår pension genom att spara i rätt fonder (etiska eller ej). Eftersom hundratusentals gjort privata bostadskarriärer som förutsätter ett fortsatt underskott av bostäder så är också en gemensam lösning av bostadsfrågan nära blockerad. Och den svenska skolan lider inte bara av sjunkande resultat utan framförallt av enormt olika villkor. Et cetera, et cetera.

Vidare så är själva offentligheten privatiserad på olika sätt. Först och främst för att intimiserande tilltal – utvikningar av sina framgångar genom bloggar, livsstilsreportage, instagramuppdateringar om middagar i Toscana, näringslivssponsring av aktivism med mera – nära nog är en förutsättning för att ta plats i debatten.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Var politiken sker är alltså en fråga med rätt många svar. Så många av politikens nyord är kopplade till nätet och handlar om annat än plats – cyberkrigföring, astroturfing och trollande för att ta några exempel. Att skapa intryck av en opinion har alltmer blivit avgörande för att förändra opinionen, eftersom baktunga medier jagar klick, likes, annonsintäkter och legitimitet via kvantitet. Ergo debatterar vi utifrån klickbeten och provokationer. Frågor dyker upp som dagsländor och sällan föreslås konkreta långsiktiga reformer eller breda uppgörelser utan förskjutningar om vad vi tänker på och förändrad tillit blir effekten.

Vad är egentligen motsatsen till denna utveckling? Jag försökte hitta svar från förr, i böcker jag velade om att behålla eller skänka vidare när jag flyttade i somras. Två rätt olika böcker jag gillade enormt förut – Göteborgssociologen Håkan Thörns Rörelser i det moderna: politik, modernitet och kollektiv identitet i Europa 1789 – 1989 och Manuel Castells Nätverkssamhällets framväxt – kändes först alldeles daterade. Men kanske mest för att det de beskriver delvis är något vi lämnat. Själva beskrivningarna är bra, att “influencer”, “samtalsaktivism” och “tyckonomi” saknas bland det som beskrivs lider man egentligen inte av.

I den förra beskrivs politikens rumsliga dimensioner – reella och symboliska – väl. Uttryck som avantgarde, gräsrötter och nationalstat föreslår alla relationer (mellan rörelse och förtrupp, mellan medlemmar och rörelse, mellan kultur och stat) men idag är liknande former och relationer luddiga. Internationella relationer och handelsavtal är avpolitiserade och istället för diskussioner om intressegemenskaper har vi debatter för och mot offentliga personer. Om vi ska vända det måste vi skapa medier vars syfte är att möjliggöra intressegemenskaper. Röreslesemedier, helt enkelt. Så att organisering kan återuppstå.

The post Det privata har slagit ut det politiska first appeared on Opulens.

Hej! Efter ett tv-program, ett sånt där typiskt debattprogram, tänkte jag på att många säger att debatten blivit mer hätsk numera men är det inte typisk lättköpt nostalgi om att “det var bättre förr” ? / Claes-Henrik 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Claes-Henrik!

Med tanke på de senaste dagarnas storm kring Opulens skulle man kunna tro det men det enkla svaret är att nej, det var inte bättre förr. Om man med det menar att det skulle varit mer ödmjukt, resonerande och sakligt. Snarare tvärtom. Dessutom är det inget nytt att debattörer ibland verkar tänka mer på att bygga sitt så kallade varumärke än att föra nyanserade komplexa resonmeng. Oscar Wilde, denna mästare i giftigheter, började skriva för franska tidningar för att de till skillnad från de engelska hade signerade kulturartiklar.

Däremot vill jag hävda att det dåliga var bättre förr, det var helt enkelt stilistiskt mer njutbart att läsa dåtidens giftigheter. Min absoluta favorit är första meningen i Martin Luthers brev till Erasmus Av Rotterdam : ”Ni uttjänta vinsäck och lus i en skökas sköte!”

Om jag tillåts hoppa lite mellan exemplen så har kulturjournalistiken blivit bättre på ett annat sätt också – genom att man respekterar de döda. Det skrivs nämligen inte längre negativa dödsrunor. Ett skräckexempel på detta var när BLM, Bonniers litterära magasin, 1964 skrev en nersablande artikel om Sigge Starks författarskap bara några månader efter att hon avlidit. Numera visar man mycket mer respekt för de anhöriga. Till exempel tonade man ner de lite grabbflasiga sidorna hos Janne ”Loffe” Karlsson när han dog och istället lyfte man upp hans förtjänster som musiker och konstnär.

The post Språklådan: Var debatten mindre hätsk förr? first appeared on Opulens.

INTERNETLIV.  “Bäste herr redaktör! Jag nödgas dessvärre konstatera att ni är ett jävla as.” Gammaldags analoga kommentarer hade naturliga ”stötdämpare” för aggressioner, kroppslig närhet, medan nätets snabbhet och distans skapat grogrund för vrede menar Ladislaus Horatius.

Kommentarer är strikt talat en nyhet i världshistorien. Förr pratade, talade och diskuterade vi, men bara en liten grupp litterära och religiösa typer sysslade med kommentarer. Sen kom omsider tidningar, radio och TV. Radio lyssnade man på, film såg man på bio. Vi var mottagare, och det var vackert så.

Massmedia lämnade ett öppet fönster för reaktioner, vilket åtminstone såg demokratiskt ut. Klagomurar restes, och de mest energiska skrev insändare. Brev som krävde motivation, formulering och muskler. Att sätta sig med papper och penna, skriva, lägga i kuvert, frankera och posta krävde energi. Om inlägget accepterades publicerades det efter några dar. Allt tog tid.

Icke strikt talat är kommentaren förstås vanlig. Man sitter med vänner och samtalar, eller en person talar-orerar, och så släpper alla loss och ventilerar sina hjärnkontor, vädrar ut både damm och guldstoft. I mitt liv har kommentarsfröet framför allt blomstrat på favoritparkeringsplatsen caféet.

Men kommentarer har numera fått en spruta med växtnäring, nästan i GMO-klass. Det som förr var något för en liten elit är nu vardagsmat. Kommentarer är sillen och potatisen, och tallriken — OCH bordet!

Apropos bord satt det förr idel kroppar kring cafébordet. Vi såg och hörde varandra, noterade parfymer, rakvatten och andra dunster. Gester och kroppsspråk var obönhörligt närvarande. Kroppar ger grundrespekt; om skribenten vars artikel vi inte gillade satt framför oss uttryckte vi oss mer sansat och välvilligt än vid skrivbordet.

Gammaldags analoga kommentarer hade naturliga “stötdämpare” för aggressioner: kroppslig närhet. Det var långsammare och artigare. En vän som jobbat på tidning berättar att till och med anonyma hatbrev präglades av en viss artighet. “Bäste herr redaktör! Jag nödgas dessvärre konstatera att ni är ett jävla as.”

På Nätet spelar kommentarer i en division som jag vill kalla SNOR (Snabb och Rå). Glöm papper och penna och sirliga omskrivningar. Digitala kommentarer är som snabbkaffe eller Red Bull. Tänkande, skrivande, publicering – allt går på sekunden. En text har redan efter några minuter flera hundra (o)övertänkta kommentarer på 140 tecken, en hel skog med reflexer och sparkande knän.

Men var finner man då kommentarer på Nätet? Bättre fråga är “Var inte?”. Officiella dokument har ingen kommentarsfunktion men alltid en Kontakt-sida. Bloggar har kommentarer, Youtube simmar i kommentarer (från genialiska till idiotiska), Twitter är minst lika mycket ett kommentars- som publiceringsverktyg, och Facebook är kommentarernas Eldorado.

Detta kan man se positivt, som demokratisering av samtalet i angenäm höghastighetsfart. Snabbhet är inte dålig i sig; även vid middagsbordet avlossas blixtsnabba verbalmissiler. Men nästan allt mildras där av civilisationens krockkudde, av kroppar, av sordinen “uppfostran”.

Hur kritiska vi än är till förra talaren säger vi troligtvis inte “Fuck you, moron!” (vilket vi gör på YouTube). Varför inte? För det är dålig, bonnig ton. Den bonnigheten är dock grundtonart på Nätet, vi har redan vant oss vid den som C-dur.

Kanske är detta polytonalitet, flera tonarter på en gång. I ett och samma kommentarsfält finner vi superintressanta, superintelligenta tankar, blandade med vanliga klyschor, och så de som det tog två sekunder att hosta upp. Strange bedfellows; som simultant årsmöte med Rotary, Gammeldansens vänner, Filosofföreningen samt motorcykelgänget.

Jag tänker på en annan symbol för snabbhet: bilen. Precis som bilism lockar Internet lätt fram våra arga sidor. Med gaspedalens hjälp åker vi lätt från varandra, men också från vår civilisation. Amerikansk road rage (”Kör du om mig skjuter jag dig!”) är ett extremt men signifikativt exempel. På Nätet nöjer vi oss med verbal ammunition. Digital road rage blir “flame war”.

Snabbhet och distans skapar vredens grogrund, och bägge dessa kvalitéer fångas i ordet “telekom” (tele =fjärran).

I en värld utan kroppar och utan promenadtempo blir vi lätt barbarer, och kommentaren — potentiellt ett känsligt verktyg för vidaretänkande och reflektion – devalveras till vimpel och baseballträ. Synd på rara ärtor.

The post I en värld utan kroppar blir vi barbarer first appeared on Opulens.