LOKALTIDNING. I fredags utkom Hjo Tidning för sista gången. Kristian Mandin blickar tillbaka och konstaterar att han trots allt kommer att sakna den lilla lokaltidning han växte upp med.

Förra veckan, den 13 september, kom det sista numret av Hjo Tidning ut. Gamla HT har alltså lagts ner men det märkliga är att det inte hände tidigare. Familjen Ander, som via NWT-koncernen sedan länge ägde tidningen har ofta beskyllts för att vara snåla, kallhamrade mediakapitalister och det påstods ibland att Hjo Tidning endast överlevde tack vare att Lars Ander ville äga tio tidningar och inte nio. Dock överlevde Hjo Tidning honom med nästan ett decennium så det kan inte ha varit sant, och vid hans bortgång hade koncernen mer än tio tidningar.

Så av någon orsak lämnades HT ifred. Kanske för att den hade viss charm, en gammal tidning som också ska ha varit Sveriges minsta dagstidning, kanske för att den lilla verksamhetens förluster inte påverkade den förmögna ägarkoncernen särskilt mycket på sista raden, eller kanske för att det är krångligare att lägga ner en tidning än att låta den vara kvar.

Charmig men tråkig

Men även om HT hade sin charm var den också bedövande tråkig. Det finns liksom inte så mycket att rapportera om i en stad med 9 000 invånare. Och tidningen avstod ofta från större avslöjanden eller braskande nyheter, med en liten upplaga, mot slutet strax över 1 500, ville man inte göra sig osams med någon invånare, kommunen eller något lokalt företag.

Så det var mest rapporterande av sådant folk redan visste och då och då en nyhet om att någon infödd lämnat trakten och givit sig ut i den stora världen och där fått uppleva sånt som andra hjobor inte upplever — eller kanske inte gör så stor sak av.

HT hade ingen ledarsida, inga recensioner och inga ställningstaganden — det blir en tråkig tidning utan läsvärde. Det enda som fanns att bli förbannad på var den undermåliga sättningen, fula layouten och det dåliga trycket.

På redaktionen i Hjo

Jag växte upp med och på Hjo Tidning. Den låg på köksbordet i mitt barndomshem och min pappa brukade hjälpa till lite på tidningen. Han skrev sportreferat och fotograferade och jag följde gärna med.

Det var en fascinerande värld som öppnade sig inne på redaktionen i det pittoreska trähuset på Sjögatan. Vid en sekretär innanför dörren satt Irma Jönsson. Det var hon som skötte kansliet. Två gånger i veckan promenerade hon bort till busshållplatsen vid posten med ett kuvert som innehöll nästa dags tidning.

Hon överlämnade kuvertet till busschauffören och på något vis hamnade det sedan hos storebror SLA, Skaraborgs Läns Annonsblad/ Allehanda där HT färdigställdes för att morgonen därpå landa i brevlådorna hos hjoborna så de kunde läsa om det de förmodligen redan visste, eftersom nyheterna ofta spred sig snabbare genom skvaller än via HT:s tvådagarsutdelning.

En bit längre in satt Rune ”Sajmon” Simonson och skrev med pekfingrarna på en gammal reseskrivmaskin. Han var gammal sockerbagare som sadlat om till journalist.

Rune var min pappas bästa kompis och skrev återkommande krönikor under rubriken ”Hjo men visst!”.

Inne i personalrummet stod ett majestätiskt gammalt kassaskåp och vid fikabordet framför satt ibland Stig Jönsson, den tidigare ägaren, tidigare chefredaktören och Irmas make.

De bodde i lägenheten ovanpå och Jönsson, som även Irma kort och gott kallade honom, hade för vana att komma ner till redaktionen för att fika eller helt enkelt bara störa. När det ringde på telefonen under förmiddagskaffet kunde han lugna personalen genom att konstatera att om det var något viktigt så skulle de ringa igen.

Den stora nyheten

Men Jönsson hade i alla fall en större nyhet på sitt CV som han inte lyckats komma undan. Han hade varit ensam reporter på plats när M/S Stockholm kolliderade med Andrea Doria och sålde sina reportage till hela världen. ”Jag märkte att något hände för groggen rörde sig.” ska han sa sagt när han berättade om incidenten. Det kan nog stämma för Jönsson hade aldrig långt till en grogg.

För pengarna han tjänade på fartygsolyckan köpte han en silverfärgad Jaguar. Eller så köpte han den när han sålde tidningen. I garaget på tidningens bakgård stod i alla fall Jaguaren intill Irmas gula Fiat.

Modiga insändare i Hjo Tidning

Men om den redaktionella delen av tidningen var slätstruken var ofta insändarna desto modigare. Hjo är en kommun som ofta haft en turbulent lokalpolitik, ett tag bråkade Moderaterna mer med sig själva än med de andra partierna och under 1960-talet bråkades det mycket inom Socialdemokraterna.

En egen tidning, som lästes av alla, var så klart en fantastisk arena att föra debatt på. Inför valet 1998 sägs en enda insändare ha påverkat opinionen så mycket att Folkpartiet ensamma tog hem nästan trettio procent av fullmäktigeplatserna.

Så det blir kanske lite lugnare inom Hjopolitiken nu — på gott och ont.

Fake news i old school-tappning

Läsvärdet i HT var annars ofta det som i dag kallas fake news. Påhittade nyheter som Rune och min pappa skrev, att det startats odling av vägpinnar invid länsväg 195 eller att Café Norrköping skulle direktsändas från det nedlagda Korsberga tegelbruk, en falsk nyhet så bra att Västgötabladet också skrev om det, utan att verka känna till den sparsamma sanningshalten.

Resan till Iran

Vid ett av tidningens jubileer ordnades en resa till Teheran. Rune, kandidaterna till den lokala skönhetstävlingen Miss Grönköping och lite annat folk åkte reguljär buss hela vägen för att bjuda in Farah Diba, Shahen av Irans hustru, till stadsbesök.

Med sig hade de en gåva, en spargris från Guldkrokens keramik, en sådan man kunde få på sparbankerna förr i tiden, dekorerad med kurbitsmönster och sitt namn i snirklig skrivstil. Naturligtvis stod det Farah Diba på exemplaret som hamnade i Teheran.

Vad som hände med grisen när revolutionen i Iran startade några år senare vet ingen. Men tanken på en grupp arga shiamuslimer som tagit sig in i palatsets förråd för gåvor från utländska delegationer och där hittat en gris med ett avlångt hål i ryggen är roande.

Farah Diba dök i alla fall aldrig upp i Hjo och de galna upptågen blev alltmer sällsynta.

Den sista krönikören

Rune gick så småningom i pension men fortsatte skriva sina krönikor. En dag i början av 1990-talet var han på redaktionen för att lämna in veckans krönika och passade även på att kopiera upp inbjudningar till en räkfest han skulle hålla. Han lade dem på postlådan och åkte hem till några bekanta för att dricka kaffe. Och där dog han.

I nästa nummer publicerades hans sista krönika, som också blev den sista krönikan i HT av en återkommande krönikör. Den avslutades med ”Hej då!” och samma dag fick hans vänner en inbjudan till festen som aldrig hölls.

Vid det laget var både Jönsson och Irma borta sedan länge och någon sorts normalitet hade börjat sprida sig över redaktionen.

Så småningom lämnade tidningen sina lokaler och flyttade in i en lokal intill, där HT:s tidigare konsthall funnits, för HT hade under en period en egen konsthall!

Kommer sakna Hjo Tidning

När HT nu går i graven är jag tacksam över att fått uppleva Hjo Tidning inifrån, den gamla redaktionen som redan då var en relik från svunna tider. Mörka tapeter och knarriga trägolv, knackandet från Runes skrivmaskin, det påkostade mörkrummet och tidningens fotoarkiv, en skolåda full av osorterade negativ som stod i en bokhylla.

Och jag kommer nog också att sakna själva tidningen, trots allt.

För även efter att jag lämnade Hjo fortsatte jag läsa HT, med mina föräldrars inloggning tog jag del av vad som hände i min gamla hemstad. Och även efter att tidningen alldeles för sent skaffat sig en modern hemsida fortsatte jag läsa webbversionen av papperstidningen, jag ville bläddra i den i samma ordning som det alltid varit. Den stökiga förstasidan, andra sidan med familjeannonser och tillkännagivanden, nyhetssidorna, något större reportage, insändarna och sportsidorna om de lokala klubbarna som nästan alltid verkade förlora.

Men till slut fick även mina föräldrar nog och slutade prenumerera. Då fick jag nöja mig med rubrikerna och dödsannonserna. Men jag kan inte påstå att det gjorde mig så mycket, så det är väl rubrikerna jag kommer sakna.

Och förmodligen är det sådana som jag, som lämnat Hjo, som kommer påverkas mest av tidningens nedläggning. Vi som vill se vad våra gamla klasskamrater har för sig, vem som dött och vem som vann tipspromenaden på Högaliden förra lördagen.

Och även om jag gärna vill så går det inte att skylla nedläggningen av Hjo Tidning på den rådande tidningsdöden, konkurrensen av lokala Facebook-grupper eller på ägarnas vinstintresse.

Hjo Tidning är snarare ett undantag, en tidning som konstigt nog överlevde flera tidningsdödar. För en tämligen innehållslös tvådagarstidning med ett upptagningsområde på under 10 000 personer borde inte klara sig.

Och till sist gjorde den inte det.

I fredags utkom, som sagt, sista numret av Hjo Tidning.

Läst av få och saknad av ännu färre.

Och det finns inget äldre än gårdagens tidning.

The post Hjo Tidning — Läst av få, saknad av ännu färre first appeared on Opulens.

OMVÄLVANDE. ”Det gick snabbt, som en attack i ryggen, vi hann inte vända oss för att ta upp värjan, slaget var förlorat utan att vi visste att det var ett slag,” skriver Stellan Lindqvist om digitaliseringen av medierna. 

Det fanns en tid när morgontidningen var så stor att den upptog hela frukostbordet, det var på den tiden man kunde få en tjugominutersartikel av Arne Ruth i knät och därför missa bussen och komma för sent till jobbet. Vid fyratiden på natten hördes dunsen på hallgolvet. Så stor var den att den knappt gick ner i brevlådan, regnade det ute och den var fuktig kunde ledarsidan vara avriven, vilket i och för sig inte spelade någon större roll eftersom ledarsidorna på den tiden var höggradigt partilojala och man visste vad som skulle stå i dem. Sen krympte den, morgontidningen, fick kvällstidningsformat och sånär kvällstidningsinnehåll och kvällstidningarna kom ut på morgonen. 

Sen upphörde dunsandet på svenska hallgolv, ganska plötsligt, arméer av tidningsbud fick söka nya biinkomster, de stora tryckhallarna släcktes ner och tågvagnarna från pappersbruken med de väldiga pappersrullarna slutade gå. Naturligtvis var det svårt att anpassa sig, få saker var ju så rituellt formade som morgontidningsläsandet, stördes det kunde resten av dagen skeva. 

Det gick snabbt, som en attack i ryggen, vi hann inte vända oss för att ta upp värjan, slaget var förlorat utan att vi visste att det var ett slag. Nu kunde var och en som hade en dator hemma tillverka en ”tidning”. Frågan om vad som gick förlorat hann vi aldrig ställa. Istället en inledande eufori, nästan som en besvärjelse. Var det inte ett demokratiskt genombrott, ett direktdemokratiskt genombrott!? 

Inte medier för folket utan av folket! Wow!

Några årtionden senare tänker jag att det nog inte bara är dunsen på hallgolvet som gått förlorad, också något annat, det vi kallade den tredje statsmakten, Riksdagen som den första, regeringen som den andra, den tredje är medierna. De första två reglerade i lag, den tredje inte. Av de två första kan man utkräva ansvar (rösta bort), av den tredje inte. De första två har en given form, den tredje inte. Samtidigt bildar de, alla tre, den nödvändiga enhet som utgör en fungerande demokrati. 

Vad tänkte vi om den tredje statsmakten? Vad var viktigt? Hann vi tänka?

Tidningarnas framväxt är samtida med demokratins framväxt. I en organisk växelverkan fann de sin form och sitt innehåll. En tidningskultur växte fram, pressetiska riktlinjer etablerades, man inrättade pressens opinionsnämnd (1916) för att tillse att publiceringsreglerna följdes, professionella redaktörer tillsåg att inkommet material hade godtagbar kvalitet rörande innehåll och form. Naturligtvis kunde saker och ting gå åt helvete, och naturligtvis gick det åt helvete många gånger. 

Men där fanns en struktur, en kultur. 

Nu är grindvakterna pensionerade, de som kontrollerade inflödet, allt strömmar alltmer fritt. Vilket förstås låter bra, men som strider mot den obönhörliga lag som säger att en frihet som saknar gränser förtär sig själv. Vad händer när varje åsikt ses som lika mycket värd som varje annan, oavsett hur den är argumenterad, oavsett hur välgrundad den är, oavsett om den är en lögn eller ej? Vad händer med det sociala samtalet om det inte längre präglas av intellektuell anständighet utan av affektiv positionering, det vill säga fastlåst vrede, fastlåst hat? 

Sen, det som mest skadar självkritiken: att bli publicerad, bli din egen ledarskribent, får dig att tro att du har en kompetens du inte äger. 

Nej, detta beror inte på massornas inneboende dumhet. Det beror på den inneboende logiken hos de sociala medierna: det går snabbt, ett infall, ett hugskott, en fördom, inget stoppas längre av den tröghet som brevskrivandet en gång var underkastat. Åsikten blir definitiv när du tryckt på knappen, du får stå för den även när eftertanken dykt upp (du vill ju inte ha fel varför du i nästa vända intar en ännu mer extrem position), utrymmet är begränsat, kanske 280 tecken, varför du tvingas förenkla. 

Sedan, det som mest skadar självkritiken: att bli publicerad, bli din egen ledarskribent, får dig att tro att du har en kompetens du inte äger. 

Tekniken vinner alltid. Så sa Jan Stenbeck och så sa även Marx, fast han kallade det produktivkrafter. 

Det är dock inte helt och hållet produktivkrafternas eller teknikens fel att gammalmedierna nu utvecklas i symbios med det nya. Det är inte teknikens fel att gränser och egenart upplöses, det är inte teknikens fel att influencers och pr-agenter motståndslöst rör sig från det ena till det andra, eller att gränsen mellan redaktionellt material och annat material flyter. 

Pengarna förstås är det, och marknaden. Men också annat – brist på långsiktighet, brist på vilja, brist på värnandet om den tredje statsmakten. Kanske också, och viktigast, brist på insikt om vad som står på spel.

Ett symptom, så gott som något, är krönike-eländet. En hord av krönikörer så stor att det blivit ont om lediga åsikter. Jag säger inte att alla är dåliga, inte heller att krönikörer inte skall finnas, jag säger att de är för många, att de snitsiga formuleringarna verkar vara ledstjärnan, att när röken lagt sig finns ofta inte mycket substans kvar. På tio sekunder kan jag hitta den formulering som kommer att hamna i ingressen. 

Att här inte nämna den högprofilerade krönikören i landets malligaste morgontidning är svårt. Det vill säga han med välskräddad helfigursbildbyline, radikal, halvsosse nästan, dock aldrig så konkret att han riskerar att fastna i ett djupare och definierande ställningstagande. Istället indignationen och hånfullheten, signumet från en tidigare karriär. Den förra skall visa att han hör till de rättänkande, den senare att han hör till de vassa, de genomskådande. Spiken i en sådan anrättning kan vara ett udda ansiktsuttryck hos exempelvis Ulf Kristersson   Och så, med ett lagom stort indignationspåslag och några inte alltför originella antaganden, vill skribenten få oss att tro att vi sett något nytt och väsentligt i politikens inre. 

Vad vi sett är en jättestor bildbyline. 

Formuleringsiver som ett slags tics – fyra rader utan nåt kul, fan! 

I en artikel i SVD den 04.05. skriver Ing-Britt Ahlenius, tidigare chef på Riksrevisionsverket, att den svenska statsmakten blivit mjuk, principerna om ansvar har tunnats ut. 

Jag skulle vilja tillägga, även den tredje statsmakten har blivit mjuk.

The post Digitaliseringen har försvagat den tredje statsmakten first appeared on Opulens.

FÖRVIRRING. ”Desinformation, konspirationer och faktaresistens var det som behövdes för att vi skulle hamna sida vid sida med Karl-Oskar och Kristina.” Martin Hägg ser hur samtidens nätpropaganda leder till förvirring liknande den som drabbade Vilhelm Mobergs utvandrare.

I den senaste filmatiseringen av Vilhelm Mobergs Utvandrarna beger sig Karl-Oskar och Kristina än en gång av mot det okända med inte stort mer än ett knyte av livets väsentligheter under armen. Några hade lyckats på andra sidan havet före dem – sades det. Där skulle visst finnas bättre jord än i Småland – om man hade tur. Kyrkans förmynderi skulle man nog också kunna slippa – om bara stjärnorna stod rätt till. Gissningar, lösa rykten och förhoppningar staplades på hög i ett högriskföretag utan dess like. Bara seglatsen över till andra sidan var som att spela roulette med livet som insats. 2023 är som bekant den mesta kunskap bara en googling bort. Några tangentryckningar och allt det dimmiga blir klart som korvspad.

Men inte riktigt så ändå. Samtiden har dessvärre också lärt oss att informationsstörtsfloden inte bara hjälper, assisterar, klargör och täpper till hål utan lika gärna kan skapa nya dimridåer. Framför dataskärmen har vårt förhållande till kunskap blivit intrikat – på ett sätt som allt annat än fjärmar oss från förvirringen hos Karl-Oskar och Kristina. 

Vi som har åldern inne inser kvickt att den förnyade aktualiteten i Mobergs berättelse handlar om något mycket mer generellt än att vi plötsligt får se allt i fyrfärg (jag jämför nu alltså med 1970-talets version av storyn med Max von Sydow och Liv Ullman i huvudrollerna). Istället handlar det om en förbannelsens janusansikte där överflödet av kunskap visar sig vara liktydigt med okunskap. När jag skriver detta har IPCC’s senaste klimatrapport nyligen kablats ut. Sunt förnuft säger mig att rapporten borde ha gjort den värsta sjusovaren klarvaken – ändå fortsätter kadern klimatförnekare sött sova vidare. Coronaviruset var för inte så länge sedan både verkligt och dödligt närvarande – utom för de som såg allt som ett hittepå där sprutan var det egentliga hotet.

Var det för övrigt verkligen Putin som startade Ukrainakriget? Är inte Donald Trump trots allt USA’s mest lämpade presidentkandidat? Framför dataskärmen håller all vett och sans, klimathotet, demokratin och rubbet av mänskligt kunnande på att rinna ut med badvattnet mitt framför våra ögon. Med lika dela frejdighet och aningslöshet håller vi på att skrolla oss själva till döds, den som stannar lite extra framför skärmen hittar snart en tråd som fångar upp ens innersta drömmar om en alternativ verklighet hur stollig den än är. Kan inte någon dra ur sladden?

Idén om att historien är en samling cirkelrörelser, att smått och gått ur det förflutna förr eller senare kommer tillbaka i en eller annan form, är allt annat än ny. Narrativet om att vi inget lär av historien (och därför gör samma misstag om och om ingen) är ett sätt att definiera dessa cirklar – vägen till människans förvirring är en annan. Desinformation, konspirationer och faktaresistens var det som behövdes för att vi skulle hamna sida vid sida med Karl-Oskar och Kristina. Vi hade kunnat ge dem en hjälpande hand om vi bara inte hade blivit så förvirrade själva. Vi famlar och gissar precis som de. Vi tog oss bara hit från ett alldeles eget håll.

The post Vi krokar arm med Karl-Oskar och Kristina first appeared on Opulens.

RASISM. För statliga medier har det blivit normalt att frågor och debatter som förstärker rasism, konservatism och den nyliberala ordningen ses som”objektiv nyhetsrapportering”. Det menar Masoud Kamali apropå att brittiska BBC sparkat programledaren och fotbollslegendaren Gary Lineker.

I Sverige är vi vana att höra SVT hävda sin ”objektivitet” för att legitimera SD-vänliga och rasistiska ställningstaganden. Nu har dess engelska motsvarighet BBC som är ett statligt public service-media hävdat detsamma och sparkat en av de mest populära programledarna, den tillika stora fotbollsspelaren Gary Lineker som ledde det populära programmet ”Match of the day” på lördagar. Gary Linekers brott sägs vara att han kritiserade den engelska migrationspolitiken och jämförde den strama och rasistiska migrationspolitiken med 1930-talets nazipolitik.

Apropå den konservativa regeringens ansträngningar för att i samarbete med högerregeringen och Macron i Frankrike få till stånd ett totalstopp av flyktingar via den engelska kanalen, så skriver Lineker på Twitter: ”Vi tar emot mycket färre flyktingar än andra stora europeiska länder. Detta är bara en omåttligt grym politik riktad mot de mest utsatta människorna med ett språk som inte är olikt det som användes av Tyskland på 30-talet,”.

Efter detta uttalande har Lineker stängts av som programledare på BBC. En talesperson för BBC förklarar orsaken till BBC:s beslut i en intervju med Sky Sports på följande sätt ”Vi har sagt att han ska hålla sig ifrån att ta ställning i partipolitiska frågor och politiska kontroverser”. Tim Davie som stängde av Lineker från hans program på BBC är själv medlem och har donerat pengar till det Konservativa partiet i England. Han har varit styrelsemedlem i företaget Pepsi och har utan bakgrund i eller någon som helst kunskap om medier blivit BBC:s direktör. Det är uppenbart var hans lojalitet har sin hemvist.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kaveh Selhekol som är ansvarig reporter för Sky Sports News twittrar att “”Gary Lineker avstängdes från BBC för att han upprört de konservativa eftersom han stod upp för några av de mest utsatta människorna i världen. Samma BBC vars ordförande gav de konservativa 400 000 pund innan han hjälpte till att ordna ett lån på 800 000 pund till Boris Johnson.” Det vill säga, Linekers enda misstag är att han tagit ställning för utsatta människor på flykt och kritiserade och därmed irriterade de konservativa och andra rasistiska och flyktingfientliga i England.

För statliga medier har det blivit normalt att frågor och debatter som förstärker rasism, konservatism och den nyliberala ordningen inte betraktas som ”ställningstagande i partipolitiska frågor” utan som ”objektiv nyhetsrapportering”. Denna medvetna falska marknadsföring av dessa mediers ledning bygger på en naiv föreställning om att det finns en journalistisk positionering bortom samhället och dess politiska, sociala, ekonomiska och kulturella slagfält. Faktum är att talet om objektivitet används för att exkludera kritiska röster och förstärka högerpopulistisk politik som genomsyrar många av dagens regeringar i Europa.

The post Public service ”objektivitet” förstärker högerpopulismen first appeared on Opulens.

SEXOLOG. Sexologen Malena Ivarsson är kritisk till att tvåsamheten ständigt lyfts fram och idealiseras. Jenny Wickberg fick ett samtal om lust, åldrande och vikten av att halvnakna äldre får synas i tv.

SVT:s dejtingprogram för äldre, ”Hotell Romantik,” debatteras utifrån två lägen – ett där man gläds åt att deltagarna verkar så fulla av lust och liv, och ett som tycker att det är pinsamt att se. Vilken kategori tillhör du?

– Det finns argument både för och emot, för min del. Det är bra att tv äntligen gör något som lyfter fram oss äldre och det verkar vara en fin stämning, där de som deltar har kul tillsammans. Det märks att de är mogna människor som lyfter varandra, istället för att konkurrera. Det känns genom tv-rutan att de som är där känner sig ompysslade och mår bra.

Vad är det negativa?

– Serien spär på myten om parrelationen som den enda vägen till kärlek och lycka. Det finns så många andra meningsfulla relationer i våra liv, som vänskap, familjeband och kärlek till djur. Att parrelationen lyfts fram som det enda verkligt viktiga får singlar att känna sig utanför. Det är dessutom oftast en enögd bild som ges, där man bortser från alla de svårigheter som följer med en lång parrelation. Det är dags att vi lyfter på betonglocket och medger att parrelationen inte alltid är en räkmacka, och att det finns så mycket annat att leva för.

Det enda vi inte kan få genom andra relationer är väl erotik?

– Ja, och även där är det enögt att lyfta fram den långvariga parrelationen som det ultimata sättet för att uppleva intimitet. Kortare parrelationer och miniförälskelser kan vara väl så meningsfulla, och det är också möjligt att ha sex på egen hand. Att fokusera så på den tvåsamma parrelationen gör att de singlar som står utanför kan må dåligt, och inte se vilka andra utvecklingsmöjligheter som finns.

Vilka relationer är viktigast för dig?

– Jag prioriterar den eller de som jag för ögonblicket pratar, umgås, arbetar, tränar eller älskar med. Jag försöker alltså leva i nuet och vara närvarande i alla relationer jag har.

En del debattörer skriver att ”Hotell Romantik fått dem att plocka fram skämskudden. Vad tror du är förklaringen till den reaktionen?

– De är ovana vid att se äldre halvnakna människor som paras ihop. I både tv och film går den övre åldersgränsen för vilka som visas på det sättet vid ungefär 45, särskilt för kvinnor. 

Många av dem som sitter bakom skämskuddar är själva en bit uppåt i åldern. Varför är just de så negativa?

– De tänker nog in sig själva i situationen och reagerar utifrån det. Det kan finnas en del avundsjuka bakom kommentarerna, där de som upplever programmet som provocerande kanske istället borde arbeta lite mer med sina egna hämningar. De som deltar är personer som verkar ha insett att man vid 60-70 års ålder inte har de perfekta kropparna, och som känner sig bekväma med det.

De som deltar i serien hoppas hitta kärlek, men det handlar då inte bara om den romantiska delen utan längtan efter hudkontakt och erotik finns också med. Detta är något som både verkar uppröra och förvåna en del tittare?

– Lusten finns kvar hos äldre, även om den inte är lika pockande som hos yngre. Att vara äldre betyder att man har mer erfarenheter och att lusten inte är lika centrerad till bara det genitala. Skillnaden mellan att vara 17 och 75 är att lusten blir mer sublim och kan handla mer om en lust till livet, och där ett intellektuellt plan också vägs in.

Du svarar på frågor om sex och relationer i tidningen Senioren, där läsarna är 65-plus. Vilka ämnen tas upp där?

– Det är en väldigt engagerad läsekrets, där det ofta blir en diskussion kring olika frågor och där andra läsare kan komma med synpunkter och råd. Det är ingen homogen grupp. Där finns många som är aktiva och ger sig ut i dejtingvärlden medan andra tvärtom är nöjda med att den delen av livet är över. Vi tar upp en del fysiska saker, som östrogenbrist och sköra slemhinnor hos kvinnorna och bristande potens hos männen. Men vi diskuterar också annat, som relationer till barn och barnbarn.

Vilka frågor får du från dina läsare där?

– En fråga som dök upp var en kvinna som undrade om man kunde ha sex första kvällen när man gick på dejt. Där kom det ett svar från en man som var 70-plus och som hade åkt runt och dejtat kvinnor i nio städer, och som svarade att det inte var något problem. Det har också varit en diskussion kring att vara mor- och farförälder. Den startades av en farmor som var ledsen över att barnbarnens mormor alltid tog över. En farfar svarade att i den relationstrappan är det alltid han som kommer sist, där mormor och sedan morfar kommer först.

Du har också podden ”Till sängs” tillsammans med journalisten Samanda Ekman. Ni diskuterar sex och samlevnad och hade tidigare radioprogrammet ”Till sängs i kulturen”. Vilka ämnen tar ni upp i er podd?

– Det handlar om sex och samliv och samtalen utgår från frågor som jag och Samanda ställer till varandra. Jag är 73 år och hon är 42, så det finns ett generationsglapp mellan oss där hon ibland ställer frågor jag tänkt på tidigare, och har lyxen att kunna bidra med erfarenheter. Vi vill lyfta kvinnor, men har också en del manliga lyssnare vilket vi är glada för. Precis som i radioprogrammet har vi en del kulturella fenomen som bollplank, men använder också de jungianska begreppen som persona, självet och skuggan, som kan vara mycket användbara.

Vad är temat i det nya poddavsnitt som kommer ut nu i dagarna?

– Där pratar vi om att bli avvisad, både när man blir det av andra men också hur man kan avvisa olika sidor av sig själv. I samtalet använder vi oss av våra egna erfarenheter, men tar också exempel ur Amanda Romares bok ”Halva Malmö består av kilar som har dumpat mig”.

Du är en bit över pensionsålder, men har frågespalter i både Aftonbladet och Senioren, plus att du gör podden. Vad är det som driver dig att fortsätta arbeta?

– Det är olika saker, där podden är spännande eftersom vi aldrig vet vad våra samtal kommer att landa i. En annan drivkraft är där jag med mina frågespalter får känna att jag är behövd och kan bidra med något. Jag har båda mina barn och mina barnbarn i USA. Om de hade bott nära är det möjligt att jag istället hade gått upp i att vara nära dem. Vi människor har ett behov av att få ge och dela med oss av saker, som kan få utlopp på olika sätt. Jag gör det genom mitt arbete.

Äldre personer är piggare idag. Är bilden av åldrandet också på väg att förändras?

– Uttrycket att sjuttio är det nya femtio gäller för många, men inte för alla. Den som får vara frisk kan uppleva det man kallar för den fjärde aktiva åldern under perioden 65-85 år. Men där spelar också socioekonomiska faktorer in. Det kostar att hålla sig frisk, och där kan det bli kämpigt för alla dem som lever med en låg pension.

Den negativa bilden av åldrandet drabbar framför allt kvinnor, där rynkor och grått hår kan ge en man pondus medan en kvinna anses förlora i attraktivitet?

– Där har tv, film och andra medier en stor del i skulden. Vi har ett kulturutbud som fokuserar på yngre och spär på mytbildningen om ungdomen som en viktig tid för allt sådant som kreativitet och entreprenörskap, och missar all den kunskap som äldre kan ge.

Hur ser du på ditt eget åldrande, vad är bra och vad är mindre bra?

– Jag tycker jag är i en jätteskön tid av livet, där jag inte tar mig själv på så stort allvar längre och inte oroar mig för sånt som karriär och relationer.

Är det något som är negativt?

– Det är i så fall det kroppsliga, att jag inte kan springa lika snabbt och är räddare för att trilla. Det motverkar jag genom att styrketräna. Motion är något nytt i mitt liv och jag tycker att det är jättetråkigt, och hade hellre läst en bok eller kopplat av med en film. Men jag gör det för att kunna vara frisk och oberoende så länge som möjligt.

The post Helgporträttet: ”En myt att parrelationen är enda vägen till lycka” first appeared on Opulens.

KRITIK. ”Värre är det när annars seriösa journalister geggar ihop tro och hopp, när förment nyktra förutsägelser om framtiden blir detsamma som önsketänkande – på nyhetsplats.” Martin Hägg kritiserar partisk journalistik och anser att journalistikens rykte påverkas negativt när trovärdiga nyheter inte är en prioritering.

Fråga en politiker om det egna partiets chanser i valet så flyter tro och hopp garanterat ihop.  Partiet kommer således att ”överraska” eller ”spurta” lagom till valdagen – oavsett opinionsläget. Samma fenomen uppstår när ett mediokert fotbollslag ställs mot ett lag ur det absoluta toppskiktet. Istället för att modstulet beakta torrfakta tror lagkaptenen på att det trots allt fall finns ”en god chans” för det egna laget. Inte så konstigt kanske, ett par så insyltade personer som en politiker och en lagkapten kan inte gärna göra annat än tro på det egna skötebarnets bästa – i alla fall om en mikrofon sticks under näsan på dem.

Värre är det när annars seriösa journalister geggar ihop tro och hopp, när förment nyktra förutsägelser om framtiden blir detsamma som önsketänkande – på nyhetsplats. Om exempelvis en journalist på en större morgontidning eller ett nyhetsankare på Rapport skulle framhålla att det där hopplöst omsprungna partiet ”nog rycker upp sig” eller att det där fotbollslaget ”troligen kommer att ta hem det här i alla fall” skulle fler än en antagligen höja på ögonbrynen.

Vad gäller rapporteringen kring Ukrainakriget finns det dessvärre goda skäl att göra just detta – alltså höja på ögonbrynen. Kriget hann nätt och jämt börja innan Dagens Nyheter deklarerade att ”Det här är slutet för Putin” (24/2), att ”Många ryssar skäms nu” (26/2) och att ”Kremls propagandamaskin har redan förlorat kriget” (27/2). Sveriges Radios God morgon världen fyllde vid samma tid på med att ”den här invasionen väcker mer kritik” än annekteringen av Krim-halvön åtta år tidigare (27/2).

Antingen är delar av den svenska journalistkåren osedvanligt skickliga på att pejla av kvicka opinionssvängningar bara genom att hålla ett fuktigt finger i luften eller så har de en irriterande faiblesse för att förhasta sig. Jag har svårt att tänka mig något knepigare än att läsa av en folkopinion om ett krig i vilket de första granaterna nätt och jämt har landat.

För journalisten Elin Jönsson kräver det här resonemanget en logisk kullerbytta av rang. I Sveriges Televisions Putins gisslan (24/9) hävdar hon först att den kritik mot kriget som hon snappat upp hos en del medelklassryssar inte representerar hela Ryssland för att i nästa andetag ändå slå fast att det de säger visar hur ”stora delar av den ryska befolkningen resonerar”. Hör hon inte själv hur tokigt det låter?

Problemet är alltså inte att delar av journalistkåren gissar fel, det gör vi alla lite till vardags, utan att de spekulativa utflykterna hela tiden tycks ha samma slagsida. Det är en sak att känna sympati för västerländska demokratier och rätten till självständighet, men det är en annan sak att plocka fram kristallkulan. Journalistiken som varumärke påverkas negativt om annars seriösa nyhetsmedier om och om igen förutspår förnuftets och det godas seger över det korkade och onda – som vore det en inbyggd naturlag. Så ser dessvärre inte världen ut. 

The post Det krävs skärpt journalistik first appeared on Opulens.

KONFLIKTER. ”Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter. För en bra story bör ha tre ingredienser: offer, förövare, experter” Lars Thulin diskuterar varför människor dras till dåliga istället för goda nyheter.

Om jag på en middag med nya bekanta berättar att jag varit journalist får jag ofta höra den här typen av kommentarer: ”Usch, ni skriver bara om hemskheter! Aldrig något positivt. Men ni måste förstås sälja lösnummer och få klick! Jag har tröttnat på nyheter.” Innebörden är skakande. En yrkesgrupp som rapporterar om det som folk inte vill veta av! Ändå tjänar media pengar. Hur är det möjligt? Låt oss bena upp problemen.

Att dåliga nyheter upplevs dominera är en sanning, även om det också finns många positiva. Så vad är en nyhet? Jo, något som just är nytt och avviker från det normala. Att rapportera att solen går upp varje dag får inga läsare. Om den INTE gick upp skulle tidningar sälja slut och nyhetssajter krascha. Det som inträffar plötsligt och oväntat är ofta olyckor, skandaler, ekonomiska krascher. Att medellivslängden ökar, att barnadödlighet halverats i ett land, att hiv som dödlig sjukdom snart är ett minne blott är en smygande förändring. Inget som kan spikas till ett datum eller klockslag.

Det ligger i vårt DNA att identifiera faror. Detta för att vi ska överleva. Enkelt uttryckt: att grannen i hyddan bredvid för 150 000 år blev pappa, var väl kul. Betydligt viktigare var att en sabeltandad tiger stod utanför dörröppningen och var hungrig. Att upptäcka faror för att bemästra dem är en anledning till att människan överlevt. Därför ”dras” vi till faror och olyckor. För att förstå och lära. Detta kallas ibland att vi uppför oss som hyenor. Men det sitter djupt rotat i vår arvsmassa.

Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter.

Samma med att vi älskar skvaller och gärna läser om när det går dåligt för kändisar. Människan är ett flockdjur. Ensamma ute på savannen var vi dödsdömda. Men när vi ingår i en flock agerar vi gentemot andra för att hitta vår plats i hierarkin. Därför måste vi förstå och känna andra och utnyttja kunskapen för att hitta en plats i det sociala sammanhanget. Detta är varken fel eller rätt. Det är att vara människa.

Varför bryr vi oss så mycket om det som händer i vår nära omgivning, medan det är värre i andra delar av världen, är en vanlig kritik. Visst är det så. Som nybliven nyhetsredaktör på en landsortstidning fick jag en brutal lista, dock inte nedtecknad. Ett dödsoffer i Eskilstuna skulle få samma uppmärksamhet som fem döda i Stockholm, 20 i Köpenhamn och tusen i Kina. För det är våra närmaste vi kan identifiera oss med, främst enligt tesen ”det kunde varit någon i min familj”. Dessutom räcker vår empati inte till. Om vi blev förkrossade av varje olycksoffer i världen skulle vi gå under. 

Ofta sägs att pressen snaskar i människors olycka. Så kan man se det. Men en gyllene regel i nyhetsförmedling och opinionsskapande är det som kallas human interest. En dramatisk händelse måste hängas upp på något mänskligt för att beröra. Under flyktingkrisen för några år sedan drunknade tusentals på Medelhavet. Siffrorna skrämde men var overkliga. Så kom bilden på Alan, minns ni den? En treårig pojke i röd tröja, död i vattenbrynet på en grekisk ö. Han fick ett ansikte och han fick ett namn. Och vi såg även hans förtvivlade pappa. Världen fick tårar i ögonen – något måste göras. Då flyttade den pågående tragedin på allvar in i våra vardagsrum.

Det gäller även djur. De omfattande skogsbränderna i Australien för några år sedan var bara ytterligare en naturkatastrof. Så spreds bilden av en tilltufsad koalabjörn som övergiven klängde på en sönderbränd gren i en skövlad skog. Genomslaget blev enormt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter. För en bra story bör ha tre ingredienser: offer, förövare, experter. Någon eller några som råkat illa ut, någon eller några som bär skulden till det. Samt några som kan förklara vad som hänt och vad som borde hänt istället. Ibland finns inte denna treenighet. Då försöker pressen skapa den. Ett exempel är tsunami-katastrofen 2004.  Offer fanns det hur många som helst, experter på geologi och räddningsarbete likaså. Men förövare var kontinentalplattor, djupt under havets yta. De var ytterst svåra att intervjua och ställa till svars. 

Till sist började rapporteringen runt tsunamin gå på tomgång. Att hitta förövare blev nödvändigt. Då valdes stats- och utrikesminister samt en statssekreterare ut. De borde agerat annorlunda de första timmarna denna vidriga annandag då havet dränkte delar av Sydostasien och 200 000 dog. Men de var knappast skyldiga till katastrofen. Fast den som följde nyhetsrapportering och tyckande i krönikor fick nästan den uppfattningen. En konflikt som kanske inte fanns, skapades.

Med tanke på det jag beskrivit i min text ovan blir argumentet: ni är vidriga som bara vill ha klick och prenumeranter, märkligt. Uppenbarligen rapporterar pressen om det som folk vill läsa. Men verkar skämmas för att vilja läsa. Det ger dock intäkter i form av prenumerationer och att företag vill annonsera. Även journalister måste kunna sätta mat på bordet till sina familjer.

Det har gjorts åtskilliga försök med publikationer typ ”Goda Nyheter”. Marknadens dom har blivit hård. De försvinner snabbt. I princip ingen vill betala för dem.

The post Därför säljer dåliga nyheter bättre än goda first appeared on Opulens.

REBRANDING. ”För ett i verklig mening oberoende medium, ägt av oss som producerar tidningen, finns inga miljoner att vänta från politiska partier eller andra organisationer.” Det skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark som manar till stöd i mediekriget mot de allt starkare högerreaktionära krafterna.

I måndags startade Opulensåret 2023. Under jul- och nyårsledigheterna har magasinet gått på sparlåga och vi har endast publicerat den dagliga julserien Kring Ringsjön. Samtliga delar finns samlade här.

Som jag skrev i min sista redaktörsspalt ifjol innan uppehållet kommer vi presentera en omfattande så kallad rebranding av vårt magasin under våren. Det handlar om samhällsjournalistik, om fler och vassare opinionstexter, vardagsskildringar och satir om det rasistiska klassamhället och dess medlöpare. Det är vårt bidrag till att möta den reaktionära samhällsutveckling, där vi till slut även fick ett blåbrunt maktskifte i Sverige, som till stor del orsakats av åratal av medvetna högerradikala mediesatsningar på nätet. 

Men detta kommer förstås att kosta och för ett i verklig mening oberoende medium, ägt av oss som producerar tidningen, finns inga miljoner att vänta från politiska partier eller andra organisationer.

Därför behöver vi ditt stöd!

Prenumerera på Opulens Premium och få tillgång till våra låsta artiklar. Det kostar endast 39 kr i månaden eller 450 kr för ett helår. På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 267 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film, 30% rabatt på hundratals  boktitlar från Natur & Kultur, samt kan delta i våra skrivartävlingar.

När vi startade Opulens för snart sex år sedan var det på grund av att vi i flera år sett hur svensk kulturjournalistik dränerats. Många, även de som fortfarande prenumererar på en morgontidning, har idag ingen fullödig kultursida. Vårt bidrag för att stärka kulturjournalistiken har hittills varit detta dagliga magasin men nu handlar det också om kvalificerad samhällsjournalistik. För att lyckas med denna satsning behöver vi alltså fler läsare som prenumererar på våra låsta artiklar.

Teckna prenumeration på vår premiumtjänst och välkommen till ett nytt år med Opulens!

The post Ett nytt år och ett nytt magasin first appeared on Opulens.

TIDNINGSKVINNA. Tidskriftsdrottningen Amelia Adamo är aktuell genom dokumentärserien ”Le och leverera” på SVT. Jenny Wickberg fick ett samtal om livsval, skamkänslor och om att förena säljande journalistik med en egen agenda.

Hur gick dina tankar när SVT:s redaktion i Göteborg bad om att få göra en dokumentär om dig?

– Jag var väldigt tveksam. I många år har de som intervjuat mig varit yngre journalistiska killar som har visat en sorts förakt för den typen av journalistik som jag har sysslat med. Jag tänkte att ska jag behöva traggla om allt det igen. Men så lät jag mig övertalas. Med smicker kommer man ju långt.

”Allting kommer upp igen” säger du i dokumentären. Du har levt ett omväxlande och framgångsrikt liv. Är det priset för det som du nu går och funderar över?

– Både och vill jag nog säga. När jag jobbade som mest var jag inte så koncentrerad på att det som handlade om familjen också måste hinnas med. Då var jag så upptagen av det som hände att jag inte tänkte särskilt mycket på om det var rätt val, och vad de kunde få för konsekvenser för andra. Det har jag insett i efterhand. Under senare år har jag kommit till familjestadiet, och ser till så att jag och mina barn och barnbarn träffas och gör saker tillsammans.

Kärlek och karriär har för dig varit sammankopplade, där dina män har hjälpt dig på din väg upp längs samhällstrappan. Hur ser ditt kärleksliv ut idag?

– För 13 år sedan träffade jag Lucio, som inte har någon likhet med de män jag tidigare var gift med. Han är italienare och kommer inte från tidningsbranschen utan är frisör.  Till skillnad från mina tidigare män är det han som står för det mesta hushållsarbetet, vilket har varit en stor befrielse.  Både Lasse och Torbjörn, som jag tidigare var gift med, var av den mer traditionella skolan som förväntade sig att även om kvinnan hade ett arbete så skulle hon också hinna ta hand om allt arbete hemma.

Hur träffade du Lucio?

– På ett kalas. Efter skilsmässan från Torbjörn ville jag bara ha lösa förbindelser och såg fram emot att vara fri efter ett helt liv med män vid min sida. Lucio kom först in i mitt liv som en sorts lover, men jag upptäckte att det var allt svårare att vara utan honom. Det blev en stadig relation men det var först efter fyra år som vi flyttade ihop.

Du säger själv att du har varit, eller är, en streber. Men vad var främsta drivkraften, makten, inflytande, statusen eller pengarna?

– Från början var det pengarna och att kunna lämna förorten och det liv som min mamma Elda och styvpappa Oscar levde där. Vi hade aldrig några pengar, även om mamma klarade det bra och vi fick god mat. Men det var en skillnad även i förorten, mellan de som hade råd och de som inte hade det. Nästa stadium kom när jag hade gjort min lilla klassresa och inte ville ha någon över mig, utan att jag ville bestämma själv.

Det handlade då mer om makt och kontroll?

– Ja, jag hade kontroll över min tidning. Min uppgift var att få målgruppen att läsa, men vad jag stoppade in på sidorna var det ingen som lade sig i. Min läsekrets var intresserad av inredning men jag fick utlopp för min folkskollärarmentalitet. De ville läsa om kuddar men jag såg till så att de mellan sådana artiklar också fick texter om hur viktigt det var att som kvinna fundera över den framtida pensionen. Mitt mål var att göra kvinnor mer ekonomiskt oberoende.

Tre månader efter din första make Lasses död blev du sambo på nytt, genom att låta tidningsmannen Torbjörn Larsson flytta in. Det är ett känsligt ämne och något dina söner har haft svårt att förlåta. Hur känns det att prata om det i en tv-dokumentär?

– Det är obehagligt och jag har fortfarande en känsla av skam kring det, fast jag nu är i en ålder där jag även om jag ångrar vissa saker inte vill gå runt och skämmas. Det är framför allt min ena son som har klandrat mig, men vi har gått i terapi för att prata om det och har nått fram till en sorts försoning.

Vad fick dig att ändå prata öppet om det?

– I mitt yrke har jag  bidragit till att helt vanliga människor har öppnat dörrarna till sina privata rum och berättat om svåra saker. Jag vet därför att det ofta har en läkande effekt, både för den som berättar och för den som tar del av det och som kan känna att de inte är ensamma om sin problematik.

Du upplevde ett riktigt fiasko i rollen som programledare i tv. Efter det kom du snabbt igen, grundade tidningen Amelia och efter en dålig start för den, så kom nya framgångar. Vad är din superkraft?

– Det är nog energin men där fanns också en idé om vad jag ville göra. Jag hade också en sorts brist på konsekvensanalys, som fick mig att ta risker. Men botten i det hela är ändå kunskap. Jag läste sociologi och ville göra något om kvinnors behov och visste hur jag kunde göra det.

Din mamma blev tidigt föräldralös och sedan ensamstående med ett barn. Det måste också ha gett henne många och stora ärr. Var det något ni kunde prata om?

– Hon ville inte prata om det men vi gjorde det ändå. Det är mycket så den italienska arbetarklassen, som hon tillhörde, fungerar. Mamma beskrev det som att svenskarna drar ner rullgardinen och stänger dörren, medan vi står ute på terassen och grälar. Jag önskar bara att jag hade dokumenterat mer.

Hur såg hon på dina livsval?

– Hon tyckte ibland att det var jobbigt, som när jag visade mig naken på omslag. Då frågade hon om det verkligen var något jag måste göra. När jag svarade ja accepterade hon det och stod då helt bakom mig.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Som sexåring kom du till en katolsk klosterskola i Nacka, något du beskriver som fasansfullt. Det finns något som kallas boarding school syndrome, om de men som personer som vuxit upp på internatskola ofta drabbas av med depressioner och problem med nära relationer. Är det något du känner igen dig i?

– Jag har inte haft depressioner och är nog inte lagd åt det hållet, utan har en ganska munter läggning där jag bagatelliserar saker och går vidare. Det med nära relationer kan kanske stämma. Jag har inte varit så lyckosam i mina manliga kontakter, men vet inte om det beror på erfarenheterna från skoltiden. Det beror nog mer på min brist på egen pappa och den dåliga relationen till min styvfar som jag tyckte stal min mamma från mig.

I skolan var religionen viktig. Har du någon tro idag?

– Nej, och det kanske beror just på skolan. Men jag har ett skåp fullt med madonnor från hela världen och har en dragning till kyrkorummet. Jag tycker dessutom diskussionen om hur man kan se på Jesus är intressant men tror inte på kraften uppifrån och kan inte se att den har hjälpt mänskligheten. Det förtryck prästerskapet har utövat är förskräckligt.

Trots ett tungt bagage och att du är kvinna i en patriarkal värld så tar du dig fram. Har du lärt dig att använda din kvinnlighet som ett vapen?

– Det har jag, men det går bara till en viss punkt, sedan måste man börja leverera också och det har jag också gjort. Det gäller för alla. Skönhet har betydelse men för den som försöker dra nytta av sin kropp eller flirta sig till framgång kommer förr eller senare en sanningens minut.

Männen i ditt liv har präglat dig mycket men du har också haft nära band till flera kvinnor, både kollegor och en chef. Är det genom jobbet som du har hittat både kärleken och vänskapen?

– Det stämmer. Många har kvar vänner från barndomen, det har inte jag. Men jag har vänninor som betyder mycket och där vänskapen har grundats när vi har arbetat tillsammans. Det kan skapas starka band när man jobbar ihop, det gäller sedan bara att behålla de banden när arbetet upphör.

Idag är unga och ambitiösa kvinnor en grupp som ofta blir utbrända. Vilka är dina råd till dem?

– Skriv en lista på vilka saker som bara du kan göra och låt andra göra resten. Ett problem för unga kvinnor idag är att de tar på sig för mycket och inte sätter gränser. Det är en mängd saker de gör som jag inte gjorde. Jag började inte träna förrän jag var femtio och hade det inte särskilt snyggt hemma medan barnen var små. Jag slapp dessutom jämförelsen med andra på sociala medier, där bara de lyckade stunderna visas upp.

Din stora framgång i livet är att du fört fram den kvinnliga världen i media, och gjort den både synlig och säljande. Trots det fick du 90-talets feminister emot dig?

– De var mer renläriga. För mig handlade det om business och mitt mål var inte att göra en feministisk tidning. De områden feministerna kunde acceptera var insprängda i en en kontext som de avskydde. Jag nådde ut till de sjukvårdsbiträden som aldrig skulle läsa en feministisk tidskrift, men mellan artiklarna i mina tidningar snubblade de över artiklar om ekonomi och varför de de borde kräva jämställdhet. En del feminister tyckte det var ännu var värre, att jag på något sätt lurade min läsare.

I dokumentären söker du svaret på vad som hände din förstfödde son, som föddes i Rom och som dog innan du hann vakna ur narkosen, och där du inte vet var han ligger begravd. Hur har det gått med det?

– Filmaren, Jesper Henke, hjälpte mig att hitta graven men jag är glad att han klippte bort scenen från när vi besökte den, för det var helt förskräckligt.

Berätta?

– Min son och andra bortglömda barn ligger gömda i ett område på en gigantisk kyrkogård. Det ser ut som Beirut med grå betong, ingen jord och inget grönt. Han ligger begravd tillsammans med andra under betonglock. En del av de som ligger där har namn medan andra, som min son, bara har ett nummer.

Vad hände när ni kom dit?

– Jag grät och lade dit några blommor. Jag kan inte flytta på honom men när jag åker till Rom i vår eller sommar så ska jag ordna så han i alla fall får ett namn.

The post Helgporträttet: ”Mitt mål var att göra kvinnor mer ekonomiskt oberoende” first appeared on Opulens.

REBRANDING. ”Det handlar om fler och vassare opinionstexter, vardagsskildringar och satir om det rasistiska klassamhället och dess medlöpare.” I sin sista kolumn för året berättar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark om en kommande omgörning av magasinet under 2023.

På onsdag är det Opulens sista publiceringsdag innan vårt sedvanliga juluppehåll. Det här är alltså min sista helgkolumn för 2022. En bit in på det nya året kommer vi presentera en omfattande så kallad rebranding av vårt magasin.

Varför? Ja, som jag skrev efter maktskiftet i landet i höstas måste vi som värnar ett öppet, tolerant och demokratiskt samhälle nu prioritera nya mediestrategier. Det gäller också Opulens. Kulturjournalistik behöver nödvändigtvis inte alltid vara eftertänksam samt nyanserad. Och även om vårt magasin är partipolitiskt obunden pekar vår publicistiska idé sedan starten 2017 på tydliga värden som kräver att vi höjer rösten när de hotas. Så innan det är för sent…

Det är dags att slå tillbaka!

För i årets Maktbarometern från Medieakademien framgick det hur högerkantringen blivit allt starkare i de sociala medierna. Bland de 100 största kontona på Twitter hade högern 44 och vänstern 20 och de fyra med allra största räckvidd var Carl Bildt följt av Hanif Bali, Ebba Busch och Ivar Arpi. I både förra och senaste riksdagsvalet har högern också lyckats bäst på Facebook och 2022 nådde Sverigedemokraterna en förstaplacering i Maktbarometern. Dessutom ligger deras partiledare Jimmie Åkesson på tredje plats.

År av högerradikala mediesatsningar på nätet har alltså burit frukt och det allt starkare reaktionära greppet om samhällskulturen har ju nu krönts med en blåbrun regering. Triangulering, som oppositionsledare Magdalena Anderssons plötsliga accepterande av en stenhård migrationspolitik, kanske kan ge kortsiktiga vinster i det smutsiga partipolitiska spelet. Men oberoende journalistik har helt andra utgångspunkter och de reaktionära mediernas verklighetsbeskrivningar, vilka senaste åren mer eller mindre gått från underground till mainstream, stämmer inte överens med våra.

Opulens trogna läsare behöver dock inte oroa sig. Bred dagskritik av olika konstarter, noveller och poesi, fördjupande essäer och porträtt av intressanta kulturarbetare kommer vi att fortsätta med. Och även fortsättningsvis kommer vi ge utrymme åt den krympande anständiga och frihetliga högern samt givetvis aldrig sänka oss till partipolitisk propaganda. Men en bit in på nästa år kommer samhällsjournalistiken få en starkare ställning i magasinet. Det handlar om fler och vassare opinionstexter, vardagsskildringar och satir om det rasistiska klassamhället och dess medlöpare.

Mer än så här vill vi för tillfället inte avslöja men räkna alltså med att vårt dagliga nätmagasin kommer genomgå en metamorfos under 2023. Till dess önskar jag er alla en god jul och ett gott nytt år!

The post Det är dags att slå tillbaka! first appeared on Opulens.

PRESSFRIHET. ”När högerextremister på grund av polisens underlåtelse lyckas stoppa medias bevakning har det demokratiska samhället gjort ett självmål.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark om Karl XII-firandet i onsdags då journalisterna på plats tvingades avbryta sitt jobb.

I onsdags var det den 30 november. Svensk ytterhögers tradition är att då hylla Karl XII som dog det datumet. Årets arrangemang vid kungastatyn i Stockholm var sammankallat av högerextrema Alternativ för Sverige tillsammans med nazistiska Nordiska motståndsrörelsen. Det så kallade firandet gick under parollen ”Stoppa folkutbytet – Återvandring nu!” och efter den tillståndsgivna manifestationen marscherade man till en närliggande synagoga där de enligt polisens, något otydliga, beskrivning ”gör gester och säger saker.”

Ungefär vad för slags gester som görs och saker som sägs är väl inte så svårt att räkna ut eftersom polisen själva därefter gör en anmälan om hets mot folkgrupp. Lika måna om lagen hade däremot inte lagens väktare varit dessförinnan, vilket resulterade att journalisterna som skulle bevaka manifestationen inte kunde göra sina jobb.

Tidningen Expo hade före kvällen fört en dialog med polisen, understrukit hotbilden mot journalister och vikten av att media även måste kunna bevaka högerextrema demonstrationer. Journalisterna på plats bar också pressvästar men det verkar ha hjälpt föga. Tidningen Syre beskriver till exempel hur deras reporter blir kallad ”anti-vit” och ”svenskfientlig” av en hotfull nazist som också uppmanar honom att lämna platsen. En halv meter bort står tre poliser. Trots vädjan om skydd svarar en av poliserna journalisten: ”Det här får ni lösa själva. Jag lägger mig inte i.”

Expos fotograf blir påhoppad bakifrån av en högerextremist som pressar sin mobiltelefon mot fotografens ansikte samtidigt som han säger att hon inte har något där att göra. Poliserna, tre meter bort, står passiva men ingriper till sist när mannen också gör ett utfall mot tidningens reporter. Vid ett senare tillfälle går en maskerad man emot Expos fotograf med sin kropp och sänker pannan in mot hennes ansikte samt säger att hon ska gå därifrån. När fotografen vänder sig om och lyfter sin kamera för att fortsätta arbeta slår nazisten till kameran.

Incidenterna är fler men upprepade gånger under kvällen ifrågasätter polisen varför journalisterna vänder sig till dom. ”Vad hade ni väntat er – ni tycker väl väldigt olika, ni och NMR?” säger exempelvis en polis. Så när högerextremisterna marscherar mot synagogan har journalisterna redan lämnat manifestationen eftersom de bedömer att polisen inte vill garantera deras säkerhet.

Opulens är medlem i branschorganisationen Tidningsutgivarna vilka samverkar med Sveriges Tidskrifter, SVT, SR, UR och TV 4 i Utgivarna. Utgivarnas vd Robert Olsson säger nu i ett uttalande om händelserna i onsdags kväll: ”Det är mycket beklämmande och helt oacceptabelt. Journalister måste utan inskränkningar ges möjlighet att fullfölja sina uppdrag”. Det är bara att instämma.

Demonstrationsfriheten är viktig för demokratin men det är också den så kallade tredje statsmakten. När högerextremister, under årets Karl XII-firande, på grund av polisens underlåtelse lyckas stoppa medias bevakning har det demokratiska samhället gjort ett självmål.

The post Ett självmål av det demokratiska samhället first appeared on Opulens.

VÄRDEGRUND. Inte heller en kulturjournalistik värd namnet är möjlig att förena med nationalism.  Det menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark apropå debatten om Tidöavtalet och kristen värdegrund.

Det pågår en intressant debatt om huruvida nationalism är förenlig med en kristen värdegrund. Den startade med ett inlägg i Expressen av biskop Fredrik Modéus där han starkt kritiserade Tidöavtalet. Modéus menar att detta nationalistiska samarbetsprojekt mellan Sverigedemokraterna och regeringen går på tvärs mot en kristen syn på solidaritet.

Sverigedmokraterna plockade upp handsken och sedan har debatten spritts till ett otal medier. Bland annat skriver teologiprofessor Joel Halldorf att för kristendomen är ”människans identitet som Guds barn mer fundamental än hennes nationstillhörighet.”

Kulturmagasinet Opulens publicistik vilar ju inte på någon religiös grund. Men på ett liknande vis som SD:s kristna kritiker argumenterat i den pågående debatten menar vi att en kulturjournalistik värd namnet också är omöjlig att förena med nationalism. I grunden handlar det också om vår syn på konsten.

Konst är för oss inte i första hand viktig för samhället utan för människan. Visst kan konsten användas i politiska syften eller bara som förströelse men den är så mycket mer än så. Konst, vare sig det handlar om tv-serier med miljonpublik eller smala performanceföreställningar, kan bryta våra vanliga sätt att se på tillvaron. Ge oss glasögon som skärper vår blick på samhällskulturen och våra egna liv.

En från makthavarna fri konst är av yttersta vikt för individens frihet. Om konsten ska vara fri måste den ha ett kritiskt förhållningssätt till makthavarnas olika agendor. Och detta gäller förstås även för den journalistik som bevakar och analyserar konsten. Det vill säga det som Opulens sysslar med, kulturjournalistik.

Sverigedemokraterna och deras besläktade har en kultursyn som är den absoluta motsatsen. Med historierevisionism och myter vill de skapa en nationell gemenskap där kritiska perspektiv anses hota deras kulturellt enhetliga drömrike. Mot det ställer vi alltså kulturjournalistikens demokratiska mångfald. En kulturjournalistik värd namnet måste alltid utgå ifrån, för att parafrasera Halldorf, att individens frihet är mer fundamental än nationstillhörigheten.

The post För nationalismen är kritiska perspektiv av ondo first appeared on Opulens.