MUSIKHISTORIA. The Mamas gör en krogshow på Hamburger Börs i januari nästa år. Förutom egna hits gör trion en djupdykning i musikhistorien.

– Att få den här chansen är historiskt, säger Loulou Lamotte.

The Mamas slog igenom ordentligt i och med segern i Melodifestivalen 2020 med bidraget “Move” – men till följd av pandemin ställdes Eurovision in, och trion har därför knappt hunnit framträda inför en livepublik.

Sofia Sundström/TT

The post The Mamas gör krogshow: “Mer personligt” first appeared on Opulens.

OPERA. I år uppmärksammas hundraårsminnet av den internationellt berömda svenska operastjärnan Christina Nilssons (1843-1921)  bortgång.  Bland annat genom två filmer på SVT Play. Björn Gustavsson har sett dem och finner dem ytterst sevärda. 

Hundra år efter operasångerskan Christina Nilssons bortgång har SVT nu presenterat två ytterst sevärda program. Dels personporträttet ”Den magiska rösten”, som berättar om hennes askungeliknande liv; dels ett konsertprogram där sopranerna Miah Persson och Hanna Husahr sjunger en stor del av Nilssons repertoar, här tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna under eminent ledning av Tobias Ringborg – särskilt sakkunnig i just den romantiska epokens musik. Filmerna är båda cirka en timme långa och kvarligger på SVT Play fram till februari.

Ditte Feuk, ansvarig för operautbudet i SVT, har producerat filmerna på temat Christina Nilsson – som under andra delen av 1800-talet, en generation efter Jenny Lind, åter satte Sverige på operasångens världskarta (några år innan Christina Nilsson dog så föddes ju för övrigt ännu en blivande megastjärna; ”La Nilsson”, Birgit Nilsson).

Filmen ”Den magiska rösten” berättar om en torparflicka som växte upp i ett fattigt Småland, i ett hus med jordgolv. Redan som åttaåring tjänade hon pengar genom att sjunga på bondemarknader. Efter en lärotid hos Franz Berwald studerade hon i Paris, där hon 1864 gjorde succédebut som Violetta i La Traviata. Hon sjöng på invigningen av Metropolitan i New York, hon umgicks med personligheter som Oscar Wilde och Leo Tolstoj. Hon gifte sig rikt, blev grevinna, levde på stor fot.

Ändå förblev sympatierna hos de fattiga. I London tackade hon nej till att sjunga för drottningen och uppträdde i stället utomhus i de fattiga hamnkvarteren. Och efter att ha gett konserter i Stockholmssalongerna 1885 annonserade hon en gratiskonsert för den breda allmänheten. Hon kom ut på balkongen till Grand Hotel. Där nedanför trängdes 50 000 åhörare. I det avslutande tumultet trampades tjugo personer ihjäl. Christina Nilsson kom aldrig över händelsen, drog sig tillbaka och ville inte sjunga mer.

Må vara att SVT-porträttet kanske lite väl mycket fokuserar på den biografiska detaljen: i det stora hela ger dock mosaiken av stumfilmssekvenser, fotografier och intervjuer med en lång rad sakkunniga en både berörande och belysande bild av sångerskans sagoaktiga förvandling från barfota grindflicka till omhuldad världsstjärna.

Särskilt illustrativt fungerar de inklippta inslagen från den på alla sätt högklassiga konserten med Miah Persson och Hanna Husahr tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna.

Det finns inga bevarade inspelningar, men många har med hänförelse beskrivit Christina Nilssons sätt att sjunga. Nils-Olof Franzén sammanfattar i sin stora biografi (”Christina Nilsson, en svensk saga”, 1976): ”Varm som sammet, klar som kristall – det är två omdömen som ofta kommer igen. Hennes röst är som en kristallstråle av bländande klarhet! utropade en fransk kritiker. Och tyske Herman Klein utvecklar sina tankegångar om motsatsparet kyla-värme: ”Det fanns något i hennes sång som kom en att tänka på musikens övernaturliga väsen – feer, vattennymfer eller Rhendöttrarna. Det slog en kanske mest i den egendomligt klocklika klangen hos denna röst som var ljuvt metallisk och ljuvligt ren.”

Franzén citerar även följande intressanta uttalande av Christina Nilsson: ”Jag älskar opera, men så har jag ju också nästan vuxit upp med den. På operascenen känner jag mig hemma. På en konsert kan jag inte bara stå rätt upp och ner och hålla noterna framför mig – jag är i rörelse hela tiden, jag skuttar omkring som om jag stod på operascenen – och så ser jag vartenda ansikte i salen, men på scenen ser jag inte en enda människa, ingenting. Då glömmer jag allt utom vad jag är där för att göra.”

En amerikansk musikkritiker skrev efter att ha hört Nilsson på Metropolitan, 1872: ”Med mindre röst sjunger hon bättre än Jenny Lind /…/ För att vara en drottning med en lång rad av bönder som förfäder har hon, tycker jag, mera kunglighet i sin hållning och sitt sätt än någon kvinna jag har sett. Vare sig hon är barfota i Mignon eller elegant avtynande i La Traviata så finns där denna oförklarliga charm i hennes starka personlighet.”

Och en annan samtida bedömare i USA: ”Nilsson hade både originalitet och magnetism, en kombination som var oemotståndligt tjusande. Hennes sång var själva förkroppsligandet av dramatiskt uttryck.”

The post Torparflickan som blev en världsstjärna first appeared on Opulens.

SÅNGER. Olle Adolphson var en av Sveriges mest framstående vissångare under 1960- och 70-talen. Nu har man av en slump hittat elva bortglömda gitarrstycken av kompositören, rapporterar Sveriges Radios P2 och SVT Kultur.

The post Elva okända stycken av Olle Adolphson hittade first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Kjell Andersson har verkat som producent och A&R (Artist and Repertoire) på skivbolaget EMI i 40 år. Han har bland annat jobbat med Ulf Lundell, Roxette och Gyllene Tider och haft stor betydelse för svensk musikhistoria. Nu har hans självbiografi Ingen går hel ur det här: Mitt liv i den svenska musiken släppts.

Hej Kjell Andersson! Hur känns det att boken kommit ut?

– Jag är lite rädd att det ska bli tomt eftersom anledningen till att jag skrev den var för att ha någonting att göra när jag blev avtalspensionär 2014 då EMI såldes. Jag började skriva på min 60-årsdag och det tog sammanlagt åtta och ett halvt år med skrivande, korrekturläsning och allt fixande runtom. Jag ville ha ett projekt framför mig och jag ville att det skulle ta lång tid, nu måste jag skaffa mig ett nytt.

Och det blev en lång självbiografi, nästan 600 sidor. Vad var det som fick dig att skriva boken?

– Jag tycker att jag hade en bra historia att berätta, om bra musik som kommit ur åren kombinerat med självbiografiska detaljer om hur jag själv blev den jag har blivit.

Vill du berätta lite om vad den handlar om?

– Det är en kärleksförklaring till min uppväxt under 50-talet i en liten stad, kärleken till min familj, min morfar och mamma som jag växte upp med. Efter flytten till Näsbypark började musiken komma in i livet. Det var intressanta tider under 1965, jag blev helhjärtat intresserad av musik och levde för den. Allting var relaterat till musiken. Men boken handlar inte bara om musiknörderi, det finns även kontrasterande delar.

Var kommer titeln ifrån, Ingen går hel ur det här?

– Den kommer från Plura Jonsson och Eldkvarns låt “Någonting måste gå sönder”. Det handlar om att satsa någonting, satsar man helhjärtat så tar man också mycket skada. Också om smak, att få konkreta saker att hålla sig till. Allt handlar om hur individer fungerar med varandra, det kan gå bra under långa stunder men bli problem senare. Antingen kommer man över problemen eller så fördjupar de sig.

Du har jobbat med mängder av artister, bland annat Gyllene Tider, Eldkvarn, Ulf Lundell, Roxette, Lisa Ekdahl och så vidare, och du har haft en lång och framgångsrik karriär. Hur började den?

– Det började med att jag träffade skivproducenten Bengt Palmers som jobbade med artister som Björn Skifs och Harpo. Jag började på EMI som assistent åt honom och några andra. I och med att jag inte hade någon familj så var jag hundra procent inne på musiken. Jag växte ihop med en del artister och kom nära Magnus Lindberg, Ulf Lundell, Per Gessle, och började senare jobba som producent till några av dem.

Som ung jobbade du också i skivbutik.

– Ja det var innan jag träffade Palmers, då jobbade jag i en skivbutik som hette Richards Records, de tog in mycket import från USA och England.

Du skriver i din bok att det inte fanns någon musik i ditt barndomshem, hur kom musiken in i ditt liv? Är det en passion du har fötts med?

– Nej jag har inte fötts med den. Det var inte så mycket musik på den tiden, det mesta kom från radio och tv och min morfar spelade lite munspel minns jag. Men musiken måste funnits nedärvd någonstans ifrån. Jag har aldrig träffat min far men när jag var på bouppteckning efter att han gått bort så fanns en gitarr och en del skivor där. Så där fanns ett intresse. Men inte på min mammas sida, hennes intresse för musik var begränsat till det som kom ur radion.

Du frågar dig i din bok hur ett artistego uppstår i en ung människa och tänker att det kan komma från en frånvarande förälder. Är det alltid så, att det finns ett behov av att synas?

– Ja, om du får den där starka känslan av att du måste bli artist, då finns det ofta en sådan bakgrund. Per Gessle och Ulf Lundell har liknande bakgrunder. Det är vanligt bland de som får den där brinnande drivkraften.

Som A&R har du alltid varit bakom kulissen, det är artisten som syns, hur har det varit att jobba så? Att ha en så stor roll men inte få den stora uppmärksamheten?

– Det har passat mig bra att jobba så. Jag har aldrig sökt den yttre uppmärksamheten, den har många baksidor. Snart börjar du tro på allt beröm och se dig själv som överlägsen eller som om du är kapabel till allt.

Du har sagt i en annan intervju att Ulf Lundell är den artist du själv hade velat vara, om du haft den typen av talang. Har du själv varit intresserad av att vara artisten?

– Jo, den drömmen hade jag som tonåring. Min bästa vän var musiker och han började lära mig gitarr, men samma vecka gick jag igenom en glasdörr och skar upp handen. Jag tappade känseln i fingrarna på vänster hand och hade ett långt avbrott från gitarren som jag aldrig hämtade mig ifrån. Men jag tror inte att jag hade blivit någon stor musiker så det var inget världen gick miste om. Mitt sätt att uppleva musik var genom lyssnande.

Ulf Lundell och din relation sticker ut bland andra artister du har jobbat med. Du var med och producerade tio av hans album och ni blev nära vänner, hur påverkade det ert arbete tillsammans?

– Det beror på hur man definierar vänner, jag vet inte om vi var det. Det var en ganska ensidig vänskap, vi var vänner så länge han hade nytta av mig. Men det där är också en kärlekshistoria i boken. Det börjar bra och håller länge, sedan får relationen skavanker som vi tar oss ur. Men till slut har vi kommit så långt ifrån varandra att det inte går att hitta tillbaka. Skulle vi arbetat ihop nu hade vi bara gått och väntat på att bryta samman en gång till.

Så hur var er relation?

– Det var en arbetsrelation och samarbete kring hans musik. När jag började på EMI var jag även assistent till producenten Björn Boström. Han gav mig ett rullband med Ulf Lundell och fråga vad jag tyckte. Sedan sågs jag och Ulf på stan, ingen av oss hade någon familj så vi var ute mycket och pratade och fann varandra. Han hade de influenser som jag själv hade i mångt och mycket. Det är därför jag säger att Ulf är den artist som jag själv hade velat vara. Jag har realiserat mina egna artistdrömmar genom honom.

Han var länge den viktigaste artisten för dig, på vilket sätt var han det?

– Jag har alltid varit intresserad av berättelsen och texten, och Ulf var överlägsen på sångtexter. Musikaliskt kom vi från samma inkörsport, från rockmusiken och Leonard Cohen, Joni Mitchell. Vi hade många paralleller.

Boken innehåller både framgång och motgång. Du pratar om det som två sidor av samma mynt, vilka har varit dina största framgångar respektive motgångar?

– Min största framgång var albumet “Den flygande holländaren” med Cornelis Vreeswijks sånger som gavs ut 1988. Den formade jag ut efter eget huvud. Den största motgången var “Den vassa eggen” med Ulf Lundell, där kände jag mig ställd utanför.

Jag har läst mig till att du har haft ett hett temperament genom åren, var kommer det ifrån?

– Jag inbillar mig att det kommer från det genetisk blandning mellan min biologiska far och min mamma. Jag kom ur en våldtäkt som fadern satt inne för, så jag hade alltid ett hett temperament som ung.

Hur har ditt temperament påverkat ditt arbete i musikbranschen, har det hjälpt dig framåt?

– Det har hjälpt mig att ta mig ur en skygghet som jag också har. Jag har kunnat gå vidare och jag tordes komma med idéer. Men det har också hindrat mig för folk blir rädda för de typen av uttryck. Ett utbrott går att jämföra med en explosion, till en början känns det som en befrielse men efter några sekunder kommer bakslaget. Man skäms när man förstår att det har hänt igen, det är svårt att ta tillbaka och det går inte att få det sagda osagt.

Du jobbade som producent i väldigt många år. Hur kändes det att sluta efter så lång tid?

– Det var en lång nedförsbacke innan jag slutade, den kommersiella radion kom och internet kom. Sedan förändrades vår situation över en natt, det kom en ny musik som jag inte hade i mitt hjärta eller ville anpassa mig till. Våra album sålde men vi hade inga singelframgångar.

Vad tycker du om den moderna popmusiken?

– Modern pop är inte för mig, den är för de unga och det är så det ska vara. Det kommer mycket ny musik som bygger på den tradition som jag har levt inom och så finns det så mycket annat som går att upptäcka bakåt i tiden. Jag klagar inte, men det nya är inte så speciellt, rätt uttryckslös och slätstruken. Men det var inte så sofistikerat förr heller, i början tog man det som erbjöds och tyckte om väldigt mycket. Min favoritlåt 1961 var till exempel “Den siste mohikanen” med Little Gerhard.

Du skriver om hur livet inte riktigt har börjat än, att du levt i en avvaktande förväntan. Men du har ju som det ser ut verkligen följt din passion, vilka var dina förväntningar och drömmar?

– Ja, det känns fortfarande som att livet inte har börjat. Men det är fegt också, som om man sätter sig själv i botten av en brunn. Klättrar man så riskerar man att falla, det finns en trygghet där nere i brunnens botten.

Tycker du inte att du lämnade brunnsbotten?

– Inte i mig själv men på många andra sätt. Många ser på mig som framgångsrik men själv ser jag mig som misslyckad, där uppstår en konflikt i mig.

Du skriver att musiken har lämnat dig, men vilken plats har den i ditt liv nu?

– Jag tycker fortfarande att det är lika roligt att producera och jag har gjort några låtar under pensionärstiden, men det är svårt att få de finansierade och placerade. Just nu håller jag på med en hyllningsskiva till Magnus Lindberg som jag hoppas ska komma ut till våren. Det är roligt att göra den, men ett väldigt krävande efterarbete att få ut den i handeln och sen vet man att den inte kommer att sälja.

Så vad driver dig att trots allt få ut skivan?

– Dels vill jag göra det för att sprida musiken. När Magnus Lindberg låg för döden lovade jag honom att jag skulle sprida hans musik ytterligare. Han hade en svår karriär, tog många droger och tappade lätt tråden mellan skivorna. Det han kom ut med blev comeback-skivor och han hade svårt att nå ny publik. Jag hoppas med denna skiva att Lars Winnerbäcks publik ska inse Magnus som låtskrivare.

Du stöttade Plura när han skrev Resa genom ensamheten – svart blogg och det ljuva livet. Du har också levt tillsammans med författaren Bodil Malmsten. Är skrivandet något som alltid funnits med dig?

– Inte alltid men det har växt på. Från början var jag dyslektiker, jag kunde inte stava men jag jobbade med Ulf Lundell och korrekturläste hans böcker och skrivande. Det var så den utvecklingen började och den fortsatte när jag och Bodil blev tillsammans. Vi jobbade också tillsammans med en bok. Sedan var jag redaktör för Pluras bok, han skriver bra men hade kanske inte disciplinen. Idag skulle jag nog inte kunna hjälpa honom, nu har han nog lärt sig.

Kommer du att skriva någonting mer?

– Ja det är väl det jag just nu letar efter. Jag håller på med en kriminalhistoria men den är mer som en roman. Det har inte riktigt gripit mig ännu, jag ser vad jag har i datorn och om jag kan utveckla det. Mord kan ju vara så många olika saker, men jag vill beskriva hur fruktansvärt det är för de efterlevande, hur ett mord förändrar människors liv. Men jag vet inte om jag har den typen av kvalitet att skriva så.

Kan skrivandet komma att bli som en ersättning efter musiken?

– Jag hoppas kunna driva bägge sidor. Jag har en del skivor inplanerade men det är svårare för varje år som går. Artister är hårt drabbade idag, först försvann inkomsten som kom från skivförsäljningen och man fick förlita sig mer på turnerandet, men nu i pandemin har det också försvunnit. Vi får se om det kan byggas upp igen och när.

Vad ska du lägga din tid på nu, när boken är ute?

– Jag kommer leta efter ett projekt och försöka fortsätta på samma väg som jag varit på länge. Jag har en familj som jag har haft i tolv år nu och en styvson som jag är väldigt glad för. Så jag kommer att lägga mycket tid tillsammans med dem.

– Något min styvson har lärt mig är att inte kritisera andra människor utan att försöka förstå dem och se bakom ytan. Det är något jag hoppas att jag ska gå vidare inom. I boken ville jag gå lika hårt mot mig själv som mot andra. Jag läser inte Ulf Lundell längre men jag har hört att han börjat närma sig självkritiken. Det är en ful brist att ha lätt för att kritisera andra men inte sig själv.

I ditt arbete har det väl ingått att vara kritisk?

– Ja det har ingått i jobbet att kritisera andra, det är en grundförutsättning att det kan vara helt ärligt. Men ibland kan det bli destruktivt och det får man akta sig för. Man får gå in i detalj och säga att den låten är bra, men den där når inte upp till samma standard. Hela tiden ge små presenter.

Vem hoppas du ska läsa din bok?

– Jag hoppas att alla ska hitta någonting i den, inte bara 60-åriga popentusiaster. Man kan också hitta mycket gemensamt med mig och den här tiden, mitten av 50-talet, det svenska folkhemmet och kärleken till det. Jag hoppas att folk kan hitta någonting som är allmänt i hur relationer med människor kan utvecklas positivt och negativt och känna igen sig i det. Inte bara i musiken utan även i annat.

The post Helgporträttet: “Det är en kärleksförklaring till min uppväxt” first appeared on Opulens.

NEKROLOG. “Det stora är emellertid att allt detta hårda samexisterar med ett helt fenomenalt sväng.” Gustaf Johansson minns Eddie Van Halens banbrytande gitarrspel.

Det var en explosion. På något annat sätt kan det knappast beskrivas. 1978 spelade ingen elgitarr som den i förrgår avlidne Eddie Van Halen (1955 – 2020). Inte efteråt heller förresten. Han var och förblev unik, trots alla efterföljare under 1980-talets våg av mycket tekniskt skickliga gitarrister – Steve Vai, Joe Satriani, Paul Gilbert, Marty Friedman. Allihopa virtuosa instrumentalister, något annat går inte att säga, men nej, de är ändå inte i närheten av den leende mannen från Pasadena. Något saknas. Kalla det glöd eller själ eller vad du vill.

Van Halens debutskiva från 1978 låter hårdare än allt annat från den tiden. Det stora är emellertid att allt detta hårda samexisterar med ett helt fenomenalt sväng. Det är, bokstavligt talat, en rasande dansant skiva. Den har ett djupare släktskap med souldrypande amerikanska 1970-talsband som Montrose, Grand Funk Railroad och James Gang, än med det 1980-talshårdrockssound den ofta tas som startpunkt för. Detta är, det förstår man omedelbart, ett band som började sin karriär med att spela covers på fester och bakgårdar i Pasadena och sedan i åratal försörjde sig på barbandsscenen i Los Angeles. De var helt enkelt så vana att underhålla att det blev en del av deras musikaliska DNA.

Tillsammans med Chuck Berry och Jimi Hendrix, är Eddie Van Halen en av rockgitarrens verkligt stora gränsförflyttare. Innan var och en av dem fanns ett före, nu lever vi oundvikligen efter. Man måste minnas honom så, som den som introducerade tappingtekniken till hårdrocken och drev fram ett hårdare, mer överstyrt gitarrljud i slutet av 1970-talet. Han var inget mindre än banbrytande.

Samtidigt är den bilden alltför snäv, snudd på snål. För mig är det en större sak hur allt han spelade liksom dansade fram, hur det lät som en musikalisk manifestation av some real good times, man – en perfekt pendang till sångaren Diamond Daves showande och texternas gestaltning av festerna och det goda, kaliforniska livet. Det är en ovanligt kroppslig spelstil. Tonerna tar kropp i ett rörelsemönster, eller om det är rörelsemönstret som omsätts i toner. Det låter hursomhelst som att varje fras och riff är uttänkt för att det ska vara möjligt för honom att göra en piruett, luta sig framåt, och sedan ta ett par snabb danssteg över scenen och ställa sig rygg mot rygg med basisten Michael Anthony.

Och nu är han alltså borta, alltför ung, blott 65 år gammal. Han kommer tids nog att få en grav, men vården är redan rest. Allt du behöver göra för att besöka den är att ge dig ut på valfri musikplattform och lyssna. Du kan vara säker på att människor kommer att fortsätta göra det i generationer.

The post En rockmusikens gränsförflyttare first appeared on Opulens.

LIV. Under trehundra år har Johan Runius i stort sett varit okänd, men nu är denna era slut. Martin Bagge har gett honom liv med ett energiskt och uppslagsrikt forskningsarbete, skriver Bo Bjelvehammar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Andelige blommor & Werdslige Lillior av Johan Runius
Psalmer och visor
Sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge
Med cd-bilaga
Bo Ejeby Förlag

Carl Michael Bellman är den visdiktare, som de flesta känner till. Mindre kända är Lasse Lucidor, Lars Wivallius och Johan Runius (1679 – 1713). Visartisten och forskaren Martin Bagge har i rekonstruktioner av sånger och visor av de tre, lyckats återskapa musiken med hjälp av gamla psalm- och visböcker. För den musikaliska bearbetningen svarar Mikael Paulsson.

Under trehundra år har Johan Runius i stort sett varit okänd, men nu är denna era slut. Martin Bagge har gett honom liv med ett energiskt och uppslagsrikt forskningsarbete. I boken Andelige blommor & Werdslige Lillior går det att ta del av Runius psalmer och visor, sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge.

De få biografiska uppgifterna, som finns om Johan Runius sätts in i ett sammanhang, i detta sammanhang finns storheter som Jakob Frese och framför allt Johan Helmich Roman, jag saknar när det gäller Roman referenser till Ernst Brunners mäktiga biografi, liksom jag saknar hänvisningar när det gäller Jakob Frese till Sven Christer Swahns doktorsavhandling.

Johan Runius arbetade som handsekreterare och informator i ett adligt hus. Alldeles i slutet av sitt liv försörjde han sig som diktare. Han skrev dikter till särskilda tillfällen i människors liv. Mest känd är hans dikt från sitt eget liv Friskens och Runii resa till Dalarön Påskeafton 1712, en resa som varade över helgen hos tullinspektören och gästgivaren Tolle Barii och hans maka;

”Bränvinsbröd var fint på trån.
Mins, fru Lisa, lät oss smaka
i de delicatske rån
at hon också kunde baka.”

Johan Runius visade ett föredömligt intresse för att skriva på svenska. Eva Helenius tar i en essä i boken upp detta. Likaså var Runius mån om att värna om det svenska kulturarvet. Han äger en friskhet i språket, en gladlynthet och en spirituell ton, både som rimsmed och visdiktare.

I psalmerna håller sig Johan Runius gärna till årstiderna, till Jesu liv och Bibelns berättelser. Teologen och musikforskaren Anders Dillmar kommenterar psalmtexterna.

Johan Runius dog ung i tuberkulos. Hans allra sista rader är dessa:

”Har majus varit svår
och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en
ljuf och rolig junius.”

På en medföljande cd framförs ett dussintal av de sånger som förekommer i boken. Medverkande sångare är Helena Ek och Martin Bagge, under medverkan av bland andra Jonas Franke-Blom på cello och Andreas Edlund på cembalo och orgel.

The post En folkpoet av rang first appeared on Opulens.

MUSIKHISTORIA. Ordet konsert härrör från italienskans ”concertare”: att mötas… Och kring musik kunde man mötas varsomhelst. Men det skulle komma att dröja fram till slutet av 1700-talet innan det i Europa byggdes några egentliga konserthus. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

London Hanover square rooms rymde 600 personer. Under konserterna kunde åhörarna röra sig fritt, sjunka ner i soffor, häva en pint i någon av barerna, sitta och röka… Berlins Singakademie, invigd 1826, rymde 1 200 personer. Påkostade konserthus blev mot slutet av 1800-talet viktiga inrättningar för varje stad med självaktning.

Från mitten av 1700-talet var Wien den europeiska musikens absoluta huvudstad. Den musik som skrevs av Haydn, Beethoven, Mozart och Schubert lade en viktig del av grunden till det vi kallar klassisk musik. Deras kompositionssätt innebar samtidigt att orkestrarnas sammansättning började standardiseras. Med romantiken och 1800-talet blev offentliga konserter med symfoniorkestrar allt vanligare. Samtidigt etablerades en standardrepertoar – som till stor del än i dag utgör kärnan av det vi benämner som ”klassisk musik”.

Blickar man tillbaka i musikhistorien är det slående i vilken utsträckning musikalisk smak går i konjunkturer. En trend bildas, tar över, dominerar, ger vika… En kompositör som i en tidsepok är fixstjärna kan i nästa vara bortglömd. Ta exemplet Antonio Vivaldi. I likhet med Bach var han under 1800-talet mer eller mindre okänd – därefter har han blivit en av den klassiska musikens mest spelade tonsättare. Allt fler av Vivaldis 55 operor dammas av och väcker förtjusning. Den produktive Vivaldi skrev 500 konserter, 100 sonater, 100 sakrala vokalverk… Hans allra mest spelade verk, Årstiderna, är av särskilt musikhistorisk betydelse: den har betytt mycket för solokonsertens allmänna utveckling.

En av barockens största, Georg Philipp Telemann, var även han extremt produktiv. Denne musikdirektör i Hamburg lämnade efter sig sammanlagt 3 700 verk, därav ett femtiotal operor, vilka idag knappt spelas alls. Men de kommer att återupptäckas , förr eller senare.

En annan produktiv kompositör var Franz Joseph Haydn. Han etablerade flera genrer: stråkkvartetten, sonaten, den klassiska symfonin… Han skrev bland annat 108 symfonier och 25 operor – vilka numera nästan aldrig spelas.

Wolfgang Amadeus Mozart, ett av musikhistoriens största genier, begraven i en massgrav i Wien, har dock aldrig varit bortglömd. Hans 59 symfonier, 23 operor, 95 körverk och 400 ytterligare kompositioner har oavbrutet tagits emot med tacksamhet. Som Albert Einstein skrev: ”Vi kan inte misströsta över människosläktet när vi vet att Mozart var en människa.”

Ludwig van Beethoven kom med sitt subjektiva uttryckssätt att spränga den wienklassicistiska formen. Beethoven: prototypen för den romantiska tonsättaren. Själv kallade han sig Tondichter, tonpoet. Beethovens sena stråkkvartetter är oerhört sammansatta och går långt bortom dåtidens gängse musik. Det är lugn, gåtfull musik – nästan utmanande i sin originalitet och i djärva harmonik.

Vilka fler tonsättare tillhör den klassiska musikens kanon? Ja till exempel Johannes Brahms, förstås: en av romantikens största. Därtill en utmärkt förvaltare av arvet efter Schubert och Beethoven. Samma skimrande rikedom av valörer; samma glittriga lätthet över bråddjup.

Och ett av den mogna, nästan övermogna romantikens viktigaste namn: Anton Bruckner: en tillbakadragen man, uppvuxen på en österrikisk bondgård. Wienfilharmonikerna uppskattade inte hans modernistiska idéer; de avböjde att framföra hans ”vilda och ospelbara musik”.

Bruckners symfonier är allkonstverk: överdådigt rika, mångfacetterade landskap. Att lyssna till Bruckner är som att åka häst och vagn tvärs över hela kontinenter. Här gäller det att ge sig tid, att låta sig vaggas in i själva långsamheten.

Även flera av 1900-talets nyskapare har blivit klassiker. Exempelvis Igor Stravinskij. Hans neoklassicism, som belackarna avfärdade som ”klassicism med fel toner”, värderas allt högre. År 1913 gjorde han skandalsuccé med Våroffer, som gick på tvärs mot alla gängse kompositionsregler. Våroffer utspelas i ett förhistoriskt Ryssland där en flicka dansar sig till döds för att vinna Vårgudens gunst. Ett verk helt i primitivismens anda: rått, extatiskt.

Philipp Glass opera Satyagraha väckte häromåret berättigat jubel på Folkoperan i Stockholm. I början av sin karriär spelade dock Glass i vindsvåningar och perifera konstgallerier. I dag är han något av USA:s musikaliska kelgris. Philipp Glass monotona musik bygger på ett seriellt komponerande i Stockhausens anda – men han har också tagit stora intryck av indisk musik.

En gång i tiden var barockmusik lika omstörtande som punken. Trender kommer och går. Med tiden visar det sig vad som har musikaliskt värde och därför består. Eller vad som är värt att återupptäcka.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Tiden visar vad som är värt att återupptäcka first appeared on Opulens.

LYRISKT. “Andkjœr Olsen går tonsäkert in i diktens rum. Hon vecklar ut den med ren, klar stämma, stannar upp och låter den loopa, stramar till, släpper och låter den bölja framåt igen. Precis som ett stycke musik”, skriver Helena Lie.

Utgående farkost av Ursula Andkjœr Olsen
Rámus Förlag (2018)

Den produktiva danska poeten Ursula Andkjœr Olsen är sedan många år etablerad i hemlandet Danmark. Förutom lyriker verkar hon även som musikkritiker, kompositör och konstnär, och har även författat ett par böcker inom musikhistoria. Andkjœr Olsen är utbildad vid Forfatterskolen i Köpenhamn där hon numera också undervisar, har en fil. kand i musikvetenskap och har skrivit flera sceniska verk – främst kammaroperor.

Musikaliteten är alltid närvarande i hennes lyriska verk, och särskilt påtaglig i hennes senaste diktbok Utgående farkost (den bästa titel jag sett), som består av sex sviter interfolierade med svarta fotografiska bilder av den danska konstnären Sofia Kalkau. Boken utkom i Danmark 2015, belönades med Danmarks kritikerpris och har nu översatts utmärkt till svenskan av Jonas Rasmussen.

Andkjœr Olsen går tonsäkert in i diktens rum. Hon vecklar ut den med ren, klar stämma, stannar upp och låter den loopa, stramar till, släpper och låter den bölja framåt igen. Precis som ett stycke musik. Jag läser Utgående farkost och tänker: ”Det här måste uppföras på scen!”, ”… och här kommer kören in!”.

Verket är en tämligen lång, bitvis massiv programförklaring kring kroppen och dens klenhet jämfört med idén om ett slags tåligare övermänniska som står emot allt och alla. Även sig själv när det rasar. Diktjaget besvärjer mjuka värden som trygghet och trevlighet och granskar kritiskt lekamens begränsningar, vill ta sig ur kroppen med alla dess försvagade punkter, dekonstruera och bygga starkare, hårdare, ”träna kroppen till sten”, bli ett slags maskinellt fungerande varelse.

det är något fel med min hud
den har inte levt upp till mina förväntningar
jag vägrar att ta min hud på allvar

mina förväntningar var: huden skulle beskydda, den skulle ligga som ett skyddande lager utanpå allt, se till att jag kände mig vattentät,
den skulle vara vattentät, tät, på alla sätt

den har inte utfört sitt arbete
vem kan ta en sådan hud på allvar
den är ett löjligt organ som borde bytas ut, t.ex. mot guld

Jämsides med destrueringstanken står självhatet som ett verktyg för att kunna hata andra: ”… VÄNDA MITT ANSIKTE MOT ER OCH GE ER FUCK”. Jag undrar över detta hat, men erinras snabbt om att hat är en av människans mest tillgripliga affekter, för ”hat är naturligt, lagstadgat och nödvändigt”, ”hat är uttryck för den högsta formen av frihet”, och vidare ”ett hats verkliga värde ligger i den skuld som det hänger ihop med och att kontrollera denna skuld är att kontrollera ALLT”.

Andkjœr Olsens farkost är mycket märklig att färdas i. Det är inte särskilt behagligt, faktiskt känner jag motstånd, irritation även över att det känns jobbigt. Herregud tänker jag, det är bara en bok. Läs nu ut den för sjutton. Efterhand blir jag osäker på vilket håll vi är på väg åt, det är nämligen både svårt och jobbigt att navigera i mörker länge, men Andkjœr Olsen vet precis vad hon gör. Det här är ett verk med fullständig precision. Några speciella platser i boken, exempelvis dikter som tecnoscientific eller stycket Jag utför inkapslingen, för mina tankar till såväl svenska poeten Aase Bergs diktböcker Hackers (Bonniers, 2015) och Liknöjd fauna (Bonniers, 2011), som danska poeten Olga Ravns debut från 2013 Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne (10TALBok). Men främst är det rent Andkjœr Olsenskt:

tecnoscientific4
jag inbjuder INTE kroppen att vara på ett annat sätt
den stelnade människan
i sin utgående farkost

äntligen avgränsad
äntligen sluten
(strategiskt indämd)

den stelnade människan
INTE som det att INTE tänka på andra
SOM så långt möjligt
utövande av hänsynslöshet gentemot makt

Man får inga svar, ingen nåd eller upplösning, och texten är en utmattning som kräver pauser, men man lämnas med en kvardröjande vilja till rannsakning av både sig själv och kollektivet, vår tids farsoter, våra strömningar, hatet som finns. Jag kan ej omfatta Utgående farkost helt (ännu), men just därför kommer jag att återvända.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Går tonsäkert in i diktens rum first appeared on Opulens.

HISTORIA. Urgammal musik kan migrera genom tid och rum och reinkarneras på de mest oväntade sätt. Samtida musik kan visa sig vara uråldrig, framhävt nationell musik kan visa sig ha ett brett förgrenat internationellt ursprung.

Svärmeriet för Dalarna i allmänhet och Siljansbygden i synnerhet nådde en all-time-high under nationalromantikens glansdagar. För det tidiga 1900-talets borgerskap blev en dalaresa något av en pilgrimsfärd: Siljan med sina blånande höjder, oskiftade gamla bondbyar och färggranna folkdräkter sågs som ett Sverige i koncentrat; som ”Sveriges hjärta”. Johan Nordlings bästsäljande roman Siljan, idag totalt bortglömd, utkom 1907 och trycktes i ständigt nya upplagor.

Samtidigt lyftes Dalarnas folkmusik fram. Den betraktades som en ren och oförfalskad källåder, med rötter djupt ner i tiden. Konstnären Anders Zorn levde en globetrotters liv men höll ändå Siljansbygden som allra kärast. På berget Gesunda söder om Siljan arrangerade han 1906 Sveriges första spelmansstämma, i syfte att rädda vad som räddas kundes av den gamla folkmusik, som vid denna tid höll på att gå i graven. ”Hoten” kom från bland annat frikyrkorörelser, industrialism, dragspelsmusik och en allt snabbare urbanisering.

Vallåtar, vaggvisor, hornlåtar – allt sådant framstod med ens som en väldig skattkammare. Hugo Alfvén var vid denna tid inte den ende som ofta lyfte in folkmusikaliska element i sina konstmusikaliska kompositioner.

Spelmannen Höök Olof framförde rättvikslåtar på Berns salonger. Kollegan Hjort Anders musicerade 1913 på en av Stockholms första biografer. Hjort Anders skaffade även dit hornblåserskan Ris Kersti från rättviksbyn Blecket. Höök Olof och Bodaspelmannen Solings Hans gjorde succé i Berlin, där de kallades ”trollkarlarna från Lappland”!

Gärdebylåten, tillskriven Hjort Anders, blev något av signaturmelodi för Rättviks spelmanslag. Mot slutet av 40-talet var gånglåten så populär att den nästintill blev en landsplåga. På rättviksmål heter den ”Jälbilåtn”. Låten finns också med text av Nils Ferlin: ”Viljen I så lekom vi fiol med varandra”…

Men är denna gånglåt verkligen skriven av Hjort Anders – och kommer den verkligen från just Gärdebyn? Ju mer man nystar i melodins ursprung, desto osäkrare blir saken. Enligt många har låten sitt ursprung i södra Hälsingland: där finns flera melodier som påminner om ”Gärdebylåten”.

En annan landskapsanknuten melodi, den melankoliska Värmlandsvisan, lovprisar Värmland som ”du krona bland Svea rikes länder”. Men dessförinnan var Värmlandsvisan en östgötsk melodi – och med texten ”Ack, östra Götaland och Finnespånga län, ack, du är en krona för andra”! Melodin kan ha nått dessa bygder med de holländare som flyttade dit under bruksepoken; temat påminner nämligen starkt om den nederländska sången ”O, Nederland, Let op u saeck”.

Kompositören Smetana, som under fem år bodde i Göteborg, arbetade in delar av Värmlandssången i Moldau, som ingår i den symfoniska sviten Mitt fosterland. Enligt flera forskare kan den israeliska nationalsången möjligen vara en variant av Smetanas Moldau. Andra musikforskare anser sig kunna belägga att såväl Moldau som Värmlandsvisan kan ha inspirerats av den italienska folksången La Mantovana från 1500-talet, vars molltema fick stor spridning under senrenässansen och som inspirerat till liknande folksånger i både Spanien, Skottland, Polen och Ukraina.

La Mantovana återkommer också i Camille Saint-Saëns Rhapsodies sur des cantiques bretons (opus 7). Och i nutid har den japanska filmmusikkompositören inspirerats av La Mantonovana i ett av ledmotiven till tv-serien Wolf’s rain.

Folkmusiken, vars rötter förgrenar sig djupt ner i historien och vars källflöden aldrig kommer att kunna nås, påminner mig om en upptäckt i Dalarna häromåret. En skogsforskare tog prover på en tall uppe på Fulufjället – som nu beskrivs som världens äldsta nu levande träd. Med kol 14-metoden och prov från tidigare rotförgreningar och multnande stammar har det fastställts att trädet är 9 500 år gammalt. Folksånger, teman, musikaliska fragment kan också (än mer oberoende av tid och rum) leva vidare, skjuta nya skott och återkomma i mer eller mindre nya skepnader.

I tyska grottor har arkeologer funnit flöjter mer än 30 000 år gamla. Den folkliga musiken är äldre än världens äldsta träd; musikens rötter sträcker sig djupt ner i det sedan länge förgångna.

Urgammal musik kan migrera genom tiderna och reinkarneras på de mest märkliga sätt. Jag minns berättelsen om sädeskornet som hittades i en egyptisk gravkammare och som efter tusenårig bortglömdhet petades ner i jorden – och började gro och växa…

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Musikens källflöden kan aldrig nås first appeared on Opulens.