ESSÄ. För att motverka pågående nedmontering av svensk demokrati behöver det klassiska bildningsidealet återupprättas. Det anser Fredrik von Malmborg, docent och forskare i statsvetenskap vid Linköpings universitet.

Bildning har stor betydelse för samhällets vitalitet. Författaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev nyligen (DN, 19/2) att kulturminister Parisa Liljestrands och utbildningsminister Johan Pehrsons syn på bildning är ”futtig”. De reducerar bildning till utbildning – ”ett stadium dit man en gång nått, kanske med möda, men som man nu lugnt kunde slå sig till ro i”. Denna syn rimmar enligt Liedman illa med den klassiska och moderna tanken om bildning och lärande som en livslång process genom vilken en människa ”bildas av kunskaper och erfarenheter på samma sätt som en växt bildas av jordens näringsämnen”. Bildning är en aktiv process där människan själv skapar sin kunskapsvärld. 

Jag delar Liedmans bildningsideal. Som människor går vi i skolan för att lära oss om världen och förbereda oss för vidare lärande och livet i stort. En del studerar vidare på gymnasium, universitet, högskola eller kanske folkhögskola.

I arbetslivet talas om livslångt lärande för att utveckla kompetens i en föränderlig värld. Men människor behöver inte bara fort- och vidareutbildning för att tillskansa sig färdigheter som gör oss attraktiva på arbetsmarknaden. Bildning har inte nödvändigtvis ett instrumentellt syfte. Folkhögskolor, bildningsförbund, studiecirklar med mera har varit och är centrala för att genom folkbildning ge människor ett rikare liv; kulturellt, emotionellt, intellektuellt, ekonomiskt och politiskt. 

Men, hävdar jag, bildning rör inte bara människor som individer, utan även organisationer och politiken – ja hela samhället. Bildning på individnivå påverkar även de sociala, kulturella och institutionella sammanhang vi är en del av.

Förutsättningslös bildning genom livslångt lärande är en grund för utveckling av ett demokratiskt samhälle där människor enskilt och i grupp utvecklar och argumenterar för idéer i diskussioner med andra människor och grupper.

Hur skulle samhället se ut om inte även företag, fackförbund, statliga myndigheter, skolor, hälso- och sjukvårdsorganisationer, kommuner, civilsamhällesorganisationer, politiska partier och institutioner lär och bildar sig? Kulturministerns och utbildningsministerns likställande av bildning med utbildning följer ett populistiskt narrativ om människor som ”folket” och är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. 

Lärande i politiken

Peter Senge gjorde med boken Den Femte Disciplinen (1990) frågan om lärande organisationer populär i breda kretsar. Bildning och lärande finns och är viktigt även i politiken. Precis som med lärande organisationer handlar lärande i politiken om bildning på kollektiv nivå – i en grupp av människor eller i en grupp av organisationer.

Frågan började studeras vetenskapligt på 1970-talet och handlade om vad som låg bakom förändring av politikers och politiska partiers övertygelser. Sedan dess har forskningen utvecklats och fokuserar idag på lärande som grund för politisk förändring.

Studier av politiskt lärande syftar till att förstå och förklara processen för och faktorer som påverkar kollektivt lärande, samt resultaten därav i form av förändrade övertygelser, förändrat beteende och förändrad politik. Det ska understrykas att politik kan förändras utan politiskt lärande. 

En grupp politiska aktörer – i ett parti, en intresseorganisation, en politisk institution eller ett politiskt system – kan lära sig på olika sätt. I epistemiskt lärande lär sig ett kollektiv med gemensamma övertygelser av individuella medlemmars erfarenheter.

Missnöje med ett styrmedels eller en politisk inriktnings oförmåga att hantera ett visst problem kan få dess förespråkare och anhängare att genom lärande ompröva sin övertygelse om styrmedlet/politiken (kognitiv förändring). Därefter kan de lägga fram förslag till ändrat eller nytt styrmedel eller politisk inriktning (beteendeförändring).

Epistemiskt lärande leder bara ibland till politisk beteendeförändring i stort. I en liberal demokrati finns oftast olika grupper med motstridiga övertygelser och förslag till styrmedel och politik, att förhålla sig till i processen från idé till beslut. 

Genom reflexivt lärande kan sådana motstridiga övertygelser hanteras. Det innebär att medlemmar i en grupp genom reflexiv dialog med en eller andra grupper omvandlar information, kunskap eller övertygelser från andra grupper till nya, ändrade övertygelser i den egna gruppen.

Reflexivt lärande sker i huvudsak i demokratier med deliberativa inslag, där det politiska samtalet och förhandlingar handlar om att genom utbyte av välgrundade och transparenta argument komma överens om för alla inblandade parter acceptabla lösningar på allmänna problem. Däremot inte i mer polariserade samtal och förhandlingar, där utgångspunkten hos en eller flera parter är att vinna över motståndaren.

Från individuellt till kollektivt lärande

Lärande och bildning är primärt en individuell process. Erfarenheter, ny information eller för den delen desinformation, och ny kunskap påverkar människors sinnen och kan orsaka en förändring av politiska aktörers kognition och i förlängningen deras beteende. Men politik är en kollektiv process.

Såväl epistemiskt som reflexivt lärande omfattar processer för att förvärva, översätta och sprida information, kunskap, erfarenheter, idéer och övertygelser från en eller flera individer till andra individer inom gruppen, men även mellan grupper av aktörer. Förändringar i individers kognition påverkar kollektivets övertygelser och beteende. 

Information, kunskap, erfarenheter, idéer och övertygelser som förvärvas, översätts och sprids i eller mellan kollektiv av politiska aktörer kan komma inifrån gruppen, men även utifrån gruppen. I det senare fallet ofta genom politiskt påverkansarbete, policyentreprenörskap, från till exempel en myndighet, en regering, politiska partier, forskare, intressegrupper eller ett nätverk av organisationer, alla med sin särskilda syn på vad som är ett viktigt allmänt problem och hur det bör hanteras politiskt. 

Ovan nämnda kopplar politiskt lärande till politisk förändring i enskilda sakfrågor. Men då vi lever i en snabbt föränderlig värld behöver politiken lära kontinuerligt av erfarenheter och ny kunskap. Statsvetenskaplig forskning pekar på vikten av att skapa förutsättningar för livslång politiskt lärande.

Faktorer som påverkar politiskt lärande

Forskningen visar att politiskt lärande påverkas av individ- och grupprelaterade faktorer som:

• begränsar individers kognitiva förmåga att söka, ta till sig och tolka information, 
• påverkar individers förmåga att sprida information till andra individer och grupper, liksom mottagarnas förmåga att ta till sig och tolka information, samt 
• påverkar individers och gruppers sociala interaktion, institutionella strukturer och sakfrågans natur. 

Dessa interna faktorer påverkas i sin tur av externa faktorer, till exempel ökad frekvens av stormar, översvämningar och skogsbränder, krig i omvärlden, inflation, politiska strömningar och amerikanska presidentval. Olika faktorer som begränsar individers kognitiva förmåga kan samverka och förstärka varandra. På motsvarande sätt påverkas och påverkar institutionella strukturer de kognitiva begränsningarna. 

Till följd av kognitiva begränsningar och negativ inverkan från externa faktorer händer det att individer och grupper inte lär sig av ny information och kunskap.

Några individer i en grupp kan lära sig, men om nyckelpersoner, till exempel mellanchefer, på grund av kognitiv bias inte kan eller vill lära sig blockeras informationsflödet och lärandet i gruppen avbryts.

Jag har i min forskning visat hur individuellt lärande hos enskilda handläggare på en svensk myndighet blev startskott för kollektivt lärande i först Regeringskansliet, därefter regeringen, andra EU-länder och hela EU:s ministerråd, men att icke-lärande hos nyckelpersoner i ett av Europeiska kommissionens generaldirektorat blockerade lärande i kommissionen och vidare på EU-nivå. Detta försenade en viktig ändring av EU-lagstiftning med fem år. 

Förutsättningarna för reflexivt lärande i politiken påverkas även av sakfrågans natur. En fråga som är politiskt och medialt uppmärksammad och där olika grupper och deras politiska problembeskrivningar och lösningar är starkt polariserade minskar möjligheten för reflexivt lärande.

Min forskning visar även att entreprenöriellt ledarskap i en organisation, till exempel Sveriges regering, kan minska tjänstepersoners kognitiva begränsningar och underlätta kollektivt lärande. Sådant ledarskap behövs även för att sätta enskilda individers lärande i en politisk kontext och att lyftas från kognitiv förändring till beteendeförändring.

Sociala faktorer, inte minst förtroende och tillit, är viktiga för reflexivt lärande i och mellan grupper. I ovan nämnda fall främjade dåvarande regering politiskt lärande i Sverige och EU, även om kommissionen motverkade det. I fråga om Tidöpartiernas klimatpolitik, som går emot samlad vetenskap såväl som opinion, har regeringen motverkat reflexivt lärande utom möjligen inom Tidöpartierna som lärt sig epistemiskt baserat på desinformation.

Högerpopulismen skyr bildning

Jag skrev i inledningen att kulturministerns och utbildningsministerns ”futtiga” syn på bildning är problematisk ur ett demokratiskt perspektiv. Om inte människor bildas genom livslångt lärande, hur ska organisationer, politiken och ytterst samhället kunna göra det? Vilket samhälle lägger det grunden för? Och vilken syn på människor, politik och demokrati vittnar det om?

Tidöpartiernas politik är högerpopulistisk. Mångårig internationell forskning är enig om att populism bygger på en polarisering mellan ”vi” och ”dem”, med känslomässiga vädjanden till ”folket” och exkludering av ”eliten”, som görs till syndabockar för allehanda påstådda missförhållanden.

Katastrofnarrativ som hotar ”folkets” världsbild är centrala för högerpopulisters framgång. Men dessa hänvisar till en fiktiv fantasi om en konstant kris orsakad av ”eliten”, en konspirationsteori, snarare än en faktisk kris för nationen.

Tydliga exempel är Donald Trumps uppsjö av konspirationsteorier om bland annat jämställdhet, och SD:s hänvisning till ”folkutbytet” och spridning av desinformation genom sin trollfabrik. I ljuset av dessa fiktiva katastrofer framhäver populistiska ledare sig själva som nationens och ”folkets” räddare, medan ”eliten” bör straffas för sina brott mot ”folket”.

Även om populistiska ledare ibland talar ”folkets” språk, är de inte särskilt mottagliga för befolkningens vilja. Populisternas ideologi bygger på en icke-pluralistisk vision av samhällets allmänintresse, där de ser sig själva som rättmätiga uttolkare av vad som ligger i det allmännas intresse – en förmodad vilja hos ”folket”. Populister agerar efter eget huvud och bjuder in sin publik att identifiera sig med dem. Se bara på svensk klimatpolitik där nästan 70 procent av svenskarna anser att politikerna behöver gör mer för att minska risken för klimatförändringar!

I ljuset av detta kan Tidöpartierna sägas ha en instrumentell människosyn. Människor ska utbildas för att jobba och tjäna pengar, men de ska inte bilda och lära sig för livet. Gudbevars om ”folket” bildar sig intellektuellt och kulturellt, lär sig om Sverige och världen på riktigt, ser igenom lögnerna och reser sig mot ”folkets” ledare.

Tidöpartierna utnyttjar demokratin för att i snabb takt montera ned den liberala demokratin, men inte lika snabbt som det vi nu ser hända i USA.

Liedmans bildningsideal skapar grunden för ett pluralistiskt samhälle. Men populister i Sverige precis som i USA, är auktoritära och ideologiskt starkt negativa till pluralism. Det hotar deras självpåtagna roll som berättigade uttolkare av den ”enda sanningen” och det ”ultimata målet”. 

Den utveckling vi nu ser i Sverige följer enligt svenska demokratiforskare ett mönster av autokratisering. Tidöpartierna utnyttjar demokratin för att i snabb takt montera ned den liberala demokratin, men inte lika snabbt som det vi nu ser hända i USA. De kidnappar begrepp som legitimitet, rättvisa och bildning och förvränger deras innebörd för att framstå som legitima, rättvisa och bildade demokrater, men agerar i själva verket antidemokratiskt. 

Angrepp mot bildning

Demokratiforskningen betonar ett starkt civilsamhälle och folkbildning som ett viktigt försvar för den liberala demokratin. Det är därför allvarligt att det svenska systemet för stöd till folkbildning förändrats radikalt på kort tid, och dessutom utan konsekvensanalys och diskussion.

Det statliga stödet till studieförbund och folkhögskolor, som har en viktig roll i folkbildningen och för en utvecklad demokrati, dras medvetet ner. Tidöpartiernas angrepp på folkbildningen och civilsamhällets organisationer, däribland människorättsorganisationer och klimaträttviserörelsen, är en viktig organiserande princip för en systematisk kulturell samhällsomvandling. Det samma gäller systematiska hatangrepp och reella hot mot granskande journalister, engagerade forskare och statligt anställda, samt ingrepp i forskningens frihet.

Dessa angrepp minskar civilsamhällets och därmed människors utrymme i det politiska samtalet och motverkar pluralism och i grunden den liberala och deliberativa demokratin. 

Politiskt lärande för demokratins skull

Tidöpartiernas syn på människors bildning spiller över på deras syn på lärande i politiken. Snarare än epistemiskt lärande baserat på erfarenheter och forskning spelar kunskapsförakt och konspirationsteorier en central roll för deras politik. Detta är tydligt inte minst på klimatområdet. Som motståndare till pluralism är de inte heller intresserade av reflexivt lärande. För att skapa en ”folkligt legitim” politik diskrimineras vissa aktörer systematiskt från att delta i det politiska samtalet. De demoniseras och avhumaniseras genom hat- och hotretorik för att förmås tystna i det offentliga samtalet. De som får delta, t.ex. stora delar av näringslivet, tas inte på allvar utan blir förda bakom ljuset.

För att motverka pågående nedmontering av svensk demokrati behöver det klassiska bildningsidealet återupprättas och människors och organisationers lärande stärkas. Därigenom kan även det politiska lärandet stärkas och polariseringen minska. 

The post Antidemokratisk bildning och kollektivt lärande first appeared on Opulens.

ANTAGNINGSSYSTEM. ”När fadern ringde efter att sonen åter bedömts obehörig vrålade han och hotade i princip med att dra mig personligen inför Europadomstolen.” Lars Thulin minns apropå debatten om glädjebetyg sin tid på antagningsenheten för högskoleutbildningar.

Debatten om friskolorna och dess glädjebetyg rasar vidare. En utredning som kom nyss visar återigen att det inte alltid är rätt elever som antas till de finaste utbildningarna. Men det var inte alltid bättre förr.

Jag vet, för i slutet av 70-talet arbetade jag en tid med antagning till högskolan. Jobbet var inte så avancerat som det låter. I princip gick det ut på att mata en dator med ansökningar och kontrollera dem som maskinen spottade ut som felaktiga. Samt att svara alla sökanden som ringde.

Många av frågorna och klagomålen gällde läkarlinjen. De stod för en ganska liten del av alla ansökningar men för långt över hälften av alla överklaganden. Och det var tydligt att systemet inte alltid gav oss de bästa doktorerna.

En snorkig fader

En tidig vår ringde en man som pratade tydligt, långsamt och självsäkert. Han meddelade att hans son ämnade gå på Karolinska och han som far ville nu ha relevant information om hur ansökan gick till. Jag svarade att det dröjde tre månader tills pappren skulle vara inne och att blanketter ännu inte fanns. Men att jag kunde skicka broschyrer om högskolan i allmänhet och vårdutbildningar i synnerhet. Den snorkiga rösten i luren avbröt mig.

– Vård? Ni missförstår mig. Min son ska läsa medicin!

– Han vill alltså bli läkare och det är ett vårdjobb, sade jag. Där man lappar ihop trafikoffer och tröstar folk som fått dödliga cancerbesked.

Kort och torrt skratt.

– Jaså, ni ser det så…

Den lågmälda sjuksköterskan

Jag mindes detta när jag efter antagningen det året fick ett samtal från en lågmäld kvinna. Hon hade varit sjuksköterska i tolv år, hela tiden inom åldringsvård och hon älskade det. Nu ville hon bli läkare och fortsätta vårda gamla. Hon hade kompletterat sin utbildning och gjort högskoleprovet flera gånger. Betygen var någon decimal för låga.

– Tror du inte jag skulle bli en bra läkare för de äldre, frågade hon mig.

– Det tvivlar jag inte på, svarade jag.

– Kommer jag någonsin komma in på utbildningen?

– Förmodligen inte.

Om sonen som bara skulle ”läsa medicin” kom in hade jag gjort allt för att byta ut honom mot sjuksköterskan. Fast så fungerade inte systemet.

Killen som ville bli jurist

Men ibland gjorde vi rätt. Jag minns en kille som direkt efter gymnasiet sökte juristlinjen. Datorn spottade ut honom eftersom han inte hade fullständigt gymnasiebetyg. För detta krävdes att eleven gjort ett specialarbete, en förhållandevis seriös avhandling om ett ämne. Denna kille från ett av Göteborgs fina villaområden hade inte gjort det.

Hans pappa ringde. Upplyste mig om att ett misstag begåtts som omedelbart måste rättas till. För själv kunde han det här med myndigheter och hade minsann kontakter både på departement och i politiken. Så det så.

Jag nämnde orsaken. Pappan lät tvivlande, ett specialarbete hade väl gjorts och godkänts, måhända i efterhand. Sonen skulle skicka in intyg.

Efter en vecka kom ett märkligt dokument. Skrivet på vanligt papper. Inte daterat, inga stämplar, inga hänvisningar till telefonnummer eller adresser. Bara uppgiften att en person med visst personnummer gjort ett arbete om katter. Undertecknat av någon med vanligt för- och efternamn. Själva namnteckningen var oläslig.

– På det viset, tänkte jag och fick tag i rektorn på skolan, trots att det var sommarlov. Han bad mig faxa intyget. Efter två timmar ringde han.

– Du har två val, sade han. Det första är att du river pappret, låtsas att det aldrig existerat och stoppar killen från utbildningen. Det andra är att du anmäler honom för urkundsförfalskning. Något sådant specialarbete har inte lämnats in. En lärare med det namnet har inte jobbat här de senaste tio åren.

Jag valde alternativ ett. När fadern ringde efter att sonen åter bedömts obehörig vrålade han och hotade i princip med att dra mig personligen inför Europadomstolen. När jag angav skälet till avslaget blev det ett hål i luren. Sedan skrek han sonens namn och jag hörde en röst som gråtande svarade något. Så bröts linjen.

Jag var överlycklig att slippa vara vittne till resten av samtalet. Med sonen ville bli – jurist.

Journalisthögskolans antagningssystem

När jag jobbade med antagningarna var det bara en utbildning som använde tester för att bedöma den sökandes lämplighet och fallenhet för det aktuella yrket. Det var Journalisthögskolan. Den tillämpade ett system där hälften av poängen togs från formell utbildning, hälften från omfattande tester som tog två dagar. Vad jag hört efteråt var denna fakultet nöjd med sina sökanden. Rektorn på utbildningen i Stockholm hävdade även att antagningen var ekonomisk. För antalet avhopp var stort på en del utbildningar i högskolan, även på eftertraktade som läkare.

Så kan vi få fler bra läkare

– Det är slöseri att låta dyra utbildningsplatser gå tomma, förklarade rektorn. Våra avhopp är några enstaka procent. Det rör nästan alltid elever vars livssituation förändrats dramatiskt.

Kanske ska vi ha fler sådana tester. Eller kräva praktik. Att alla som vill ”studera medicin” ska göra några månader som sjukvårdsbiträde på åldringsvården. De vårdinrättningarna skulle då få mer personal. Men några ”medicin-studenter” skulle nog vägra och välja andra utbildningar. Då skulle vi få fler bra läkare. Som sjuksköterskan jag berättat om.

The post Med rätt antagningssystem får vi fler bra läkare first appeared on Opulens.

PRIS. Fredrika skola i Åsele kommun tilldelas utmärkelsen Årets bokväckare 2022.

Utmärkelsen delas ut för tredje året, och är en del av Kulturrådets Väck boken-satstning – ett läsfrämjande initiativ för skolor med inspiration från tidigare läsambassadören Ann-Marie Körling och hennes citat: ”En bok som ingen läser sover i sin ensamhet. I samma stund du öppnar boken är boken vaken och du som läser väcker innehållet till liv. Att läsa är en aktivitet.”

Barnen på Fredrika skola har inom Väck boken-projektet startat ett Instagramkonto, ordnat en bokhylla för väntande kunder i den lokala lanthallen och pizzerian, haft läsutmaningar, bokgympa och även lånat hem böcker till sina föräldrar

– Vi gick in i projektet med målsättningen att öka läslusten både hos våra elever samt hos alla andra människor runt om i bygden. Det sistnämnda för att vi vill förse våra elever med fler läsande förebilder, berättar Katarina Henriksson, lärare på Fredrika skola till Kulturrådet.

Anna Brynhildsen

The post Fredrika skola blir Årets bokväckare first appeared on Opulens.

UTBILDNING. Vid det här laget har nog nästan alla såväl läst som tagit emot ett eller flera mejl. Undantag: min mor, som aldrig haft vare sig mobil eller dator.

Eftersom det är 2021 och tiden därmed är mogen, tänkte jag härmed söka lära ut några enkla knep och tricks som gör mejlandet enklare.

“Vad nu då? Det är ju redan enkelt!” kanske vän av ordning utropar, men det där beror ju helt på hur man ser det. Det är även enkelt att trycka ned tangenter på ett piano, men betyder det att ljuv musik uppstår automatiskt? Nej, verkligen inte. Oljud och dissonanser är det naturliga och relaxade tillståndet, för att skapa ett välljudande pianostycke krävs övning och utbildning.

Jag står denna dag för utbildningen, övningen får ni fixa själva.

§ 1 Hur man förhåller sig till det faktum att alla mottagare är olika varann, och dessutom olika avsändaren, det vill säga en själv.

Som många känner till är alla människor inte exakt lika varandra i alla avseenden. Här spelar såväl genetiska förutsättningar som sociala faktorer in. Vissa människor älskar att läsa och skriva, andra tycker att text är tråkigt till exempel. Olika åsikter om nästan allting annat förekommer också, ålder och kön varierar, positioner på karriärstegar är olika med mera, samt att vissa inte ens vill klättra runt på den där karriärstegen som alla tyckte var skit innan åttiotalet drog igång, men det är en helt annan sak. Det har naturligtvis ingenting med denna utbildning i mejlteknik att göra, och jag ber ödmjukt läsaren att bortse från detta opåkallade utfall. Vi går alltså vidare:

Man undrar hur hen lyckades ta sig igenom den utbildning som tagit hen ända hit!

Vi kan här även kasta in att saker och ting händer hela tiden i allas liv, som att man i förrgår bröt foten eller att ens barn just tappat en tand och nu kräver en tiokrona som belöning, vilket skapade lite stress eftersom man inte hittar nån tiokrona. Låt oss nu säga att vi ska mejla en grupp (som vi visat ovan) olika individer för att informera dem om något relativt komplicerat, som till exempel att från och med nu ska alla gå in i ett visst dokument vid lunchtid varje dag och sen leta upp kolumn Y och sitt eget namn och sen… och så vidare.

Företagets framtid hänger inte på denna rutin, men det är ändå ett trevligt byråkratiskt tillskott som alla bör ta till sig så att business controllern blir glad.

Problemen – eller som det heter nuförtiden: utmaningarna – är att man redan innan man börjar skriva mejlet VET att X aldrig läser mer än ämnesraden i ett mejl, och att Y läser och tar in varenda stavelse och kommer med adekvata frågor i den mån hen tycker att det krävs – vilket är mycket bra. Z läser glatt men begriper nästan ingenting, och man undrar hur hen lyckades ta sig igenom den utbildning som tagit hen ända hit!

Så hur gör man då?

Ja, det blir ett ämne för en kommande Tankespegel. Önskar dig en trevlig dag, och tackar för att du läste ända hit. Gudarna ska löna dig för ditt slit. (vackert rim där, uppstod nästan spontant!)

Om du har tankar och idéer kring detta ämne, tveka inte att mejla mig. Kom bara ihåg alla problemen – förlåt: utmaningarna – jag radat upp, och bli inte allt för ledsen om det så småningom visar sig att jag missförstått nästan allt du skrivit.

The post Tankespeglar: Konsten att skriva ett mejl first appeared on Opulens.

VÄGLEDNING. Om även skolor och bibliotek ska präglas av marknadens rekommendationspopulism, vinst- och konsumtionslogik, vad har vi då för chans? undrar Samira Ariadad.

Inget medfött har jag haft att förlita mig på, inga ”fria val” och beslut, inga dörrar på glänt – eller ens öppna dörrar – har jag för egen del gått igenom. Nu är det sagt. Det finns ingen individuell förträfflighet att tala om. Bara vägledning, kamratskap och bildning, hela vägen.

The post Marknadslogik löser inte informationskrisen first appeared on Opulens.

KULTURDEBATT. Kulturens jobb är att agera väktare och besiktningsmän bakom samhällets drivande instanser, anser Christoffer Andersson.

Jag hade nyligen ett långt telefonsamtal med min bror, inom vilket vi jämförde näringslivets och kulturens villkor och hur respektive domän förhåller sig till varandras institutionella villkor. Han är arbetsledare och jag har en del projekterande bakom mig, och han ville få det till att ledarskap är en form av konstnärskap. Jag rasade förstås över hans påstående, även om han har rätt i det avseendet att det är konstnärskap på samma sätt som skådespeleri är konstnärskap. Han vidhöll att han tänker som om han skapar ett konstverk. Nyckelordet här är “som om”, för hur kan man använda sig av begreppet konstverk när konsten är att styra människor till uppslutning under en fana? Det är inte konst, tänker jag, det är manipulation.

Jag minns en tre dagars ledarskapsutbildning i Stockholm 2017, inom vilken det som sker i en grundskoleklass under tre år skulle ske på tre dagar. Jag minns extasen, den där känslan av samhörighet, vibrationerna i rummet, den där känslan av att vara del i en enhet som alla drar åt samma håll. Man kan kanske säga att det lyckades, åtminstone i affektiv bemärkelse, för det är allt jag minns; ett skådespel. En show. Några praktiska bitar minns jag inte. Min bror hävdade att det var just för att det var en show, där syftet var att dra själva lärdomen till något brett och allmänt som kan appliceras på alla utan att ledaren behöver delta i situationer vari själva ledarskapet fordras. Ett simpelt argument, men det leder ändå till en viktig poäng att jag minns utbildningen som ett drogrus.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Precis som vi dras in i en bra film dras vi med i gruppen och därigenom föds och upprätthålls en grupp som jobbar åt samma håll. Gruppledaren skapar ett fundament av normer, och utvecklar med ledarskapets mekanismer gruppen som en funktionell enhet. Gruppen själv ger sedan normerna en gestalt, skapar sina oskrivna regler som blir bindemedel för den sociala enheten. Vid nyrekryteringar är det meningen att tillkommande ska avvakta för tecken som vittnar om vilka regler som gäller, och därigenom byggs gruppen ut och blir starkare och effektivare.

Min frågeställning är varför detta kräver skådespel. I kontrast till kulturen använder sig näringslivet av de villkor som gynnar det högsta goda för sin institution (vinst) och även om kulturen råder under samma sociala processer vill jag brodera ut förhållandet mellan näringslivet och kulturen, då min bror genom ledarskap och företag och jag genom ett film- och kulturprojekt försökte binda samman näringsliv och kultur. Det närmaste jag kommer en förståelse för min brors ledarskap som konst är hans inställning till sitt jobb. Det håller inte. Ändå gör kan det sägas göra det. Varje person för honom är som ett ord för mig: han sammanfogar folk, jag sammanfogar ord, och vi båda är plötsligt konstnärer.

Den viktiga skillnaden är gruppens villkor i förhållande till ordens villkor. Jag behöver foga samman ord utifrån kontext, och han behöver foga samman folk utifrån gruppdynamik, men om jag som kulturskribent vänder mig till näringslivet vill jag ta med mig kulturens benägenhet att använda hela förteckningen på villkor. Om jag gör det kommer jag riva upp stora sår i den gruppdynamik som är hans själva konstverk. Om han å sin sida vänder sig till kulturen med sin pragmatiska selektion av villkor, då blir mitt jobb så uppstyltat att textens tillblivelse naglas fast i ett skruvstäd av tabuer. Kulturens jobb är att agera väktare och besiktningsmän bakom samhällets drivande instanser, och alla som har arbetat som kriminalvårdare eller vårdbiträde vet att det fordras en visst distans till brukarna för att jobbet ska kunna utföras korrekt.

The post Hur kan kulturen och näringslivet mötas? first appeared on Opulens.

PARADOXALT. ” Sanningssökande och kritiskt tänkande går hand i hand med förmågan att täppa igen tveksamma luckor i myllret av ideologiska frestelser, övertygelser, vinstintressen och lockrop”, skriver Christoffer Andersson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ideologier behövs oavsett vilken riktning de pekar åt. Men att vara omedveten om deras existens och beskaffenhet är varken rationellt eller objektivt. Man vill framhäva människan som rationell och objektiv; ett släkte som helt enkelt har lärt av sin historia. Och visst har vi lärt oss. Historien formar ideologierna som styr världen i nya riktningar, och med dem skrivs ny historia.

Ideologiska kontrollmekanismer är därmed inte bara nödvändigheter, utan rena självklarheter. De är så självklara att du inte ens tänker på dem som kontrollmekanismer. Och det skriver jag inte i cynism; det är skrivet med hopp. Sanning är alltid ett botemedel, och sanning går bara att främja genom att utveckla ett kritiskt tänkande, och ingenstans får det kritiska tänkandet så mycket näring som i skolans sfär; en skola som förespråkar individualismens hårt ansatta motto att tänka själv.

Individualism är en viktig förutsättning för att alla människor ska kunna få största möjliga nytta av sitt kritiska tänkande. Men världen är inte svart eller vit. Litteraturen har en tendens att särskilja det goda från det onda, och framstegskulturen har en tendens att dölja och exkludera cynism för att hålla tempot, men i verkligheten kommer det goda aldrig ensamt. Ideologiska krafter finns överallt, hela tiden, och kommer sträva efter att utnyttja ditt sökande efter sanning för att fresta dig med tillhörighet och moraliska insatser i trevliga kollektiv. Individualismens villkor gör det helt upp till dig om det fungerar eller inte. Och ett fulländat kritiskt tänkande i symbios med det ständiga ideologiska pickandet leder paradoxalt nog till ett samhälle befolkat av individer med en naturligt utvecklad misstänksamhet i motsättning till ett förvirrat mantra om det öppna sinnelaget.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men dessa misstänksamma individer kan leva med paradoxen för fredens skull. Och det är gott. För både historien och omvärlden ger dig exempel på naiva övertygelser uppburna av löst grundade ideologier som rättfärdigar förtryck, maktmissbruk, folkmord och krig. Och det vill du inte ha. Så det satsas hårt på utbildning för att täppa till luckorna i ideologierna med välgrundad information som talar tydligt och väl till ditt kritiska tänkande och sanningssökande.

Vad du än trodde att jag ville belysa med den här texten har den egentligen bara ett enda budskap: se inte ner på den svenska skolan, och förringa inte det svenska akademiska utbildningssystemet. Sanningssökande och kritiskt tänkande går hand i hand med förmågan att täppa igen tveksamma luckor i myllret av ideologiska frestelser, övertygelser, vinstintressen och lockrop, och ingenstans har jag upplevt de förmågorna främjas så grundligt, neutralt och anspråkslöst som i den svenska skolan.

The post Ett filosofiskt försvar av den svenska skolan first appeared on Opulens.

NOVELL. Tillfället gör tjuven, sägs det. Kanske gör det också affären. Eller det kanske inte är så stor skillnad mellan tjuven och affärsmannen, vad vet jag.

När Svante Svanemyr i sin ungdom vaknade, full av ångest och tvekan över vad han skulle ägna sin levnad åt, såg han framför sig något akademiskt men han kunde inte bestämma sig för vad. Han hade inga utpräglade intressen och insåg snart att ordnade högre studier skulle tråka ut honom. Besluten att inte bli någon vanlig svensson började han botanisera bland så kallade enstaka kurser. Han läste pedagogik och sociologi, för, som han tänkte, skolfrågorna ligger ju i tiden och dom kunde han ju alltid göra något av. Han hade hört folk säga, att kan man inte bli något annat, kan man alltid bli lärare, men någon sådan sketen bracka skulle han i alla fall aldrig bli. Ånej, tänkte Svante, högre upp skall det allt vara. Så länge han höll sig till ospecificerade beteendeämnen, kunde han åtminstone drömma om att bli något stort. Nej, till de högre vyerna, de vida överblickarna stod hans håg. Han hade hört någon citera ett talesätt från 1800-talet: “Haven behärskar britten, till lands härskar fransosen. Men luftens rike är tyskens.” Nåja, tänkte Svante, jag är kanske något slags tysk, gärna för mig. Det mest luftiga han kunde komma på att intressera sig för var framtiden.

Vid denna tid började universitet och myndigheter tala om ett ämne, som kallades futurologi. För att ge ämnet en vetenskaplig framtoning beslöt man ge det statistisk inriktning. Man ägnade sig ofta åt så kallad trendextrapolering. Det innebar att man utifrån en viss iakttagen trend av till exempel whiskykonsumtion kunde beräkna när en viss grupp skulle börja konsumera whisky badkarsvis. Nå, kanske intressant, tänkte Svante, men han var ändå lite besviken. Det var därför med glädje han märkte, att de intellektuella vid universiteten började frångå empiriska hårddatastudier och ägna sig åt alltmer spekulativa övningar. Utmärkt, tänkte han, nu gäller det att gripa tillfället i flykten. Äntligen skulle han bli fri från allsköns platt empiri. Det hade börjat dyka upp ett intellektuellt mode, som kallades postmodernism. Den gick ut på att inget är mera sant än något annat och att allt noga räknat är lika bra. Det passar mig perfekt, tänkte Svante. Här kan jag göra mig ett namn, och om Gud är god också en bra affär.

De postmoderna profeterna var framför allt vissa fransmän, vars teser slagit igenom vid amerikanska universitet, men Svante kunde inte läsa böcker på deras vackra tungomål och än mindre följa deras vindlande tankegångar. Han fick därför lita till sammanfattande tidskriftsartiklar och de senast översatta amerikanska pocketböckerna. Här råkade han stöta på ett namn, som en gång fått högt anseende i seriösa vetenskapliga kretsar. Det var en berömd vetenskapshistoriker som hette Thomas Kuhn, som i sin forskning funnit, att de stora innovationerna på fysikens område aldrig byggt på tidigare teorier eller traditioner utan tvärtom inneburit ett kontinuitetsbrott, eftersom tidigare teorier inte kunnat förklara nya rön och inte kunnat föra vetenskapen vidare. Kuhn talade om paradigm, en term som skulle få en ödesdiger betydelse för det intellektuella samtalet. Som brukar vara fallet reducerades snart en allvarlig diskussion ner till slagordsnivå. Snart gick var och varannan student och talade om att vi måste “byta paradigm” utan att ha en aning om vad det innebär. De föreställde sig, att det är ungefär samma sak som att byta kostym.

Svante lät sig dock inte besväras av detta, tvärtom. Det stimulerade tvärtom hans tankar om att han själv representerade en högre medvetenhet: han representerade den nya “extraordinära forskningen” i motsats till de vanliga vetenskapliga knegarna som bara representerade “normalvetenskapen”. Svante började känna sig som en Einsteins eller en Heisenbergs vederlike. Han kände frestelsen att lägga sig till med en ny identitet. Han insåg faran: för länge sedan hade en företagsledare i vardande avslöjats med att orättmätigt ha påstått sig inneha doktorstitel. Men försöka duger tänkte Svante. Man ska inte underskatta lånta fjädrar, allra minst om de innebär, att man skurit lagrar i den mest kvalificerade och respekterade av vetenskaper: fysiken. Så lade han sig till med ytterligare en merit i sitt CV: fysiker. Men framför allt var begreppet paradigm den livlina som Svante höll sig till och han blev alltmera övertygad om det nödvändiga i att byta paradigm på det område, som han själv inmutat åt sig, pedagogiken. Ordet paradigmbyte framstod för Svante som en åtråvärd skimrande diamant, i vars glans han solade sig. När han senare råkade på en annan av postmodernisterna adopterad vetenskapsteoretiker, Paul Feyerabend, kände hans förtjusning inga gränser. Denne hade nämligen påstått, att den enda vetenskapsregel, som kunde finnas är a ruthless opportunism – en hänsynslös opportunism! Svante hoppade jämfota av glädje, inte olikt de matadorer som i den tecknade filmen funnit tjuren Ferdinand. Nu hade han kommit fram till sitt livs strävan: kampen om makten. Nu gällde det inte vad som var sant eller rätt, för det fanns ju inga sanningar, utan nu gällde det vem som var ihärdigast och mest stor i käften och framför allt gällde det vem som kunde få samhällets mäktiga att tro på sin verklighetsbeskrivning. Ty Svante insåg, att den som har makten är den som har makten över verklighetsbeskrivningen. Och Svante tyckte mycket om makt. Makten skapar anseende och fyller plånboken. Ingen blekfis till förläst teoretiker göre sig besvär här, tänkte Svante, för vem skulle kunna tävla med honom i fråga om hänsynslös opportunism?

Men lika mycket som Svante tyckte om makt, lika illa tyckte han om kunskap och lärare. Bara själva ordet “lektor” var nog för att jaga krypningar längs hans ryggrad. Han mindes det förakt han redan som skolpojke kände för “plugghästar” och han kände stor tillfredsställelse över de rapporter, som visade att utbildning inte lönar sig. Larmrapporterna om skolans kris skrämde honom inte, tvärtom. Att utbildning visade sig fåfäng, bekräftade bara hans heligaste tankar! Tänk så rätt jag hade, om alla kunde tänka som jag! blev hans självklara reaktion. Han såg plötsligt möjligheter att kombinera de insikter som han ansåg sig ha förvärvat och uppträda som konsult, det vill säga självutnämnd expert i pedagogiska frågor. I takt med att bekymren på utbildningsområdet hopade sig, ökade behovet av lösningar, och här öppnade sig en marknad för den skrupelfrie. Svante hade för länge sedan gjort sig fri från allt som påminde om skrupler. Han noterade med vällust, att man bland postmodernt orienterade psykologer gärna talade om att det inte finns något jag eller nåhon personlighetskärna. “Det som du er, vaer fuldt og helt og ikke stykkevis och delt”, som det heter i Ibsens Brand. Ingenting kunde vara galnare och mera föråldrat. Det är bara enfaldiga människor, som håller fast vid föreställningar, åsikter, paradigm, partner eller vänner, menade Svante. Det är dom som skapar ideal sådana som personlighetens enhet. Nej, tacka vet jag a ruthless opportunism!

Vid denna tid hade den svenska skolan kommunaliserats och som en följd av detta fick Sverige 290 olika skolsystem. Dessutom hade landet begåvats med ett antal friskolor, som samtliga försågs med möjligheten att själva utforma sitt skolsystem. Detta gav en unik chans för människor som Svante. Alla dessa kommuner leddes nu av människor som i allt väsentligt saknade bildning för att inte tala om högre bildning eller för den delen högre utbildning. Samtidigt ställdes dessa människor inför extremt svåra uppgifter, nämligen att formulera en trovärdig lösning på de problem, som redan skapats. Vad skulle de göra? Lösningen låg i att lita till sådana människor som Svante. Vid samma tid hade också skolledarna blivit kommunpolitikernas handgångne män. Lydnad var den egenskap som framom andra blev meriterande för skolledare. I samma veva introducerades också idén att skolan skulle lägga grunden för en företagaranda hos det uppväxande släktet. Eleverna skulle läras att bli “tasigförsamma”. Sverige hade för några år sedan fått en borgerlig regering, och det människoideal som nu gällde var yuppiens. Ingen förläst och lärdomshögfärdig lektor skulle nu bli ungdomens ideal, nej tacka vill jag entreprenören med de stora visionerna och de välvässade armbågarna, tänkte Svante. Åt helvete med humanistisk bildning och annat nonsens, här är var och en sin egen lyckas smed. Svantes förtjusning kände inga gränser. Här är var och en för sig själv och rädde sig den som kan!

Med den utveckling som skett på skolans område, kunde det inte hjälpas, att många av de äldre lärarna, som fått en annan utbildning än den som senare ansågs självklar inte riktigt var med på noterna. De yngre lärarna hade fått en förtunnad ämnesutbildning men en desto gedignare ideologisk skolning. Nu fanns alltså behov av folk med indoktrineringsuppgifter. På detta område var Svante som klippt och skuren. Det insåg han också omedelbart. Med de goda pr-egenskaper han hade och de kontakter han odlat blev han snabbt ett känt namn bland kommunala skolchefer och rektorer. Svante togs snart i tjänst för så kallade studiedagar för lärare, som hade som underförstådd premiss principen “tänka fritt är stort, tänka rätt är större”. Under ett antal sådana dagar i olika kommuner fick Svante användning för en av sina talanger: att uppträda som ståuppkomiker i den lågkomiska genren i indoktrineringssyfte. Några av de äldre välutbildade lärarna hindrades visserligen av sin intelligens att känna någon som helst uppskattning för dessa seanser. De protesterade ofta hos sina rektorer, att de fann Svanemyrs pajaskonster generande för intelligenta människor. Men bland de lärare, som rekryterats på senare år, fanns de som var tillräckligt begränsade i sina insikter och tillräckligt masochistiska och lägesgillande för att ge Svante hans åtrådda applåder och skrattsalvor.

Detta var situationen i landet, när en bomb damp ner. Den så kallade Pisa-undersökningen visade, att svenska elever visade det mest dramatiska kunskapstappet av alla nationers elever, och detta gällde på samtliga undersökta fält. Något som liknade en depression utbröt bland skolhandläggarna i landet. Detta hade alltså kunnat ske trots att skolan utformats av sådana människor som Svante. Svante själv blev ett ögonblick fundersam där han satt framför sin tidning, men plötsligt for han upp träffad av blixten. För helvete, detta var det bästa som kunde hända mig, skrek han. Nu kan vi äntligen komma till det ultimata paradigmskiftet! Vi närmar oss kaos och kaos är ett önskeläge för paradigmskifte. Svantes framtidsforskning bar nu frukt: efter åtskilliga år som framtidsforskare hade han kommit till resultatet, att vi inte kan veta något om framtiden. Det enda vi kan veta är, att den inte blir som det som varit. Tänk så bra att vi inte har försökt bygga en sådan skola som fungerade förr, utbrast Svante. Då vore vi ju givna förlorare. Vi måste ju utgå från vad vi vet och det enda vi vet är att framtiden blir annorlunda. Så nu bestämde sig Svante för att gå ut och gratulera skolans makthavare till att ha fört världens klokaste och mest framsynta skolpolitik. Detta blir en given succé för mig, tänkte han. Min affärsidé kan bara inte misslyckas! Och här visade sig Svante besitta stor insikt. Ty ska man smickra en dumbom, vad kan då vara klokare än att gå ut och säga: du har haft rätt redan från början. Lyssna inte på dem som orerar om tänkande och kunskaper. Följ din känsla och instinkt. Och framför allt: ha ingen respekt för den så kallade erfarenheten, då är du en given loser.

Att detta skulle bli ljuv musik i makthavarnas öron förstod Svante. Ty Svante liksom människor av hans sort besitter en viss typ av intelligens: den som finns hos hästhandlaren, som försöker prångla ut en halt häst. Naturligtvis fick Svante fortsätta sin konsultverksamhet och kunde nu begära ännu högre arvoden, ingen protesterade. Flera kommuner hörde av sig och ville anlita Svante som konsult. Han stannade för en kommun i sin östgötska hembygd, en kommun, där “friheten är lite större” och som befolkas av ett homogent skikt av högre medelklass i villor. Dessa människor var till största delen företagare, i regel ekonomutbildade men traditionslösa och utan större kulturella intressen försåvitt det inte gällde ren penningplacering. Vad skolan beträffar önskade de att den skulle bli kortast möjliga transportsträcka för deras barn in på Handelshögskolan.

Svante utformade ett förslag, som innebar principen “var och en sin egen skola”. Det innebar, att inga skattekrävande investeringar skulle göras, eftersom ingen kan veta vilka behov av utbildning som framtiden kan efterfråga: därför låt var och en utforma sin egen skola och avstå från kostnadskrävande investeringar i byggnader som ändå kommer att stå tomma en stor del av dygnet. Skapa i stället “lärande miljöer” som kan finnas var som helst. Vi lever i en tid, när det blir möjligt att bli bäst på alla områden, därför bör vi inte sträva efter att bli bäst, eftersom alla kommer att bli bäst. Bli i stället först med att avveckla det som finns. Då kan vi vara säkra på att vara den som vinner! Vi måste inse, att vi lever i en helt ny unik epok, där inga gamla sanningar längre gäller och nästa epok kommer att bli ännu mera unik, fastän vi inte kan veta något om den, förkunnade Svante med otadlig logik. Vi bör inte bibringa de unga kunskap, eftersom kunskap är färskvara och garanterat inte kommer att vara något värd i morgon. Kasta det förflutnas ballast över bord! Skapa en värld utan minne! Låt oss leva i framtiden redan nu! Svante hade nu lyckats med det ingen tidigare lyckats med: han hade lyckats ge George Orwells newspeak en ny innebörd. När Svante förkunnade “okunnighet är högsta visdom” var det ingen som uppfattade det som en orwellsk varningssignal: man trodde honom. Han hade lyckats i sitt uppsåt att skaffa sig makten över verklighetsbeskrivningen. Detta underlättades naturligtvis av att problemformuleringsprivilegiet överallt i samhället övergått till de finansansvariga. Att genomföra stora besparingar var högsta klokhet, även om medborgarna skulle drabbas katastrofalt. Resultatet lät heller inte vänta på sig: vid slutet av året kunde Svante konstatera, att han inhöstat en sjusiffrig årsinkomst på sin konsultverksamhet.

Två män hördes samtala: – Hör du, den där Svanemyr, han verkar ju vara en sjutusan jävel till karl! – Hur så, menar du? Menar du att han har rätt i sin beskrivning och sitt recept för framtiden? – Det tro faan det att han har rätt! Han har ju lyckats! – Menar du, att det är sant det han påstår om kunskapen och om framtiden? – Är du en sån där jävel som tror att det finns sanningar? Då tror du väl på en verklighet också? – Ja, jag tror, att det finns en verklighet och jag tror också, att vi kan ha kunskap om den. Allt som sägs är givetvis inte kunskap, bara sanna påståenden kan vara kunskap. Det är oerhört viktigt att vi förvärvar en sån kunskap, och när svenska elever försämrats i sina resultat, är det ett tecken på att deras grepp om verkligheten försämrats. Från den andre herrn hördes nu bara ett stönande mummel: Arma loser!

The post En lysande affärsidé first appeared on Opulens.

OBILDNING. Är utbildning av medborgarna ett värde för samhället? Nej, om man får tro Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, som gör sig till tolk för en utbildningsnihilism som en viss typ av höger övertagit från vänstern. 

Ivan Arpi gör i Svenska Dagbladet ett försiktigt positivt referat av ekonomiprofessorn Bryan Caplans provokativa tes i dennes bok The case against education. Why the education system is a waste of time and money (Princeton University Press 2008). Arpi sällar sig därmed till den medieålderns skara av provokatörer som inte själva behöver stå för sin provokation.

En tes hos Caplan och därmed hos Arpi är att de jättesummor som samhället lägger på utbildning i stort sett är bortkastade. Utbildningens enda syfte sägs vara att producera ett examensbevis, som är av värde för den enskilde i så måtto att det upplyser arbetsgivaren om att innehavaren uppfyller kraven för anställningsbarhet. Men detta är i själva verket ett skenspel, eftersom utbildningen varken ger mätbara färdigheter eller ger en god bild av individens förmåga inom ett visst område. En given invändning är att den som gått en viss utbildning har övat upp en färdighet att tänka. Den avvisas av Caplan, som menar att det inte finns bevis för att den enskilde förmår att generalisera exempel till abstrakta begrepp. Man frågar sig vad dylika resonemang bygger på. Är det verkligen belägg för att utbildning är meningslös? Är det inte snarare tecken på att utbildningen inte varit tillräckligt bra, inte tillräckligt inriktad på just tänkande och slutledning, hypotesprövning och så vidare? Eller att man utbildat fel studenter i fel saker?

Direkt osmaklig blir Arpi när han framför det allmänna påståendet att de kunskaper som grundskolan och gymnasiet förmedlar är utan värde, vilket bevisas av tv-programmet Smartare än en femteklassare – en uppvisning av alla de meningslösa kunskaper som inte någon människa har glädje av. Eller ännu värre när han hävdar att ingen ärligen kan påstå sig ha användning av sitt tredje skolspråk, ett nonsensresonemang som på sistone vunnit burskap i vår offentlighet. Härförleden framträdde en av mikrocefalerna på SVT – jag drar en tystnadens barmhärtiga slöja över hans namn – i ett nyhetsprogram och påstod att det i vår ”moderna” tid inte finns behov av språk  förutom av ”stora” språk som mandarin eller spanska. ”Beviset” för att man inte haft någon nytta av det tredje språket är (hos Arpi liksom hos tv-profilen) individernas egna påståenden. Hur var det med vetenskapligheten här då? Var finns definitionerna av språkfärdighet, var finns mätningarna?

Den högervridna opinionsbildning som Caplan och Arpi representerar är en fortsättning på den antikunskapskultur som utminuterades på 70-talet, men på den tiden från den motsatta politiska flygeln genom profeter som Ivan Illich, Nils Christie med flera. Då utkom en strid ström av debattböcker med titlar som Om skolan inte fanns, Samhälle utan skola och så vidare. Marknadshögern har insett vänsterflummets användbarhet precis som tidigare då man lät olyckliga mentalpatienter löpa vind för våg under förevändning att man ”befriade dem från bojorna”. Vi har för närvarande en skola som befinner sig i kris. Genom att hävda att skolkunskaper ändå är meningslösa skapar man ett raison d’état för den skandalösa skolpolitik som lett till det nuvarande tillståndet.

Arpis och Caplans ståndpunkt tangerar också något som är allvarligare än utbildningsnihilism, nämligen bildningsnihilism. Bildning är något som berör existentiella dimensioner, djupare skikt av personligheten, vilket också gör den till en aristokratisk kapacitet. Bildning sägs vara något ”elitistiskt”. Detta gör den till något förhatligt i en populistisk epok som vår. Den måste därför försvaras med rasande energi. Angreppet mot språken är ett tydligt exempel på bildningsfientlighet, ty alla vet att språk öppnar nya världar. Men bildning är inte bara humanistisk utan kan också vara matematisk och naturvetenskaplig. Arpi presterar ett bildningsfientligt bravurnummer: man rycker ut ett exempel eller helst många och ställer frågan: Vad har man för nytta av det? Som tänkande människor förstår är det en obegåvad synpunkt. Här gäller i högsta grad att helheten är mer än summan av sina delar.

Det finns sålunda inga skäl att gå bildningsnihilismen till mötes, men hur förhåller det sig med utbildningsnihilismen? I den offentliga debatten gör man knappast skillnad på dessa, men detta leder till svår tankeoreda. Bildningsnihilismen är ett uttryck för klassisk antiintellektualism och som sådan representerar den det värdetomrum som är så utmärkande för vår samtid. I utbildningsnihilismen finns däremot tankar som mycket väl kan vara riktiga. För vem kan gå i god för att vår nuvarande utbildning är den bästa möjliga? Vi vet ju att många arbeten som tidigare inte ansågs kräva någon speciell utbildning i dag anses kräva högskoleutbildningar, vilket lett till att högskolor vuxit upp som svampar ur jorden. De yrken om vilka detta gäller har alltså akademiserats. Innebär det att befattningshavare som genomgått dessa utbildningar också självklart är kompetentare än sina äldre kolleger, som inte genomgått dem?

Denna process har löpt parallellt med en annan, nämligen avakademiseringen av yrken som tidigare ansågs som självklart akademiska. Det kanske mest klassiska akademikeryrket förr var läroverkslärarens. Men hur förhåller det sig med hans eller hennes sentida efterföljare gymnasieläraren? Han eller hon har fått en intill meningslöshet förtunnad ämnesutbildning kombinerad med ett antal ”yrkestekniska” färdigheter, som att döma av tillströmningen till utbildningarna mycket få sätter värde på. Allt detta är exempel på något som ekonomen Mats Alvesson kallat ”tomhetens triumf”. Lever vi i den bästa av världar?

The post Varning för bildningsnihilism first appeared on Opulens.

SKOLA.  Farida Ahmadi Högfeldt om makt, vanmakt och en studievägledare som inte kunde fatta att en tjej från en stigmatiserad kranskommun ville studera vid en av Sveriges äldsta gymnasieskolor.

Hon var en femtonåring som försökte ta kontroll över sitt liv. Makt kontra vanmakt var något hon tacklades med dagligen på grund av begränsande strukturer. Året var 2004, och jag stod inför ett mycket viktigt val. Det var dags att söka till gymnasiet, och jag fick välja om jag ville studera i Lund eller i Malmö. Samhällsprogrammet i Lund stod högst upp på listan, som jag läste upp för studievägledaren. Han tittade på mig.

– Är det inte bättre att du ansöker till omvårdnadsprogrammet i stället?

Jag blev stum och kände mig olustig till mods.

– Då blir du garanterat antagen! Det snittet du har nu är vad som krävdes för att komma in på samhällsprogrammet förra året. I år är det säkert ett högre snitt, för det är många som söker till det här gymnasiet.

Omvårdnadsprogrammet hade jag aldrig funderat på tidigare, och nu tyckte studievägledaren att jag skulle göra det. Osäkerheten tog över och jag beslöt mig för att avvakta med min ansökan. När jag kom ut från kontoret stötte jag på en av mina lärare i korridoren.

– Hej Farida! Hur är det?

Jag berättade att jag hade haft ett möte med studievägledaren och nu visste jag inte vad jag skulle söka till.

– Skit i honom! Det är väl självklart att du ska söka till samhällsprogrammet! Han vet inte vad han pratar om.

Samtalet mellan mig och min lärare blev avgörande för mitt val. För studievägledaren var det ofattbart att en tjej från en liten stigmatiserad kranskommun ville studera vid en av Sveriges äldsta gymnasieskolor. Förtrycket var oundvikligt, men han gjorde det skickligt genom att hänvisa till antagningspoängen och samtidigt undanhålla information om andra samhällsprogram med lägre snitt.

Varför var jag så lättpåverkad? Varför brydde jag mig så mycket om vad han sade?

I dag ser jag ett mönster som vi uppfostras att leva med. Etnicitet, klass och kön förknippas med hela yrkesgrupper. Det är en inlärningsprocess som börjar tidigt i barnaåren och som sedan fortsätter i familjen, skolan och yrkeslivet. Ett av mina livsval var nära att gå i stöpet på grund av en kvalificerad yrkesutövare som kände till ”konsten att påverka”, och min självkänsla påverkades. Hur hade det gått om min lärare inte hade stöttat mig där och då? Fjorton år senare är jag evigt tacksam mot honom. Han lyssnade och uppmuntrade mig att göra mitt eget val. Jag sökte till samhällsprogrammet i Lund och blev antagen. Det var en inre revolt mot reaktionärerna! Med tiden fann jag även mod att uppfylla min barndomsdröm, och i dag är jag journalist. Man kan ”handla bortom ett förtryckande system”, som sociologen Anthony Giddens beskriver handlingens kraft.

När maktlösheten viskar till mig numera kväver jag den genom att våga handla annorlunda. Egenmakt är ett vapen mot passivitet och ett hårt slag mot den fria maktmissbrukaren.

The post Egenmakt mot den fria maktmissbrukaren first appeared on Opulens.

KRAV. “Tanken om fördelning av energi i kvinnokroppen verkar leva kvar även idag, om än i ny skepnad”, skriver Amra Bajric. 

I slutet av 1800-talet var mellan 15- 20% av alla universitetsstuderande i USA kvinnor, vilket gjorde professor Edward Clarke vid Harvard University mycket orolig. Han hade upptäckt ett klart samband mellan minskat giftermål, barnafödande och universitetsstuderande kvinnor.

Professor Clarke var så orolig att han 1873 skrev en avhandling där han lanserade teorin om hur kvinnans livmoder krymper om hon studerar. Clarke menade att procentmassan för energi i en kropp är konstant, vilket betydde att om en kvinna la all sin energi i form av kraft och tid på att studera flitigt leds energin om från hennes reproduktiva organ till hennes hjärna. Det här ansågs väldigt oroväckande då det kunde leda till färre barn, vilket leder till mindre giftermål och då står mänskligheten ett par steg ifrån sin egen undergång. Clarke föreslog åtgärder för att minska kvinnans tillgång till universitet till förmån för en stor och frodig livmoder som skulle leda till en stor och frodig befolkning.

Tanken om fördelning av energi i kvinnokroppen verkar leva kvar även idag, om än i ny skepnad. Det tas längre inte i uttryck av studier kring den krympande livmodern och dess nyckfulla förehavanden, utan idag pratas det istället om ”flickornas dåliga mående”. Det är bara att se på hur flickor och unga kvinnors psyken skildras i populärkulturen. Dessa sköra varelser, ständigt överväldigade av vad det innebär att närma sig jämställdhet i samhället. Om du ser en ung kvinna avbildas så är chanserna stora att hon är ett vrak.

I år släppte Netflix hitserien 13 reasons Why där vi får följa en ung tjej via tillbakablickar för att ta reda på varför hon tagit sitt liv. Anledningarna varierar: allt från studier, vänner till övergrepp och mobbing har drivit henne till självmord. Att vara ung kvinna idag är av populärkulturen att döma att må dåligt. Att skära sig anses vara kvinnligt tonårsbeteende och ett sätt att signalera att stressen av att vara ung kvinna idag är överväldigande. Den duktiga flickan går under och hon gör det med ett stelt leende och en blodig handled.

Den unkna undertonen i alla alarmerande kulturyttringar och rapporter är att kvinnor, framförallt unga kvinnor, inte klarar av att växa upp och leva med samma krav på sig som pojkar och män alltid gjort. Att både få supa, knulla, ha karriär, gifta sig och få barn blir för mycket och det drabbar ”det kvinnliga psyket”. Bok efter bok skrivs om flickors destruktivitet, det senaste exemplet är Linna Johanssons Lollo en nattsvart läsning om två unga kvinnors förfärliga vardag. Kulturen är besatt av kvinnor som mår dåligt.

I år släppte Emma Leijsne reportageboken med titeln Fördel kvinna där pojkarnas nedåtgående spiral i samhället tecknas. En hel del har hunnit hända och det skulle oroat professor Clarke något enormt om han levt idag. Kvinnor står för två tredjedelar av alla universitetsexamina i Sverige och närmare 70 procent av alla yrkesexamina på högskolan. Kvinnors utbildningsnivå har passerat männens i de flesta delar av västvärlden. Pojkarna ligger efter i skolan, väljs bort till förmån av duktiga flickor, och riskerar att bli våldsbenägna brottslingar. Det är de unga männen som dras in i extrema politiska eller religiösa miljöer, halkar efter i skolan och begår mer självmord.

Trots att alla studier visar på att våra pojkar och män är i fara är det fortfarande det kvinnliga psyket vi oroar oss för. Men livmodern förtvinar inte av studier, och inte heller det kvinnliga psyket – det är dags för flickorna att räta på ryggen och hålla huvudet högt, för er lott har blivit bättre genom kamp. Men pojkarna då? Kanske är det där problemet ligger.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Den förkrympta livmodern lever vidare first appeared on Opulens.

SEGREGATION. Den av regeringen utsedda Skolkommissionen vill satsa på stöd till elever med sämre förutsättningar. Det är bra men hur hamnade vi här? I ett Sverige som, enligt en debattartikel av den ansvarige för OECD:s Pisaundersökningar i DN i förrgår, “noterat den största minskningen i så kallad akademisk integration efter Israel.”

Har du tagit hem veckans ord? Var det inte matteprov nästa veckan? Men för fasen, skriv upp i läxboken unge!

Så där kan jag gå på en vanlig tisdag. Egentligen fattar jag inte poängen med läxor. Verkar inte som om forskarvärlden heller kan förklara nyttan med dem. Men två av mina och min frus tre ungar går idag i skolan och någonstans på vägen blev jag en tjatmoster. Trots att mina egna föräldrar inte särskilt ofta hade frågor kring mitt skolarbete då det begav sig. Rent tjat om läxor var något jag bara hade hört i svart-vita matinéfilmer. Något från en förgången tid, liksom skamvrå och pekpinne-rapp på fingrarna.

Dagens elever gör sämre ifrån sig än för tjugo år sedan. Resultaten i matematik, naturvetenskap och läsförståelse har generellt och successivt försämrats. Skolverket pekade för några år sedan ut fyra orsaker.

I början på 90-talet kom friskolereformen. Samtidigt ökade boendesegregationen. Resultatet har blivit en ökad segregering där elever med liknande bakgrunder går på samma skolor. Kamrateffekter, att elever i samma klass peppar varandra, har gått förlorade och föräldrarnas utbildningsnivå har fått allt större betydelse. Även på gruppnivå syns samma utveckling. En differentiering av eleverna har blivit allt vanligare där elever delas in efter kunskapsnivå. Det har inte bara påverkat den enskildes självkänsla och motivation utan även lärarnas förväntningar på densamme.

Kommunaliseringen skedde under samma period. Tanken med decentraliseringen var god. Att kommunerna med sin kunskap om lokala behov bättre skulle kunna fördela resurserna och därmed göra skolan mer likvärdig. Resultatet blev det omvända och Skolverket kallar de faktiska  extraresurser som omfördelats till de mest utsatta skolorna för ”blygsamma”.

Nya läro- och kursplaner har gett lärarna större utrymme att själva forma undervisningen. Resultatet har blivit en individualisering med mer självständigt arbete för eleven och fler lärarlösa lektioner. På det hela taget har alltså stödet från hemmet blivit allt viktigare för elevens resultat. Och eftersom mina barn går i skolan idag och inte på 70- och 80-talen så har jag och säkert en del andra föräldrar som gick i den gamla ”flumskolan” utvecklats till första generationens tjatmostrar i sin släkt. Jag tror helt enkelt vi fogat oss för tidsandan.

För när jag gick i skolan fanns inga ”kontrakt” mellan elev/förälder och skola om vad som ska uppnås. Inga veckoplaneringar med rader för föräldrarna att sätta sina namnteckningar vid varje steg ens knodd har tagit. En gång i terminen var det kvartssamtal och då höll klassföreståndaren en monolog om hur man låg till och så var det bra med det.

Självklart var inte allting bättre förr. Visst är det bra med en regelbunden kontakt mellan hem och skola och att dagens elever i stigande grad förväntas ta eget ansvar för sina studier. För många av oss som hade det lätt för oss och tilläts lalla runt i grundskolan på 70- och 80-talen var dåligt förberedda för högre studier. Men då som nu är det inte de som glider fram på en räkmacka som ska vara i fokus i arbetet för en likvärdig skola.

På den punkten var det allt bättre förr och här verkar den av regeringen utsedda och nyligen avslutade Skolkommissionen också hamnat rätt.

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post En blick bakåt för framtidens skola first appeared on Opulens.