POLITIK. Mats Barrdunge som doktorerat i idéhistoria blickar tillbaka på Ernst Wigforss idéer och den så kallade gillesocialismen. Tankar som enligt Barrdunge är relevanta än i dag och som skulle kunna vitalisera demokratin.

Fredrik Johansson, krönikör på Svenska Dagbladets ledarsida, gjorde i slutet av förra året (27/12) ett nummer av att högerledaren och nationalekonomen Gösta Bagges ekonomiska teorier stod för ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle medan den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss stod för motsatsen och önskade en statlig reglering av ekonomin och näringslivets förstatligande genom en planhushållning.

I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram som Johansson citerar ur finner han skrivningar som visar på just detta. Johansson har delvis rätt. Det finns en stark övertygelse i detta program för att statens ökande inblandning i näringslivets verksamhet kan gynna den ekonomiska utvecklingen. Men samtidigt finns det skrivningar som pekar åt ett helt annat håll och att den ekonomiska politiken inte ska ”…lägga band på enskild företagsamhet. Den skall tvärtom till en del brukas för att återställa fri företagsamhet, där monopolistiska sammanslutningar i begränsade intressens tjänst lägger hinder i vägen för tävlan och rörelsefrihet”.[1] Det var inte den fria företagsamheten som ifrågasattes utan en osund kapitalism där konkurrensen sätts ur spel genom monopol- och kartellbildningar.

Man måste också se detta program i sin kontext. När programmet skrevs 1944, pågick fortfarande kriget och statlig kontroll av ekonomin var nödvändig. Det fanns också välmenta tankar i detta program som kravet på minskad arbetstid, förbättrad bostadsstandard, underlätta hushållsarbetet i hemmet och åtgärder för att motverka barnfattigdom. Det var ett program som pekade framåt och som försökte skapa en samlad bild av fredekonomins möjligheter och förutsättningar.

Som ekonomisk teoretiker är Wigforss sannerligen inte lätt att få grepp om. Hans akademiska språk är snårigt och omständligt och han formulerar sig inte sällan i negationer. Ett genomgående tema i hans socialistiska övertygelse var däremot en ovilja mot dogmatism och att pröva sig fram med arbetshypoteser likt en empirisk naturvetenskapsman.

Vilken ekonomisk politik som hans resonemang kring planhushållning argumenterar för är något oklart, men i Efterkrigsprogrammet betonas mot slutet att en demokratisering av det ekonomiska livet ”bör även utsträckas till de inre förhållandena på arbetsplatserna”.[2] Arbetarna och tjänstemännen måste få möjlighet att påverka de tekniska och ekonomiska driftsförhållandena på arbetsplatsen för att ge de anställda ”större trygghet och bättre trivsel i arbetet”.[3] Här närmar man sig kärnan i hans socialistiska ekonomiska vision som var allt annat än centralisering och förstatligande, utan utvecklade sig under tidigt 1920-tal i riktning mot gillesocialism.

Industriell demokrati var ett samlingsnamn för en politisk diskussion inom den internationella arbetarrörelsen efter det första världskriget som avsåg att stärka arbetarnas delaktighet i den industriella produktionen. I den politiska debatten i Sverige blev industriell demokrati under några år en livligt diskuterad fråga. Från socialistiskt håll sågs det som ett steg på vägen mot en omstöpning av hela ekonomin till ett fullständigt och socialistiskt övertagande av produktionsmedlen, medan radikala liberaler såg den som en väg för att skapa samförstånd mellan arbetare och arbetsgivare.

Inom det socialistiska lägret var det framför allt Ernst Wigforss som förde denna frågas talan och var den som inledde debatten på den socialdemokratiska kongressen 1920 som beslutade om tillsättandet av en kommitté för att utreda frågan. Men även andra framträdande socialdemokrater som Per Albin Hansson, Gustav Möller, Arthur Engberg och Erik Palmstierna ansåg att tiden var mogen för att fördjupa det demokratiska reformarbetet efter rösträttens genomförande och stödde förslaget.

På hösten 1921 reste en delegation på fem personer utsedda av Landsorganisationen, däribland Ernst Wigforss, till England för att studera de experiment med byggnadsgillen som startats i London och Manchester. Utgångspunkten för dessa nya organisatoriska former var det så kallade Whitleyprogrammet, som utformats av en regeringskommitté bestående av arbetsgivare och arbetare och namngivet efter J H Whitley (1866–1935), underhusets talman och liberal, som var kommitténs ordförande. Programmet avsåg att stöpa om hela Storbritanniens byggnadsindustri till ”en enda stor, självstyrande demokratisk organisation i samhällets tjänst”.[4]

Förslaget hade föregåtts av en stor arbetskonflikt inom byggnadsindustrin 1916 som resulterat i ett byggnadsparlament bestående av arbetare och arbetsgivare. Programmet var mycket detaljerat och såg till både arbetarnas och arbetsgivarnas behov. Det syftade till att höja den allmänna levnadsstandarden, öka arbetarnas deltagande i produktionen och att rationalisera och effektivisera byggproduktionen. Det innehöll även förslag för att minska arbetslösheten, reglera överbemanning, ett jämnare fördelat vinstsystem och räntegarantier för företagens vinster. Men förslaget mötte motstånd från arbetsgivarna i byggnadsparlamentet och genomfördes aldrig även om det resulterade i upprättande av ett hundratal gillen i framför allt London och Manchester.

Ernst Wigforss inspirerades under denna resa av dessa engelska försök till demokratiskt organiserade produktionsformer. Gillesocialism blev för honom ett steg på vägen mot ett socialistiskt samhälle och skiljde sig från statssocialism genom att man inte eftersträvade statens övertagande av produktionsmedlen.

Den skilde sig även från syndikalism eftersom den inte strävade efter ett maktövertagande genom växande fackföreningar. Gillena var heller inte en kooperativ produktionsform eftersom överskottet inte fördelades mellan de enskilda medlemmarna utan fonderades för gemensamma ändamål, som vid sjukdom och ofrivillig arbetslöshet.

De var heller inte någon konkurrent till fackföreningsrörelsen, utan fackföreningsrepresentanter satt i alla styrelser från de lokala gillena upp till förbundsnivå. Det var en decentraliserad form av socialism där makten i de industriella produktionsföretagen låg i branschvisa och självstyrande gillen.

Som gillesocialismens främste teoretiker och upphovsman räknas anglo-irländaren och socialisten S G Hobson (1870–1940), som författade skriften National Guilds: an Inquiry into the Wage System and a Way Out (1914).

Förutom England, som var det land där man kommit längst med dessa experimentella produktionsformer, hade man i Österrike och Tyskland efter första världskriget valt lagstiftningsvägen och infört driftsnämnder som gav arbetarna ökat inflytande över den industriella produktionen.

I Norge och Danmark hade man utarbetat lagförslag om driftsnämnder, med förebild från Österrike. Men i Sverige var frågan däremot i sin linda. Frågan blev däremot livligt diskuterad i den samlade pressen och från högerhåll var man starkt kritisk till alla sådana förslag, men bland socialdemokrater och liberaler fanns en samsyn om vikten av att införa demokratiska reformer på arbetsplatserna.

Längst i denna fråga gick den frisinnade landsföreningen som i sitt valprogram 1920 hade med detta som en särskild programpunkt och att ”bereda arbetarna behörigt medinflytande på arbetsförhållandena”.[5] Från fackföreningshåll i Sverige var man däremot inte övervägande positiv till dessa förslag utan såg faror i att deras ledande roll över arbetarkollektivet skulle minska och att införandet av driftsråd skulle kunna splittra den fackliga enhetsfronten.

När den första socialdemokratiska enpartiregeringen tillträdde i mars 1920 med Hjalmar Branting som statsminister tillsattes en utredning som beskrev den industriella demokratin som en ”komplettering till fackföreningarnas strävanden att tillvarataga sina medlemmars intressen, men genom själva sin organisatoriska form måste den på samma gång fästa arbetarna närmare produktionen och sålunda i hela samhällets intresse skapa en ny sporre till densammas ökning”.[6] En elegant formulering som beskrev frågan utan att direkt koppla den till de socialiseringssträvanden som Branting i andra sammanhang gav uttryck för.

I en ledare i Social-Demokraten året innan hävdade han att socialisering innebar mycket mer än förstatligande, och att när det arbetande folket självt förfogade över produktionsmedlen pekade den industriella demokratin ”utöver den nuvarande kapitalistiska produktionsordningen”.[7]

Frågan ledde däremot aldrig till några konkreta resultat. När arbetet med lagförslaget om inrättandet av rådgivande driftsnämnder var färdigt 1923 hade det borgerliga motståndet ökat. Man befarade att det skulle vara ett steg på vägen mot en fullständig socialisering och förslaget gick inte till proposition utan avslogs redan i lagutskottet. Wigforss, som även denna gång förde förslagets talan, blev enligt ekonomhistorikern Christer Lundh, ”en förlorare som talade, men en som dock hade tron och visionen kvar”.[8]

Herbert Tingsten skriver i sitt stora arbete om socialdemokratins idéutveckling att de ”oklara förslag, som framfördes under den av stora förhoppningar präglade debatten år 1920, var förslaget om industriell demokrati det första, som föll sönder, då man från allmänna talesätt sökte sig fram till utformning och precisering”. [9] Lundh menar att en viktig anledning till att det inte resulterade i några reformer var att frågan vid denna tid inte var tillräckligt förankrad hos arbetsmarknadens parter.

Efter andra världskrigets slut spirade optimismen, och reformarbetet fortsatte inom den svenska arbetarrörelsen. Hos Ernst Wigforss levde de politiska visionerna fortfarande starkt. I ett tal i Grängesberg 1946 förklarade han att industriarbetarna måste göras till ägare och självförvaltare för att de ska kunna känna större trygghet och tillfredsställelse med sitt arbete. Men det skulle inte ske genom att staten gick in som ägare utan i andra former av samägande för att de anställda mera direkt skulle känna sig som medarbetare.[10]

Arbetet med industriell demokrati återupptogs och ett samarbete mellan LO och det socialdemokratiska partiet inleddes för att införa rådgivande företagsnämnder. Wigforss visioner om lokalt förankrade arbetarstyrda industriföretag tog sig slutligen konkret form, om än inte fullt lika radikalt.

I ett avtal mellan LO och SAF i juni 1946 beslutades att rådgivande företagsnämnder skulle inrättas på företag med minst 25 arbetare. Syftet var att upprätthålla fortlöpande information och öka samverkan mellan arbetsgivare och anställda för att uppnå bästa möjliga produktion, och för att öka tryggheten och trivseln på arbetsplatsen. [11]

Debatten om statens kontroll över det ekonomiska livet under nittonhundratalets mitt känns inte längre relevant. Förutsättningarna har förändrats radikalt. Man kan inte med samma självklarhet säga att staten är den goda kraften som vill medborgarnas väl. Staten har inte längre samma möjligheter att utöva kontroll över det ekonomiska livet. Kapitalet och storföretagen är globala spelare som inte låter sig styras av nationella lagstiftningar. Var den ekonomiska makten ligger eller i vilket ekonomiskt system vi skall leva är däremot inte de enda förhållandena som avgör graden av frihet i ett samhälle. Vad har hänt med den politiska demokratin som varit medborgarnas rättighet under drygt hundra år? Varför har den demokratiska utvecklingen avstannat i tron att den är ett evigt statiskt tillstånd som bara ska förvaltas av våra beslutsfattare?

Demokrati är inte något som bara ska skyddas utan måste vidareutvecklas. Här kommer Wigforss tankar åter till heders och den tanke som låg bakom gillesocialismen, att med egenmakt och självförvaltning göra den arbetande befolkningen mera delaktig i beslut som rör dess egen arbetsplats. Det skulle vara ett viktigt steg på vägen mot ett verkligt fritt, öppet och demokratiskt samhälle. Men under marknadsekonomins herravälde blir medborgarna maktlösa och manipulerade av banal underhållning, tillrättalagd nyhetsförmedling, tröttsamt politiskt pladder och all denna förföriska reklam. Man får instämma i Mahatma Gandhis svar på frågan om vad han tyckte om den västerländska civilisationen, att det låter som en god idé.

[1] Arbetarrörelsens efterkrigsprogram: sammanfattning i 27 punkter (Stockholm 1944), s. 21.

[2] Ibid. s. 29.

[3] Ibid.

[4] Ernst Wigforss, Ett besök hos engelska byggnadsgillen, Tiden nr 1/1922, s. 69.

[5] Frisinnade landsföreningens valprogram år 1920 (Stockholm 1920).

[6] Socialdemokratiska partistyrelsens berättelse för år 1920 (Stockholm 1921), s. 25.

[7] Hjalmar Branting, Statsministerns Göteborgstal, Social-Demokraten 11 nov. 1919.

[8] Christer Lundh, Den svenska debatten om industriell demokrati 1919-1924. 1. Debatten i Sverige (Göteborg 1987), s. 369.

[9] Herbert Tingsten, Den svenska socialdemokratins idéutveckling I (Stockholm 1941), s. 297.

[10] Arbetaren 4 sept. 1946.

[11] Lundh (1987), s. 496.

The post Essä: Gillesocialisten Ernst Wigforss first appeared on Opulens.

HUVUDSTAD. Håkan Sandell begrundar hur huvudstäder har flyttats under historiens gång. Och kommer med ett drastiskt förslag. Gör Malmö till Sveriges huvudstad!

Jag läser ”Papyrus”, Irene Vallejos bredfamnande genomgång av skrivmaterialets historia. Särskilt stort utrymme ägnas Alexander den stores och hans efterföljare Ptolemaios I Soters grundande av det antika Alexandria som ny huvudstad i ett grekisktalande rike. Idén hade visat sig för Alexander i en dröm. Huvudstaden flyttades medvetet till den enda större egyptiska stad som aldrig varit ett historiskt centrum, i avsikt att forma en ny eklektisk kultur. Här utropades ett mångreligiöst, mångkulturellt samhälle som blickade framåt. Alexandrias berömda bibliotek blev till och det rymde litteratur på alla de då kända språken. Hellenismen föddes, en kosmopolitisk bildningskultur med en delad symbolvärld grundad i tidens klassiker.

Även Karl den store lät, under 790-talet, flytta huvudstaden för det gamla Frankerriket till vad som dittills bara varit en kurort: Aachen. Här utvecklades en ambitiös kultur med statsreform, skolreform och alfabetiseringskampanjer, en omsorgsfullt styrd ny samhällsanda baserad på personligt ansvar och transparens. Ja, också Sverige har gjort ett besläktat försök. Efter det motbjudande Skånska krigets avslutning flyttade Sverige 1680 flottans huvudkvarter till det isfria Karlskrona, med rykten om en ny huvudstad under Karl XI. Staden gavs en internationell prägel, med inflyttning, och utfördes i den nya tidens smak, barockens.

Nyligen, vid mitt första besök på fem år, i Malmö tycktes mig staden stick i stäv med alla rapporter vara överraskande välmående. Pulserande kring den täta förbindelsen med Köpenhamn. Tanken slog mig, först på lek, varför inte följa Alexanders exempel och flytta den svenska huvudstaden till Malmö? Stockholm kunde gärna behålla en del av ämbetsverken, men varför inte en flytt av det politiska, kulturella centret till Malmö? Malmö skulle passa som det europeiska Sveriges huvudstad och komma att hysa en ny expansiv kultur, kunskapsinriktad, utbytesbaserad. Nybyggnationen är redan slående, det finns ett utvecklat universitet och en rik teknikinnovativ ryggrad.

Ett verkligt försök att föra de svenska och danska huvudstäderna närmare varandra gjordes när Gustav IV Adolf 1806-1807 beslutade att flytta sitt hov till Malmö, dels på grund av ryskt krigshot mot Stockholm, dels för att komma närmare kontinenten. Låt oss följa de stora historiska exemplen och göra Malmö till den nya svenska huvudstaden, en spjutspets söderut, ut mot världen! Därigenom kan det utskämda Sverige på nytt bli det ledande nordiska landet. Ny och gammal kultur kommer att blandas, motsättningar undergrävas. Med huvudstaden flyttad till landets södra ände finns den naturliga utgångspunkten för ett nytt medborgarkontrakt, innefattande alla.

HÅKAN SANDELL

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Flytta Sveriges huvudstad! first appeared on Opulens.

POLITIK. I dag firas Sveriges nationaldag. Med utgångspunkt i den dokumentära tv-serien ”Sverige och kriget” reder Lars Thulin ut begreppen beträffande Sveriges neutralitet under andra världskriget.

”Sverige och kriget”

Den med all rätt hyllade dokumentära tv-serien på SVT, ”Sverige och kriget” har setts av oerhört många. Och diskuterats och debatterats av nästan lika många. Den är en viktig historielektion och skälen är uppenbara.

Ett är att dessa dramatiska år formade bilden av Sverige, inom och utom det egna landet. Ett annat att det var bråttom att göra serien, för nu försvinner i rask takt de som har egna minnen av den tiden.

Skaparna av serien berättade i en intervju att ett tjugotal av de personer som skrivit in för att berätta egna minnen, dog under tiden från brevskrivandet till seriens premiär.

Den fråga som nog mest diskuteras är Sveriges eftergifter – att vi böjde oss för tyskarna med järnmalm till den tyska krigsindustrin och soldattransporter genom vårt land. Och att vi vägrade att med militära styrkor hjälpa våra grannländer. Allt i utbyte mot att vi inte blev anfallna. Detta tas också upp i olika delar av ”Sverige och kriget”.

Några punkter angående neutraliteten

Vad kan säga om denna ”feghet”? Det är både lätt och svårt att ha åsikter. Lätt för att ingen behöver känna sig trampad på tårna. De ansvariga har ju sedan länge gått ur tiden. Svårt av samma skäl – tuffa frågor, med hopp om ärliga förklaringar och resonemang, kan inte ställas.

Ändå finns punkter värda att ta upp. För skeenden ska diskuteras och värderas i efterhand, det är förutsättningen för att lära något av historien och därmed fatta bättre beslut nu och i framtiden. Samtidigt gäller talesättet att de bästa spelarna alltid sitter på läktarna. Och även sanningen att världen är enkel att förstå när man ser den i en backspegel.

Det är sålunda lätt att veta vad vi borde gjort. Efteråt, när vi vet vad som hände. Den lyxen är inte förunnad makthavare i en pågående krissituation utan facit. Då kan beslut bara fattas på de uppgifter som finns att tillgå i den stunden. Vilka sällan är heltäckande eller helt sanna. Ändå måste beslut tas. Att inte göra det blir också i praktiken aktiva beslut som kan få långtgående konsekvenser.

Den stora frågan angående Sverige och kriget

Så var Sverige, jämfört med andra länder i främst Norden, fegt under andra världskriget?

För att försöka svara på den frågan måste vi först inse att vi hade en unik ställning. I princip kunde vi välja om vi ville dras med i kriget eller inte. Eftergifter – vi skonades. Vägran att ge efter – stor risk för ockupation. Det läget gällde inte för Danmark, Finland och Norge. Och mig veterligen inte heller för något annat europeiskt land som Tyskland lade under sig. De blev anfallna, punkt slut.

Om någon anser att Sverige var fegt måste denne veta hur övriga länder i Norden agerat om de fått samma val som vi. Ingen kan i dag säga hur dessa våra grannar hade valt om de stått vid den korsvägen. Frågan är hypotetisk för det finns, mig veterligen, inga parallella verkligheter.

Samlingsregeringens valmöjligheter

Så vad stod vår samlingsregering inför? Följderna av en eftergift var ganska lätta att förutse. Det betydde i stort sett att livet fortsatte ungefär som vanligt. Valet av krig skulle kunna innebära att tiotusentals svenskar dödades, infrastruktur förstördes och att vi skulle regerats med järnhand av en nazistisk regim mer fasansfull än något som dittills skådats.

Detta fanns i vågskålen. Till skillnad från vad många debattörer tycks tro är det ganska sällan vi har bra och dåliga alternativ att välja mellan. Utan alltför ofta två dåliga. Då gäller att välja det minst dåliga.

Å andra sidan, Sverige var ett till ytan stort land med något som ändå liknade en krigsmakt. Att ockupera vårt land hade krävt avsevärda resurser från en angripare. Om vi hade valt krig hade Tyskland kanske fått mindre kraft till andra erövringståg och kriget slutat tidigare. Fast återigen, det fanns inga givna svar på den frågan 1940.

Ytterligare ett å andra sidan-argument är att med Sverige i neutral position blev landet en räddning för många som flydde från sina ockuperade länder. Det räddade många liv. Det hade inte skett vid en ockupation. Det är ytterligare en faktor i en knepig ekvation.

En personlig reflektion

Personligen tänker jag ibland på frågan i en filosofisk, egoistisk och kontrafaktisk mening. Min pappa förlades 1941, 19 år gammal, i Värmland med norska gränsen inom synhåll. Han beskrev senare sitt kompanis läge som kanonmat. Det var de som skulle mejas ner först om nazisterna valde att välla in över gränsen. Men nu kunde han och hans kamrater i stället i skydd av mörker och täta skogar hjälpa åtskilliga norrmän över gränsen.

Om Sveriges regering hade valt kriget hade min pappa förmodligen hört till de stupade. Då hade jag inte fötts tretton år senare. Tankegången är givetvis i det stora perspektivet helt irrelevant. Om jag inte fötts hade Sverige som nation ändå klarat sig hyfsat från 1954 och framåt. Men tanken finns ändå där.

Lärdomar att dra

Vad finns det då för lärdomar att dra av allt detta? Förmodligen att inget land någonsin mer ska behöva stå inför detta val. Fast för att det ska uppfyllas måste krig, även väpnad konflikt och ”militär specialoperation”, aldrig mer inträffa. Det är dessvärre en orealistisk förhoppning. Med tanke på dagens geopolitiska situation har vi inte lärt oss särskilt mycket.

Därför ska vi måhända vara försiktiga med att peka finger bakåt i historien när vi tryggt sitter med facit i handen, överlyckliga för att vi själva slapp fatta de svåra besluten och ta ansvar för konsekvenserna.

The post Var Sverige fegt under kriget? first appeared on Opulens.

KOLONIALISM. Elisabeth Brännström har läst Fredrik Thomassons bok Svarta S:t Barthélemy. “En otroligt skrämmande historia om rasistiskt övervåld och ett viktigt bidrag till den svenska historieskrivningen,” lyder hennes omdöme.

Svarta S:t Barthélemy
av Fredrik Thomasson
Natur&Kultur

Den fjärde december 1784 seglade fregatten Sprengporten från Göteborg på väg mot de små Antillerna i Karibiens övärld. Målet var den lilla ön S:t Barthélemy som nyligen blivit svensk koloni efter att Gustav III hade förhandlat fram rättigheten till ett svenskt övertagande av ön genom förhandlingar med Frankrike som i gengäld beviljades handelsrättigheter i Göteborg. S:t Barthelémy, som var en mycket liten, ofruktbar ö med bara 700 invånare varav cirka 350 slavar som fraktats till Karibien på slavskepp från Afrika, skulle bli kvar som svensk koloni fram till 1878, då den återigen överlämnades till Frankrike på grund av att den snarare blivit en ekonomisk börda för Sverige istället för en tillgång.

Vi har tidigare haft en mycket begränsad kunskap om Sveriges involvering i den transatlantiska slavhandeln, det är ett område som så gott som strukits ur den svenska historien i förhoppning om att den ska glömmas bort på grund av att den, som Fredrik Thomasson nämner i sin nyutkomna bok om Sveriges tid som kolonialmakt Svarta S:t Barthelémy, inte passade in i vår självbild. Vi har ju gärna velat se oss som ett land som varit obefläckat av slaveri och rasism, och totalt befriat från illgärningar mot Karibiens svarta befolkning.

Fredrik Thomasson har utfört ett imponerande forskningsarbete; genom att gå igenom de rättegångsprotokoll som finns tillgängliga i Frankrike och noggrant registrera tidens lagar för öns invånare, lyckas han utmärkt med att lyfta fram de människor som levde på ön: både slavar, fria svarta och vita kolonialister och först och främst fokusera på den svarta befolkningens hårda villkor. Han under-stryker också att Sveriges tid som kolonialmakt enbart förblev en liten anekdot eller en fotnot i historien på grund av att man aldrig tilläts ta del av de större sammanhangen. Man tilldelades bara en liten, ganska resursbefriad ö, men viljan att utveckla sig och få ta del av de större sammanhangen när det gällde både slavhandel och övriga handelsrättigheter var lika stark hos svenskarna som hos de övriga kolonialmakterna.

I Svarta S:T Barhelémy berör Fredrik Thomasson först och främst tiden från 1785 till 1847 då slaveriet på ön avskaffades under Oscar I och de personporträtt som träder fram via domstolsprotokollen ger en bra bild av det komplicerade, spända läget på ön, där slavar ofta piskades blodiga för försök att fly, eller för ”näsvishet” mot vita medborgare och de fria svarta kunde återförslavas på grund av mindre förseelser, eller av skälet att de inte kunde få fram ett så kallat fribrev som visade att de ägde rätt samhällsstatus.

Vi får ta del av ett stort antal gripande människoöden och skildringen av livet på S:t Barthelémy utvecklar sig till en berättelse om en plats där livet för den svarta befolkningen innehöll både mörker och ljus. Bilden av ett rikt socialt liv växer fram och också en beskrivning av hur nära öns invånare egentligen stod varandra. Vita män skaffade till exempel ofta barn med svarta kvinnor som de sedan friköpte, och slavar och fria svarta, med starkare rättigheter, var ofta involverade i olika typer av förhållanden med varandra som kunde vara till gagn för den förslavade befolkningen. Tyvärr var vissa fria svarta även slavägare och det finns bevis för att de inte nödvändigtvis behandlade sina slavar bättre än sina vita gelikar.

Vi får som sagt ta del av många berättelser och den här boken innehåller både  spännande och historiskt lärorikt material och flera av de människor vi får möta är svåra att glömma. Bland annat barberaren Lindor som nästan lynchas för att en kväll ha råkat i slagsmål med den vite snickarlärlingen Louis Brown i S:t Barthelémys huvudstad Gustavia, tvätterskan Suzanna som misshandlas så illa av sin ägare att hon är på väg att dö och den unga vita flicka som efter ett kärleksförhållande med en slav föder ett barn, men som avlider vid förlossningen tillsammans med barnet.

Det finns också flera historier om vikten av att föda barn med en vit man, då chansen att bli friköpt var större. Hela livet på ön känns genomsyrat av de svarta slavarnas desperata önskan att bli fria och även av den stora vikt som läggs vid hudfärg; den grund som de flesta av öns repressiva lagar utgår ifrån.

Svarta S:t Barthelémy är en utmärkt bok för alla som önskar se Sveriges långt ifrån ärorika koloniala förflutna i ögonen och också skaffa sig ett begrepp om hur grymt utlämnade den svarta karibiska befolkningen var till de vita kolonialisterna i ett samhälle där hudfärgen fick styra både samhällsposition, umgänge och lagar. En otroligt skrämmande historia om rasistiskt övervåld och ett viktigt bidrag till den svenska historieskrivningen.

The post Viktig bok om Sveriges koloniala historia first appeared on Opulens.

HISTORIA. “En utmärkt och tankeväckande läsning oavsett var man står politiskt”. Eftersom Mattias Svensson är fast skribent i Opulens lät vi Göran Dahl recensera hans bok om svensk alkoholpolitik.

Så roligt ska vi inte ha det av Mattias Svensson
En historia om svensk alkoholpolitik 
Timbro

Mattias Svensson är känd som en flitig, kunnig och välskrivande liberal, ofta underhållande, skribent i media (bland annat i Dagens Nyheter, Aftonbladet och Opulens). En kärna i hans böcker är kritiken mot en stark, förmyndande och paternalistisk stat. I en av Mattias Svenssons senare böcker – Den stora statens återkomst (Timbro, 2017) skriver han om hur staten utökat sin makt och som en följd av det har friheten minskat och rättigheterna motverkats. Han har nu kommit med boken Så roligt ska vi inte ha det. En historia om svensk alkoholpolitik (Timbro, 2020) som enligt min mening är hans bästa – den är välskriven, bitvis mycket underhållande, faktabaserad, personlig med mera. Illustrationerna är väl valda. Men det finns ett och annat att anmärka på. Boken behandlar ett mycket välkänt ämne: spriten och den svenska alkoholpolitiken.

Förordet har skrivits av gastronomen, författaren, kändisen med mera Edward Blom, även han en kunnig författare. Det räcker med att läsa den första sidan för att få en uppfattning av vad Svensson skriver. Och på sidan 9 skriver Blom: ”Mattias Svensson ställer inte bara frågor om hur svenskarna har druckit, och hur det har reglerats politiskt, utan kommer även in på på den alltför ofta ignorerade frågan: varför de druckit. Hans svar är att det ibland varit…för att undfly eller uthärda ett fruktansvärt liv. Men historiskt även för…att främja den sociala samvaron och skänka glädje.”

Blom beskriver även hur man gör starköl av lättöl, ett tips för den törstige. Han skriver också om de register som poliser upprättat utifrån sjukjournaler, socialjourer och polisrapporter. Ett hemligt register vars legalitet och legitimitet kan ifrågasättas.

En annan sak som Blom tar upp är korruption som ju sägs vara mycket låg i Sverige. Men det gäller knappast Systembolaget, ett talande exempel är mutskandalen 2003. Vidare är det välkänt att nykteristerna i riksdagen är klart överrepresenterade och få – om någon – vågar säga emot dem i spritfrågor – då löper de ju risken att vara ”drogliberala”.

För Mattias Svensson var den första fyllan ganska sen, han gick med i Moderat Skolungdom av ideologiska skäl, inte för att ”festa”. Han serverade öl långt innan han själv började dricka och han skriver att han utvecklat en kärlek till berusningen och de drycker som ger den.

Svensson tar även upp vad han kallar för alkosexism: kvinnor bör helst inte dricka alls. En full kvinna blir stigmatiserad medan en mans ursäkt ”ursäkta men jag var full” godtas.

Ett intressant fenomen är så kallade spritspioner – båda statliga kontrollanter och ”frisinnade” nykterister som övervakar servering och förtäring på etablissemang som serverar alkohol. En annan absurditet är alla de regler som omgärdar alkoholutskänkning: till exempel att alkohol tidigare bara fick serveras där man kunde äta varm mat. Det är inte så länge sedan som sushi-restauranger kunde erhålla tillstånd för alkoholdrycker.

Boken ger oss mycket av intressant historia, till exempel hur brännvinet kom till Sverige: i början av 1600-talet när den svenska armén återkom från invasionen av Moskva 1610 hade de där lärt sig hur man gör brännvin. Präster och kockar blev krögare och tjänade bra med pengar. 1622 införde Gustav II Adolf den första rusdryckslagstiftningen.

Frågan för Svensson är om det faktum att mellan fem och tio procent av Sveriges vuxna befolkning är riskbrukare eller missbrukare av alkohol legitimerar den enorma uppsjö av regler som finns och det statliga monopolet på inköp och försäljning av rusdrycker. Alltså Systembolaget som är stängt alla helgdagar. Att alkohol för majoriteten av befolkningen är något för det mesta positivt och socialt ignoreras. Ett historiskt undantag är den gamle finansministern Gunnar Sträng (S) som trots hårt motstånd lyckades med att matbutiker fick sälja så kallat mellanöl (öl med max 4,5 volymprocent). Men vi är många som upplevt att det en dag på 1970-talet inte fanns längre i butikerna.

Summa summarum erbjuder Svenssons bok utmärkt och tankeväckande läsning oavsett var man står politiskt. Dessutom visar han att han inte är någon nyliberal propagandist, han är väl medveten om att socio-ekonomiska faktorer är viktiga, till exempel gentrifieringen av stadsområden. Vi får även lära oss en hel del som många yngre nog inte känner till: till exempel motboken, vem Ivan Bratt var, folkomröstningen om alkoholförbud 1922 med mera. En viktig poäng är att intentioner är en sak, en annan att konsekvenserna kan bli de motsatta.

Jag saknar dock en längre skildring av att drängar, daglönare och anställda fick ut brännvin och mindre i lön. Jag saknar även en diskussion om hur alkohol förhåller sig till andra sinnesförändrande droger, till exempel cannabis.

The post Lärorikt om alkoholpolitik first appeared on Opulens.

VÄLSTÅND. Sveriges ekonomiska välstånd är vårt eget verk. Vi har byggt och fortsätter att bygga det i (huvudsakligen) frivillig samverkan med andra, som ett (i huvudsak) fritt folk i en relativt öppen ekonomi. Ja, det är något att vara stolt över, en glädje att dela med andra och ett arv att utveckla och förvalta, skriver Mattias Svensson.

Att lyfta fram företeelser i historien som blivit föremål för nationell stolthet brukar ofta fokusera på fånigheter eller direkta förgripligheter: kungar, karoliner, vikingar. Härskare, plundring, mord och kuvande av andra folk. Ska det vara något att vara stolt över?

The post Det finaste vi åstadkommit som land är att bli rika first appeared on Opulens.

EGENPRODUKTION. Medan poddserien illustrerade styrkan med insamlingsfinansierad egenproduktion demonstrerar boken processens svagheter, skriver Mattias Svensson om Aron Flams bok Det här är en svensk tiger.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En bra bok kan vara lärorik, men när en bok inte blir riktigt bra kan detta faktum ändå vara upplysande. Så är det med Aron Flams bok Det här är en svensk tiger.

Jag skrev i våras om essäserien i poddversion, med samma titel, som jag tycker var både nydanande och högintressant. I korthet gräver Aron Flam i Sveriges och prominenta svenska socialdemokraters ideologiska rötter och tyskvänliga agerande under andra världskriget. Framför allt visas hur inflytelserik antisemitismen var under dessa socialdemokratins formativa regeringsår. Detta kopplas till socialdemokratins och inte minst Olof Palmes agerande under efterkrigstiden, inte minst gentemot Israel. Tystnaden kring vad som egentligen skedde här anser Flam är avgörande för hur Sverige är idag.

Jag läser således boken med höga förväntningar. Dessutom håller jag med om att svensk neutralitet är byggd på hyckleri och eftergifter för diktatorer och att mycket av det socialdemokratin är stolt över i historien är bluff och tillrättalagt, vilket Aron Flam på många sätt förtjänstfullt blottlägger.

Antingen var Sverige ekonomiskt integrerat med Tyskland – eller så valde vi av andra skäl än ekonomiska att fortsätta samarbetet med Tyskland, vilket i så fall visar en större ideologisk samhörighet.

Utifrån de höga förväntningarna är det kanske inte konstigt att jag blir besviken. Det hör dessutom till bokens och den tryckta textens uppenbara förtjänster som format framför poddserien att skarvarna i tesen framträder tydligare, och därför blir lättare att kritiskt reflektera över. Vid läsning noterar jag exempelvis att Flam å ena sidan argumenterar för att Sverige var en provins i det mini-ariska EU som tyskarna ville bygga genom att vara ekonomiskt integrerat i denna sfär.

Samtidigt vilar han tungt på en avhandling som argumenterar för att det mot slutet av världskriget var ekonomiskt omotiverat att fortsätta handelsutbytet med Tyskland, särskilt på så för tyskarna förmånliga villkor. Detta för att avslöja att handeln var ett ideologiskt val.

De båda teserna är svårförenliga. Antingen var Sverige ekonomiskt integrerat med Tyskland – eller så valde vi av andra skäl än ekonomiska att fortsätta samarbetet med Tyskland, vilket i så fall visar en större ideologisk samhörighet. Visst stöd finns för båda påståendena, men de kan svårligen vara sanna samtidigt.

Framförallt klarade Sverige hursomhelst att osentimentalt och på ganska typiskt svenskt vis gå vidare efter kriget som om vi varken varit ekonomiskt eller kulturellt beroende av Tyskland – vilket vi var, vad som diskuteras är i vilken grad – så frågan är fortfarande hur mycket av dagens samhällsklimat som kan härledas till denna tid.

I slutänden tycker jag att det är i detta led som resonemanget har störst brister. Flams grävande i arkiven är historiskt intressant och avslöjande, men jag tror inte att Sveriges sentida utveckling förklaras av att vi, ända in i slutet, berikade oss så mycket det gick på Hitlertyskland .

Min stora förhoppning var att boken skulle fördjupa och förtydliga de tyngre och mer välresearchade delarna av essäserien, som stundtals var väl spretig.

Visst finns ett förtiget och i viss mån obearbetat skuldkomplex för historiska förgripligheter också i Sverige. Men skulderna är snarare flera än det Aron Flam grävt kring, man kan exempelvis nämna Eva F Dahlgrens trilogi Farfar var rasbiolog, Fallna kvinnor och Vad hände med barnen? om skötsamhetens baksida och vad som drabbade grupper som inte passade in i välfärdsbygget. Den svenska tigern är en komplex varelse, de raka ränderna till trots, eller åtminstone en tiger med många komplex.

Min stora förhoppning var att boken skulle fördjupa och förtydliga de tyngre och mer välresearchade delarna av essäserien, som stundtals var väl spretig. Tvärtom är boken i de passagerna mest ordagrann repetition, och det som adderats är dessvärre sådant som bidrar till spretigheten.

Mest irriterande på grund av ytlighet och irrelevans är inskjutna nutidsspaningar. Här ägnar sig Flam åt flams. Han skriver om hur han sett på SVT:s debattprogram Opinion och konstaterat att ”ingenting längre fungerar och ingen vet vad som ska göras åt saken”, vilket följs av en rant om islamister från krigets Syrien, brister i sjukvården och stigande matpriser. Tesen ”I början av 2019 är krisen uppenbar överallt” underbyggs av en utläggning om klimataktivisten Greta Thunberg som mediefenomen. Det är lika tunt som det är dumt.

Direkt osant är påståendet att ”de svenska socialdemokraternas barnbarn på 2000-talet möter gruppvåldtäkter och hederskultur med metoo-upprop på internet och en samtyckeslag” eftersom de senare åtgärderna snarare är USA-lånade influenser som saknar koppling till de föregående problemen. Att resonemanget dessutom förs i en kontext där andemeningen är att det vore rätt att fängsla dagens socialdemokrater som samhällsomstörtare gör det knappast smakligare.

En illvillig recensent hade säkert kunnat lockas till spekulationer om att den sortens lättuggad raseriprosa krävs för att swishdonationerna ska ticka in. Själv förtvivlar jag över att en så uppenbart begåvad person, som lagt så mycket tid och energi på research, förstör sitt eget verk och sin egen tes med den sortens osorterade haverier. Det är som att garnera en gräddtårta med saltgurka. I ett gammalt redaktörshjärta skär också de många upprepningarna och att boken inte tydligare håller sig till en röd tråd i berättandet. Det här är en svensk tiger är fortfarande intresseväckande läsning, särskilt i sin avslutande del, men boken borde med tanke på skribenten, arbetsinsatsen och storyn ha blivit något mycket bättre.

I detta finns en lärdom: Medan poddserien illustrerade styrkan med insamlingsfinansierad egenproduktion demonstrerar boken processens svagheter.

The post Det går inte att tiga åt Arons flams first appeared on Opulens.

SKULD. Vad säger det egentligen om oss och vår historiekultur att vi så förtvivlat gärna vill ta på oss en historisk skuld som inte är vår att göra upp med? undrar Gustaf Johansson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Något med de snart utplacerade snubbelstenarna i Stockholm gnager i mig. Gunter Demnigs projekt är förstås genialt i sin enkelhet: guldfärgade gatstensplaketter som sticker upp tillräckligt för att en fotgängare ska kunna snubbla på dem, var och en till minne av ett noga efterforskat offer för Förintelsen. En mer effektiv gestaltning av hur det förflutna på vissa platser vägrar att lägga sig till ro är svår att tänka sig. Men är Stockholm verkligen en sådan plats? Vad är det vi ska snubbla på, och hur förhåller det sig till det som sticker upp i Berlin eller i Prag?

Vi ska så klart tala om hur det kom sig att människor i behov av skydd inte gavs det i Sverige under åren före kriget. Det är emellertid att minnas något annat än den historia som snubbelstenarna påminner om i andra delar av Europa. Där säger de: Här levde en människa, och en dag fördes hon bort och mördades medan hennes grannar såg åt ett annat håll eller deltog som dödsmaskineriets villiga redskap. Det är vad snubblandet betyder i Tyskland, i Österrike, i Ungern, i Litauen. Man snubblar på den iskalla insikten att det var här, i den byggnaden, i det gathörnet, som det hände. Här marscherades människor iväg mot deportationen eller skjutplatsen. Här flyttade deras grannar in i de tömda våningarna. Vi känner väl till de ting som gjorde det möjligt: propagandan och avhumaniseringen, anständighetströsklarna som sänktes och det allt naknare våldet, förstås också kriget.

Detta är dock inga svenska erfarenheter. Sverige stod på randen till avgrunden, såg ned i den, men förskonades. Också här fanns människor som skrev listor på dem som skulle fösas ihop för att mördas. Också här hade medlöperiet spridit sig om ockupationen kommit. Det hade lika gärna kunnat ske i Stockholm, visst, men det gjorde det inte. Skillnaden är avgörande. Ska vi minnas dem som utvisades under 1930-talet, och det ska vi självklart, då tror jag att vi måste finna vårt eget sätt att göra det på.

Vad säger det egentligen om oss och vår historiekultur att vi så förtvivlat gärna vill ta på oss en historisk skuld som inte är vår att göra upp med? Jag vet inte. Resultatet blir emellertid oavsett att betydelsen av tyskans ord för bemästrandet av ett sårigt förflutet – Vergangenheitsbewältigung – förskjuts. Att beväldiga sig andras förflutenheter är något helt annat än att försöka få bukt med sin egen.

The post Varför ta på sig andras skuld? first appeared on Opulens.