MUSIKFESTIVAL. Timo Kangas har ett hett tips angående musikfestivalen Way Out West.

Publiktrycket på årets upplaga av musikfestivalen Way Out West har varit enormt. Till slut har sugna besökare till och med donerat njurar (!) för att vinna en tredagarsbiljett.

Alla som inte fått tag på biljett, eller bara inte har möjlighet att närvara, kan nu se utvalda konserter hemma framför TV:n eller datorn. TV4 Play sänder nämligen direkt från Slottsskogen i Göteborg den 7-9 augusti.

Konsertlistan uppdateras kontinuerligt, så det kan vara värt att hålla utkik efter ytterligare godbitar.

Way Out West. Torsdag 7 augusti

14:45 Nilüfer Yanya

15:35 Amaarae

17:45 Beth Gibbons (Portishead)

19:50 Bicep

(Livesändningen från Biceps konsert avslutas 20:20. Hela konserten läggs ut på TV4 Play i efterhand.)

20:20 Queens of the Stone Age (på plats efter att ha varit tvungna att ställa in senast)

21:55 Refused (bandets farväl till den svenska festivalpubliken)

Way Out West. Fredag 8 augusti

13:45 Cherrie

15:00 Seun Kuti & Egypt 80

17:15 Molly Sandén

18:35 Little Simz

21:00 Yung Lean + Bladee

Way Out West. Lördag 9 augusti

12:40 Jonathan Johansson

14:30 Omar Rudberg

(Livesändningen från Omars konsert avslutas 15:05. Hela konserten läggs ut på TV4 Play i efterhand.)

15:05 Timbuktu & the Rakim Walker Project

17:50 Hurula

(Livesändningen från Hurulas konsert avslutas 18:35. Hela konserten läggs ut på TV4 Play i efterhand.)

18:35 Lola Young

19:40 Daniela Rathana

The post Way Out West hemma i tv-soffan first appeared on Opulens.

KLUBBMUSIK. Mamdouh Elmchad, även känd som Mamdouh313, är en mångsidig multimediakonstnär, DJ och klubbarrangör från Göteborg. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med artisten som är turnéaktuell i höst.

Det har gått en tid efter Way Out West och jag och Mamdouh har stämt träff för att prata om hans mission som DJ och klubbarrangör. Han håller fanan högt för klubbmusik där rytmer och ljud från Swana-regionens (Sydväst-Asien och Nordafrika) musikvärld är dominerande. Hans gränsöverskridande musikgärning och personliga stil lyser klart på DJ-himlen.

Hur reagerade publiken på ditt DJ-set på Dungen, Way Out West?

‒ Det var fantastiskt hur de reagerade, andra människor, som har annat ursprung kom fram och sa att de hade väntat på att få dansa till den här musiken. Vanliga nattklubbar har visat intresse för att boka mig för DJ-set, vilket jag är väldigt väldigt glad för. Jag kände att jag hade kontroll över publiken, jag hade dem i min hand! Även när jag såg filmerna sedan, eftersom man inte ser allt från DJ-båset, så fanns den känslan där. Du förstår, när man spelar på en festival vill man inte vara för experimentell. Publiken har inte främst kommit för att lyssna på just mitt set utan de har valt att komma för att se headline-artister och då måste man gå varsamt fram.

Hur arbetade du inför spelningen?

‒ Om det är en plats jag inte känner till försöker jag hitta bilder på hur det ser ut till att börja med, nu är ju Dungen inte en sådan plats, det är ju en scen jag varit på jättemycket och känner till väl! Sedan går jag vidare till att lyssna på alla de andra som ska komma och spela på festivalen, så att jag kan veta vad som kommer att omge mig

Oj vilken fantastisk research du gör inför dina framträdanden!

‒ Ja det är jätteviktigt för mig också för att jag har ganska mycket scenskräck och jag var orolig innan jag skulle gå upp och börja spela och hade lite panikattacker. Sedan börjar jag att bygga min playlist med barndomens sånger från Libanon och att accentuera min queerness med vogueing till exempel och musik från Mellanöstern, jag försöker att alltid anstränga mig att hitta nya underground-artister som kan vara blandas med kända hits som man sjunga med till! I slutet av året kommer äntligen min EP som är det första jag släpper med egen musik, jag har ett skivbolag som jag diskuterar med som kanske ska släppa den.

Var kan vi lyssna på dig i Göteborg framöver?

‒ Jag älskar att spela på FOLK och Oceanen där jag kan vara fri i mitt uttryck och inte begränsa mig så mycket, men såklart slår mitt hjärta för undergroundscenen och raves som ordnas helt fristående, det är en annan känsla i de spelningarna när det inte finns vakter och polis som påverkar. Friheten är något speciellt! Jag har också min egen klubb som heter Not Your Habibi, där jag spelar samma sorts musik men det är ett helt queert sammanhang, en fristad där man kan vara den man vill. Det är något som inte riktigt finns i Göteborg, även om jag älskar den här staden som har gett mig stöd och inspiration till att bli en artist och utvecklas. Fortfarande finns inte riktigt en säker plats för dem som är som mig, queer och med annat ursprung. En av de andra DJs och klubbarrangörer som jag gillar och som har en stark inre kompass i de frågorna är Kim Öhman aka Gimme Signal.

Det är beundransvärt att du orkar kämpa på trots att du känner att det inte finns så mycket utrymme för den kulturscen som du själv företräder. När det gäller min erfarenhet av queera personer med utomeuropeiskt ursprung har jag ett exempel på en trans som bodde i Hammarkullen, när jag jobbade där, och som blev nedslagen cirka 6 gånger under det året.

‒ I Göteborg skulle jag aldrig drömma att gå ut i drag och till exempel åka spårvagn. Det skulle jag aldrig göra. Det är uteslutet och jag har gett dig solskenshistorien, vägen har även kantats av många sammanbrott. Som i somras när jag kände att jag var nära att gå in i väggen, men jag klarade det ändå. Jag har fått stöd från Nordisk Kulturkontakt för att göra ett event i Göteborg, “Not Your Habibi x Gimme Signal”. Men jag tänker att ironiskt nog så är intresset för mig som artist större på andra ställen än i Göteborg, min hemstad.

Vad är din högsta dröm?

‒ Det är såklart på ett plan att organisera en POC-festival med elektronisk musik själv! Att vara en del i att skapa säkra platser för queera uttryck. Jag lämnade Libanon för 7 år sedan och jag längtar inte tillbaka. Alla mina vänner har lämnat landet, landet är väldigt påverkat av  lågkonjunkturen och sedan kom explosionen i hamnen i Beirut 2020 som utplånade, rent fysiskt, de platser som jag vuxit upp på. Så dit ska jag inte tillbaka. Jag föddes som artist i Göteborg och jag känner ett behov av att ge något tillbaka!

The post Mamdouh313 håller fanan högt för klubbmusik first appeared on Opulens.

KULTURLIVET. Det ser ut att råda fritt fall för kulturen i Sverige just nu. Ni kan historien – först kom pandemin, sedan inflationen, en kulturfientlig regering åtföljt av drastiskt minskade anslag och så vidare. Även kultursidorna tycks ha slutat intressera sig för de sköna konsterna. På Expressens kultursida ägnar någon 4 376 tecken åt att sörja sin döda katt medan en annan ältar sitt ex (i Aftonbladet). Och när något så smalt som poesi för ovanlighetens skull lyfts fram och debatteras blir det mest genant. I decennier har kritikerna oroat sig över att de unga inte längre läser poesi. Sedan kommer ett gäng unga poeter som uppenbarligen når denna målgrupp och genast står vi inför ett större problem, om man ska tro den senaste tidens kulturdebatt. Hör och häpna: de tar plats! För det är ju något av en oskriven regel att poeter inte får synas. Ju färre läsare desto bättre. Att ungdomen inte lär sig!

Dystert läge. Men än finns det hopp! Edgar Lee Masters Spoon River (1915) – en av de verkligt stora diktsamlingarna i modern tid – återutgavs nyligen på Modernista, i översättning av Thomas Warburton, efter att inte funnits i handeln på drygt 35 år. I höst gör en av våra främsta och mest lästa poeter – Bruno K Öijer – comeback. I september släpps diktsamlingen Växla ringar med mörkret (W&W) åtföljd av en rad uppläsningar på stora scener runtom i landet. I november introduceras dessutom den ungerska multikonstnären Katalin Ladik för första gången på allvar i Norden med en stor utställning på Moderna museet.  

Nyligen fick man nypa sig i armen över kommersiella TV4:s val att sända hela konserter från Way out west, live dessutom. En fin gest till alla som inte hade möjlighet att uppleva artister som Jack White eller PJ Harvey på plats. Båda i sitt esse dessutom! Det såg ut som att albumaktuella Jack White skulle spela sig blodig på gitarrsträngarna medan PJ Harveys närvaro lyckades tränga genom rutan. Konserterna finns tillgängliga att streama gratis ännu ett tag till.

ERIK BOVIN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Finns det något hopp om kulturlivet? first appeared on Opulens.

POP. För en tid sedan skrev Lena Torquato Lidén här i Opulens om Way Out West. Under festivalen passade hon på att intervjua den mångsidiga artisten Gloria de Oliveira. Det blev ett samtal om Brasilien, poesi och de Oliveiras atmosfäriska musik.

Gloria de Oliveira kommer skyndande över gräsmattan efter en kort försening, hon har tittat på skissen över festivalen men gick lite fel. Hon är ung men med sin eteriska svävande musik har hon redan varit med i kända sammanhang som den renommerade amerikanska festivalen SxSW. Hon har även komponerat för teaterföreställningen ”Paradiesische Bauten” av Peter Thiers på Thalia-teatern i Hamburg.

Hennes föräldrar lämnade hemlandet Brasilien i slutet av militärdiktaturens era och har sedan dess levt i Tyskland. När jag frågar om hennes vackra egenproducerade videor och den persona som hon är i dem, var den kommer ifrån, fnissar hon lite blygt.

– Jo det är jag, den jag är i mina lyckligaste ögonblick! På ett sätt jag på det astrala planet, eller mitt superego som man kan kalla det. Det är en besvärjelse för att komma i kontakt med, koppla in den bästa delen av mig, i relation till att världen är både ond och god på samma gång. 

Samtalet rör sig kring min mans och hennes föräldrars gemensamma hemland Brasilien. Att den kända sångerskan Nara Leão var en av hennes föräldrars personliga vänner och att det nostalgiska stråket som jag känner av när jag hör på hennes musik, får en av sina förklaringar i den beundran som hon känner för henne. Speciellt i dokumentärfilmen ”Coisa mais linda” som är en av flera saker som inspirerat Gloria att skapa sin musik som på ett sätt är en metod för att lugna, ta hand om den som lyssnar. Hennes musikvideor har ett nostalgiskt drag från Brasiliens diktaturtid, en mjukhet från 70-talet trots att samhället samtidigt var så hårt då.

– Det fanns fantastiska saker som Tropicàlia-rörelsen som kom till då. En rörelse med musik och konst som var kritisk mot samtiden men samtidigt hade en positiv energi, där några av de viktigaste gestalterna var Jorge Ben, Caetano Veloso, Gilberto Gil, Rita Lee och Gal Costa. Idag är samhället i Brasilien inte alls i en bra period, även om det var ett framsteg att Lula fick tillbaka makten

Även om Glorias musik inte är på portugisiska utan hennes ljudsatta landskap har engelska texter, ibland mumlande och viskande, påminner de mig om brasiliansk musik. Även om jag skrattande påpekar att det finns en blyghet som inte är en vanlig brasiliansk egenskap…

– Jo men det draget finns också hos brasilianska konstnärer, lyssna bara på Clarice Lispectors prosa som bitvis är som poesi med sin skygghet och tydliga melankoli. Eller historien om João Gilberto som skulle sjunga och ljudteknikern bad honom “sjung högre”. Kanske borde vi alla sänka rösten så att den som lyssnar måste luta sig in och lyssna, lugna sig och andas

Vi går ut igen i den larmande ljudmattan Way Out West medan Gloria fortsätter prata om poesi på portugisiska. Hon minns inte namnet på den hon vill tipsa om men efter några minuter plingar det i min mobil! Cecília Meireles heter hon ju, jag googlar och där kommer början på en dikt som sammanfattar detta fantastiska konstnärskap som är Glorias:

”Eu canto porque o instante existe
e a minha vida está completa.
Não sou alegre nem sou triste:
sou poeta.”

Min egen översättning:
Jag sjunger för att ögonblicket existerar och mitt liv är komplett.
Jag är varken lycklig eller sorgsen: jag är poet.

The post Gloria de Oliveira: Kanske borde vi alla sänka rösten first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Hur var årets upplaga av Way Out West? Här kommer vår medarbetare Lena Torquato Lidéns svar på den frågan.

Innerstadsfestivalen Way Out West i Göteborg fortsätter att vara en lugn och välordnad upplevelse. Trots regndagarna innan festivalstart, eller kanske just därför är Slottsskogens träd en vacker inramning.

Artister som skapar drömlandskap som engelsk-pakistanska Nabihah Iqbal, vars powerpop blandas med dansgolvsfyllande beats.

Många kvinnliga artister bjuder på de stora upplevelserna även om de inte står på de stora scenerna, som endast 21-åriga Ayra Starr med sin mjuka nigerianska afropop som nått 100 miljoner på Youtube med sin video ”Rush”.

En låt som är svår att låta bli att sjunga med till när den kommer på radion. Årets headliners gamla popbandet Blur, stadens egen son Håkan Hellström är väl helt okej på scen men då gillar jag bättre röjiga gubbpunkarna Viagra Boys! Jag sympatiserar med deras okomplicerade proteststil som struntar i ålder och gillar när sångaren med hela överkroppen tatuerad far runt:

“Leave society, be a monkey
Swing on down to your local jungle
Where you can hang out
And eat a banana
You don’t have to worry about no current events
Just rub a frog on your genitals and
Stop paying your rent”

Lika delar äckligt, roligt, tajt, röjigt! Vilket ger mig en känsla av en resa i tiden, när festivaler oerhört ofta var just så i sin helhet, i motsats till just Way Out West…

Det finns en retro-autenticitet som jag söker och som jag känner att shoegazer-pop som Snail Mail ger mig. Lindsey Jordan sjunger och hon är född 1999. Men den klädstilen, musiken, känslan ger mig en enkel resa tillbaks till den tiden, 1996, när jag lyssnade på sånt här. Det är som att fastna i ett tidsnät!

På den tiden lyssnade jag också delvis på country vilket kanske inte var mainstream alls då. Just därför är Maja Francis en extra trevlig bekantskap med hennes vackra röst som närmar sig Dolly Parton i kaliber. Tyvärr försvinner delar av upplevelsen i Linnéscenens grötiga ljudbild precis som föregående år… Denna späda kvinna i illgrön babydollklänning och hyperblonderat hår, vars röst ger mig rysningar pratar så att tårarna rinner från kvinnornas ögon runt omkring. Hon ber om ursäkt i förväg för att hon känner sina egna tårar komma upp och tillägnar musiken till sin PMS som troligen orsakat känslosvallet. Sedan dags för hitlåten ”Douchebag”:

“You mansplain and say I talk too loud. Somehow you always seem to put me down

But I keep laughing at your stupid jokes, ha ha. Teardrops, try to pick myself up

Roam around the streets like a dog. When you ask about me I’ll be long gone, run run. And you should know that I will never come back”

Texten gör mig snarare arg än ledsen. Men i slutet av spelningen berättar hon det som kanske mest av allt bränns. Att hon var utbränd och deprimerade och ville sluta med allt det här men så står hon ändå här på scenen och vi alla lyssnar trots att det är strax efter lunch, inte världens bästa speltid för en grym artist som ibland kommer upp i orimligt höga tonarter.

Scenen Dungen imponerar som vanligt med grymma dansbeat, min favorit i år den arabiska DJ:n Muktar som varsamt blandar arabiska stråkar, trummor och sång med moderna dansbeats. Sedan en sväng in i Oasen, en dold tältgrotta bakom Dungen med jättegod drinklista och magisk atmosfär. För att komma in behövde man passera en tunnel som fyllts med rök. Kanske bra för att inte locka in fler besökare i denna hemlighet. I övrigt var det otroligt trångt på området och långa och långsamma köer till det mesta.

The post Hur var årets upplaga av Way Out West? first appeared on Opulens.

SINGER/SONGWRITER. Lena Torquato Lidén fick en pratstund med Youtubestjärnan och singer/songwritern Chloe Moriondo under Way Out West i Göteborg.

Det är klibbigt varmt och full fest i den tidiga kvällen på festivalens underavdelning Stay Out West. Jag har lämnat festivalområdet för en pratstund med en av festivalens intressantaste artister. Unga Youtuber-stjärnskottet Chloe Moriondo anländer med sitt lilla band, tre taniga alternativa amerikanska flickor travar in genom uteserveringens ortenfest med afrobeat DJ som får de uppklädda ungdomarna att skaka rumpa och prata och skratta högt. Det är minikjolar och höga stövlar och håret blänker på tjejerna med stramt kammat hår eller stora afroburr.

I likhet med veteranerna Bikini Kill, som spelar samma kväll på tältscenen Linné, osar Chloes musik feminism och kamplust. Eller rättare sagt kanske mer queera rättigheter och yttrandefrihet.

Tills nyligen uttryckte Chloe att det var hen som var rätt pronomen. Sedan 2014 då hennes videor började spridas har hon på liknande sätt gått igenom många olika stilar och faser. Jag slås av den osminkade, lite osäkra covern på en koreansk poplåt där även ursäkter för det koreanska uttalet följer med. Den är i skarp kontrast till låtar som “I eat boys” där blonderad hårdsminkad skräckfilmsgestalt stryper svärmorsdrömmar så blodet sprutar.

I den lilla mörka bastun till loge i den anrika nattklubben blinkar hon med lösögonfransarna och vi vinkar en hälsning i en osäkerhet över hur det är med coronaåtgärderna i hennes hemland. Vi sätter oss och hon ger mig komplimanger för mina ljusbruna nätstrumpbyxor vilket gör mig dubbelt glad nu när jag fått möjlighet att träffa henne. Det är också en trevlig upptäckt att hon är en så lågmäld person bakom den yta som hon visar upp. Men det är också symptomatiskt att hon har en jättefin röst i sina mjuka popsånger där man hör varje ord av de mindre snälla texterna. Chloe förklarar hur låten om att äta killar uppkom

– Jag såg en skräckfilm som redan blivit kult “Jennifer’s Body” där huvudrollen Megan Fox yttrar dessa ord “I eat boys” vilket gjorde mig besatt av att jag måste ha med den i en låt….

När jag kollar upp filmen har den verkligen en intressant beskrivning.

“En vacker cheerleader får en omättlig aptit efter mänskligt kött efter att en hungrig demon tagit makten över hennes kropp.”

Jag fattar dragningskraften i berättelsen men Chloe ger det också en annan dimension när hon fortsätter:

– Men låten kanske lika mycket är för alla de tjejer som stör sig på irriterande killar som trakasserar dem….

Jag fortsätter med undra hur det varit att som Youtuber med en enbart digital publik för första gången möta fansen utanför kommentarsfält och chattrum.

– Jag tror att förändring kommer naturligt för mig, både som vi redan berört, i utseende men också den övergången till att se min publik. Första spelningen var i min hemstad Detroit och det var kanske 150 fans i publiken. Det var överväldigande på ett storslaget sätt att stå där och spela för dem efter att i flera år själv tagit hand om att prata med dem i Youtube-kanalen. Jag la mycket energi i att svara dem med egna ord där i början. Såklart ibland nu också, men det är annorlunda nu. Att få resa för att spela!

Jag påpekar att jag nyss lämnat den lilla stad där jag jobbar och pratat med någon som i likhet med Chloe är 19 år och mycket väl visste vem hon var vilket märkbart berör stjärnan som är stolt över att höra detta.

Just nu jobbar Chloe med sin nya release vars singel “Fruity” som släppts nu i augusti och själva albumet ska komma i oktober.

– Utan att säga för mycket kan jag ändå säga att jag gärna vill gå in på mer mogna ämnen men samtidigt var min ambition med singeln att vara i skärningspunkten mellan Black Eyed Peas och Kesha. En låt som tjejer i Kalifornien kan gå till stranden och sjunga!

Det är en väldigt bra låt, i motsats till Kesha som inte alls har samma ironiska tilltal, tonsäkerhet eller roliga textrader som:

“Always ripe and never rotten…” Ja, så sjunger Chloe om frukter och lemonad.

Lika delar roligt och lekfullt erotiskt. Chloe lovar att resten av albumet är i samma stil. Hon ser ofta fram emot en ny release. En förväntan byggs upp:

– Som med den populära hiten “Hell Hounds” som jag spelade live innan den getts ut. Jag var förband till Ashnikko och på turnén började fansen be mig att släppa den som singel. Sånt är jätteroligt!

The post Chloe Moriondo – en lekfull singer/songwriter first appeared on Opulens.