HÖJDPUNKTER. Ingela Brovik rapporterar från ”Latinamerika i fokus” i Malmö. En återkommande filmfestival som bjöd på flera höjdpunkter. Däribland den mexikanska filmen ”Mamma”.

– Kolonialismen har skapat rasism och våld som pågår än idag, säger regissören Xun Sero, online från Mexiko, om sin dokumentärfilm ”Mamma”, i diskussion med publiken på bio Panora i Malmö där filmfestivalen Latinamerika i fokus arrangeras för 21:a året i rad.

Filmen handlar om hans egen mamma och blir till en dialog mellan mor och son.

I filmen utforskas motiv som respekt och våld, kort sagt företeelser som finns i mammans liv, med tonvikt på en frånvarande, våldsam pappa. Det är fråga om en intensiv och levande dokumentär med mycket starka känslor mellan mor och son. En film som tagit regissören sex år att göra. Uppvuxen i Mexiko som tzotzil , i ett utanförskap , har regissören sitt eget perspektiv på livet i Mexiko om motsägelserna, våldet och att kunna samtala med varandra om det svåraste.

Kort sagt var filmen en verklig höjdpunkt på årets upplaga av ”Latinamerika i fokus”, som funnits i Malmö i tjugo år som en av flera profilerade filmfestivaler i staden, som BUFF, Barn-och ungdomsfilmfestivalen, Ifema, den största kvinnofilmfestivalen i Sverige, Malmö Arabfilmfestival MAFF, Nordisk Panorama (nordisk kort-och dokumentärfilm) och Antirastiska filmdagar, med mera.

Bland andra angelägna filmer kan jag nämna ett dokumentärt verk i två delar om Chile, ”Slaget om Chile: Ett obeväpnat folks kamp”. Första delen heter ”Bourgeoisiens uppror”, och andra delen ”Statskuppen”. Den sistnämnda handlar om hur militären förberedde kuppen samtidigt som en rad ekonomiska kriser, strejker och protester från arbetare pågick. Den ger nya aspekter på statskuppen och fördjupar perspektivet.

Invigningsfilmen ”Det värsta hittills” i regi av Ivan Garzon Mayorga, från Colombia, är en dramatisk spelfilm om en svårt sjuk mor och två bröder som återförenas och inte vet hur de skall klara av situationen som liknar en förbannelse, där man inte vet hur lång tid modern har kvar av sitt liv. En av flera filmer där relation mor-son fokuseras på ett sätt som visar på ett samhälle med stora problem.

Kortfilmsprogrammet ger en annan aspekt, ett rikt varierat urval av film om Latinamerika, där dokumentären ”Levande kroppar” i regi av Andrea Arauz berättar om kvinnors utsatta situation genom röster som tillsammans med filmbilder från olika städer i Honduras, blir till en existentiell road-movie genom kvinnors utsatthet , utan att exploatera någon. Det är en annorlunda och stark film.

En annan minnesvärd film är ”Anas längtan”, i regi av Luis Angel, som berättar om den lilla flickan Ana, som skickas av sina föräldrar till ett torg i staden för att sälja tomater, i stället för att gå till skolan- dit hon längtar. Men hon säljer inte mycket, och får därför inte gå till skolan som ett straff. I eftertexten står bland annat att ytterst få flickor kan läsa, i dagens Guatemala. Det är en kortfilm som säger mycket.

I filmen ”Under samma himmel”, i regi av Ana Laura Calderon, Mexiko, möts två flickor, 4-åriga Andrea och 6-åriga Marina, som blir vänner när de leker på varsitt hustak under pandemin i Mexiko City. Det är en innerlig, kärleksfull film om vänskap, respekt och ensamhet. En av många filmer att ta med sig från årets filmfestival.

The post Latinamerikansk filmfestival med flera höjdpunkter first appeared on Opulens.

IFEMA. Ingela Brovik rapporterar från Ifema, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som nyligen hållits i Malmö. 

Ifema  17th International Female Film Festival
1-4 februari 2023 i Malmö

“Ifema hyllar år efter år de kvinnor som år efter år bryter igenom unika hinder och utmaningar, i världen såväl som i filmbranschen. Detta är sannerligen något att fira!” Ett citat ur årets program där Ifema, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival firar 17 år med engagerande och intressanta filmer och där publiken röstar fram årets bästa spelfilm/dokumentärfilm samt årets bästa kortfilm.

Det handlar inte om feelgoodfilmer, snarare tvärtom. Till exempel går det att bli upprörd över sakernas tillstånd i ”La Civil” av Teodora Mihai, belgisk-rumänsk filmregissör. Filmen handlar om hemmafrun Cielo som letar efter sin dotter, som kidnappats av en kriminell kartell i norra Mexiko. Cielo utvecklas från vanlig hemmafru till aktivist, tar saken i egna händer eftersom polis och andra myndigheter inte gör någonting. Det finns ett frustrerat kvinnligt perspektiv i denna film som stannar kvar i medvetandet, likt ett smärtsamt minne.

Bredd och mångfald satte sin prägel på årets festival. Extra minnesvärda är de helt nya kortfilmer som traditionsenligt visades i slutet av festivalen. Dessa lockade fram mycket skratt och roliga kommentarer från publiken i diskussionen efteråt.

I år visades åtta nya svenska kortfilmer som med allvar, drastisk humor och annorlunda perspektiv gav oss i publiken en ny blick på vår egen tid, och framtiden.

The post Bredd och mångfald på kvinnofilmfestival first appeared on Opulens.

OVISSHET. “Egurrola är oavbrutet gripande i sin rolltolkning.” Filip Hallbäck prisar Egurrolas uttryck i filmen men är inte lika imponerad av regiarbetet.

The post Oavbrutet gripande rolltolkning first appeared on Opulens.

VÄRLDSBERÖMD. Anne Edelstam har sett en annorlunda utställning där den världsberömda konstnären Frida Kahlos mest personliga ägodelar visas upp, men också exempel på hur hon påverkat modevärlden. 

Frida Kahlo, Au-Delà des Apparences / Beyond Appearances
Palais Galliéra, Paris.       
Utställningen pågår till och med den 5 mars 2023

Den världsberömda konstnären Frida Kahlos mest personliga ägodelar visas just nu i en speciell utställning på Palais Galliéra i Paris.

Detta efter att hennes hus, Casa Azul i Mexiko, med dess inventarier återupptäckts femtio år efter hennes bortgång. Mer än 200 personliga objekt visas upp för parisarna: kläder, korrespondens, accessoarer, kosmetika, korsetter, proteser… Men det kanske mest spektakulära är hennes traditionella klänningar Tehuana samt de förcolumbianska smycken hon samlade på.

Frida Kahlo (1907 – 1954) tillbringade en stor del av sitt liv framför spegeln, liggande på rygg i sängen. Detta efter en bussolycka vid 18 års ålder där hon skadades allvarligt och aldrig riktigt hämtade sig utan hela sitt liv fick leva med smärtor och korsetter Det var så hon började måla. Hennes självproträtt är de mest kända av hennes verk. Frida odlade sin ”image” in i minsta detalj.

Utställningen börjar med en lång korridor med svart-vita fotografier. Hennes tyske far, bosatt i Mexiko, var fotograf. Frida liknar mer sin moder ser jag på bilderna med familjen. Modern hade spanskt påbrå men också från ursprungsfolket i Oaxaca. Frida lärde sig vid tidig ålder att posera för sin far, vilket skulle komma att gagna hennes senare konstverksamhet med alla självporträtt. Från sin moder fick hon antagligen sitt intresse för ursprungsbefolkningarna och deras traditionella kläder.

Det är rörande att komma så nära en av 1900-talets mest omtalade konstnärer. Det sved i hjärtat när jag tänkte på hur hennes flickdrömmar måste har krossats först vid sex års ålder då hon drabbades av polio och, några år senare, efter den förödande trafikolyckan hon var med om. Men Frida var inte den som gav upp så lätt. Hon vände snart sitt handikapp till sin fördel genom sitt konstnärsskap.

Besökaren får sedan fortsätta in i några större och luftigare salar där ett fåtal teckningar visas blandat med en hel rad olika mediciner, korsetter och en benprotes samt specialtillverkade skor för hennes ena skadade ben som var kortare än det andra. På några avgjutningar av hennes byst ritade hon teckningar vilka är talande för hennes mentala och fysiska tillstånd.

Lite lättare att beskåda är då alla hennes schalar, klänningar och vida, typiskt traditionella kjolar i glada färger. Frida skapade sin egen image genom dessa.

Det var även ett genomtänkt ställningstagande för minoritetsfolken och de utsatta. Hon var marxist-leninist. Några av hennes ”industriverk” visas – dessa pekar på industriarbetarnas roll i samhällets moderna uppbyggnad. De hyllas på sovjetiskt vis. Hennes man, den kände muralmålaren Diego Rivera, tog med henne på sina utländska uppdrag. I New York upprördes hon av den rådande rasismen och klasskillnaderna. Det var även där hon fick sitt första stora genombrott med en egen utställning.  

Det som rör mig mest är dock de fåtal smärtsamma teckningar hon gjort efter sitt missfall och sin olycka. Flera av dessa målningar har ju visats världen runt men jag blir alltid lika berörd av hennes så uppenbara lidande. Frida belyser så många kvinnors förtvivlan över att förlora ett barn. Hennes modersinstinkter går det inte att tvivla på.

Frida Kahlos kvinnlighet visar sig också i hennes enastående garderob med en otrolig samling klänningar och kjolar vilka är utställda i olika montrar. De har alla en lång vit spetsunderkjol som sticker ut. Jungrfru Marias idolisering i katolsk traditionell tappning ställs också ut. Frida har målat ett porträtt av sig själv omgiven av en aura av vitt tyg, speciellt använd i denna tradition. Några dokumentärfilmer och fotografier belyser ytterligare denna sed.   

På övre våningen visas hennes inflytande på samtida designers. Besökaren förflyttas från det traditionstyngda Latinamerika till lika fantasifulla klenoder av Alexander McQueen, Jean Paul Gaultier, Karl Lagerfeld och Chanel. Framförallt Gaultier har använt sig flitigt – till både mäns och kvinnors kläder – av korsetter.

Är det etiskt att på detta sätt ta till sig en annan människas lidande och göra mode av det? Kanske var det Frida Kahlos idé att själv föregå med exemplet att det går att vända ett handikapp till ens fördel? Den tanken tål att reflekteras över. Utställningen pågår hela hösten och vintern så det är nog många som kommer att fundera på det.

En sak är säker: Frida Kahlos olycka var det som ledde fram till att hon blev konstnär – en fantastisk sådan – för hennes plan var från början att utbilda sig till läkare. Så vi som får njuta av hennes konst, kan glädjas åt att hon fann ett annat kall.

The post Frida Kahlos liv speglas i Parisutställning first appeared on Opulens.

STARK BOK. Berätta hur det slutar av Valeria Luiselli är en essäbok som inte lämnar någon läsare oberörd, skriver Thomas Almqvist.

Berätta hur det slutar: en essä genom fyrtio frågor
av Valeria Luiselli
Översättning: Rita Kristola och Filippa Kindblom
Rámus

Det senaste året har 1,7 miljoner flyktingar försökt ta sig över USA:s gräns mot Mexiko med påföljd att familjer splittrats, barn hamnat i häktet och många försvunnit i öknen. I ”Berätta hur det slutar” berättar den mexikanska författaren Valeria Luiselli vad de flyr från, om den livsfarliga flykten i sig, om dem som försvinner, om den amerikanska migrationspolitiken och även om det omänskliga bemötandet vid gränsen. Hon vet vad hon talar om, eftersom hon arbetar som tolk för ensamkommande flyktingbarn vid migrationsdomstolen i New York. Där ställs de 40 frågor som avgör deras öde. ”Berätta hur det slutar” är en skakande skildring i essäns form om flyktingpolitiken i USA under Trump, men det är en politik som redan bedrevs under Obama och som sedan fortsatts under Biden. Patricia Lorenzoni har skrivit ett längre efterord.

Barnen kommer från Guatemala, El Salvador och Honduras i Centralamerika och de flyr ofta från gängrelaterad kriminalitet. De förs av flyktingsmugglare genom Mexiko för att sedan försöka ta sig över gränsen till USA. Luiselli kallar Mexiko för ”helvetets förgård för flyktingar”. Här finns både manschettklädda kriminella och kriminella med gevär. 80 procent av alla kvinnor och flickor, som reser genom Mexiko till amerikanska gränsen, blir våldtagna. Barnen är egentligen krigsflyktingar och borde därför ha rätt till asyl i USA.

Vissa amerikanska tidningar skriver om flyktingarna som en biblisk plåga och liknar barnen vid gräshoppor. Många flyktingar försvinner, innan de når fram till gränsen till USA. Mellan 2006 och 2015 tror man att ungefär 120 000 flyktingar försvann i Mexiko.

Det Luiselli har att berätta är rena rama skräckhistorien och hon berättar som i ett behärskat raseri. Förutom intervjuerna med barnen har hon använt sig av politiska rapporter, faktablad, dokumentärer och nyhetsartiklar. Hon har arbetat ideellt på migrationsdomstolen i New York sedan 2015, där hon ställt 40 frågor till barnen och sedan översatt deras svar från spanska till engelska. Formuläret och frågorna till de ensamkommande barnen vittnar om en cynisk, brutal och kall verklighet. Varje berättelse är unik i sig och det är enbart barnens egna berättelser om utsatthet och övergrepp, som det handlar om.

Luisellis bok är ett tungt vägande vittnesbörd som berättar om de tusentals flyktingbarnen, som försökt ta sig över gränsen till USA.

Luisellis dotter brukar fråga henne hur berättelserna om dessa flyktingbarn slutar, men ingen kan ju än så länge ge något svar. Även i essäns form är Luiselli en magisk berättare. ”Berätta hur det slutar” är en bok som inte lämnar någon läsare oberörd. I romanen ”De förlorade barnen: ett arkiv” (2020) fortsätter hon sin utforskning av flyktingbarnens berättelser.

The post Engagerande essä om flyktingbarn first appeared on Opulens.

URKRAFT. Fernanda Melchors bok är en urkraft, det är bara att låta sig hållas fast, skriver Camilla Carnmo.

Orkansäsong av Fernanda Melchor
Översättning: Hanna Nordenhök
Bokförlaget Tranan

Som ett enda rasande andetag är mexikanska Fernanda Melchors Orkansäsong, nu på svenska i Hanna Nordenhöks gudabenådade översättning. När jag börjar läsa andas jag inte på flera sidor; herregud finns här inga punkter? Det finns det, men inte många, inte i romanens början. Romanen byter skepnad under berättelsens gång, som en våg som drivs fram av obändiga krafter. Det som skiftar är perspektivet mellan olika karaktärer, medan intensiteten är obarmhärtigt intakt. Fernanda Melchor skriver med kraft, blod och våld. Energin vibrerar på sidorna. Går rakt in. Det går inte att vika undan, inte att läsa med distans. Texten är en stark näve som grabbar tag i dig och inte släpper. Det är språket och det är innehållet. Allt är våldsamt. Fernanda Melchor skildrar ett stenhårt Mexiko, där droger, sexhandel, sprit och fattigdom är lika självklara som barnens utsatthet, männens övergrepp och kvinnornas strategier för att själva överleva och hålla sina barn vid liv. Alla blir hårda. Det finns inget alternativ.

I Mexiko mördas en kvinna var tionde timme. Hårdheten är befogad. Textens hårdhet är nödvändig för att genom fiktionen förmedla en verklighet brutalare än vad som är möjligt att ta till sig. Konst kan begripliggöra det ofattbara. När den är bra. Och det här är bra, det är omskakande, illamåendeframkallande, levande varmt som färskt blod. Det finns en skönhet i texten, som kontrasterar till livet som skrivs, så fattigt, hopplöst och så på liv och död. Bokstavligt talat, inte som en romantisk metafor.

Ett lik hittas i floden av en grupp pojkar som ålar fram med stenar och slangbellor i flodbankens lera. Liket är en misshandlad, lemlästad svullen kropp och Fernanda Melchor skriver en hel bys, kanske ett helt lands, historia när hon gräver sig genom berättelsens olika delar för att hitta vägen som ledde hit, till “det förruttnade ansiktet på en död som skymtade mellan säven och plastpåsarna blåsten rivit ner från motorvägen; en mörkhyad mask myllrande av svarta vattenormar.” Så börjar det och vi får veta om livet i utkanternas utkant för den döda innan den dog, genom andras ögon, tankar och skvaller, hen ges följdriktigt ingen egen röst. En person som sparkats på hela sitt liv. Och mördarna, vad ledde dem att mörda? Varför inte mörda? När våldet hela tiden är en naturlig realitet är steget inte långt. Hatet är blint och dumt, manligheten är skör eller i klarspråk: helt jävla sjuk. Kärleken handlar om att dra ömsesidig nytta av varandra. Om det ens finns plats för den. Det här är inte en plats för ömhet. Det är en desperat, het, skitig plats, full av sorg och förlust som gör människor hårda. Det är en plats som gör människor fattiga och utan hopp, en plats där allt är till salu. Fernanda Melchors bok är en urkraft, det är bara att låta sig hållas fast. Glöm inte att andas.

The post Roman om stenhårt Mexiko first appeared on Opulens.

LATINAMERIKANSK FILM. Latinamerika i fokus är en film-och kulturfestival som arrangeras för 16:e året i rad i Malmö och Lund. Ingela Brovik har besökt den och rapporterar här om sina intryck.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Latinamerika i fokus,  film-och kulturfestival i Skåne

Banker är farligare för folket än militära arméer, enligt ett uttalande av Tomas Jefferson i USA år 1815. Det är ett citat ur Fingret på den ömma punkten, en dokumentärfilm i regi av Silvio Tendler, Brasilien, som visats på årets Latinamerika i fokus,en film-och kulturfestival som arrangeras för 16:e året i rad i Malmö och Lund.

En mycket intressant dokumentär om dagens ekonomiska läge i Latinamerika och resten av världen som numera domineras av internationella finanskapitalets strävan efter att berika sig mer och mer enbart på kapitalet i sig, långt bortom detta att tjäna pengar på arbete, som varit den mer naturliga ekonomiska vägen till vinst.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Silvio Tendlers film blir till en engagerad politisk road-movie runt hela världen för att fråga ut sakkunniga, ekonomer, politiker, statsvetare med flera om sakernas tillstånd, de har mycket att säga, om att vi ser slutet på sociala rättigheter, rättvisa, drömmar om ett bättre liv. En angelägen film på festivalen, typisk för Latinamerika i Fokus ambition att visa bra politisk film om dagens klassamhälle, nationellt och internationellt, som sällan eller aldrig visas på svenska biografer. Typiskt även för latinamerikansk film som påfallande ofta handlar om arbetare på fabrik, kvinnor i låglönejobb, utsatt arbetarklass gentemot välsituerad medelklass — sådant man förr kunde se i till exempel italiensk film, men inte ser i samma utsträckning, numera.

Oblivion verses, spelfilm från Chile i regi av Alireza Katami var festivalens invigningsfilm, en egensinnig fabel om en äldre vaktmästare som har jobbat länge på ett bårhus, hans plan är att försöka rätta till mänskliga misstag. Han vill hjälpa anhöriga att finna sina kära bortgångna, medan militären gör räder mot kyrkogård och bårhus, en bisarr berättelse med magisk realism som speglar tidsandan. En stark film om existentiella frågor.

Kvinnorna och freden är en utställning på biografen Panora i Malmö som under festivalen visar fotografier av kvinnor på landsbygden i Colombia som har organiserat sig för social rättvisa, vill motverka de stora sociala skillnaderna mellan kvinnor och män. Om krig och patriarkat berättar texterna som hör ihop med fotografierna, om dagens situation två år efter det fredsavtal som slutits, mellan regeringen och Farc-gerillan, och som uppmärksammats internationellt.

Andra minnesvärda dokumentärfilmer är Resa till de besprutade byarna i regi av Fernando Solanas, hans sista i en serie av åtta filmer om ett Argentina i kris under 2000-talet, en undersökande film om sojamodellen, andra produktioner av frön, samt kemiska bekämpningsmedels effekter i Argentina och resten av världen. Raka motsatsen till dokumentären The untold story i regi av Taggart Siegel och Jon Betz, en film som följer engagerade människor som vill bevara frön, fröbevarare, från hela världen, en oväntad story om mat som funnits i 12 000 år!

Man dödar inte sanningen i regi av Coizta Grecko, Juan Castro Gessner och Témoris Grecko är en smärtsam krönika om journalisters situation i Mexiko, de tre mest blodiga åren i kampen för det fria ordet. En dokumentär berättelse som återger historien om de mördade journalisterna, deras anhöriga och de mexikanska tidningar som ibland  manipuleras av de som har makten (kriminella gäng  och/eller politiker). På plats i Malmö efter visningen fanns regissören Témoris Grecko, som berättade att han kom från ett annat konfliktområde till Mexiko, för att undersöka läget för journalister och den fria pressen, och det var nästan lika illa i båda länderna. Filmen blir till en frizon för yttrandefriheten i Mexiko, nu i Malmö på Latinamerika i fokus (22-28/10) och fortsätter i Lund ( 8-10/11).

The post Festival med Latinamerika i brännpunkten first appeared on Opulens.

OMVÄRDERING. Utan hjälp från lokala krafter hade Cortés aldrig kunnat erövra norra Latinamerikas mäktigaste imperium, skriver Fredrik Segerfeldt, aktuell med boken ”Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri”.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När Christopher Columbus kom till Västindien i slutet av 1400-talet beskrev han människorna där som ”mycket vänliga” som ”inte vet vad ondska är”. Det var en sanning med modifikation. För just då höll en folkgrupp på ett besegra en annan, som i sin tur tidigare hade trängt undan en tredje. På så sätt var spanjorerna bara en i raden av folkmördare som kom till Karibien.

Men Columbus var inte ensam i sin tro på den ädle vilden. I samband med den tidiga koloniseringen, där européer stötte på folkgrupper på olika grader av utvecklingsnivå, växte en diskussion fram om människans ursprungliga natur. Många undrade om dessa varelser var människor, om de i så fall var fullvärdiga sådana och dessutom hade en själ. Trots att många associerar ”den ädle vilden” med den franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau använde han aldrig uttrycket. Det är i stället hans landsman, 1500-talsfilosofen Michel de Montaigne, man bör förknippa formuleringen med.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Även om den lever kvar har föreställningen om en ursprungsmänniska som levde i fridfull harmoni har fått sig några rejäla törnar på sistone. I själva verket var jägar-samlarsamhällen mycket våldsamma, I tidiga stamsamhällen var mord den vanligaste dödsorsaken och det förekom brutal krigföring redan för tio tusen år sedan.

Egentligen är det underligt att det främst var ”upptäckten” av Amerika som gav upphov till diskussionen om människans naturtillstånd, för där fanns några mycket avancerade samhällen. Mest berömda är de mytomspunna imperierna, Inka och Aztekerna.

Dessa två riken hade en hel del gemensamt. Bägge var aggressivt expansiva imperier som styrdes av en ärftlig krigarklass och med en kejsare som sågs som en gud eller halvgud. Bägge hade en dominerande religion med en klass av präster. De hade var sin fast etablerad huvudstad, något Spanien saknade vid denna tid. Båda imperierna var dessutom unga skapelser, med bara runt ett sekel på nacken. Och bägge styrdes auktoritärt. Bilden av fridfulla och harmoniska samhällen som levt i lugn och ro i evighet innan de vita dök upp är inte rättvisande. Den ädle vilden var varken särskilt vild eller särskilt ädel, åtminstone inte alltid.

Många har frågat sig hur två spanska äventyrare – Pizarro i Peru och Cortés i Mexiko, som för övrigt var sysslingar – kunde erövra två så stora, mäktiga och väletablerade imperier med arméer bestående av hundratusentals krigare och befolkningar på tiotals miljoner. Pizarro hade endast hundrasextioåtta spanska soldater medan Cortés styrka bestod av som mest ett tusen trehundra spanjorer.

Några av orsakerna var att amerindianerna saknade såväl hästar och stora hundar som hårda metaller och (mindre viktigt) krut. Patogenerna spelade också en roll, även på denna korta sikt. Och chocken över spanjorernas brutalitet och överlägsenhet när det gäller våld lär ha påverkat.

Men det förmodligen viktigaste i bägge fallen var att conquistadorerna hade stöd av andra amerindianer, som var mer än villiga att hjälpa till att kasta de styrande över ända. Både Inka- och Aztekriket var imperier som hade underkuvat miljontals människor från andra folk och rövat och stulit resurser och människor från dem.

Aztekriket styrdes av mexica, ett nomadiskt krigarfolk som hade kommit norrifrån och i början av 1400-talet börjat bygga upp ett imperium. Med terror upprättade de sin överhöghet över de andra folken i området och krävde skatt och tribut från dem.

Något som särskilt utmärkte aztekimperiet var omfattningen av människooffer. Tusentals människor fick se sina hjärtan skäras ut medan de levde och pyramiderna i huvudstaden Tenochtitlán dränktes av blod. Syftet — att sätta skräck i motståndarna — uppnåddes visserligen, men det skapade också ett oförvitligt hat.

Det var därför inte svårt för Cortés att hitta bundsförvanter i kampen mot aztekerna. Faktum är att på varje spansk soldat som genomförde den blodiga belägringen av Tenochtitlán gick det två hundra amerindianska. Utan hjälp från lokala krafter hade Cortés aldrig kunnat erövra detta norra Latinamerikas mäktigaste imperium. Spanjorernas allierade kunde inte veta att de skulle byta en sorts förtryck mot ett annat med mer långtgående konsekvenser.

Även Inkariket var en ny skapelse, som hade grundats när en stam i södra centrala Peru år 1438 besegrade en mäktigare grannstam. Imperiet expanderade snabbt och sträckte sig snart från dagens Chile ända in i dagens Colombia. Det var ett avancerat samhälle, en högkultur med miljontals invånare.

Precis som motsvarigheten längre norrut krävde de in skatt och tributer från de besegrade folken. De tillämpade också mänskliga offer i ritualer, både fiendesoldater som fångats i strid och barn som uppfostrats i just detta syfte. Men inte alls i samma omfattning som i Mexiko.

Man brukar säga att Inka var mindre aggressiva än Aztekerna och att rikets expansion ofta gick fredligt till. Det är delvis sant, även om den ofantliga armén kan ha påverkat i den riktningen: det är svårt att säga emot när det står tusentals beväpnade män utanför beredda att döda dig om du inte underkastar dig. Men faktum är att Inkas erövringar också var delvis mycket blodiga företeelser. Om det folk som armén stötte på inte erkände Inka som sin kejsare blev det krig, fiendens ledare och andra avrättades och befolkningen straffades utifrån hur länge striderna pågått. Det var därför inte förvånande att Pizarro, precis som Cortés, fick omfattande hjälp av amerindianer i sin erövring av Inkariket.

Sammantaget kan man alltså säga att den förenklade bilden av ondsinta och giriga vita européer som kom och erövrade stackars oskyldiga bruna människor inte är sann. Man skulle lika väl kunna reducera den spanska erövringen av de två imperierna till att de härskande byttes ut medan förtrycket och utsugningen fortsatte. Det fanns skäl till att de två centrumen i det spanska Amerika låg i just Mexiko och Peru. Genom att döda ledaren för imperiet kunde spanjorerna inte bara ta hans rikedomar utan även fortsätta att tvinga de infödda folken att förse dem med mat och tributer. Nästa steg var att ta kontroll över de existerande metoderna för att samla in skatt och – framför allt – tvångsarbete. Som ekonomen Ronald Findlay och ekonomhistorikern Kevin H O’Rourke skriver i boken Power and Plenty: ”I huvudsak ersatte både Cortés och Pizarro en styrande infödd elit med en spansk, som bägge levde på att utnyttja de underkuvade bönderna.”

Det finns ett grundantagande i diskussionen om erövringen av Amerika, och särskilt dessa högkulturer, om att det är mer fel av en europé att med våld och lurendrejeri upprätta ett utsugande imperium i Latinamerika, än när en amerindian gör samma sak. Det är ett underligt antagande. Visserligen kom spanjorerna från en annan världsdel, men såväl aztekerna som inka hade också de sitt ursprung på platser som var geografiskt avlägsna från åtminstone delar av respektive imperium. Det är inte mer fel när en vit människa begår omoraliska handlingar än när en brun gör det.

The post Myten om den ädle vilden first appeared on Opulens.