EXISTENSEN. Stellan Lindqvist har skrivit en djupt personlig text som reflekterar över livet. Vad handlar det egentligen om? Den frågan söker han svar på.

Han var rädd. Det var som attacker. Som ett starkt ljus, som plötsliga och bländande strålkastare från en framrusande bil. Att då mitt i rädslan sätta sig ner och skriva är ju nästan omänskligt. Kan någon förstå? Allt man vill är att springa, bedöva sig, dricka, fly. Vad som helst, var som helst, men inte detta! Inte skriva! Så outhärdligt svårt. Diagnosen, den svarta.

Klockan 13.56.

Går ut på morgonen. Ett odelat helt, ett odelbart mirakel. Varje gång! Inte vattnet i älven, bilarna på gatorna, spårvagnarnas gnissel, människomyror hit och dit, ljus, mörker, skuggor, namn, rop, rädslor, minnen som letar sig in. Allt, allt! Livsvärlden, ljuset! – det stycke universum som just nu är det enda som finns, oändligt, samtidigt ändligt, hopplöst att definiera. Och som är mitt! Nej,13.56 existerar inte. Människor som säger att de lever i nuet, kan man förstå? – det förflutna som bilder i ett album, som en repig videoremsa, nuet som rörliga ljusblock från ingenting till ingenting? Människor släpande på ett svart band av icketid? Illusionen funkar nog, men det är en illusion, en livsförminskande illusion.

Var börjar och slutar ett levande och upplevt nu? Kan någon svara?

En anhopning atomer som tänker, skapar mening och därmed existens åt en oändlig mängd atomer, det vill säga universum. Människan! Människan! Förutom detta och lätt hisnande: inte någon annanstans i vår galax finns sannolikt samma anhopningar av tänkande atomer (som dessutom kan tänka på sig själv och bli medveten om att den tänker på sig själv). Ett universum utan människor som tänker sig ett universum finns inte. Således. Ett jävla ansvar, och så ensamt också. Jo, det går förstås att peta in Gud i ekvationen, kanske kan han (även med oss, mänskligheten, frånvarande) under ett interregnum, ett möjligt kommande interregnum, garantera universums fortsatta existens. Tryggt förstås, men ett billigt trick. Ett billigt trick och en hopplös besvärjelse. En Gud utanför vårt medvetande, går det att tänka sig? Även han är ju fången. Sorry.

Jag har hört folk säga att astrofysiken och kosmologin tagit teologins plats; en ny tids vetande som nu blivit ”tro”. Märkligt och paradoxalt kan tyckas, men också kul. Det började med kvantfysiken och därmed upplösningen av den gamla fysiken; det vill säga den deterministiska fysiken, den som sa att verkan uppkommer efter orsak, den som sa att om vi ägde all universums information så skulle vi med visshet kunna förutsäga allt som därefter skulle hända. Gud spelar ju inte tärning sa ateisten Einstein. Och så det märkliga: partiklar/vågor, det allra minsta, som uppträder helt obekymrade av sånt som orsak och verkan, som gör lite som de vill, som om de hade en egen vilja, busar med observatören. Kul men också hoppingivande eftersom det visar att verkligheten spelar, alltid kommer att spela oss spratt. Att vi är i ett ständigt underläge, dömda att förlora.

Och genom att förlora vinna. Inte sant?

Det är sol ute, stjärnan värmer fortfarande och skall värma så i dag, i morgon och oräkneliga morgnar. Den är på alldeles lagom avstånd, värmer utan att bränna, väter utan att dränka. Att det blev så är lika osannolikt som att just jag finns och du. En liten förändring för säg tvåhundra år sedan, den unga kvinnan ångrade sig, gick inte på dansen, träffade inte den unge mannen, och jag skulle inte finnas. Varför förundras vi inte? Vi tror vi kan lägga samman och få allt klarlagt. Den är jag, den vill jag vara, formulera mål, sträva ditåt!

Kan nån förstå den som inte vill ”förstå”, som ser livets outgrundlighet som dess yttersta värde?

Klockan är 14.16.

Man ser inte vinden på bilderna, de från femtio- sextio- och sjuttiotalen, att det blåste medvind. Sån var tiden, liksom vinden. Och tiden ser man ju inte lika lite som vinden. Allt stod på kö, alla skulle få allt. Tids nog. Först ordentlig bostad, badrum och wc, vardagsrum med tv i ett hörn, sen fyra veckors semester, sen bil, Volkswagen eller Volvo PV, sen rejäl pension, sen fritidshus (jo, så hette det, eller sportstuga), sen Mallorca, kanske Kanarieöarna, universiteten öppna för alla, alla skulle kunna bli det de ville bli. Allt upplyst med självklarhetens värmande sol. Svarta kråkor rör sig i ett obegripligt mönster i det grå. Nu grått i fem dagar. Katten ointresserad. Jag vet varför jag skriver detta, men orsaken är svår att skriva fram. Mycket svår. Försoning. Försoning med ödet. Ett liv i en behaglig tid, blå himmel, klart vatten, problemen försumbara, historiens mest privilegierade generation. Borde jag inte vara nöjd?

The post Stellan Lindqvist: ”Vad handlar det om, livet?” first appeared on Opulens.

DÖDEN. ”Fördelen med en sådan upptäckt är att man med stigande ålder skalar bort alltmer av det som man ser som oväsentligt i livet.” Lars Thulin berättar om hur han hanterar det för oss alla oundvikliga, nämligen döden.

Det enda säkra vi vet om livet är att det en gång tar slut. Samt att vi måste betala skatt.

När man får förmånen att uppnå 70 års ålder, blir dessa sanningar mer påträngande. Kanske inte det där om skatten, det har alla vetat länge, så låt oss glömma det denna gång. Men livets slut blir mer uppenbart, en påtaglig realitet. Inte minst när man gång på gång påminns av det då släkt, vänner och bekanta drabbas av svår och obotlig sjukdom och att vissa av dem så småningom dör i dessa. Ibland i det som vi, lätt chockade, betecknar som i förtid.

Sorgen och saknaden vid dessa tillfällen slår svarta hål i ens tillvaro. Livets ändlighet, och ibland kanske också futtighet, blir synlig.

Ta tillvara möjligheterna

Det är lätt att misströsta, se sin kvarvarande tid på klotet som meningslös och bara en plågsam vandring mot det oundvikliga. Vilket nästan alltid följs av en smärtsam och lätt självplågande fråga: vad har jag gjort med det enda liv jag fått? Har jag tagit vara på mina möjligheter på rätt sätt? Har jag gjort skillnad för min omgivning på ett positivt vis? Och inte minst, kommer några sörja mig?

Det är den viktiga och fåfänga fråga man aldrig får svaret på. Mer konkret: hur bra var min begravning? Hur många kom till den?

Men det finns också kraft att hämta i dessa dystra funderingar som ofta invaderar skallen i den tunga period mellan att sänglampan släcks tills dess att det högre medvetandet också släcks genom att sömnen infinner sig. Det låter märkligt, men tankarna kan vara trösterika.

För mig är det så. Kanske för att min pappa dog vid 43 års ålder och min farfar bara blev 45. Dessa faktum har påverkat min syn på mitt eget liv och synen på tillvaron i allmänhet. Även om jag först sent i livet fattade hur mycket. Medvetandet om detta låg länge och skvalpade odefinierat i ett hörn av själen.

Se den återstående tiden som bonus

Men då jag själv fyllde 46 år tänkte jag triumferande: sug i er det, pappa och farfar! Jag har vunnit över er båda! Därefter bestämde jag mig för att se min återstående tid som något av en bonus. Inte något att slarva bort ansvarslöst, som en julgåva från en generös arbetsgivare. Utan snarare som en ständig insikt om att inget i livet är givet. Att man inte kan kräva något. Att det heller inte finns någonstans man kan klaga. I alla fall ingenstans där någon kommer att lyssna.

Fördelen med en sådan upptäckt är att man med stigande ålder skalar bort alltmer av det som man ser som oväsentligt i livet. Och koncentrerar sig på det andra. Vad det är blir självklart en personlig bedömning. För mig är det familj, verkliga vänner, litteratur, film, musik, resor. Samt löftet att aldrig mer dricka dålig öl från en misskött fatölsanläggning på en sunkig krog med happy-hour-priser.

Vad har då jag som svensk man, som blir 70 om någon månad, att vänta mig? Sanningen och måhända trösten finns som ofta i statistik.

Svenska män blir idag i genomsnitt 81 år, kvinnor blir 85. Det är en väsentlig ökning från 1970 då motsvarande siffror var 72 respektive 77. En seger för sjukvård, kunskap om hälsa samt ökad levnadsstandard.

Livslängden i internationellt perspektiv

Svenskar tror sig ofta vara bäst i världen på det mesta. Så är det inte med livslängd. Vi ligger i slutet på tio-i-topp-listan. Schweiz har de mest seglivade invånarna i världen. Där lever män och kvinnor drygt ett år längre. Vi blir slagna med ett par decimaler av Norge, förstås, men kanske mer förvånande av både Cypern och Italien. Kan det bero på den nyttiga medelhavskosten? Även i Singapore, som får betecknas som Asiens Schweiz, lever man längre än i Sverige.

Följaktligen har jag elva år kvar av mitt liv. Fast det är fel. Här ger statistiken verklig tröst. Livslängden ökar ju äldre man blir. Detta beror på att de som dör unga drar ned genomsnittet. Så den svenske man som 2019 var 65 år, beräknas få fira sin 85-årsdag innan det är dags att checka ut. Kvinnor får två år extra.

På ett par seklers sikt har livslängden ökat dramatiskt. På 1500-talet beräknas den ha varit cirka 35 år. Detta kan utläsas från studier av ben i gravar. I mitten av 1800-talet var den i Sverige 44 år för män och 47 år för kvinnor. Det vet vi säkert genom kyrkoböckerna. Denna dystert låga siffra betyder emellertid inte på att de flesta då dog knall och fall vid så unga år. Utan på att barnadödligheten var skrämmande hög. En död ettåring drar ned genomsnittet rejält.

Döden ‒ de vanligaste orsakerna

Varför dör vi? Det vill säga, vad kommer läkarna skriva i våra dödsattester?

Vanligaste är sjukdomar i cirkulations- och andningsorgan, främst hjärtproblem. De stod för 45 procent år 2022. Tumörer var dödsorsak i 26 procent av fallen. Därefter psykiska sjukdomar, främst ospecificerad demens med sju procent. Skillnaden mellan könen inte så stor i dessa främsta grupper.

Femte vanligaste är det som kallas yttre orsak. Det drabbar i 50 procent högre utsträckning män. Alltså olyckor, våld, självmord, självskadebeteende med mera. Två tredjedelar av självmorden begås av män. Det är farligt att vara man.

Saken är klar. Jag inriktar mig på att dö 85 år gammal då hjärtat inte vill vara med längre. Bra, då kan jag boka den där resan till norra Spanien i höst…

The post Trösterika tankar ‒ om döden first appeared on Opulens.

EXPLOATERING. “Om pojken har ett namn? Naturligtvis har han ett namn. Men det är ingenting vi känner till. Bara omständigheterna känner vi till.” Stellan Lindqvist reflekterar över hur barn far illa i fattiga länder. 

Nu skall jag berätta om pojken som måste dö. Det var förstås inget pojken visste något om. Sådant vet nästan aldrig pojkar något om. 

Pojken som måste dö hade vuxit upp med alldeles vanliga föräldrar i ett alldeles vanligt hus, i en alldeles vanlig tid, i ett alldeles vanlig land. Det vill säga just så vanligt som det var på den plats där vår pojke bodde. Och det vanliga är ju bara vanligt där man bor.

Pojken som skulle dö skulle bli fjorton år, tre månader och fem dagar. Det var ett hårt öde och det var hans, enbart hans, ty döden delar man inte med någon. 

Det var inget våld som dödade pojken, ingen plötslig sjukdom och heller ingen olyckshändelse, om man med olyckshändelse menar sådant som svårligen kan förutsägas eller anas. Nej, det var inte en olyckshändelse som dödade honom, omständigheterna var det som dödade honom. Naturligtvis förstår inte pojkar som skall dö det där med omständigheter. För dem är det en abstraktion, och inte ens ordet abstraktion förstår de. Pojkar som skall dö känner bara till konsekvenser, omständigheternas konsekvenser. Så är det.

Vad det är då för omständigheter som dödar en pojke frågar ni? Det är en bra fråga, men svår att besvara eftersom man måste färdas långt bortom den plats där han levde, växte upp och senare dog, för att finna ett svar. Först då kan man, om blicken vidgas, sammanfoga den kedja av orsaker som slutligen och slutgiltigt ändar upp i den dag då en glasskärva med aggressiva bakterier tränger djupt in i en pojkes fot. Först då kan man säga: vi visste att du skulle dö. Först då kan man se honom i ögonen och säga: du måste dö.

Jo, det är mycket svårt att säga till en pojke att han måste dö. Det är nästan det svåraste en människa kan göra. Därför säger vi det inte. Men vi vet. Och de som tillverkat omständigheterna vet det mer än andra. Och därför vet de också, mer än andra, att pojken måste dö. De vet, alldeles säkert, att en dag, på det stora sopberget, när han tillsammans med andra barn letar efter något av värde, skall han trampa på en glasbit och aggressiva bakterier skall sprida sig i hans blodomlopp. 

Om pojken har ett namn? Naturligtvis har han ett namn. Men det är ingenting vi känner till. Bara omständigheterna känner vi till.

The post Pojken som måste dö first appeared on Opulens.

PROSALYRIK. “Jag har under senare år läst få så sammansatta, vackra och djuplodande texter som Schiölers briljanta prosalyriska bok,” skriver Carsten Palmer Schale, som läst Niklas Shiölers nyss utkomna reflektioner över döden.

Döden är det enda gemensamma vi aldrig delar
av Niklas Schiöler
Omslag: Simon Molin
Carlssons

I dagarna har Niklas Schiöler utkommit med en ny bok. Den pendlar bokstavligen mellan liv och död. Men döden är alltså något gemensamt vi aldrig delar. Samtidigt återkommer livet före döden ständigt som kalejdoskopiska berättelser i envars färglagda minnen.

Simon Molins omslag utgör en närmast kongenial gestaltning av Schiölers synnerligen intressanta bok.

Boken är perspektivmättad som få. Här ställs uppifrån mot nedifrån (staden), sidor och speglingar mot och av varandra, höjder mot stup, in- mot utgångar, gränspassager mot bilder av närvaro Samt naturligtvis det intensiva livet mot den tragiska eller löftesrika ingången till en oviss död – och dennas egentliga innebörd.

Rubrikerna inom parenteser framstår som implikationer eller antydningar. Som när fingertoppar eller hud varsamt vidrör varandra och sluter en livets strömkrets. Småfåglars hjärtan bultar liv; rovfåglar kommer med död.

Ändå befinner sig återkommande vännen Johans självmord genom hängning och moderns sista andetag i ett tydligt centrum. Här möts närheten och värmen och den iskalla punkten. Stolen Johan sparkade undan lyfter sina ben som armar mot skyn och liv. Den döende mamman glider långsamt ut i något annat.

Berättaren samtalar med sig själv eller med en möjlig terapeut. Monologerna och dialogerna reser frågor om existensen. Ljus och mörker är i varandra. Minnena formar framtiden och nuet det förflutna. Det plötsliga är framträdande. Katastrofen, när spårvagnen rusade in i folkmassan vid Vasagatan i Göteborg 1992. När det vardagliga livet övergick i ett plötsligt intet. Den raserade Tjörnbron i den blinkande natten vintern 1980. Självmords-ångern bland de överlevande som hoppade från Golden Gatebron.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Insprängda poetiska fragment och blixtrande aforismer formar fragment, vars friktioner genererar energi som skapar mening. Symboler och metaforer fladdrar som tysta fladdermöss. Återklanger från den stora poesins resonanslådor komponerar stämningar mellan hopp och förtvivlan.

Men hur uppfatta Johans död? Som tavla, tablå, konstaterande? Förblir Johan densamme efter sitt självmord i berättarens öga?

Här finns också stråk av en sorts mystik eller talmystik. Den 26 mars dog såväl Johan som Tranströmer, Beethoven, Whitman. Tidsplanen överlappar varandra. Vad tänkte Nils i Kleva på sin väg mot Vråhålans stup? Varför åker berättaren tåg tillsammans med en kvinna som både stiger av och kliver på exakt på samma ställen som berättaren? Nepal och Kanada? En sorts närvaro överallt och ingenstans och broar mellan världar. Hur med mannen som gick vilse och kanske hittade hem (bortsett från blinkningen till Tranströmer)? Dante i Florens? Vägen över skärselden till paradiset?

Att texten åtminstone till stor del är självbiografisk är också tydligt. Schiöler är expert på poesi, uppvuxen och utbildad och boende i Mösseberg, Falkenberg, Göteborg, Lund. Schiöler var en betydande talang inom bordtennisen. Schiölers mammas kusin var Göteborgskoloristen Inge Schiöler. Alla referenser och – framför allt – minnen utgör betydelsebärande budskap. Ändå är ingenting ”bestämt”. Och har aldrig varit. Minnesförfattare som Ernaux, Modiano, Proust tränger sig på.

Livet flyter fram som ögonblick. Livet består av plötsligheter. Livet är pulserande och döden obegriplig. Allt kan ses från olika håll och perspektiv. Staden nedanför ett flygplan kan ses som en födelsedagstårta för någon och som en glödande nåldyna för en annan. Det finns en insikt om att ”den vackraste vägen mellan mellan två punkter inte är rak”. Inom bordtennisen finns det kantbollar.

Jag har strukit för 43 stycken i boken. De berör alla livet och döden som möjligheter. Om än döden står för mycket svärta finns däri ändå ljus. Boken pendlar mellan dur och moll, men klingar ut i dur. Känslan kan koncentreras till verkets sju sista rader:

”En lövsångare med huvudet på sned ser ingenting som skrämmer. Livligt snärtar den iväg en klase uppmärksamma blickar, men ingen fara finns i närheten.
Då sluter sig världen om den och fågeln
lyfter sitt huvud och öppnar sin näbb för en fallande, svinnande, makalös sång.”

Jag har under senare år läst få så sammansatta, vackra och djuplodande texter som Schiölers briljanta prosalyriska bok.

The post Stämsång om existensen mellan liv och död first appeared on Opulens.

PODD. Anna (@baby_fratelli) gästas av Hapten Kaddok, mannen med det outtalbara twitternamnet @jascvkne, även känd som Martin. De pratar om katterna, kärleken, kroppen, hjärtat och livet som blev lite som en film. Anna rapporterar om Eddie och hans fina A-traktor, och så undrar vi vad Macke och killarna som inte fick köpa nån CD gör just nu.

Tidigare avsnitt hittas här >>

The post Katterna, kärleken, kroppen och livet som blev lite som en film first appeared on Opulens.

POSTUMT. “Ulf Nilsson är död men berättelsen från hans dödsbädd handlar om oss levande, om det stora i att vara liten och om livets fabulösa parentes i världsalltet”, skriver Nette Wermeld Enström som läst En liten bok om konsten att dö.

En liten bok om konsten att dö av Ulf Nilsson
Albert Bonniers förlag

Grottmålningar från stenåldern och långt dessförinnan vittnar om en drift som har följt oss sen urminnes tider. Att berätta är ett mänskligt behov, något djupt rotat inom oss och för vissa ett kall, eller ett uppdrag som förslavar sin tjänare till det sista andetaget.

I det senare fallet kan berättandets drift rentav liknas vid ett urtida virus, en kraft som använder sitt värddjur tills dess att hon förvandlas till något oigenkännligt, eller dukar under. Som allas öde oundvikligen är, en undergång.

Och om vi tänker oss att behovet att berätta verkligen springer ur vårt DNA kan vi också stilla undra vilka fler abstrakta väsen än symboliken som där lurar i djupet av våra gener, hur allt hör samman, om det ens gör det. Enligt den nya vetenskapens världsbild, och den så kallade dispositionalismen, är orsak och verkan inget givet, kausaliteten kontroversiell och indeterministisk.

Vi kan åtminstone förundras över vår högst märkliga art, som besitter sådan kraft att skapa, sådan makt att förstöra.

Mänskligheten är utan tvivel ett hisnande fenomen. Och visst är det konstigt att vi delar arvsmassa med allt annat levande men att inga andra arter någonsin har yxat bilder i bergen och karvat tecken i klipporna.

Precis som vi ville de tidiga människorna berätta om sig själva, sina världar och sina drömmar. I sten skurna serier skildrades längtan efter mening och sammanhang och kanske försökte de precis som vi hantera sin utsatthet och existentiella ångest.

När barnboksförfattaren Ulf Nilsson får veta han ligger för döden i obotlig cancer och bara har tio veckor kvar att leva börjar han att skriva på sin sista bok, som nu ett år senare ges ut postumt.

“En liten bok om konsten att dö” är ett kortfattat men djupsinnigt stycke litteratur där Ulf Nilsson inte bara tar farväl av livet utan även skildrar en högre känsla av samhörighet med allt levande än någonsin. ”Vi som dör en viss dag är inte bara människor, utan katter, insekter och mossor”, skriver Nilsson: ”Jag förstår inte. Varför vi skulle särbehandlas av en gud? Jag är inte bara människa, jag tillhör nu det levande, allt levande. Det är en större rikedom.”

Många är de före honom som har vittnat om sinnlig skärpa i skenet av döden. Det är berättelser som ofta kryddats med andlig medvetenhet och storslagna insikter. Men Ulf Nilssons sista berättelse är ingen måltid av ensidig och flummig visdom. Den består istället av små råa portioner och rationellt resonerande daganteckningar. Och det är allt tur, för visst har vi mer att lära av de döende, vilket i frank bemärkelse är oss själva.

Det gäller att söka perspektiven och omvärdera dem, låter Nilsson oss sakta förstå. Dels på ett bredare plan som adresserar livets grundläggande villkor, den levande gemenskapen som vi tycks glida allt längre från, och dels på ett personligt plan, i den egna förlusten. Det är makabert och mörkt men också ljust och skönt, för Nilsson lyckas med konsten att uppskatta det han har likväl som det han inte får. Han gläds över att han inte behöver bli riktigt gammal.

Och visst låter det väl befriande att slippa ålderdomens utdragna krämpor och själsliga isolering i en kropp och bakom sinnen som sviker?

I västerländsk kultur är döden ofta psykologiskt svårhanterlig och distanserad från livet fast den är det enda som vi vet med säkerhet ska inträffa. Döden anses höra till det rent medicinska, något som läkaren Haider Warraich kritiserar i sin bok “Den moderna döden” (Fri tanke förlag, 2018) där han också argumenterar nyktert för dödshjälp. Som läkare vet Warraich att det finns många fruktansvärda sätt att dö på vilket också Ulf Nilsson har förstått.

Det är inte konstigt att ett samhälle som så systematiskt utrotar livets förutsättningar också förtränger döden, och att döendet här ses som något som ingen vanlig medborgare ska behöva förhålla sig till ”i onödan.” Och inte heller är det väl därför konstigt att så många, berättar Nilsson, blir så illa berörda i hans sällskap. Det går så långt att han snart börjar undvika folk för att slippa trösta fast det är han och inte de som snart ska dö.

Det är bland annat därför som vi ska läsa den här boken. För “En liten bok om konsten att dö” kan läsas i både förebyggande och i terapeutiskt syfte. Och hellre än att den blir läst av den som redan har förstått sin egen och vår allas dödsdom bör den läsas av oss andra, som ännu förnekar, tvivlar och tror.

Det här är alltså en helt annan story än den om jakter, krig och maktspel som från urminnes tider fram till krigets samtid ofta skildrat vår mening och ärende på jorden.

Ulf Nilsson är död men berättelsen från hans dödsbädd handlar om oss levande, om det stora i att vara liten och om livets fabulösa parentes i världsalltet. Men framför allt är det också en enkel och äkta berättelse som sida för sida tunnas ut, likt planetens ekosystem som även det töms på liv inför de utslocknade stjärnorna och med oss själva som enda vittnen.

The post Den sista berättelsens hopp om livet first appeared on Opulens.

Du fick Katapultpriset för din debutroman Dödsängel (Wahlström & Widstrand) som kom ut i höstas, stort grattis! Hur är det att vinna pris som debutant?

– Jag har inte riktigt hunnit smälta det men det känns väldigt stort och viktigt. Jag blev väldigt glad och kände mig ärad att juryn hade sett min bok och tyckte att den var bra. Det är naturligtvis en slags bekräftelse på att det man skriver tilltalar andra. Sedan vad det kommer att innebära för min författarbana vet jag inte riktigt än.

Handlingen i Dödsängel tar sin utgångspunkt i en olycka där en personbil frontalkrockar med en lastbil och tre unga personer dör. Du förlorade din bror i en sådan olycka, vilken plats har dina erfarenheter i den här berättelsen?

– Boken består av tre delar, varav den första delen är autentiska utdrag från polisutredningen. Den andra delen är mina egna tankar och reflektioner och den tredje delen består av en fiktiv monolog där lastbilschauffören för talan. Med det lilla jag vet om honom har jag försökt föreställa mig hans upplevelse, men också uttrycka mina egna tankar och känslor kring det som har hänt genom den här fiktiva karaktären. Så jag utgår helt och hållet från någonting självupplevt, samtidigt som det finns totalt fiktionaliserade element i det.

I polisrapporten som boken inleds med använder du din riktiga brors namn, hur såg det valet ut?

– Jag funderade inte så mycket på det när jag skrev, det kändes väldigt självklart. Jag är ändå öppen med att jag skriver om någonting som har hänt mig och då skulle det kännas väldigt konstigt att hitta på ett annat namn istället för hans. I den andra delen, i essän, är det författarjaget som talar och jag understryker hela tiden min egen subjektivitet. Så jag såg ingen anledning till att jag skulle fiktionalisera hans namn eller karaktär.

Den största delen består av Ivar Järves monolog, dödsängeln som körde lastbilen. Har det gett något åt din personliga bearbetning att sätta dig in i “Ivars” perspektiv och situation?

– Väldigt många av de tankar som Ivar Järve har i boken är mina egna. Jag har hittat ett friktionsmedel genom vilket jag kan uttrycka mina egna känslor kring det som har hänt. På något sätt kändes det lättare än att skriva utifrån mitt eget perspektiv, varför vet jag inte. Vissa författare behärskar det självbiografiska berättandet och finner det naturligt. För mig handlar skrivande väldigt mycket om inlevelseförmåga, jag måste hela tiden föreställa mig en annan persons upplevelse för att komma vidare i texten.

– Det är inte så att jag inte vill prata om mig själv, men det funkar inte för mig i skrivandet. Jag känner redan till min egen historia så väl och tror att det är ganska svårt att skriva om personliga erfarenheter på ett direkt sätt så att det blir relevant för andra. Jag tycker också att det självbiografiska och autofiktiva berättandet redan är så använt i den svenska samtidslitteraturen att genren känns lite utnött. Så det är ett litterärt val också.

Du skriver att skrivandet inte har ett terapeutiskt syfte?

– Det kanske det har utan att jag vet om det. Jag har redan formulerat mig kring det som hände, som var väldigt jobbigt, men att skriva någonting av konstnärligt värde ger en slags mening åt det. På så sätt är det säkert terapeutiskt, också för att jag tycker så mycket om att skriva, det är min favoritsysselsättning i livet så bara akten att skriva är terapeutisk.

Du uttrycker någonstans i boken att skrivandet är att ta livet på allvar, då det annars riskerar att försvinna i lättheten, kan du utveckla det?

– Jag såg faktiskt ett samtal igår på Babel där Johannes Anyuru pratade om sin upplevelse av att läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt. Han sa att det nästan är varje skrivande människas predikament, eller insikt, att någonting som fanns, en människa eller en sorts tillvaro, några år senare bara kan vara borta. Skrivandet kan vara ett sätt att återskapa eller hålla kvar i det. Det innebär att verkligen stanna upp och med stor eftertänksamhet och försiktighet förhålla sig till verkligheten man skriver om.

– Jag kommer ihåg en mening ur Knausgårds Min kamp där han skriver att det känns meningslöst att uppleva saker om han inte skriver om dem, och jag kände igen mig det. Man upplever någonting och sedan är det bara borta, vad är meningen med det?

Som samtidens Instagram, tar man inte ett foto har det inte hänt!

– Det är ju verkligen att banalisera det jag sa, haha! Jag kanske ska prova det istället för att skriva, bara ta ett foto till Instagram.

Haha, ursäkta, det är förstås inte samma tyngd i det.

– Jag tror det handlar om att göra rättvisa åt verkligheten. Att ta ett foto är lika flyktigt, man vill ju ändå återspegla upplevelsens komplexitet. Svetlana Aleksijevitj har sagt någonting om att vi lever i en banalitetens värld och menar mediebruset med nyheter och allting vi får paketerat under väldigt igenkännliga rubriker med igenkännliga bilder. När man skriver gör man på något sätt uppror mot det där, mot det populärkulturella och nyhetsflödet man hela tiden matas med, man stannar upp i en helt annan eftertänksamhet och tränger in i tingens komplexitet.

Jag förstår vad du menar. Du kommer även fram till betydelsen av det vardagliga, att det är där livet utspelar sig på något vis?

– Jag tänker att det är viktigt att återspegla det vardagliga i litteraturen. En text utgår ofta från att någonting exceptionellt händer, men matematiskt sett tillbringar vi ju den allra största delen av våra liv i vardagligheten. Så om litteraturen ska vara sann mot de liv vi lever så måste den där vardagen finnas med. Men den är väldigt svår att skriva om eftersom det inte händer ett skit, den går att beskriva mot det exceptionellas bakgrund.

Både jaget och karaktären Ivar Järve funderar kring liv och död, slumpen och ödet, hur har din syn på liv och död påverkats av att ha upplevt döden på nära håll?

– Först och främst har döden blivit en väldigt naturlig del i min upplevelse av att vara människa överhuvudtaget. Sedan olyckan har jag känt att döden är ganska förtrolig, någonting jag vet väldigt mycket om eftersom jag ju har upplevt den plötsliga frånvaron av en annan person, funderat på min egen död och döden i allmänhet.

I boken kallar du det här livet för ditt andra liv, eftersom det är med din bror du hör hemma, hur menar du då?

– Vi stod varandra så otroligt nära, jag tyckte om honom och såg upp till honom så mycket. Han var en så självklar del av mitt eget liv så när han dog var det som att allting jag dittills hade tagit för givet vändes upp och ner. I någon mening var det en helt ny tillvaro som började, en där han inte fanns och där min egen upplevelse av livet i väldigt hög grad präglades av erfarenheten av hans död. Det var ett nytt liv på olika sätt, det är det jag menar, det jag som fanns innan han dog är på något sätt borta.

Det är troligt att egna existentiella reflektioner väcks i läsaren av den här boken, har du några sådana ambitioner?

– Ja och nej. Det är ingenting som jag medvetet försöker få läsaren att tänka men jag hoppas på det naturligtvis. Det skulle göra mig jätteglad om folk som läser boken börjar fundera på sina egna liv, det betyder ju att texten känns relevant för dem. En författare berättade en gång att folk kom fram till honom och pratade om sina egna liv istället för om hans bok, det tycker jag är det bästa betyg man kan få.

Var det självklart att det var den här berättelsen du skulle debutera med?

– Ja, det var det nog ändå. Jag har skrivit om det här ganska länge och på en massa olika sätt. I allting jag skriver smyger det sig in en olycka eller en bror som är död, så det kändes ganska självklart.

Hur länge har du velat skriva just den här berättelsen?

– Jag började skriva någon gång när jag var 20 år och gick på Biskop Arnös. I någon mening lärde jag mig att skriva där, sedan tog det ytterligare några år innan jag skrev den här texten. Det är mycket så i början, man imiterar andra författare, provar olika saker och hittar sedan det som är sitt eget. I mitt fall har jag hittat monolog-formen.

Vad är det med just monologer som intresserar dig?

– Allting jag skriver är egentligen tankar. Skrivandet är som att vara ensam i en lägenhet eller ute på promenad och prata med sig själv. Den aktiviteten, tänkandet i ensamhet, är nästan synonymt för mig med att skriva. I monologen är det en person som pratar, inte till någon i synnerhet men till sig själv om sitt eget liv. Det är därför monologen ligger mig väldigt nära.

Du kommer från Stockholm men bor just nu i England och skriver på en doktorsavhandling om Svetlana Aleksijevitj, varför om just henne?

– Jag började läsa henne när hon fick nobelpriset 2015 och tyckte helt enkelt att hon var en otroligt bra författare. Det är det huvudsakliga skälet. Sedan var det inte så många som forskade om henne, så det fanns mycket att skriva om som ingen redan hade skrivit.

– Hon skriver intervjubaserade böcker på ryska, som handlar om historiska händelser i Sovjetunionen, t.ex. Tjernobylkatastrofen. Hon intervjuar människor och skriver om intervjuerna till monologer som utgör själva boken.

Vi kom ju fram till att det fanns ett visst terapeutiskt syfte med skrivandet men ur vilket annat behov eller intresse skriver du?

– Jag tror det börjar med att man läser och får otroligt starka intryck av böckerna. Därefter smyger sig behovet av att skriva fram, vad det beror på vet jag inte riktigt men jag vet att det är väldigt starkt hos mig. Jag tror inte att jag skulle kunna leva utan det riktigt, tillvaron skulle i alla fall inte vara lika meningsfull om jag inte skrev. Men det är inte underordnat något annat högre syfte, att det finns någonting jag bara måste berätta, utan det är själva skrivandet som är viktigt för mig.

Har du någon idé till ett nytt projekt?

– Ja, en massa olika. Jag håller på att skriva en samling monologer med berättare i olika åldrar, av olika kön och nationaliteter som formulerar sig kring sina egna personliga upplevelser. Monologerna blir längre och längre, den första är tre sidor där en 80-årig kvinna befinner sig i sitt eget dödsögonblick, den andra är sju sidor där kvinnans dotter formulerar sig kring förlusten och den tredje är arton sidor där sonen pratar om sitt självskadebeteende. Det går från den ena till den andra och den sista monologen tänker jag blir runt hundra sidor.

Vilken plats kommer det skönlitterära skrivandet att ha i ditt liv framöver?

– Så stor plats som möjligt hoppas jag, jag skulle i princip vilja skriva på heltid. Det är ju svårt ekonomiskt, man tjänar inte så bra som författare, men ändå görbart!

The post Helgporträttet: “Skrivandet innebär att stanna upp” first appeared on Opulens.

HÅGKOMST. “Ibland följer sorgen på minnena, även de goda. Inte minst de goda. Tanken om mina döttrars små kroppar med huvudet i min handflata och blöjrumpan vid armbågen”, skriver Gunnlaugur Magnússon i sin essä om tiden som flyr oss.

En gång i tiden, för säkert hundra år sedan råkade jag se en liten plansch som hängde på en husvägg i Oslo. På den gick det att läsa Stig Johanssons dikt “Förlusten” på norska:

”Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att de var livet.”

Jag blev trollbunden av dikten. Budskapet var så tydligt, helt uppenbart för alla som läser det. Det äger ärende till oss alla då det är omöjligt att spendera livet med denna fullständigt sanna formulering i vardagens förgrund. Jag antecknade snabbt dikten i en liten bok jag hade med mig och skrev sedan ned den på små lappar som jag hade i plånboken och hängde upp på kontoret på jobbet, över ett litet foto av min lilla familj som tittar på en solnedgång vid en vacker sjö. En samling av det mest dyrbara jag har, mina människor och ett minne om en dag som kom och gick.

Jag är inte ensam om att ha blivit berörd av Stig Johanssons dikt. Man stöter på den överallt i svenskt samhälle. Det refereras till den i radioprogram, tidningsartiklar, essäer och tal. Den skrivs på sociala medier och bifogas till bilder av folk som ser på solnedgångar över vackra vattenytor. Den sägs med en tung ton – kanske bara första raden – i fikarummet när någon fått slut på dagar och gått bort, eller med ljusare ton när någon går i pension, för pensionären kan äntligen själv ta bestämma över sina dagar. Ibland gör man om den till ett mer humoristiskt budskap, ibland förs dikten fram som ett exempel på ett övervärderat talesätt, något banalt som verkar mer ha ett djupare budskap än vad det egentligen mäktar upprätthålla. Lite som citatet från John Lennon som sa att ”livet är det som händer medan man planerar andra saker”. Sen planerade någon att skjuta Lennon, så han dog och planerade inget mer – en mörk påminnelse om budskapet i både hans mening och Stig Johanssons dikt.

”Alla dessa dagar som kom och gick…”. Jag har burit dikten och dess budskap med mig i många år, men trots det har så många dagar flugit förbi mig. De enklaste att identifiera är såklart dagar som slösas bort på arbete som inte är någon till nytta eller glädje. Möten. Alla dessa eländiga dagar som ägnats åt onödiga möten. Att genomlida obligatoriska mötesdagar, hela dagar som togs i anspråk kanske flera dagar i månaden oavsett om något hade hänt sedan sist. Så kallade kompetensutvecklingsdagar där någon utan insikt i högskolevärlden kom och berättade för högskoleutbildade högskoleanställda hur de borde tänka om högskolearbetet med misstolkningar av grekiska tänkare åhörarna kände betydligt bättre än föreläsaren. Jag kände livet rinna ur mig sådana dagar. Där brändes timmar och dagar upp i universum som jag aldrig får tillbaka och som inte var till någon nytta annat än att man kunde säga att en kompetensutveckling anordnats för samtliga medarbetare det här året också.

Där man känner varje andetag i lungorna, som om man andas genom tjockt tyg.

Dock gör dagarna jag blev av med på grund av egen orkeslöshet än mer ont. Dagar där jag legat som förlamad i vardagsrumssoffan eller suttit som förstelnad framför datorskärmen och fått ingenting gjort. Vissa av dessa dagar var markerade av ångesten, andra av depressionen, de flesta en blandning av båda. Såna dagar där man samlar ork och vilja som räcker precis till att dra sig ur sängen och skjutsa barnen till skolan, ansträngning nog så att man behöver spendera resten av dagen som nedsjunken i grå sirap som saktar ned allt förutom tiden. Där man känner varje andetag i lungorna, som om man andas genom tjockt tyg och måste vila lite mellan dem för att orka nästa andetag. Sen skrapar man ihop smulorna av sig själv, hämtar barnen, lagar mat, skjutsar till aktiviteter, nattar och upprepar sedan proceduren dagen därpå. De dagarna är de värsta, de glider ihop till en grå massa.

Alla de dagarna som kom och gick. Jag vill ogärna tänka på dem som livet.

Vi vill självfallet hellre tänka på dagarna som är ljusa i minnet, dagarna som spenderades i bra väder eller åtminstone i bra sällskap. Dagar som blir roliga anekdoter efteråt, även om händelserna var svåra i sig, de kan också få följa med. Dagar som spenderades i trafikstockning och köer, affären och tankning av bilen, flygplatsväntan och tågpendel, kräksjuka och vakna nätter, de är också livet, men vi räknar inte gärna in dem.

”Alla dessa dagar som kom och gick…”. Helst vill vi minnas våra dagar och komma ihåg dem som goda. Men vad som än Stig Johanssons dikt vill förmedla är det omöjligt att komma ihåg alla våra dagar, minnet är mer begränsat än livet för de flesta av oss och alla måste vi uppleva dagar som vi helst skulle vilja glömma. Min mormor sa dock alltid att det isländska ordet ”manstu” (svenska: minns du) var hennes favoritord och jag är benägen att hålla med. Ordet är kanske inte en vacker konstruktion. En annan mormor jag lärde känna, från Norge, la mer tyngd på ordens estetik när hon berättade om sina favoritord på isländskan, ”eldspýtur” (tändstickor) och ”klakabrynja” (isrustning). Ordet manstu är inte vackert att se på men dess betydelse och användning är unik: minns du, med två korta vokaler åberopar vi en annan människa och berör hennes tanke och minnen, vi kopplar ihop våra tankar och erinrar oss fram händelser och personer, platser och känslor.

Minns du

Bäst är orden när det handlar om varma och sköna minnen, naturligtvis måste vi även minnas sorgliga och trista saker tillsammans, inte minst när vi ska göra bokslut över någons dagar som kom och gick. Vissa av oss måste bära fler dåliga minnen och har ett överskott av svåra dagar medan andra av oss har många goda minnen. Jag inbillar mig ibland vad som skulle kunna följa på orden minns du i mina döttrars framtid. Vi, föräldrarna, försöker skapa goda och varma minnen så gott vi kan för dem att njuta av i framtiden – en framtid som verkar både hård och osäker i klimatkrisens och pandemins tid, där extremhögern tar allt större plats i hela Europa och senkapitalismen gnager isär välfärdens och anställningssäkerhetens skyddsnät.

Vi kan inte ge dem goda minnen alla dagar, vi har inte ens del i de flesta av deras dagar längre, skolsystemet och vännerna gör anspråk på allt större andel av dagarna. Vi väntar under tiden och ser på dem växa varje dag, fyllda med stolt och oro. Spänningen mellan oro och glädje är kanske det som kännetecknar föräldralivet mer än något annat. Att se på sina barn och knappt kunna vänta på hur de ska växa och mogna och samtidigt se tillbaka på minnena om dem som små och sakna hur de var då.

”Manstu”, sa mormor, ”det är det vackraste isländska ordet”. Vi kan minnas goda stunder tillsammans och när folk som vi tycker om har gått bort kan vi trolla fram dem i tanken, höra deras röst och känna deras famn, se deras minspel och minnas deras händelser. Och ibland följer sorgen på minnena, även de goda. Inte minst de goda. Tanken om mina döttrars små kroppar med huvudet i min handflata och blöjrumpan vid armbågen. Så små. Första stegen, första orden. Bodil Malmsten fångade denna föräldralivets spänning så väl i sin dikt (som dock inte handlade om föräldralivet utan om en vän som gått bort):

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
Och det måste vara underbart

Kom tillbaks
Kom tillbaks

Till och med minnen om kräksjukenätter, besök på akuten eller känslan när man tror man tappat bort barnet får en ljuvsorglig färg när barnen sitter helt plötsligt som tonåringar bredvid en, diskuterar politik och spelar musik på väg till sin första utlandsresa på egen hand. Vart tog tiden vägen? Alla dessa dagar som kom och gick…? Som gjorde dig större och till en självständig individ med rättvisekänsla och åsikter? Hur smög de fram till dig? Jag har knappt släppt ögonen från dig förutom när jag sov och kanske när du var i skolan… var det det som var livet?

Kom tillbaks!

Nej! Var precis som du är och låt livet hända dig.
Låt det vara underbart.

Alla dessa dagar som kom och gick, alla dessa stunder som svävade förbi. Samvaro brukar vara de varmaste minnena. Men vi kan inte vara tillsamman hela tiden. Jag som bor i Sverige och kommer bara till Island då och då känner ofta av dagarna som har kommit och gått utan min närvaro. Jag kommer särskilt ihåg en dag när jag och min fru kom till Island efter en längre tids frånvaro och noterade hur många dagar som gått för ett helt bostadsområde hade byggts upp och vägen genom staden flyttats. Vi blev förvirrade och det tog ett tag att vänjas det nya men förklaringen var enkel – livet tog inte en paus på Island när vi inte var där. Dagarna kom och gick där med, livet gick och allt hände alla under tiden.

Vi ser också förändringar på människorna, inte bara staden. Vännerna ser allt äldre ut (märkligt nog noterar vi inte samma förändring i spegeln). Syskonen växer upp, får partners och barn, studerar och examineras, får ansvarsfulla jobb på viktiga ställen, räddar liv och organiserar saker, skapar konst och sörjer om sitt folk. Föräldrarna blir äldre, far- och morföräldrar blir sjuka och dör.

Och minnena håller ihop oss och blir ett bitterljuvt stöd i en ström av dagar som rinner genom oss, dagar som händer oss. Livet som händer oss.

Jag läste dikten över min mormors kista.

Det kanske inte är dagarna som kom och gick som svider mest utan dagarna där man var frånvarande. Att vara borta när vänner gifter sig, att inte kunna hjälpa syrran måla, att missa julförberedelser och sommarstugehelger, att inte träffa släktens nyfödda bebisar, att inte hinna träffa mor- och farföräldrar mer trots medvetenheten om att tiden är knapp. Att se föräldrarna bli äldre och inte kunna stötta dem som man skulle önska.

Min morbror, Gísli Ágúst Gunnlaugsson, som bodde i Sverige som jag och forskade i Uppsala som jag och dog när han var jämngammal mig idag skrev en dikt när han var i tjugoårsåldern som bär med sig en ålderdomens insikt. Jag läste dikten över min mormors (hans mammas) kista vid hennes begravning; mormor som älskade ordet manstu. När jag läste det mindes jag att hon ofta hade reciterat diktens sista rader för mig. Kanske för att påminna mig om att jag vore tvungen att vara där jag var och göra det jag gör och låta dagarna komma och gå trots att det ibland smärtade till.

En efter en
plockar vi dagarna
av sin gren
tar farväl av år
och välkomnar nya
var och en med viss sorg

(…)

Men det tjänar inget att sörja
glada ögonblick,
förflutna stunder och år
när ny sol stiger
med morgonen
och varje stund är dyrbar.

Det tjänar inget att sörja det förflutna, vare sig de glada eller de sorgsna stunderna. Det betyder dock inte att vi inte ska ombesörja våra minnen och återbesöka dem vid behov. Men än viktigare kan det vara att snickra ihop fler stunder i en osäker framtid med samvaro, värme, minnen och ljusa dagar som kommer och går.

Att inte låta livet bara glida förbi, utan plocka ur det dagar att minnas.

The post Helgessän: Alla dessa dagar… first appeared on Opulens.

LIVSFILOSOFI. Mats Barrdunge anser att livet är större än döden. Här förklarar han varför.

Har människan en själ eller ett psyke eller både och? Det finns en märkbar skillnad i språkbruket kring dessa ord. När det talas om själen i hälsotermer är det med ett bredare hälsobegrepp som inkluderar vårt själsliga välbefinnande. Psyket däremot är en term som används i beskrivningar av sjukliga tillstånd som psykisk ohälsa, psykiska problem, psykisk sjukdom och så vidare.

Trots att dessa ord etymologiskt är identiska – ”psyche” är grekiska och betyder ”själ” – förekommer de i två helt motsatta kontexter. Frågan är då om detta språkbruk betyder att vi talar om två helt olika saker, eller om det avspeglar en skillnad mellan ett materiellt och vetenskapligt synsätt, till skillnad från ett mer religiöst eller andligt betraktelsesätt på livet.

Tanken på en själ är förknippad med tanken på en odödlig själ och är så motbjudande för många människor att de föredrar att förneka att människan har en själ.

Eftersom själens existens, liksom frågan om Guds existens, inte kan bevisas vetenskapligt är detta en fråga som inte vetenskapen äger, utan varje människa äger rätten att själv bestämma.

Personligen anser jag att livet är större än döden och att det därför är orimligt att tänka sig att efter livet följer döden eller att efter något följer intet, liksom att det ur intet uppstår något. Men även de som förnekar själens odödlighet brukar lägga till att man fortsätter att existera i andras tankar eller att den materiella kroppen fortsätter att existera som en del i naturens kretslopp. Inte ens den mest inbitne materialisten kan riktigt överge tanken på den inte kommer att fortsätta att leva i en eller annan mening.

Mitt senaste argument är att anledningen till att dessa inte kan tro på ett liv efter detta beror på att de inte kommer ihåg att de var döda när de var döda. Det är som skillnaden mellan de drömmar då man vet att man drömmer, och drömmar då man tror att man drömmer något verkligt. Så att den som upplever döden som verklig men inte tror på ett liv efter detta, är därför en som i min mening inte riktigt vet att den lever när den lever. Denna fråga sammanhänger också med vår syn på livet, där materialisten anser att de som tror på livet efter detta har en mer negativ eller “världsfrånvänd” syn på själva livet.

Jag skulle istället säga att det är materialisten som har en mer negativ eller dödsmärkt syn på livet som menar att döden besegrar livet och inte förstår att livet är större än döden.

God jul!

The post Tankar kring själens odödlighet first appeared on Opulens.

ÅLDERISM. “Sverige är ett av de länder där äldre värderas minst enligt internationella studier”, skriver Thomas Wihlman.

Chris Wallace heter en av Fox News nyhetsankare, betraktad som seriös och kunnig. År 2018 modererade han debatten mellan Trump och Biden. Nu går Wallace över till CNN, till den nya streamingtjänsten CNN+. Jag ser fram emot de nya utmaningar och den flexibilitet som strömningen kan ge i intervjuandet, säger Wallace. Så klart, han har ju framtiden för sig, är ju fem år yngre än presidenten. Utan utmaningar slutar jag leva, är kanske mottot för båda.

Annorlunda i Sverige. Det sägs i ett utkast till seniormanifest från Centerpartiet, att åldersdiskriminering ska motverkas kraftfullt. Bra det, men frågan är: hur ska denna goda tanke omsättas i praktiken? Sverige är ett av de länder där äldre värderas minst enligt internationella studier. SVT sade upp Marianne Rundström, 67, liksom Claes Elfsberg, också när han fyllde 67 från sin nyhetsredaktion. Kollegan i USA får nytt jobb vid 74.

Ett annat exempel. På mitt arbetsbord ligger ett försök till svensk översättning av en amerikansk låt, Alan Jacksons The Older I Get. Alan, 63 år, sjunger: And if they found a fountain of youth/ I wouldn’t drink a drop and that’s the truth /Funny how it feels/ I’m just getting to my best years yet. Youtube-videon har setts av 29 miljoner människor.

Jag kan bara komma på en liknande svensk låt, De sista ljuva åren, i Lasse Stefanz och Christina Lindbergs version. En av få hitlåtar som handlar om ålderdomen.

Det är inte bara i USA man hyllar de äldre och mästarna. Det görs också i Frankrike. I programmet Hier encore (France 2, producerat 2012–2015) är Charles Aznavour centralfiguren, omgiven av yngre artister, en Zaz, en Chimène Badi etcetera. Programtiteln Hier encore, Åter igår, är tagen från en av Aznavours vackraste och största hits. När det sista programmet spelas in 2015 är Charles 91 år. Rösten har åldrats, men charmen och karisman finns kvar. Han går bort 2018.

Jag förnekar inte att svenskar ibland gillar och hyllar äldre artister. Lill Lindfors (81), Sven-Bertil Taube (87), Siw Malmkvist (84). Men ibland får äldre skickliga artister representera Melodifestivalens töntavdelning, vilket kanske står för producenternas syn på dem. Motsatsen finns tack och lov. Inom journalistiken finns också positiva exempel. Min gamle svärfar, journalist och chefredaktör, tecknade nytt avtal om att skriva för lokaltidningen när han var 86 år. Så helt nattsvart är det inte, men absolut gråmulet.

Vissångaren Mats Paulson dör, i september i år, 83 år gammal. Min gode vän Roland producerade 2020–21 de sista inspelningarna med Mats och sörjer honom djupt. Det gör också medmusikanter som Åsa Jinder och Alexander Rybak. Samarbetet resulterar i 17 000 spelningar (spins) på Youtube. Väldigt, väldigt långt från Alan Jacksons 29 miljoner. Einárs Katten i trakten har 40 miljoner Spotifyspins, inte ens Jackson slår det. Svenska media bryr sig inte längre om den äldre herre som gett oss många fina visor, hans musik når inte längre publiken. Hiphop och gangsterrap däremot, det är intressant.

Kanske det finns undantag, även i denna bransch. Vad säger vännen, skivbolagsdirektören, 70+ ? Han pensionerade sig några år men lusten kom tillbaka, 55 år på scen och i studio sätter sina spår. Hemmastudion inredd. Dobron och James Taylor-gitarren pryder sin plats. Bolagets gamla katalog läggs ut på Spotify, musiken spelas och spelas, många spins berättar han. Efterlängtat.

Åter till min låttext. Är den tillräckligt bra? Har vi artister som kan göra den? Ja, säger jag, jag har två bra förslag, ingen av dem ung, den äldste mycket känd. Lönar det sig att spela in den? Nja… Två äldre herrar resonerar.

I replokalen sitter jag mittemot artisten/sångerskan, lite 30+ och pianisten, arrangören etcetera, 60+. Smekande toner ljuder från Steinwayflygeln och möter hennes underbara röst. Ett leende hos båda. Nu sitter det. Min egen kropp rör sig och dirigerar valstakten. Vi tre har lärt känna varandra genom musiken, blivit vänner. Åldern är irrelevant. 30 eller 70+.

För Alan är inte heller åldern något problem. Men, här på hemmaplan? Klarar vi av att bräcka låtliste-muren hos Sveriges Radio? Kan vi bräcka åldersdiskrimineringen? In Sweden, you see, Alan, the older we get, the harder it is.

The post De sista svåra åren first appeared on Opulens.

FÖRSONING. “Möjligen är tiden ett av de mysterier som är stöpt för att alltid förbli en gåta”, skriver Melker Garay.

Det händer ibland att jag önskar att timglaset – där tiden skenbart begravs i sand – ska falla ner på stengolvet och krossas av dess egen tyngd. Ingen har fullt ut kunnat förklara vad tid är, vilket som bekant har klargjorts av kyrkofadern Augustinus. Och möjligen är tiden ett av de mysterier som är stöpt för att alltid förbli en gåta. Vi kan inte tala om den som om den hade en början och ett slut. Och inte kan vi tänka oss rum utan tid. Än mindre tid utan rum. När vi sätter ord på tiden avslöjar vi bara vår egen begränsning. Och enfald därtill.

Men tankarna om tiden kan man inte hejda. De liksom tränger sig på. Speciellt när man blir äldre. När man långsamt blir fråntagen den frihet man tidigare tog för givet. För när man minst anar det börjar tankens skärpa avta och kroppens styrka försvagas. Det är en ofrånkomlig del av livet. Uppgiften blir att förlika sig med att ens tillvaro har inte bara en början utan även ett slut. Inte undra på att det händer ibland att jag önskar att timglaset – där tiden skenbart begravs i sand – ska falla ner på stengolvet och krossas av dess egen tyngd.

The post Timglaset first appeared on Opulens.

MÄNNISKAN. “Men det finns en människa bakom alla dessa attribut och händelser och handlingar, en människa som narrspeglarna aldrig lyckas avbilda”, skriver Christian Wåhlander.

Jag lyckas med något – plötsligt är jag bra. Nu misslyckades jag visst – då blev jag tydligen dålig också.

Jag fick ett toppjobb – oj vad jag är avundsvärd och fantastisk. Jag fick sparken – fy vilken loser jag är.

Jag vann på lotto – vilken vinnare, jag är otrolig helt enkelt. Jag lyckades göra av med miljonerna på bara ett år genom att köpa prylar – jag är så fruktansvärt korkad och värdelös.

Jag hjälper någon över gatan – får medalj av scouterna. Jag snor en kexchoklad som ligger så lockande framför kassan – polisen kommer och blänger argt på mig för att jag är så usel.

Jag är jättesmal – oj så tjusig jag är. Jag blev tjock – usch vilken frånstötande person jag är.

Jag föddes med ett ansikte som skulle fått Bildsköne Bengtsson att bli avundsjuk – jag är värd att lyssna på i alla lägen och får stående inbjudan till alla Sommarprat som nånsin kommer att finnas. Jag föddes med ett ansikte som skulle fått Ringaren från Notre Dame att framstå som Adonis – jag är dömd till ett liv i misär och ensamhet.

Men det finns en människa bakom alla dessa attribut och händelser och handlingar, en människa som narrspeglarna aldrig lyckas avbilda. Och den människan är jag, och den människan är du.

The post Tankespeglar: Narrspeglarna first appeared on Opulens.