LYRIK. Idag presenterar vi en dikt av en ung poet, Angelina Lundström. Hon hoppas med sin dikt kunna väcka frågor om mental ohälsa hos föräldrar och hur det påverkar ett barn. 

Angelina Lundström är 19 år, kommer från Umeå och studerar litteraturvetenskap på universitetet. Dikter och prosatexter har alltid varit viktiga för henne som ett sätt att ge utlopp för känslorna. Inspiration hittar hon ofta hos Edgar Allan Poe, Pär Lagerkvist och Lewis Carroll.

Lundströms dikt “Kurragömma” handlar om ett barns tankar som väcks när hen ser att mamman inte mår bra. Lundström hoppas på att väcka frågor kring mental ohälsa hos föräldrar och hur det påverkar ett barn som inte förstår varför de vuxna är ledsna.

CAROLINA THELIN

Kurragömma

Kära mor, du varm och rar, vart har du tagit vägen?
Har dricksglas, fars extas gjort dig allt förlägen?

Kära mor, kan du mig säga, vad som känns så fel?
Är hårda ord, ostädat bord, möjligen en del?

Kära mor, vad var det du ville, innan du mig fick?
Är det jag, i stora drag, som ledsnat ner din blick?

Kära mor, varför är det så, att du om kvällen snyftar?
Kan det vara, det drickbara, som alltet kanske syftar?

Kära mor, vad händer nu, du dråsar och du skäller.
Är det så, att det gör dig blå, med jobbet som jämt gnäller?

Kära mor, hur är det fatt, jag ser ju hur du gråter.
Har pengabrist och de du mist, fått sorgen komma åter?

Kära mor, jag hör dig tänka högt för mig ibland.
Om hur det är, jag som tär, sprickor i vårt band.

Kära mor, är det så att det är mig du faktiskt klandrar?
För din lön, och gräsets grön, och vart du faktiskt vandrar.

Kära mor, du varm och glad, vart har du tagit vägen?
Hur ska jag, som är så svag, inte bli förlägen.

The post Littestraden: Dikt av Angelina Lundström first appeared on Opulens.

TIKTOK. “Jag tror inte att vi som lämnat barndomen och tonåren bakom oss inser vad dagens yngre generationer har att jämföra sig med. En ständig ström av perfektion från andra som oftast är i deras egen ålder”, skriver Amra Bajric.

Ibland tänker jag på Antonio Salieri. Han föddes 1750 i Italien och var en italiensk-österrikisk tonsättare vid det italienska hovet. Salieri var mycket respekterad och erkänd kompositör under sin livstid men blev med tiden relativt bortglömd. Hans oförmåga att skrivas in i den klassiska musikens kanon tros bero på att han var verksam samtidigt som de vitt och brett erkända genierna Beethoven (som Salieri var lärare åt), Haydn och Mozart.

The post Den briljanta medelmåttigheten first appeared on Opulens.

PODD. I höstens första avsnitt av podcasten Dinter utan filter kretsar samtalet kring Johanna Ekströms bok Meningarna. Richard Dinter möter författaren och bildkonstnären i ett samtal om hur orden både kan öppna, sluta och skydda den som skriver.

Meningarna kom ut för ett år sedan och gjorde stort intryck på Richard Dinter, som aldrig förut har strukit under så många formuleringar i en bok. Boken har så många lager, menar han, men det mest intressanta är hur han läser den. Som en lång prosadikt.

– Dikter och prosa läser man ju på olika sätt, och om en dikt tar sig in i en så tar den sig in djupt, säger han.

Meningarna handlar om Johanna Ekströms relation till sin mamma, som också var författare innan hon fick en stroke vid 65 års ålder. Dinter har själv försökt närma sig sin barndom i sitt skrivande, men jämför det med att fastna i dy. Skrivandet sluter honom, medan det öppnar Ekström.

– Det var tungt och det var nödvändigt att skriva den här boken för mig. Den låg först i kön, säger Ekström.

Hon talar om den innersta smärtan som språklös, vilket hon menar måste betyda att de smärtpunkter hon berör i sitt skrivande inte kan vara särskilt farliga.

Ekström berättar att hon alltid har haft en sorts distans till sin mamma och sett hennes ambivalens och hennes plåga genom livet.

– Jag tror att hon skyddade sitt innersta med hjälp av ord och använde dem för att komma undan sin egen blygsel eller rädsla, eller ångest för den delen, säger Ekström och konstaterar att hon lägger ord i sin mammas mun.

Dinter påtalar en pågående debatt om att skriva autofiktion, där vissa menar att det skulle vara en brist på fantasi att skriva om sitt eget liv. Men för honom är boken och livet alltid två olika saker. Ekström håller med och poängterar att en text är polerad och framtagen i en viss form.

– När man pratar så pratar man ju spontant eller inifrån sig själv på ett annat plan, det är verkligen olika saker. Nakenheten blir förklädd i ett oändligt antal val som sedan blir en bok, säger hon.

Att känna ett så stort ansvar för sin mamma som Ekström har gjort, har skapat mycket frustration, utmattning och skuld hos henne. Ändå har hon inte skrivit Meningarna på något terapeutiskt sätt.

– Men jag har skrivit mig igenom min mamma, det har jag faktiskt gjort. Jag kan besöka henne nu på hennes äldreboende där hon sitter, röra och se på henne, och det är fridfullt.

– Man kan säga att skrivandet tog dig från en plats till en annan, säger Dinter, och frågar senare i podcasten om Ekström har kunnat höra sin mammas ord i sitt skrivande.

– Så jättemycket kan jag höra det. Och jag har gått från att vara fullständigt skräckslagen av att höra hennes röst i min mun, till att vara tacksam, svarar hon.

The post Podd: Att närma sig smärta med skrivandet first appeared on Opulens.

NOSTALGI. “Någon har bytt ut alla människorna också, jag känner inte igen en enda.” Christian Wåhlander vandrar på gatorna i sin hemstad och förundras.

Jag strosar runt på Motala torg. Kullersten och här stod Bengt Bedrup med sin mikrofon och startade ett cykellopp, Vättern Runt. Kring torget låg tre stora varuhus: EPA, Tempo och Domus. Alla med flera våningar och med massor av kläder och leksaker och precis allt man kan behöva.

Ja, detta var på sjuttiotalet förstås. Nu finns inget av dessa varuhus kvar någonstans i landet. Tempo urvattnades till Åhlens, Domus blev Coop Forum, och EPA med sin berömda kvalitet försvann helt.

I köpcentrumet Bråstorp i utkanten av Motala samlas nu ICA Maxi, ÖoB, Rusta, Elgiganten och så vidare. Och Bråstorp är inte särskilt vackert i sig, till skillnad från Motala Torg, utan hela stället är skapat för stora varuhus.

Jag tar en promenad längs Strandvägen mot Charlottenborg. Hoppsan, nu korsas Motala Ström och Göta Kanal plötsligt av en väldig bro som jag aldrig sett tidigare.

Någon har bytt ut alla människorna också, jag känner inte igen en enda.

Datorer hörde man bara talas om och de var då av en lägenhets storlek ungefär.

Hur såg världen ut på sjuttiotalet egentligen? Bilarna var splitternya även då, det kommer jag ihåg. Jag tänkte också att det är nog svårt att utveckla modellerna så att de ser ännu mer moderna ut, men såhär i efterhand måste jag erkänna att det uppenbarligen gick.

Det fanns ju inga mobiltelefoner, det är ju självklart. Datorer hörde man bara talas om och de var då av en lägenhets storlek ungefär. Sociala medier fanns inte, men här och var satt nån nazistisk lapp uppe med ett hakkors på. Fast då tänkte man bara att oj, här har vi en enskild galning som hamnat snett här i livet, och så var det inte mer med det.

Sossarna styrde fram till 1976 då en sur gubbe vid namn Gösta Bohman tog över makten med sitt Moderaterna (tidigare Högerpartiet), tillsammans med den piprökande Thorbjörn Fälldin för Centerpartiet (tidigare Bondeförbundet) och Per Ahlmark för Folkpartiet (sedermera Liberalerna). Sedan dess har högern och sossarna växlat hej vilt om att ha makten i vårt kära Sverige, så alla som säger att sossarna har styrt och ställt i landet efter eget huvud i hela vår moderna historia har fel.

Om man jämför till exempel en hundraårsperiod på vikingatiden med den senaste hundraårsperioden i vår värld så slår det mig att barndomens landskap förr var möjligt att besöka även som gammal. Nu är allt förändrat, då var ingenting förändrat. Kanske nån hade kommit på ett innovativt sätt att hyvla årorna på. Träden hade växt en del förstås, och nya träd hade tillkommit dessutom.

Hundratals djurarter hade inte hunnit utrotas, plastavfall hade inte bildat en ö av Frankrikes storlek i Atlanten, bilmodeller hade inte utvecklats från en skraltig träskrinda med ångmotor till BMW Monster-SUV med rätt att accelerera från noll till hundra på fyra vrålande sekunder mellan trafikljusen. Modet byttes inte ut varje år, silikoninsprutningar och botoxfyllningar och plastikkirurgi seglade inte upp från inget till samhällsnorm på ett par decennier – och så vidare.

Jag går på den nya bron som löper över Motala Ström och Göta Kanal, och jag tycker att det känns som om jag vandrar i en dröm. Det går inte ihop, jag svävar i luften över vattnet, och min blick söker sig till solnedgången och strålarna från den stora stjärnan värmer mig inte längre.

The post Någon har rivit barndomens landskap first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Barndom och sjukdom är två domar man får leva med, menar Göran Greider. För honom har de två “domarna” nyligen smält samman. I boken “Barndomsbrunnen” skildrar han hur svagheten under cancern fick honom att se livet med andra ögon.

Det började med en lunginflammation förra våren, berättar Göran Greider när han med viss möda sätter sig på uteserveringen vid Årsta torg i Stockholm. Efter en lång rad undersökningar konstaterades det att han hade drabbats av blodcancer. Som en form av terapi började Göran Greider att skriva om upplevelsen på sin Ipad, nerbäddad i soffor och sjukhussängar.

Elin Swedenmark/TT

The post Cancern fick Greider att älska alldagligheten first appeared on Opulens.

UPPFÖLJNING. Efter succétrilogin om Jana Kippo skildrar Karin Smirnoff nu vuxenvärldens brutala svek. Nya romanen “Sockerormen” handlar om barns utsatthet – men också om styrkan i ung vänskap.

The post Smirnoff tillbaka med bok om övergrepp first appeared on Opulens.

BARNPERSPEKTIV. Idag har vi glädjen att presentera en novell där Ester Svensson med stor iakttagelseförmåga skildrar ett litet barns skrämmande upplevelse.

Ester Svensson är 55 år och jobbar som lärare. På senare år har hon flyttat tillbaka till den småländska hembygden efter många år i Skåne och några utomlands. Hennes drivkraft att skriva har alltid funnits där, så långt tillbaka hon kan minnas. Svensson skriver noveller och dikter men arbetar också med längre berättelser.

Hennes texter är ofta allt annat än ljusa och lättsmälta. Osannolika, bitvis hemska men också dråpliga historier från en tid som inte längre finns – eller gör den kanske det ändå? Svensson vill ge en röst åt den lilla, utsatta människan, som i novellen Kransen, där ett barns rädslor och outtalade tankar gestaltas. Vi är nu glada över att få presentera denna novell där Ester Svensson med stor iakttagelseförmåga skildrar ett litet barns skrämmande upplevelse av ett för vuxenvärlden kort ögonblick.

CAROLINA THELIN

Kransen

Jag ska följa med mor upp på vinden och hämta något. Hon går före. Trappan är smal och väldigt brant, den går rakt upp och jag vet att på en hylla över den, finns instuckna ogudaktiga böcker som man inte ska läsa. Trappstegen är så slitna att det är fördjupningar i mitten, som skålar, i skålarna finns det ingen färg. Trappan är i en färg jag inte vet vad heter, något mitt emellan grön och blå. Till höger sitter en svart lysknapp, knappen är en liten rund kula och den är så trög att jag inte kan fälla ner den fast att jag försökte en gång när min mamma, som egentligen är min storasyster, lyfte upp mig, men det gick inte. Och fortfarande når jag inte upp till den fastän jag har växt.

När vi kommit halvvägs upp i trappan säger mor att hon ska hämta äpplen. Det tycker jag inte om, för då måste vi gå in i rummet till höger. Det är inget riktigt rum, utan mest som en avdelning med bråte men inte så mycket bråte som på vägen dit.

När jag får följa med mor ensam är jag alltid glad utom när det är till vinden eller källaren för det är farliga platser. De platserna är så farliga att ingen pratar om dem men nu har jag börjat förstå hur man ska bete sig där. Man ska helt enkelt bara gå rakt fram, som mor gör, in i det svarta mörkret och sedan, ja sedan liksom försvinner det.

Men nu när mor har tänt lysknappen, sprider glödlampan däruppe i taket sitt sken runtom de närmsta tingen. Jag klättrar efter mor och nu är jag snart uppe och kan gå tätt efter henne. Hon är redan framme vid en äpplalåda med skrynkliga vinteräpplen som hon fyller sitt förkläde med. I förklädet har hon alltid fästnålar: ”Utan dem är jag förlorad!” brukar hon säga och nu förstår jag hur bra de är, för hon drar upp ändarna och har så plötsligt en påse till alla äpplena. Jag vill hjälpa till, jag tar tre äpplen och lägger i min kjol och jag känner mig så stor och stolt över att jag gör nytta.

Vi vänder och jag ser en del av den vita muren med bergen av lådor och kassar och trasiga kartonger huller om buller. De liksom fyller ut allt, på sina ställen når bergen ända upp till taket, men jag vet att där är en gång så att man kan gå runt muren till andra sidan och nu ska mor bara putta tillbaka spjället också, in i muren, så att inte värmen går ut från store ugnen. Den finns nere i köket jämte den vita köksspisen. Det var i den ugnen mor skulle baka in Bibeln i en brödkaka om kommunisterna kom och ville ta den från oss. För mor säger att så gjorde man i Ryssland och Bibeln hade med Guds hjälp och därför att kvinnan varit så snabbtänkt, sparats på detta vis. Jag vill be mor berätta igen, fast det blir inte och det är lika så bra, för mor har bråttom tillbaka med äpplena och till sina bröd. Jag vet att mor har bråttom för då tittar hon inte på mig utan är liksom nån annanstans med blicken.

Nu närmar jag mig hennes skugga; lampan skickar i väg konstiga långa figurer, jag tycker att det ser otäckt ut. Mor rundar muren när hon puttat in järnpinnen i den. Det är obegripligt, att den pinnen kan styra hela ugnen där nere! Det finns en annan pinne också och nu går mor förbi just den, en snidad träpinne att hänga upp saker på. Mor tycks ha glömt bort vad som hänger där bakom hennes huvud, just där, över den gamla soffan som är full med kläder och påsar den också, mitt emot muren hänger ju det farliga!

Och mor tar ett litet steg bakåt, jag ser hur det farliga nuddar henne där det hänger på träpinnen, det svajar till i lampans sken, och nu tänker jag att mor kanske blir som smittad av detta farliga som är så vackert att se på, så vackert att jag, när det är ljust inte kan låta bli att titta på det i hemlighet. Inte en lång stund, absolut inte, men små stunder måste jag titta. För det är ju fullt med pärlor! Små fina pärlor, så små som jag aldrig sett, nej detta är de första pärlorna i mitt liv, de är svarta och vita och uppträdda i flera rader så att det bildar en krans med de vackraste mönster. I mitten är det som välvt en kupa av glas och i den kupan ser jag Kristus som pekar på sig själv. Det gör han ofta, jag vet inte varför. Men kransen är stor och vacker och svartvit och nu råkade den nudda mor och det är obegripligt att hon inte märker det och skriker, det hade jag gjort hinner jag tänka. Vet hon då inte var den kransen har legat? Vet hon inte att det är en döds-krans som legat på farmor när hon var död? Jo det måste väl mor veta, det är ju hon som har sagt det!

Jag står precis bakom mor. Jag vill rädda henne och säga att nu går vi härifrån. Men då ringer telefonen, mor är alltid så orolig att den ska ringa och den ringer ju jämt och då måste hon svara och nu är allt brödet i ugnen. Hon har satt in alla tolv kakorna och de får inte misslyckas. Jag hörde innan hur hon sa: ”Gode Gud måtte dom bli bra, Gode Gud, bara det inte var för lite ved”. Far hade burit in tallveden som bara fick används till baket i den store ugnen och mor hade eldat och rakat ur glöden och sopat med tallviskan, först doppad i vatten och far hade hjälpt henne in med alla kakorna och då är det bråttom så att inte värmen smiter ut mer än nödvändigt!

Men nu är vi här uppe, fortfarande, i det svaga ljuset och jag vill att vi ska gå ner fortast möjligt och nu ringer det en signal till. Mor vänder sig om och skyndar ner för trappan och jag stelnar till för jag är så nära kransen nu, så nära och plötsligt alldeles ensam och min skugga blir lång och otäck den också när jag står här. Och nu har mor hunnit nästan hela vägen ner för trappan!

Det går så fort, jag hinner inte springa fram till trappan, och mor glömmer att jag är där. Hon tänker bara på bröden och telefonen och oroar sig för vem det är som ringer för det kan vara någon hon måste lyssna länge på. Hon har ju så mycket männskofruktan, det har jag hört henne säga många gånger och jag förstår inte riktigt vad det betyder. Men det handlar om att vara rädd, för när dom som hon är rädd för ringer, har hon en annan röst och då måste hon prata tills dom lägger på. Och därför glömmer mor sig.

Hon glömmer att jag är kvar däruppe och därför trycker hon ner lysknappen och skyndar vidare förbi frysboxen och in i ljuset och fram till den stora svarta telefonen. Men jag är kvar däruppe. Och kransen hänger över mitt huvud och månen kan inte lysa in genom det lilla takfönstret för det är en mulen novemberkväll. Nu dör jag nog, tänker jag. Jag önskar på ett vis att jag vore död för då sluppe jag stå här och känna hur det blir varmt och blött utefter mina ben och hur hjärtat bankar så att jag inte tycker att jag får luft. Men jag dör inte utan går med små, små steg framåt i mörkret mot där trappan väl måste börja. Och nu hittar jag vägen dit för bergen runtom går inte att ta miste på, de hjälper mig.

Jag kommer till slut fram till trappan. Jag känner ledstången och jag vet att här börjar den. Jag vet att den är hal och brant men det allra viktigaste nu är att fort ta sig ner och komma in i ljuset igen! För jag känner hur isande kalla armar finns där bakom min rygg, farmor som jag aldrig sett och som jag bara vet hade kransen på sitt bröst när hon stod lik och det förstår jag inte för hon kunde väl inte stå när hon var död, och kransen hade ju trillat av i så fall men jag har aldrig vågat fråga och nu måste jag ner. Mina tofflor är också hala för plasten på ena tofflan har slitits ner så mycket att den trillat bort, det är bara träet kvar.

Jag snavar, nu snubblar jag och faller handlöst inte framåt utan bakåt. Jag åker hela vägen ner och tröjan kasar upp och jag förlorar greppet om kjolen så äpplena far i väg duns, duns, duns låter det. Och jag känner en brännande smärta utefter ryggen men ner kommer jag och jag tumlar ut för mor har tack och lov inte lagt på haspen utan jag kommer upp på fötter och nu storgråter jag för det gör så ont och i rummet där telefonen är, där är mor men hon ger bara tecken åt mig att vara tyst så att jag inte ska störa den som är i andra änden.

Och jag hulkar och snorar och springer vidare genom den smala dörren ut till köket. Men där i köket är far. Och jag vill inte att han ska se att jag gråter, så jag rusar in i rummet där min mamma sitter och läser läxorna. Hon läser en massa böcker jag inte förstår något av, för hon har blivit tonåring och det är ett ord jag inte förstår. Men hon är alltid snäll, nästan alltid är hon snäll. Och nu vänder hon sig om när hon hör mitt hulkande, hon tittar oroligt på mig och jag ser i hennes ögon att hon blir lite irriterad egentligen, för jag vet att hon har ett svårt prov imorgon. Och ändå låter hon mig komma upp i knäet och det är som himmelen att få vara där. Men när hon lägger armen om min rygg skriker jag till och då lyfter hon försiktigt upp tröjan och ser hur det är rött och sårigt och ont hela vägen. Och min mamma torkar bort allt snoret och tejpar på något som ska skydda det onda.

Och sen berättar hon sagan om Sissi och till slut kan jag andas som vanligt igen.

The post Prosa: Kransen first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Om jag kan bidra till att kasta ljus på mörkertal med den här artikelserien är det en stor seger för mig och min familj.” Under påsken publicerar vi tre fristående texter av Christoffer Andersson om hans kamp för att bli en bättre människa. Detta är den tredje.

Många av gärningsmännen bakom de värsta våldsbrotten mot kvinnor och barn hävdar till sitt försvar att de inte ville att offren skulle lida. Lars Norén skildrar detta tydligare än något annat jag sett i pjäsen Skuggpojkarna (SVT Play, 1999). Och tittar man omkring bland dokumentärer på Youtube om liknande våldsbrott finner man detta slags moraliska försvar som en röd tråd: gärningsmännen försätter sina offer i lidande utifrån en instinktiv drift och blir därefter måna om att befria dem från detsamma. Det är ett absurt nollsummespel där en enda handling blir orsak, verkan och absolution på samma gång.

När jag startade mitt företag under hösten 2015 sa jag till barnens mamma att “om fem år ska vi vara rika”. Jag lovade dyrt och heligt att när vår förstfödde fyllde fem år skulle han få en sådan där eldriven bil som barn kan sitta själva i; vi hade varit på en butik i Eskilstuna och jag hade fått ögonen på en vit sådan: den skulle han få när han fyllde fem. “Vi lider några år, sedan kommer vi leva så som du alltid har drömt!” Jag inplanterade den amerikanska drömmen med ändlösa föreläsningar om hur glamouröst vi skulle ha det om jag bara fick “göra min grej”. Till och med när både hon och jag visste att det skulle gå åt helvete med hela skiten fortsatte jag mina föreläsningar över matbordet.

Dubbelspelet

En karriärens man visar bara äkta känslor för dem han älskar mest. I vetskap om vart allt skulle ta vägen gav jag mina föreläsningar ett anslag av hotfullhet. När jag och barnens mamma pratar om det idag förklarar hon att det hon ser när hon tänker tillbaka på den tiden är “mina kalla ögon”. Jag orsakade min familj lidande med mina föreläsningar och utbrott och genom att om och om igen, men ett allt mörkare anslag i fonemen, åberopa de gängse ingredienserna för framgångens recept vilka mer och mer lät som utdrag ur gamla hjälteepos. Och naturligtvis var bilden av mig, den jag visade utanför hemmets vrå, en helt annan.

“Där ute” var jag vänlig, hade alltid nära till ett leende, visade djupaste tacksamhet som på ren reflex och visade aldrig minsta glimt av det hotfulla fonem jag kunde slå an hemma vid köksbordet. Man sa att jag hade en förmåga att se styrkan hos andra, att jag hade förmågan att lyfta och skapa förtroenden och att jag var så abnormt naturlig och ödmjuk – man kallade mig rentav framtidslöfte. Man sa att det behövdes fler som mig och jag sög naturligtvis åt mig allt och närde den förvridna självbilden som sa att jag var en hjälte.

För den amerikanska drömmens skull

Det finns två sätt att “ta sig fram” i näringslivets societet: det ena är att kunna sin sak, det vill säga ha kompetens att pudra näsan med när man sträcker fram den, det andra är att krypa, det vill säga få andra att känna sig som gudar i ens närhet. Båda vägarna leder faktiskt till Rom men när man kommer dit gäller det att bekänna färg. Och det var när jag kom dit (ja, inte till Rom utan Stockholm), när mitt krypande inte längre var nog, som fasaden började springa läck. Och alla som har minsta förståelse för zoologi vet vad det innebär att tränga in ett djur i ett hörn.

“Bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna”, står det på en kylskåpsmagnet hemma hos min mamma. Inget är så lätt för en man som att beskylla sin kvinna och sina barn som orsaker till sina misslyckanden: “om jag hade haft bättre pli på dem hade jag lyckats” var en apologi jag tröstade mig med ofta. Hon borde ha låtit mig göra mig grej. Inte ens alla de gånger under min så kallade “karriär” min son drog mig i byxbenet för att få kontakt med mig, och hans mamma bad att jag åtminstone kunde titta på honom, fick mig att vakna upp.

Idag kan jag se hans vädjande blick och hennes undertryckta raseri över min försummelse. Jag rättfärdigade allt för den amerikanska drömmens skull, för ormen i blodomloppet som förgiftande varje resonlig tanke, förhämmande känsla och förvanskande lojalitet. Jag vägrade erkänna mig besegrad på en princip som barndomens demoner svalde med hull och hår och sedan förvandlade till en felvriden kamp mot dem jag älskade mest. När jag satt i rättssalen den där höstdagen 2018 med blicken tungt hängande på bordsskivan och lyssnade på vittnets utsaga om den barnmisshandel jag senare dömdes för verkade det faktiskt handla om någon annan: var inte det här precis allt jag hade lovat mig själv att inte bli?

Mörkeltal kräver ideologisk skärpning i förebyggande syfte

Min mamma träffade honom någon gång i mitten på 90-talet, och vid decenniets slut fick han ultimatumet från firman han arbetade på: köpa företaget eller bli arbetslös. Han köpte företaget och det är där någonstans det börjar – han drev det själv några år innan hans pappa började hjälpa till men han måtte ha varit utmattad långt innan dess, åtminstone beträffande det mina minnen vittnar om. Men han var bättre än jag på att dölja sina tillkortakommanden, det vill säga låtsas att allt är som det ska: än idag är det många som inte vet vad som försiggick innanför väggarna där hemma.

Som barn lär man sig att känna av stämningar. I ett dysfunktionellt hem blir man expert på det, av ren självbevarelsedrift. Man har inga begrepp för vad det är som händer, varken för våldet eller stämningarna, men man känner dem med hela kroppen och även fast man är maktlös inför frekvenserna utvecklar man ändå en slags sensor baserad på hopp: “imorgon är det bra igen”. Det lindrar till och med den fysiska smärtan.

Brottsförebyggande rådet skriver att det varje dag “begås en stor mängd brott som aldrig kommer till rättsväsendets kännedom, och för många brottstyper är den faktiska brottsligheten därför betydligt mer omfattande än vad som framgår av den officiella statistiken”. Barnmisshandel är dessutom en gren där “individens uppfattning av en vålds- eller hotsituation som brottslig” är betydelsefull för ifall en anmälan görs eller inte, vilket till stor del lämnar det förebyggande arbetet åt den ideologiska samhällsutvecklingen: “en strängare syn på barnmisshandel i samhället [kan] leda till att fler händelser där barn far illa uppmärksammas och anmäls till polisen”. Under rättsprocessen 2018 hade jag verkligen inte förespråkat den här hållningen, men idag skulle jag inte vilja ha det på annat sätt.

Män som jag får inte lyckas i livet

Jag tänker ofta på de män som kommer från liknande bakgrunder: jag önskar dem alla ett helvete i vuxenlivet, “ett uppvaknande fullt av frågor”, för att citera Faraj Bayrakdar (Språkets och tystnadens otaliga svek), och ett liv i misär och misslyckanden fram till dess. För utan det, utan ett obarmhärtigt sokraktiskt frågebatteri, med ekonomiska och sociala belöningar därtill, kommer det aldrig kunna vara försvarbart att begära av en individ att konfrontera sig själv. För då sker det till priset av vad man uppnått – hur många kvinnor och barn får inte lida på grund av det? På grund av män som jag, som fastnar i den falska hjälterollen som både orsakar och rättfärdigar så mycket lidande och dessutom lyckas med sina åtaganden? De är dem man räknar till mörkertalen som är så omöjliga att dokumentera.

Om jag kan bidra till att kasta ljus på mörkertal med den här artikelserien är det en stor seger för mig och min familj. Jag önskar alla män med samma tillkortakommanden som jag ett helvete för utan det blir vi aldrig fria från det förflutnas demoner. Vi måste som lotusblomman växa genom skiten för lotusblommor är det enda och bästa vi kan bli utan att orsaka skada på dem vi älskar.

The post Bekännelser: Jag önskar alla män med min bakgrund ett helvete first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Arbetskamraterna till mina barns mamma har tvingats täcka upp för hennes frånvaro. För om hon låter mig vara ensam med barnen och något händer ligger det på hennes ansvar.” Under påsken publicerar vi tre fristående texter av Christoffer Andersson om hans kamp för att bli en bättre människa. Detta är den andra.

Det har byggts upp alltsedan jag lades in på psykiatriska intensivvårdsavledningen. Mina barns mamma hade jobbat så hårt och skulle äntligen få slippa räkna kronor för att få ekonomin att gå ihop. Så blev jag ännu sjukare och nu kommer hon till jobbet skygg och tillbakadragen, för allt hon kämpat för har tillintetgjorts: hon måste offra sig för att jag inte får vara ensam med barnen.

För trettio år sedan var en överenskommelse med barnomsorgen möjlig för att rädda föräldrar i liknande situationer: längre dagar vid behov, från öppning till stängning när det inte fanns folk i närheten som kunde hjälpa till. Min mamma hade en sådan överenskommelse med ett dagis i Katrineholm på grund av min pappas sjukdom, som möjliggjorde att hon kunde ha ett heltidsjobb och därför få det att fungera. Barnomsorgen har inte ens i närheten av de resurserna längre. Det hade de inte ens innan pandemin slog ut oss.

Scapegoating

Arbetskamraterna till mina barns mamma har tvingats täcka upp för hennes frånvaro. För om hon låter mig vara ensam med barnen och något händer ligger det på hennes ansvar. Hon sköter sitt jobb exemplariskt som alltid men något har slocknat i henne. Kunderna ser ingen förändring men det gör arbetskamraterna.

Jag får den hjälp jag behöver med mediciner och terapi, allt är tillrättalagt. Det finns inget ytterligare för oss att hoppas på. Familjerna hjälper till efter bästa förmåga. Uttalade förutsättningar för behandlingen ger mig rätt att ignorera hennes kamp (det måste de så klart säga), min uppgift är att läka och ingen annan; “du ska inte skämmas!” säger de till mig. Alltså får hon bära skammen för både mig och sig själv, för arbetskamraterna, familjerna och för arbetsgivaren som sträcker ut sig till sin välviljas fulla längd när hon måste vabba så mycket i pandemitider.

I sådana här fall, för att rädda ansikten, arbetsmoral och självkänslor, blir man personlig och börjar jaga syndabockar: är det jag som inte kan ta ansvar? Tog jag emot hjälpen för sent? Hade ni inte ett krissparkonto? Är det rentav hennes fel som skaffade barn med fel kille? Kanske familjerna inte hjälper till tillräckligt? Eller är det sjukvården som inte är bra? Man åberopar ofta efterklokheten och det fungerar på människor med samvete. Men det löser inga problem. Oftast har det motsatt effekt.

Återgång till klansamhället

En studie som förmodligen gjordes i USA 2018 visar att så många som 74 procent av respondenterna angav att de skulle tvingas välja mellan sjukvård och ekonomi i fall av psykisk ohälsa. I dagens Sverige är det inte bara en avskräckande dystopi utan ett reellt faktum – det är valet vi har stått och fortfarande står inför månad efter månad; jag lever på allmosor i väntan på sjukpenning. Utan dem skulle jag bli tvungen att avstå vård. Det skulle förmodligen sluta illa sett till min problematik.

Göran Greider och Åsa Linderborg skriver i Det populistiska manifestet (2018) att “avregleringar, privatiseringar och åtstramningspolitik har slitit sönder sociala band, skruvat ner förväntningar på framtiden till noll och ökat den sociala otryggheten” i en väl maskerad tillbakarullning av trygghetssystemet som jag tycker kan liknas vid en återgång till klansamhället. “Det är andra tider nu”, har jag fått sagt till mig, “familjer måste hjälpa sig själva nu”.

Man skär ner på barnomsorgen och lägger större ansvar på föräldrar som måste jobba mer på arbetsplatser som också gör nedskärningar fast kunderna kräver mer; alla vill ha råd med bostad när hyresrätter ombildas för alla vill ju framstå som moraliska föräldrar när man moraliserar karaktärsdrag istället för att diskutera klassorättvisor och välfärd. Familjen görs ekonomiskt ansvarig från avel till arv. Den tilldelas “den moraliska och ekonomiska funktion som staten inte längre vill ha” för att låna ytterligare citat av Göran Greider och Åsa Linderborg.

“Vinststyrd sjukvård kommer alltid prioritera läkemedelsindustrins och privata investerares ekonomiska intressen före allmänhetens hälsa”, skriver Rebecca Green i Offensiv och det är när allt färre ska göra allt mer, när omsorgspersonal inte kan vara till hjälp i situationer som vår, där medicinering inte kan vara den första och enda åtgärden, som man på allvar börjar ställa de svåra frågorna och av trygghetsskäl inte kan nöja sig med standardsvaren.

Många avstår vård av ekonomiska skäl

Delmål 3.8 i Agenda 2030, som handlar om jämlik hälsa, anger tydligt att det inte ska finnas några ekonomiska hinder för sjukvård. Men statistiska centralbyråns nationella uppföljning från 2020, på förfrågan från Europeiska hälsoundersökningen (EHIS) från 2019, visar att bland människor i behov av vård var de sysselsättningsslösa eller på annat sätt bidragstagande överrepresenterade bland de som avstod vård på grund av ekonomiska orsaker.

I samma dokument finner jag ut att “personer som blir arbetslösa, uppbär ekonomiskt bistånd istället för förvärvsinkomst eller som sorteras ut från ett förvärvsarbete på grund av sjukdom och får sjuk- eller aktivitetsersättning [löper] betydligt högre risk för självmord.” Ibland frågar jag hur jag ska kunna “läka” under de här omständigheterna men det är det ingen som har något svar på.

“Han får ju ta lite ansvar”

Den kanske värsta egenskap man kan äga om man befinner sig på fel sida om det urholkade ekonomiska trygghetssystemet är den klara medvetenheten om detaljerna i det sociala samspelet: om inte jag läker omedelbart, om jag inte omedelbart kan vara ensam med barnen, kommer samspelets oskrivna regler tvinga barnens mamma ge upp sin tjänst, den hon kämpat så hårt för att uppnå och befästa. Det håller i skrivande stund på att hända. Formellt sett kan hon ju inte sparkas för att hon behöver vabba mycket, men både du och jag vet att det finns informella krafter starka nog att skala bort henne från arbetet ändå. Skammen blir för tung att bära för en människa med samvete.

“Han får ju ta lite ansvar”, har hon fått höra. Kanske lindrar det något att jag fick och får hjälp, i sin fulla schablon dessutom, men det är en klen tröst. Det hjälper henne inte stå ut med att vara den som sätter sina arbetskamrater i skiten.

Kampen mot och behandlingen av psykisk ohälsa måste betraktas i ett samhällsperspektiv med alla sociala och ekonomiska obekvämligheter i synfältet: Hur motiverad tror du man behöver vara för att lösa sina psykologiska problem när priset för det är den basala tryggheten? Hur långt behöver det i omständigheterna gå innan man inser att det är dags att ta hjälp? Vi visste det inte förut, men vi vet det nu: man måste tvingas till det och det tills det tar tvärstopp. Solidaritet gäller sällan i förlustaffärer och det är där ett socialt och ekonomiskt mer utvecklat trygghetssystem måste komma in.

The post Bekännelser: Solidaritet gäller sällan i förlustaffärer first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Storebror stoppade mig tack och lov i ett tidigt skede och därför fick mina barn en chans. Nu kostade det mig all ekonomisk och social trygghet men jag fick smak för vem jag är under kutymen.” Under påsken publicerar vi tre fristående texter av Christoffer Andersson om hans kamp för att bli en bättre människa. Detta är den första.

I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud, men ordet var inte Gud. Det var Misshandel. Det tog många är innan jag begrep att jag var ett misshandlat barn. Jag flyttade hemifrån med fem plastpåsar och en gitarr när jag var sjutton. Femton år senare förklarade tingsrätten mig skyldig till barnmisshandel. “Lidandet börjar på allvar”, som Ivar Lo-Johansson skriver, först “när vi funnit ordet”.

Under två år efter att domen föll växte ordet: det misshandlade barnet i mig framträdde allt tydligare och till slut hade femton år skalats bort och allt jag hade försökt fly undan hann till slut ifatt mig. Det var då jag lades in på psykiatriska intensivvårdsavdelningen.

Det misshandlade barnet växer upp, blir en funktionell, ibland till och med aktad medborgare, och misshandlar sina barn för att han varken hinner eller orkar läsa alla lathundar som förklarar vad en bra förälder gör: pengar och professionellt anseende går som bekant alltid först.

Barnmisshandel går i arv

Med andra ord är ärftlighetens silvertrådar i det närmaste oförstörbara om man inte först river ner sig själv, det vill säga utplånar sin självbild (som sällan är självvald) – utan att missbruka eller ta sitt liv.

Sextiotalisten som bara förde en kutym vidare skapade en åttiotalist som bara förde en kutym vidare. Ansträngningen att blottlägga silvertråden och bryta mönstret kostar mer än de flesta är beredda att betala. Därför är det mest humana faktiskt att tvingas till förändring; det är därför många med min problematik (det lilla antal som uppdagas det vill säga) tar vägen genom polisregistret.

Vanligtvis lär man sig socialt samspel och institutionell lydnad till den grad att det aldrig uppdagas; kutymen tillåts alltså föras vidare, kanske för det är viktigare att “överleva” i ekonomisk bemärkelse, det vill säga bevara självbilden (med andra ord ren självbevarelsedrift!) än att bespara framtiden resurskrävande åtgärder och behandlingar av barn som aldrig fick en.

Statligt kontrollprogram för föräldrar

I Finland har omfattande studier inför en nationell åtgärdsplan publicerats, som ska förebygga psykisk och fysisk barnmisshandel, med en igångsättningsperiod mellan 2020-2025. Programmet handlar om kontroll av blivande och nyblivna föräldrars sociala, psykologiska och socioekonomiska tillstånd för att enligt situationsspecifika modeller utifrån Agenda 2030:s delmål 16.1 och 16.2, säkerställa att barns uppväxtvillkor blir de bästa möjliga.

Författarna refererar till programtester i USA där man har “fått fram lovande forskningsresultat av tidiga hembesök till stöd för föräldraskapet och familjerna samt i syfte att förhindra skadliga erfarenheter under barndomen”. Detta sätt att kontrollera kommande barns uppväxtvillkor syftar till att stärka “familjens resurser och föräldraskapet genom social handledning: man ger t.ex. vägledning i fråga om barnskötsel och uppfostran samt hjälper med hanteringen av vardagsrutiner i hemmet”. Det vill säga “förebygga behovet av korrigerande åtgärder, förbättra barnens och familjernas livskvalitet samt erfarenheter av att klara sig i livet samt också förhindra att negativa upplevelser uppkommer och ackumuleras under barndomen.”

Det är vackra incitament som jag tror på och som vore nödvändiga för att täppa till luckorna som 1966 års lagstiftning mot barnaga ännu inte riktigt lyckats täppa till. Men fortfarande: Det förutsätter ett statligt kontrollprogram som kan lokalisera familjers problem och riskfaktorer i ett tidigt skede för att någonting i den femhundra sidor långa rapporten alls ska vara användbart. Det är som nämnt ovanligt att människor förändras såvida de inte tvingas till det, och definitivt inte om det måste ske till priset av ekonomi och anseende!

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag hade aldrig gjort de förändringar och uppoffringar jag har gjort om jag hade varit bättre än jag är på socialt samspel och institutionell lydnad, det vill säga om jag bättre hade kunnat vinnlägga mig om “de laster som är till nytta för umgängeslivet”, för att rycka citat ur La Rochefoucaulds 273:e maxim. Jag hade fört kutymen vidare för den ekonomiska och sociala trygghetens skull, för det funktionella och aktningsvärda i att äga någon slags position i samhället.

Storebror stoppade mig tack och lov i ett tidigt skede och därför fick mina barn en chans. Nu kostade det mig all ekonomisk och social trygghet men när jag väl fick smak för vem jag är under kutymen blev ingenting så viktigt som att visa det för dem: det där var inte jag – det här är jag!

Glad att Storebror såg mig

Jag fick hjälp med att ta kampen mot spåren av en sextiotalist med både villa, Volvo och stadig ekonomi och som därför kunde få tillvaron att framstå som alldeles normal, till och med eftersträvansvärd; det var ingen som visste hur det egentligen låg till – många vet det inte än idag – för det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förändra någonting innan man finner ordet, inte minst för ett barn.

Det avkrävdes mig självförstörelse till självmordstankens rand, det vill säga ett grundligt personligt ombygge med både terapeutisk och medicinsk hjälp, innan jag kunde slitas loss från kutymens grepp. Och det var först när jag kunde säga till mina barn att jag älskar dem utan att fyllas av äckel som jag erkände att det var värt det.

Min behandling är långt ifrån slutförd. Men idag är jag glad att jag tvingades till det. Idag är jag glad att storebror såg mig. Det gav mig en chans att förändras och låta mina barn i ett tidigt stadium lära känna mig, åttiotalisten, frigjord från sextiotalistens självbevarelsedrift. Lidandet börjar som bekant på allvar när man finner ordet, men det gör också glädjen och kärleken.

The post Bekännelser: Idag är jag glad att storebror såg mig first appeared on Opulens.

MERSMAK. “Bilder som jag vid första och andra läsning inte lade någon större vikt vid framträder snart med ett sugande djup”, skriver Michael Larsson om Iman Mohammeds aktuella diktsamling.  Han ser fram emot fler dikter av samma poet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bakom trädet ryggar av Iman Mohammed
Norstedts förlag

Att Bakom trädet ryggar, som baksidestexten påstår, skulle vara Iman Mohammeds ”första diktsamling” är en sanning med modifikation. Inte bara är Mohammed utgiven på Chateux förlag med diktverket Fermata, hon har även publicerats i Brombergs Blå Blixt-antologi och har dessutom fått sina dikter tolkade till engelska av den amerikanske översättaren Johannes Göransson. Men det är inte endast i utgivningshistorik som Mohammed skiljer sig från den traditionella debutantfloran: på sätt och vis är den här boken redan utgiven. Från Fermata har hela sjok ryckts upp och omplanterats i Norstedts bördiga jord. Faktum är att jag inför den här recensionen grävde upp ett gammalt nummer av tidskriften Ordkonst från 2014 eftersom jag tyckte mig minnas att jag redan då, som dåvarande redaktör, drabbades av hennes laddade bildspråk. Mycket riktigt återkommer en rad formuleringar därifrån i Bakom trädet ryggar. Gordana Spasic menar i en kritisk läsning att det här pekar på hur svensk utgivning blivit försiktigare och mindre engagerad i lyrik. I det här fallet är ju manegen redan krattad, dikterna har passerat ett antal instanser och fått grönt ljus och det är först i efterhand som förlaget kliver in.

Uppenbart är i varje fall att det hänt något längs vägen; dikterna har fördjupats och utvidgats, stycken och formuleringar har funnit sig tillrätta i ett större sammanhang och kompletterats med nya bitar. Annat har fallit bort. Även om Bakom trädet ryggar långsamt graviterat mot en mer central nod i förlagsvärlden så är det i första hand ett konstverk, ett uppenbart föränderligt sådant. Mycket kan hända på kort tid, fokus kan skifta och tyngd omlokaliseras. Det som är intressant att skriva fram vid ett tillfälle kan ha förlorat sin laddning ett år senare. Det kan handla om att mogna som konstnär men det kan också vara uttryck för en organisk diktsyn, att tillblivelseprocessen tillåts vara öppen och i samklang med den tid och det liv som skrivandet tar i anspråk. Frågan är om man överhuvudtaget kan tala om samma verk?

Bakom trädet ryggar kretsar kring ett antal teman — barndom, kroppslighet, geografi, familj, flyktingskap — mellan vilka berättaren bygger en väv av minnen. Som ett oupphörligt bakgrundsbrus surrar den hypermoderna krigföringen med sin feghet och kyliga brutalitet. Ibland dyker den upp som ett akut här-och-nu men oftare som våldsam efterklang, som ”när man minns sin kropp i elden mitt under den lekfulla akten / Eld och gul himmel”. Ett berättarjag tycks ha tagit sig från krigshärden till säker hemvist men minnet är instabilt, jaget tvekar på om det har sitt fotfäste i denna eller den andra verkligheten. I vardagliga situationer, på cykeln, i busshållplatser och under sex slungas krigets ångestfyllda bilder åter in i blickfånget. Det är endast i insomnandet som en sorts balans tycks infinna sig. Det är i detta gränsöverskridande tillstånd som jaget tillåter sig att översköljas av de kaotiska intrycken och sortera dem enligt en logik som mer överensstämmer med känslorna de frammanar:

pupillerna under de tunna ögonlocken rör sig som besatta, mesopotamiska skulpturer flyter i vattnet, de reser sig plötsligt och börjar gå mot land, läpparna ler stundtals i den djupa sömnen, kroppen är slapp men ansiktet besitter tusentals nerver som vill tala till alltet

Samtidigt är det inte nödvändigtvis krig eller flykt allt handlar om, bilderna är öppna och låter sig inte inlemmas i någon på förhand given begreppsvärld. Vissa enskildheter är så specifika att de inte tillåter någon annan läsning — en stridsvagn av typ M1 Abrams, missiler, luftoffensiver, platsangivelser i Irak — men i det stora hela rymmer texten långt mer än summan av sina delar eftersom konflikten om ursprung, identitet och osäker navigering i minnets vindlande korridorer är allmänmänsklig.

En sak som slår mig när jag läser den här senaste konstellationen av Mohammeds dikter är att det tidigare, vagt jäderlundska tilltalet till viss del lagts åt sidan och ersatts av en mer formell berättarstruktur. Därtill har berättarpositionen avgränsats från att vara allomslutande och något konturlös till att utgå ifrån en mer stabil, kanske mer personlig punkt. Just i det här fallet föredrar jag det då det ger tyngd och emfas åt de närmast aforistiska bilderna som pendlar mellan skönhet och och djupt obehag, ett grepp som tydligt illustreras i bokens allra första rad: ”Hjärnsubstanserna som ofrivilligt besmyckade det gröna: / hortensian, ambraträdet, hibiskusen, dahlian”. Även titeln tycks bära på denna spänning. Är det att rygga undan, alltså gömma sig bakom träden, från diktens återkommande drönarattacker? Eller är det ryggar som i höghusen ”vars ryggrad stolt bär människorna inuti”, bärande balkar som skänker tillvaron stabilitet? Det är i den här pendlingen som Mohammed är som allra skickligast. Bilder som jag vid första och andra läsning inte lade någon större vikt vid framträder snart med ett sugande djup. Debutant eller ej ser jag fram emot att mer.

Alla artiklar av Michael Larsson

The post Lyrik med laddat bildspråk first appeared on Opulens.

NYUTGIVNING. “Det slår an en sträng av vemod hos mig när jag bläddrar i de här helt autentiskt återutgivna böckerna. När jag läser om dem nu, på gamla dar, slår det mig hur långt tillbaka i tiden min barndom faktiskt ligger”, skriver Elisabeth Brännström.

Josefin; Hugo & Josefin; Hugo av Maria Gripe
Modernista (2017)

Maria Gripe (1923–2007), är en av våra mest lästa och älskade barnboksförfattare. Hon fick sitt genombrott 1961 med Josefin, första delen i en trilogi om lilla Anna Grå, eller Josefin Johanderson som hon föredrar att kalla sig, och hennes snälle, självständige kompis Hugo. Ett år senare följdes boken upp av Hugo & Josefin och 1966 kom Hugo, den hett efterlängtade sista delen i serien. Böckerna hade blivit mycket populära med både barn och vuxna och 1967 filmatiserades de av Kjell Grede, något som ledde till att Hugo och Josefin snabbt blev kändisar på samma nivå som Emil och Pippi. Berömmelsen höll tyvärr inte i sig och idag är det inte lika många som minns berättelsen om de två udda barnen och deras starka vänskap.

I år har böckerna kommit i nyutgåva på Modernista, vackert inbundna och med originalillustrationer av konstnären och illustratören Harald Gripe, gift med Maria Gripe från 1946 fram till sin död 1992. Det slår an en sträng av vemod hos mig när jag bläddrar i de här helt autentiskt återutgivna böckerna. Jag läste dem som barn och när jag läser om dem nu, på gamla dar, slår det mig hur långt tillbaka i tiden min barndom faktiskt ligger; ingen rolig tanke, men ganska lärorik.

Hugo och Josefin växer upp i en värld mycket olik den vi lever i idag. Det saknas naturligtvis både mobiler och datorer och långt ifrån alla har TV. Barnen har däremot mer frihet och både Hugo och Josefin rör sig fritt utomhus utan att ständigt slussas mellan olika aktiviteter av föräldrar eller andra vuxna. En av de få likheter som finns är av det mer negativa slaget, Josefin mobbas av de andra barnen, och det framgår här rätt så tydligt att mobbning är en företeelse som är sig ganska lik, oberoende av tidsanda eller samhällssystem.

När berättelsen börjar är det sommar och tidigt 1960-tal och den sexåriga prästdottern och sladdbarnet Josefin lodar runt för sig själv i väntan på att skolan ska börja. Hon har alltid mest umgåtts med vuxna och skapat sig en rörig, inre fantasivärld som styrs mycket av föräldrarnas religiösa världsbild. Prästgården påminner om Edens Lustgård och den nye trädgårdsmästaren, den vitskäggige gubben Gudmarsson om Gud Fader själv. Ormen i Paradiset uppenbarar sig också i mänsklig skepnad i form av den skvallriga, lismande tant Lyra, en obehaglig gumma som mutar Josefin med godis för att hon ska tala illa om sin familj. När skolan börjar hamnar Josefin till sin förvåning helt utanför gemenskapen. Hon mobbas av de andra barnen, först och främst av flickorna i klassen, för sina gammalmodiga kläder och mossiga gamla föräldrar. Det är inte förrän Hugo börjar i klassen som Josefins problem förminskas. Hugo, som är både självständig och tillräckligt udda för att passa in, tar hand om Josefin och med hans hjälp växer hon sig starkare och modigare.

Böckerna om Hugo och Josefin berättar en vacker och mycket moralisk historia om två udda barn som växer upp och utvecklas tillsammans. Maria Gripes prosa är fantasifull och poetisk, samtidigt som det onda i Josefins värld känns starkt förankrat i verkligheten. Tyvärr tror jag ändå inte att berättelsen har så mycket att säga dagens skolbarn eftersom den strikt bibliska grund som den vilar på säkert kan kännas ganska främmande för många barn i dagens samhälle. Den här, annars helt utmärkta trilogin, passar nog bäst för nostalgiska vuxna som vill återuppleva en försvunnen barndom.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Berättelsen om de två udda barnens starka vänskap first appeared on Opulens.