TRAFIKEN. Lars Thulin konstaterar att trafiksituationen i Stockholm har blivit alltmer problematisk. Ett slagfält där det utspelas en kamp mellan bilister, fotgängare och cyklister.

Trafiken i huvudstaden beskrivs ofta som en kamp mellan bilister, cyklister samt gående. Jag antar att samma sak gäller i de flesta någorlunda stora städer i landet. I synsättet på trafiken som ett slagfält med tre olika arméer tycks ingå att man bara kan tillhöra en av dessa grupper.  Man representerar någon av dem och aldrig någon annan. Jag har dock i fem decennier ingått i alla. Och kan därför se hela utvecklingen av trafikkulturen över tid. Förändringen är stor och min analys är entydig.

Fotgängare har till stor del blivit allt sämre och farligare trafikanter. Utvecklingen för cyklisterna är dessvärre den samma. Bilister har däremot generellt sett blivit bättre och mer hänsynstagande. Allt detta beror på den tekniska utvecklingen.

Avskärmade fotgängare ‒ en trafikfara 

Låt oss börja med fotgängare. Förändringen beror helt på den nya tekniken – läs mobiltelefoner och hörlurar. För även den som bara använder sina fötter i trafiken och tar sig fram långsamt, måste vara uppmärksam, både för sin egen skull och för andras. Men dagens fotgängare kan i många fall till stor del ge ett intryck av att ha förlorat både syn och hörsel. För vid öronen finns hörlurar som utestänger en betydande del av omvärlden. Ögonen är ofta helt fastnaglade vid en liten skärm. Därför väljs självklarheter, som att se sig för när man går över en gata, ofta bort som något oväsentligt. Något som inte kan konkurrera med det som ständigt pockar på uppmärksamhet i öron respektive ögon.

En tur på en trafikerad cykelbana vid rusningstid en morgon eller eftermiddag utvecklas idag ofta till en nära-döden-upplevelse. Helt olik miljön då jag som tjugoåring hade cykeln som främsta fortskaffningsmedel. Rytmen idag är hård, riskfylld och fylld av egoism. Det beror på att dagens tvåhjulingar är annorlunda mot förr.

Macho-kultur i trafiken

Sport- och tävlingscyklar har blivit lättare i vikt och förfinats med växlar. Därför har de blivit viktiga redskap i den ständiga macho-kulturen. Där något, ibland oklart vad, ständigt måste bevisas. Det framstår som att den dagliga turen fram och tillbaka till jobbet har blivit träningspass och/eller en tid som ständigt måste pressas att bli kortare.

Lycramännens ilska

Snabbcyklande män i tajta lycratrikåer vräker sig fram med minimala marginaler, aggressiva omkörningar och hårda inbromsningar. En tvekan eller litet vinglande från en annan cyklist utvecklas blixtsnabbt till en livsfarlig situation. Men ilskan och de arga utropen från lycramännen gör klart att de aldrig begår något fel. Bara alla andra. Beteendet beror antingen på bristande uppmärksamhet, dödslängtan eller total brist på hänsyn. I värsta fall sammanfaller alla dessa faktorer.

Elcyklisterna  

Nu har en ny grupp tillkommit som gör det ännu värre – elcyklisterna. Problemet är att de förfogar över en fantastisk teknik som gör att de ibland har en annan rytm än cyklar som enbart drivs av muskler. Därmed provoceras lycramännen. De blir djupt kränkta av att bli omkörda av de eldrivna, så de reser sig i sadlarna och tar upp kampen. Och blir ännu farligare för oss andra.

Mardrömmar om cyklister

För en stor del av cyklisterna gäller dessutom att lagar rörande trafikljus, enkelriktning, belysning på fordonet i mörker samt högerregel, enbart uppfattas som vänliga rekommendationer. Sålunda, inget att bry sig om. Jag har kamrater med extrajobb som busschaufförer i Stockholm. Flera av dem berättar om mardrömmar som plågar dem. Mardrömmar om cyklister som vinglar fram mot enkelriktat, mot rödljus och utan belysning på nattsvarta gator. Mardrömmar som beror på vad dessa bussförare upplevt under sin vakna tid.

Bilisterna har bättrat sig

Vad har hänt med bilisterna? Jag har de senaste 30 åren kört upp mot 2 000 mil om året och tycker att rytmen under dessa år blivit lugnare och långsammare. Hänsynen mot andra och viljan att förlåta misstag, som sent filbyte eller tvekan i en korsning, har blivit större. En enkel beskrivning är att allt går mjukare. Även här handlar det om ny teknik. I detta fall är den positiv för alla.

Tre saker ligger bakom förändringen. En är den yttre trafikmiljön – gator har smalnats av, försetts med gupp och med tuffare hastighetsbegränsningar. En annan är bilens utveckling, automatväxel och allehanda elektronik gör körningen lättare och säkrare. Den tredje att det nog inte är lika macho att köra bil som tidigare. Man behöver inte längre bevisa så mycket när man sitter bakom ratten.

Miljöpartiet har bidragit till försämringen

Politikerna gör det dock inte alltid bättre. I Stockholms stadshus har frågor om trafik helt tagits över av Miljöpartiet. Partiet bytte sida och köpte högerns världsbild i utbyte mot några meter cykelbanor och jättesatsning på elsparkcyklar. Förra trafikborgarrådet lade sig platt för smarta multinationella leverantörer av dessa fordon – bolag som grundlurade honom. Och snöröjningen prioriterades för cyklister medan de gående glömdes bort. Detta kallades feministisk snöröjning.

Slutsatsen är att om huvudstadens bilister uppförde sig som dess cyklister och gående, skulle vi ha en ständig repris av Stockholms blodbad på våra gator. Nu finns istället slagfältet främst på trottoarer och cykelbanor. 

Hur ska det bli bättre? Förmodligen med hjälp av någon app…

The post Trafiken har blivit ett slagfält first appeared on Opulens.

KOMMUNIKATION. “Vi stänger ute världen då vi tillber mobiltelefonen. Den andra sidan är i princip den omvända. Vi tror att telefonen i sin tur utestänger oss från världen. Så är det inte”, menar Lars Thulin.

I många århundraden har vi haft handfasta fysiska hjälpmedel för att ge oss vägledning i livet. Två exempel är krucifixet och radbandet. Genom att fingra på dem kunde vi få både tröst och styrka.

I dagens sekulariserade samhälle finns de kvar. Men de har helt utkonkurrerats av något i plast, glas, kisel och metall. Mobilen. Den tillber vi en väsentlig del av våra vakna tid. Krucifixet och radbandet kunde vi använda medan vi fortfarande deltog i livet. De smarta lurarna tillåter inte det. De är stränga gudar som kräver total uppmärksamhet och underkastelse. Helt i linje med det första av de tio budorden: Du ska inga andra gudar hava jämte mig. Priset för att så många underkastar sig kan bli högt. Häromdagen fick jag detta bevisat.

Jag cyklade i Stockholm från Hornstull hem till Skärholmen, cirka 15 kilometer. Det blev en skrämmande upplevelse. Inte på grund av bilister som trängde mig eller hotade min framfart. De uppträdde hänsynsfullt och lagenligt. Utan på grund av telefonerna. Detta hände.

Mälarhöjden. Jag åker på en väg som har två fält, gående och cyklister separerade. I fältet för gående kör en ung kvinna en barnvagn en bit framför mig. Tre gånger far hon och vagnen över i cykelfältet. Jag plingar på klockan då jag är på väg att hinna upp henne. Hon vänder sig inte om, men då jag är jämsides vinglar hon ut så att jag tvingas ut i gräset. Jag stoppar henne. Hörlurar i öronen och blicken stenhårt fixerad i telefonen. När jag ber henne se sig för, ger hon mig fingret. Barnet sover sött.

Bredäng. Kvinna med telefon och hörlurar kliver rakt ut över cykelbanan. Blicken i skärmen. Jag hinner stanna. Men inte ens min skrikande handbroms får henne att lyfta på huvudet. Hon såg eller hörde mig aldrig.

Jag tjoar högt till honom. Han ler då urskuldande och sliter till sig vovven.

Sätra industriområde. Återigen delad cykel- och gångbana. En man med hund, telefon och hörlurar promenerar mot mig. Han varken ser eller hör mig. Jycken luktar på något intressant i högra vägrenen. Mannen går vid den vänstra. Kopplet är därför sträckt som ett lågt målsnöre över vägen. Jag tjoar högt till honom. Han ler då urskuldande och sliter till sig vovven.

Samma vid lekplatser. Där finns föräldrar som förmodligen lägger flera tusenlappar på de bästa hjälmarna för sina barn och lusläser alla innehållsförteckningar på matförpackningar i jakt på onyttigheter i form av E-nummer som deras barn måste undvika. Men släpper allt då de slår sig ner på bänken i lekparken. Med blicken stenhårt fixerad i Instagram, Whatsapp eller Tinder låter de telningarna helt obevakade stå mellan våldsamt svingande gungor, kliva högst upp i klätterställningar och springa mellan barn som cyklar fort och vårdslöst.

Det är ena sida av saken – att vi stänger ute världen då vi tillber telefonen. Den andra sidan är i princip den omvända. Vi tror att telefonen i sin tur utestänger oss från världen. Så är det inte.

Resor på kollektiva färdmedel är bevis på detta. Medborgare som knappt vågar titta en medmänniska i ögonen eller uttala ett vänligt ord då de stöter ihop med någon i kassakön på Willys, har inga problem att vräka ut hela sitt privatliv i en järnvägsvagn eller buss. Och detaljer i affärsuppgörelser, som säkert skyddats med högtidliga tystnadslöften, susar fritt genom luften mellan ett par hållplatser.

Jag minns en resa på T-bana 13 in mot city en måndagsmorgon. En ung man fick ett samtal, uppenbarligen från en god vän. Mottagningen var dålig och problemet löstes som vanligt – höjd röst. Ämnet var festen gångna lördag. Helt klart hade den avslutats i de högre promillehalterna och några damer hade släppt på en del spärrar. Vilket resenären på sätet snett emot mig gick igenom och även recenserade. Högt och tydligt.

Vi var flera på de närmaste sätena som tittade argt på honom i tron att han skulle förstå vad han höll på. Inte. Sedan började vi medpassagerare att smått generat titta på varandra med den besvärade frågan i våra ansikten: hur är detta möjligt? Vad ska vi göra åt det? När tåget lämnade Aspudden agerade en rådig kvinna, hennes framtoning skrek lärare med vana att handfast lösa problem. Hon tog mannen i armen. “Vi vill inte veta mer om din fest. Vi har redan har redan hört allt för mycket.”

Rodnade mannen? Förstod han det pinsamma i situationen? Nej, han skickade en svart blick mot damen. Sedan gick han till den bakre delen av vagnen och fortsatte att berätta vad Madde hade gjort. Men kanske inte borde gjort.

På X 2000 mellan Södertälje och Norrköping upplevde jag ett dystert telefonsamtal från sätet bakom. Det slutade med att ett par bröt sitt fasta förhållande på grund av anklagelser om svek, bristande engagemang, att inte se varandra, förminska… Det var som att läsa en relationsspalt i en kvällstidning.

Varför händer detta på cykelbanor, lekplatser och färdmedel? Jo, för att lurarna är det viktigaste idag. Vi har inga andra gudar jämte dem. John Lennon i Beatles sade en gång att livet är det som pågår medan vi är upptagna av annat. Idag tycks livet vara det som pågår på telefonen. Något annat finns inte.

The post Inga andra gudar jämte luren first appeared on Opulens.

PATERNALISM. “Trafikpolitiken borde syfta till att underlätta medborgarnas framkomlighet, inte att styra deras val av trafikslag”, menar Lars Anders Johansson.

Häromdagen stod Miljöpartiets avgående trafikborgarråd Daniel Helldén på Västerbron och tackade passerande cyklister, i en manifestation som syftade till att understryka trafikslagets överlägsenhet. Även talröret Per Bolund och andra prominenta miljöpartister har setts genomföra liknande manifestationer.

The post Det bästa vore om alla andra slutade cykla first appeared on Opulens.

TRAFIKBETEENDEN. Gussy Löwenhielm reflekterar över problemet med okynnestutande under bilkörning.

Ända sedan mina barndomsår har jag fått lära mig att det är fel att tuta. Att det är långt ifrån okej att falla offer för sin impulskontroll och helt oförhappandes använda signalhornet på bilen. Jag kunde försöka sträcka mig efter ratten när jag var liten och satt bredvid min pappa, chauffören.

Jag ville ta varje chans jag kunde få att tuta på bilen framför mig trots att detta uppenbarligen var fel. Okynnestutande var inget som förespråkades i 80-talets Sverige. Men inte nu heller för den delen. Det är aldrig okej att tuta. Om det inte, som det står i Körkortsboken, är för att avvärja en olycka. Men nu verkar det som att definitionen av olycka är omvärderat. Kan det vara det faktum att vi tror att vi mår sämre och känner oss förtföljda av olycka som gör att det har blivit mer legitimt att använda tutan?

Det krävs nämligen inte särskilt mycket för att bli tutad på i trafiken. Och det här skriver jag inte bara för att jag själv är missnöjd med hur folk tittar snett på mig i trafiken. Jag kör faktiskt rätt bra. Men smärttröskeln har sänkts avsevärt. Och jag tror det har att göra med att vi svenskar som tidigare varit så skyddade av jantelagen och ”inte ska väl jag” nu plötsligt har byggt upp en integritet som är väldigt lätt att kränka till den milda graden att personen ifråga inte drar sig för att säga ”visst fan ska väl jag”. Vi har alla gått från att vara konflikträdda individer till att bli vandrande varumärken.

Vi exponerar våra liv i sociala medier och tycker och tänker vid varje tillfälle som ges. Och så kommenterar vi. Oj vad vi kommenterar. ”Lågt”. ”Inte kul”. ”Gör om gör rätt”. ”Just saying”. ”Det stavas med två T”. ”Inte okej”. ”Så där kan du ju inte skriva”.

Och så har vi börjat tuta. Allt som hindrar oss från lunka på i vårt tempo eller att leva vårt vanliga liv är ett legitimt skäl att kommentera det. Vare sig det gäller en sur emoji, en bitter kommentar eller ett rejält tut med bilens signalhorn. Det här tycker jag är fel, därför ska alla få ta del av det.

Men är jag så mycket bättre då? Som skriver en krönika om det. Som använder min verbala förmåga för att rikta mitt missnöje mot dagens klimat? Nä, såklart inte. Och jag har själv tutat. Jag gjorde det senast i torsdags. En kvinna sprang över gatan och inte på övergångsstället. Det var inte ens i närheten av övergångsstället. Och det var mörkt. Och hon bar inga reflexer. Jag var inte en hårsmån från att köra på henne. Ändå. Tut! En tillrättavisning. Se dig för. En uppmaning om att ett felhandlande har gjorts. En ogenomtänkt manöver som riskerar att utsätta flera personer för fara. Eller?

Kan det vara så att alla de där gångerna när jag inte fick tuta som liten nu har hunnit ikapp mig och att jag äntligen har en anledning att tuta? Eller är det en hämndaktion? Att ge igen för alla de gånger folk har okynnestutat på mig? Egentligen är det bara en passivt aggressiv handling som kanske fungerar som en provisorisk tillrättavisning men som inte ger något resultat. Den sätter inga spår och bidrar inte till uppfostran.

Faktum är att den betyder mer för personen som tutar. Ett sätt att utöva makt. Visa vem som bestämmer. Precis som kvinnan som gör en grej av att hon ska avfölja mig på Instagram: ”Det här va riktigt lågt. Tack för den här tiden. Nu avföljer jag”. Gör det bara. Du behöver inte basunera ut dina handlingar.

Vi har på tok för många forum att uttrycka våra missnöjen i för att kunna hålla känslorna tillbaka. Och nu har det gått så långt att man kan springa upp på scenen på scenen på Oscarsgalan för att demonstrera att man inte sympatiserar med det som sägs. Är vi även där i Sverige? Snälla försök att låta bli.

Visa ditt missnöje med en rolig kommentar istället. Och om det går, tuta ironiskt. Som när det står ”Gert 60 år” på en skylt utanför Gnesta. Tuta då. Men risken finns att du retar upp personen framför dig som bromsar tvärt och säger åt dig att göra om, göra rätt. För där är vi trots allt idag. I närheten av Gnesta.

The post Tuta om du är passivt aggressiv first appeared on Opulens.

TANKESPEGLAR. “I denna tid vill man inte ha såna där fjantiga bilar som dominerade vägarna på sjuttiotalet, med stora runda framlyktor, och grillar som log på ett nästan oskuldsfullt sätt.” Christian Wåhlander funderar över varför dagens bilar ser så onda ut.

Jag sätter mig i vår gröna lilla bil och vrider om startnyckeln. Motorn morrar lite när den rullar upp ur det underjordiska garaget, och sen vrider jag på ratten och far iväg mot det okända.

Efter en stund känner jag att ett slags oro börjar komma över mig. Jag känner mig betraktad. På något ondskefullt sätt. Min fru ringer just när jag stannar vid ett rödljus, och jag låter samtalet hamna i bilstereon genom att trycka på en knapp.

“Ja?” svarar jag.

“Hur är det? Du låter stressad på rösten?”

Jag tittar i backspegeln. En stor svart BMW stirrar på mig. Den ser ut som ett monster från en science fiction film. Ska den äta upp mig kanske?

“Stressad? Verkligen?” säger jag och vänder blicken framåt.

“Är det nåt fel?” frågar min fru.

Det blir grönt, och jag lägger i ettan. Nästan varje bil jag möter ser förbannad ut. I bilarna sitter helt vanliga människor ser det ut som – om det nu finns vanliga människor.

“Nej då, inget är fel. Var det något annat du undrade över?” Och så berättar min fru om sitt egentliga ärende, och innan vi diskuterat färdigt är jag ute ur Malmö, och färdas nu i närmare 90 km/h på en 90-väg.

Min lagenliga fart tycks provocera många av mina medtrafikanter, de kör upp nära och visar sina elaka grin i backspegeln, och när de kör om liksom sliter de över bilen till den vänstra körbanan, för att sedan svänga tillbaka och lägga sig nära fronten på min bil. Där håller de sig sedan kvar några sekunder för att visa sitt stora förakt för min töntiga körstil, och trycker därefter gasen i botten och far iväg i ett rökmoln av adrenalin och testosteron.

I verkliga livet är det sällan som nån snäser åt mig, och när jag promenerar runt på stan händer det nästan aldrig att nån går väldigt nära bakom mig, för att sen störta sig förbi. Likaledes sällan händer det att en sådan person därefter går så långsamt framför mig så att jag nästan snubblar, eller avslutar med att springa iväg i full galopp genom folkmassorna.

Men ute på vägarna är det som sagt en annan sak. Trygg och säker i sitt stora plåtmonster sitter föraren i det bekväma sätet och låter motorns överdimensionerade kraft fylla själen.

“Du representerar mig”, viskar föraren. “Du är den jag vill vara. Kraftfull. Respektingivande. Farlig. Ond!”

Föraren ler. Föraren är ett barn av sin tid. Och den tiden är denna tid. Och i denna tid vill man inte ha såna där fjantiga bilar som dominerade vägarna på sjuttiotalet, med ansikten som såg glada ut. Med stora runda framlyktor, och grillar som log på ett nästan oskuldsfullt sätt.

Föraren skrattar för sig själv vid tanken på dessa bögiga tjejbilar. Sjuttiotalet var bara flum, tänker föraren. Då var det en jävla massa snack om jämlikhet och jämställdhet och annat kommunistdravel. Vidriga tider, rent ut sagt vidriga tider. Feminismen och annat elände uppfanns, och omoraliska diskussioner om pacifism hölls på öppen gata.

Föraren tittar ned på sina militärmönstrade byxor. Fan att man inte får montera bazookas på bilen. Då skulle det äntligen bli ordning och reda på vägarna!

Föraren ser en liten grön bil framför sig. “Vad i helvete!” skriker han. “Den jäveln kör i nittio på nittioväg! Jävla stoppkloss! Det är parkeringsförbud här, ditt patetiska kryp!”

Föraren lägger sig nära, och låter sin bils skräckinjagande uppenbarelse fylla den gröna bilens backspegel.

Föraren vräker sig ut i den vänstra körbanan, sänder laserblickar mot klantskallen i den gröna bilen, och kör in precis framför ekipaget. Saktar ned till åttio, och håller den farten en stund.

“Du FÅR köra om, ditt ägg”, viskar föraren med en grimas, och sen trampar han gasen i botten. En känsla av makt växer i bröstet. Och frihet. Och hat.

Efter en stund stannar föraren vid en taverna, kliver in, ställer sig i restaurangkön och väntar och väntar. Föraren tar en mörkbrun plastbricka och beställer en torr kycklingfilé med osaltade pommes frites och en snålt tilltagen klick bearnaisesås. Till det får han utan extra kostnad utspädd läskeblask från en sporadiskt rengjord automat.

Föraren sitter vid sitt bord och tittar ut över parkeringen. Det regnar, och mörkret börjar sänka sig. Bilen ser så ensam ut, där den står med sitt eviga hånleende.

“Min älskade”, viskar han mellan tuggorna. “Jag är snart tillbaka.”

The post Bilarna tycker inte om mig first appeared on Opulens.

BILISM. Längs de nyzeeländska landsvägarna dyker med deprimerande envishet upp vita kors, ibland med en krans av plastblommor, där folk kört ihjäl sig, som ett memento mori. Statistiken talar sitt tydliga språk: något måste göras.

I en välkänd novell av C. K. Stead, nestorn bland nyzeeländska författare, fräser en glad ung man och hans flickvän i väg i en skraltig gammal bil när mörkret börjar falla. Det gör det snabbt, här finns ingen lång skymning. På andra sidan ett backkrön står en lastbil med motorstopp still mitt på vägen med alla lyktor släckta. Det går så illa som man anat redan av de första olycksbådande raderna.

Antalet omkomna i trafiken är tre gånger större i Nya Zeeland än i Sverige. Efter att under några år ha legat stilla stiger siffrorna dramatiskt: för fem år sedan dog 253, i fjol 379.

På en konferens i Auckland i november kunde en trafikexpert inbjuden från Sverige förklara varför allt färre omkommer på de svenska vägarna: mängder av liv sparades när körbanorna började avgränsas med mitträcken och vajrar. Man kan tycka att det vore en ganska enkel åtgärd att genomföra, men hittills byggs inga sådana härnere. Efter några dagars körning på Nordöns landsvägar har vi fått en inblick i hur trafiken är men inte borde vara:

Farten också på slingrande landsvägar är satt till 100 (den nya labour-regeringen föreslår en sänkning till 80 eller 70), och bilisterna lägger sig nästan utan undantag två meter bakom i väntan på att kunna vräka sig om – ett otäckt oskick. Körskolor lyser i stort sett med sin frånvaro, körkort kan manta så fort man fyllt 16, visserligen med några begränsningar. Bilparken är liksom i Sverige inte alltid alldeles ny, med den stora skillnaden (som den inbjudne experten påpekade) att de flesta äldre bilar i Sverige är Volvo med en helt annan säkerhet än de som importerats från Japan till Nya Zeeland.

En lätt rasistisk dekal på bilar, ”Warning Warning Asian Driver”, rymmer en viss sanning. Nyanlända asiatiska immigranter, framförallt från Kina med högertrafik, hör allmänt sett inte till världens bäst utbildade och erfarna bilister, särskilt inte de som kommit upp i åldrarna. Och antalet nyregistrerade bilar ökar lavinartat. Enbart i Auckland som är landets största stad växer bilparken med 800 – per vecka!

Länge hade Auckland ett väl fungerande finmaskigt nät av spårvägar. Men några år in på 1960-talet beslöt man att mot bättre vetande ersätta spårvagnarna med bussar, dumt nog inte ens med trådbussar. Man rev upp alla spår och har sedan dess tvingats till andra lösningar när trafiken korkar igen, som den gör flera gånger om dagen: fler motorvägar och tunnlar. Ännu är vägtullar sällsynta, de finns enbart ute på några få riksvägar, men kommunpolitikerna börjar snegla på hur de fungerar i andra storstäder, bland annat Stockholm. Regeringens förslag om en extra bensinskatt för Auckland har förstås genast mött argt motstånd.

The post Trafikdöden på Nya Zeeland first appeared on Opulens.

KLIMATUTSLÄPP. Socialdemokraterna framstår nu som en stark kandidat för årets Greenwashingpris. Det menar Ulf Flodin och Eva Gustavsson från Jordens vänner som är kritiska till den rödgröna regeringens påståenden om att höstbudgeten är en historisk klimatsatsning.

Det är glädjande att klimathänsyn och miljö blivit honnörsord i svensk politik. Vår regering är heller inte sena att utnyttja de politiska vindarna och innan höstbudgeten nyligen presenterades i skrift framställdes den i TV av finansministern som en historiskt stor satsning på miljön. Men när så budgeten blev offentlig kunde man se att det är gröna luftballonger man släppt mot skyn.

Miljösatsningarna innebär att anslaget till miljöpolitiken ökat med 2,3 miljarder kr till 9,8 miljarder kr för 2018. Det låter ju storartat. En del av pengarna ska gå till supermiljöbilspremier, det vill säga till elbilar. Det är en tveksam satsning. Elen skulle göra lika mycket klimatnytta om den exporterades till Tyskland för att ersätta kolkondensalstrad elektricitet. Elbusspremie och elcykelpremie ingår också i satsningen.

Dessa i sammanhanget små belopp kan jämföras med vad man föreslår för kommunikationerna. Där ser man hur regeringen ökar satsningen på nya vägar med 2,2 miljarder kr till sammanlagt 12 miljarder kronor för 2018. Nya vägar ger mer biltrafik, det är flertalet trafikforskare överens om. Denna budget ger alltså mer pengar till ökade klimatutsläpp än till åtgärder för minskade utsläpp.

Anslaget för att förbättra våra järnvägar är däremot för lågt för att komma i kapp ett eftersläpat järnvägsunderhåll. Det saknas 8 miljarder kronor för att vi ska slippa tågförseningar pga signalfel och andra tekniska brister. Det stimulerar inte till resande på den miljövänligare järnvägen.

Så trots eller snarare på grund av den ”historiskt stora klimatsatsningen” i budgeten kommer vi att få uppleva hur klimatutvecklingen går åt fel håll. Att falskeligen framställa något i en bättre miljödagar brukar kallas greenwashing. Förra årets Greenwashingpris från Jordens Vänner gick till miljöpartiets partistyrelse. För 2018  framstår socialdemokraterna som en stark kandidat.

The post Rödgröna luftballonger mot skyn first appeared on Opulens.

PSYKOLOGI. Är bilismen satt på undantag, ett trafikslag som för var dag får sitt utrymme krympt för att ge plats åt cyklister och fotgängare? Pågår en kamp, ledd från storstädernas innerstadsbor, mot bilismen och det utrymme den tar?

Den sortens påståenden fördummar debatten på flera sätt. För det första är det svårt att hitta belägg i verkligheten. Ett illustrativt exempel är Norra länken, Stockholms största trafiksatsning på senare år till en kostnad av 9,3 miljarder kronor.

När man kör bil märks tydliga förbättringar av detta omfattande bygge. Tunnlarna under staden spar tid och ökar säkerheten, som det var tänkt. För cyklister, kollektivtrafikresenärer och fotgängare är de nya trafiklösningarna fascinerande nog sämre än tidigare. Den nya cykelbanesträckningen från Lidingö in till Stockholm kräver ett tidsödande kryssande över bilvägen och ringlar sig som ett tarmsystem där det råkade finnas utrymme över. En skitlösning. Likaså behöver den som tar bussen eller går från Gärdet för att besöka Kungliga Tennishallen numera gå över fyra (!) övergångsställen, mot tidigare ett.

Att de byråkrater som planerat Norra länken varit så blinda för behoven hos andra trafikslag än bilismen för oss till det andra skälet till varför påståendet om förföljda bilister är fördummande: Identitetspolitik förblindar, i trafiken som på andra områden.

Psykologiforskaren Ian Walker satt för några år sedan med ett konstigt forskningsresultat. Vita lastbilar tycktes vara farligare för cyklister än röda lastbilar. En person han redovisade resultaten för kom med den saknade pusselbiten. I Storbritannien är de flesta röda lastbilar Postens, och brevbärare cyklar ofta i tjänsten.

“Det passar in i idén som jag tittar på, att huvudproblemet med majoriteten av trafikanter är att de inte förstår behoven och beteendena som mindre grupper har. Så fort du har en grupp ur majoriteten som vet hur det är att vara i minoritetsgruppen, så förbättras beteendet. ” (The Psychologist nr 9 2012)

Detta förklarar flera underliga resultat, som att reflexvästar på brittiska cyklister vare sig minskar olyckor eller får bilister att hålla avstånd . Vår varseblivning handlar nämligen inte om synlighet så mycket som om förståelse. I brist på det senare blir cyklisterna för bilisten några som ”bara dyker upp”, oavsett hur många lampor och reflexer de har. I London får därför taxi- och lastbilschaufförer öva sig att cykla i innerstadstrafik.

Såvitt jag kan bedöma har Walker rätt. Jag tror att de som identifierar sig med ett trafikslag så mycket att de ser världen som en konflikt mot de övriga vanligtvis är sämre trafikanter; både cyklister som jagar endorfinkickar i full karriär utan tanke på att de gör det i en innerstad som kräver anpassning till trafikrytmen, och vresiga bilister som bekymmersfritt svänger höger utan tanke på cyklister på innersidan. Och jag vet tyvärr inga större trafikfaror än yrkeschaufförer, kanske till en del för att jag saknar den erfarenheten och inte förstår hur de tänker.

Walkers forskningsresultat har intressanta implikationer även utanför trafiken. De visar att majoriteten inte sällan bokstavligen är blind för minoriteters villkor, vilket tyvärr bara uppmuntrar denna majoritet att högljutt och utan hänsyn hävda sin rätt på andras bekostnad. Förståelse för andras situation ökar däremot snabbt vår sociala intelligens.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Trafik som identitetspolitik first appeared on Opulens.