FILM. I dag, den 1 juni, är det 100 år sedan Marilyn Monroe föddes. Filip Hallbäck reflekterar över hennes stora betydelse som populärkulturellt fenomen.

Marilyn Monroe förkroppsligade en patriarkal idé om kvinnlighet

I dag den 1 juni är det 100 år sedan Marilyn Monroe (egentligen Norma Jean Baker, 1926–1962) kom till världen. Hon skapade ett outplånligt avtryck i Hollywood. Till det yttre har hon långt efter sin tragiska bortgång förevigats i populärkulturen, till exempel inom bildkonsten av Andy Warhol, inom skönlitteraturen av Joyce Carol Oates och i musiken av Elton John och Madonna. På så vis har det kollektiva minnet av henne hållits vid liv.

Mytbildningen kring Monroe

Redan under hennes livstid odlades en mytbildning som med tidens gång gjort henne till ett emblem för kändisskapets baksida. För att förstå Monroes berömmelse måste den inramas i sin historiska kontext. Det handlar inte bara om hennes ikoniska medverkan i filmer som exempelvis Herrar föredrar blondiner (1953), Flickan ovanpå (1955) och I hetaste laget (1959).

Det var mot slutet av 1940-talet som hon kontrakterades av Colombia Pictures som sökte efter en ny kvinnlig filmstjärna, som påminde om den stora kärleksgudinnan Rita Hayworth (1918–1987). Initialt kan man säga att Monroe mer påminde om 1930-talets blonda bombnedslag Jean Harlow (1911–1937), som under sin storhetstid gjorde en pionjärinsats med sina vamproller och att göra det platinablonda håret till ett signum. Harlows hastiga bortgång vid 26 års åldern av njurinflammation under inspelningen av Saratoga (Jack Conway, 1937) gjorde henne mycket sörjd och saknad hos masspubliken.

På 1940-talet storsatsade Hollywood på en rad melodramer, som gick under beteckningen ”kvinnofilmer”, på grund av att män begav sig till Europa under andra världskriget. I huvudsak riktade sig dessa tårdrypande rullar, ofta med aktriser som Katharine Hepburn, Joan Crawford, Bette Davis och Barbara Stanwyck i huvudrollerna, till den kvinnodominerande publik som fanns kvar i USA. Den trenden gick dock mot sitt slut under början av 1950-talet.

Nya ideal under uppsegling

Två centrala utmaningar som kom att prägla 1950-talets Hollywood handlade dels om att biograferna fick en konkurrensfarlig rival, nämligen tv-apparaten, dels att den yngre generationen fick allt svårare att identifiera sig med tidigare filmstjärnor, vars strålglans kändes passé. Man kan nästan säga att det klassiska Hollywoodsystemet alltså hamnade i ett slags förfall, medan en ny ordning befann sig i en långvarig etableringsfas som långsiktigt förändrade spelreglerna.

En historisk brytpunkt

1950-talet blev dessutom en annan historisk brytpunkt. Officiellt var populärkulturen konservativ i bemärkelsen att man idealiserade kärnfamiljen, stereotypa könsroller och äktenskapet, men under dess yta skedde förändringar som utmanade den sedlighetsivrande synen på sexualitet och som banade väg för 1960-talets sexuella revolution. Laura Mulvey resonerade kring hur Monroe, med sina amerikanska attribut och sin ”strömlinjeformade sexualitet” kunde fånga det mångfacetterade gränssnittet av det ekonomiska, det politiska och det erotiska i en enda bild. ”Om Amerika skulle exportera glamourdemokratin till efterkrigstidens fattiga Europa, skulle filmerna vara dess butiksfönster”, skrev Mulvey.

Det var i ljuset av denna utveckling som Monroe fick sitt kraftfulla genomslag, när hon lanserades som Hollywoods stora sexsymbol och blev en av 1900-talets mest fotograferade personer. Hennes erotiska utstrålning bestod av en kombination av sårbarhet, excentricitet och fantasier om sexuell tillgänglighet. Som en skarp kontrast till 1940-talets femme fatales som utnyttjade sin sexuella makt för att locka män ner i fördärvet framställde Monroe sexualitet som något ofarligt och självklart.

Marilyn Monroe är ständigt aktuell

Inom underhållningsindustrin skapade hon en intressant och komplex dubbelroll. Hennes olyckliga barndom, spruckna äktenskap och mystiska omständigheter kring hennes död (som än idag är föremål för kontroverser, spekulationer och konspirationsteorier) blev minst lika välkända som hennes komiska talang och glamorösa framtoning.

Hos skvallerpressen framställdes hon nästan undantagslöst som en slampig och korkad bimbo, medan många vittnat om att privatpersonen bortom det mediala strålkastarljuset i själva verket var skärpt, beläst, ambitiös och empatisk.

Föga förvånande har hon väckt stort och mångfaldigt forskningsintresse bland filmvetare genom åren – inte sällan för det fält som benämns som ”celebrity studies”. Richard Dyer påpekade hur Monroe konstruerades utifrån och för en manlig blick och på så vis förkroppsligade hon en patriarkal idé om kvinnligheten, det vill säga, en sexistisk föreställning om att det hyperfeminina per automatik innebär brist på intelligens och att kvinnors kroppar enbart existerar för männens behag.

Som ett populärkulturellt fenomen går Monroes symboliska laddning djupare än så. Susanne Hamscha menar att Monroe med tidens gång blivit ett slags projektionsyta för berättelser om USA, liksom skärningspunkten mellan massmedier, kändiskultur och konsumtionssamhället. En del menar att hon blev som en gestalt för den amerikanska drömmen, någon som gick från en hjärtskärande barndom till att uppnå evig berömmelse. Hur mycket man än jämför efterkommande filmstjärnor med Monroe kan man säga att hon kommit att förkroppsliga en robust referenspunkt som anknyter till frågor om just kvinnlighet i massmediala sammanhang. Diskussionsfrågor som inte på något sätt försvunnit ur sikte, utan tvärtom ständigt förnyats och aktualiserats inom varje ny generation.

The post Marilyn Monroe – en ikon född för 100 år sedan first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik konstaterar att Dag Johan Haugeruds ”Drömmar” är ”en film som utspelas just som i en dröm, med poetisk touch och humor.

Den norska filmen ”Drömmar” i regi av Dag Johan Haugerud har en intensitet som inte släpper greppet om publiken. Det pågår en ständig kommunikation mellan de tre centrala kvinnliga rollgestalterna, tonårsdotter, mamma och mormor.

Samtliga är lika närvarande i sina rollkaraktärer där de pendlar mellan allvar, lek och stark känsla i denna egensinniga film. Den är en del av en filmtriologi ”Sex, Kärlek, Drömmar”.

Förvånande förälskelse

Den handlar om en tonåring, Johanne, som till sin stora förvåning blir förälskad i sin kvinnliga lärare i franska. Johanne vill inte berätta om detta för sin mamma utan i stället börjar hon skriva. Ett skrivande för att försöka förstå sig själv, som vore det en dagbok eller rentav en bok.

Hon skulle kanske kunna prata med sin. mormor i stället för sin mamma? Eller kanske låta denna tuffa mormor, som är författare, få läsa hennes text? Många inre diskussioner pågår i huvudet på Johanne, väl spelad av Ella Øverbye, med stark inre energi och ett ansikte präglat av återhållen emotionell kraft.

Starka närbilder i filmen

Närbilderna av tonårstjejen Johanne är mycket starka. Hon blickar in i filmkameran med en alldeles extra intensitet och många ambivalenta känslor förmedlas. Ord och känslor växlar i filmen, allting fungerar för att fördjupa komplexiteten. Ambivalens och frågor om identitet växer till ett sammanhang bortom det förväntade.

Filmscenerna med Johanne och mormor är livfulla och pendlar mellan humor och allvar. Scenerna med mor och dotter är lite mer komplexa. Det mesta utspelas i Oslo, en dynamisk stad med mycket trappor där Johanne springer så fort det går.

Storstaden framstår som en plats som gjord för att söka nya perspektiv medan spaning pågår efter den tid och de känslor, den plats i livet som man håller på att lämna.

”Drömmar” är en film som utspelas just som i en dröm, med poetisk touch och humor. Kort sagt är det en mycket bra norsk film.

The post ”Drömmar” är en stark och intensiv film first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Nyligen avled Dame Patricia Routledge. Filip Hallbäck minns en skådespelare som briljerade i rollen som Mrs Bucket i tv-serien ”Skenet bedrar”.

De flesta av oss känner en Mrs Bucket i verkliga livet

I början av oktober avled Dame Patricia Routledge vid den aktningsvärda åldern av 96 år och därmed gjorde en karaktärstolkare av ovanlig mångsidighet sorti. På scenen var hon lika hemmastadd i musikaler och dramatik, såväl klassiker som nyskrivna verk.

Patricia Routledge växte upp under fattiga förhållanden i skuggan av andra världskriget men tog så småningom en examen i engelska och litteratur vid University of Liverpool. Det var också i Liverpool som Routledge inledde sin skådespelarbana. Från och med 1952 var hon verksam på scen, film och tv, och utvecklade en bred repertoar.

Genombrottet med ”Skenet bedrar”

För den breda allmänheten var det först i början av 1990-talet som hon fick sitt riktigt stora och välförtjänta genombrott i rollen som den snobbiga och självupptagna Hyacinth Bucket (som ständigt påminner om att namnet ska uttalas ’Bouquet’) i BBC:s sitcom-serie ”Skenet bedrar” (Keeping up Appearances). Hon som är överdrivet noga med etikett, ”fina” ord, manér och statusmarkörer. Som alltid svarar i telefon ”The Bouquet residence, the lady of the house speaking”. Men så krockar hennes envisa självbedrägeri ständigt med verkligheten, särskilt när systrarna Daisy, Rose och Violet, samt svågern Onslow kommer in i bilden.

Prästen, brevbäraren och många andra tycker att hon är outhärdligt jobbig, men spelar ändå med i falskspelet för att hålla henne på gott humör.

Routledge blev berömd

För egen del tycker jag att man mäktar med den serien i lagom doser. Stundtals är den underhållande, stundtals hysterisk. Men Routledge är hela tiden enastående i rollen som Hyacinth.

I Skenet bedrar lyckades hon skapa en minnesvärd rollfigur som gjorde henne evigt berömd. På samma gång lyckades hon med konststycket att både skapa en karaktär och en parodi på densamma.

De flesta av oss har någon gång träffat verklighetens Mrs Bucket. Någon som alltid försöker göra sig finare än vad vederbörande egentligen är och som så gärna vill bli betraktad som en ”fin dam” i omgivningens ögon.

Min erfarenhet av sådana människor är att de ofta vill dölja sin sociala bakgrund men samtidigt innerst inne vill bli omtyckta.

Routledges karikatyr övertygade

Patricia Routledge lyckades med sin briljanta rolltolkning framställa en karikatyr som kändes äkta. I likhet med hennes andra karaktärsstudier på film, tv och scenen eftersträvade hon att frammejsla mänsklighet. Med bravur uppvisade Routledge ett av skådespelarkonstens storslagna särdrag, nämligen det paradoxala med att göra en egentligen absurd rollfigur så älskvärd.

The post Patricia Routledge skapade en absurd men älskvärd rollfigur first appeared on Opulens.

FILM/TV-SERIER. Med utgångspunkt i det internationella kulturfenomenet ”den koreanska vågen” har Petra Hall intervjuat den sydkoreanske skådespelaren Yoon Hyun-min.

Sydkorea har på bara några decennier gått från att vara en av världens fattigaste nationer till att i dag kunna uppvisa en av världens starkaste ekonomier. En av anledningarna till landets framgång är en politisk ambition att främja vad som kommit att kallas ”den koreanska vågen” eller ”Hallyu”.

Detta har lett till ett växande internationellt intresse för den asiatiska nationen, ett markant ökat inflöde av turister samt en växande export av landets olika kulturella uttryck.

Ett exempel på detta är sydkoreanska filmer och dramaserier som i dag når en större internationell publik än någonsin tidigare.

”K-everything” är ett begrepp som användes i en artikel i The Guardian 2022 för att beskriva den pågående internationella hajpen kring Sydkorea. Teknikföretag såsom Samsung och LG electronics är bara två exempel på företag som når konsumenter långt utanför den asiatiska kontinenten. Sedan ett par årtionden har även olika Sydkoreanska kulturella variabler ökat i popularitet utomlands.

Turismen växer stadigt år för år, och under första halvan av år 2024 ökade den med 76 procent jämfört med samma period året innan. Ett antal som även motsvarar över 95 procent av antalet turister under samma period 2019, året före pandemin.

Av det totala antalet turister som kom 2023 var över 30 procent ”Hallyu turister”, det vill säga personer som besöker landet efter att ha influerats av sydkoreansk kultur, såsom till exempel ”K-food” och ”K-pop”.

Sydkoreanska filmer och dramaserier, ”K-drama”, är en annan viktig del av ”koreanska vågen”. I en tid då nyttjandet av olika streamingtjänster ökar både i Sverige och internationellt har även produktionen, exporten och exponeringen av dessa ökat markant på den globala marknaden.

Ett samtal med Yoon Hyun-min

En förmiddag sätter jag mig i ett samtal med skådespelaren Yoon Hyun-min, aktuell i den nya serien ”Single man and Woman” (orginaltitel 싱글남녀 ), för att prata om den asiatiska nationens framgångsrika film- och dramaindustri och hans resa från att vara en oväntad nykomling till att bli den väletablerade skådespelare han är i dag.

Han beskriver sig själv som en man med en mjukare personlighet än vad den sydkoreanska publiken tror, men under samtalets gång framträder även en självreflekterande personlighet som med en stor dos humor tycks ha nära till både skämt och skratt.

Yoon Hyun-min och utvecklingen i Sydkorea

Det ökade internationella intresset samt inflödet av utländska investeringar och kapital märks tydligt. Detta enligt Yoon Hyun-min, en sydkoreansk skådespelare med 15 år i branschen.

‒ Det märks på den stora mängd filmer och dramaserier som produceras nu och på hur påkostade många av dem är.

Hyun-min noterar även att utvecklingen lett till ett behov av fler manusskribenter och skådespelare. När detta behov tillfredsställs hoppas Hyun-min på en framtid med ännu fler internationella investeringar där kritikerrosade Sydkoreanska filmer och serier i en ännu större utsträckning når utanför Asiens gränser.

‒ Jag hoppas att filmerna kommer att uppfylla tittarnas förväntningar. Och som skådespelare ser jag  fram emot när sydkoreanska regissörer och skådespelare med stolthet kan se hur vårt arbete framgångsrikt når ut till en ännu större internationell publik.

Lång dramaserie med korta avsnitt

I den nysläppta serien ”Single Man and Woman”, spelar Hyun-min den nyskilda kontorsarbetaren Jin Seok som träffar Da Hye när de genom secondhand-transaktioner försöker sälja saker som tidigare tillhört deras respektive ex.

Utöver att vara den senaste i en lång rad dramaserier där Hyun-min är med är den även ett exempel på hur den sydkoreanska film- och dramaindustrin fortsätter utvecklas och anpassas efter en samtid där konsumtionen av korta videoklipp blivit mycket vanlig.

Den 51 episoder långa serien har släppts på den nyetablerade streamingplattformen PulsePick som fokuserar på innehåll i kort-format. Formatet har vuxit i popularitet internationellt men inte hunnit bli lika etablerat i Sydkorea som i en del andra länder, någonting representanter från PulsePick uttryckt förhoppningar att ändra på. Medan tillgängligheten till streamingplattformen i dag är begränsad till Sydkorea finns planer på att göra den tillgänglig på den globala marknaden under första halvan av 2025.

Men när jag frågar hur utvecklingen branschen genomgått under Hyun-mins 15 år som skådespelare visar sig i hans dagliga arbetsvillkor är han tveksam till om han ser någon sådan effekt nu.

‒ Förutom behovet av fler bra manus märker jag inte några direkta förändringar i mitt dagliga arbete, förklarar han.

Men det var inte som skådespelare Hyun-min först blev känd för det sydkoreanska folket.

‒ Som barn var min enda dröm att få spela baseboll och att bli en professionell basebollspelare.

Och detta kom han att ägna 15 år åt innan han bestämde sig för att avsluta sin idrottskarriär och söka efter en ny sysselsättning. Men att det skulle komma att bli skådespeleri var ingenting den unge Hyun-min visste där och då.

Musikal inspirerade

Det var först när han gick på sin första musikal som inspirationen kom och tankar på en framtida skådespelarkarriär började slå rot. När möjligheten att gå på en audition för just den musikal som väckt hans lust att bli skådespelare dök upp tog han den chans som år 2009 skulle komma att ta honom upp på scenen för första gången.

‒ ”Finding Mr. Kim Jong-wook” var den första musikal jag såg och jag blev attraherad av yrket. När jag sedan såg att det dök upp en audition för rollen som Kim Jong-wook valde jag att satsa, och jag fick rollen.

Yoon Hyun-min minns debuten

Hyun-min var väldigt nervös tiden innan han skulle gå upp på scenen och möta publiken den där gången för 15 år sedan.

‒ Jag hade många olika tankar, jag oroade mig mycket och undrade över hur jag skulle göra för att undvika misstag. Men när jag väl stod på scenen försvann all nervositet och allt kändes helt fantastiskt. Jag tror det berodde på att jag redan var van vid att spela baseboll framför en stor publik och jag är väldigt tacksam över att jag kunde dra nytta av den erfarenheten även i min nya karriär. Tryggheten Hyun-min kände när han äntrade scenen första gången, och känslan av att agera framför publik, gav mersmak och Hyun-min uttrycker sin förvåning över hur häftig upplevelsen skulle visa sig vara.

‒ Om jag hade vetat innan hur roligt det är med skådespeleri hade jag slutat spela baseboll tidigare, konstaterar han.

Yoon Hyun-min och karriären

Hyun-mins nya karriär tog snart fart och han är i dag en skådespelare med mångårig erfarenhet av att spela i både filmer och dramaserier; de två format där han i dag känner sig mest hemma, även om musikalscenen fortfarande lockar. Som en numera erfaren skådespelare med ett stort antal produktioner att se tillbaka på frågar jag om någon haft extra stark betydelse för honom.

‒ Den som betytt mest är ”My Holo Love”. Jag är stolt eftersom det var den första sydkoreanska dramaserien på Netflix. Jag oroade mig över hur allt skulle gå, men den togs emot bra, och jag gillar att det är en hjärtvärmande historia. Det var dessutom en utmaning att spela två olika karaktärer i serien och när vi var klara kände jag att jag hade utvecklats och vuxit som skådespelare.

Och att fortsätta utvecklas som skådespelare är någonting han ser fram emot.

‒ Om tio år vill jag vara fortsatt konkurrenskraftig på denna marknaden. Jag vill utvecklas vidare och när jag fyller 50 år vill jag vara en coolare och sexigare skådespelare.

Och han tycks ha en tydlig idé om hur detta skulle gå till.

‒ Jag vill spela en skurk! Någon som Jokern, förklarar han. En typ av karaktär som skulle skilja sig sig från hans tidigare erfarenheter där han främst arbetat inom den romantiska genren.

Att ta på sig en helt annan yrkesroll inom film och dramaskapande än den som skådespelare tycks dock inte vara aktuellt.

‒ Jag skulle inte kunna vara regissör. Jag skulle bli för irriterad på skådespelare som inte är bra nog, säger han med ett skratt. Att testa att vara producent hade varit spännande, men jag tror inte det kommer ske. Men (tillägger han med glimten i ögat), jag gör det om du skickar mig pengarna som behövs.

I takt med att de sydkoreanska filmerna och tv-serierna nått en större internationell publik märker Hyun-min av att hans namn även blivit känt i andra länder.

‒ Jag får meddelanden från många andra länder, främst från Sydostasien. Jag tror att jag nått den publiken tack vare Netflix, och jag är fortfarande både förvånad och ödmjuk inför uppmärksamheten de ger mig.

Och vem vet. I en samtid präglad av ett inflöde av utländska investeringar till, och en ökad export av, sydkoreansk film och drama är kanske denna uppmärksamhet från en internationell publik ett tecken på att det trots allt börjat ske vissa förändringar i det vardagliga sammanhanget och arbetet som sydkoreansk skådespelare.

The post Yoon Hyun-min ‒ en av stjärnorna i ”den koreanska vågen” first appeared on Opulens.

PROSA. ”Marie-Louise Ekman ger en öppen och hudnära skildring av ett liv i strid, av en kärlek, som aldrig dör, av en frånvaro, som också paradoxalt nog är närvaro,” skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes bok om maken Gösta.

Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till
av Marie-Louise Ekman
Piratförlaget

Skådespelaren Gösta Ekman d y dog den 1 april 2017. Hans grav finns på Katarina kyrkogård och gravstenen är formgiven av hans hustru Marie-Louise Ekman. Ovanpå själva gravstenen med namn och årtal, står ett fönster, där en fågel tittar in, egentligen är det två fåglar, men för att se den andra, måste man gå runt till baksidan.

Gösta Ekmans namn leder tankarna åt en massa håll – Svenska Ords revyer och filmer, Sickan i Jönssonligan, kommissarie Martin Beck, Marie-Louise Ekmans filmer från 1996 och framåt och även stora seriösa roller som August Strindberg i tv-serien ”En dåres försvarstal”.

Marie–Louise Ekman och Gösta delade allt under ett trettioårigt äktenskap, både arbete och privatliv.

Med Göstas död 2017, bröts livstrådarna dem emellan i ett avseende, på ett annat sätt finns de kvar.  

Marie-Louise Ekman skriver intensivt om Göstas sista dagar i livet. Det är nära verkligheter, som i vissa fall är svåra att ta till sig. Det är svårt att alltid förstå vad som händer vid sjukhussängen, många upplevelser gränsar till hallucinationer och främmande världar. Mycket handlar om förnekelse och en bristande förmåga att ta till sig det som händer.

Lägg därtill denna ständiga strid mellan rationalitet, förnuft och känslomässiga tillkortakommanden.

Utgången är given, men ändå så långt borta, men ändå så bristande nära.

Det finns inga alternativa vägar, inga stigar, som är okända eller otrampade. Det finns bara en väg, utstakad och rösad. Det som händer är att allt detta stora i ett rikt yrkesliv, visserligen lever kvar, men så bryskt och brutalt klipps av.

Samtidigt med dessa rapporter från ett livs slutskede, löper ett annat spår i boken från Göstas allra första dagböcker. Om en ung mans vedermödor, tvivel och fruktan. Han vet inte vad han ska bli, vad han ska göra eller hur han ska bete sig för att han ska nå sitt mål, att bli skådespelare. Ett trevande och ett sökande.

Det är en knagglig väg, med ständiga misslyckanden. Långa perioder mår han riktigt dåligt som människa. Osäkerheten får ständigt en påväxt, självförtroendet mer än sviktar.

Det är en början på ett liv, som efter många turer och rekyler landar – allt slutar i att han blir en av de mest uppburna inom sitt yrke, skådespelarens.

Marie-Louise Ekman ger en öppen och hudnära skildring av ett liv i strid, av en kärlek, som aldrig dör, av en frånvaro, som också paradoxalt nog är närvaro. Ingenting i rummet vill hon ska rubbas, för tänk om han kommer tillbaka!

Nästan allt pågår:

”Klockan tickar.
En båt.
Hörs i fjärran.
Hammarslagen.
Har tystnat. – – -”

The post Öppen och hudnära skildring av kärlek som aldrig dör first appeared on Opulens.

STANDUP. Komikern Ahmed Berhan är trippelaktuell under våren, som programledare i TV, skådespelare och med en ny standupturné. Han har också nyligen blivit pappa för andra gången. Jenny Wickberg fick ett samtal om konsten att skämta om känsliga saker och om hur pappalyckan blir en skärm gentemot omvärlden.

Frågesportprogrammet ”Invandrare för svenskar”, som du är programledare för, har kommit på SVT för en andra säsong. Hur gick det till när programmet skapades?

– Producenten Micke Lindgren kontaktade mig och sa att han hade en idé för ett program han tyckte det skulle vara kul att göra. Vi träffades, snackade ihop oss, bildade en liten redaktion och fixade en pilot som spelades in. Och det gick bra, piloten gick rakt in.

Första omgången möttes av mycket ros men också en del ris, där en sak som kritiserades var att ni låtit islamkritikern Chang Frick medverka. Hur väljer ni vilka som får delta?

– Vi satsar på att få så mycket bredd som möjligt. Ett gemensamt drag är att alla medverkande har starka personligheter och tar plats på sitt eget sätt.

Det är ett roligt program, där det är högt i tak och ni skämtar mycket och rätt grovt kring sådant som har med rasism och fördomar mot olika invandrargrupper. Hur ser du på humorn som ett vapen mot intolerans?

– Det är ett jättebra redskap som jag har jobbat mycket med i mina egna standups. Det är också med hjälp av humorn som jag har hanterat mycket i mitt eget liv, som en väg mot ökad förståelse.

Att skämta om rasism kan vara en känslig sak. Hur känner du var gränsen går?

– Var ett skämt landar handlar mest om vad du är ute efter. Om du vill såra någon med ett skämt är det lätt att ta sig dit. Men med skämt som har andra mål än att kränka folk, så känns värmen och det finns en glimt i ögat.

Har du någon gång passerat gränsen och skämtat på ett sätt som du i efterhand ångrar?

– Det har jag absolut, det är en del av jobbet. Som komiker svänger man sig ut där. Det handlar inte om att jag vill vara kontroversiell eller passera gränser. Man testar sig fram och ibland landar det snett. Då går man hem och skriver om, och testar igen.

Du spelar också en av de två bärande rollerna i teaterföreställningen ”8 kvadrat” på Stadsteatern i Husby. Berätta om föreställningen?

– Den handlar om två bröder som delar rum. En är 18 år och den andra 22-23 år, vilket är känsliga punkter i livet. Pjäsen handlar om hur deras relation och vardag påverkas, när de försöker växa upp i det lilla utrymmet, samtidigt som de ska hitta sina platser ute i samhället och världen. Jag spelar storebror som ska hitta en egen väg, medan lillebror kämpar med att bryta sig ur lillebrorsrollen.

Känner du igen något av dig själv i rollen som storebrodern Ermias?

– Inte mer än att jag också har varit på den tumultartade platsen i livet, där man ska hitta sin väg. Han har en annan situation än jag hade, med en ensamstående mamma och där han tvingas ta ansvar i hushållet. Jag var storebror, men hade tur och växte upp med en extremt ansvarsfull lillasyster, och känner mig därför mer som en lillebror.

Du ska dessutom ha premiär för en ny föreställning med humorkollektivet Semst, där temat är ”Medelålderskris?” Vad handlar den om?

– Jag är medelålders men har inte fattat grejen med den där krisen. När jag ser mig om är både jag och mina vänner som har passerat 35 år på bättre platser än vi var tidigare. När det gäller åldersnoja hade jag mer av det tidigare. Jag, Jonatan Unge och Branne Pavlovic har en show om det. Den blir stökig i sann Semst-anda och vi åker ut på en turné med några få stopp.

Ytterligare en stor sak är att du nyligen blivit pappa för andra gången. Hur är du i rollen som förälder?

– Jag älskar den rollen och tycker det är fantastiskt kul. När min första dotter föddes hade jag tur i oturen, då det var mitt i pandemin. Jag fick tillbringa mycket tid hemma vilket gjorde att jag kunde vara i bebisbubblan, och missade inte en dag i hennes liv. Det känns konstigare nu när jag har varit ute och jobbat. Min andra dotter har blivit en månad och jag tittade på henne, och undrade när hon blev så stor. Det känns synd, samtidigt som det händer annat i mitt liv som är bra.

Allt utvecklas inte bra i det samhälle dina döttrar ska växa upp i, där både den öppna rasismen och klyftorna i samhället ökar. Hur är dina tankar och känslor kring det?

– Det är fördelen med att ha blivit pappa, att mitt fokus ligger mer på mina två döttrar än på att oroa mig för omvärlden. Jag satsar på min egen lilla värld, för att hålla den trygg. Där är jag i en lyxbubbla och kan njuta av det liv jag har framför mig. Världen har dessutom gått igenom många tvister och kriser, men mänskligheten är ändå kvar.

Du började utbilda dig till civilekonom, men sadlade om och blev komiker. Det var en kraftig sväng?

– Där finns en koppling till pjäsen jag spelar i. Jag skulle hitta min egen väg och plugget blev ett sätt att göra det på. Jag hade inga planer på att arbeta med underhållning eller media, och att jag började plugga berodde på en press hemifrån. Men det var genom plugget jag träffade Kodjo Kolor, som satte mig i kontakt med den svenska standupscenen.

Så du var inte killen som alltid skulle framträda i skolan?

– Nej inte riktigt. Jag har alltid älskat att skoja, fast inte på det sättet att jag såg det som en möjlig väg in i ett yrkesliv. Kulturvärlden var för mig så främmande den kunde bli. Därför är det kul att spela i en pjäs som ”8 kvadrat”. Den är skriven av Murre Gonday och Simon Mateios som kommer från Husby och min medskådespelare Sharmake Elmi är också från västerort, och vi spelar för de ungdomar som bor där idag. En sådan pjäs kan förhoppningsvis inspirera ungdomar från området att våga ta steget in i kulturvärlden.

Du har invandrarbakgrund, då dina föräldrar kom från Eritrea. Hur ser du på dina blandade rötter, vad i dig är svenskt och vad är eritreanskt?

– Som alla med liknande bakgrund är det en salig blandning. Jag har tre ben som jag vilar på, där svenskhet och det eritreanska finns med, men att jag är muslim har också spelat stor roll. Som många med annan bakgrund slås jag av hur jag kan känna mig mycket som invandrare när jag är här, och hur svensk jag känner mig när jag är utomlands då andra sidor kommer fram.

Du har själv vuxit upp i en  förort och valde att satsa på en utbildning som civilekonom. Vad var det som fick dig att studera vidare?

– Det kom hemifrån och var inte mycket att diskutera. Jag tog ett sabbatsår efter gymnasiet och tänkte spara pengar och resa runt, men det var svårt att få jobb. Efter ett år sa min pappa att jag inte kunde sitta och hänga mer utan fick börja plugga. Han sa också att även om du inte gillar pluggandet, kan du genom det hitta något annat du vill göra, och det fick han ju rätt i.

Om du fick prata med ditt 14-åriga jag, vad hade du gett honom för tips inför vuxenlivet?

– Stressa inte utan ta det lugnt och njut av att vara där du är och våga satsa när det är något du vill.

Du fick flera hjärtattacker vid 37-års ålder. Vad hände?

– Jag fick massor av små attacker, som kickade igång när jag ansträngde mig fysiskt. Avståndet hemifrån till min dotters förskola var precis lagom långt för att det skulle starta, men när jag kom fram och satte mig ner för att ta av henne ytterkläderna fick jag en paus som fick det att lugna sig igen. Så höll det på tills jag en dag inte lyckades varva ner tillräckligt, utan det slog till på riktigt och jag fick ta ambulans till sjukhuset.

Vad sa de på sjukhuset? Du var ju väldigt ung för att få en hjärtattack.

– (Skrattar) Jag har alltid varit tidig för min ålder, och var det nu också. Det var väldigt många frågetecken kring vad jag hade fått först. Det jag kände var att jag hade ett tryck över bröstet och hade svårt att andas och de trodde först det var hjärnhinneinflammation. Det skulle innebära att jag blev tvungen att vila och ta det lugnt i ett halvår, vilket stressade mig mycket. När de kom och sa att det var hjärtattack fick jag en chock.

Hur mår du idag?

– Bra. Jag hade tur och fick inga permanenta skador på hjärtat. Men jag har en dosett och kan jämföra hjärtmediciner med min svärmor.

Karriärmässigt har du redan hunnit med mycket. Vad är dina framtida mål?

– Det är att fortsätta på den bana jag är på. Det jag känner starkast för är standupen, men hoppas få fortsätta med bredden där jag också får göra fler grejer.

Du har ett fullbokat schema med både pjäsen och en turné med Semst i vår. Ska du ha någon föräldraledighet?

– Det lättar upp framåt sommaren. Då ser jag fram emot att få njuta av att vara pappa.

The post Helgporträttet: ”Om du vill såra med ett skämt är det lätt att ta sig dit” first appeared on Opulens.

INDIEPOP. Svenskspråkiga skådespelaren Henrik Heselius från Finland gör musik som Nuuksio. Nu kommer debutvideon till hans låt Mer. 

Finska indiepoparen Henrik Heselius började enligt egen utsago spela i band vid åtta års ålder men solodebuterade först 2021 med singlarna Inlindad och Cirklar, på modersmålet svenska. Nu är han tillbaka under namnet Nuuksio med låten Mer som trots titeln görs i ett minimalistiskt, avskalat arrangemang. Livevideon premiärvisas 17 februari. 

I videon, inspelad under en festival i Helsingfors, syns en overheadapparat dränka sångaren i cerisa och gula orber. Låten framförs tillsammans med musikerna Mirei Kato och Theo af Enehielm. 

Att Henrik Heselius är en liveartist vittnar om hans bakgrund som skådespelare. Han har bland annat spelat mot Sven Wollter i tv-filmen Georg & Lydia från 2011. På scen har han också medverkat i den pilsnerosande uppsättningen av Ebberöds bank samt i serietecknarna Nina Hemmingssons och Liv Strömquist föreställning Jag är din flickvän nu. Artisten låter via sitt skivbolag meddela att en EP och ett fullängdsalbum inte är långt borta.

The post Nuuksio vill mer first appeared on Opulens.

TEATER. Komikern och skådespelaren Claes Malmberg repeterar nu sina 27 roller inför enmansföreställningen Hundraåringen som får premiär den 30 juni på Tjolöholms slotts sommarteater. Opulens fick ett samtal med honom om hans långa erfarenhet av skådespelaryrket och vägen dit. 

”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” blir teaterpjäs, med premiär på Tjolöholms slotts sommarteater den 30 juni, och med dig i samtliga 27 roller. Det är imponerande, hur går det till?

– Vi vet inte om det är imponerande än! När jag först ställdes inför detta så visste jag inte att det var 27 roller, men att göra monologer eller att vara själv på scen är ingenting nytt för mig. Det här sättet att berätta historien på är lite annorlunda från andra monologer i och med att man spelar rollerna. Det finns partier med berättarröst men de är inte så många som de kanske vanligtvis skulle ha varit i en sådan här produktion. Ibland spelar jag sju roller samtidigt.

– Men efter några veckor känns det som att man alltid har jobbat så här. Jag var och läste en pjäs som jag ska spela på Göteborgs stadsteater till hösten, om Lenny Bruce. Då var det en massa andra skådespelar där, som det ju vanligtvis är, men min första reaktion var vad gör alla ni andra här?

Vilken är den största skillnaden mellan att göra en pjäs själv och att spela tillsammans med andra skådespelare, tycker du?

– Jag har slagits av hur mycket mer man får gjort när man bara är en skådespelare än när man är många. Därmed inte sagt att det är någonting jag rekommenderar för svensk teater generellt. Huruvida det blir bättre eller sämre tror jag har att göra med vilken historia man berättar. Vi kände från början att just den här historien kunde tjäna på att inte ha så många skådespelare, jag tror att den lätt skulle kunna bli baktung, så pjäsen är skriven med den förutsättningen. För egen del kändes det som en lagom utmaning vid 61 års ålder att försöka ro det här i land med hedern i behåll.

Hur gör du för att särskilja de olika rollerna och inte blanda ihop karaktärerna och deras egenheter med varandra?

– Det är det vanliga knepet, repetera mycket. Det är den enda vägen. Det är som med allting annat, ju mer jobb du lägger ner ju bättre blir förhoppningsvis resultatet. Det är ett tufft jobb men nu när vi har hållit på ett tag tycker jag inte att det är så svårt. Även när jag spelar med stora ensembler måste jag kunna de andras repliker lika bra som mina egna. Så jag behöver inte lära mig fler repliker nu än i vanliga fall. Men för mig handlar bra skådespeleri om att kunna lyssna på den andre skådespelaren och den delen försvinner ju här. Det är den stora skillnaden.

Hundraåringen är en speciell filur, en gammal men äventyrlig man med ett minst sagt händelserikt liv. Vad tror du att den här föreställningen kan ge till de som tittar?

– Jag tycker att all teater ska ha ett underhållningsvärde, men det kan se olika ut beroende på vilka historier vi berättar. För mig är underhållning att försöka upprätthålla ett slags intresse hos publiken och att de först känner och sedan tänker. Den här pjäsen har inga djupsinnigheter på det sättet, men tyvärr har den ju blivit mer aktuell på grund av att samhället runt omkring oss har förändrats. När vi gör en atombomb i föreställningen så får det en helt annan vidd nu än vad det hade fått för bara ett eller två år sedan. När jag gör Stalin kan man se en massa paralleller med vår tid och vad som händer i Ukraina.

– Man kan läsa in massor av saker i den. Hur vi förhåller oss till äldre människor, hur vi behandlar dem och om vi lyssnar på dem i tillräcklig utsträckning. När jag växte upp tyckte jag att det var oerhört roligt när min mormor och morfar berättade om när de var små, bara att de hade varit lika gamla som jag var overkligt i sig. Kan jag få någon att säga att en människa inte är värdelös för att den fyllt hundra år, utan fortfarande har någonting att ge till oss andra som är yngre, då har jag åstadkommit någonting.

Du poddar, är med i TV, teater och filmproduktioner. Hur är det att skådespela på en teaterscen till skillnad från i en tv- eller filmproduktion?

– Jag har sagt det många gånger, för mig är yrket att spela live för publik, att filma är som att åka på spa. Då kan jag koncentrera mig på min egen roll och behöver inte ha något ansvar för helheten. Medan jag på teatern måste ha kontroll på precis allting, på ljuset, ljudet och alla mina uttryck.

–Jag har jobbat mycket med komisk teater och där vet du med en gång om du har lyckats eller misslyckats. Det går på bråkdelen av en sekund, om de inte skrattar åt en komedi är det ett misslyckande. Samtidigt kan man vända på det, jag är lika glad nu när folk skrattar åt mig som när jag var 12 år och stod på roliga timmen. Det är den enda drog jag ägnat mig åt som ger samma kick varje gång.

Du har ju lång erfarenhet av skådespeleri, och slog igenom i slutet av 80-talet med rollen som Ronny Jönsson. Har du någon favoritroll av alla du har gjort?

– Ska jag vara helt ärlig så är mina största roller de som har riktat sig till barn, som Lottas pappa eller Pål Isman i julkalendern. Det är de tyngsta rollerna vad gäller att beröra människor, där jag överlägset har fått flest kommentarer. Pål Isman är så ny och kommer säkert inte få samma dignitet som Lottas pappa, eftersom Lotta är en Astrid Lindgren-berättelse.

– Den filmen är nästan lika aktuell idag som när vi hade premiär. Det är vad som skiljer en familjefilm från en vuxenfilm som dör efter några veckor, särskilt idag när det kommer så många nya hela tiden. För att synas i den världen måste du göra en film som verkligen når människor och jag har inte gjort någonting i min karriär som är större än Lotta på Bråkmakargatan vad gäller publikens reaktioner.

Vad är det som är så speciellt med att spela för barn?

– Dels tycker jag att det är oerhört viktigt med barnkultur, att barn tidigt får historier berättade för sig utifrån deras situation. Det är en floskel att säga att barn är det viktigaste vi har men de är ju det. Vårt ointresse i att hjälpa barn och unga framåt i livet gör att vi plötsligt sitter i en situation där många unga människor tappar hoppet och ägnar sig åt sådant som de egentligen inte vill ägna sig åt. Det enda botemedlet mot det är ett samhälle med mycket djupare empati och förståelse för vad det är att vara ung och vilka utmaningar man ställs inför. Kulturen är inte svaret på alla frågor men jag gör hemskt gärna familjeunderhållning och hade gärna spelat mer barnteater under min karriär.

Men innan du blev skådespelare så påbörjade du en utbildning till plåtslagare, hur såg klivet ur därifrån till teatern?

– Det var slumpmässiga omständigheter. Jag är oerhört oteknisk och opraktisk överhuvudtaget, varför jag hamnade gå plåtslagarlinjen var för att jag lovade mamma att jag skulle gå på gymnasiet och det var det enda jag kom in på. Jag vantrivdes något fruktansvärt, skolkade allt som oftast och tyckte inte att livet var så jäkla roligt.

– Jag tror det var en engelskafröken i åttan som hade sagt till mig att jag borde bli skådespelare för att jag pratade mycket och tyckte om när folk skrattade. Jag reflekterade inte mer över det men en dag när jag gick förbi Göta teater på Andra Långgatan, en fri teatergrupp i Göteborg, så kom rösten upp i mitt huvud. Jag frågade dem om jag fick vara med, skådespelare kunde jag inte bli men jag skolkade lite oftare och blev en slags hustomte där på teatern. Något år senare var det en skådespelare som hoppade av en barnpjäs som skulle improviseras fram och då frågade de om jag kunde vara med och täcka upp tills de hittade en ny, men det gjorde de aldrig och sedan dess har jag spelat teater.

Wow, vilket flyt ändå.

– Ja, jag har haft ett osedvanligt flyt, jag vet inte vad det beror på men jag kan inte klaga. Sedan har jag behövt jobba som alla andra och haft svårare perioder men aldrig behövt vara orolig hur jag ska tjäna mina pengar, där har jag varit extremt välsignad genom alla år. Nu är det snart över, snart är jag i mål och kan andas ut.

Ja för annars kan jag tänka mig att skådespelare är ett yrke som för vissa kan kännas läskigt att satsa på just för att konkurrensen är hård.

– Jag har en son som vill bli skådespelare och jag ska ärligt säga att det väcker en viss både oro och ångest. Han får bli precis vad han vill, men vissa dagar känner jag att det är ett väldigt utsatt yrke där man måste vara extremt dedikerad. Jag har förstått först i efterhand att jag har varit det. Eftersom jag kom in på teatern på det märkliga sättet har jag alltid haft en distans till yrket och tänkt att det inte kan vara för evigt. För mig har det varit ett bra sätt att förhålla mig till det här livet, jag har hela tiden varit beredd på att de ska ta slut och att man inte kan luras hur länge som helst. Men sedan visade det sig att man uppenbarligen kan det.

Vad var det lockade dig och kanske fortfarande lockar med att stå på scen?

– Det som lockar mig är att beröra människor och få dem att skratta. Jag har gjort många estradörföreställningar med orkester och stand up-föreställningar, där jag har gått från skratt till djupt allvar utan att ha några bryggor mellan. Det finns ingen gång som människor är så öppna för allvar som efter ett skratt, då är de helt värnlösa och kan inte värja sig. Jag tycker Lars Norén var en mästare på det, det är den enda svenska dramatiker som jag kan säga skrev svart komedi på riktigt. När man tittar på hans pjäser så skrattar man så att man skriker ena sekunden för att falla i djup gråt i den andra. Att inte gå via intellektet, utan via hjärtat som i sin tur skapar tankar.

Du har ju intresserat dig för buddhism, vad ledde dig in på den andliga vägen?

– Jag hade ett buddhistiskt center en gång i Stockholm med en tibetansk buddhistisk lama och han var inte så noga med titlar utan det som hjälper en hjälper en. Men det jag studerar och ägnar mig åt är buddhism rent praktiskt i den meningen att jag försöker att nå någon slags insikt om mig själv. Det går lite långsamt och trögt men det var å andra sidan ingen som sa att det skulle gå fort. Jag tror på gud också och har djup respekt för att buddhism är buddhism så jag skulle inte vilja bland in gud i buddhismen, men för att jag ska må bra så tror jag på att det finns någonting som är betydligt mycket större än mig själv. Att det finns någon form av kraft som håller allting samman. Längre än så har jag inte kommit men jag ber till gud varje dag och försöker ägna mig åt att analysera mig själv så gott jag kan, försöker ändra på destruktiva sidor och ägna mig mer åt de konstruktiva. Vissa dagar går det jättebra och andra går det åt helvete.

Verkar som att du trots framgång och många roller har behållit dina värderingar, hur har det gått till? Har religionen haft någonting med det att göra?

– I viss mån, tror jag. Jag känner alltid att det är någon som ser mig, det kan ju vara tecken på narcissism också i och för sig. Men jag har en upplevelse av att det finns någon som i någon mening inte dömer mig men som reflekterar över vad jag faktiskt gör, det är förmodligen en del av mig själv som gör det. Det handlar väl om det som kallas för samvete, för min del har det oftast varit till min fördel men ibland också destruktivt då jag har drabbats av självförakt när jag inte lyckats, framför allt som yngre. När man hade höga ambitioner och allting skulle vara perfekt. Sedan jag blev äldre har jag lite mer medkänsla med mig själv.

– Min pappa dog när jag var 11 år. I och med att mina föräldrar skildes så hade jag ingen relation med honom när han levde heller. Det märkliga var att när han dog så fördjupades våran relation så trots att jag inte har träffat min pappa sedan jag var fem, sex år. Det finns någonting inom buddhismen som kallas för bodhisattva, en ängel som av medkänsla till andra går före och tar smällarna, och sådan har min pappa varit. Han var ju gravt alkoholiserade, en olycklig människa, och på det sättet har han blivit ett varnande exempel för mig som gör att även om jag har varit i farozonen flera gånger både med narkotika och alkohol så har det funnits något stopp i mig hela tiden. Det tror jag är för att min pappa har gjort en slags bodhisattva-gärning, även om han inte var medveten om det och det hade varit bättre om han låtit bli, men han har fostrat mig trots att han inte har funnits där.

Har buddhismen, eller tron, påverkat dig som skådespelare?

– Ja det tror jag, det har ökat min koncentrationsförmåga och jag är inte lika splittrad när jag gör saker. Det kan givetvis vara ålder och erfarenhet också. Och yrket är inte hela livet. Jag sa någon gång att jag hellre är en bra människa än en bra skådespelare men då frågade Sven Melander mig vid något tillfälle om man inte kan vara både och? Och det hade han ju rätt i, det kan man ju faktiskt. Så Sven Melander har också haft en stor betydelse för min insikt om mig själv. Det är oftast inte de komplicerade svaren som är de bästa utan de lite enklare som vi glömmer bort.

Så din pappa har haft stor inverkan på dig…

– Ja, sedan får man inte glömma sin mamma som var där hela tiden. Hur man än vrider och vänder på det så har min mamma haft en större betydelse för den människan jag är idag än vad min pappa någonsin har, och så tror jag att det hade varit oavsett om han hade levt. Det är återigen bara spekulationer. Min mamma är det viktigast men det är så lätt att glömma de som är där mitt framför näsan på oss, de har vi förmåga att bortse ifrån. Det är många mammor som ska ha tack genom historien som inte har fått det tack de var värda, och det beror inte på att man inte har älskat dem utan för att man har tagit dem för givet.

Finns det någon annan som har varit en inspiration för dig, antingen yrkesmässigt eller privat?

– På det andliga planet har den tibetanske laman varit en stor inspirationskälla. Det är som med teater, den som repeterar mest blir oftast bäst, och han har ägnat större delen av sitt liv åt att utveckla sig själv som person. Yrkesmässigt har jag haft en enorm tur att få jobba med en av mina största idoler Jan Malmsjö, jag fick nypa mig i armen när jag stod på samma scen som honom. Jag har fått jobba med många bra skådespelare under åren och egentligen har alla inspirerat mig i meningen att jag har tittat på vad de gör och försökt göra ungefär samma sak. Jag har ju ingen utbildning utan har fått lära mig den vägen.

Du ska ju spela Lenny Bruce i vinter också på Göteborgs stadsteater. Vad mer händer för dig nu?

– Jag spelar nu fram till den sjunde augusti, sedan ska jag börja spela in en långfilm i september. Sedan ska jag repetera Lenny Bruce och jag har tv-jobb som jag inte riktigt vet vad det blir av än. Filmen och Lenny Bruce är de stora jobben.

– Första gången vi gjorde stand up comedy, 1981 kanske, gjorde jag Lenny Bruce helt omedveten om vad det var. Det enda jag imponeras av idag är mitt eget mod vi den ålder, jag var inte gammal, runt tjugo år. Det var mest ett experiment för att jag skulle få spela för vuxna, fram till dess hade jag bara spelat barnteater. Så jag är ju väl bekant med Lenny Bruce, sedan finns det inga likheter mellan oss två i övrigt.

Har du något gemensamt med hundraåringen som du snart ska spela?

– Har jag tur så har jag det snart, om jag blir lika gammal. Nej, inte mer än att jag blir äldre. Jag drömde om att bli äldre när jag var liten, det var ett av livsmålen. Men jag har väl inte så mycket gemensamt med Allan Karlsson, han spränger och ägnar sig åt dynamit. Om jag hamnar på ålderdomshem är det möjligt att jag också kommer att känna att det vore ganska gott att öppna fönstret och bara dra. Den känslan kan jag ju ha nu när jag bara är 61 år också. Där är jag lik hundraåringen, med den skillnaden att han gör det och jag gör det inte.

Du har flyttat en del också, så på så sätt har du ju dragit iväg många gånger.

– Jag har både flyttat och skilt mig många gånger, jag är inte rädd för förändringar och framförallt inte i mitt privatliv. Därför tror jag att jobbet blev en trygghet ett tag, för där var det ordning och reda. Många tror nog att teater inte har så mycket ordning men säger vi att vi ska ha premiär ett visst datum så är vi klara då. Till skillnad från en hantverkare som kan komma den 30:e juli fast han sa juni.

Vad ser du fram emot inför premiären av Hundraåringen?

– Jag hoppas att vi kan göra historien rättvisa, det har varit en väldigt lustfylld och rolig repetitionsperiod. Jag hoppas att folk tycker att det är bra och att de får en kul timme och fyrtio minuter. Att de inte tyckte det var bortslösad tid att gå dit, det är det jag hoppas på!

The post Helgporträttet: “Vore gott att öppna fönstret och dra” first appeared on Opulens.

PRIS. Regipriset Falstaff tilldelas i år tre stipendiater. Regissören och skådespelaren Anna Pettersson från motta 300 000 kronor och skådespelarna Hannes Meidal och Jens Ohlin får dela på samma summa.

– Vi har i total enighet kommit fram till att dessa tre enastående och modiga konstnärer är mycket värdiga mottagare av Falstaff-priset. Det är en sann glädje och ett stort privilegium att få förmånen att ge stipendiet till så begåvade pristagare som kommer att ge oss flera starka och angelägna konstnärliga upplevelser, säger Falstaff-stiftelsens ordförande Nils Spangenberg i ett pressmeddelande.

Falstaff-priset har delats ut sedan 2018 och syftar tilla tt inspirera regibegåvningar inom film, teater eller opera.

Anna Brynhildsen

The post Regipris till Anna Pettersson, Hannes Meidal och Jens Ohlin first appeared on Opulens.

AUKTION. Skådespelaren Elliot Pages memoarer “Pageboy” har sålts till Flatiron Books efter en budgivning, skriver Deadline.

Det ryktas i den amerikanska bokbranschen att förlaget betalat tre miljoner dollar, ungefär 28 miljoner kronor, för rättigheterna. Ett ovanligt stort förskott, även när det gäller en känd persons självbiografi.

Memoarerna skildrar hur Elliot Page, som växte upp som Ellen Page i Halifax i Kanada, möttes av homofobi både i sin hemstad och senare i Hollywood när hon Oscarnominerades för rollen som Juno i filmen med samma namn.

Boken behandlar även reaktionerna när Elliot Page kom ut som trans i december 2020.

“Pageboy” kommer att ges ut under 2023. Flatiron Books har tidigare givit ut böcker av Oprah Winfrey, Jamie Oliver, Joe Biden och metoo-grundaren Tarana Burke.

TT Nyhetsbyrån

The post Förlagen slåss om Elliot Pages memoarer first appeared on Opulens.

SPELPRIS. Josef Fares spel “It takes two” vann flera priser vid The Game Awards. Bland annat galans finaste pris för bästa spel.

– Jag skakar, det här är ett stort tillfälle för mig, säger Josef Fares i sitt tacktal.

Josef Fares och spelgalan The Game Awards har en historia. 2017 höll Fares en galen intervju där han utropade “Fuck the Oscars”, som sedan dess blivit något av hans signum. När han nu fick kliva upp på scenen i Microsoft Theater i Los Angeles för att i direktsändning ta emot galans finaste pris kunde han inte låta bli att blicka tillbaka på det famösa uttalandet.

– På sätt och vis blev Oscarsgalan “fucked”, för The Game Awards har blivit mycket bättre, sade han till publikens jubel.

Han tillägnade priset till utvecklarna på Hazelight, som ligger bakom vinnarspelet “It takes two”, liksom sin dotter och hans ännu ofödda dotter.

– Det så härligt att ha barn, jag är överraskad över hur mycket man älskar dem. Om du inte har några barn, se till att skaffa, hojtade Fares.

Flera vinnare

Josef Fares har all anledning att vara nöjd med tillställningen. Han blev kvällens stora vinnare, i och med att “It takes two” även kammade hem priserna för bästa familjespel och bästa flerspelarspel. Den hyllade tidsloopskjutaren “Deathloop” från franska Arcane fick också med sig flertalet priser, däribland bästa actionspel, och även “Forza horizon 5” tilldelades flera priser.

The Game Awards brukar beskrivas som den största spelgalan och arrangörerna är mer än nöjda med att liknas vid just en spelens Oscarsgala.

Förutom att prisa årets bästa spel bjuds det på trailers, nyheter och musikuppträdanden. Sting och Imagine Dragons var några som uppträdde i år.

Till skillnad från förra årets coronaupplaga sker årets gala inför publik, även om ett och annat munskydd påminde om att pandemin inte är över.

Skådespelartätt

I år var det snudd på fler skådespelare än spelskapare som dök upp på scenen. Keanu Reeves och Carrie-Ann Moss visade upp en trailer ur den nya “Matrix”-filmen, och berättade också att teknikdemon “The Matrix awakens”, som visar upp vad spelmotorn Unreal Engine 5 kan prestera, nu går att ladda ned till Playstation 5 respektive Xbox Series X/S.

Simu Liu, Giancarlo Esposito och Ming-Na Wen presenterade priser, och Ben Schwartz visade med hjälp av Jim Carrey, den sistnämnde förvisso via videolänk, upp den nya trailern för “Sonic the hedgehog 2”.

Några som gick lottlösa från galan var svenska “Valheim”, som fick se sig besegrat av “Kena: Bridge of spirits” i kategorin bästa indiedebut. Det blev heller inget pris till esportstävlingen i “CS:GO”, PGL Major Stockholm, utan kategorin för esportevenemangspris vanns av VM i “League of legends”.

Gustav Sjöholm/TT

The post Josef Fares stor vinnare vid spelgala first appeared on Opulens.

UNIK KONSTNÄR. Den australiske skådespelaren David Dalaithngu, känd som David Gulpilil, har avlidit.

Med en över 50 år lång filmkarriär är Gulpilil Australiens mest kände aboriginske skådespelare och en av de mest kända urinvånarna i landet.

David Dalaithngu upptäcktes under sent 1960-tal av den brittiske regissören Nicolas Roeg, som gav honom den bärande rollen i “Walkabout – Mannaprovet” från 1971. Den filmen, officiellt brittisk, var en av de tidigaste och viktigaste inom den våg som väckte den närmast icke-existerande och provinsiella australiska filmindustrin.

Då 14-årige Gulpilil, som knappt pratade engelska och sällan hade vistats utanför sina hemtrakter i byar i norra delen av landet, blev stjärna över en natt, flögs till Cannes och Hollywood och var i allra högsta grad delaktig i landets filmboom – inte minst som den förste aboriginske skådespelaren som faktiskt var mer än en birollsinnehavare som spelade en urinvånare som den vite mannen ville se honom.

“Walkabout – Mannaprovet” hade trots allt premiär bara fyra år efter att urinvånare börjat räknas som människor i den officiella folkräkningen.

Rasism, alkohol och fängelse

Men filmen introducerade också alkoholen i hans liv och utanför strålkastarljuset fortsatte livet på samma sätt som för så många urinvånare. Rasism, alkoholism, otaliga fängelsedomar och ett vitt samhälle som inte tog hänsyn till den kultur Dalaithngu kom från höll på att fälla karriären redan på 1970-talet.

David Gulpilil Ridjimiraril Dalaithngu, som är hans fullständiga namn, tillhör – som levande och avliden – Yolngu-folket och föddes i en liten, fattig by, långt från ett modernt samhälle. Eller som han själv presenterade sig i filmen “Another country”, om hans hemby Ramingining i Norra territoriet:

“Jag är en dansare och konstnär, som många av mitt folk. Jag är skådespelare också, ni kanske har sett mig i ‘Stormpojken’ eller ‘Crocodile Dundee’ eller den där filmen ‘Australia’. Jag har vunnit priser, jag har rest jorden runt, jag har hängt med Jimi Hendrix och Bob Marley och har fått medalj av drottningen av England (sic). Inte dåligt av en svarting va? Jag har suttit i fängelse också, mer än en gång”.

Många filmer

Förutom de nämnda filmerna spelade Gulpilil bland annat i “Rätta virket”, Netflix-skräckisen “Cargo” och tv-serien “The leftovers”. I år gick den åtminstone femte långfilmslånga dokumentären om hans liv upp på bio i hemlandet.

Han arbetade med i stort sett alla stora namn inom landets film- och tv-industri och hans död var av digniteten att den offentliggjordes av delstaten South Australias premiärminister Steven Marshall.

“En för sin generation unik konstnär som formade Australiens film och hur aboriginer skildras”, sade Marshall i sitt uttalande.

David Dalaithngu led sedan flera år av lungcancer och levde sina sista år på ett vårdhem i den södra delstaten. Han blev 68 år.

Martin Yngve/TT

The post Skådespelaren David Gulpilil har avlidit first appeared on Opulens.