MOTSÄTTNINGAR. “För esterna representerat bronssoldaten den sovjetiska ockupationen. Ryssarna i landet menar på att statyn hedrar minnet av förfädernas kamp mot nazi-Tyskland.” Idag den 9 maj firas Segerdagen, Sovjetunionens seger över Tyskland i andra världskriget. Rolf Karlman berättar historien om en staty i Estland som klyver landet.

Kristjan Palusali är en av Estlands riktigt stora idrottsmän. Han blev nationalhjälte efter att han tagit två guldmedaljer i brottning vid olympiska spelen i Berlin 1936 och är fortfarande en av Estlands mest älskade idrottsmän. Han var också fanbärare för sitt land i Berlinolympiaden. Efter hemkomsten hyllades Palusalu som en nationalhjälte. En tredjedel av invånarna i Tallinn hälsade honom välkommen hem från Berlin. En ungdomsturnering i brottning i Tallinn bär hans namn.

Kristjan Palusali upplevde också märkliga och dramatiska saker under krigsåren. Efter sin död blev han i form av en staty en komplikation mellan de stora folkgrupperna i det estniska samhället, esterna och ryssarna.

Efter att Sovjetunionen ockuperade Estland 1940 skickades Palusali som många ester på straffarbete i Sibirien. Han försökte fly med några andra fångar men infångades och dömdes till döden. Som ett alternativ fick han och några av de andra rymlingarna chansen att strida i röda armén mot Finland i fortsättningskriget. De hamnade i norra Karelen, nordväst om sjön Onega där fronten gick. Vid första bästa tillfälle tog han och några kamrater chansen och med livet som insats sprang de över till den finska sidan och skrek ”Finska pojkar, skjut inte ester” Där identifierades han av en annan elitidrottsman Heikki Savolainen, dubbel olympisk guldmedaljör i gymnastik. Männen hade haft vänskapliga kontakter under olympiaden i Berlin 1936. Sällan har ett möte mellan två soldater från olika sidor i ett krig varit så hjärtligt som det mellan Savolainen och Palusalu. Palusalu tilläts återvända till Estland som då var ockuperat av tyskarna. När röda armén återigen besatte landet 1944 hamnade han på nytt i Sibirien. Han frigavs först under Nikita Chrusjtjovs presidentperiod. Han avled 1987.

Bråket mellan Estland och Ryssland för drygt tio år sedan om bronsstatyn i Tallinn skapade storpolitiska förvecklingar. Ryssarna hotade till och med att avbryta de diplomatiska förbindelserna. Det märkliga med statyn som uppfördes under ockupationstiden till minne av de sovjetiska soldater som stupade under andra världskriget är att den troligtvis föreställer en estnisk desertör. För esterna föreställde statyn den olympiske guldmedaljören Kristjan Palusalu.

Den omdiskuterade statyn har nu flyttats från Tallinns centrum till en gravvård i utkanten av staden vilket ledde till upplopp och kravaller mellan rysktalande ester och polis under den så kallade Bronsnatten. Händelserna kring statyn visade på djupa splittringen i det estniska samhället.

På segerdagen varje år i början av maj vallfärdade tusentals ryssar i Estland till sin älskade ”Aljosa”. Den bronsstaty som för dem symboliserar Sovjetunionens seger över Hitlers Tyskland.

Om man reser genom Lasnamäe, en stadsdel i Tallinn där det i huvudsak bor ryssar, längs med St. Petersburgsvägen kommer man till den estniska försvarsmaktens kyrkogård. Runt statyn är det lugnt 364 dagar per år, men på segerdagen samlas tusentals ryssar för att lägga röda nejlikor framför ”Aljosas” fötter. På muren bakom statyn står det ”Till minnet av de som dog i andra världskriget” både på estniska och ryska.

Även om motsättningarna inte ligger långt under ytan i det estniska samhället märks det när rysktalande besökare vid statyn har med sig den sovjetiska flaggan med hammaren och skäran. Dock anses relationerna mellan de två stora språkgrupperna i Estland ha förbättrats betydligt de senaste åren.

Motsättningarna finns dock. För esterna representerar bronssoldaten den sovjetiska ockupationen. Ryssarna i landet menar på att statyn hedrar minnet av förfädernas kamp mot Nazityskland, på samma sätt som esterna varje år hedrar minnet av dem som deporterades till Sibirien.

The post Desertören som fick ett krigsmonument first appeared on Opulens.

KONTROVERSIELL KONST. Stölden av en bronsekorre tidigare i veckan i Konsthallen på Kulturens hus i Luleå har fått ett lyckligt slut.

Enligt SVT Nyheter Norrbotten har polisen kunnat ta verket i beslag och den ska nu placeras tillbaka i konsthallen.

Skulpturen, gjord av konstnären Mats Wikström, är en cirka 20 centimeter hög bronsekorre som gör en så kallad hitlerhälsning.

Verket har rört upp känslor men enligt Hans Sundvall, konstnärlig samordnare i Luleå, är det inte problematiskt.

– Vi har som uppdrag att väcka känslor. Att visa kontroversiell konst som kan röra och uppröra är något vi ska göra. Om ingen har känslor efter att ha besökt oss så har vi misslyckats i vårat uppdrag, säger han till SVT.

I den polisanmälan som gjorts har värdet på konstverket uppskattats till 30 000 kronor.

I februari 2009 stals ett annat verk av Mats Wikström. Då var det fråga om en förgylld mässingsskulptur föreställande en orre som stod i entrén till en fastighet i centrala Luleå. Den uppskattades i samband med stölden ha ett värde av cirka 200 000 kronor.

TT Nyhetsbyrån

The post Stulen bronsekorre återfunnen first appeared on Opulens.

DESIGNPRIS. Malmös rosa Pride-enhörning hamnade tidigt i blåsväder tidigare i år. Men nu har vinden vänt – den belönas nämligen med ett silver i Svenska designpriset, rapporterar Sydsvenskan.

Malmös satsning – den sex meter höga rosa enhörningen – placerades på ett av stadens torg inför World Pride, som hölls i Malmö och Köpenhamn i somras.

Den kulörta statyn, som designats av MK Illumination, väckte redan från början uppståndelse långt utanför stadens gränser.

En moderat kommunstyrelseordförande på Lidingö kallade den för “ett slöseri med skattepengar”. Även Stockholmsmoderater har kritiserat enhörningssatsningen i Malmö.

Men resonemang om att statyn, som kostat staden 850 000 kronor, skulle vara slöseri med skattepengar har Malmös kommunalråd Andreas Schönström (S) kallat “trångsynt och tråkigt” – och har tidigare hänvisat till att om Malmö skulle resonera som kritikerna så skulle staden varken kunna ha parkbänkar eller blomstersmyckningar, eftersom det inte heller hör till välfärdens kärna.

Statyn kommer, som tidigare planerat, även att byta skrud och anpassas till kommande högtider som exempelvis julen.

Verket, som döpts till Uni, vinner andra pris i klassen ”event och monter”.

Anna Karolina Eriksson/TT

The post Ifrågasatt Malmöstaty får pris first appeared on Opulens.

STATYKRITIK. Den danska konstnären Jens Galschiøts åtta meter höga skulptur “Pillar of shame” har plockats bort av University of Hong Kong. Det har väckt starka reaktioner.

Verket har stått på Universitetet i Hongkong (HKU) sedan 1997, som ett monument över händelserna på Himmelska Fridens torg 1989.

Men i förra veckan beslutade universitetet att ta bort konstverket, efter “rådgivning” från juristfirman Mayer Brown. Detta sedan myndigheter börjat slå ned på politiska dissidenter, rapporterar AFP.

“Pillar of shame” är gjord i koppar och visar 50 plågade ansikten och torterade kroppar. Jens Galschiøt har nu anlitat en advokat för att säkerställa en säker transport av skulpturen, och säger till AFP att han hade föredragit att verket fått stå kvar i Hongkong men att han nu hoppas att hans ägarskap av verket ska respekteras.

Kulturnyheterna rapporterar att borttagandet av konstverket har möts av stark kritik inte minst i Danmark. Jens Galschiøt får medhåll från flera danska politiker i sitt krav på utrikesministern Jeppe Kofod (S) att kalla den kinesiska ambassadören i Danmark till ett möte.

TT NYHETSBYRÅN

The post Dansk staty skapar kontrovers i Hongkong first appeared on Opulens.

KLÅFINGRIGT. Den gigantiska bronsstatyn av den romerske kejsaren Konstantin den store har fått tillbaka sitt pekfinger. Fingret i brons hittades 2018 på Louvren i Paris och har nu återbördats och därtill satts fast på kejsarhanden i Rom, skriver The Guardian.

Det franska museet förvärvade fingret 1863 som en del av en privat italiensk antikvitetssamling. På Louvren klassades dock fingret felaktigt som en tå. Inte förrän 2018 upptäckte en doktorand att det stora statyfragmentet var ett finger. Den kopia som då tillverkades och skickades till Rom visade sig passa perfekt på Konstantin den stores hand. På den sitter sedan i onsdags originalet.

Lagningen har gjorts “helt perfekt” och genom att använda ett “icke förstörande” samt “osynligt system”, säger Claudio Parisi Presicce, chef för Kapitolinska museerna till den italienska tidningen Il Messaggero.

TT Nyhetsbyrån

The post Romersk staty fick tillbaka sitt pekfinger first appeared on Opulens.

STATYER. Sven-Erik Magnusson i bandet Sven-Ingvars blir staty! Karlstadborna vill ha honom så och kommunen går dem till mötes: om ett år ska han stå där i Sandgrundsparken, där Karlstads stolta danspalats en gång låg.

Förmodligen är en staty av Sven-Erik Magnusson den första i Sverige av en dansbandsmusiker. Förra året restes en staty till minne av Glada Hudikskådespelaren Bosse Östlin på gågatan i Hudiksvall. En uppvärmd staty för att det ska kännas gott att krama honom där han står i naturlig storlek. Det är första gången en person med funktionshinder hyllas med en staty i Sverige.

Ett annat exempel på detta är den brittiske konstnären Marc Quinn som avbildat nu levande människor som inte annars får synas eller ta plats i samhället. Ett exempel är marmorstatyn ”Pregnant” som avbildar neurosedynskadade Alison Lappers graviditet. En kvinna utan armar och ben som ställdes på en sockel enligt klassisk grekisk-romersk stil mitt på Trafalgar Square i London.

Det fanns en tid då människor reste statyer av sina gudar eller för den delen av den kropp som ansågs vara den mest fulländade och odödliga, nämligen manskroppen. Föralldel, det är kanske ändå dansbandsgolvens gud Magnusson är. Dessa magiska, ofta nötta golv, i både stad och by, där människor bjudit upp varandra, kommit nära, längtat, mött kärleken men också sett kärleken dansa iväg med någon annan.

Nu till en staty i centrala Malmö, gjord av Marie-Louise Ekman. Det speciella med denna staty, Det svenska tungsinnet, är att personen som till förväxling är lik Gösta Ekman, gråter. Tårarna rinner från hans ögon och ner över kinderna. Det är gråten som gör att denna staty blir unik.

Jag gissar att Sven-Erik Magnusson inte kommer att gråta som staty. För Limhamnsborna fick inte Gösta Ekman gråta. Avsikten var nämligen från början att statyn skulle placerats på Limhamns torg på grund av hans koppling till Limhamn, men en högröstad grupp av Limhamnsbor ville inte detta. Gråten var inte bra för Limhamns image och varumärke.

Hur är det då i Värmland, i Karlstad, gråter människor där? Nja, det är väl just där skon klämmer. I Karlstad skiner sola och i Värmland sköjer en och berättar historier. Kommer Värmland att våga något med sin staty?

Läser en på om Sven-Erik Magnusson framträder också en person med alkoholproblem, fotboja och fängelse. En person som sjöng om folkhemmet. En människa som i sju år av sitt liv kämpade mot cancer och fick till slut ta avsked av sin familj. En person som valde att ta sig an skalden Gustaf Fröding och tonsätta och sjunga hans dikt Anita. En kärleksdikt där Magnusson ställer sig på Frödings sida, när denne skald krigar mot moralismen och kämpar för sinnligheten och ett hjärta som är fritt att älska.

Skulle Sven-Erik Magnusson själv ha gillat att stå som staty? Ingen aning. För en musiker är det gissningsvis musiken som hen önskar att bli ihågkommen för. När nu detta ändå är ett faktum önskar jag honom att människor som sedan besöker hans staty, verkligen på riktigt får känna både hjärta och smärta.

Alla artiklar av Helena Myrstener

The post Gråter människor i Karlstad? first appeared on Opulens.

MINNESMÄRKEN. “Statyer över detroniserade diktatorer har fallit i samma snabba takt som envåldshärskarna som skulle förhärligas i all evighet”, skriver Ivo Holmqvist.

Den romerske skalden Horatius visste sina dikters värde när han hävdade att han med dem upprättat ett monument som var varaktigare än koppar, ”aere perennius”. Statyer över detroniserade diktatorer har fallit i samma snabba takt som envåldshärskarna som skulle förhärligas i all evighet. Martin Gelin har i en utförlig artikel i Dagens Nyheter den 19 augusti tecknat bakgrunden för rivningsvågen som just nu drabbar omstridda amerikanska minnesmärken (folk med annan uppfattning talar förstås hellre om rivningssraseriet). Presidentens kryptiska yttranden till brons- och stenstoders försvar tycks ha haft motsatt effekt: överallt rivs för att få ljus och luft, mest i sydstaterna. Men också i norr sker skyndsamma namnbyten när historien omtolkas, inte minst på universiteten.

Det räcker för oss här hemma med en tur till Kungsträdgården i Stockholm för att se en bildstod som egentligen är ganska onödig även om risken/chansen att den rivs är minimal. Där står två skulpturer över ett par svenska regenter. Nedanför den ene finns fyra urnor, vid foten av den andre vilar sig heraldiska djur. Ett kvickhuvud vitsade genast till det: Karl XII var ett lejon omgivet av fyra krukor, men Karl XIII (vars staty hans adoptivson Karl XIV Johan lät resa, i sonlig pietet) är en kruka omgiven av fyra lejon. Dock får han gärna stå kvar, i motsats till minnesmärkena över Hitler, Stalin, Saddam Hussein, Ceausescu och horden av likasinnade despoter – eller av sydstadsgeneralerna Robert E. Lee och Stonewall Jackson.

Majoren Elis Brusewitz som var militärhistoriskt påläst skrev artiklarna om dem i Svensk Uppslagsbok, de hängde med ännu i upplagan 1950 då han inte längre fanns i livet. Om Lee bland annat detta: ”Efter nederlaget vid Gettysburg 1/7 – 3/7 s.å. (det vill säga 1863) måste han återigen draga sig tillbaka till Virginia, som han med energi försvarade mot överlägsna stridskrafter (…) Statyer över L. har rests i Richmond och New Orleans” (och långt senare på många fler ställen). Och om Stonewall Jackson sägs att han ”skyndade till staden Richmonds undsättning och tog en ärofull del i striderna där 25/6 – 1/7 s. å.” (det vill säga 1862). Båda hade haft eller fick befattningar i Lexington, Lee som president för Washington College, Jackson som lärare vid krigshögskolan.

Det gick inte så bra för Thomas Jonathan Jackson trots att han ihärdigt och framgångsrikt försvarat Shenandoah Valley mot nordstatsarmén (därav tillnamnet Stonewall). Hans slut blev en parallell till Karls XIIs vid Fredrikshald: ”Efter ytterligare framgångar vid Harpers Ferry 13/9 och vid Fredericksburg 13/12 befordrades J. till generallöjtnant men råkade under striden vid Chancellorsville 2/5 1863 att av misstag bli beskjuten av egna trupper, sårades svårt och avled 10/5.” Om Stonewall Jackson har Frans G. Bengtsson skrivit en uppskattande essä i samlingen ”Litteratörer och militärer” (1929) som nog präglas av en viss hjältedyrkan – en diskussion om vad han egentligen kan ha tyckt finns på nätet. Hursomhelst: bättre att skriva varaktig vers än att bli ihågkommen med en staty i förgänglig brons.

The post Varaktigare än koppar first appeared on Opulens.