Artisten Sofia Jannok släppte nyligen ett nytt album där hennes inre känslor för första gången står i fokus. I veckan delade dessutom hennes stiftelse Sofia Jannok Foundation ut stipendier till tre samiska konstnärer som just nu skriver historia på Venedigbiennalen. 

Sofia Jannok Foundation har nyligen delat ut sina årliga stipendier till personer som verkar för urfolks rättigheter. Hur kommer det sig att du startade stiftelsen och att du delar ut de här pengarna?

– Det kom sig när jag började turnera utanför Sápmi 2006, både i Sverige och utomlands, och märkte att majoritetsbefolkningen hade en helt annan historia och världsuppfattning än den norm som jag har vuxit upp med. Jag fick många frågor som rörde samer i allmänhet men inte så många frågor om mig. Den otroligt låga kunskapen hos allmänheten påverkar min vardag direkt, inte bara som artist utan som människa, eftersom jag insåg att inte heller beslutsfattare vet vilka behov mitt folk behöver för att kunna existera. Jag kände att jag behövde göra någonting konkret och grundade då stiftelsen, som varje år försöker dela ut stipendier till någon jag tycker har verkat för Sápmi eller för andra urfolk.

I år är det tre samiska konstnärer som får stipendiet á 30 000 kronor vardera, Máret Ánne Sara, Anders Sunna och Pauliina Feodoroff. Varför blev det just de här tre personerna?

– Máret Ánne Sara har jag tänkt på sedan länge, hon har visat stort mod i och med att hennes bror har varit i rättegång i Norge där de har regler kring tvångsslakt. Där är det staten som bestämmer hur mycket ren en renskötare får ha, han skulle leva på tjugo renar vilket är lika absurt som att be någon leva på typ 2000 kronor om året. Hon gjorde en jämförelse med USAs utrotande av bisonoxarna där man bildade stora högar av skallarna, och gjorde likadant fast med renskallar.

– Det kändes naturligt att även dela ut stipendier till Anders Sunna och Pauliina Feodoroff eftersom de här tre har blivit utvalda till en av världens största, viktigaste och äldsta konstbiennal i Venedig. De har dessutom fått omforma den nordiska paviljongen till en samisk paviljong, det är en historisk företeelse att ett urfolk har en egen paviljong på Venedigbiennalen. Anders Sunna för fram sin familjehistoria, precis som Pauliina Feodoroff gör på finsk sida av Sápmi. Alla tre kommer från olika nationer och alla påverkar samhället med sin konst.

Vad tror du att den samiska paviljongen kan ha för betydelse för samer och annat urfolk?

– Jag tycker ofta att konsten och kulturen är i framkant och visar på vad samhället borde ha gjort för urfolk för länge sedan, och det är kulturens uppgift till stor del. Att försöka påverka allmänhetens uppfattning och ge andra perspektiv än de vi är vana vid att se.

– Jag tycker de är ascoola som utmäter en del för Sápmi, något vi har strävat efter som folk sedan kolonialiseringens början men inte har lyckats med. Det koloniseras fortsatt idag och vi får allt mindre utrymme för våra livsvillkor, så jag tror definitivt att den här paviljongen kan inspirera allmänheten och väcka nyfikenhet. Det här är en angelägenhet för hela Europa, där samer är det enda erkända urfolket. Drottningen i Norge invigde och det satte ljus på utställningen, som är väldigt samhällskritisk, så det når ju fram till makten helt klart.

På vilket sätt påverkar den okunskapen villkoren för samer och Sápmi som plats?

– Det är skrämmande hur mycket det påverkar. Faktum är att vi har väldigt stark rätt i Sverige men de myndigheter som ska se till att den rätten respekteras har inte kunskapen. Vi samer blir utestängda från de rummen, men om ny kunskap inte når beslutsfattarna så spelar det ingen roll hur stark rätt vi har. Det ger sådana allvarliga konsekvenser att jag ibland inte törs tänka på vad det kan innebära i framtiden, jag har fullt upp med att skydda land och vatten.

Vilken potential har konsten att verka för förändring? Jag tänker både på stipendiaterna och på din musik.

– Jag är själv konsument av kultur och blir påverkad in i själen och hjärteroten av konst, musik och böcker på ett helt annat sätt än av en nyhetssändning. Och det är vad det hela handlar om, vi är alla människor med samma spektrum av känslor och där har kulturen en säregen funktion och möjlighet att nå ut. De stora samhällsförändringarna har inte kommit från makten först, det är opinionsbildning som har legat till grund och sedan har makten fått ändra sig efter vad folket vill.

– I Sápmis fall är vi censurerade från historieböckerna och från berättelsen om Sverige och Norden, men där kan kulturen bidra med att lyfta fram att vi visst finns, vi har funnits hela tiden och har inte tänkt att fara någonstans.

Vad har du för långsiktiga mål med Sofia Jannok Foundation?

– Det långsiktiga målet är att freda land och vatten för all framtid, ett väldigt stort men nödvändigt mål. Vi är ju mitt i en klimatkris och det handlar inte om urfolk i synnerhet utan om att alla ska ha någonting att andas och leva av. Vi fokuserar mycket på att skydda skogen i Sápmi i och med att den är så hotad.

– Vintern 2020 gjorde jag och min sameby en kampanj när Sveaskog skulle avverka 700 hektar naturskog under bara några veckor. Vi lyckades stoppa den men det är så många samebyar som är i samma situation. Vi jobbar för att det inte ska gå så långt att varje sameby behöver göra en sådan kampanj och ställa sig mellan maskinerna. Våra rättigheter ska respekteras långt innan maskinerna kommer.

Vad är det som har fått dig att engagera dig i de här frågorna om urfolks rättigheter?

– Jag tror att det kom med modersmjölken. Jag har föräldrar och morföräldrar som är engagerade och som har varit med sedan början av 1900-talet när samer började organisera sig mot staten. Både på mammas och pappas sida har vi renskötsel och ett starkt språk, så det är svårt att inte vara engagerad.

– Jag blev vuxen ungefär samtidigt som jag startade stiftelsen och hade börjat arbeta heltid med artisteriet, och det var som att ta vid där de tidigare generationerna har höjt sina röster. Det var vår tur att fortsätta deras kamp och det kommer också de yngre att göra. Kampen att stå upp för sin rätt har funnits så länge som staten har stulit och rövat, jag ser det som ett ansvar att fortsätta.

Ditt politiska engagemang speglas även i din musik, men på det nya albumet Lávv u har du låtit mer personliga känslor stå i fokus. Hur kommer det sig?

– Jag hade ett stort behov av att vårda min inre värld efter albumet innan, This is my land, där jag inledde varje konsert med att komma inmarscherande med sameflagga i rustning som snölejoninna. Jag tror att jag hade försummat människan bakom rustningen.

– Jag tänkte inte att det skulle bli ett helt album utan hade bara behov av att skriva om saker som hade skett som jag inte hade ägnat någon omsorg. Det var en väldigt fin och lång process. Kärlek har säkert alla musiker i hela världen skrivit om men jag kom på att göra det först på mitt femte album, kärlek är stora saker.

På ett sätt tänker jag att även ditt politiska engagemang kommer ifrån kärlek?

– Precis, det är fint att du tar upp det för jag upplever att allt det här har samma källa. Jag skriver ju om det som känns allra starkast och jag tror definitivt att allting har med kärleken att göra. Och rädslan för att förlora någonting man älskar väldigt mycket, oavsett om det är en människa eller ett hem.

Vilka känslor har du velat uttrycka med den här senaste plattan, Lávv u?

– Jag tar ofta in det visuella i musiken, även om det inte alltid märks, och har samplat skogssus. Jag kände att jag behövde skydd från de karga vindarna jag alltid var i och jag upplever att jag först då, när jag är i lä, törs vara sårbar. Och där uppstår en väldigt fin gemenskap med hela mänskligheten, det som jag går igenom nu, sårbarheten och känslan av att ha fallit och bara vill få vara, det är någonting väldigt fundamentalt för människan.

– Jag tänker på alla kriser man går igenom världen över, men musiken finns alltid ändå och vi har alltid behövt den att finna tröst i, vara tillsammans i och kanske för att hitta en frist från det som pågår. Skivan bottnar i det och därför ville jag också använda den här ordleken Lávv u, med det samiska ordet för tältkåta lávvu. Det är en cirkulär byggnad där man samlas runt en eld och den står för skydd, värme och gemenskap. Väggarna är bara en tältduk där sångerna kan sippra igenom och ut till omvärlden, det är inget slutet rum utan en världsangelägenhet och en kärlekshandling – lavv.

Du mixar olika sound, både instrumentalt och språkligt, vad har du inspirerats av?

– Allt möjligt! Jag tänker att människan är mer mångfacetterad än enhetlig och att det egentligen är mer naturligt att gå mellan olika genrer och språk. De flesta människor i världen lever ju med flera olika språk och kulturer i sin vardag. Även om man gärna vill dela in musik i olika genrer så upplever jag att det börjar släppa lite grann. Jag har aldrig varit rädd för att mixa och ha flera olika sound på samma album, för jag tänker att det är så vi är.

Jag kan tänka mig att det kan vara begränsande att placera in skapandet och sig själv i ett fack.

– Ja, jag lärde mig i ett annat sammanhang att man inte behöver sätta men mellan känslor. Man kan vara både rädd och förväntansfull, samtidigt. Om vi öppnar upp oss för det här tänker jag att människan kanske kan må lite bättre.

Det är inte långt kvar tills du ska ha konsert i Göteborg, 1 maj, vad har du för förväntningar inför den?

– Jag ger väldigt få konserter nu, en i fjol och en i år, så jag är både rädd och förväntansfull! Glad och nervös. Jag har stått på den scenen på Stora teatern förut och blev så väl mottagen, så det känns som ett tryggt space. Jag vill hålla liveframträdandet smått för att skapa den här intima känslan och har bara med två musiker. Vi kommer att göra tolkningar av de nya låtarna på Lávv u-albumet, utan att återskapa det elektroniska genom tracks. Just för att det ska bli så organiskt och levande som möjligt, som ju liveframträdanden ska vara.

Vad mer kommer du att fokusera på framöver?

– Jag är väldigt inne på att skriva litterärt just nu och skriver på en bok som jag hoppas kunna göra klart det här året. Det är jätteroligt! Den är baserad på verkligheten och på min släkthistoria, men eftersom ingen av dem lever längre så får jag fantisera väldigt mycket. Jag har inte skrivit någon ny låt på länge utan har ägnat den kreativa kraften till det litterära.

– Och så är jag ju skådespelare! Jag ska iväg nästa vecka och fortsätta inspelningen av en norskproducerad film som heter Sulis. Sedan har jag spelat med i två andra norska filmer den här våren också. Den första filmen, Låt älven leva, baseras på Altakonflikten i slutet av 70-talet i Norge. Det var en stor kamp för samiska rättigheter som påverkade hela den norska samepolitiken, och där har man på svensk sida fortfarande inte kommit ikapp. Så jag hoppas att den kommer att visas på biografer även här för den är väldigt aktuell idag med gruvan i Gállok. Det ska bli jättekul att se hur den tas emot!

The post Helgporträttet: “Kärlek är stora saker” first appeared on Opulens.

BOKAKTUELL. Med sin nya roman “Ett lyckligare år” vill Jonas Gardell lyfta några glömda förkämpar för homosexuellas rättigheter och skriva in dem i historien.

– Det var det här som mitt författarskap ledde fram till, säger han.

1879 skriver den svenske filosofen Pontus Wikner ner sina innersta hemligheter i en text som han kallar “Psykologiska självbekännelser”. Manuset låser han in i en blecklåda, som han sedan lämnar till Uppsala universitetsbibliotek med tydliga direktiv om att ingen ska få bryta förseglingen på 50 år.

Björn Berglund/TT

The post Jonas Gardell: Ingen annan kan skriva det här first appeared on Opulens.

RÄTTIGHETER. “Om våra kroppar är värda ett starkt skydd så borde inte små pojkars kroppar vara ett undantag”, skriver Humanisternas ordförande David Rönnegard som är starkt kritisk till omskärelse av pojkar.

Är det lagligt om jag ber en läkare eller religiös företrädare klippa av mitt barns öronsnibb? I Sverige är svaret nej. Däremot är det tillåtet om det gäller förhuden på en pojke. Humanisterna menar att detta inte är förenligt med barns rätt till kroppslig integritet.

Det är svårt att ställa sig utanför den religiösa och kulturella kontext man själv tillhör. Att vara kritisk till kroppsliga ingrepp utförda på personer som inte har samtyckt, till exempel barn, borde dock alla vara.

Humanisterna anser att små barns öronsnibbar och förhudar ska få sitta kvar. Att det första är förbjudet och det andra är tillåtet i Sverige är på grund av förhudens historiska betydelse hos erkända religioner. En gammal sedvänja behöver dock inte vara rätt eller rimlig. Omskärelse är ett smärtsamt icke-medicinskt motiverat ingrepp som oåterkalleligen förändrar pojkens kropp och är inte förenligt med en samtida syn på kroppslig integritet.

I vissa fall väljer föräldrar att omskära sina barn även utan religiös eller medicinsk grund. Detta är ett lika stort angrepp mot barnets kroppsliga integritet. Oavsett föräldrarnas motivering så har barnet inte gett sitt samtycke till att hans kropp förändras.

I Sverige hyser de flesta stor aktning för kroppslig integritet. Vi lär förskolebarn att säga ”stopp min kropp” för vi anser det viktigt att barn ska få sätta sina egna gränser för vad andra människor får göra med deras kroppar. Det finns även politisk och samhällelig konsensus om vikten av att få bukt med sexuella trakasserier och övergrepp. Vi har en samtyckeslagstiftning eftersom vi säger oss värna den kroppsliga integriteten. Likaså är landet enat kring aborträtten utifrån kvinnans rätt till sin egen kropp. I Sverige har vi tänkt rätt mycket på individens rätt till sin egen kropp. Varför ska just pojkars kroppsliga integritet vara mindre försvarbar än flickors, kvinnors, och mäns? Om våra kroppar är värda ett starkt skydd så borde inte små pojkars kroppar vara ett undantag.

Det är inte rimligt att hävda att små pojkar har uttryckt en egen religiös vilja.

I dagens lagstiftning (2001:499) ”om omskärelse av pojkar” står det ”Ett ingrepp får inte utföras mot pojkens vilja”. Detta indikerar att lagstiftarna anser att samtycke är nödvändigt. Men det är inte rimligt att hävda att små pojkar har uttryckt en egen religiös vilja, eller möjligheten att bestrida det kroppsliga ingreppet.

När Barnkonventionen nu har blivit svensk lag vill Humanisterna åter föreslå att införa en åldersgräns för omskärelse. Åldersgränsen ska sättas vid en ålder då barnet är moget nog att själv ge sitt informerade medgivande.

Detta förslag har väckt kritik från religiösa företrädare. Våra meningsmotståndare utgår från att barns bästa är en religiös gemenskap med föräldrarna, helt på föräldrarnas villkor. Pojkars kroppsliga integritet får kliva åt sidan. Omskärelsen är en central rit för många judar, och många muslimer, bland andra. Vikten av riten gör debatten extremt känslig. Det är här vuxnas religionsfrihet hamnar i konflikt med barns kroppsliga integritet.

Av landets åtta riksdagspartier så är två, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, emot omskärelse av pojkar. I ett sekulärt land som Sverige är det besynnerligt att det är den politiska skalans två ytterligheter som tycker att barns kroppar ska skyddas mot icke-medicinska ingrepp. Detta trots att en överväldigande majoritet av svenska folket är emot omskärelse av pojkar (DN, 22/12/2019).

I en situation som denna, där föräldrars rättigheter står mot barnens, kan det framstå som svårt att veta var gränsen mellan dem ska gå. Då små barn inte kan ge sitt informerade medgivande anser Humanisterna att barnen är i större behov av skydd, och därför är det tydligt att gränsen åtminstone går vid deras kroppar. Att tillåta permanenta och icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn försummar vår skyldighet att skydda deras kroppsliga integritet. Vi står på barnens sida. Vi vädjar till våra politiker att göra det också. Inför en åldersgräns.

The post Barns integritet trumfar föräldrars religionsfrihet first appeared on Opulens.

ALBUMSLÄPP. Sofia Jannok utforskar sitt känslojag på den nya kärleksplattan “Lávv u”. Men den krigande snölejoninnan inom henne har inte gått i ide.

The post Sofia Jannok: Vi har funnits här hela tiden first appeared on Opulens.

KOLLEKTIVT FÖRTRYCK. “I vissa diktaturer där medborgarnas kärleksliv är en statlig angelägenhet säkras det av lagar som zina, hudud och sharia. I demokratier skyddas det av religionsfrihetslagen och konflikträdslans politik”, skriver styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld.

Det var en gång en mäktig kejsare som ville få sitt porträtt målat, men i och med att han hade förlorat ena ögat på slagfältet var uppdraget extra svårt. Rikets bästa målare skapade ett vackert porträtt men det fula såret på det ena ögats plats förstörde helhetsintrycket. Kejsaren blev rasande: ”Du visar verkligheten på ett brutalt sätt!” skrek han. Tavlan brändes, målaren hängdes. Nästa målare avbildade kejsaren med två vackra och friska ögon. Despoten blev upprörd: ”Du har förfalskat verkligheten!”. Tavlan brändes, målaren hängdes. Den tredje konstnären, smart nog, målade kungen i profil så att det fula såret syntes inte. Nu blev kejsaren hänförd. ”Strålande! Du visar verkligheten från det rätta perspektivet!” Han blev utnämnd till hovmålare.

När vi en gång om året hedrar minnet av Fadime Sahindal får vi komma ihåg att delar av hennes budskap till politikerna inte heller fick plats i makthavarnas ”rätta perspektiv”. Fadimes beskrivning av hedersvåldets kulturella rötter förnekades blankt av regeringens strutspolitik, som först Mona Sahlin bröt med då hon erkände sin feghet och sveket mot invandrarflickorna. Men Fadime krävde också ”lika rättigheter för invandrartjejer” och påpekade var huvudansvaret för det kollektiva förtrycket ligger. Och här blev det fel på ”perspektivet”.

Ett par år efter Fadimes död hölls ett seminarium till hennes minne i riksdagen. En ung kvinnlig riksdagsledamot med ”rätt” invandrarbakgrund läste upp Fadimes tal som hon höll i riksdagen (2001-11-20) för många engagerade socialarbetare och en handfull politiker. Ledamoten (S) läste upp Fadimes tal från början till slut, perfekt, ord för ord. Alla var berörda utom några som kände Fadime väl och häpnade när de insåg att två rader med ett av hennes centrala budskap ”försvunnit” ur texten. Att just de respektive invandrarorganisationernas ansvar ströks från talet kändes illavarslande. Fast på den tiden fanns det till och med några makthavare som framhöll frågans avgörande betydelse.

Fem dagar efter mordet på Fadime levererade själva statsminister Göran Persson följande budskap: ”På invandrarorganisationer och landsmän till de utsatta kvinnorna vilar ett tungt ansvar. De har möjligheten att nå fram till de enskilda familjerna och bryta förtrycket”. När sexton etniska riksförbund i sitt svar valde att angripa statsministern i stället för att ta ansvar för hedersnormer (kollektivets krav på döttrars föräktenskapliga oskuld) då blev det tyst från Rosenbad. Dock kom samma tydliga uppmaning från ännu högre ort. FNs högste chef Kofi Annan ansåg att behovet av att involvera de respektive etniska organisationerna och samfunden ”are crucial to prevent and eliminate violence against women and girls committed in the name of honour”. (2002-09-09). Ord som inte heller i FN åtföljdes av handling.

Efter åratal av påtryckningar från förortsfeminister i Sverige tillsattes en utredning om hur skattebidrag används av religiösa samfund vilka anklagas för att sanktionera hedersnormer. Att utredningen (2018) skulle bli ett slag i luften anade man direkt då utredaren (Ulf Bjereld) också var ledare för en religiös organisation med nära band till regeringen. I alla fall fick vi veta att ”Eftersom trossamfundens inre liv åtnjuter ett starkt skydd enligt Europakonventionen har utredningen ansett att statens möjligheter att ställa krav på jämställdheten inom trossamfunden är begränsade.” Så sant. För flera myndigheter fortsätter att sponsra organisationer som odlar oskuldskulturer och hat mot ”västerländsk omoral” som bland annat Försvarshögskolans forskning visar. Att det satsas miljoner på att utreda en företeelse som inte kan åtgärdas är intressant i sig, men att staten inte får ställa krav på samfundens ”inre liv” betyder att dessa inflytelserika organisationer ges carte blanche (oinskränkt makt) för att bygga stat i staten.

Religioners kollektiva rättigheter har således företräde framför individens mänskliga rättigheter. Dock inte om hen tillhör majoriteten. För under inga omständigheter skulle accepteras att Svenska kyrkan förbjöd kvinnopräster, kärlek utan äktenskapsbevis eller samkönade relationer. Det handlar om rädslan för att såra ”de andra”, anser forskaren Kenan Malik som kartlägger västvärldens ”Culture of Fear” från 1989 då Khomeini dömde Salman Rushdie till döden och man brände Rushdies böcker i stället för att brännmärka diktatorn (From Fatwa to Jihad, 2009). Att västvärlden säljer ut sina värdegrunder– som rätten till sin kropp – har flera internationellt kända intellektuella varnat för (Bassam Tibi, Asra Nomani, Necla Kelek, osv).

Den absoluta majoriteten av ungdomar som lider under hedersnormers begränsningar älskar oftast sina familjer.

Att hundratals miljoner flickor i världen könsstympas, tvångsgiftes och förödmjukas i hederns namn är mindre förvånade då i FNs kommitté för mänskliga rättigheter sitter även könsapartheidsdikaturer. Men att världens första feministiska regering i Sverige inte ser till att kyskhetsbältesetiken – kvar från kung Hammurabis lagar – läggs in till det etnografiska museet är förvånande. Utan framgång har vi i åratal lagt flera förslag på makthavarnas bord med utgångspunkt från Kofi Annan och författaren Eva Mobergs idéer i syfte att ”spräcka myten om mödomshinnan” och därmed avskaffa grunden till hedersförtrycket (Länk 1-2). För oskuldsmyten är hederskulturens akilleshäl. I vissa diktaturer där medborgarnas kärleksliv är en statlig angelägenhet (Leila Slimani: Sex och lögner) säkras det av lagar som zina, hudud och sharia. I demokratier skyddas det av religionsfrihetslagen och konflikträdslans politik. Moment 22.

Så har Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” inte fått ingå i den svenska hedersvåldsförsvarspolitikens ”rätta perspektiv”, det vill säga nödvändiga akuta insatser för att hjälpa de livshotade. Men den absoluta majoriteten av ungdomar som lider under hedersnormers begränsningar älskar oftast sina familjer och skulle aldrig riskera att förlora dem genom att revoltera som Fadime, som vågade välja friheten. De flesta lär sig att hantera diskrimineringen och drömmer om lika rättigheter.

Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet blev en världssuccé på noll tid men en skolstrejk mot oskuldsterrorns hotfulla klimat och för rätten till ”mödomshinnan” är inte att vänta. I stället blev det en väntan på Godot.

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld:
Samiran Ishak, socialpedagog
Seyran Duran, ordf. Kurdistans kvinnoförbund
Maria Rashidi, ordf. Kvinnors Rätt
Ida Lind, tandsköterska
Nicklas Kelemen, etnolog/fältarbetare

The post Hedersvåldets politiska moment 22 first appeared on Opulens.

ÖPPET BREV. “Vad är egentligen tanken bakom att göra Sokrates till en sympatisk antidemokrat?”, skrev Torsten Rönnerstrand i sin anmälan i Opulens av Göteborgs Dramatiska teaters Sokrates död. Hans Blomqvist, pjäsens manusförfattare och regissör värjer sig i detta öppna brev mot den beskrivningen.

Hej Torsten! 

Tack för din recension av Sokrates död. Jag tyckte om den eftersom du kunnigt sätter in vår föreställning i ett större sammanhang och – som den ende recensenten hittills – uppmärksammar att det rör sig om ett idédrama. Låt mig bara göra några kommentarer.

Jag är medveten om att det mesta talar för att verklighetens Sokrates inte var någon anhängare av den athenska demokratin. Det brukar till exempel hävdas att Platon hämtade inspiration till Staten från sin lärare. Verklighetens Sokrates var inte heller omedveten om – han ägnar en betydande del åt saken i försvarstalet – att athenarna förebrådde honom för att hans lärjunge Kritias stod i spetsen för de trettio tyrannerna som 404 f Kr avskaffade demokratin och med järnhård hand styrde Athen under ett helt år efter det misslyckade kriget mot Sparta. Så det verkliga skälet till att Sokrates ställdes inför rätta kan mycket väl vara att han ansågs vara – och kanske verkligen var – motståndare till den athenska demokratin. Hur det än ligger till med den saken klingar det egendomligt ihåligt när Sokrates i dialogen Kriton förklarar att han av respekt för staten och lagarna ämnar ta sitt straff.

Nu till min pjäs Sokrates död. I din recension uppmärksammar du en passage där filosofen yttrar sig om diktatur. Låt mig citera det aktuella avsnittet ur manuset:

Sokrates:
Det var hårda ord min flicka. Men du har rätt. Därför är du också den enda som kan förstå vad jag håller på med här. Det är inte av respekt för staten och lagarna som jag tar mitt straff. Jag vill höja ett varningens finger. Staten kan vara ett vidunder. Och värst är den när den visar upp ett mänskligt ansikte. När den i demokratisk ordning – genom att räkna röster – dödar sina motståndare. Det var på sätt och vis bättre under diktaturen.

Aspasia:
Har du mist förståndet? Har du gått och blivit förespråkare för diktatur?

Sokrates:
Nej, hur kan du få för dig något sådant? Jag menar bara att under diktaturen var medborgarna vaksamma. Då gjorde de motstånd. Även med fara för sitt eget liv. Nu slumrar de och tror att allt är frid och fröjd. Det jag gör nu är att visa att allt inte är frid och fröjd. Det finns inget sätt för mig att säga det. Det måste visas. Det som kan visas kan inte sägas. Det som kan…

Aspasia:
… sägas kan inte visas Du är alltså en sådan räv att du tänker offra ditt liv för att göra – en poäng. Ingen poäng är värd ett sådant pris.

Sokrates:
Tja. Man kan dö av flunsa. Då dör jag hellre av att göra en poäng.

Du undrar vad syftet är med att skildra Sokrates som en – och nu är det dina ord – ”sympatisk antidemokrat” som säger sig ”föredra diktatur framför demokrati”. Jag värjer mig mot de formuleringarna. Jag tycker inte att man av det aktuella citatet ur manus kan utläsa att de har fog för sig. Det som enligt min Sokrates var bättre under diktaturen var ju inte diktaturen som styrelsesätt utan det motstånd den framkallade mot överheten. När jag skrev de där orden ekade förresten Jean-Paul Sartres ord om att fransmännen aldrig varit så fria som under naziockupationen, och när Aspasia förskräcks av yttrandet låter jag Sokrates försvara sig på ungefär samma sätt som Sartre försvarade de där paradoxala orden.

Däremot finns det fog för att dra slutsatsen att min Sokrates är kritisk till en viss aspekt av det vi kallar för demokrati. Begreppet demokrati betecknar ju dels en typ av beslutsfattande, det vill säga majoritetsstyre, dels en uppsättning principer som kan sammanfattas i Förenta Nationernas stadgedeklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Det första begreppet har med formerna för demokratin att göra. Det andra har med innehållet i demokratin att göra. Min Sokrates är bekymrad över att staten i ”demokratisk ordning – genom att räkna röster – dödar sina motståndare”. Det varningens finger han säger sig vilja höja handlar om risken att under demokratiska former, det vill säga via majoritetsbeslut, fatta odemokratiska beslut. Alltså sådana beslut som inskränker människans fri- och rättigheter. Sådant har hänt i historien. Och kan hända igen.

Det är mig helt främmande att göra plakatteater och att således göra ovanstående tankar om demokratins form och innehåll explicita. Jag vill att min Sokrates ska erbjuda tuggmotstånd. Jag blir däremot riktigt orolig om det i min pjäs – och nu är det åter dina ord – ”finns inslag som möjligen skulle kunna ge stöd för Zuckerbergs tes att arvet från antiken håller på att tas över av den antidemokratiska högern”. Inget roligt sällskap att hamna i. Och jag kan inte se att min pjäs ens möjligen motiverar att du placerar mig där.

The post “Min Sokrates är kritisk till en viss aspekt av demokratin” first appeared on Opulens.

OPINIONSDEMOKRATI. En del försöker förvandla diskussionen om huruvida en moské ska kunna ges ett begränsat tillstånd för böneutrop till en omröstning för eller emot islam. Det är en farlig och ohederlig väg att gå, en väg som strider mot både det sekulära samhällets och den liberala demokratins principer, skriver Mattias Svensson.

Svenska Dagbladets ledarsida har ofta och förtjänstfullt tagit striden för yttrandefrihet, exempelvis när den hotas av studenter som med hänvisning till ”trygga rum” eller ”genuscertifiering” vill inskränka vad som lärs ut och diskuteras på universiteten, och förstås när islamister hotar tecknare som drivit med profeten Muhammed och apologeter därför vill förbjuda satiren. I sådana sammanhang påpekas gärna och rätteligen att såväl universitetens oberoende som yttrandefriheten finns till för att försvara avvikaren som provocerar

När det gäller exempelvis muslimer eller fattiga människor som ber om en slant är denna linje dock ofta förbytt i sin raka motsats. Som i det aktuella fallet med böneutrop. I en ledare menar Ivar Arpi att frågan inte bör behandlas som en ordningsfråga bland andra. Han hänvisar till en opinionsundersökning där 60 procent säger sig vilja förbjuda böneutrop, medan bara 21 procent vill tillåta dem, och spekulerar i att detta beror på att majoriteten är bekymrad över ”att religionen islam flyttar fram positionerna i ett i övrigt mycket sekulärt samhälle.”

Visst kan man argumentera för att det utöver rätten att slippa oväsen över en viss frekvens och volym finns en särskild rätt att slippa oönskade budskap av religiös och ideologisk natur. Men det blir, inte minst så här ett valår, väl selektivt att rikta kritiken enkom mot ett religiöst budskap som förekommer några minuter mitt på dagen en gång i veckan.

Den som värnar det sekulära samhället har också anledning att tona ner den religiösa aspekten. Vad är mer sekulärt än att behandla hyllningar av universums förmodade skapare som en simpel ljudstörning bland andra?

Framför allt vore det extremt olyckligt att låta tillståndsfrågor för en muslimsk församling avgöras av vad en majoritet av befolkningen tycker om islam och dess utbredning. Det är nämligen inte majoritetens sak att bestämma hur utbredd en tro ska vara. I en liberal demokrati används majoritetsbeslut för att styra staten, inte för att bestämma över hur människor ska leva, tro och handla. Det senare skyddas av fri- och rättigheter och ska gälla lika för alla.

Vi har exempelvis inte yttrandedemokrati, där majoriteten bestämmer vad som får sägas och inte. Vi har yttrandefrihet, där varje människas rätt att yttra sig skyddas, oavsett vad en majoritet eller en aldrig så upprörd och högljudd minoritet tycker om saken. Jaså, ni är många och ni är arga? Det är inget argument.

Traditionellt är det ofta till vänster som uppfattningen frodats om att demokrati är detsamma som att majoriteten bestämmer. I Tyska Demokratiska Republiken (DDR) bestämde folkets självutnämnda företrädare rent av vilket parti som skulle styra, vilket sågs som överlägset den liberala modellen med individuell rösträtt. Borgerligheten har tvärtom värnat inslag av maktdelning, lagprövning och en starkare ställning för grundläggande fri- och rättigheter.

På senare år har dock en vurm för majoritetsbeslut vuxit också till höger. Som Ivan Krastev påpekar i sin kloka essä Efter Europa är en välgödd föreställning inom den moderna högerpopulismen just att det är (den ofta självutnämnda, men inte sällan också faktiska) majoriteten som sätter gränserna för vad som ska vara tillåtet och förbjudet i ett samhälle. Det är precis detta drag som gör den antiliberal, auktoritär och i opposition mot de universella rättigheter som är grunden för den liberala demokratin.

Ja, jag vet att det funnits och finns en motsatt trend; en vurm för minoriteter med normkritik, hyllande av rätt slags avvikande och särrättigheter för vissa utsatta grupper. Framför allt det sistnämnda är ett avsteg från lika fri- och rättigheter som förtjänar kritik.

Det ändrar inte att ett samhälle skulle bli olidligt om allt som väcker majoritetens oro och ogillande ska förbjudas och motverkas. Att förneka andra lika rättigheter att leva som de behagar ändar livsprojekt och skapar oförsonliga motsättningar mellan olika sätt att tänka och leva, och detta helt i onödan. Och hur ska vi demonstrera överlägsenheten hos den liberala demokratins sekulära styre om vi gör avsteg från dess principer för att bekämpa människor med annan religiös tro?

Visst kan det verka bekvämt att få rensa bland personliga irritationsmoment, men snart nog finns en majoritet också mot något som du sätter värde på. Det är då man behöver kunna hänvisa till friheten att tycka, tro och leva som man själv önskar.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post I en demokrati är tro inget man röstar om first appeared on Opulens.

VALÅR. I valtider får ett helt samhällsmisslyckande stå tillbaka för de enklare satsningarna som förstärker myndighetskontroll och maktutövning, skriver Samira Ariadad.

Det är valår. Vi är många som har bävat för denna tid av debatter, valaffischer och floskler. För oss som är politiskt intresserade eller kanske rent av engagerade är det inte ointresset för det politiska som är problemet. Vi är bara så trötta på valårens växelverkan mellan felaktig problemformulering och ineffektiv problemlösning. För att inte tala om hur polerat och kodat allting är, språket, vad man egentligen kommer att göra när man säger sig stå för x eller y. Inte konstigt att förtroendet för politiken är lågt.

Politiken skiljer sig inte så mycket från vilken produkt som helst nuförtiden. Det gäller att sälja sig, att använda säljretorik, att locka och spela på drömmar och irritationsmoment. När väl produkten är köpt gör det inget om den vittrar sönder i ens händer, vi har ändå betalt med vår röst och våra skattepengar för hela fyra års användning.

Valår är extra mycket förenklingarnas tid. Det är en tid då ett helt samhällsmisslyckande i fråga om att inge förtroende ställs åt sidan, då diskriminering och bostadssegregation får stå tillbaka för de lite enklare satsningarna som förstärker myndighetskontroll och maktutövning. Jag vet inte hur annars vi ska tolka en motion om att sätta in militär i vissa Stockholmsförorter i stället för att prata om att folk ska ha råd att bo, gå i en skola med goda resurser, ha råd att åka kollektivtrafik. Rädsla, ressentiment och utifrånperspektiv på problemen leder ofta till lösningar som inte bara missar målet, utan också skapar ett par nya problem på köpet.

Alla vill sälja in sig i förorten, vare sig det gäller bostadsrätter i Rinkeby med fin utsikt i brist på löften om bostadskarriär eller politiker som fiskar röster. Vi bor bland högupplösta kameror och andra tekniska lösningar på sociala problem. Det glädjer mig med upprustningar av förorten, att vi är flera som ställer krav på fungerande hissar, städade gator och möjligheter till ickekommersiella platser att umgås i. Samtidigt ser jag hur Seved i Malmö, mitt hem under förra valåret, och Rinkeby, där jag bor nu under detta valår, är experimentverkstäder för nya övervaknings- och kontrollmetoder. Det går ingen klar linje mellan våldsverkande kriminella innanför och utanför myndigheternas institutioner.

Vad är egentligen problemets kärna? Tyvärr rör det sig om en invecklad väv där jag knappt vet var jag ska börja. Men till att börja med kan många inskränkningar av både våra och andras fri- och rättigheter ske under förevändning att förhindra eller straffa terrorister eller kriminella. Att terrorklassa grovt dataintrång och att sätta in militär i förorten är två exempel. Vi behöver en bättre analys för att kunna förstå och förhindra faktiska hot både i vardagen och i mer extraordinära situationer. Lärdomar av Ådalen 1931, av socialt arbete och av bra skola och vård med mycket resurser, personal och bra ledning är en del i allt detta.

Vi måste gemensamt bestämma oss för vart vi vill gå och hitta metoderna för att nå dit. I våra förorter, arbetsplatser och bostadsområden finns också det gemensamma, alla de band och sociala händelser som inte kan kommersialiseras eller exploateras. Omsorg och skapande, frihet utan destruktivitet, finns i form av smala stigar runt omkring oss, som leder till allt det som gör livet värt att leva. I det gemensamma, i det praktiska kollektiva engagemanget, finns rörelse och förändring.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Den politiska produkten mot livet first appeared on Opulens.

HBTQ. Uruguay är Latinamerikas kanske minst konservativa land. Michelle Suárez är den första transsexuella juristen i landet och den som skrev lagen som tillåter homoäktenskap. I dagarna blev hon också landets första transsexuella senatorn.

Michelle Suárez gjorde sin entre i den uruguayanska riksdagen häromdagen, som suppleant till senatorn Marcos Carambula, medlem av Kommunistpartiet, en del av regeringskoalitionen Frente Amplio.

Suarez föddes 1983 som man, i Salinas, en sömnig badort nära Montevideo. Redan när hen var fyra fem år kände hen sig annorlunda men det var först som tonåring hen vågade berätta för sina föräldrar att hen kände sig som en kvinna och ville börja att leva som en sådan.

Det blev början på ett dubbelliv. Under helgerna klädd som kvinna och gick som sådan ofta ut och dansade men i vardagen, i skolan, en pojke, lång och kraftig. I början av tiden på universitetet, där hen läste juridik, var det några kamrater som undrade men hen kände sig ändå aldrig mobbad.

2009 blev Suarez färdig jurist och ansökte om ett identitetsbyte, från man till kvinna. Det tog lång tid, det hade aldrig hänt i landet och universitets egna jurister och lärare fick diskutera länge, de sökte prejudikat, men det fanns inga. Trots att Uruguay är ett tämligen sekulariserat land där både skilsmässa och abort tillåts så har juridiska könsbyten inte varit enkelt för de som ansökt om det.

Michelle Suárez är den första transsexuelle juristen och den första transsexuelle senatorn. I olika intervjuer framhäver hen vikten av sin öppna sexualitet och att inte behöva kategoriseras. Som den spanska genusteoretikern Beatriz Preciado, som nu skriver böcker som Paul B Preciado, säger; Vi föds inte som kvinna eller man utan den sexuella identiteten är mångfaldig. Vi införlivas i kategorierna man eller kvinna beroende på sociokulturella faktorer som inte har någon biologisk grund.

Preciado, som är filosof och som var elev till både Agnes Keller och Jacques Derrida, har gjort den motsatta resan som Michelle Suarez. Hon föddes som Beatriz Preciado i Spaniens baskiska provinser, åkte sedan till USA och till Frankrike och blev filosof och arkitekt. Det var början på en lång process som sedan gjorde henne till man. Men hon/han/hen leker med identiteten och hävdar att den sexuella identiteten är både fragmentarisk och nomadisk.

Om vi förutspås att leva längre än hundra år, hur ska det vara möjligt att leva kvar i en enda identitet hela det långa livet? Att byta land, språk yrke och kön borde vara självklart för en person som kommer att leva ett så långt biologiskt liv.

Michelle Suárez är aktiv inom kollektivet Ovejas Negras (Svarta Fåren), ett aktivistkollektiv som försvarar HBTQ-grupper och som arbetar för att ta fram juridiska rättigheter som skyddar dem från mobbning och diskriminering. Ovejas Negras och Michele Suarez har varit nyckelfigurer i den lag som  Uruguays riksdag stiftade 2013 som möjliggjort att homosexuella partners nu kan gifta sig.

I kollektivet finns historiker, akademiker, studenter, skådespelare, sångare, men också unga arbetare och bönder. De representerar ett brett spektrum av befolkningen som vill bort från de traditionella kategoriseringarna och som hävdar att den sexuella friheten är en mänsklig rättighet som måste skyddas och garanteras.

Uruguay blev det andra landet i Sydamerika efter Argentina att godkänna homoäktenskap. Trots att Uruguay inte har någon officiell religion och att staten och kyrkan länge levt åtskilda har kyrkan stor makt i opinionbildning och i medierna. Den katolska kyrkan ansträngde sig mycket för att få de kristna rikdagsledamöterna att rösta emot lagförslaget men de lyckades inte och lagen godkändes.

Michelle Suarez säger att hen är glad över att Uruguay var pionjär i Sydamerika och nu också tillåter homosexuella par att adoptera barn. Känner hen sig diskriminerad? Nej, det gör hen inte. Tvärtom finns många unga lärjungar Suarez som en förebild.

I det konservativa Latinamerika där den katolska kyrkan fortfarande är en bastion för gamla traditioner och normer är Uruguay ett hot. Både Argentina och Brasilien håller nu på att avskaffa de lagar som gav kvinnorna och HBTQ-grupperna hopp.

The post Den första transsexuella senatorn first appeared on Opulens.

DEBATT. “Ett etablissemang är, som jag ser det, en sluten social grupp eller flera sammanflätade sociala grupper som väljer sina egna medlemmar”, skriver Carsten Palmer Schale. Imorgon publicerar vi den andra och avslutande delen av hans opinionskrönika. 

I dagens Sverige kan man på nytt skilja folk från folk på grund av deras tandstatus. I dagens Sverige löper djupa raviner tvärs igenom samhällets över delar och träsket nedanför. I dagens Sverige förutsätts det att man har arbete, mobiltelefon och kan resa på semester. I dagens Sverige är inte längre en människa lika god som en annan. I dagens Sverige funderar Socialdemokraterna på att förbjuda tiggeriet istället för den offentligt sanktionerade misären. I dagens Sverige är det lustigt när direktörer får löner, bonusar och pensionsförmåner som inte en hel släkt förmår tillskansa sig under flera livstider. I dagens Sverige är det i åtta fall av tio DN:s och SvD:s journalister och redaktörer som tillåts tala i Rapport och Aktuellt. I dagens Sverige är det inom kultureliten naturligt att bo på Södermalm. I dagens Sverige känner ”alla alla”, det vill säga de med postadress i huvudstaden. I dagens Sverige snurrar samma personer runt i medias olika soffor.

De nyliberala partierna, inklusive socialdemokraterna, har tagit den definitiva makten i dagens Sverige. Hegemonin reser sig som ett enormt paraply över hela vårt land, men är naturligtvis fast förankrad i centrala Stockholm. Samtidigt växer ravinerna: klassklyftorna, den etniska segregationen, skillnaden mellan centrum och periferi, skillnaderna mellan de långtidsarbetslösa och prekariatet å ena sidan och de med en någorlunda trygg anställning och rätt yrke å den andra.

Begreppet nyliberalism introducerades under sista fjärdedelen av 1900-talet och kan anses stå i kontrast till socialliberalismen. Ur nyliberalismens syn på individuella rättigheter härleder man den ekonomiska liberalismen, med försvar av kapitalismen, liksom drog- och vapenliberalism, privat egendomsrätt och ställningstaganden för total yttrandefrihet. Rättigheterna motiveras utifrån olika slutsatser. Det finns också förespråkare av nyliberalism som inte ens utgår ifrån en krystad rättighetsetik. De utgår då istället ifrån det mer utilitaristiska argumentet att konsekvenserna av ekonomisk och individuell frihet automatiskt ger ett bra samhälle. Detta är särskilt vanligt på det ekonomiska området. Inom dagens socialdemokrati talas det inte ofta om klass, solidaritet, kamp och radikal reformism. Trots att man på första maj traditionsenligt sjunger att det är den sista striden.

Vi har dessutom bytt ut en eller ett par tidigare legitima eliter mot ett nätverk av mer eller mindre rumsrena grupper som sammantaget kan kallas för etablissemang. Den vardagliga användningen av detta begrepp för sociala grupper eller den härskande klassen är politiskt nedsättande och innebär oftast en kritik mot samhällsstrukturer. Kritiken mot etablissemanget uppfattas därtill ofta som ”populistisk” – och avser då en kritik som söker enkla lösningar, vänder kappan efter vinden, beter sig “bonnigt” och obildat. Men under försommaren 2017 är, enligt min mening, en mer eller mindre medvetet sammansvetsad grupp illegitima makthavare lika ”populistisk” när när de angriper den befolkning, som upplever sociala friktioner på basplanet, som de själva nästan aldrig gör – eller gjort (undantag finns). Man vänder så att säga kappan efter vinden.

Etablissemanget är inte en maktstruktur av samma art som en eller flera med varandra sammanlänkade (eller icke-sammanlänkande) eliter. En elit kan och bör inom politiken vara demokratiskt vald, inom akademin meritokratiskt vald och inom ekonomin såväl demokratiskt som meritokratiskt vald. Ett etablissemang är, som jag ser det, en sluten social grupp eller flera sammanflätade sociala grupper som väljer sina egna medlemmar. Det kan också vara en grupp vari medlemskapet sker på basis av arv, nepotism eller korruption. I längden inte sällan genom en inavel där till och med helt ovidkommande faktorer, såsom exempelvis ett slags ”kändiseri”, spelar en betydande roll.

De två sista företeelserna, särskilt den sista, framstår för övrigt mer än ofta (eller uppfattas åtminstone så) som mer eller mindre sammanvuxna med såväl ”gammelmedierna” som de av etablissemanget officiellt sanktionerade sociala medierna, varvid en sorts rundgång uppstår. Mest allvarligt, menar jag, blir det, när etablissemanget förväxlas med den legitima eliten. Detta leder till svåra sociala problem. Problem som vi nu stirrar i ögonen och som tycks accepteras inte bara av allianspartierna utan även delar av socialdemokratin, Miljöpartiet och möjligen också enstaka figurer på ”vänsterkanten” (om vi numera har en egentlig sådan).

Massmedias roll kan därför inte underskattas. Den kan inte enögd stirra sig blind på att exempelvis kapitalismen, tillväxten och försörjningskravens form, innehåll och ekonomiska utfall per definition är goda fenomen. Sådant kan misstros av varje kantstött människa som inte har någon värdig tillgång till välfärden, hälsan, jobbet, språket, kulturen, bildningen och 08-världen. Den kan misstros av de som mals ner i tidens allra senaste Grottekvarn, och som inte fick särskilt mycket utrymme heller på årets socialdemokratiska kongress i Göteborg (annat än möjligen i form av det numera populära uttrycket signalpolitik).

Den kan misstros av dem som inte riktigt förstår de allra senaste nyorden, som inte vet vad cis/trans, etnofob, rasifiering och så vidare betyder – vilket sällan inte heller ”kändistyckarna” eller ”kulturkoftorna” gör. Den misstros av dem som inte känner igen sig i ”riksmedia”. Den misstros av de alltfler som av ren frustration, snarare än av ondska, röstar på Sverigedemokraterna. De som har det djävligt men inte kan uttrycka sig, den av PK-gruppen som populister stämplade gruppen, som utan att veta så mycket uttrycker sig ändå – ofta tafatt och korkat. Men naturligtvis också de ideologiskt mer medvetna mörkerkrafterna med en mer eller mindre visionär agenda: rasister, odemokratiska nationalister och så vidare.

En lokaltidnings fokus ligger på den region, har det hetat, inom vilken den har sina läsare; vanligtvis brukar det röra sig om ett helt län, typ Jämtland, eller en lite större stad, exempelvis Göteborg. Nyheterna berör främst regionens invånare, även om man oftast också har en riks- såväl som utrikestäckande del. En rikstäckande tidning täcker hela landet och en större del av omvärlden. Nu för tiden har dock även de Stockholmsbaserade tidningarna lagt ner sina lokalredaktioner och täcker inte längre området utanför huvudstaden, varför ordet rikstidning får anses vara obsolet i Sverige.

Att journalister gillar Södermalm är ingen klyscha. En av hundra som bor i Stockholmsstadsdelen är nämligen journalist, enligt en relativt ny studie (Institutet för Mediestudier, 2015). Journalister väljer storstad framför landsort. Tre av tio journalister bor i Stockholms stad och nästan hälften i Stockholms län. Däremot bor bara 56 journalister i någon av de 20 kommuner som definieras som glesbygdskommuner enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL). I elva kommuner, bland annat Gnosjö, Ockelbo och Markaryd, är det helt tomt. Fokus visade för några år sedan att 98 (!) av Sveriges mäktigaste journalister bor i Stockholm. Sverker Olofsson bodde åtminstone då i Umeå, Janne Josefsson i Göteborg (eller på Åstol).

Allt detta kan leda till att människor börjar misstro en moral som inte upplevs som deras. Detta kan i sin tur kan leda till en tvetydig insändare i Dalademokraten den 27 mars i år, vari det bland annat hette:

”En av de nuvarande högerledarna, Anna Kinberg Batra, har gått ut med en önskan om att fälla nuvarande regering. Detta med stöd från ett parti som står ännu längre till höger, Sverigedemokraterna.

Dessvärre är risken minst sagt överhängande att vi än en gång ska få lov att uppleva det vanstyre som högern ställde till med under åren 2006 till 2014.

En annan högerledare, Annie Lööf, har åtminstone haft det goda omdömet att säga nej till Kinberg Batras invit. Men även hon har liksom övriga högern i avsikt att riva upp anställningsskyddet, urholka kollektivavtalen, begränsa strejkrätten och tvinga fram särskilt lågavlönade jobb med lagens hjälp. Precis som de andra högerledarna vill Lööf att välfärdskapitalisterna ska ha all rätt att göra vinst på de skattepengar som borde gå till vård och omsorg.

Dessvärre är risken minst sagt överhängande att vi än en gång ska få lov att uppleva det vanstyre som högern ställde till med under åren 2006 till 2014. Totalt ointresse av miljöpolitik, total avsaknad av bostadspolitik som gjort bostadsmarknaden till ockrarnas paradis och fortsatt nedmontering av den svenska välfärden, i stort sett en kriminalisering av att vara arbetslös eller sjuk och högre skatt för pensionärer, bland annat. Det kommer dessutom att ske med hjälp av ett högerpopulistiskt parti som inte på en enda punkt kommer att vara ett stöd till den del av befolkningen som inte tillhör de riktigt rika.

Det som också är besvärande är att Socialdemokraterna som styr inte vågar vara socialdemokrater

Sammanfattningsvis, högerns strävan är bara att ta från de fattiga och ge till de rika. Högern är alltså lika med Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centern och Sverigedemokraterna. När de pratar om att få ordning på politiken handlar det om fortsatt nedmontering av välfärden och att öka klyftorna i samhället. Det som också är besvärande är att Socialdemokraterna som styr inte vågar vara socialdemokrater utan verkar som något slags ‘höger light’, men det är i alla fall bättre än en regering med Kinberg Batra i spetsen.

Kent Nilsson ”.

Jag instämmer i allt insändarskribenten skriver, bortsett från att det skulle vara bättre – särskilt på sikt – med ett (S)-märkt högerparti (om än light). Därmed är konkurrensen så stor på högerkanten, att knappt något hopp finns i sikte. Ändå är jag rädd att det är just i den riktningen vi går, och att därmed inget av det insändarskribenten implicit efterlyser kommer att infrias.

The post Den nyliberala hegemonin i det svenska samhället, del I first appeared on Opulens.

TRE BÖCKER. Mary McCarthy, Agneta Pleijel och Majgull Axelsson.

Gruppen av Mary McCarthy
Albert Bonniers Förlag (2017) 

“Hon är helt enkelt inte en tillräckligt bra kvinna för att kunna skriva en stor roman”, underrättar Norman Mailer omvärlden i sin recension av Mary McCarthys bok i The New York Review of Books. Men Gruppen blev en succé och är idag en av den moderna litteraturens stora klassiker.

När den kom ut 1963 uppfattades den som skandalös i sin skildring av unga kvinnors sexualitet och begär. Och det var den. Skamlös, underbart frispråkig och så intelligent att det inte var konstigt om kulturmän som Mailer kände sig hotade i sina elfenbenstorn.

Gruppen handlar om åtta unga kvinnor i 1930-talets New York. I bokens inledning har de nyss examinerats från Vassar Collage, på den tiden ett universitet endast för kvinnor. De heter Kay, Libby, Lakey, Dottie, Polly, Helena, Priss och Pokey: moderna, belästa och kaxiga och redo för att ta för sig av storstadslivets alla möjligheter. De kommer från familjer ur över- eller övre medelklassen och tar sina privilegier för givna. De vill inte bli som sina mammor, de vill jobba och de vill vara fria.

De storslagna drömmarna uppfylls för vissa, andra ser dem malas sönder av havererade äktenskap, män som förminskar och slår. En av dem orkar inte, hon tar sitt liv. Trots att deras liv tar olika vändningar löper kraften av systerskapet som en röd tråd genom de sex år vi följer dem.

Boken var för den tiden något så ovanligt som en kollektivroman om kvinnor. Kvinnorna är subjekten, männen objekt och de synas in på bara skinnet. Ingen av kvinnorna tar mer plats än någon annan, även om vissa av dem dröjer sig kvar lite extra i minnet. Polly till exempel med sin excentriske pappa och omhändertagande själ, eller den självsäkra Lakey som i slutet av romanen kommer hem från Europa med en flickvän.

McCarthy ville själv aldrig kalla sig feminist men Gruppen har icke desto mindre kommit att betraktas som en feministisk kultroman. Ämnen som amning, preventivmedel, orgasm, trotskism kontra stalinism och USA:s ansvar i det stundande vietnamkriget behandlas liksom kvinnornas relationer sinsemellan och till alla de män som passerar. Miljön som omger dem är beskriven in i minsta detalj: maten, kläderna, gatorna, husen. Det är stort och smått men allt har en betydelse och skildras med en enastående skärpa. Det är eviga frågor som aldrig går ur tiden. Det är bitskt och satiriskt, stundtals svart men framförallt jävligt kul.

Amanda Svensson lyckas i sin nyöversättning hitta stämningen i både det 60-tal romanen är skriven i och i det 30-tal som skildras. Och till sist: glöm inte att läsa Sara Danius berikande förord.

Doften av en man av Agneta Pleijel 
Nordstedts (2017)

De där männen. De finns överallt och sätter sig alltid i främsta rummet. Det är inte lätt att hitta någon plats som kvinna i dessa överfulla manliga revir, inte nu och ännu mindre i det 60-tal som skildras i Agneta Pleijels andra självbiografiska roman Doften av en man.

I den förra romanen Spådomen fick vi följa Agneta som flicka. Professorsdottern som försöker komma underfund med vem hon egentligen är och som samtidigt måste skydda sina småsystrar från det kaos föräldrarnas havererade äktenskap skapar. Hon tar sin tillflykt till böckerna och hoppas på att ett mirakel ska ställa allt tillrätta.

I den nya romanen får vi ta del av en ung vuxen kvinnas liv. Agneta lämnar en turbulent tillvaro i Lund och flyttar till en sunkig etta i stadsdelen Haga i Göteborg för att plugga litteraturhistoria. Det är tidigt 60-tal och Agneta vill pröva vingarna. Agneta är den duktiga flickan och studierna går utmärkt. Men hon är också djärv och vild i sitt utforskande av sex och sina egna förmågor. Samtidigt växer hennes självtvivel när männen överger henne. Inte blir det bättre av det komplicerade förhållande hon har till sin jagcentrerade och dominerande far.

”Jag bar mig åt som om jag trodde att jag var lika mycket värd som en man”, skriver Pleijel. Efter ett uppslitande förhållande drabbas hon av insikten av att inte vara en hel människa. För det kan man inte vara när man är till hälften fitta. För att döva smärtan av övergivenhet och att inte duga dricker hon mängder av sprit, röker hundratals cigaretter och arbetar, studerar. Allting alltid för mycket.

Agneta gör snabb karriär på universitetet. Blir amanuens på institutionen. Snart får hon undervisa scenskolestudenterna. Hon studerar antropologi, etnografi, publicerar artiklar för litterära magasin, skriver dramatik. Och läser poesi, skönlitteratur, filosofi, politiska texter. Hon dras in “den nya vänstern” och lär känna den tidens stora intellektuella.

När Aftonbladets kulturchef Karl Vennberg frågar om hon vill bli deras litteraturkritiker tackar Agneta ja och flyttar till Stockholm. Senare tar hon över som kulturchef. Hon förälskar sig i den bohemiske anarkosyndikalisten “L” och hon längtar efter barn. Det gör inte han. Han vill vara fri. Hon blir dock gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Agneta och “L” fortsätter förhållandet, men hans ständiga nedvärderande av hennes kropp och kompetens gör att hon till slut lämnar honom. Inte förrän då börjar hon sitt egna skrivande.

Är inte det betecknande? För “hur erövrar en kvinna rätten att få vara sig själv?”. Svaret är nog att skapa sig ett eget rum.

Agneta Pleijels roman är en välformulerad berättelse om just detta: att forma sig ett eget liv. Pleijel genomskådar kulturvärldens alla gubbslem och gör det på sitt alltid så eleganta vis. Det är samtidigt så sorgligt att inse att Agneta lägger så mycket kärleksenergi på karlarna. Det hade varit en sådan lättnad om hon bara struntat i dem och till exempel bosatt sig i ett kvinnokollektiv. Men nu är ju detta en gång för alla hennes liv.

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson 
Brombergs bokförlag (2017)

“Allvarligt är det om barn med funktionshinder inte får sina föräldrars kärlek som andra barn. Allvarligt är det när en vuxen person med begåvningshandikapp inte anses ha samma människovärde som andra. Och allvarligt är det när den kollektiva solidariteten sviker. Detta att alla ser och vet, men ingen reagerar”, skriver barnpsykiatern och professorn Karl Grünewald i förordet till sin bok Från idiot till medborgare. 

I Majgull Axelssons efterord till Ditt liv och mitt tackar hon Grünewald för hans kamp mot den institutionaliserade vården (som han samtidigt verkade inom) av personer med intellektuella funktionsnedsättningar, de som förr kallades idioter och sinnesslöa, de som användes som försökskaniner i forskningssyfte, utsattes för vanvård och tvångssteriliserades på grund av “usla arvsanlag”.

Det är genom romanjaget Märit vi som läsare får ta del av denna mindre smickrande del av det svenska folkhemmet. Hennes bror “Tok-Lars” sattes nämligen på Vipeholm – anstalten för sinnesslöa i Lund – efter deras mors bortgång. Där han gick under. När Märit är på väg till Norrköping för att motvilligt fira sin och en annan broders gemensamma 70-årsdag stiger hon oplanerat av i Lund. Härifrån flydde hon 50 år tidigare och inte förrän nu återser hon staden. Hon besöker massgraven där hennes bror ligger och försöker försonas med sin skuld över att familjen övergav honom så brutalt.

Märit har också en tvillingsyster. Hon dog vid födseln men lever i högsta välmåga i Märits huvud. En antagonist som bråkar och säger emot men som samtidigt får Märit att agera. Trots uppväxten i en dysfunktionell familj har det gått bra för Märit: framgångsrik journalist, lyckligt äktenskap, barn och barnbarn. Men hela tiden finns “den Andre” där som en påminnelse om att galenskapen också kan drabba henne.

Tidigare i år recenserade jag David Nymans Nerverna – berättelsen om en familj här i Opulens. Både Axelsson och Nyman har med sina romaner synliggjort varsitt kapitel ur välfärdsstatens förträngda historia. I Nymans roman är det den psykiska sjukdomen, i Axelssons de intellektuella funktionsvariablerna. Skildringar som dessa är viktiga, men Ditt liv och mitt griper inte tag i mig, ruskar inte om mig. Det borde den göra. Kanske beror det på alla känsloladdade adjektiv (många “oändligt” och “oerhört” blir det). Trovärdigheten minskar när en berättelse kräver superlativ för att kunna stå stadigt.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Berättelser om frigörelse, skuld och arv first appeared on Opulens.

FAIRTRADE. “Artister, låtskrivare och kompositörer ska kunna leva på sitt skapande”

När jag växte upp betalade man omkring hundra kronor för en CD med tolv låtar. Nu kan du för samma kostnad konsumera allt du orkar i musikväg och även helt gratis om du orkar stå ut med reklamavbrotten. Det är hög tid att vi ställer oss frågan vad denna utveckling kommer innebära i det långa loppet, både för dig som musikkonsument och för musikskaparna. Den största frågan är vem som egentligen betalar och får betalt för det stora musikkalaset?

Fair Trade Music International är en oberoende, icke vinstdrivande organisation som startats av tusentals musikskapare runt om i världen. De förser album och singlar med en oberoende Fair Trade Music-certifiering. Dessa informerar vem i musiknäringskedjan som arbetar transparent, hållbart och etiskt. Det är därmed möjligt för konsumenten och musikskaparen att tillsammans samverka för en rimlig praxis.

Certifieringen handlar om att artister, låtskrivare och kompositörer ska kunna leva på sitt musikskapande och ha möjlighet att fortsätta skapa ny musik som alla kan njuta och ta del utav. Den studie som ligger till grund för Fair Trade Music skrevs av ekonomen Pierre Lalonde och visar tydligt att det skulle behövas en alternativ företagsmodell om den digitala ekonomin ska kunna överleva. Studien gav tre viktiga slutsatser.

För det första att musik är undervärderat av de digitala plattformerna. Den nuvarande nivån av streamingtjänsternas omsättning som betalas ut är 60-70 procent. Aktieägarna prioriteras över artisterna, låtskrivarna och kompositörerna. I studien anser man att 80 procent av bruttointäkterna fördelade mellan alla rättighetsinnehavarna skulle vara mer rimligt.

Fördelningen av intäkterna är också obalanserad. Här prioriteras multinationella skivbolag före musikskaparna och de andra i musiknäringskedjan. Studien föreslår en fördelning på  50/50 mellan de två främsta rättighetsinnehavarna, det vill säga skivbolaget/artisten och musikförlaget/artisten. Den nuvarande fördelningen är 94/6 till skivbolagens fördel.

För det tredje råder brist på transparenta förhandlingar mellan de multinationella skivbolagen och streamingtjänsterna. Detta lämnar många artister, låtskrivare och kompositörer i ovisshet om vad som gäller deras faktiska ekonomiska villkor.

Under våra föreläsningar i musikteknologi på Stockholms universitet har vi ibland haft intensiva debatter huruvida musikens framtid ligger hos streamingtjänsternas fortsatta dominanta position eller hos återkomsten av vinylskivan. Det argument som ofta nämns när man talar om streamingtjänsternas berättigande är fördelen av exponering för artisterna.

Visst vill de flesta artister nå en stor publik men inte till priset av att inte längre kunna leva på sitt yrke. Det är trots allt en liten minoritet av artisterna som har möjlighet att sälja t-shirts och uppträda på utsålda stadiumarenor. Det finns ingen konsument som skulle kunna köpa ett paket mjölk genom att ”exponera det”.

De stora klyftorna som studien hänvisar till är oroväckande både för konsumenterna, musikskaparnas framtid och förutsättningarna för nya artister, låtskrivare och kompositörer att kunna slå igenom. Det skulle kunna leda till en musikindustri med ökad kvantitet men lägre kvalité som i sin tur skulle hota den inovativa musikens överlevnad och alla involverade i musiknäringskedjan.

ALLA ARTIKLAR AV SARA FORSLUND

The post Rättvisemärkta skivor en framtid för musikindustrin? first appeared on Opulens.