UTANFÖRSKAP. Carsten Palmer Schale förordar ett samhälle “byggt på något så gammaldags som frihet, jämlikhet och syskonskap”. Han föreslår därför införandet av en medborgarinkomst.

Behöver man anstränga sig för att klara ekonomin? Nej. Man kan exempelvis ärva, leva på räntor eller låta ”kapitalet arbeta”. Kan man anstränga sig, mycket, utan att klara sig ekonomiskt? Ja. Exempelvis genom att deltidsarbeta, jaga efter timmar eller hamna i vårt moderna Sveriges verkliga slaveri: gig. Arbete förefaller med andra ord inte att på ett enkelt vis vara förknippat med vare sig ekonomisk belöning eller ansträngning. Är inte detta märkligt? För mig är det så. Men inte för regeringen eller majoriteten av oppositionen.

Arbetet har inte längre ett självklart innehåll. Arbetet är en kulturellt betingad form sedan ungefär 150 år. Denna form, som skiljer agnarna från vetet, är för majoriteten av oss lönearbetet. En form som gör att en del människor lever gott, medan andra tvingas till slaveri och förnedring. Men denna form uppfostras vi till att anamma. Från det att vi är barn till dess att vi är formellt myndiga. Hela samhället understöder denna linje. Inte minst dresseras vi till detta tänkande i skolan.

Samhällets värdegemenskap har kommit i otakt med de reella existensvillkoren. De sociala konsekvenserna av arbetslösheten – lönearbetslösheten – bör därför ses i sitt kulturella sammanhang, dvs. i ljuset av vilka värderingar och materiella villkor som de facto råder.

Parollerna om allas arbetsvilja och arbete till varje pris, för att inte tala om den så kallade arbetslinjen, förstärker de lönearbetslösas (som inte ärvt en förmögenhet eller så, ty detta är legitimt) förtryck och självdisciplinering – dvs. anpassar dem till det rådande arbetslivets rådande ordning. Och med detta sätt att naturalisera det kulturellt rotade lönearbetet mister vi förmågan att uppfatta det historiskt specifika i vår nuvarande situation.

Vi är helt enkelt uppfostrade och skolade till att bejaka lönearbetet som form för våra produktiva aktiviteter och som form för gemenskap (andra innanförskap är inte tänkbara) – och samtidigt förneka dess inre motsättningar och förekomsten av eventuella alternativ. Kanske är det dock inte arbetslösheten som är det egentliga problemet – kanske är det istället lönearbetskulturens former och ofta godtyckliga uttryck.

Hur då med skolan? Vi odlar en myt om skolutbildning: utbildning (i motsats till bildning) har upphöjts till modern dogm, en helig ko som alla obligatoriskt dyrkar, tjänar och underkastar sig, trots att den inte ger någon verklig andlig näring i utbyte. Skolan har svikit våra individuella behov, då den stöder bedrägliga idéer om ”framsteg” och utveckling som en följd av tron att ständigt ökande ekonomisk tillväxt, konsumtion och vinst är de rätta måttstockarna för bedömning av den mänskliga livskvalitén.

Själv är jag mer än kritisk till detta tänkande. Jag förordar istället ett samhälle byggt på något så gammaldags som frihet, jämlikhet och syskonskap. På gemenskap och självförverkligande. På solidaritet, människovärde och verkligt miljöengagemang.

Jag föreslår därför införandet av en medborgarinkomst. Jag föreslår samtidigt en omdefiniering av det suspekta begreppet ”utanförskap”. Låt detta exempelvis inkludera bristande kulturell kompetens, bristande empati, bristande respekt för alla människors verkligt lika värde. Idag tycks utanförskap närmast vara synonymt med att inte vara stämplad som löntagare.

The post Vi behöver ett samhälle byggt på frihet, jämlikhet och syskonskap first appeared on Opulens.

TEKNIKENS SLAVAR. “Trots alla löften om effektivisering och förbättring har den digitalisering som skett knappast inneburit ett bättre arbetsliv i alla delar och arbetstiden har inte kortats”, skriver Fia Ewald.

Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter enligt regeringens digitaliseringsstrategi. En slogan värdig författaren till ICA Maxis helgerbjudanden. Inriktningen är kongenial med det ihärdiga och i många delar tveksamma arbete som bedrivits under ett tre decennier under olika beteckningar som exempelvis 24-timmarsmyndigheten och e-medborgaren. Den gemensam nämnaren är tilltron till att räddningen för svensk offentlig sektor ligger i att digitalisera mera.

Kännetecknande är övertygelsen att teknik i sig är något entydigt gott och den teleologiska uppfattningen att mänskligheten oundvikligen rör sig framåt och uppåt med hjälp av teknisk utveckling. Det senare avspeglar sig i de frekventa ”mognadsmätningarna” som med språkets hjälp styr tanken till att det bara finns ett önskvärt slutmål.

Trots alla löften om effektivisering och förbättring har den digitalisering som skett knappast inneburit ett bättre arbetsliv i alla delar och arbetstiden har inte kortats. I stället upplever många en stor stress, bristande autonomi och sammanhang. Historiskt går det att se att ny teknik inte uppstår och införs i ett vakuum utan i en samhällelig maktstruktur där olika aktörer försöker påverka hur tekniken ska användas. Denna insikt lyser helt med sin frånvaro när det gäller den svenska offentliga digitaliseringen. I styrdokument, regeringsdeklarationer, politiska program och på konferenser sker mottagandet av varje ny digital lösning, app och allt som kallas AI som av en flock golden retrievrar; allt är superbra och utan konflikter. Denna upphetsade entusiasm har föga fog för sig sett till den return of investment som de massiva investeringarna i digitalisering lett till och de upprepade kraschlandningarna av diverse paradprojekt.
I en nätt men späckad bok, Breaking things at work, försöker medieforskaren Gavin Mueller med utgångspunkt i de mytomspunna ludditerna att undersöka hur arbetare under industrialismen uppfattade nya tekniska lösningar. Ludditerna var arbetare i de tidiga engelska industrierna i början av 1800-talet som är kända för att de slog sönder de nya mekaniska vävstolar och spinnmaskiner som infördes av fabriksägarna. Namnet fick de efter den omfattande vandalism som skedde under 1811–1812 under påstådd ledning av den mytologiske ledaren Ned Ludd, även kallad King Ludd.

Ludditerna var inte teknofober.

Men varför gjorde de det? Var det bara rätt och slätt vandalism? Så var det förstås inte. Mueller drar upp en historisk ram där ludditerna sätts i ett större sammanhang där arbetarnas sabotage kan ses som vad den engelske historikern Eric Hobsbawm kallar ”kollektiv förhandling genom upplopp”. Det kan förtjänas att påminna om att även i Sverige var större delen av 1800-talet en tid av, ofta våldsamma, upplopp. Det var en period med stora maktförskjutningar i samhället där ny teknik möjligen oavsiktligt men mycket påtagligt ledde till en minskad makt för arbetarna. Ludditerna var inte teknofober utan såg den teknik som fördes in i deras arbeten som ett hot som inte enbart riktades mot deras försörjning:

The luddites believed that new machines were undermining their livelihoods and destroying their communities, and that targeting those machines was a valid strategy in their fights against it.

I och med att den unika yrkesskickligheten blev mindre värd försämrades deras förhandlingsposition radikalt med maskinernas intåg. Detta har varit ett genomgående tema under industrialismens tidevarv, även fint skildrat för svenska förhållanden i en 40 år gammal bok som känns förunderligt aktuell; Vägen till fabrikerna av Maths Isacson och Lars Magnusson. Här finns bland annat en skildring av smedernas anpassningsproblem till den nya industriella disciplinen runt förra sekelskiftet:

Smedernas och hanterverksarbetarnas arbete var i hög grad vad man brukar kalla ”uppgiftsorienterat”, det vill säga. några fasta arbetstider gällde knappast utan man gjorde det man blivit ålagd att göra (eller ålagt sig själv att göra) och sedan gick man hem. Det innebar att arbetsveckan oftast blev kort men intensiv: man tog ofta igen sig i början av veckan och arbetade desto hårdare i slutet av veckan.

Enligt samtida källor ägnades fritiden ofta åt supande vilket gjorde att man kanske kom igång framåt tisdagen. Fabrikörerna och arbetsledarna hade i förstone inte mycket att sätta emot eftersom det var smederna som hade den nödvändiga yrkesskickligheten som krävdes för att fabrikerna skulle kunna leverera. Att införa arbetsdisciplin med punktlighet och nykterhet var en motig uppgift.

Kontrollen över produktionen var ett problem som var gemensamt för industriägare världen över. En som insåg att arbetarnas relativa övertag över cheferna låg i deras kunskap om produktionsprocessen var Frederick Taylor. Genom sin kunskap om processen i sin helhet kunde de bland annat styra arbetstakten och därmed produktiviteten. I ”The Principles of Scientfic Management” som utkom 1909 presenterade Taylor ett antal metoder avsedda att höja produktiviteten. Sett ur det ludditiska perspektivet innebar taylorismen ett systematiskt nedmonterande av arbetarens möjlighet att påverka arbetsprocessen genom att bryta ned den i separerade moment och att kategoriskt framhålla den ”vetenskapliga” kunskapen hur arbetsmomenten ska utföras framför arbetarnas egna erfarenhetsbaserade kunskaper. Till detta kommer ständig övervakning genom tidtagning och andra mätmetoder. Sammantaget ledde åtgärderna i ett tayloristiskt program att arbetaren alienerades från sitt eget arbete. Intressant nog infördes tayloristiska och likartade idéer i den sovjetiska produktionsstyrningen efter de första mer idealistiska åren. Oavsett herre tycks viljan att frånta de som står närmast produktionen agens och makt att vara den samma.

Under efterkrigstiden kom den underliggande kampen om arbetet upp till ytan i form av sabotage och maskningsaktioner. Mueller lyfter fram ett skede inom handelssjöfarten där införandet av containrar underminerade hamnarbetarnas fackkunskap. Containrarna gjorde transporterna mycket mindre beroende av hamnar i traditionell form vilket i sin tur ledde till att produktionen kunde flytta till låglöneländer. Mueller menar dessutom att USA inte skulle kunnat bedriva långväga krigföringen i Vietnam utan containrar i logistiken.

Idag står entusiasmen för ny teknik att finna hos, förutom regeringar av olika kulör, framför allt hos it- och konsultleverantörer, arbetsgivarorganisationerna SKR och Almega. Ivrigt påhejade av det nya skiktet av offentliganställda med yrkesbeteckningar som innovationsledare, verksamhetsarkitekt, digitaliserings- eller lösningsarkitekt. De yrkesskickliga i skolor, vård och omsorg har istället ofta fått se sin arbetssituation försämras och utarmas av de undermåliga it-lösningar som utan deras påverkan förts in. När politikerna i kommunen beslutar att digitalisering är ett mål i sig väger professionella bedömningar och de anställdas arbetssituation lätt.

Försämringen sker på olika sätt. Förutom att kontrollen över arbetet minskar genom att digitalisering ofta leder till renodling av arbetsmoment, till enkla byggklossar i syfte att kunna införa s.k. beslutsstöd eller standardisering, har även övervakning möjliggjorts på en helt ny nivå. Övervakningen kan ske rent tekniskt men också av byråkratiska kontrollfunktioner som kräver ständig inrapportering, en inrapportering som äter av tiden för det verkliga arbetet. Ta till exempel en anställd i hemtjänsten som får flänga allt snabbare mellan de boende utan utrymme att själv bedöma vad den äldre har för behov utan bara bocka av sin order. Till detta kommer att de tvingas använda appar för att notera att de delat ut medicin istället att för som tidigare göra en snabb signatur på medicinlistan. Eller chaufförer som ständigt övervakas så att de inte tar fel rutt eller butiksanställda vars toalettbesök noteras. Även tidigare fredade yrkesgrupper som läkare och lärare får nu finna sig i att deras yrkeskunskap alltmer presenteras som utbytbar mot AI eller andra digitala lösningar.

Kraven på förändring och digitalisering är sammantvinnade.

Vanligtvis brukar white collar-jobben vara de som enklast kan ersättas med digitala lösningar. I Sverige har det istället varit de mest relationstäta jobben som varit i centrum och där det utlovats en radikal minskning av personalbehovet. Hittills har inget resultat av detta kunna ses. De anställda inom vård, skola och omsorg har inte minskat men däremot har den administrativa bördan ständigt ökat. Detta har skett både genom att lärare och läkare själva dokumenterar och rapporterar allt större del av sin arbetstid och genom att allt fler renodlade administratörer anställs eller anlitas som konsulter. Samtidigt som arbetet utarmas drivs arbetstakten ”på golvet” ständigt upp i den acceleration som sociologen Helmut Rosa beskriver som en ständig press mot förändring. Kraven på förändring och digitalisering är sammantvinnade och i båda fallen i avsaknad av syfte. Detta leder till den acceleration som framkallar så mycket stress, brist på känsla av sammanhang och olust som präglar arbetslivet för många idag.

Muellers konklusion är att vänstern behöver hitta nya angreppssätt för att skapa en maktförskjutning till förmån för löntagare. Uppmuntrad av ludditernas attityd skulle deceleration istället för acceleration vara en målbild när det gäller ökad autonomi för de anställda och ett ifrågasättande av produktion för produktionens egen skull.

Med tanke på att digitalisering hittills inte gett utdelning i kortare arbetstid, autonomi eller lägre arbetstempo så ger detta hopp. Vi behöver inte ha det så här, vi behöver inte vara teknikens slavar, övervakas varje minut eller arbeta alltmer samtidigt som vi får allt mindre gjort. Vi måste ta upp en kamp för hur den nya tekniken ska användas och vem som ska gynnas av den.

The post Helgessän: Kanske är det nya ludditer som behövs first appeared on Opulens.

ARBETE. Litteraturens relation till arbetet undersöks på Textival Litteraturfestival i Göteborg den 7-10 oktober, där alienation, utbrändhet och klass är heta samtalsämnen. Var i helvete är mina pengar? ska uppmärksamma arbetare och främja litteraturen.

Den 7–10 oktober pågår Textival Litteraturfestival – Var i helvete är mina pengar? i Göteborg. Årets tema är arbete i vid bemärkelse, allt från omsorgsarbete till fysiskt arbete, i relation till människor och litteraturen. Tanken är att uppmärksamma arbetarna, men också att sprida litteracitet och bidra till att främja litteraturen generellt.

– Framför allt vill vi lyfta de röster kopplade till arbete som kanske annars inte hörs, uppmärksamma att det finns olika former av arbete och hur det tar sig i uttryck i just litteratur och andra medier, säger Anna Karlsson, producent och verksamhetsutvecklare på Textival.

Helgens programpunkter undersöker en förändrad och alltmer osäker arbetsmarknad, med ökade inkomstgap och en försämrad psykisk hälsa kopplad till arbetsrelaterad stress. Men också en förändrad syn på oavlönat arbete, i hemmet eller i konstnärliga och kulturella verksamheter.

Det blir författarsamtal och uppläsningar om arbete och klass med bland andra Elise Karlsson, författare till Gränsen (2018), som skildrar arbetets ideologi som ett verktyg att kontrollera individen. Jenny Högström, översättare till boken Burn out (2020), kommer för att prata om arbetslöshet, ekonomisk stress och skam, och Johan Alfonsson håller föreläsning utifrån sin avhandling Alienation och arbete: unga behovsanställdas villkor i den exibla kapitalismen. Det blir även en screening med Freya Sif Hestnes med hennes videoinstallation To the reader (2017), och mycket mer.

Litteraturfestivalen inleds med en promenad i Mollaryd med berättelser från byns arbetshistoria och både fredagen och lördagen avslutas med en liveakt på jazzklubben Sonja. De inbjudna gästerna kommer både från Tyskland, Norge, Danmark och Sverige.

– Vi försöker utifrån ett normmedvetet sätt att välja ut vilka röster som får höras i det litterära landskapet och få in nya röster, så länge vi jobbar utifrån vår tematik, berättar Karlsson.

Textival arbetar nomadiskt och helgens aktiviteter kommer att äga rum på olika platser, på Glasets Hus i Limmared, Mollaryd station och i Göteborgs Litteraturhus och Kulturhuset Oceanen i Göteborg.

– Vi har ingen fast plats utan rör oss gärna till nya platser och områden som vi kan aktivera så att vi kan sprida litteracitet runt om i regionen.

Textival är en litterär aktör som funnits sedan 2007, och som ordnar litterära program och residensverksamhet i Götalandsregionen. Litteraturfestivalen hålls en gång om året, men på grund av pandemin har den som många andra evenemang haft ett ofrivilligt uppehåll.

– Äntligen får vi ha Litteraturfestivalen, det ska bli otroligt fint att ta emot våra medverkande och få uppleva en fantastisk litteraturhelg ihop, säger Karlsson.

The post Arbetares röster höjs på litteraturfestival first appeared on Opulens.

SYSSELSÄTTNING. När arbetarna inte längre behöver konkurrera om samma jobb eftersom det finns fler jobb än arbetare, så måste arbetsgivarna börja konkurrera om dem som ska utföra jobben, skriver Anna Herdy.

I Storbritannien råder det nu arbetskraftbrist. I förra veckan nådde antalet lediga jobb över en miljon. Den brittiska arbetsgivarorganisationen CBI kräver att regeringen lättar på immigrationsreglerna och låter fler slaktare, murare och chaufförer komma in i landet. McDonalds har behövt ta bort milkshake från menyn eftersom leveranserna inte kommer fram. Möbler, dricka och influensavaccin hör till andra varor som står där de står, på grund av bristen på lastbilsförare. Problemen är gamla, menar Tremanye Johnson, verksamhetschef på ett åkeri i Suffolk. “I 20 år har människor lämnat skolbänken utan att vilja bli lastbilsförare”, säger han till BBC. I hans företag har man nu fått höja lönerna med ungefär 20 procent för att försöka hålla kvar förarna.

The post Vi ska inte vara rädda för arbetskraftsbrist first appeared on Opulens.

KORTNOVELL. I dag, den första maj, arbetarnas dag, gläds vi åt att publicera en fin kortnovell av Peter Sundborg. Den sista sommaren handlar om Sundborgs erfarenheter från Papyrus i Mölndal, där han arbetade från runt 1972 till 1980.

Peter Sundborg är frilansjournalist och författare. Mellan 1980 till cirka 1989 arbetade han som frilansskribent och skrev framför allt i fackföreningstidningar som SIA, Metallarbetaren och LO-tidningen. Under årens lopp har Sundborg också gett ut flera böcker. Han har bland annat skrivit facklitteratur om arkitektur, bebyggelsehistoria och historia och diktberättelsen Ådalsupproret. Just nu arbetar han med en licentiatavhandling i historia på Mittuniversitetet.

Sundborg håller dessutom på med att sätta ihop en samling kortnoveller. Kortnovellen är en form som knappt existerar i Sverige men i tillexempel USA används den ofta och betecknas som en speciell genre. Det var en form som passade Sundborg väldigt väl när han ville skriva om sin barndom och ungdom och då inte minst tiden på Papyrus i Mölndal där han arbetade från runt 1972 till 1980. Han menar att kortnovellens form gör det möjligt att skildra en händelse och samtidigt ge stämning och kärnfull karaktäristik av både miljön och människorna.

Kortnovellen Den sista sommaren handlar just om Sundborgs erfarenheter från Papyrus.

Han har tidigare skrivit ett femtontal kortnoveller men Den sista sommaren blir den första som publiceras.

CAROLINA THELIN

Den sista sommaren

Ramverkstaden på Papyrus låg för sig själv en bra bit från närmaste fabriksbyggnad. Runt det låga trähuset var växtligheten frodig och vildvuxen. Verkstaden kunde ha legat var som helst för den fungerade som en självständig enhet. Stora långtradare kom med jämna mellanrum och försåg verkstaden med klossmaterial och virke. Av detta råmaterial blev det färdiga pallar som så småningom lastades på truckar och truckvagnar och kördes upp till fabriksområdet. Jag började där en vårdag och när jag gick in genom de stora plastdörrarna slogs jag av den härliga tystnaden i verkstadslokalen. Det var rast och alla maskiner stod stilla och gav inte ett ljud ifrån sig. Det luktade nysågat virke och varje gång jag känner den lukten igen tänker jag på ramverkstaden. Nästan ett år hade jag tillbringar i måleriets oväsen och mörker. Nu kändes det som om jag kommit till himmelriket. Här skulle jag kunna jobba resten av mitt liv, tänkte jag.

Hjärtat i anläggningen var spikmaskinen som betjänades av fyra personer; en matade in klossar och bräder, två personer spikade till färdiga pallar och en person tog av pallarna från maskinen. Bredvid spikmaskinen fanns cirkelsågen som betjänades av en man. Han tog virke och klossmaterialen från virkeslagret och sågade till de rätta längderna till spikningen. Intill den stora maskinsalen fanns en mindre sal med ett stort spikbord och två spikpistoler som hängde ner från taket. Där hade jag min arbetsplats tillsammans med min närmaste jobbarkompis, en före detta fastighetsmäklare från Göteborg. Vi började med att spika på medar och klossar för att därefter vända på pallen och spika på däcksbräderna. Sedan var den färdig och kunde läggas upp på den växande pallstapeln. Så småningom kom truckföraren in och hämtade pallarna.

På måleriet hade jag jobbat tvåskift, men här på verkstaden var det dagtid, sju till fyra. Också det var en lyft. Truckföraren, som hette Mats, fastighetsmäklaren och jag var alla nya, resten av personalen hade många år bakom sig på verkstaden. En äldre gråhårig man vid namn Henriksson hade varit där längst. Han var en slags informell förman. Den verkliga förmannen såg man nästan aldrig till. I lunchrummet hade var och en sina bestämda platser, inte på grund av någon slags ritual skulle jag tro, utan helt enkelt av gammal vana. Varje rast satt ett och samma gäng och spelade whist. Ibland lyckades jag och fastighetsmäklare få ihop ett andra gäng whistspelare, oftast när Mats råkade vara på verkstaden på rasten. Den ende som aldrig spelades whist var Henriksson. Efter att han hade ätit sin lunch gick han in på lagret någonstans och sov middag.

Under många härliga sommardagar satt jag, Mats och fastighetsmäklaren ute på brädgården och käkade lunch eller fikade. Inne på verkstaden var det tyst och vi hörde nästan ingenting av bullret från alla maskiner uppe på fabriken. Inte långt ifrån oss rann Mölndalsån stillsamt fram med sitt färgade vatten. Växtligheten runt verkstaden frodades och hade vuxit sig nästan meterhög på sina ställen. Bortom parkeringsplatsen hade bolaget byggt stora, öppna lagerskjul i blå plåt. De hade börjat fyllas med pappersbalar och pappersrullar. Den svenska ekonomin var i början på en lågkonjunktur och regeringen hade infört lagerstöd för att uppmuntra fortsatt produktion. Och produktionen på Papyrus fortgick ungefär som vanligt. Vi märkte inte så mycket av den begynnande lågkonjunkturen. Inte förrän i slutet av augusti. Då fick vi beskedet att hela ramverkstaden skulle läggas ner. All produktion av pallar skulle i framtiden ske i Rabbalshede. Jag och Mats flyttades över till präglingsavdelningen. Fastighetsmäklaren fick jobb som smörjare på huvudverkstaden. Jag vet inte var det blev av de andra. Men en gång flera år senare, när jag efter skiftet var på väg till min bil på den övre parkeringen, fick jag syn på Henriksson. Han kom ut från frikyrkokapellet. Vid sin sida hade han en äldre dam som jag förmodade var hans fru.

The post 1 maj: Prosa: “Den sista sommaren” first appeared on Opulens.

KULTURARBETARE. I ett samhälle där allt förstås som antingen politik eller ekonomi blir det svårt att motivera varför någon ska lägga tusentals timmar på att lära sig spela trumpet. Nyttotänkande har undergrävt idén om kulturens egenvärde, anser Lars Anders Johansson.

Det är få förunnat att kunna försörja sig på sitt största intresse. Det gäller inte minst inom konstnärliga yrken. Likväl lägger många människor ned stora mängder tid och ansträngning på att förfina sina färdigheter i en bransch där konkurrensen är stenhård och där de har små utsikter att kunna försörja sig på heltid i framtiden.

The post Vill vi ha ett samhälle utan kultur? first appeared on Opulens.

EKONOMI. I mars beslutade EU-parlamentet att EU ska ta fram en ny lag om obligatoriska krav på företag att respektera mänskliga rättigheter. Ett lagförslag från kommissionen kan komma redan i juni. Samtidigt kräver Transparency International att lagen även bör inkludera korruptionsfrågor.

Denna artikel publicerades från början av författaren via Global Bar Magazine. 

I mars beslutade EU-parlamentet att EU ska ta fram en ny lag om obligatoriska krav på företag att respektera mänskliga rättigheter och miljön, så kallad due diligence. Kommissionen har nu fått i uppdrag att ta fram ett utkast som kan bli klart redan i juni. Kommissionen har övervägt lagstiftning sedan 2011 avseende CSR (Corporate Social Responsibility, företagens samhällsansvar). Nu måste lagstiftningen på detta område i olika EU-länder harmoniseras, särskilt sedan EU:s så kallade Green Deal antagits. 

I en rapport framhåller Transparency International (TI) att pandemin visat att motståndskraftiga globala värdekedjor är centralt för företag och den ekonomiska återhämtningen i framtiden. Korruption är roten till miljöförstörelse och övergrepp när det gäller mänskliga rättigheter.

Genom att inkludera antikorruptionsåtgärder i detta initiativ kan EU harmonisera lagstiftningen på korruptionsområdet för de 27 medlemsstaterna, menar organisationen. I dagsläget har endast Frankrike, Tyskland och Italien legala krav på större företag att förebygga och upptäcka korruption, vilket leder till en snedvridning av EU:s inre marknad.

TI uppmanar nu EU-kommissionen att ta fasta på parlamentets förslag avseende korruption, vilket säger att tvingande regler ska införas för företag att identifiera och avhjälpa praktiker som kränker mänskliga rättigheter, miljön (t ex bidrar till klimatförändringar eller avskogning) och god förvaltning (såsom korruption och mutor).

Sverige var nummer sex i världen med att anta en nationell handlingsplan för företagande och mänskliga rättigheter 2015 (idag är det en plattform) och landet är den största uppbackaren av Global Reporting Initiative, som är en internationell organisation som hjälper företag, länder och organisationer att förstå vilken effekt deras agerande har på mänskliga rättigheter, miljö och korruption. Idag har 16 EU-stater nationella handlingsplaner och ny lagstiftning skulle få fler länder och företag att gå med.

I arbetet med handlingsplanen och den föreslagna EU-lagstiftningen har Sverige en referensgrupp som inkorporerar civilsamhället, fackföreningar och näringslivet, samt en tvärministeriell arbetsgrupp.

På ett webbinarium med titeln ”EUs Directive on Human Rights Due Diligence: “The Momentum for mHRDD in the EU” och organiserat av Raoul Wallenberg-institutet diskuterades förslaget och processen. Under webbinariet framhölls bland annat att direktivet bör leda till utökat handlingsutrymme för intressenterna och att så kallade institutionella kunder borde ha inkluderats i direktivet. 

Institutionella kunder är ett begrepp inom finansvärlden som används för att skilja privatkunder och företagskunder från andra finansinstitut. Hittills har transparens definierats av företagen själva, vilket är otillräckligt eftersom alla intressenter har rätt att vara med och definiera detta viktiga begrepp. Skyldighetsbärare, inklusive stater och företag, måste definieras.

Arbetare, fackförbund och deras representanter behöver också inkluderas i formella beslutsprocesser, vilket idag inte är fallet i många länder. Intressenterna måste få tillgång till information som gör att de kan utöva sina rättigheter. Kompensationsprocesser för intressenterna i de fall fel har begåtts är centralt. Och verkställighetskapacitet, att lagstiftningen kan implementeras, är ytterst viktigt. 

FN:s vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter från 2011 är vägledande. Dessa anger att företag har en skyldighet att agera i linje med internationell rätt och direktivet är ett led i att åstadkomma lika villkor och jämna spelregler för företagen. Harmonisering av lagar skapar gemensamma förväntningar avseende arbetssätt ökar också företagens effektivitet menar många, gör frivilliga åtaganden mer robusta och ökar förtroendet.

UD:s representant, Cecilia Ekholm, påpekade att obligatorisk tillbörlig aktsamhet är av hjälp, eftersom det kan hänvisas till i konfliktsituationer mellan lokal lagstiftning och internationell rätt. Publiken noterade det faktum att offentlig upphandling inte återfinns i direktivet. Enligt Cecilia Ekholm tog det tre år att implementera EU:s konfliktmineralförordning och det här direktivet kan komma att ta ännu längre tid att transponera till nationell lag, eftersom det är ett direktiv och inte en förordning och direktiv tar längre tid att omvandla till nationell rätt.

The post EU och företagens ansvar first appeared on Opulens.

Amra Bajric ondgör sig i Opulens över kapitalismen, hur den fjättrar människan och ger henne ett ovärdigt liv. Mycket ligger i det, de nackdelar hon räknar upp kan alla känna igen och instämma i.

Men sedan börjar hennes problem. För hon glömmer livets och politikens eviga och bistra sanning: mycket sällan handlar tillvaron om att välja mellan ett bra och ett dåligt alternativ – utan att stå ut med det minst dåliga av två usla alternativ.

För det första utmålar hon livet före industrialismen som underbart för att arbete och fritid då var helt åtskilda. Men snälla Amra, vad sysselsatte 90 procent av mänskligheten innan industrialismen? Jo, jordbruk. Finns det ett mer dygnet-runt-jobb, med ständig oro och krav på närvaro än jordbruk? Hur många bönder är lediga alla lördagar och söndagar? Skörden kan inte bara tas in mellan 8-17 måndag till fredag. Boskap nöjer sig inte med mat och omvårdnad under 40 timmar i veckan. Kossans mjölk rinner till dygnet runt, alla dagar i veckan. Hönor stämplar varken ut eller in. De värper.

De tidiga industriarbetarnas helvete till trots möjliggjorde deras nya sätt att leva just att skilja arbete från fritid. De bodde ytterst sällan i fabrikerna. Svarvarna stängdes av på kvällarna. Kravet åtta timmar arbete, åtta timmar fritid, åtta timmar sömn kom tidigt från en ung fackföreningsrörelse och blev så småningom bönhört. Den uppdelningen av dygnet kunde, och kan, inte jordbrukarna ens drömma om.

För det andra. Kapitalismen och marknadsekonomin är fulla av vidrigheter och orättvisor som på olika sätt gör våld på vår dröm om den perfekta tillvaron. Visst. Problemet är återigen – vad är alternativet? Kan något annat ekonomiskt system påtagligt befria människan? Det vet vi inte – för i den tuffa verkligheten har knappast något annat ekonomiskt system ens överlevt så länge att det kunnat bevisa något. Ofta har de kraschat för att de som levt under dessa system inte stått ut med dem.

Så trist är verkligheten. Någon har sagt att socialismens enda egentliga dråpslag mot kapitalismen var att socialismen i princip upphörde att finnas till som statsskick i och med murens fall. För utan konkurrens från socialismens idé kan kapitalismen med skygglappar och utan handbroms obehindrat rusa mot sin egen perversion och undergång. Vilket sker just nu.

Därför är det kanske upphörandet som är socialismens stora svek. Vi hade såväl behövt den nu, ett starkt, livskraftigt och verkligt alternativ. Men då finns den knappast.

The post Den trista verkligheten first appeared on Opulens.

KAMPRESTRIKTIONER. “Vi kan inte ens starta en revolution på grund av restriktioner. Jag kommer på mig själv att med avund läsa om att swingersklubbarna håller öppet”, skriver Amra Bajric.

Herbert Marcuse hade rätt. Människan frånkopplad arbetet och kapitalismen finns inte längre. Vi är alla endimensionella varelser vars inre såväl som yttre värld enbart finns till för att tjäna de som redan har allt. Före industrialiseringen och även till viss del före det tjänstesamhälle vi har idag fanns en tydlig brytpunkt mellan arbete och fritid. Människan gick hem och var någon annan, annat, privat med ett känsloliv och tankar frånkopplade arbetet. Den privata sfären var privat, dold från produktivitetens krafter. Idag är alla konsumenter på sin fritid och producenter av varor och tjänster under de timmar vi är på arbetet.

Pandemin synliggör meningslösheten i kapitalismen. Arbetet har idag bokstavligen invaderat våra hem. Mina kollegor sitter med mig i mitt kök och sovrum bakom en skärm. Utan sociala interaktioner är tillvaron bara en enda lång leda av zoom-möten med ihåliga ansikten som för varje vecka blir stramare och gråare. Utan spontana möten i korridorerna, skämten, fikan med en gammal bekant eller vän så är vi ingenting. På mitt arbete försöker vi skämtsamt – men ingen missar den desperata undertonen – schemalägga det spontana och sociala. Vi inför ”torsdagsfikat” på zoom och ”myskvarten” för ”alla som vill” innan morgonavstämningarna.

Vi pratar ju bara jobb nu för tiden. Det här är den kapitalistiska drömmen. Ingen integrerar med syfte att döda tid, allt är effektiviserat och vi arbetar mer än någonsin. De sociala interaktionerna, skvallret, skämten och den mänskliga interaktionen är borta. Vi är maskiner nu. Mekaniseringen av samhället behövs inte. Vi fortsätter producera för kapitalet även efter att vi släcker ned sista digitala mötet för dagen. Kapitalet har tagit över vårt inre och nu kan jag inte ens låtsas att jag har en personlighet i form av en hobby.

Att livspusslet går ihop med hemarbete är också ett gissel. Jag diskar, tvättar, betalar räkningar, handlar mer än någonsin. Mitt hem är rent och det skrämmer mig. Som att min personlighet suddas ut med varje veck som slätas ut på soffkuddarna och alla mina köksgrejer har en särskild plats i köket. Vi är alla Marie Kondo och det är avskyvärt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det hela är bara en enda leda av kollektivtrafik, slask och desperata försök till kallbad, fånga soltimmarna och iskall korvgrillning i skogen. Jag vill ha det kapitalismen utlovat mig: neonljus, stimmiga krogkvällar, alkohol med främlingar. Fräscha kontorslokaler någon arkitekt med total avsaknad för det praktiska designat. Jag är inte programmerad till att hitta tillbaka till naturen. Jag dör utan en skärm eller en mobilsignal. Det är kul som ett avbrott från det system som flyter i mina ådror, men hur vacker än Sveriges natur är ersätter den inte flörten med en främling, beröring, det spontana och ibland förbjudna.

Det finns bara en sak som är värre än kapitalismen och det är att tvingas att leva i det här systemet utan rökridåer. Ingenting har blivit bättre av att med plågsam klarhet se vad det är vi är fast i, dag ut och dag in. Vi kan inte ens starta en revolution på grund av restriktioner. Jag kommer på mig själv att med avund läsa om att swingersklubbarna håller öppet. Dåraktigt och dumdristigt, men samtidigt finns det något revolterande i det, ett slags dekadens som bara uppkommer i tider av kris, en förljugen kapitalism som i alla fall försöker ge det gråa en nyans av känsla. Biblioteken stängde igen innan swingersklubbarna gjorde det. Jag kan inte avgöra om det säger något om vår samtid eller om människans natur.

The post Pandemin synliggör meningslösheten i kapitalismen first appeared on Opulens.

SIMULTANFÖRMÅGA. Iodine Jupiter begrundar villkoren i arbetslivet och effekterna av att uppvisa simultanförmåga.

Att visa sig duktig är ingen framgångsfaktor, det är en orsak till utbrändhet. Göra mycket samtidigt är ett bra sätt att misslyckas med jobbet. Bäst är när personalen står i givakt, bjuder på räksmörgås fast det är strumpor du handlar. Att inte mötas av nån idiot bakom disken som ouppmärksamt stirrar på sin nöjesskärm.

Personal med mobiler är ett stort problem för konsumenterna. Med smartphones försvinner, som vi vetat i ett decennium, gränsen mellan arbete, skola och fritid. Att koncentration, precision och kvalitet blir så mycket sämre har beslutsfattare långsamt börjat förstå. När arbetsgivaren ser att du kan kan gå och tugga tuggummi, lyssna på musik, gymma, mejla, dra barnvagn, jonglera och utföra tjänster samtidigt gnuggar han förtjust händerna.

Med fler uppgifter på jobbet får du en utökad tjänst, men till samma lön. Grattis! Bara för att du visat dig tuff, tuggat och jonglerat.

Att ha många bollar i luften samtidigt är ingen framgångsfaktor, det är en väg till helvetet.

The post Vägen till helvetet first appeared on Opulens.

I går av Ágota Kristóf rymmer livets alla aspekter på ett fåtal sidor, skriver Robert Myhreld.

I går av Ágota Kristóf
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand

Tecken på att du har en vettig sysselsättning om dagarna: att du i morgonsängen inte vråltänker ”Revolution!” följt av ett tyst väsande om att du har en rätt till lättja. Det är naturligtvis inte alla förunnat och när arbetstillfällena är färre än presumtiva löneslavar är det bara att förlika sig med situationen. Det finns inga utvägar i en alternativbefriad tillvaro.

Jag behöver inte stämma in i hyllningsstroferna tillägnade Ágota Kristóf. De ljuder redan högt nog. Böckerna talar för sig själva; de har varken en stavelse för mycket eller lite. Vartenda ord är där det ska vara. I går av Ágota Kristóf rymmer livets alla aspekter på ett fåtal sidor. Temat har av andra utbroderats i kilometerlånga texter utan att förtälja särskilt mycket mer.

Sandor Lester är ingen särskild, en bland många andra. Han lämnade som ung sin födelseort och har under ett annat namn och med en annan levnadshistoria bosatt sig på andra sidan gränsen. Han upprepar för de som undrar att kriget berövat honom föräldrarna, men den faktiska sanningen ruvar han på. Barndomen var obarmhärtigt bister, men med brist på referenspunkter kanske inte upplevd som sådan. Trasiga skor, trasor till kläder och förnöjd med att leka med lera. Motsträvig mot allt vad allmosor heter, men tillräckligt hungrig för att ändå motta dem.

Nu går han upp innan staden vaknat, skyndar sig till bussen, stämplar in efter att ha dragit på sig den gråa arbetsrocken, borrar samma hål i samma klockkomponent minst tiotusen gånger per arbetspass. Dag in och dag ut i tio år. För vad?

Arbetet är ingen färgläggare av livet, tvärtom. Sandor finner sig alienerad inför arbetet och konstaterar att han för allt i världen skulle vara förmögen att sätta ihop slutprodukten. Han känner ett främlingskap inför både sig själv och livet i det främmande landet. Folk på fabriken bryter ihop på samma vis som postutdelaren jag hört om. Cyklande på sin runda förlorade denne fattningen och kastade in tidningarna på gårdarna skrikande att denne inte orkade mer. Det tarvas som vi vet mer i livet än bröd och arbeten med dåliga arbetsförhållanden och skral löneutbetalning.

Sandor har drömmar. Framtiden kommer att föra med sig det som dagarna inte kan erbjuda. Den sanna kärleken väntar någonstans i det som inte går att förutse och han skriver både i tankarna och på maskin för att förbereda sig inför författarskapet som ska spränga meningslöshetens bojor. Han använder som vilken Kafka som helst ett språk han inte behärskar till fullo. Vardagen innehåller tarvliga substitut för det som komma skall. Det som måste komma. När en vändning tycks vara bakom knuten närmar han sig den på ett obehagligt men samtidigt ofrånkomligt vis. Vi är nu de vi är.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Allt framstår vid första anblick som meningslöst, men är inte en genuin godhet gentemot andra åtminstone något som kan liknas vid innehåll? Att leva för andra räcker antagligen inte till för att själv må bra, men i brist på alternativ kan man åtminstone förbättra tillvaron för andra med mat och öl och sovplats.

Det går inte att förbise bokens kärva humor som är av västerbottniskt snitt. Det konstateras att de inflyttade hela tiden köper kransar för begravningar. ”Man får roa sig bäst man kan”, konstaterar Sandor. Ja, så är det nog – roa dig bäst du kan, innan det visar sig att framtiden du väntat på kommer att utebli.

The post Livet fångat på ett fåtal sidor first appeared on Opulens.

ARBETSLINJEN. ”Arbetslinjen är viktigast” löd rubriken på en av veckans mest spridda artiklar. En debattartikel av Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson i Dagens industri i söndags. Men är det inte dags att skrota begreppet, liksom själva idén om, ”arbetslinjen”, undrar Stefan Bergmark.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Livspusslet är ett annat slitet ord i den svenska debatten. Ett visserligen reellt problem som de olika politiska partierna brottas med utan att ha uppnått någon generell effekt av högre grad. Rut-avdraget i Sverige är här den kanske mest omfattande reformen som implementerats men har med rätta kritiserats för att vara en klassbunden lösning. Vill vi minska stressen för de många så handlar det nog inte i första hand om hemmet utan om jobbet. Om att vi måste börja ifrågasätta det heliga lönearbetet, pusselbiten som aldrig kommer att passa.

The post Lönearbetet är pusselbiten som aldrig kommer passa first appeared on Opulens.