KONKRETION. Kan vi i alla fall vara överens om att denna valrörelse varit omväxlande enormt tramsig och i andra änden enormt fluffig?

I ena änden Ebba med sin falukorv, och så typiskt att hon inte ens klarar göra någon slags ironisk spinn i sin glasblickssjälvrättrådighet. Jag tror Stefan och Jonas om de var kvar i politiken i alla fall kunde ha gett falukorven ett visst självironiskt skimmer och låta den stå för en slags symbol för gråvänstern från Folkhemmet. I andra änden hade vi det totalt fluffiga och icke förpliktigande.”Äldre skall ha det bra.” Eh, jaha, räck upp handen den som håller med om motsatsen, att de skall ha ett helvete?

Det är i dessa stunder av tramsiga utspel och högpolerade formuleringar som man längtar tillbaka till den gamla valaffischen för Folkpartiet 1984 där Bengt Westerberg just ser ut som en akademiker i det politiska mellanfältet. Han skulle kunna vara din gamla samhällskunskapslärare som ansträngt sig lite med kläderna inför föräldramötet. Så avväpnande konkret och påtagligt utan varken korvtramsande eller paroller uppe i det blå: “Det ska vara förbjudet att knarka!”

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Längtan efter Bengt first appeared on Opulens.

ÅTERKOMST. Kate Bush har sprungit upp för den brittiska singellistans kulle. Hennes “Running up that hill” är den här veckan etta på listan – 37 år efter att den släpptes som sjutummare 1985.

“Jag är överväldig över hur mycket kärlek och stöd låten får”, skriver Bush på sin hemsida, och fortsätter:

“Jag måste erkänna att jag blir berörd. Tack till er alla som gjorde att den blev nummer ett på ett så oväntat sätt”.

Anledningen till det nyväckta intresset för låten förklaras med att den har en framträdande roll i den fjärde säsongen av Netflix-serien “Stranger things”.

Att Kate Bush nu är listetta gör att hon sätter ett antal brittiska rekord. 63-åringen är den äldsta kvinnliga artisten som hittills toppat listan, hon är den som har längst tid mellan två listettor (44 år har gått sedan “Wuthering heights” var etta) och låten är den melodi som tagit längst tid på sig att nå förstaplatsen. När den släpptes nådde den nämligen aldrig så högt, rapporterar Official Charts Company.

“Running up that hill” är också den första av Bushs låtar som har tagit sig in på den amerikanska tio-i-topp-listan. Där ligger den för närvarande på plats fyra.

TT Nyhetsbyrån

The post Kate Bush etta i Storbritannien – efter 37 år first appeared on Opulens.

ÅTERKOMST. “Running up that hill” av Kate Bush intar denna vecka andraplatsen på den brittiska singellistan. Det är en placering högre än den tredjeplats den nådde då den första gången släpptes 1985, skriver The Guardian.

Anledningen till det nyväckta intresset för låten, som finns med på Bushs album “Hounds of love”, förklaras med att den har en framträdande roll i den fjärde säsongen av tv-serien “Stranger things”.

“Så fantastiskt! Det är svårt att ta in hur snabbt det hela har hänt sedan de första avsnitten av den nya säsongen av ‘Stranger things’ släpptes. Det finns så många unga människor som älskar serien och som nu upptäcker låten för första gången”, skriver den brittiska artisten på sin hemsida.

Enligt The Guardian är “Running up that hill” nu den mest strömmade låten i världen och också den första av Bushs låtar som har tagit sig in på den amerikanska tio-i-topp-listan.

TT Nyhetsbyrån

The post Kate Bush klättrar vidare på topplistorna first appeared on Opulens.

ÅTERKOMST. Kate Bush-låten “Running up that hill” från 1985 går starkt framåt på topplistorna – den ligger på första plats på Itunes och på plats 106 på Spotifys 200-lista, rapporterar LA Times.

Anledningen till det nyväckta intresset för låten, som finns med på Kate Bushs album “Hounds of love”, beror sannolikt på att den spelas i den nysläppta, fjärde säsongen av “Stranger things”, som utspelas under 1980-talet.

Låten hörs första gången i rollfiguren Max Mayfields (Sadie Sink) walkman i premiäravsnittet, och spelas sedan flera gånger.

TT Nyhetsbyrån

The post “Stranger things”-effekten: Kate Bush i topp first appeared on Opulens.

Regeringskrisen i midsomras visade upp de blåbrunas taktik inför valet 2022. Sanningen är att de står enade och att SD:s syn på Sverige är en grundsten i bygget. Intressant är att man väljer en taktik som till stora delar har hämtats från USA:s 45:e president, Donald J Trump.

Kristdemokraternas ledare Ebba Busch går längst. Vid valet till EU-parlamentet 2019 valde hon en slogan som löd ”Make EU lagom again”. Ett märkligt slagord på svengelska och som inte förpliktigade till något. Och det var obegripligt för den som inte följt den store läromästaren i Vita huset, Donald Trump. Hans devis var ”Make America great again”. Att välja en slogan som flörtar med den mest kontroversielle och hatade president USA har haft under överskådlig tid, tyder på urusel tajming och total tondövhet. Men dessa egenskaper har länge präglat KD:s arbete.

EU-valet gick inte bra för KD. En anledning var att Dagens Nyheter avslöjade hur partiets representant i EU-parlamentet, Lars Adaktusson, röstat i frågor om abort. Artikeln byggde inte på antaganden eller anonyma källor, utan på journalistiskt fotarbete: att utifrån EU:s arkiv redovisa hur Adaktusson röstat.

Ebba Busch tappade koncepterna, ändrade sin åsikt om Adaktusson flera gånger och valde till sist att göra som idolen i Vita huset – skylla allt på journalister. Hon kallade SVT för statstelevision, vilket var det vidrigaste hon kunde tänka sig. Uttrycket är häpnadsväckande för att komma från en ledamot i riksdagen. Public services ägande är snårigt, men syftet är ett enda: att staten inte ska makt över dessa media. Ägare är en stiftelse där alla riksdagspartier ingår. Allt detta vet Ebba Busch väl. Men när hon blev pressad valde Trumps mest älskade vapen.

Ett av Trumps grundläggande argument var att den demokratiska ordningen i USA var fel, att makten byggde på mygel i träsket och enbart han kunde ställa allt tillrätta. Han bad därför medborgarna om tillåtelse att sätta sig över de demokratiska spelreglerna. De blåbruna gjorde samma sak i somras genom att gång på gång utmåla Sveriges regering som illegitim, snudd på olaglig.

Vad säger historien? Stefan Löfvens regering tillträdde 2018 efter 134 dagars förhandlingar. Moderaterna, Kristdemokraterna, och Sverigedemokraterna såg då inga fel i detta. Inte minst för att de själva fått chansen att bilda regering men fullständigt misslyckats. Ingen i kammaren påstod vid det tillfället att ett enda kommatecken i riksdagsordningen hade brutits då regeringen valdes.

Men vid krisen i somras lade de blåbruna sin kraft på att framställa Löfvens regering inte bara som dålig, vilket ju är oppositionens jobb, utan att allt starkare antyda att den tillkom på ett olagligt vis.

Ulf Kristersson upprepade gång på gång, som ett mantra, att regeringen aldrig borde ha tillträtt. Underförstått: något är fel, någon har lurat svenska folket. Någon borde stoppat detta. Sanningen är att den tillträdde för att en majoritet av riksdagen inte sade nej till det. Och det främsta skälet till det var att Ulf Kristersson inte förmådde presentera ett alternativ, trots två försök. Den som borde stoppat det var alltså Kristersson själv. Men han fick inte ens fram ett förslag som gick till omröstning. Kanske menade Ulf att den som borde stoppat det hela istället var lagen. I så fall ifrågasätter han den nuvarande. Eller är han bara dålig förlorare?

Ebba Busch var som vanligt helt okänslig med språket. I KD:s skäl till sin misstroendeförklaring sägs att Löfvens regering tillkom genom mygel. Ordbokens förklaring till ordet mygel är bland annat fusk, fiffel och bedrägeri. Att sätta den etiketten på ett beslut som en majoritet av riksdagen accepterar är oerhört. Speciellt då det görs av en partiledare och ledamot i denna riksdag. Men i förtalsmålet där Ebba Busch nyligen förklarat sig skyldig säger hon sig följa sin egen syn på rätt och fel och anser att Sveriges lagar är felaktiga. Uppenbarligen anser hon samma sak om grundlagen som styr riksdagsarbetet.

Ulf Kristerssons och Ebba Buschs meningsfrände Jimmie Åkesson dundrade på med att varje dag med Stefan Löfvens regering är en förlorad dag. Det antyder att landet utsatts för en statskupp och färdas mot katastrofen. Det understöddes av SD:s Rickard Jomshof som i Aftonbladet utmålar Sverige som ett laglöst land som nästan rusar mot inbördeskrig. Och att allt detta är Centerpartiets fel eftersom man slöt ett avtal med Stefan Löfven. Det är då lätt att minnas Trumps hat mot invandrare och skuldbeläggande av Demokratiska partiet i motsvarande fråga.

Sammantaget pekar detta på att de blåbruna kommer använda Donald Trumps taktik, nämligen att undergräva de grundlagsfästa lagar som styr Sverige. Vårt land har varit utsatt för ett kuppliknande mygel, kaos hotar och bara de blåbruna kan rädda nationen från undergång.

Och om de lyckas 2022? Men om väljarna inte ger dem förtroende 2026? Kommer deras anhängare storma Riksdagshuset? Allt i enlighet med läromästarens agenda? Vi får se.

The post De blåbruna har lärt av Trump first appeared on Opulens.

USA. “Reinfeldt är i sin nostalgi för det amerikanska imperiet lika vilse som de som svärmar för det sovjetiska.” Lars Borghem har läst den före detta statsministern och moderatledarens nya bok och menar att Reinfeldt borde fråga sig vem av Trump eller Biden som är den pålitligaste leverantören av fortsatta krig.

3  november 2020 ödesvalet av Fredrik Reinfeldt
Albert Bonniers förlag

Nu har Donald Trump lockat också Fredrik Reinfeldt att skriva en bok om presidentvalet i USA. Boken har lanserats i långa intervjuer i Göteborgs-Posten, Expressen, Svenska Dagbladet och TV4. Det är väl etablerade åsikter han för fram och många kommer att ställa in sig i ledet bakom Reinfeldt. Han gör oss alla en tjänst genom att sammanfatta ståndpunkter som, även om han påstår motsatsen, skyr forskning och kritiskt tänkande. När han skriver om alla USA:s presidenter och om deras partiers historia undrar man vilket amerikanskt Sörgårdswikipedia som han knyckt det hela från. Hur det plötsligt kunnat gå så illa med Trump förklarar han aldrig.

Hans meningsfränder i USA och i Sverige har försvarat tortyr, olagliga invasioner, riggade val i främmande länder, pengarnas avgörande betydelse för politiken i USA, bombningar och utomrättsliga avrättningar och det är bra att få en sammanfattning av hur han och andra tänker. Hans oro för att Trump håller på att nedmontera USA som världsmakt är samtidigt en förhoppning att Biden ska återupprätta världsmakten igen.

Fredrik Reinfeldt är nämligen en riktkarl i Sverige för den konventionella visdomen när det gäller amerikansk politik. Hans enkelspåriga förnuft är av samma slag som det som dominerar i ett likriktat medielandskap. Det är en nostalgisk kvarleva från tiden efter andra världskriget när det fanns en tydlig fiende i kommunismen. Det är en längtan efter en återupprättad Pax Americana med USA som världspolis och Nato som dess batong och tjänstevapen. D-dagen är fortfarande ständigt närvarande medan nyheterna om slagen vid Stalingrad och Kursk ännu inte riktigt trängt igenom i Reinfeldts värld eller i det etablerade Mediesveriges. Han tror fortfarande att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki fälldes för att rädda amerikanska liv.

Radio Free Europe/Radio Liberty som finansieras av den amerikanska staten uppger i en undersökning från i år att två av tre ryssar beklagar Sovjetunionens sammanbrott.

75 procent av alla ryssar håller helt eller i huvudsak med om att Sovjetunionen var den bästa epoken i Rysslands historia. Det är ett förfärande nederlag för tron på demokrati men också för de amerikanska bidragen till regimförändringen som tog Boris Jeltsin till makten. Reinfeldt är i sin nostalgi för det amerikanska imperiet lika vilse som de som svärmar för det sovjetiska. Pax Americana betyder krig och medan du läser detta faller bomber över Jemen, Syrien, Afghanistan, Irak, Libyen och förmodligen över Gaza, södra Libanon, Pakistan, Somalia och andra länder i Afrika. Det betyder sanktioner mot just nu Kina, Iran, Ryssland, Venezuela, Jemen, Nordkorea, Nicaragua och Syrien och sanktionerna drabbar i första hand befolkningen i dessa länder och inte deras regimer.

Reinfeldt inser inte att de som kom före Trump banade väg för honom med sina lögner för att starta krig.

Är Donald Trump en lämplig fiende att enas mot? Reinfeldt inser inte att de som kom före Trump banade väg för honom med sina lögner för att starta krig som ännu pågår, och för att de aldrig riktigt tog tag i frågan om rasismen varken på hemmaplan eller som en komponent i krigen mot Filippinerna, Japan, Korea, Vietnam och framåt.

Fredrik Reinfeldt vill inbilla läsaren att USA står för en internationell rättsordning som försvarar lagligheten i världen. Men USA har aldrig erkänt den Internationella domstolen ICC och även erkännandet av ICJ har många begränsningar. Dagen innan boken Ödesvalet släpps, lägger Trumpadministrationen sanktioner mot den åklagare som utreder amerikanska krigsbrott i Afghanistan.

”Kärnan i det löfte som Pax Americana byggde sin världsordning kring var att stå upp för demokrati och frihet.” skriver Reinfeldt helt fräckt. Men USA har under hela efterkrigstiden påverkat val i andra länder, intervenerat i andra länder, underminerat demokratier (Guatemala, Iran, Chile, Bolivia och otaliga andra) och stött diktaturer som Saudiarabien, Egypten, Indonesien, Pakistan, Marocko och många andra.

Rudyard Kipling noterade medan han bodde i USA att många amerikaner tror att de är guds goda exempel på en exemplarisk mänsklighet i en brutal omvärld. Han skrev Den vite mannens börda (1899) där han uppmanade till det rasistiska kriget mot Filippinerna (1899-1902). Samma patriotiska tankar om den egna förträffligheten förde Donald Trump till Vita huset 2017. Men Trump är också ett symptom och både han och Joe Biden är delar av det träsk i Washington av pengarnas inflytande i politiken, som visat att mycket sedan länge har varit ruttet i den amerikanska staten. Reinfeldt försöker övertala sig själv och andra att det är Trump som är upphovet till det onda.

Fredrik Reinfeldt har berättat att han brukade dansa till Ebba Gröns version av “Staten och kapitalet”. Texten kan sjungas nykter eller på fyllan av såväl moderater som socialdemokrater och vänsterpartister medan Staten och Kapitalet skenar vidare mot Brasilien (JAS) eller USA (köpet av det sannolikt föråldrade Patriotsystemet). Raderna av Lars Forssell från 1968 klingar ännu sanna: ”Känner Du landet där kanonen blommar? Känner Du landet där patronen blommar? Känner Du landet? Känner Du det landet? Det heter Sverige”.

När Fredrik Reinfeldt 2014 uppmanade den svenska befolkningen att öppna sina hjärtan mot flyktingar, förklarade han aldrig att samma Pax Americana, som han i boken sätter sin lit till, orsakat och orsakar omfattande flyktingströmmar och krigsskadade soldater såväl som civila. Under George W Bush och hans åtta år som president lät denne skicka iväg 70 000 bombuppdrag över fem länder. Barack Obama och Joe Biden sände iväg 100 000 bombuppdrag över sju länder. Trump har under sin första period hittills överträffat både Bush och Obama. Reinfeldt ställer aldrig frågan vem av Trump eller Biden som är den pålitligaste leverantören av fortsatta krig.

Karl Rove var en nära medarbetare till George W Bush och han spelade en ledande roll i förberedelserna för Irakkriget. Han var ansvarig för en informationskampanj mot allmänheten. Kampanjen var baserad på påhittade bevis, som jag nyligen skrev om i Opulens. Så sent som 2015 försvarade Rove sina och Bushregimens lögner när det gällde Irak.

När Julian Assange befann sig i Sverige sommaren 2010, var Karl Rove rådgivare till Fredrik Reinfeldt. Barack Obama hade tillträtt som president i början av år 2009. Utländska tidningar som brittiska Telegraph och amerikanska Huffington Post skrev om hur Obamaadministrationen försökte, förmodligen med Karl Rove som mellanhand, påverka den juridiska processen mot Julian Assange i Sverige genom att vända sig till regeringen Reinfeldt, utan att den svenska riksdagen behövde känna till saken.

Fredrik Reinfeldt har även språkligt en mycket fattig och begränsad syn på världen.

Obamaadministrationen var mycket aggressiv i sin förföljelse av många journalister men under år 2013 kom man fram till att det inte var möjligt att ställa Julian Assange och Wikileaks inför rätta utan att bryta mot den pressfrihet som garanteras i Första tillägget till konstitutionen. Donald Trump ändrade på detta och har begärt Assange utlämnad till USA där han riskerar en fängelsedom på 175 år. Rättegången i London om utlämningen av Julian Assange fortsätter på måndag den 7 september. När intressen i krigsindustrin står på spel väger journalister som avslöjat tortyr och krigsbrott lätt.

Några avslutande ord om språket i boken. Fredrik Reinfeldt har även språkligt en mycket fattig och begränsad syn på världen. Han kan agera som politiker, utfrågare i TV av politiker med samma syn på USA som han själv, föreläsare med höga arvoden, företagare och författare, därför att det sammanhang och medielandskap han uppträder i har samma begränsningar. Hela boken är en provkarta på eufemismer med förskönande, förmildrande eller beslöjande omskrivningar för saker som han anser oangenäma, anstötliga eller tabu. Särskilt magstarka är hans beskrivningar av familjen Bush och av Joe Biden.

Vid sidan av sin oförsonliga kritik av totalitära ideologier skrev George Orwell också utförligt om litteratur och om språket. Här några av hans råd: Använd aldrig en metafor eller en liknelse som du är van att se i tryck. Använd aldrig ett långt ord om det finns ett kort som uttrycker samma sak. Ta bort alla ord ur texten som kan tas bort. Använd aldrig en passiv form om du kan använda en aktiv. Använd aldrig utländska fraser eller vetenskaplig jargong om det finns bra inhemska uttryck. Bryt mot ovanstående regler hellre än att skriva något som är direkt omänskligt. Fredrik Reinfeldts nästa bok kommer att bli mycket bättre om han följer George Orwell i spåren.

The post Pax Americana betyder krig first appeared on Opulens.

USA-MEDIER. Jag har prenumererat omväxlande på New York Times och Washington Post, just nu WP. Det är märkligt att båda tidningarna i Sverige har ett rykte att vara liberala och objektiva.  Professorn vid Johns Hopkins University,  journalisten, författaren och tidigare analytikern vid CIA, Melvyn A. Goodman, skriver i Counterpunch om Washington Post och om hur tidningen på redaktionell plats har försvarat den amerikanska exceptionalismen, en aggressiv utrikespolitik och en expansion av USA som militärmakt.

Tidningen har också nära band med CIA och andra amerikanska säkerhetsorgan. En inflytelserik medarbetare, David Ignatius, slår nu på krigstrumman för en militarisering av rymden. Flera av medarbetarna tillhörde rådgivarna till Bush, Cheney och Rumsfeld inför invasionen av Irak där säkerhetsorganen manipulerade bevis som skulle motivera invasionen, som stöddes av både New York Times och Washington Post. Nyligen har tidningen haft redaktionella texter som argumenterat för en aggressiv politik mot Kina.

Troligen kommer Donald Trump och Joe Biden att attackera varandra för att ”vara för mjuka mot Kina”, i den förestående presidentvalskampanjen och många medier kommer att heja på.

Lars Borghem

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Inte särskilt objektiva first appeared on Opulens.

EMPATI. När bilder av enskilda, livlösa barn nästan endast leder till tillfällig handlingsvilja, måste vi fråga oss själva hur många döda icke-vita barn som vi behöver se för att få en empatisk impuls att vilja stoppa lidandet, skriver Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De flesta av oss minns treårige Alan Kurdi, den kurdiska pojken från Syrien, vars kropp flöt upp på en turkisk strand i september 2015. I tidningarna, på tv-nyheterna och på sociala medier trängde bilden av hans livlösa kropp igenom till miljontals medvetanden och samveten. Frankrikes dåvarande president François Hollande kallade händelsen för en “humanitär katastrof” och länder som Tyskland och Kanada öppnade upp för att ta emot fler flyktingar.

“Det hade kunnat vara jag”, berättade Vinh Chung i CNN. Han såg sig själv i Alan eftersom att han själv, med sin kinesiska familj, flydde från Vietnam till USA i slutet av sjuttiotalet. Med sina erfarenheter som flykting till att nu vara en framgångsrik läkare, symboliserade Chung i nyhetsinslaget förkroppsligandet av framgången som kan följa med att ge husrum till människor som flyr. Bilden av Alan Kurdi skapade en global debatt om kriget i Syrien och en utbredd vilja att hjälpa de miljoner av människor som flytt sina länder.

En studie belyser hur data från Google Trends visar en omedelbar eskalering av sökningar på Google för orden “Syria” och “refugees” och hur Röda Korset i Sverige upplevde en massiv ökning av donationer, efter att bilden med Alan Kurdi blev viral. Plötsligt blev det omöjligt att ignorera människorna som flydde från kriget i Syrien och som sökte skydd på andra sidan Medelhavet.

Bakom studien stod Paul Slovic från universitetet i Oregon, som fyra år innan inbördeskriget i Syrien bröt ut, skrev artikeln If I look at the mass I will never act. Titeln hade han lånat från ett citat av Moder Teresa, som fortsätter “If I look at the one, I will”. I hans artikel från 2007, undersöker psykologiprofessorn människors svårigheter med att begripa massmord genom att förhålla sig till förmedling som fokuserar på stora antal offer. Slovic kallar detta för “psychic numbing”, och beskriver hur människors medkänsla avtar, även när antal offer går från att vara ett till två. Ett växande antal offer leder alltså till sjunkande empati och vilja att handla; “Det stora antalet offer räcker inte för att väcka känslor och har därmed inte heller vad som krävs för att motivera handling. Folkmordet [i Darfur] är verkligt, men vi reagerar inte med inkännande på den verkligheten”, skriver Slovic.

Slovic diskuterar hur medierna därför borde ha ett ökat fokus på personliga historier med kraftfull symbolik, så som den tragiska nyheten om Alan Kurdi 2015. Detta, för att väcka känslor och få människor att begripa hur ödesdigert folkmord är, även om de befinner sig långt borta från händelsen, såväl geografiskt som kulturellt. Samtidigt problematiserar Slovic att man enbart fokuserar på individuella offer. Känslorna som mediekonsumenter kan uppleva genom att exponeras för individuella offerberättelser är nämligen svåra att hålla vid liv över en längre tidsperiod.

Jag delar Slovics bekymmer. Kriget i Syrien har nu påbörjat sitt nionde år. FN har bekräftat 7 000 fall av barn som antingen dödats eller fått livshotande skador och hävdar att obekräftade rapporter menar att antalet är långt över 20 000 fall. Mer än 5,6 miljoner människor har lämnat landet och miljoner har försvunnit inom landets gränser.

Medan högerextrema partier och rörelser växer i USA, Australien, Europa och här i Sverige, är det tydligt att den utbredda viljan att hjälpa människor på flykt kraftigt har avtagit. Nationsgränserna har skärpts och debatten om att vara solidarisk med flyktingar har avtagit. Att det rör sig om stora antal offer är ingenting nytt eller någonting som leder till krav på förändring. Men när bilder av enskilda, livlösa barn nästan endast leder till tillfällig handlingsvilja, måste vi fråga oss själva hur många icke-vita barn som vi behöver se för att få en empatisk impuls att vilja stoppa lidandet. Som Slovic skrev i 2007:

“Vi kan helt enkelt inte bara skylla på våra politiska ledare. Medan president Bush var relativt dämpad när det gällde morden på hundratusentals personer i Darfur, så var det Clinton som ignorerade Rwanda och Roosevelt som gjorde ganska lite för att stoppa Förintelsen. Bakom varje president som ignorerade massmord fanns miljoner av medborgare vars likgiltighet tillät dessa statsmän att komma undan med det.”

The post Hur många Alan Kurdi behöver vi se för att vakna? first appeared on Opulens.

MILITARISERING. Trumps plan att ytterligare militarisera det amerikanska samhället underlättas av utvecklingen under de två tidigare presidenterna Bush och Obama, skriver Lars Borghem i ett debattinlägg som ingående avhandlar amerikansk försvarspolitik i ett historiskt perspektiv.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Donald Trump har en plan. Planen går ut på att omvandla den amerikanska ekonomin så att den nästan helt anpassar sig till det militärindustriella komplexet. Han beställde planen den 21 juli 2017 av sin försvarsminister James Mattis men flera olika avdelningar inom den amerikanska administrationen har varit inblandade för att ta fram den. Nu är den färdig. Planen kan laddas ner från det amerikanska försvarsdepartementet (DoD) här. Den är en planekonomi i vardande, skriver experten på Pentagon William Hartung.

Några av Trumps tidigare planer har tagit kasinon, hotell, flygbolag, universitet, tidningar, stekar och vodka till konkursens rand eller över den. Skall denna planen lyckas eller är Donald Trump Vanheden, Wall-Enberg Jr, Biffen, Dynamit-Harry, Doris, Busé och Sickan i samma person?

En av hjärnorna bakom planen eller rapporten heter Peter Navarro och han presenteras i en artikel i New York Times. Peter Navarro gör själv en sammanfattning av rapporten i New York Times den 4 oktober 2018. “När det gäller material till våra fartygspropellrar, kanontorn till våra tanks, bränsle till våra robotar och infraröda detektorer till vårt försvar i rymden kan vi inte längre lita till enstaka producenter eftersom de inte kan leverera i takt med våra behov”, skriver Navarro.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Aluminiumplåt som är en viktig produkt i krigsmateriel i markfordon, krigsfartyg och flygplan, har haft en för varierande efterfrågan och produktionen måste planeras bättre, menar han vidare. En del nyckelprodukter importeras från Kina och Navarro som skrivit en bok med titeln The Coming China Wars, menar att detta inte kan fortsätta.

Navarro räknar upp en rad produkter från material nödvändiga för kärnvapenstridsspetsar till uppladdningsbara batterier och polyesterfiber, där produktionen måste göras mera nationell och amerikansk.

Även arbetskraften i USA, som ska tillverka vad som nu köps utifrån, måste få en bättre utbildning. Krigsindustrin måste få komma hem. Den kan inte längre bygga på import från politiskt instabila länder eller länder som USA inte helt kan lita på. Statens underhåll av 440 000 fordon, 780 strategiska robotvapen, 278 stridsskepp och nästan 14 000 flygplan måste nationellt säkerställas.

Navarro jämför Donald Trump med tidigare presidenter som William McKinley som hade slagordet Patriotism, protection and prosperity, Theodore Roosevelt som hade Speak softly and carry a big stick och Ronald Reagan som marknadsförde sig med Peace through strength. Historien kommer att döma Donald Trump efter om hans Economic Security is national security når samma nivå som hans företrädares. Så långt Navarro.

William D Hartung, som har titeln director för Arms and Security Project vid Center for International Policy, är författare till boken Prophets of War. Han skriver i sin kommentar att Trump nu vill tillämpa sin America First-ideologi och bygga “Fortress America”. Pentagon säger i sin rapport att hela ekonomin måste organiseras kring planeringen av ständiga krig och förberedelser till krig.

Även om USA redan spenderar mer på vapen än de närmaste sju länderna i världen sammanlagt, varav fem är i allians med USA, är ambitionerna att det behövs ännu mer pengar. Budgetåret 2019 kommer försvarsutgifterna att omfatta 716 miljarder dollar, den högsta nivån någonsin. Bara ökningen i budgeten de senaste två åren är större än hela Rysslands militärbudget. Försvarsbudgetarna de senaste åren har i USA förberetts i gemensamma utskott där det oftast inte varit någon skillnad mellan republikaner och demokrater. Pentagon har fått vad de velat och ibland mer ändå.

Efter mellanårsvalet i november 2018 där demokraterna fick majoritet i representanthuset väntar allmänt hårdare budgetförhandlingar än tidigare. Även om ledande demokrater som Nancy Pelosi och andra har gett sitt stöd till de senaste försvarsbudgetarna så måste de skilja ut sig från republikanerna i andra frågor där väljarna har förväntningar.  Till exempel när det gäller sjukvård och löner. Fortfarande har den falska patriotismen, den som Samuel Johnson menade var skurkarnas sista tillflykt, ett starkt grepp över båda partiernas ledningar, dominerande medier och även över många av väljarna.

När president Trump tidigare i år ville öka Pentagons budget med 11 procent under en tvåårsperiod skrev Nancy Pelosi i ett mail till den demokratiske minoritetsledaren i senaten Chuck Schumer att ”vi demokrater i kongressen har alltid slagits för ökningar av försvarsanslagen”. Schumer svarade att ”vi stöder fullt ut president Trumps begäran om ökade försvarsanslag”.

Efter mellanårsvalet finns det fyra demokrater i den kommande kongressen som argumenterat för minskade försvarsanslag: Alexandria Ocasio-Cortez (New York), Ilhan Omar (Minnesota), Ayanna Pressley (Massachusetts) och Rashida Tlaib (Michigan). Hartung nämner de experter som ansåg att det var Sovjetunionens satsningar på försvaret och imperiets oförmåga att ställa om sin ekonomi till det förändrade globala landskapet som ledde till dess fall.

Många menar att det var Reagans militära satsningar som tvingade Sovjetunionen att försöka hålla jämna steg. Men samma experter som var klarsynta i frågan om vad som orsakade det sovjetiska imperiets konkurs har gått ner sig i dimman över Washingtonträsket och inser inte att Pentagons plan kan få samma konsekvenser för USA. När USA skulle behöva satsningar på infrastruktur och på utvecklingen av alternativ energi som motverkar klimatförändringarna subventioneras i stället en ineffektiv krigsindustri och industrier som förorenar miljön.

Kol-, olje- och krigsindustrin har haft effektiva lobbyister i kongressen i årtionden. Produktionen är lokaliserad till många delstater och politikerna får ofta bidrag i utbyte mot att de säkerställer stora försvarskontrakt. Många vapenprojekt, som det omskrivna flygplanet F-35, kanske aldrig blir stridsklart trots att enorma summor satsats på det.

Trumps plan att ytterligare militarisera det amerikanska samhället underlättas av utvecklingen under de två tidigare presidenterna Bush och Obama. Uppbyggnaden av övervakningssamhället och de sjutton säkerhetsorganen har motiverats med kriget mot terrorismen, som varken kan vinnas eller förloras, men som kan komma att pågå i flera generationer framåt. Trumps plan är långsiktig.

Hartung refererar till vetenskapliga undersökningar från Watson Institute vid Brown University som visar kostnaderna för krig men också hur krigsindustrins jobbskapande effekter har överdrivits. Nu i november kom ytterligare en rapport om vad kriget mot terrorismen kostat i döda. Det finns också en inbyggd motsättning mellan att helt ta hem krigsindustrin och att teckna stora försvarskontrakt med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten där amerikanska leverantörer som Lockheed Martin och Raytheon lovat att 50 procent av produktionen ska ske i köparländerna. F-35-planet kanske aldrig kommer att bli stridsdugligt men det skapar arbetstillfällen även i länder som Japan och Italien. Och svenska Saab fick nyligen tillsammans med Boeing ett stort kontrakt på skolflygplan från amerikanska flygvapnet. Det amerikanska behovet av att kunna lita på Sverige blir ännu viktigare med sådana kontrakt.

När jag själv läser rapporten hittar jag sist i ett appendix information om olika avtal med andra länder som ska säkra leveranser av försvarsmateriel till USA. De avtal som är med Sverige är från 2003, 2007 och 2011.

Självklart har producenterna och köparna av vapen situationen klar för sig, på samma sätt som vapentillverkaren Andrew Undershaft i pjäsen Major Barbara från 1905 av George Bernard Shaw. Undershaft skämdes inte för sitt yrke utan menade att det gav arbetstillfällen till människor som annars skulle levt i fattigdom. Han visste att han hade regeringen och medierna i sina fickor och att de allmänna valen bara bytte ut ledamöterna i regeringen men att politiken var den samma.

Vad är förändrat sedan 1905 efter den allmänna rösträttens införande, två världskrig och otaliga mindre krig? Vi vet att alla de krig som nu pågår i Syrien, Afghanistan, Irak, Jemen, Pakistan, Libyen och ett flertal andra länder i Afrika, drabbar civilbefolkningen i allt större utsträckning. Kriget i Jemen är förfärligt men vad kan vi göra?, säger Macron i Frankrike och hans ord blir en tacksam ursäkt även i Sverige. Vi har ju vapenkontrakt att fullfölja och visst är vi stolta över våra flygplan, kanoner, stridsvagnar och u-båtar som också ger viktiga arbetstillfällen.

Alla måste nu kunna minnas det stora kriget som skulle vara slutet på alla krig och samtidigt säga att det får inte hända igen medan man håller de tankarna åtskilda från vad alla vet: att de krig som pågår i Jemen, Syrien, Afghanistan, Libyen och andra delar av Afrika bara är en fortsättning på tidigare krig. Detta trick upprepas ständigt nu i november 2018.

Trumps plan är som sagt långsiktig. Hjärnan bakom planen, Peter Navarro, ville smickra Trump genom att jämföra honom med William McKinley och Theodore Roosevelt.

Det var McKinley som 1898 attackerade Filippinerna och forskare menar att det var där den amerikanska imperialismen med omfattande tortyr och övervakning av medborgarna tog fart. Många i USA var upprörda och det bildades en organisation mot kriget  och mot imperialismen där bland annat Mark Twain var aktiv. Men slaget om opinionen förlorades.

McKinley förklarade i ett tal 1899 att det amerikanska sinnet är fritt från imperialistiska avsikter. Och det är väl vad många fortfarande idag inbillar sig.

The post Vapenskrammel i Trumps USA first appeared on Opulens.