TEATER. ”Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra,” skriver Lena Torquato Lidén som sett ”Sonetter” på Göteborgs stadsteater.

Sonetter
Studion Göteborgs stadsteater

På en scen bestående av en sorts stor matta som välver sig bakåt som en våg projiceras ord och bilder från ett England för 400 år sedan medan fem aktörer, i rörelse, delar på uppgiften att recitera dessa mästerverk på vers.

Det som föreställningen fångar in är den till synes helt tidlösa upplevelsen av att vara människa. Shakespeares texter handlar om kärlek, svartsjuka, otrohet och naturens och tidens växlingar. Skådespelarna är så olika varandra och i introduktionen, som nästan gränsar till en liten uppläxning om hur man bygger upp en sonett och var den kommer ifrån, poängteras att de inte tar hänsyn till könsidentiteten i originaltexterna.

Och att testa att skrika orden i en stor megafon längst upp på kanten av scenen ger ett intryck av arg ungdom även om texten kanske inte alls hade den intentionen i sin ursprungliga utformning. Men Shakespeares sonetter i sin helhet uttrycker stark passion på olika sätt och visst kan stark kärlek också i vissa fall gränsa till ilska.

I ett parti, som upprepas, säger “ynglingen” att han älskar den han vänder sig till lika starkt som den andre älskar andra och det finns en hopplöshet i det brustna hjärtat. Här visas allvaret i ett förlorat slag om någon annans kärlek. Det är något som griper tag i mig.

Men jag betraktar föreställningen också som en lek och vi i publiken skrattar och tycker att tiden flyger. Skådespelarna stiger över gränserna också genom att gå ut i publiken och spraya med rosenvatten medan de i otakt läser olika texter vilket resulterar i en kakafoni.

I en annan scen, som jag tycker om, blir den äldsta i ensemblen, Philip Zandén, en mycket skicklig skådespelare, ”retad” för att skönheten vittrar med åren. Det talas om de svarta lockarna som blir vita och den äldre delen av publiken hummar i medhåll.

Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra. Det är i linje med mycket annat i regi av Kenneth Kvarnström som i applådtacket ställer sig upp med den mästerliga översättaren Lena R Nilsson vid sin sida.

The post ”Sonetter” är en mycket njutbar föreställning first appeared on Opulens.

TEATERHISTORIA. Ingela Brovik har sett ”Fantasin mot makten”, en utställning om Skånska Teatern. En fri teatergrupp som när det begav sig hörde till de främsta i landet

”Fantasin mot makten” är titeln på en ny utställning om Skånska Teatern, på Teatermuseet i centrala Malmö. Skånska Teatern var en fri teatergrupp som startade i Malmö i början av 1970-talet, men flyttade till Landskrona där verksamheten utvecklades. Skånska teatern skapade under perioden 1974-1994 konstnärligt mycket starka föreställningar med fördjupade politiska perspektiv, som ”Maria från Borstahusen” och Shakespeareuppsättningar som ”En midsommarnattsdröm”. Den som var där glömmer aldrig Rolf Lassgårds Puck med rosa pyttesmå vingar. Ej heller slutet på denna föreställning där fokus förändrats, utan att texten ändrats, så att vinkeln blir annorlunda på ett betydelsebärande sätt. Skånska teatern blev på kort tid en av de ledande fria teatergrupperna.

”Fantasin mot makten” är en utställning där det visas ett omfattande och mångfasetterat urval teateraffischer från Skånska teaterns många föreställningar. Det är affischer med stor konstnärlig kraft och därtill utgör tidsdokument av rang. Kort sagt är det en mycket intressant utställning.

Här ett citat ur Teatermuseets program, formulerat av medlemmar av Skånska Teatern: ”Fantasin mot Makten! Här kommer Du in i en värld av drömmar och rop efter något nytt! Konstnärer har materialiserat sina drömmar om en bättre och rättvisare värld också i affischer. De drömmarna är tänkta att spridas på gator och torg! Teatrar uppmanar: Kom till oss och dröm!” Man kan även gå till Teatermuseet i Malmö och kanske börja drömma.

INGELA BROVIK

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Fantasin mot makten” first appeared on Opulens.

ORIGINALITET. ”Inget är nytt under solen, bara variationerna och varianterna av det som någon redan tidigare har kommit på, möjligen omedveten om sin stora originalitet,” skriver Eric Axner-Norrman. 

Det finns mycket som vi kan beskylla tidigare historiska epoker för. Inte minst både de kloka och mindre kloka saker som vi ännu idag tycker, tänker och gör, beroende på vad för slags skuld vi vill att historien ska bära åt oss. Det kan vara en betryggande tanke att ha i bakhuvudet, den att vad du än tänker eller gör så går det alltid att med lite fria associeringar koppla ihop det med en föregångares tankar eller handlingar. Du känner att du står på någorlunda stadig mark.

Napoleon bar på de långa marscherna genom det tidigmoderna Europa med sig vetskapen om Julius Caesars erövringar, just som Caesar tänkte på Alexander den stores erövringar när han själv la under sig landmassor och folkslag för Roms räkning. Alexanders lärare Aristoteles kom ihåg vad hans lärare Platon hade kommit fram till, liksom Platon lagt på minnet det som hans lärare Sokrates hade sagt.

Originaliteten och romantiken

Originalitet är ett halt begrepp, vars yttrande ofta leder till att uttalaren själv halkar över sitt omdöme. Vad kan med säkerhet sägas vara verkligt originellt? Origin på engelska, från lainets origo, betyder som bekant ursprung. Vilken av henne uppkommen företeelse kan numera, så här trehundratusen år eller så efter den moderna människans uppkomst, med sanningen någorlunda i behåll anses vara så ursprungligt och okontaminerat av tidigare mänsklig aktivitet att det någorlunda allmänt kan anses vara ett original?

Sådana frågor tog upp stor hjärnkraft hos många under en inte allt för avlägsen epok: romantiken under 1800-talet. Med det växande intresset för ursprung i bred bemärkelse började också sidointressen växa fram; bland annat intresset för folkkultur, som ansågs stå närmare naturen än den förkonstlade och sönderkultiverade finkulturen. Till detta hör även intresset för människans tidigaste historia, som under 1800-talets fortskridande sköts längre och längre bakåt i tiden.

Ett annat var såklart intresset för den skapande människan, alltså inte enbart intresset för det hon skapat. Konstnärer som tonsättaren Franz Liszt och målaren Gustave Courbet geniförklarade sig själva och upphöjdes till nära nog gudomligheter av entusiastiska beundrare och lärljungar (Richard Wagner behövde självklart ingen annan som bevisade för honom hans egen gudomlighet).

Barockens syn på originalitet 

Under en annan historisk epok, som stod på ungefär samma tidsmässiga avstånd från romantiken som denna gör för oss nu, sågs konceptet originalitet på från en ganska annorlunda utgångspunkt. Den långa och grandiosa barocken värdesatte rörelse och dramatik, känsla och lidelse. Om sedan ett konstnärligt verk, såsom en kristallvas eller en katedral, uppvisade spår av vad som kunde anses nyskapande, något utanför tidsålderns stilideal, så må det så vara. Om detta uppfattades positivt eller negativt berodde självfallet både på utförare och betraktare, på geografisk plats och andra omständigheter. Men det som med tiden kom att växa till ett behov – för att inte säga ett tvång – för skapare att i sitt skapande vara djupt personliga och alltså därigenom kunna uppfattas som originella, det var ingen vanligt förekommande uppfattning bland de som vandrade på denna del av jordklotet i kråskravatt och allongeperuk för sisådär fyra sekler sedan.

Georg Friedrich Händel, den tyske tonkonstnären som under något annorlunda stavning och uttal kom att bli Englands främste musikalstrare, är ett typexempel på denna (icke-)föreställning om originalitet. Hans även för sin samtid djärva “lån” av andra kompositörer ledde till en viss ryktbarhet i negativ bemärkelse. Dock var det vad som gjordes med det inlånade materialet som spelade den huvudsakliga rollen. Användes det på ett tillfredställande sätt så kunde nästan en hur grov stöld som helst av andras – eller lån från eget tidigare – arbete förlåtas.

Alla barockens kompositörer lånade och stal nämligen. Det var tidens praxis och allmänt accepterade tillvägagångssätt. Skulle man som de lutherska kyrkomusikerna i den tyska kultursfären klämma ur sig en ny sakral kantat i veckan så var det ju inte fel att kunna tillgå lite färdigskrivna noter av en italiensk kollega, som dessutom sannolikt ingen i det lilla furstendömet förutom kyrkomusikern själv kände till (för denna illustrerande passage har Johann Sebastian Bach och Antonio Vivaldi funnits för författarens inre, men dessa utgör endast ett mycket berömt av många historiska exempel).

Förändrat synsätt över tid

Detta synsätt var ingalunda ett unikum för barocken. William Shakespeare under den elisabetanska renässansen i England exempelvis, som baserade alla sina pjäser på tidigare nedskrivna berättelser av något slag. Då Wolfgang Amadeus Mozart hade skrivit någon passage som för Wienklassicismens konventionella regler kunde anses vara originell, så gick dennes vän Joseph Haydn in och försvarade sin yngre kollega från de som undrade vad detta regelbrott var för något. Trots allt hade ju Haydn under sin mångåriga isolation från omvärlden som anställd hos de ungerska prinsarna Esterházy själv skapat många av reglerna.

Som med det mesta så ändrades detta synsätt över tid och originalitet kom att värdesättas mer än nästan någonting annat. Pur experimentlusta och den fria individualitetens egendomligheter har varit det som fört mycket av den kulturella utvecklingen framåt. Tänk John Cage eller Jackson Pollock. Allting behöver inte vara satt i en större omgivande kontext – ett kulturellt ramverk som allting behöver pressas in i.

Trots det så kan som sagt allting, med lite fantasi och övertygelse, ses som en del av en kontinuitet som sträcker sig ända tillbaka till ursprunget; benpipor med borrade hål i och uppspända djurskinn som spelades medan väggmålningar i rödockra och snidade träfiguriner kom till inne i de första husen, med en in-och utgång och tak och väggar av solitt berg.

Inget är nytt under solen, bara variationerna och varianterna av det som någon redan tidigare har kommit på, möjligen omedveten om sin stora originalitet. Typiskt kan det då tyckas vara att vår så sentida kultur lägger så tung vikt vid att göra saker som ingen någonsin har gjort innan. Kanske är det den försvinnande lilla chansen som gör att hoppet lever och frodas så väl, detta hopp som är det sista att lämna människan. Inte ens på den punkten kan någon av oss sägas vara särskilt originella.

The post Essä: Händels stölder och originalitetens uppkomst first appeared on Opulens.

SHAKESPEARE. Bengt Eriksson har läst Tova Gerges tolkningar av Shakespeares sonetter och tycker att de är bra. Men reflekterar samtidigt över den svåra konsten att översätta.

Sonetter av William Shakespeare
I tolkning av Tova Gerge
Nirstedt/Litteratur

Översättning eller tolkning? Går ens en översättning av skönlitteratur att åstadkomma utan att det blir en tolkning? Och särskilt då kanske av poesi. Om det ska gå måste ju översättaren frigöra sig från det mesta, till exempel samtiden, dagens språkbruk och sig själv. Ja, allt utom originaltexten (och, när det som här gäller ett äldre verk, dess tid).

Så jag frågar igen: Går det? Eller snarare, ska det verkligen gå? Är det något att sträva efter? Eftersom det inte går, som sagt. Kanske bör istället varje översättare ha som syfte och mening att tolka i sin nutid. Att, i det här fallet, överlämna William Shakespeares ”Sonetter” som tillgänglig, fungerande och ingripande lyrik i läsarnas tid – en förbindelse mellan då och nu.

Annars blir väl resultatet som bäst och mest ett historiskt dokument och som värst och sämst ett museiföremål i någon monter med en glasruta som skydd mellan sig och läsaren. Guiden pekar på föremålet och läsarna kan konstatera att så diktade alltså Shakespeare. Jaha. Men har det kommit någon ny diktsamling?

Den här recensionen hade också kunnat börja på följande sätt: Att vare sig översätta eller tolka Shakespeares ”Sonetter” till svenska är omöjligt. Det går bara inte, om översättaren/tolkaren ska hitta de motsvarande, exakt rätta svenska orden för Shakespeares sena engelska 1500- och tidiga 1600-talsord samtidigt som hen räknar rader och stavelser och dessutom ser till att rytmen stämmer.

Bara att ge upp, ju. Kanske bättre, för att få fram innehållet i sonetterna, att översätta rakt av till prosa? (Och rekommendera intresserade att läsa dem i original, för trots deras ålder är William Shakespeares 154 sonetter inte alls svårlästa idag heller.)

Gerge och Ström, en jämförelse

Med dessa inledningar skrivna vill jag säga att jag tycker Tova Gerge lyckas bra, så bra som jag tror är möjligt med sina tolkningar av sonetterna. Lika bra som Eva Ström häromåren lyckades med sina tolkningar. Jo, kanske småfult att jämföra men hennes bok ”Sonetter – William Shakespeare – Tolkning och kommentar Eva Ström” (Lind & Co, utgiven 2010) är den närmast föregående tolkningen av Shakespeare-sonetter som jag har läst så det blev omöjligt att inte ta fram den boken och jämföra.

Ström är kanske inte striktare men hon är strängare mot sig själv. Hon söker svenska ord som står Shakespeares engelska närmare. Gerge tolkar vildare och mer frisläppt, inte innehållsligt, där är bägge lika noga, men språkligt.

Intressant att jämföra hur de tolkar/tolkat, bägge två, var för sitt, men också hur själva böckerna är gjorda. Ström lät Shakespeares original inleda varje tolkning, de trycktes efter varandra, alltså original-tolkning, så att läsarens ögon snabbt kunde växla mellan originalet och tolkningen. Ett grepp som alltid fungerar bra. Ström skrev också en kommentar till varje tolkad dikt direkt efter tolkningen.

Tova Gerge skriver i stället ett essäliknande, högst personligt och ja, intimt efterord (med angivna notnummer) om William Shakespeare, hans sonettdikter och sina tolkningar. Ett lika spirituellt som självsvåldigt efterord, det är mycket läsvärt och ger en bra grund till förståelsen av hennes tolkningar, varför hon översätter och tolkar som hon gör.  

Efter efterordet kommer noterna med förtydliganden. Också detta fungerar väl men långt ifrån lika bra som Ströms omedelbara kommentarer. Vad gäller själva tolkningarna tänker jag inte gradera, Gerges respektive Ströms tolkningar konkurrerar inte. De kompletterar. Läs bägge! Det går alldeles utmärkt och ger en dubbel ingång till Shakespeare-sonetterna.

Gerge både vågar och fegar

Bägge lyckas/lyckades lika bra – och för all del lika dåligt eller inte så bra, ibland. (Främst tänker jag kanske på rytmerna som tar några snedsteg, fast Shakespeare själv kunde faktiskt också halta till.) Av just den anledning som jag tidigare redogjorde för: Det är omöjligt för någon enda översättare/tolkare att lyckas rätt igenom och fullt ut. Rytmen kan ta ett felsteg. Rimorden känns inte som de mest självklara. Ordföljden måste omvändas.

Det går bara inte att undvika. Tova Gerge har också skrivit ungdomspjäsen ”Så nätterna”, uppsättningen av teaterpjäsen föregick utgivningen av boken, med utgångspunkt från sina tolkningar av William Shakespeares sonetter. (En Romeo och Julia-berättelse som triangeldrama och det passar bra, för just så är också sonetterna.) Teaterrecensionerna innehöll en del kritik för nytolkningen av sonetterna medan den tryckta boken knappt uppmärksammats alls. Men hur har hon då tolkat:

Har Gerge översatt och tolkat med talspråk, för framförande på scen? Nja, hon tolkar inte på talspråk men använder enstaka talord – som ”dom”. Hon kan också foga in ett ”så” för att rytmen ska ramla på ändan.

Inte mer. Och det är synd, kan jag tycka. Att hon både vågar och fegar. (Som en recensent skrev när jag försökte göra något liknande med Sapfos dikter och fragment, tolka henne och dem samtida med idag. Då borde jag ha vågat ännu mer, enligt den recensionen.) I likhet med Gerge, som vågar mycket men fegar lite.

Intensivt efterord

Tolkandet hamnar liksom mitt emellan, det når inte ända fram till idag. För Shakespeare (liksom Sapfo) är dagsaktuella, fortfarande, just nu. Ja, nog kanske ännu mer idag, ännu mer behövliga. Ämnena för William Shakespeares sonetter – den unge, vackre mannen som sonetterna diktades till och om, den förbjudna kärleken och åtrån, alltså sex och poeten själv – befinner sig inte under ytan och i garderoben numera. Eller borde inte göra  det.

Läs Tova Gerges efterord, börja med att läsa det, hennes intensiva efterord, om hennes förhållande till sonetterna, snarast så, och till ämnet för sonetterna, till poeten Shakespeare och den unge mannen. Liksom vardagspersonligt skrivet, direkt tilltal, kroppsnära, såväl med hjärtat som kroppens övriga delar. Gerges förklarande – både för sig själv och läsarna, tror jag – efterord lägger grundstenar för läsningen av själva sonetterna.

Shakespeares första sonett

Jag måste ju citera något också när jag tyckt så mycket, ska avsluta med att citera hela William Shakespeares hela första sonett i Tova Gerges tolkning. Frågor: Är detta dåligt? En alltför modern tolkning? Svar: två gånger nej. Nej! I alla fall jag tycker att det här är bra. Läs! Och läs gärna högt för dig själv…

1.

Vi åtrår vackra väsens tillväxt, skörd,
en evig skönhets ros som motstår död,
men tids nog så blir mogen frukt förstörd,
och ättlingen bär minnet, ung och spröd.
Men binds du vid din egen klara blick,
och matar lågan med din egen växtsaft,
skapar du svält av överflöd du fick,
grymt blir det ljuva till din egen motkraft:
Din unga friskhet pryder världen nu,
ger bud om att det blir en praktfull vår,
Men din knopps innehåll begraver du,
du söta tölp, står snålt kvar där du står:
      Frossa nu inte, ömka världen, kom –
      i världen, inte graven, hungrar dom.

The post Den svåra konsten att översätta Shakespeare first appeared on Opulens.

SENSATIONELLT. Max Melgar redogör denna vecka för sensationella rön. Nämligen att en utomjordisk civilisation ligger bakom både jordiska uppfinningar som plogen och kulturella mästerverk likt Shakespeares Kung Lear.

För fyra månader sedan i Atacamaöknen fångade en grupp av radioteleskop – ALMA – ett antal radiovågor som troligtvis kommer att få litteraturforskare i världen, och i synnerhet i Storbritannien, att bli lika mycket förbluffade som förfärade över innehållet i de aktuella radiovågorna. Nämnas ska först att innehållet är ännu inte helt uttytt men tillsammans med astrofysiker och ledande lingvister har de till stora delar dechiffrerat de betydelsebärande färgskiftningarna i vågornas elektromagnetiska strålning. Vad vi talar om är en berättelse som en annan för oss okänd civilisation nedtecknat och sänt ut i universum i hopp om – kan man förmoda – berika universum litterärt. Ett ytterst hedervärt tilltag.

Det är en berättelse som har påtagliga och skrämmande likheter med Shakespeares Kung Lear med den enda lustiga skillnaden att namnet på kungen i uttydningen är Pung. Men som sagt i övrigt finns allt som vi kan finna i Shakespeares tragedi – de tre döttrarna, hyckleriet, sveket, girigheten, landsförvisningen, fredlösheten, det sköra samvetet, galenskap, självmord och slutligen den sanna kärleken. Och det mest häpnadsväckande i uttydningen av radiovågorna är att en av döttrarnas namn är – just det – Cordelia. Och som om inte detta vore nog så finns även några rader som nästan är identiska med de som Shakespeare skrev:

“Gråtande kom vi till världen.
Vi gråter för att vi kommit hit
till denna skådeplats för narrar.”

Redan nu förekommer det djärva spekulationer om att Shakespeare under 1600-talet stod i nära förbindelse med höglitterära utomjordingar som antagligen vid den tiden var djupt beklämda av jordbornas medelmåttiga belletristiska prestationer. En annan spekulation som går i likande riktning är att samma utomjordingar försåg storheter som Homeros och Cervantes med idéer – och möjligen visioner – som resulterade i att Illiaden och Don Quijote såg dagens ljus.

Den sydafrikanske professorn i idéhistoria Jann Swiftobi har tagit dessa spekulationer ett steg längre och frågar sig – en aning oväntat – om inte dessa utomjordingar även introducerade plogen för människosläktet för 8 000 år sedan men också rent av skriftspråket och pengar 3 000 år senare. Professor Swiftobi har blivit förlöjligad och hårt kritiserad för sina vidlyftiga spekulationer och ett tag framfördes det skarpa krav på att han skulle fråntas sin professur vid universitetet i Pretoria. Hans teorier kan mycket riktigt vid en första anblick tyckas besläktade med en svårare form av sinnesrubbning.

Hans räddning blev ett antal nya radiovågor från yttre rymden. Det kinesiska och enorma radioteleskopet FAST – med sin diameter på 500 meter – fångade nämligen upp några märkliga radiovågor vars innehåll har samma signatur som de som handlade om Kung Pung. Den avancerade astro-ling-analysen visar att vi har att göra med en pedagogisk bilderbok dom lär ut hur man tillverkar en plog, vilket naturligtvis låter helt osannolikt men likväl är sant. Och faktum är – och detta är verkligen omvälvande – att när radiovågorna bryts och reflekteras i mikroskopiska vattendroppar i luften, samtidigt som solen lyser, så projiceras lättillgängliga färgglada bilder på himlen som visar innehållet i radiovågorna, det vill säga, bilder på hur man tillverkar en enkel plog.

Om allt detta stämmer så måste världshistorien skrivas om och människans självbild monteras ner för att sedan ersättas med en bild där geniet lyser med sin frånvaro. Kort sagt, snillets lyster kommer att blekna betänkligt och kvar blir ett snille som nedgraderas till att vara en budbärare av utomjordisk kunskap. Därmed inte sagt att dessa budbärare saknar värde men de revolutionerande idéer som hjälpt mänskligheten kan inte tillskrivas dem själva utan ska rätteligen ses som frukter av en annan civilisations intelligens, välvilja och generositet.  

The post Liv i Kosmos: “Kung Pung och plogen” first appeared on Opulens.

TEATER. Ett välspelat drama, av “utsökt Stockholms Stadsteater-klass, med en ensemble där alla levererar”, konstaterar Lena S Karlsson som sett Gasljus på Kulturhuset Stadsteatern. 

Gasljus av Patrick Hamilton. Regi: Melody Parker
Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.

När ridån går upp för Melody Parkers iscensättning av Gasljus placeras man i ett rum som erinrar om charmiga brittiska pusseldeckare. Vi befinner oss i familjen Manninghams hem. Det ombonade rummet med klassiska herrumsstolar, den obligatoriska brasan med bredvidstående tevagn för tankarna till en mysdeckare signerad Agatha Christie eller någon annan deckardrottning anno dazumal.

Ett rum fyllt av trevnad – eller? Här handlar det oväntat om avancerad psykisk misshandel – Gaslighting. I centrum finns gaslampor som lever sitt eget liv som det tycks, inte minst den centralt placerade takbelysning som ändras när någon är uppe på vinden. Gasljuset är dramats nerv, som det ska visa sig, ett uttryck för den psykiska terrorn, som också pekar mot dramats upplösning.

Bella, här gestaltad med bravur av Helena af Sandeberg är offret som successivt bryts ner och hennes make Jack, Henrik Norlén, förövaren. Genom att manipulera Bella får henne att tvivla på sitt omdöme och psykiska hälsa. Jack beskyller Bella för att ljuga eller vara på väg att bli galen, han serverar skickligt utplacerade “bevis” på hennes bristande verklighetskontakt och sin egen förträfflighet som man och förförare. Han “bevisar” att hennes psyke är bräckligt och iscensätter egendomliga påhitt för att undergräva hennes tro på att hon är “frisk”.

Patrick Hamilton skrev pjäsen 1938 och blev en succé. Gasljus är för cineaster liktydigt med den magnifika storfilmen signerad Georg Cukor från 1944 med Ingrid Bergman som den sköra Bella och Charles Boyer som Jack, med den filmen blev gaslighting ett begrepp. Ingrid Bergman belönades med en Oscar för sin tolkning av den med tiden allt mer psykiskt trasiga Bella.

Regissören Melody Parker har placerat handlingen till ett obestämt 60-tal eller möjligen 70-tal med kotlettfrisyrer, polisonger och stormönstrade skjortor, pigor i nätt svartvitt verkar mera 20-tal, kanske har Melody Parker medvetet velat placera dramat utom tiden, för att understryka gaslighting som något ständigt pågående.

Energin i föreställningen höjs rejält när den frilansande detektiven Rough, gestaltad av Bahador Foladi, träder in i handlingen. Han tror sig veta att den storskrytande och allmänt otrevlige Jack själva verket är en simpel tjuv, som döljer sina brott bakom en genuint borgerlig fasad. Tillsammans gillrar Bella och Rough en fälla för den i fråga om brutalitet mångbegåvade Jack, som utan att blinka går in i den. I egenskap av kriminell är han nämligen inte den vassaste kniven i lådan, därtill en misslyckad skådespelare och manschauvinist som gärna citerar Shakespeare. Kanske är det nyckeln till hans personlighet.

”En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare som larmar
Och gör sig till en timmas tid på scenen
Och sedan ej hörs av. Det är en saga,
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.”

Genremässigt spretar Gasljus i Melody Parkers tappning åt alla håll – till en del ett groteskt relationsdrama som Lars Norén på speed, Helena af Sandebergs Bella är skör på gränsen till utplåning, skådespelarmässigt en triumf som verkligen griper oss om hjärtat. Eller kan man se det som en West End melodram med många beröringar med engelsk teatertradition. Eller är det ett drömspel, där vad som helst kan hända. Slutscenen är dubblerad flera gånger som just en av Bellas mardrömmar. Det är en effektfull avslutning på detta välspelade drama, av utsökt Stockholms Stadsteater-klass, med en ensemble där alla levererar.

The post “Gasljus” i en uppsättning som övertygar first appeared on Opulens.

LYRIKSVAR. Idag presenterar Gunnar Lundin en textsvit av Hans Boij. Det rör sig om ett slags svar på Pentti Saarikoskis dikter. Formen är lyrikens, men samtidigt är sviten ett slags litterär hybrid, text skriven på vad Lundin kallar “boijska”.

Originalitet består i att en författare har en genius som – ibland på slagrutevis – avgör vad som är personligt angeläget och kan infogas i hans system. ”Das kleine Ding” (Goethe) som så småningom tämligen enkelt sovrar och väljer. Varje människa är påverkad och i samspel med andra, men finns en ton, ett register där hon är hemma och sig själv. När litteraturvetaren Malone minutiöst gick igenom de första, andra och tredje delarna av Shakespeares Henrik VI fann han att ”av 6 043 rader, 1 771 var skrivna av någon författare före Shakespeare; 2 373 skrivna av honom men på en grund, som lagts av hans föregångare; 1 899 var helt och hållet hans egna”. Vilken skandal det kunnat bli om Shakespeare levat idag och fått Nobelpriset.

Litteratur är också dialog mellan självständiga temperament. En sorts exempel på det är Hans Boijs svar på Pentti Saarikoskis dikter i Spela upp till dans (svensk tolkning av författaren och Mia Berner). De talar boijska. De är skolexempel på hur en författare står i samspråk med vänner och närmaste, politiker, vetenskapsmän och andra författare.

Ingen har så öppet som Boij redovisat med vilka (ofta skribenter på den stora morgontidningen) han går i dialog med. Han låter sällan ett ord eller en artikel sjunka i minnet för påseende av det omedvetna utan rider på dess ögonblickliga vågkam och svarar med tidningen uppslagen på kafé-bordet. Så går det också till här. Saarikoski har en poäng när han säger att en poet aldrig får bli äldre än fyra år. Vi tycker om en hund, eller en katt, för att den är sig själv. Utan det personliga ingen charm. Men utan måttfullhet och form ingen visdom. Ordet gör oss till människor.

En författare tycker gärna att hans senaste text är den bästa. Ofta gör han rätt i att låta den vänta en tid. Sedan kan han se på den som han ser på en stol. Eller som han ser på van Goghs eller en holländsk målares skor. Finns där förutom det materiella något av skons idé? Är den bara en rad i en inventarieförteckning? Får motivet i dikten liv eller är den bara en ekfras? Boijs svar är personliga. Om de är lyrik vet jag inte. Han har en vördnad för bildning och litteratur tillsammans med en mänsklig och satirisk blick för dess stora företrädare.

GUNNAR LUNDIN

Hans Boij:

1
En bra diktare gör
inte dikt, han
letar efter den, skriver
Saarikoski, som menar sig
gå i svampskogen i detta syfte.
Själv tänker jag liksom
mera, diktar mindre. Svamp?
Plockar aldrig. Vad kan inte
skjuta upp ur texten?

2
En kapabel person har
inget givet utseende,
trodde jag Saarikoski skulle
skriva, men han skrev
på tal om Togliatti:
Etruskerna har alltid varit
till besvär. Sånt har man kläm
på i Impilahti.

3
”Barnen morsade. Dom känner
mig vartän jag kommer i
världen. Om man bara kunde
ge dom makten”, skriver PS 1980
Utan att ha hört vad jag alltid
förfäktat: de godas mödrarna
ger överallt i i världen sina
allra yngsta samma goda råd.
Varför inte bygga vidare på…?

4
PS skriver om Hundstjärnan:
”Den spår att Nilen
skall svämma över, fast i
februari.” Detta är år 1980 –
borde skalden inte ha ägnat större
uppmärksamhet åt vad hundstjärnan
hade att säga om 2030-talet,
tycker vi med vår erfarenhet.
Fast har karelare någonsin
varit till annat än besvär?

5
PS vågade i yngre dar (27)
uttala sig om i vilken riktning
den sociala och politiska
utvecklingen kom att gå.
Nu tvingas han tillstå: med
den k-pist han fått av Fidel
försökte Allende hjälplöst
försvara demokratin, 1973 –
demokratins fall yttrande-
frihetens sista triumf.

6
Det var en sådan dag
som får en att tänka på
Hefaistos, skriver Saarikoski.
Den dag jag kom att tänka på
Saarikoski var då jag fick
höra sörnässlang, ett tungomål
PS säger sig inte behärska

7
”Båtarna på havet skrek som
Uppskrämda fåglar”, noterar PS
Fast det bara är på Skagerack,
vars gränsdragning mot Kattegatt
inte ens ett tränat öga går
i land med i svår sjögång.

8
”Satan ensam har sett
Gud i vitögat”, skriver PS.
Diktaren har sin frihet,
så det må vara hänt. Men
prästfan, sanningens apostel,
är hen också diktare?

9
I Sirkiäs Katris hem lärde sig
PS älska doften av gamla
Böcker. Inser gamla surfplattor
hur det förpliktigar?

10
Dubcek blir omnämnd på
en rad. Det borde vara som
nutid för den som rör sig
med Sofokles och Catullus.
Såväl Kilkkipölen som Edvard
Gylling är borta. Kan historien
om Tjörn skrivas utan att PS
omnämns? Han skriver att Pehr
Kalm red härförbi 9.9 1742.

The post Hans Boij och Pentti Saarikoski first appeared on Opulens.

BILDNINGSIDEAL. Vi måste ta itu med vår svårighet i västerlandet att tåla paradox och mångtydighet. Men för att klara av mångtydighet krävs humor, menar Carsten Palmer Schale och argumenterar mot en humanism som tar sig själv på för stort allvar.

Den alltför allvarlige är svårt att ta på allvar. Allvarsmannen som kan räcka ut tungan är däremot lätt att ta på allvar.

Men humanismen är inte alltid humorlös. Det finns – och har funnits – företrädare med humor. Exempelvis sådana som kan säga Äh Herre! Och inte bara O Herre! Eller den gamle ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg. Både lärd och frispråkig. Som kunde säga: ”Näst religion och sedlighet är små brännvinsglas det djävligaste jag vet.” M.A. Numminen, när han tolkar Wittgenstein. Victor Borge, när han på sitt clownartade och musikaliskt raffinerade sätt på flygeln trasade sönder Mozart och Beethoven, och lät alla stycken han gav sig på övergå och ända i Happy birthday to you. Jag menar dessutom att såväl Numminen som Borge arbetade helt i samma anda som dem de skojade med. Boye deklamerad av Weiron Holmberg (återstår dock). Oscar Wilde.

Det finns alltså humor i humanismen, även om man ibland har svårt att tro det. Och när den föreligger i en konstfärdig och suverän tappning, har den en marknad som de överdrivet djupa aldrig kan drömma om.

Vi måste därför på allvar inse att vårt kvardröjande rationalistiska sätt att se på världen inte alltid duger. Vi måste ta itu med vår längtan efter förklaringar och förenklingar och paradigmer. Sammanhängande världsbilder. Holismer. Vår alltid så gravallvarliga attityd när vi inte enbart sysslar med en lika förödande ytlighet. Våra blodiga debatter om rasifiering, identitetspolitik, transsexualitet, klimat, pandemier. Religion. Har förresten någon tyrann någonsin haft humor? Har någon ekonom haft det? Någon vänstersinnad? Sällan.

Vi måste kort sagt ta itu med vår svårighet i västerlandet att tåla paradox och mångtydighet. För att klara av mångtydighet krävs humor. Ja, bara med åtminstone en gnutta humor står vi ut med tillvarons mångtydighetsser. Och vi måste odla vårt sinne för proportioner. Jag tror att varje djupare diskussion bör ge utrymme åt just detta: humorns sinne för proportioner. Monty Python hade humor, men också den allvarligt sinnade rabulisten Torgny Lindgren.

Våra stora morgontidningars kultursidor leker man inte med.

Här ansluter jag mig till den syn på humor, som Kierkegaard utvecklar och förfäktar i bl.a. i sin avhandling om ”Begreppet Ironi”, där humorn står som uttryck för religiöst livsallvar. I humorn blir människan myndig just därför att hon i den kan möta det osynliga och ovetbara utan att behärskas av det. Äh Herre! Äh Sokrates! Religiös – och politisk – övertygelse har en benägenhet att uppsluka sina troende. De har mist förmågan att skratta. Inte för inte spelar därför skrattet huvudrollen i Umberto Ecos roman ”Rosens namn”.

Den litteräre giganten Shakespeare väver in skämtet och allvaret i varandra rent stilistiskt, och han blandar inte komiskt och tragiskt. Komiskt och tragiskt finns där från början, som två sidor av samma mynt. Men här och nu och i Sverige förefaller många kulturkoftor att överblicka världen från sina skrivbord. Man skall tas på allvar. Här skall rynkas på pannan. Här skall lidas dag som natt.

Å andra sidan, kunde man invända, är det överdrivet gravallvarliga komiskt i sig. Men det är nog inte så man avser att uppfattas. Våra stora morgontidningars kultursidor leker man inte med. Inte heller med förkämparna för alla stora frågors lösningar. Det hela gör att det lätt blir kolossalt urvattnat och utspätt på nöjets barrikader, genant högstämt i predikstolarna och mördande trist och patetiskt i kulturspalterna.

Äh Gud!

Idealiskt är snarast, som den polske filosofen Leszek Kolakowski tycks mena, att det inom samma människa, samma person, finns en präst som förkunnar och förmanar – och en gycklare som ifrågasätter, tvivlar, gäckas, djävlas.

The post Till humorns försvar first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

”Vänskapen är den dyrbaraste gåvan gudarna givit människan” (Aristoteles).

Över korrespondensen mellan Ingemar Hedenius och Knut Jaensson kan man undra. En vacker dag tar de sig ett glas tillsammans och finner varandra. Vidgas av varandras egenskaper och kunskaper. De svär varandra öppenhet och trohet.

Men så en dag visar sig att Hedenius inte tål kritik! Jo, kritik. Men inte personlig.

Carl Jonas Love Almqvist och Vilhelm Ekelund hade inga vänner av den sorten. Ekelund fann dem i historien (han var, trots förlöpningar, trogen inför Schopenhauers blick) Goethe fann en vän i Schiller. När Schiller dog var han länge förtvivlad. Den senare vänskap med Zelter var mindre filosofisk och konstnärlig än robust mänsklig. Gide svärmade för någon utvald. Tora Dahl, Jaenssons livskamrat, var lika lite som Almqvist eller Ekelund häftad vid vänskapen, den fanns utan kontrakt.

Vad är förutsättning för en konsekvent och varaktig vänskap? Att inte lägga beslag. Inte häfta vid. Dialogens oskattbara värde – framför allt i början på en bana –  för att se sina och vännens livsmotiv. För att få kontur.

Vänskapen som tillstånd, utan program.

Det finns vänner man får genom pennan, på avstånd – men nära! När jag får tarvliga impulser gör de sig påminta. ”Jag är en pennans man”, är då ett sätt att kunna leva utan penna, det som utgör längsta delen av vägen. Ja utan linje, från dag till dag.

Arbetet i vänskaps tecken, under min stjärna, han under sin, under samma himmel.

Don Quijote förhåller sig skapande till sitt liv. Där andra ser väderkvarnar och barberarskålar ser han möjligheten till något annat, en ridderlig handling för de utstötta och förtrampade. Alfonso den Gode, lantjunkaren av La Mancha, har in i märgen upplevt den brist – den spleen – som uppstår när aristokraten lagt värjan på hyllan. Livets högst var inte en välstekt kapun med kredensat årgångsvin. Är ett liv utan fara och äventyr värt att leva.

Som femtioåring ser don Alfonso – likt Hamlet (ett drama utkommet samma år) – att ur led är tiden. Vi lever i järnåldern. Han märker hur trollkarlar förvrider synen på tingen. Genom att befria sig från samhällets trollkonster vill han befria andra. ”Svärdet står ej i vägen för pennan, pennan inte för svärdet.”

Utan Sancho Panzas bondförnuft kommer idealens materialisering inte bli stor. Men Sancho vördar sin patron, glöm inte det. I Don Quijote har krigsinvaliden, sårad i slaget vid Leponto, tecknat en anda.

The post Om liv och litteratur – Del 6 first appeared on Opulens.

LYRIK. I två aktuella diktsamlingar används sonettformen. Arne Melberg har läst Malte Perssons Undergången och Jonas Grens Tävlingsdräkten. Det har blivit utgångspunkten för en essä där vi också får en fyllig litteraturhistorisk bakgrundsteckning.

Sonetten lär ha uppstått på Sicilien på 1200-talet men fick sin fasta form med Petrarcas Canzoniere på 1300-talet. Petrarca trimmade sonetten till 14 versrader uppdelade på fyra strofer: 4 + 4 + 3 + 3. Inte minst gav han sonetten ett strikt innehåll: den handlade om poetens tillbedjan av den oåtkomliga kvinnan, något som betydde att blickar och ibland också beröringar blev viktiga komponenter. Petrarcas sonetter fick stort genomslag.

I Frankrike publicerade Pierre de Ronsard vid mitten av 1500-talet ett antal sonett-samlingar i Petrarca-stil. I England inspirerades Philip Sidney på 1590-talet av Petrarca, något som utlöste vad man i den engelska traditionen kallar en sonett craze: många försökte sig på sonetten, däribland Shakespeare med 154 sonetter.

”Shakespeare-sonetten” skiljer sig från förlagan genom att inte hålla isär stroferna, att inte ha någon volta – vändning – mitt i dikten, som istället avslutades med en couplet: ett par-rim. I Sverige publicerade pseudonymen Skogekär Bergbo 1680 sonett-samlingen Wenerid, där han åberopar både Petrarca och Ronsard som förebilder. Och sonetten har visat sig vara en livskraftig form, också under 1900-talsmodernismen: Rilke skrev 1922 de virtuosa Sonetterna till Orfeus där han tänjer sonett-formen till bristningsgränsen. I modernistisk anda skrev Erik Lindegren mannen utan väg (1942) som består av något han kallar ”sprängda sonetter”; i våra dagar har Göran Sonnevi i sin stora lyriska produktion närmare 400 orimmade sonetter utspridda i olika samlingar. Sonetten har med andra ord en lång och livskraftig historia; likväl är den inte en oomstridd del av lyriken. Man har rentav menat att sonetten, i kraft av sin strikta form, bättre ägnar sig till lyrisk exercis än till lyriskt uttryck.

Många poeter, förr och nu, har tagit sonetten som en utmaning: till exempel Shakespeares sonetter liksom Rilkes Orfeus-sonetter bildar sekvenser, där sonetterna kommenterar varandra samtidigt som de beskriver en utveckling. Och man har gjort den stränga formen ännu strängare genom att koppla flera sonetter till varandra i invecklade mönster, som en ”sonettkrans”. Ett tidigt exempel är de sju inledande sonetterna i John Donnes ”heliga sonetter” från tidigt 1600-tal: sista raden på varje sonett blir den inledande raden på den följande; sista raden i den sjunde upprepar inledningsraden på den första. På engelska heter det ”crown of sonnets” och tanken var att ”kronan” eller ”kransen” bärs fram som en hyllning, i Donnes fall till Gud.

Ännu mer invecklad blir en sekvens av 15 sonetter där varje sonett inleds med den rad som avslutar den föregående och där den sista sonetten består av de 14 föregående inledningsraderna. Ett magnifikt exempel på detta från vår tid är Sommerfugledalen som danska Inger Christensen publicerade 1991. Hon företar här en vandring genom ”fjärilsdalen” som suggererar ett ekosystem – det vi slarvigt kallar ”naturen” – som på en gång är fulländat och förgängligt. Diktsvitens slut häktar i dess början just som liv och död, skönhet och förfall, hänger samman i den skildrade vandringen. Den avslutande sonetten, ”kransen”, binder samman allt det liv som skildrats tidigare samtidigt som den avslöjar att livet syftar till död. Diktsvitens titel har en underrubrik – ”fjärilsdalen – ett requiem”: naturskildringen visar sig vara en dödsmässa.

Sonetten har visat sig vara användbar till ständigt nya poetiska syften. Petrarcas kärleksdiktning blir hos Rilke, i Orfeus-sonetterna,  till en prövning av skapandets villkor, hos Lindegren, i mannen utan väg, till en civilisationskritisk betraktelse, hos Sonnevi en pågående meditation över samtidens och existensens villkor. Och hos Christensen något av en eko-kritk där människan krymper till en obetydlig del av helheten.

Poeten Persson menar allvar när han kallar samlingen för Undergången

Också i våra dagar och i våra trakter har sonetten kommit igen på nya och oväntade sätt. Malte Persson visade sitt handlag när han förra året gav ut Valda dikter av Rilke, där han översätter en rad av dennes skarpaste sonetter.

I år har han publicerat den mäktiga samlingen Undergången (Bonniers), där han utvecklar ett civilisationskritiskt perspektiv som gränsar till apokalyps. Huvudnumret är långdikten ”Världen allmer hastigt tillbakaspolad”, där han över dryga 60 sidor demonterar människohistorien ner till dess ursprung. Denna ohyggliga sekvens är hållen i blankvers och föregås av rimmade varianter, främst 66 sonetter ordnade i tre lika stora avdelningar under rubriken ”Gudar”. Budskapet är förkrossande: det finns inga gudar, det finns snart ingenting alls. Poeten slår fast att det finns ”inget efter oss som gäller”, att ”Optimism är opium”, att ”Allt ska vi förlora. Allt vi äger, / allt det inte ägda: hela skiten.” ”Ingen människa och hennes väsen / återstår och ingen som kan forma / hennes värld till vad den borde vara.”

Poeten Persson menar allvar när han kallar samlingen för Undergången. Samtidigt med detta existentiella allvar finns ett inslag av estetisk lek eller snarare: konstruktion. Samtidigt med att poeten river ner våra föreställningar och skildrar ett oundvikligt förfall så bygger han metodiskt upp en briljant poetiskt bygge. Förintelsen förkunnas utan att rytm eller rim anfäktas, snarare tvärtemot: den poetiska konstruktionen består genom hela ”Undergången”.

I likhet med Inger Christensens Sommerfugledalen bildar Grens Tävlingsdräkten ett ekosystem där allt hänger samman.

Om detta är en motsägelse så är den samtidigt konstitutiv för sonetten – kanske är den rentav inbyggd i poesin. När kritiker har beklagat att man i sonetten ägnat säg åt lek istället för allvar, exercis snarare än uttryck, så har man missat att poesins uppgift är just detta: att forma och konstruera. Erik Lindegren försökte komma runt detta genom att ”spränga” sonetten för att kunna ge adekvat uttryck åt den människa som är ”utan väg”. Form och innehåll skulle samspela. Malte Persson – och hela den klassiska poetiska traditionen med honom – går istället Petrarcas väg, han som besjöng den olyckliga kärleken i lyckade strofer: formen skall profilera innehållet genom att bilda kontrast.

Malte Persson blev inte ensam om sonetten i år. Samtidigt utkom Jonas Grens Tävlingsdräkten (Vendels förlag). Den är mindre i formatet: den omfattar bara 15 sonetter. Gren är inte lika obesvärad som Persson i sitt umgänge med sonettens stränga form men han är minst lika formellt anspråksfull i och med att dessa sonetter bildar en krans. Och just som i Inger Christensens Sommerfugledalen vandrar Grens sonettkrans från det individuella till det allmänna. Den konkreta utgångspunkten är att jaget befinner sig i en vallabod i färd med att valla sina tävlingsskidor. Proceduren beskrivs med kärleksfull omsorg: ”Belagsstrukturen mättas till sin rot. / Till slut är ytan vattentät som skinn.” Samtidigt kräver vallningen lika mycket tålamod som att hugga ”de dödas sarkofager”. Samtidigt upptäcker jaget en ”inre krater, mörk och vid / som bara tron på seger kunde fylla” – under vallningens gång vidgas perspektiven, far och mor och morfar dyker upp, jaget ser sig ”försvinna ner i kratern” som en i raden. Vallningen får honom att inse att ”inget är beständigt”, att därutanför ”finns det ingenting” – utom den tävling och det liv där ”allt beror på glidet”. Innan den sammanfattande femtonde sonetten, ”kronan”, kulminerar både vallning och funderingar i den fjortonde, där jaget minns de gånger kroppen svarade och ”tävlingsdräkten var så jävla fin” – men också när kroppen ”kändes stum” och dräkten blev ”en obehaglig del av jaget”.  Det överraskande resultatet blir ett citat i form av en uppmaning som jaget riktar till sig själv: ”Tag och skriv”. Ekelöfs paroll får därmed vallningen att framstå som en allegori över skrivandet likaväl som livet.

I likhet med Inger Christensens Sommerfugledalen bildar Grens Tävlingsdräkten ett ekosystem där allt hänger samman. Båda utgår från jagets aktivitet, båda kommer fram till att jaget bara är en liten del av det hela, att – med fraser som jag plockar från Gren – ”ingenting är beständigt” och att tillvaron siktar till död: ”Förvandlingen till mull”. Gren koncentrerar här den ekologiskt-lyriska filosofi han har presenterat tidigare, främst i den stora samllingen Antropocen (2016), där han i fritt varierad vers utvecklar tanken på människans makt över jorden – och hennes vanmakt.

Malte Perssons 66 sonetter är inte mindre misantropiska än Grens, snarare tvärtom, men de bildar ändå en kontrast till den ”undergång” de behandlar: medan världen går under står sonetten och dikten stark. Man kanske kan uppfatta denna skillnad mellan Persson och Gren som skillnaden mellan sonetten i sin enskildhet och sonetten bunden till krans.

Den enskilda sonetten kan kommentera världen och profilera sig med eller mot världen. Sonettkransen bildar en egen värld, den illustrerar snarare än kommenterar genom att bilda en miniatyr av allas vår värld. Litteratur som dikt kan göra bådadera: profilera sig mot en värld, kommentera en värld, men också dra in oss i en värld. Malte Persson reser dikten mot världen; Jonas Gren skriver fram en mikrokosm av världen. Den svenska lyriken har med dessa samlingar berikats med båda varianter i koncentrerad sonett-form.

The post Sonetten är åter aktuell first appeared on Opulens.

TEATER. Pånyttfödelse är temat för Örebro Teater under spelsäsongen 2021–2022.

“Min förhoppning är att repertoaren möter upp det uppdämda behovet hos publiken, och oss, att åter uppleva teater och scenkonst live igen”, säger teaterns konstnärlige ledare Rikard Lekander, konstnärlig ledare på Örebro Teater i ett pressmeddelande.

Årets repertoar innehåller bland annat en klassikertolkning av Hjalmar Bergmans “Chefen Fru Ingeborg” med Ing-Marie Carlsson samt nypremiär av Edward Albees “Vem är rädd för Virginia Woolf?” med Katarina Ewerlöf och Jakob Eklund i huvudrollerna.

Publiken bjuds även på “The last dream of William Shakespeare”, som beskrivs som en musikalisk drömresa genom Shakespeares drömvärldar, regisserad av Nikita Milivojević och koreograferad av Amalia Bennet.

Den nya experimentscenen Studion invigs i samband med premiären av “Kung Lear” med bearbetning och regi av Anna Pettersson.

Samtliga biljetter släpps den 4 september.

TT Nyhetsbyrån

The post Shakespeare och “Virginia Woolf” på Örebro Teater first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, berättar i en essä, som delats upp i sex delar, om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är den fjärde delen.

Enderby

Inside Mr Enderby (1964; del ett av serien Enderby tillsammans med Enderby Outside som Enderby, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1975) inleds med en typisk Burgess-twist: “Prffffrrrummmmp.”

Men i huvudsak, som jag förstår det, handlar inte detta primärt om något dyspeptiskt, utan snarare om en snarkning. Dock är magen på gång: Peerrrp.

”En akterlig replik från Mr Enderby” – som, naturligtvis, också Burgess himself var utsatt för.

Och om man, som jag, sedan min 25-årsdag, läst Enderby i sin helhet (alltså även de två engelska delarna i kvartetten) ett antal gånger känner man redan igen sig. I synnerhet om man har läst en hel del andra böcker av Burgess; inte minst Confessions.

Här finns nämligen ett otal trassliga korsreferenser till andra böcker, och inom kvartetten i sig. Burgess är dessutom, som så ofta, naturligtvis närvarande i egen hög person.

Denne Enderby, en måttfullt begåvad poet, som sitter och skiter samtidigt som han skriver poesi – vilket Burgess fick idén till, när han såg samma sak i sydöstra Asien. Denne Enderby, vars värdinna heter Mrs Meldrum, det vill säga detsamma som en del andra i Burgess böcker, och har sin rot i Gibraltar, där Burgess, (lärare och påtvungen propagandist för Englands påstådda eller önskade framtid) är ytterst kritisk till (sedermera) majoren Meldrum, som naturligtvis återfinns också i A vision of Battlements.

Och Vesta Bainbridge, den plötsliga gemålen, på svensk botten väl jämförbar med en särskilt flärdfull Amelia Adamo. Eller det misslyckade självmordsförsöket i Rom. Eller tiden som bartender först i London, och senare – på flykt undan en oriktig beskyllning för mord på sångaren i ett popband, i Tanger (där Burgess alltså själv ofta besökte sin vän William S Burroughs, och där Ken M Toomey, i Jordiska makter som påpekats också bodde i några år).

Men. Är den dubbelroman – jag håller mig till nu – verkligen bara hejdlöst humoristisk, satirisk och surrealistisk? NEJ, påstår jag. Ett framträdande element är exempelvis ”misstaget” och det ”felaktiga valet”. Jämför vi med ett stort antal andra romaner av Burgess finner vi då alltså återigen korskopplingar till ett av hans huvudteman: detta med vilja, synd och ont och gott. Och med detta i åtanke, kan man mycket väl läsa Enderby på flera olika sätt. Men det förstod jag inte när jag var 25 år.

Intet är som solen

Nothing Like The Sun: A Story of Shakespeare’s Love-Life (1964) (Intet är som solen: en berättelse om Shakespeares kärleksliv, översättning Åke Ohlmarks, Bonnier, 1964)

Som av många ansett en av världens främsta författare på det engelska språket, som expert på Marlowe (som han började och avslutade sin bana med, 1938 respektive 1993), och som besatt av moral, protestantism kontra katolicism, gyckel och sex etcetera var det väl helt självklart att Burgess också skulle skriva minst en bok om Shakespeare.

För den som är något bekant med Shakespeares sonetter är det följande särskilt intressant.

I maj 1963 recenserade Burgess, inte utan viss negativ kritik, en bok av Henrietta Buckmaster: All of the Living: A Novel of One Year in the Life of Shakespeare. Burgess själv hade då redan börjat arbeta på sin egen fiktiva biografi om ”barden WS”. Romanens titel kommer från den första raden i Shakespeares 130:e sonett.

“My mistress’ eyes are nothing like the sun” (i Sven Christer Swans tolkning av Shakespeares sonetter, från 1981, lyder raden sålunda på svenska: ”Min flickas blick är inte alls en sol”. Sonetten utgör både ett inlägg i debatten om den typ av kärlekslyrik som skrevs av WS:s vänner och samtida kollegor, och är naturligtvis i sig en bra och för tiden något udda kärleksdikt. Shakespeare upprepar exempelvis sonetten igenom vad hans flicka (eller mistress/älskarinna) inte är; framför allt är hon, eller sonetten, inte en palett för trötta och slitna metaforer (jämför här med passager hos Donne!). Trots det är hon sällsynt skön och betagande.

I sin stora Burgess-biografi föreslår Andrew Biswell att romanens titel “is intended as a warning. It implies, with a fair degree of humility, that the fakeries of Burgess’s language are a dim candle in comparison with the brighter Shakespearean sun”.

Men nu är ju knappast överdriven ödmjukhet ett personlighetsdrag som vi vanligtvis förknippar med Burgess, och själva den intrikata, matematiskt dikterade kompositionen av romanen tillåter ändå författaren att dra paralleller mellan Shakespeare och sin egen förmåga (romanens komplexitet skall vara formsträng som en sonett, fast avsevärt större till volymen). Innehållsligt rör vi oss från Shakespeares pubertala tid, resan (eller flykten?) till London, livet där, hans eventuellt bisexuella kärleksliv, en chockartad upptäckt av syfilis, ålderdomen och så vidare.

Romanen framstår emellertid inte bara som ett rent formexperiment. Nothing Like the Sun kan mycket väl ses som en utmanande, och gnistrande, väv av egen forskning, fantasier och ren språklig akrobatik. Burgess försöker med andra ord att berätta historien om Shakespeares liv, varvid hans egna teorier får ingå i hans mycket omfattande kunskaper, på ett språk som på en och samma gång är autentiskt Elisabetanskt och modernt.

Romanens undertitel – A Story of Shakespeare’s Love Life – implicerar att det sistnämnda är det viktigaste för Burgess.

William Shakespeare blir sålunda älskare till både Henry Wriothesley, Earlen av Southampton, och en exotiskt skön kvinna; kort sagt sonetternas ”Dark Lady” (troligen med någon malajiska som förebild). Hans kärlek till den mörka damen, också kallad Fatimah, är febrig – och hon skänker honom också älskarens sjukdom, syfilis.

Burgess hade för övrigt ”noticed that Shakespeare’s most superb creations came during a time when, to judge from the imagery of his plays, he was preoccupied with disease – disease in the body, in the spirit, and in the State.”

Många av detaljerna i William Shakespeares liv är, som Burgess själv erkände, ren fantasi. Det finns exempelvis ingenting som verkligen bevisar att Richard Shakespeare var halt eller att Gilbert var “epileptisk och drabbad av religiös mani”. Men Burgess fria associationer är trots det rotade i seriös forskning och en sorts besatthet av Shakespeare och hans värld. Hans tolkningar av luckorna och inkonsekvenserna i Shakespeares liv är därför intressanta, även om deras rimlighet varierar. Hans fiktion fördjupar därmed, paradoxalt nog, vår kunskap om Shakespeares liv, och förklarar till exempel varför det finns en post i ett episkopalregister om en äktenskapslicens för “Wm Shaxpere et Annam Whateley”: därigenom får vi möjligen en idé om var Shakespeares tillbringade sina oredovisade år, till vem sonetterna egentligen var skrivna och vad som dödade honom.

Burgess upptäcker även, eller skapar, personer i Shakespeares liv som kan ha inspirerat karaktärerna i dennes dramer. Shakespeares syster Anne kallar sin bror Richard, Duke of Gloucester. Samma bror, som  senare, bedrar, eller bedras av, William. Richard, Duke of Gloucester, blev Richard III.

Anne Whateley har “långa vita händer” och en mild, låg röst som en pojkes”; Anne Hathaway klär sig avvikande. Men det är Cleopatra som dominerar romanens bild. William reser ner för Themsen på en “pråm nymålad med tyg av guld”. Alla vägar, för Burgess och för Shakespeare, leder också till öst.” (Biswell)

Mer intressant är dock kanske det sätt på vilket de flesta karaktärerna verkar inspireras av William själv. Han är Romeo, när han torteras av obehaglig lust, Polonius när han säger “Jag lånar inte själv, därför lånar jag inte ut”.

Kompliceras och kvalificeras det uttalandet blir han Shylock.

Fatimah tenderar att ge William huvudvärk med en näsduk, som den som Othello ger till Desdemona, om än broderad med fläckar snarare än jordgubbar.

Burgess försökte därutöver ofta hitta eller uppfinna likheter mellan sig själv och Shakespeare. Han går ett steg längre i Nothing like the sun, och ger sig själv eller en version av sig själv en roll i romanen.

Historien är därtill inramad av en avskedsföreläsning som en lärare i Malaysia levererar till sina “speciella studenter”. Just denna anknytning till öst gör Burgess Dark Lady en till honom mycket personligen närstående kvinna. Han ville att hon skulle “komma från öst – en kvinna som en av dem som jag hade varit varmt attraherad av under min tid som en kolonial tjänsteman”. Burgess förstod “mycket väl den desperation som Shakespeare kände för den mörka damen.”

Föreläsaren blir också allt fullare under föreläsningen, ju mer han dricker den samsu hans elever har köpt honom som avskedsgåva. Burgess själv “hade föreläst om Shakespeare i Fjärran Östern, ibland när det inte var helt nyktert”.

På romanens sista sidor slås föreläsarens och dramatikerns respektive karaktärer samman.

Epilogen är skriven i första person men inte, säger Burgess, direkt av Shakespeare. Det är William “som försöker tala genom berättaren eller föreläsaren, som var jag”. I sin biografi om Shakespeare hävdar Burgess “rätten till varje Shakespeare-älskare som någonsin har levt att måla sitt eget porträtt av mannen”. Burgess målar sig in i det porträttet, som i så många av sina böcker. Därvid påminner han starkt om många renässansmålare, men särskilt om just – Burgess.

Skuggan av ett svek

Tremor Of Intent: An Eschatological Spy Novel (1966) (Skuggan av ett svek, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1972)

Burgess såg Skuggan av ett svek som en reaktion mot både John le Carrés, som han ansåg, tungrodda och lätt tråkiga spionfiktion, och Ian Flemings, som han ansåg, humorlösa James Bond, som Burgess betraktade som en imperialistisk relik.

The post Anthony Burgess – mannen utan gränser – Del 4 first appeared on Opulens.