HUMOR & POLITIK. ”Hatarna felanvänder vårt språk, skapar dålig stämning och initierar uppvigling.” Det skriver Gussy Löwenhielm.

Läs mer om Gussy här. Och se alla hans ”Oroat”-bilder här.

Den virala trubaduren (låter som en Beck-film) Herman Silow, som har satt sitt namn på kartan genom att uppmärksamma namnet Jan, har snabbt lockat följare till sitt TikTok-konto med sina lågmälda proggvisor. Nyligen gick han ut på sitt TikTok-konto och pratade om det antal hatare som hade börjat dyka upp i flödet.

Det är en tråkig utveckling i dagens samhälle och kanske framför allt i sociala medier, som i allra högsta grad är en del av vårt moderna samhälle, att en indikation på att man blir uppmärksammad är den mängd hat som genereras. Och naturligtvis gäller inte detta bara sociala medier.

Polariseringen

Ni kanske känner till att USA fick en nygammal president i januari. En president som har gjort sig ett namn på, ja, övertrump. En hatad och bespottad ledare som ändå räknas som en av världens mäktigaste män. Hatet gör lackmuspappret rött under sura förhållanden. Och det är just dessa sura förhållanden som i ännu större utsträckning polariserar vår värld. Och låt mig säga en sak om polariseringen: Antingen älskar man den eller så hatar man den. Så vad händer om vi sprider kärlek i ännu större utsträckning?

Min alltmer desperata åldersförnekelse har tvingat mig att dagligen lägga upp saker på TikTok. En ålderskrisande trend som har gjort att allt fler 12-åringar på Södermalm i Stockholm har bett om att ta selfies med mig trots att min humor torde vara något otillgänglig för de minderåriga. Men. Man vet att man är stor på TikTok när ens följare är små. Men hatet gör en ännu större.

I min före detta skrivarstuga på Mariaberget i Stockholm brukade jag dagligen lägga upp klipp med det centrala Stockholm som fond. En vacker utsiktsplats som blev än mer attraktiv genom torra ordvitsar och underfundiga resonemang. Man gillade inte bara läget. Man gillade hela konceptet. Och med blodad tand och några virala succéer fortsatte jag att sprida mina finurliga budskap och ett hopp om att göra världen lite ståtligare och något roligare.

De bästa klippen la jag upp på mitt konto www.instagram.com/sharelek eftersom jag har som mål att sprida just kärlek. Men plötsligt slog detta bakut. Något som en influerare kanske hade sett som en bra sak eftersom hat genererar uppmärksamhet och därmed även fler följare. Influerare är ju kända för att ha algoritmen i blodet. Den typen av torra ordvitsar valde jag att dela med mig av.

Mina ord är inte på något sätt hatiska.

Jag la upp en vad jag tycker är en ganska oskyldig vits. Jag pekade på ett hus i den vackra fonden och sa ”där nere håller stammande NMR-medlemmar till. Deras föreningslokal är KKK-märkt”.

Såklart kan man se detta som lyteskomik gentemot folk som lider av detta talfel. Men med tanke på att jag går på en organisation som redan sprider hat och göder sig på hets mot folkgrupper så kanske man kan se mellan fingrarna med detta. Mina ord är inte på något sätt hatiska.

Jag försöker decimera hatet genom en oskyldig ordvits. Och lyckligtvis har vi en ansenlig mängd nynazister i detta land som har självdistans, humor och som förstår ironi. Jag skojar naturligtvis.

Det tog ungefär 0,2 sekunder innan hatet strömmade in och besudlade mitt flöde. Och det visste inga gränser. För hat smittar av sig i ännu större utsträckning än kärlek. Och det försurar vårt lackmuspapper i ännu vidare utsträckning.

Fascisternas språkliga inkompetens

Plötsligt var jag Palestina anhängare, PK vänster, Söder hipster. Och borde göra något åt vårtorna under mina ögon. Det var vänster partister som jag som hade förstört vårt land. Och så var jag homosexuell som precis hade kommit ut ur Garderoben. Med versalt G. Och det är det här som är så intressant. Det är nämligen inte de fascistidéer som de livnär sig på som förbryllar. Det gör de ju såklart också. Men det jag inte kan låta bli att fascineras över är hur dessa inkompetensreserver som är så måna om vårt land helt frånsäger sig allt ansvar när det gäller hur man använder det svenska språket.

Den heder de lägger i våra svenska värderingar, traditioner, den gulblå stoltheten att måna om ”Sverige i tiden” är ingen allemansrätt. Det är allemansfel. För här särskrivs det till förbannelse. Man frångår alla skrivregler som någonsin satts. Det stavas fel och används anglicismer från vänster för högern. ”För Sverige ur tiden”. Hatet har blivit en trollformel som vi måste lära oss att leva med. Men varför?

Ska vi verkligen behöva ta all denna skit som uppmuntras av bristande impulskontroll från folk som prioriterar hätsk stämning före terapi? För det grundar ju sig såklart på ett självhat som projiceras på oskyldiga människor och som mynnar ut i en skev höger. Och en genomtänkt frågeställning i stil med ”vart ligger det tredje riket?” Det heter var!

Naturligtvis kommer ju denna artikel att stärka mina påståenden och göra lackmuspappret än mer rött. Kommentarsfälten kommer besudlas med formuleringar som får en att kippa efter andan. Det kommer skrivas ”de” i stället för ”dem”, någon kommer vilja få mig att ställa upp på en ”interljuv” och vi kommer få vår beskärda del av syftningsfel.

Något jag ger mig hän åt fullt ut är det svenska språket. Jag älskar att vrida och vända på ord så att de får en ny rolig innebörd. Som genererar skratt och får folk att må bra. Det gör inte dessa hatare i kommentarsfälten.

Hatarna felanvänder vårt språk, skapar dålig stämning och initierar uppvigling. Oförmågan att använda vårt svenska språk. Det är vit makt. Men det kan också vara ett nykterhetsförbund. Med skeva värderingar.

The post Gussy: ”Hattricket” first appeared on Opulens.

SPRÅK. “Vad som anses passande när det gäller ämnen för konversation är i högsta grad kulturellt kodat,” konstaterar Katrine Hamori. Hon reflekterar också över förutsättningarna för samtal på det svenska språket.

Hur har helgen varit? Hade ni bra väder? Det här måste vara ett av det allra vanligaste samtalsämnet när man ses över lunchen på måndagen. Vädret är nog det självklara ämnet för konversationer i de flesta sammanhang och det är inte så märkligt. Det är ju olika från årstid till årstid, dag för dag och faktiskt från timme till timme. Det varierar och alltså finns det något att prata om och jämföra. Det är dessutom fullständigt opolitiskt eftersom ingen rår över det, ingen kan påverka det. Det bara händer, det är ingens fel om det regnat hela helgen. Det är med andra ord neutralt. Och i Sverige gillar vi det som är neutralt. Eller har gjort, fram till nu.

Om man pratat färdigt om väderleken, kan man inleda ett samtal om språket. Det är kanske inte lika neutralt, men precis som väder, är språket något som vi har gemensamt. Men börjar man nämna något om de, dem eller dom, övergår det snabbt till politik. Man kan mötas av argument som visar på en konservatism som aldrig skulle luftas lika högt och ljudligt om det gällde till exempel flyktingar eller miljöfrågor. När det gäller språkfrågor är det helt i sin ordning att klaga när man känner missnöje över något som man egentligen inte vågar säga högt. Om en artikel i en tidning handlar om något som man i grund och botten är emot, men inte har modet att öppet tillstå – ja, då kan man peka på att journalister nu för tiden skriver så illa, att det minsann var språkliga fel i artikeln.

Dessutom hyllar vi av tradition en så kallad turtagning – först pratar du, sedan pratar jag.

Precis som man klagar på vädret när man är allmänt sur, för ingen bestämmer över vädret, kan man peka på grammatikaliska fel, för det är enklare att prata om det än att argumentera för eller mot politiska frågor. Att diskutera och argumentera för sakfrågor i politiken kräver att man är insatt och påläst, vilket man inte är men ogärna vill tillstå. Dessutom riskerar man att skapa dålig stämning om man dristar sig till att ha en åsikt vad gäller en politisk fråga, vilket till varje pris måste undvikas. Här ska råda konsensus, den gamla Saltsjöbadsandan svävar ännu över luncher, middagar och fikapauser i hela vårt avlånga land.

Dessutom hyllar vi av tradition en så kallad turtagning – först pratar du, sedan pratar jag. Man väntar tills den första som säger något har pratat färdigt, sedan är det nästa persons tur att prata. Vi avbryter inte! kan det låta vid en vanlig måltid vid en vanlig förskola. Förutsatt att förskolepedagogen har svenska som modersmål, vilket lite fler än hälften av de som arbetar på förskolan har.

Att vi har stränga regler för vad gäller sekretess hur vi röstar i allmänna val, vet de flesta.

Vad som anses passande när det gäller ämnen för konversation är i högsta grad kulturellt kodat. Väder och språk är helt i sin ordning att ha åsikter om, däremot är pengar ett tabuämne i Sverige. Att fråga någon vad hen tjänar är nästan som att likställa med att fråga om sexuella preferenser – alltså ett övertramp vad gäller den personliga integriteten.

Att vi har stränga regler för vad gäller sekretess hur vi röstar i allmänna val, vet de flesta. Men inte bland nyblivna svenskar, där många tycker det är märkligt att man och hustru inte får gå in gemensamt bakom skärmen och gemensamt lägga röstsedlar i kuverten. Uppriktig förvåning brukar uppstå då man får förklarat för sig att det bara får vara en person inne åt gången bakom skärmen.

Och de tu skall varda ett?

Nej, inte på valdagen.

The post Hamori: “Hur har helgen varit?” first appeared on Opulens.

PRATSJUKA. Katrine Hamori reflekterar över fenomenet pratsjuka och vad som går att göra åt denna vanligt förekommande åkomma.

För det man vill säga finns ofta bara ett substantiv att uttrycka det, ett verb att ge det liv och ett adjektiv som ger det karaktär. Vi ska söka efter just det substantivet, det verbet, det adjektivet. Man ska alltid nöja sig med mindre. Det blir inte heller mer rätt för att man hugger i med ett ord som man själv uppfattar som lite ”finare” – det vill säga ett gammalt, förlegat ord som ingen längre riktigt vet vad det betyder.  

Man pratar idag om språkklyftan som gör det svårt att kommunicera. Ord kommer och går eftersom språk är levande, så förändras det precis som allt som lever.

Om språket konserveras och inte förnyas, är det dött och tjänar inget annat syfte än att visas upp, precis som andra kvarlevor från en gången tid. Det är väl inte lika vanligt att man använder de här mossiga orden och uttrycken i tal, men i skrift verkar det som om en del skribenter blir osäkra och väljer då hellre ett skriftspråk som påminner om lagtexter hellre än att skriva närmare sitt eget talade språk. Det är tråkigt, men förståeligt att skribenten i ett läge då hen känner sig vara ute på hal is, hellre tar till de mer byråkratiska formuleringarna för att på så sätt få lite pondus.

Det här gäller även då man pratar med någon man inte känner så väl. Blyghet kan få den osäkre att i stället för att vara tyst, prata oavbrutet. Vi har alla råkat ut för en overtalker. Hen som verkar besatt av att få sagt som många ord som möjligt per minut utan eftertanke eller knappt ens för att hämta andan.

Det finns OA, overeaters anonymous, en gren av AA där människor som har problem med att de äter mer än vad som är bra för dem kan träffas och prata om sitt beroende. Det är ett större problem än vad man kan tro, för den som är beroende av alkohol eller annan drog, gäller det att go cold turkey, det vill säga helt sluta med att ta drogen. Det går ju inte att säga till en overeater att hen ska lägga av med att äta. Samma problem måste gälla för en overtalker. Man kan inte bara säga att hädanefter gör du klokt i att helt enkelt vara tyst, tiga, hålla käften. För förr eller senare blir den pratsjuke ändå tvungen att säga något nödvändigt som till exempel vill du vara vänlig och flytta på dig eller jag tror jag tar pizza nummer 17.

Var en Dirty Harry. Inte en prins Harry.

Men man kan ju ändå försöka ge den med glappkäft några lättfattliga råd som till exempel: Var en Dirty Harry. Inte en prins Harry. Säg så lite som möjligt eller ännu hellre; inget alls.

Erkänn för dig själv att du tappat kontrollen, att du är en overtalker, att du har pratalkoholism. Det finns en styrka i att prata mindre. Många av våra största genier var introverta som gillade ensamhet och framför allt tystnad. Albert Einstein var ytterst fåordig och valde noga innan han yttrade sig.

Den berömda juristen och feministen Ruth Bader Ginsburg var känd för att göra ovanligt långa pauser mitt i sina anföranden. Hon var klok nog att inse att åhörarna behövde ta in det hon just sagt. Det är ju ett knep som forna tiders lärare ofta tog ad notam. De kunde hålla låda om till exempel förutsättningarna för den industriella revolutionen och så utan förvarning tigande ställa sig vid ett fönster med ryggen mot klassrummet, gunga liksom lite förstrött och skåda ut mot en gråmulen himmel, medan häpna elever vaknade till då det blev tyst och kanske faktiskt lät det läraren sagt smälta in i medvetandet.

En närbesläktad åkomma av OT (overtalker) är naturligtvis mansplaining

Senare har moderna pedagoger kommit på att inlärning sker enkelt om man serverar enkla lösningar. Till exempel är det bara att lära sig minnesregeln KANOT för att komma ihåg vilka förutsättningarna för den industriella revolutionen var: K=kapital, A=arbetskraft, N=naturresurser, O=organisation, T=teknik.

Nu glömmer ni inte det, va?

En närbesläktad åkomma av OT (overtalker) är naturligtvis mansplaining, något som enbart drabbar män och som många kvinnor blivit passiva offer för. Därför brukar rådet vara till kvinnor som misstänker att det manliga sällskapet drabbats av ett anfall av mansplaining att helt enkelt så snabbt som möjligt förflytta sig utom hörhåll. Det brukar nämligen inte hjälpa att snoppa av (sic!) mansplainaren med ett frostigt leende. Tvärtom kan det uppfattas som en uppmuntran att fortsätta och om lyssnerskan kontrar med att hon faktiskt innehar en docentur i ämnet och forskat på det i åratal, så kan mannen få för sig att berätta allt han sett om detta i en dokumentär på Netflix. Så det så.

Alltså blir kontentan av detta att det alltid är bättre att vara fåordig än att vara snacksalig. Bättre att lyss till den ordström som brast, än att spänna öronen.

Det finns en styrka i att prata mindre.

The post Hamori: “Det finns en styrka i att prata mindre” first appeared on Opulens.

SKILLNADER. Jesper Norström äter en burek, ser en affisch och börjar fundera över hur våra olika språk egentligen förhåller sig till varandra och vilken betydelse språkbruket kan ha i politiken.

Jag äter en flottig burek på en sylta som är av det slaget att man inte direkt stannar länge efter man ätit klart bara för njuta av miljön. Ni vet, med ostadiga plastbord som här och där fortfarande är klistriga och belysning i form av lysrörsflimmer. Men jag har ofta fungerat som så att i de mest sterila konstlösa miljöer skärps blicken. Jag har bland annat skrivit mina, i mitt tycke, bästa texter om folkhemmets bekväma melankoli över en portion mellanstora köttbullar och lingondricka hos en viss möbeldrake.

Här på grillhaket faller blicken på en affisch med texten “Ofrojmë edhe postera me motive të bukura skandinave çmime të favorshme” I bakgrunden finns ett grått suddigt mischmasch med bilder av Gamla Stan, Lapporten, Kalmar Slott med Ölandsbrons spänst försvinnande i horisonten.

“Vi erbjuder planscher med skandinaviska vackra motiv till fördelaktiga priser” visade det sig betyda efter att min översättningsapp i mobilen gjort sitt, men vad som mest intresserade mig var vilket språk det var, inte betydelsen. Dess klang av lite pidgin, “allmäneuropeiska” så att säga.

Albanska visade det sig vara.

Väl hemma i bokdammiga lyan var jag gubbig nog att att använda Nordisk Skolatlas – den blekblåa med kompassrosen – för att se mer exakt hur Albanien ligger. Jag betraktar det som en passageregion, en skärningspunkt. Är det därför språket är som det är? Ett land som rent geografiskt ser ut att kunna varit genomtrampat av handelsmän och härer. Ett Balkans Polen så att säga, inga andra paralleller dock, så vitt jag kan se.

Jag får infallet att även göra en automatisk översättning till nederländska, språket som verkligen från vår nordiska horisont framstår som en parodisk pidgin-europeiska eller något slags esperanto i än högre utsträckning än albanska.

“We bieden posters met prachtige Scandinavische motieven tegen gunstige prijzen”.

Det är här jag gör en märklig association; hur detta lite till synes grovt tillyxade språk framstår som den absoluta motsatsen till vårt högpolerade politikerspråk som mest verkar vara en rustning för att alla andra ord och tankar bara ska studsa bort som regn på en gås.

Tänk om valrörelsen kunde ha förts på ett språk som var lite mer som det nederländska.

En språkkorpus som syftade till syntes, förståelse, överbryggande. Ett språk som fötts genom stora handelskontakter på oceanerna. Liksom genomtrampat av andra ideologier och med en grundklang att vi i alla fall försökt kommunicera och hitta det gemensamma.

Övriga stickord att filosofera kring i det avseendet torde vara ödmjukhet, konstruktiv kompromiss, värme, Thorbjörn Fälldin.

The post Tänk om svenska valrörelsen hade förts på ett annat språk first appeared on Opulens.

ETNOBIOLOGI. Ingvar Svanbergs Fåglar i svensk folklig tradition är en måstebok för alla som är intresserade av fåglar, enligt Bo Bjelvehammar.

Fåglar i svensk folklig tradition
av Ingvar Svanberg
3:e upplagan
Dialogos

I bondesamhället var grundläggande kunskaper om både växter och fåglar nödvändiga, för att förutse skiftningar i tillvaron och avläsa tecken om framtiden. I fåglarnas uppträdanden kunde man avläsa det som skulle ske – väderlek, årsväxt och även krig. Hos fåglarna fanns det även dolda budskap.

Ingvar Svanberg är en framträdande författare inom den förhållandevis nya disciplinen etnobiologi – studiet av människans bruk av och föreställningar om växter och djur i det förindustriella samhället.

I denna nya upplaga med rika illustrationer går författaren igenom runt 150 arter, från alfågel till örn, utifrån erfarenhetsbaserade kunskaper målas rika bilder av skilda arter. Ingvar Svanberg är både uppmärksam och noggrann när han hanterar äldre tiders folkliga ornitologi, både vad som avser benämningar och taxonomier, allt präglas av både kärleksfull iver och vetenskaplig precision.

För att visa bokens bredd tar jag ett exempel, tofsvipan, som alla längtar efter redan i mars. Vipan har olika namn i folkmun, i Skåne finns både såvipa och såkaja, i Småland kovipa.

Vipans läte och sätt att flyga har tilldragit sig stort intresse, dessutom är det viktigt att studera fågelns uppträdande vid den första ankomsten på våren.

Vipäggen var i äldre tider eftertraktade, ansågs läckra och hade även medicinska kvaliteter. Om ansiktet gneds in med det första vipägget, så försvann alla fräknar; men det är inte riskfritt att ta vipägg, från Genarp sägs det att om du tar vipans ägg, kommer du att hänga på djävulens vägg.

För alla som är intresserade av fåglar, finns det några måsteböcker, som Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige, och till denna grupp hör definitivt Ingvar Svanbergs Fåglar i svensk folklig tradition.

The post Ett måste för alla fågelintresserade first appeared on Opulens.

KRAFTUTTRYCK. Fan, jävlar och helvete är exempel på ord som helt förlorat sin en gång så laddade betydelse och inlemmats i språket som vilka ord och uttryck som helst. Det hävdar skrivpedagogen och lektören Katrine Hamori i ett svar till Ivo Holmqvists text i onsdags, där han menade att svordomar i tidningstext är ett oskick.

Vad rätt du tänkt, vad fel du sagt, Ivo. Jag tror du lugnt kan fortsätta dricka ditt morgonkaffe utan att sätta i halsen när det gäller oskicket av det som du kallar svordomar. Du ondgör dig över alla som svär offentligt och att de borde rätta sig efter Gun-Britt Sundströms Svär inte så förbannat!

Jag tror faktiskt Gun-Britt var ironisk här.

Vi vet ju att Sverige är världens mest sekulariserade land, eller åtminstone ett av världens minst religiöst färgade land. Redan 1909 avskaffade ju Dagens Nyheter djävulen. När någon sammanbitet muttrar jävlar när den parkeringsruta man så väluppfostrat väntat på ska bli ledig, plötsligt med tjutande däck och fullständigt egotrippad nonchalans upptas av en fräck fan, då är jävlar verkligen ett milt kraftuttryck som skulle få den mest sangviniske amerikan eller centraleuropé att ta till sådana okvädningsord som vi själva aldrig skulle få för oss att använda. Såvida vi inte tillhör den yngre generation som mycket riktigt inte tycker ord med religiös kristen konnotation längre duger som kraftuttryck. De har anammat de mer kontinentala kraftuttrycken, för visst är det märkligt att vi i det avkristnade Sverige fortfarande använder ord som för hundra år sedan var tabu och i det närmaste straffbelagda, i alla fall socialt.

Själv svär jag ganska frekvent, eftersom varken fan, helvetet eller djävulen ingår i min världsuppfattning. Däremot använder jag aldrig de i dag vanliga uttrycken med sexuell anknytning. Första gången jag hörde en mycket yngre kollega tala om en annan icke närvarande kollega som en torrfitta, höll jag bokstavligen på att trilla av stolen. Dels för att ordet fitta verkligen inte hörde till min gängse vokabulär (trots att jag faktiskt är i besittning av just en sådan) och så därtill epitetet torr, som ska indikera att personen i fråga är oattraktiv, inskränkt, tråkig och allmänt oönskad. Detta sades alltså om en man – det milda ”den där jäveln” har ersatts av det mest förnedrande man kan säga om en man; att han är en kvinna. Därtill en jävligt tråkig sådan.

När min mycket vuxna, verbala, välutbildade dotter vrålar KUKEN! när hon slår lilltån i bordsbenet, blir jag lika upprörd som Ivo blir när någon tar den hornbepryddes namn i sin mun. Det är för mig svårt att förstå upprördheten över dessa idag fullständigt betydelselösa, harmlösa och faktiskt ganska lustiga så kallade svordomar. Som man väl ändå måste säga idag helt förlorat sin en gång så laddade betydelse och inlemmats i språket som vilka ord och uttryck som helst. Fan, jävlar, helvete och så vidare, har i dag utbytts mot nya mer laddade ord som samtliga har med sexualitet och kön att göra. Faktum är ju att vi alla, eller de allra flesta av oss, har kön och någon form av sexualitet. Till skillnad då från en tro på den där hornbeprydde där nere i underjorden eller hen däruppe bland molnen.

The post Svordomar en del av svenska språket first appeared on Opulens.

ORDBOK. Björn Wahlberg har skrivit en nödvändig ordbok för alla Tintinälskare, men även för folk med ett intresse för ord, skriver Bo Bjelvehammar.

Kapten Haddocks ordbok. Från alabasterskalle till ökenråtta av Björn Wahlberg
Cobolt

Tintins äventyr är en av alla tiders mest populära serier, som har översatts till över hundra språk och dialekter. En av de mest färgstarka karaktärerna i serien är kapten Archibald Haddock, med en kolerisk läggning, som skapar hans särmärke. Till det bidrar starkt det rika och varierade ordförrådet av fantasifulla eder, tillmälen och förolämpningar.

Tintinkännaren och översättaren Björn Wahlberg har i den nu aktuella Kapten Haddocks ordbok både förtecknat och förklarat 240 kraftuttryck ur kaptenens vokabulär.

Denna genomgång spänner från klassiska uttryck som anfäkta och anamma, bomber och granater, krabbsaltade tångräkor till ovanliga ord och märkliga nybildningar som grobian och rullsvansapa. Den senare är ett bra exempel på hur Kapten Haddock tänker, när han kommer i affekt och de vanliga orden inte räcker till, då tillverkar han nya, han använder och förstärker kända ord, eller så gör han en nybildning. För att finna ett förolämpande och nedsättande kraftuttryck. Han skapar det i stunden, för att öka oktanhalten när det gäller förolämpningen,

Rullvansapa är ett bra exempel med en äkta förlaga i kapucinapan, och med släktingar, som gärna Kapten Haddock använder i andra sammanhang som babian, markatta och vrålapa, alla som nedsättande uttryck.

Björn Wahlberg skriver initierat och väl, om ordens ursprung, han gör effektfulla härledningar och berättar ofta i vilka album som det går att finna de mustiga ordsvallen.

Kapten Haddock har en sällsynt kreativitet i ordbildningsförmåga, när han blir arg och valt sina fiender, då kommer de sällsamma orden och tilltalen, mest på ett humoristiskt och träffande sätt. Det är inget direkt råskäll, mer av språkliga finurligheter och experiment.

Björn Wahlberg har skrivit en nödvändig ordbok för alla Tintinälskare, men även för folk med ett intresse för ord. Det är svårt att själv använda Kapten Haddocks ord, de tillhör honom, på nåt sätt, hans egenskapade ordvärld.

The post Kartläggning av Kapten Haddocks språk first appeared on Opulens.

SPRÅKET. Christian Wåhlander begrundar hur språkbruket har förändrats från 70-talet fram till idag och drar slutsatser beträffande hur överklassens attityder sipprat ner till bredare folklager. Vikten av att visa upp en glad fasad är det som gäller.

Pappa dog för några år sen. År 2012. Det var inte jättekul faktiskt.
Nähä. Okej, det kan man ju förstå. Jättekul kan det ju knappast ha varit.
Nä, precis. Men man överlever ju. Ja, inte han då, förstås.

Ja, så där kan det låta ungefär. Nu förtiden alltså. På sjuttiotalet hade det dock låtit så här istället:

Pappa dog för några år sen. År 1972. Det var väldigt sorgligt.
Ja, det kan man ju förstå.
Ja, precis.

Lite mer ordkargt. Men ordkargheten berodde inte på att man pratade mindre egentligen, utan den berodde på att man på den tiden inte behövde hantera den sjukdom som kallas ”positivus hystericus”, och som cirka 99 procent av befolkningen tyvärr smittats av.

Det är ju nämligen så att när allt som är tråkigt, sorgligt, hemskt och så vidare måste omskrivas enligt positivus hystericus-principen så blir det per automatik mer ordrikt. Vilket beror på att man måste hantera de helt opassande positiva orden med ord som negerar dem.

Låt oss titta på den första meningen igen – då ser vi att ett “inte” kläms in före det synnerligen positiva ordet “jättekul”, för att visa att detta var nånting som egentligen var negativt. Och i den sista meningen kommer den positiva syn som MÅSTE genomsyra alla situationer fram genom ett framkrystat ’men man överlever ju’, för att visa att man verkligen inte är nån negativ gnällspik inte, trots att man helt oförskyllt råkat drabbas av nåt som “inte är jättekul”, till exempel att ens ena förälder avlidit.

Oj, mitt ben amputerades just: lite småtrist.

Här ser vi att det faktiskt får komma in lite deppiga ord även i dagens glädjefyllda tidevarv, men då endast om de förminskas genom andra ord: “lite” och “små”.

Den sista vita noshörningen dog just. Halvsurt.

Det är för sent att göra nåt åt den globala uppvärmningen. Inte supernajs.

Ja, där blev det åter en negerad positivitet. Sak samma, förminskad negativitet eller negerad positivitet, slutresultatet ger ändå en liten air av nåt som inte är helt ledsamt, utan åtminstone lite bra och trevligt när man så där riktigt tänker efter.

Dock, till och med nuförtiden, i vissa ofattbara extremfall, så kan man faktiskt använda sig av rena rama negativiteter för att visa den enorma omfattningen av det fruktansvärda som just hänt:

Zlatan har köpt in sig i Hammarby… Vilken Judas. Ett sånt as! Så vidrigt gjort! Äckelpotta!
Och så vidare.

Detta visar att det någonstans trots allt finns kapacitet för att med sina läppar forma ord som inte innehåller hyllningar till det jätteskojsiga här i livet, men man måste som sagt förstå att detta endast kan ske när världen är på väg att fullständigt upphöra, som i det nästan onämnbart ruskiga exemplet med Zlatan här ovan.

Varifrån kommer då denna vidriga (inte superhärliga) sjukdom? Slog den ned som en blixt från en klar himmel kanske? Ånej, så funkar det inte. Som så mycket annat så har denna positiva syn på saker och ting tricklat down från de lite högre samhällsskikten. Ni vet säkert allihop att det är de där rika och fina människorna med schyssta stamtavlor som sätter normen för hur livet bör genomlevas.

För länge sen satt Gustav Vasa och hans familj och hov och riddare och smaskade i sig hordvis av mat, frossade rentav, medan stora delar av befolkningen svalt och levde i totalt mörker. Idag kan vem som helst frossa i sig ett julbord, och när som helst på året dessutom.

På sjuttiotalet var det bara de värsta moderatstropparna som spelade golf och spekulerade i aktier, nu är man fullständigt onormal om man inte har en rejäl aktieportfölj under armen och mängder av järnnior i garderoben. På samma sjuttiotal var det endast de mest kända kändisarna, och de mest jetsetande jetsetarna som lät sig snittas och skäras och sys av en dyr plastikkirurg, och då förfasade sig dessutom resten av befolkningen och kallade det “onaturligt”, och i vissa fall till och med “vidrigt”.

Idag är man ju en total fjant om man inte åtminstone rakat hela kroppen och injicerat ett par kilo silikon eller liknande på de rätta ställena. Men helst ska man ju förstås även ha skurit upp ansiktet på längden och tvären, åtminstone om man fyllt trettio ålderstyngda och rynkframkallande år.

Inom parentes sagt vet jag personligen inte så mycket om alla dessa ”skönhetsbehandlingar” som omger oss lyckliga människor i dessa tider, men jag vågar heller inte googla kring ämnet, eftersom jag då för flera år framåt kommer att få annonser om plastikkirurgi på varenda internetsida jag surfar in på, och på Facebook och alla andra uppkopplade ställen. Det kallas smart marknadsföring, och det är på just det sättet Google och Facebook blivit så stormrika som de faktiskt är. Det kallar jag smart! Riktigt riktigt smart. Men kanske inte superkul för mig personligen med alla dessa förbannade hjärndödande intellektuellt förolämpande annonser som förföljer mig efter varenda googlesökning.

Ja, och i den trivsamma överklasskulturen så gäller det att alltid tänka på fasaden, att visa upp ett glatt fejs, att inte tynga andra med sina problem. För då får man inte vara med i klubben längre nämligen, för då är man i princip en loser, en svag människa, nån som inte genom ren karaktärsstyrka och tankekraft kan förstå hur härligt och fint allting är. Nej, då kan man bli nån som fuckar upp stämningen, och likna nån som kanske till och med ställer krav, nån som har behov. Nån underhuggare som vill ha högre lön, till exempel. Nån som vill ha rimliga arbetsvillkor, nån som vill ha sin del av kakan, vilket innebär att du förlorar en del av din.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Nej, så vill vi inte ha det! Bliv vid din läst, var nöjd med det du har – var positiv! Gnäll inte!

Såja, och sålunda ler vi mot varandra nu tycker jag, för enligt en moderat är det bästa du kan göra för din medmänniska, till exempel en tiggare, att le mot den. Då förändras den tiggarens liv, och allt blir positivt och härligt.

Och hade tiggaren en mobil så är det ingen tiggare, för då är hen rik, annars skulle hen inte kunna ha råd med en mobil! Så på det sättet finns det egentligen inte en enda fattig jävel i hela landet, utan alla har det jättebra, och det är bara upp till var och en att gråta av ren lycka och förstå att allt handlar ju bara om ens egen inställning till livet.

Oj, min hund dog nu också. Känns lite sådär faktiskt.

The post Det var inte jättekul att pappa dog first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. En konstig fråga kanske, men varför finns det något sådant som passiv form av verb? Jag menar någon måste ju göra det som verbet syftar på, ingenting sker väl av sig självt?/ Lars

Det var en fråga som tog mig lite på sängen. Om du räknat med ett torrt och mer språkvetenskapligt svar får jag nog göra dig besviken. I mina ögon handlar det nämligen främst om en stilistisk konstruktion när passivformen används. Det är som om fokus flyttas från vem som gör en viss sak och hamnar på själva skeendet. Det ger därmed ett slags  närmast nödvändig klang åt det som sker.

Uno Eng, en av de mer bortglömda Klarabohemerna var en mästare i det melankoliskt torra och lakoniska. Han började en av sina texter med meningarna ”Familj bildades. Mat åts.”

Det sprudlar inte direkt av passion och blodfulla viljestarka personligheter i det äktenskapet, va?

Då jag är med i min stadsdels byalag kan jag ta ett annat gammalt exempel från sanering och rivning och en skrivelse kring detta. Den lyder: ”Här bygges billiga bostäder för menlösa kvinnor.”

Det nämns inget om att det var en socialdemokrati som efter många manglingar fick igenom det, att det var den eller den byggentreprenören. Här blir det en ren upplysning för de personer som passerar byggstöket på trottoaren och kanske också en viss kollektivistisk ödmjukhet, att inte exempelvis skriva ”arbetarkommunen Malmö låter här uppföra…”

The post Språklådan: Varför finns passiv form av verb? first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! Jag såg en annons om ett föredrag kring nyspråk, det vill säga det begrepp som George Orwell skapade i sin roman 1984. Kan du ge exempel på detta, som inte är litterära utan tagna ur verkligen? / Gunilla

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag väljer att svara på din fråga för det ger mig chans för lite upprättelse efter en tid i allas hatobjekt nummer ett, nämligen telefonsäljarbranschen.

Du får här tänka dig en brunkrämad fösäljningschef med Pepsodentleende som på min fråga om det var fast eller provisonsbaserad lön sa: ”det väljer du själv efter prestation och humör”.

Just uttrycket ”att välja själv” lastar över hela ansvaret på dig, när vi allvarligt talat vet att telemarketing är ett jobb man tar nån sommar när pengarna saknas och man sedan till hösten ska göra nått vettigt av sitt liv. I hans tonfall låg också lite av att ”du vill väl så gärna viga ditt liv åt oss”.

Jag behöver väl knappast säga att det var en skitlön baserat på ett provisionssystem där det var omöjligt att lyckas. Vi kan dröja vid denna ”härligt dynamiska” bransch med det skrattretande exemplet att företagets motto var : ”Vi säljer inte. Vi vägleder kunden till köpinsikt”.

Om jag får uttrycka mig lite abstrakt finns det nästan ett slags viktlös elegans i såna floskler, där begreppen helt ställs på ända och trotsar allt sunt förnuft. Såklart var det försäljning vi sysslade med den sommaren.Vi ringde och krängde, ringde och krängde. Vi vägledde sannerligen inte till köpinsikt.

I en mildare form med noblare avsikter kan vi ta ett annat exempel: att begreppet arbetslös numera är utbytt mot arbetssökande. Det är väl i avsikt att skapa aktivitet och egen drivkraft hos den arbetslöse (där kom det verkliga ordet) men baksidan är ju att myndigheten genom språkbruket även skapar en förskjutning i ansvar.

Det är inte arbetsförmedlingens sak att fixa jobb till dig, det är du som ska ordna det. Nuförtiden är inte AF en arbetsförmedlare. Arbetsförmedlingen är huvudsakligen en kontrollinstans för att avgöra vilka bidrag du i bästa fall är berättigad till. Så i rimlighetens namn borde de byta ut ordet ”förmedling” mot något mera träffande. Men då mister de myndigheten klangen av att allt skulle gå så friktionsfritt och lätt. Som att man bara glider in i foajén och får ett jobb förmedlat.

The post Språklådan: Kan du ge exempel på nyspråk? first appeared on Opulens.

Hej! Jag heter Carl-Henrik och har börjat gå på en del föreläsningar på det lokala studieförbundet. En av dem handlade om språksociologi. En formulering som fastnade var ”språket är inte bara kommunikation, det grundar även vår världsbild”. Med all respekt för föreläsaren, kan du ge ett exempel som tar ner det hela på jorden? / M v h C-H

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej C-H!

Ja, det är ju en slags balans mellan abstraktion och konkretion. De stora begreppen öppnar ögonen, men är svåra att tillämpa på golvet. Här skulle man ju kunna ge en känga till exempelvis Skolverkets policydokument.

Men för att svara på din fråga vill jag ge ett exempel ur filosofen och religionspsykologen Mircea Eliades mest kända verk, Heligt och profant. Han nämner att det finns språk hos naturfolk i Söderhavets övärld där ordet för ”år” och ”cirkel” är detsamma. När ett år har gått är cirkeln sluten och allt börjar på nytt. Det kan vi västerlänningar väl också köpa. Semester, julafton, kräftskiva, varmvattnet i sommarstugan ska stängas av… Det vill säga ett år kan betraktas som en cirkel.

Men vad Eliade menar är något djupare. Dessa naturfolk ser inte livet som en rak linje där olika milstolpar ska passeras, vilket vi kanske gör i alltför hög grad. Vi förväntas vara klara med universitetet vid 24 års ålder, ha köpt vår första lägenhet vid 30 och vara lyckligt gifta vid 40 – sen kommer väl intresset för att brygga öl och olja in teakbord som något slags ångestdämpande hobbyhantverk. Naturfolket, däremot, anses snarare leva i ett evigt cirkulärt ”nu”.

The post Språklådan: Grundar språket vår världsbild? first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! När det gäller ords klang och värdeladdning känns det som att det ofta går i negativ riktning. Man säger ju helt enkelt inte ”zigenare” längre. Men finns det exempel på det omvända, att ett skällsord eller nedvärderande ord kommit att få en uppskattande och positiv laddning? /Åsa

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det jag främst tänker på är ordet nörd. Det hade från början en väldigt nedsättande klang och förmedlade en bild av något slags ungkarl som bodde hemma hos mamma och samlade på Star Wars-figurer.

I amerikanska collegefilmer talades det alltid om ”geeks and jocks” men här fick i och för sig plugghästarna och glasögontyperna revansch med sina specialkunskaper och kanske skedde redan här en viss förskjutning i positiv riktning?

En nörd har ofta varit specialist på sådant som inte ansetts kulturellt high brow eller varit socialt accepterat. För låt oss vara ärliga nu — det har inte direkt någon hög status att veta allt om vilket serienummer på en Darth Vader-figur som betingar högst pris på eBay.

Men, sett med kritiska och öppna ögon på samma gång, vad skiljer detta från att Knut Knutson (känd från SVT:s Antikrundan) blev utnämnd i skämtsamma ordalag till ”Sveriges främsta nörd” i direktsändning? Att veta allt om gamla möbler anses ju numera sååå fint.

Sen är det en fråga om makt och perspektiv som avgör vilka ord man anses få använda. Jag minns en lång dokumentär på BBC om hiphopens tidiga period i Bronx och en intervjuad sa ”it was a glorious time, a lot of cool niggers hanging around making new mind blowing music”. Behöver jag nämna att den intervjuade var afrikanamerikan? Det finns med andra ord en hel del exempel på att marginaliserade grupper tagit tillbaka öknamnen och vridit de verbala vapnen ur fiendens hand.

The post Språklådan: Kan nedvärderande ord bli positiva? first appeared on Opulens.