JUDENDOMEN. Boken är i stort sett heltäckande vad gäller förklaringar till varför fester och högtider firas inom judendomen, skriver Katrine Hamori, som läst ”Barnens judiska år” av Johanna Schreiber.

Barnens judiska år av Johanna Schreiber
Illustratör: Nakima Schreiber
Hillelförlaget

Det finns böcker som gör en melankolisk, det finns böcker som lämnar en likgiltig och det finns böcker som är spännande. Och det finns böcker som är som ett glas iskallt vatten när man är riktigt törstig. En sådan bok är ”Barnens judiska år” av Nakima Schreiber.

Den inte bara släcker en kunskapstörst man kan ha, den är så uppfriskande i det självklart barntillvända tilltalet och de härligt färgsprakande och vackert formgivna sidorna. Det är faktiskt en sann glädje att bara bläddra i denna bok som alltså är den allra första svenska boken någonsin om judiska högtider som vänder sig direkt till barn.

Boken är i stort sett heltäckande vad gäller förklaringar till varför fester och högtider firas inom judendomen. För den som vill utveckla sina judiska barns identitet är boken självklar och det är därför inte märkligt att boken snabbt sålde slut på den första upplagan – förmodligen köpte varenda judisk förälder ett exemplar. Det stämmer ganska bra med hur många med den religiösa och kulturella identiteten som det finns i Sverige. Den har nu kommit ut med ytterligare en upplaga och förmodligen kommer den också snabbt sälja slut med tanke på hur utmärkt den är som inspirationsmaterial för lärare och bibliotekarier.

Boken är fullspäckad med berättelser, recept, pysselinstruktioner, men framför allt av livsfrågor som barn och vuxna kan fundera över tillsammans. Till exempel kan man prata om vad ett hem egentligen är. Först och främst är det en bostad. En plats som skyddar mot väder och vind och en plats där vi kan vila oss. Vissa människor trivs med att flytta runt, andra avskyr att flytta och vill helst bo i samma lägenhet eller hus hela livet. Det är alltså en bok som trots det uttalade temat, faktiskt också tar upp allmängiltiga frågor som barn och vuxna kan diskutera tillsammans. Men framför allt ger den på ett tydligt och rakt sätt förklaringar till varför judar har så otroligt många fester och högtider.

Året börjar alltså på hösten. Det beror på att året följer månens rörelse runt jorden. Högtiderna i boken delas in i tre grupper; religiösa, historiska och de som är kopplade till naturen och växtlighet. Så av de elva högtider som beskrivs här, är det fyra som har sin grund i själva religionen. Det är ju intressant att flertalet fester under året firas för att fira  . . . livet.  Lechaim! Till livet! Det hör man ganska ofta i amerikanska filmer som inte sällan har något judiskt tema, alltifrån ”Spelman på taket” till Woody Allen.

Det judiska är självklart en del av USA, dit så många emigrerade undan pogromer och förföljelser. I Sverige bor ungefär 25 000, de allra flesta i Stockholm, Göteborg och Malmö. Majoritetssamhällets kunskap om judendom är ganska begränsad. Det räcker att bläddra i en lärobok i religion för gymnasiet för att inse att bilden av den ortodoxe mannen med svart hatt och långrock är ungefär vad som erbjuds. Därför fyller Johanna Schreibers och illustratören Nakima Schreibers vackra och roliga bok en stor kunskapslucka och visar tvärtemot den gängse bilden av judar som antingen offer för förintelsen eller extrema religionsanhängare i märkliga kläder, att judar faktiskt är som alla andra i Sverige – det vill säga människor som tycker om att samlas runt mat och fira sina traditioner.

Här sprakar det av färger och godsaker som Torah-plättar som görs på ägg, smör, mjöl, socker och fylls med Kesella och choklad. De kallas så för att de rullas ihop och just det – ska se ut som Torah, de fem Moseböckerna som alltid är handskrivna och hoprullade till två stora cylindrar.

Bokens stora förtjänst är just att den avdramatiserar och gör allt som har med judendom att göra till något mer än bara en förklaring om en viss religion, den poängterar det allmänmänskliga i det judiska och att vi människor är mer lika än olika varandra. Till exempel är det så att oavsett var i världen vi bor och oavsett vad vi tror på så har alla människor det gemensamt att vi längtar efter ljuset på vintern. Nästan alla kulturer har en högtid under vintern då man har en ritual med tända ljus. Vi människor, oavsett vad vi tror på har ett behov att skapa ljus i mörker under den del av året då dagarna är som kortast.

”Barnens judiska år” är i alla bemärkelser en tilltalande bok, en bok att tillsammans med barn, barnbarn eller skolelever sakta bläddra i och njuta av de underfundiga, härligt livsbejakande bilderna och få en förståelse för den religion som föregick kristendom och islam; alltså den ursprungliga av de tre abrahamitiska religionerna.             

The post Tilltalande barnbok om judiska högtider first appeared on Opulens.

KOMMUNIKATION. Katrine Hamori funderar över hur vardagliga dialoger brukar låta runt om i Sverige och skönjer ett mönster.

Hur har helgen varit? Hade ni bra väder? Det här måste vara ett par av det allra vanligaste samtalsämnena när man ses över lunchen på måndagen.

Vädret är nog det självklara ämnet för konversationer i de flesta sammanhang och det är inte så märkligt. Det är ju olika från årstid till årstid, dag för dag och faktiskt från timme till timme. Det varierar och alltså finns det något att prata om och jämföra. Det är dessutom fullständigt opolitiskt eftersom ingen rår över det, ingen kan påverka det. Det bara händer, det är ingens fel om det regnat hela helgen. Det är med andra ord neutralt. Och i Sverige gillar vi det som är neutralt. Eller har gjort, fram till nu.

Om man pratat färdigt om väderleken, kan man inleda ett samtal om språket. Det är kanske inte lika neutralt, men precis som väder, är språket något som vi har gemensamt. Men börjar man nämna något om de, dem eller dom, övergår det snabbt till politik.

Man kan mötas av argument som visar på en konservatism som aldrig skulle luftas lika högt och ljudligt om det gällde till exempel flyktingar eller miljöfrågor. När det gäller språkfrågor är det helt i sin ordning att klaga när man känner missnöje över något som man egentligen inte vågar säga högt.

Om en artikel i en tidning handlar om något som man i grund och botten är emot, men inte har modet att öppet tillstå – ja, då kan man peka på att journalister nu för tiden skriver så illa, att det minsann var språkliga fel i artikeln. Precis som man klagar på vädret när man är allmänt sur, för ingen bestämmer över vädret, kan man peka på grammatikaliska fel, för det är enklare att prata om det än att argumentera för eller mot politiska frågor.

Att diskutera och argumentera för sakfrågor i politiken kräver att man är insatt och påläst, vilket man inte är men ogärna vill tillstå. Dessutom riskerar man att skapa dålig stämning om man dristar sig till att ha en åsikt vad gäller en politisk fråga, vilket till varje pris måste undvikas.

Här ska råda konsensus, den gamla Saltsjöbadsandan svävar ännu över luncher, middagar och fikapauser i hela vårt avlånga land. Dessutom hyllar vi av tradition en så kallad turtagning – först pratar du, sedan pratar jag. Man väntar tills den första som säger något har pratat färdigt, sedan är det nästa persons tur att prata. ”Vi avbryter inte!”, ja, så kan det låta vid en vanlig måltid vid en vanlig förskola. Förutsatt att förskolepedagogen har svenska som modersmål, vilket lite fler än hälften av de som arbetar på förskolan har.

Vad som anses passande när det gäller ämnen för konversation är i högsta grad kulturellt kodat. Väder och språk är således helt i sin ordning att ha åsikter om men däremot är pengar ett tabuämne i Sverige. Att fråga någon vad hen tjänar är nästan som att likställa med att fråga om sexuella preferenser – alltså ett övertramp vad gäller den personliga integriteten.

Att vi har stränga regler för vad gäller sekretess hur vi röstar i allmänna val, vet de flesta. Men inte bland nyblivna svenskar, där många tycker det är märkligt att man och hustru inte får gå in gemensamt bakom skärmen och gemensamt lägga röstsedlar i kuverten. Uppriktig förvåning brukar uppstå då man får förklarat för sig att det bara får vara en person inne åt gången bakom skärmen.

Och de tu skall varda ett?

Nej, inte på valdagen.

The post Hamori: ”Vad vi pratar om när vi pratar” first appeared on Opulens.

BLICKEN. Ögonen är mycket riktigt själens spegel, för tittar vi på någons ögon tolkar vi ganska omgående i vilken sinnesstämning personen är, skriver Katrine Hamori.

Det finns inte många tillfällen då vi håller kvar blicken och fäster den i den andres synfält längre än annars. Ett sådant tillfälle är just den stund då den nyförlösta moderns och det nyfödda barnets blickar möter varandra. Och stannar där. Det är en ögonkontakt som kommunicerar; vi hör ihop för resten av våra liv. Det finns en exakthet i tajmingen här som påbörjar en inre process som inte liknar någon annan.

Synen är nog det av våra fem (sex?) sinnen som vi har störst makt över. Vi kan till exempel inte vinkla våra öron eller stänga av dem för att slippa höra sådant vi inte vill höra. Möjligen med undantag för tonåringar som ju tycks klara det. Om vi tittar på någons öron ger det oss inga som helst ledtrådar till vilket humör personen är på.

Ögonen är mycket riktigt själens spegel, för tittar vi på någons ögon tolkar vi ganska omgående i vilken sinnesstämning personen är. Men det är inte bara själva ögongloben som vi spontant tolkar, utan det är kombinationen av ögonbrynsplaceringen, näsvingarnas omfång och mungipornas position, som vi avläser och som tillsammans säger oss exakt på vilket humör personen är. Vi har alla sett kändisar som ler stort med jämna, dyra tänder, där resten av ansiktet säger något helt annat än munnen. Fast det kan ju mer vara ett resultat av botox och skalpeller.

I vissa kretsar är det väl inte ovanligt att man nyttjar substanser som får pupillerna att bli stora och mörka som övermogna plommon eller bli små som svartpepparkorn. Men då är å andra sidan de känslomässiga reaktionerna helt satta ur spel och omöjliga för omgivningen och personen själv att förstå.

Det är alltså inte själva ögat utan snarare blicken som vi tolkar, det vill säga det är hur ögat rör sig eller inte rör sig, som vi är snabba att läsa av. Vart man tittar och hur länge man tittar, är avslöjande för hur vi läser av en persons intentioner. Ögonkontakt som håller på för länge gör oss genast osäkra och obekväma och uppfattas antagligen som ett hot.

Det som förr kallade för ”flirt”, alltså att den ena personen låser sin blick på den som hen önskar få kontakt med och samtidigt fyrar av ett leende, tolkar nog de flesta idag som skumt beteende och det leder sällan till något annat än att föremålet för ”flirtandet” känner hur det kryper över ryggen av obehag och snabbt ser till att komma utom synhåll för den stirrande.

Om vi kan ana oss till vad andra tänker på kan vi också förutsäga vad de kommer att göra härnäst.

Visst minns vi den där amerikanske presidenten som av sina rådgivare blivit uppmanad att rikta blicken rakt in i kameran och försäkra, utan att blinka; ”I did not have sex with that woman”. De som gav honom det rådet borde ha läst på bättre, eller så var faktiskt avsikten att få hela nationen att fatta att han ljög – just för att han så istadigt stirrade in i kameran.

Föräldrar brukar vara bra på att märka när deras barn ljuger, för då vänder barnet blicken upp i taket eller ner på golvet. En del lär sig med åren att ljuga trovärdigt, andra lär sig aldrig. Det är väl med det som med allt annat – det man övar på blir man också bättre på.

Om vi kan ana oss till vad andra tänker på kan vi också förutsäga vad de kommer att göra härnäst. Det är alltså en fördel i de flesta sammanhang att ha just ögonkontakt med både någon vi har anledning att misstro och någon som vi vill komma nära känslomässigt. Blixtsnabbt läser vi av om personen mitt emot oss är ilsken, irriterad eller glad och vänligt sinnad.

Därför är det så märkligt att de där mörka solglasögonen sitter kvar på näsan i så många fall då de absolut inte fungerar som skydd för solen. Det enda dessa som bär solglasögon även när det är mulet, natt eller inomhus förmedlar är – jag vill för dö och pina absolut inte ha något som helst utbyte av min omgivning. Jag är mig själv nog.

Självklart gäller det inte de som lider av någon ögonsjukdom.

Det gäller heller inte de som vill visa omvärlden att de minsann har råd med överprisade märkesbrillor. Och inte heller de som av någon anledning vill förmedla för omvärlden att de är så himla bakfulla att de får ont i huvudet av minsta ljusstrimma.

Men om så inte är fallet borde alla som faktiskt vill visa vilken trevlig och social person man är, lämna solglasögonen hemma på hallbordet.

The post Hamori: ”Ögonen är själens speglar” first appeared on Opulens.

SPRÅK. “Vad som anses passande när det gäller ämnen för konversation är i högsta grad kulturellt kodat,” konstaterar Katrine Hamori. Hon reflekterar också över förutsättningarna för samtal på det svenska språket.

Hur har helgen varit? Hade ni bra väder? Det här måste vara ett av det allra vanligaste samtalsämnet när man ses över lunchen på måndagen. Vädret är nog det självklara ämnet för konversationer i de flesta sammanhang och det är inte så märkligt. Det är ju olika från årstid till årstid, dag för dag och faktiskt från timme till timme. Det varierar och alltså finns det något att prata om och jämföra. Det är dessutom fullständigt opolitiskt eftersom ingen rår över det, ingen kan påverka det. Det bara händer, det är ingens fel om det regnat hela helgen. Det är med andra ord neutralt. Och i Sverige gillar vi det som är neutralt. Eller har gjort, fram till nu.

Om man pratat färdigt om väderleken, kan man inleda ett samtal om språket. Det är kanske inte lika neutralt, men precis som väder, är språket något som vi har gemensamt. Men börjar man nämna något om de, dem eller dom, övergår det snabbt till politik. Man kan mötas av argument som visar på en konservatism som aldrig skulle luftas lika högt och ljudligt om det gällde till exempel flyktingar eller miljöfrågor. När det gäller språkfrågor är det helt i sin ordning att klaga när man känner missnöje över något som man egentligen inte vågar säga högt. Om en artikel i en tidning handlar om något som man i grund och botten är emot, men inte har modet att öppet tillstå – ja, då kan man peka på att journalister nu för tiden skriver så illa, att det minsann var språkliga fel i artikeln.

Dessutom hyllar vi av tradition en så kallad turtagning – först pratar du, sedan pratar jag.

Precis som man klagar på vädret när man är allmänt sur, för ingen bestämmer över vädret, kan man peka på grammatikaliska fel, för det är enklare att prata om det än att argumentera för eller mot politiska frågor. Att diskutera och argumentera för sakfrågor i politiken kräver att man är insatt och påläst, vilket man inte är men ogärna vill tillstå. Dessutom riskerar man att skapa dålig stämning om man dristar sig till att ha en åsikt vad gäller en politisk fråga, vilket till varje pris måste undvikas. Här ska råda konsensus, den gamla Saltsjöbadsandan svävar ännu över luncher, middagar och fikapauser i hela vårt avlånga land.

Dessutom hyllar vi av tradition en så kallad turtagning – först pratar du, sedan pratar jag. Man väntar tills den första som säger något har pratat färdigt, sedan är det nästa persons tur att prata. Vi avbryter inte! kan det låta vid en vanlig måltid vid en vanlig förskola. Förutsatt att förskolepedagogen har svenska som modersmål, vilket lite fler än hälften av de som arbetar på förskolan har.

Att vi har stränga regler för vad gäller sekretess hur vi röstar i allmänna val, vet de flesta.

Vad som anses passande när det gäller ämnen för konversation är i högsta grad kulturellt kodat. Väder och språk är helt i sin ordning att ha åsikter om, däremot är pengar ett tabuämne i Sverige. Att fråga någon vad hen tjänar är nästan som att likställa med att fråga om sexuella preferenser – alltså ett övertramp vad gäller den personliga integriteten.

Att vi har stränga regler för vad gäller sekretess hur vi röstar i allmänna val, vet de flesta. Men inte bland nyblivna svenskar, där många tycker det är märkligt att man och hustru inte får gå in gemensamt bakom skärmen och gemensamt lägga röstsedlar i kuverten. Uppriktig förvåning brukar uppstå då man får förklarat för sig att det bara får vara en person inne åt gången bakom skärmen.

Och de tu skall varda ett?

Nej, inte på valdagen.

The post Hamori: “Hur har helgen varit?” first appeared on Opulens.

ODLINGSTIPS. Katrine Hamori sjunger odlingens lov och tipsar också om hur den som inte har någon trädgård ändå kan odla.

Pandemin förändrade en hel del under åren med restriktioner. Farsoten har förvisso inte dragit förbi, men tack och lov har vaccinering och andra åtgärder gjort att den inte längre är samhällsfarlig. De år den härjade som värst och många arbetade hemifrån, gav den ändå upphov till en del nya intressen hos befolkningen. Pandemibebisarna har väl börjat komma förbi krypstadiet till att gå vid det här laget och sällskapshundarna annonseras ut nu när matte och husse måste åka hemifrån i arla morgonstund för att åka till jobbet och sällan är hemma innan det är dags för middag. Och så länge kan ingen hund hålla sig. Alltså kan man idag köpa hund till reapris.

Ett annat intresse som blommade upp, bokstavligen under de här hemmasittaråren, var vurmen för krukväxter. Det som förr ansågs som ett typiskt pensionärsattribut, har tvärtom blivit den yngre generationens nyaste grej. Att köpa och sköta krukväxter och allt som hör till att odla hemma i lägenheten är idag en miljardindustri. På TikTok finns en mängd grupper som ger varandra tips om skötsel och hur man skaffar sig de snyggaste och coolaste växterna. Alla är överens om att ha och ta hand om krukväxter, inte bara är en rolig hobby, det är också ett jämförelsevis billigt och enkelt sätt att förnya sitt hem. Åtskillig forskning påvisar att växter faktiskt kan göra oss både gladare och friskare.

Det finns uppenbarligen något kontemplativt och lugnande i att nypa av ett visset blad här och staga upp ett blad där. Det går inte att stressa fram en ampellilja, även om den är snabbväxt och lättskött, så tar den tid på sig. Orkidéer är notoriskt knepiga, men oj, oj så väl de sedan lönar den tålmodige med sina färggranna och väldoftande blomster.

Men faktum är att det går att komma riktigt billigt undan.

Den tid är förbi då höjden av inredning var att ha ett slags High Chaparral-stil och saloon dörrar i vardagsrummet. Vi minns alla med avsmak de där grönmurriga, taggiga sakerna som mest liknade gigantiska gurkor i fula krukor. För att inte tala om en ensam bit avklippt bambu som såg ut som en spiralvriden träbit med blad på toppen. Så visst går det mode i krukväxter.

Här gäller det att hänga med och varje veckotidning och söndagsbilaga har minst en gång i månaden massor av tips på hur man komponerar svindyra växter i överprisade Svenskt Tenn-krukor. Men faktum är att det går att komma riktigt billigt undan.

En avokado kostar fortfarande runt en tjuga. När man skalat och skivat den, lagt den på mackan och ätit upp den, har man kärnan kvar. Den sveper man in i hushållspapper som man fuktat, lägger den sedan i en plastpåse på ett varmt och mörkt ställe som till exempel ovanpå kylskåpet eller på badrumsgolvet om där finns värmeslingor.

Efter ungefär två veckor har den utvecklat en rottråd. Plantera i en vanlig brun lerkruka och vattna den som om den vore en tonåring som tryckt i sig två hela påsar grillkryddade chips på raken. Efter ytterligare två veckor kommer så bladen. Alltså har man ett frodigt, lyxigt storbladigt litet träd att skryta med som verkligen inte kostat skjortan – och då har man dess för innan också fått ett nyttigt smörgåspålägg. Att alldeles själv odla fram något från ett pyttelitet frö eller lite större kärna, känns lika kreativt som att skapa konst eller snickra en pall. Men tar mindre plats, kräver inga verktyg eller material och är tidseffektivt.

Har man inte gröna fingrar och ont om plats, går det lika bra med selleri. Ja, man kan faktiskt stoppa en bit selleri i ett glas vatten och ställa på fönsterbrädan och snart skjuter den ut små försiktiga vita trådar, häll ut vattnet, häll på lite jord och snart växer det ut en liten plym. Klarar man inte ens det, kan man alltid ta till en påse krassefrön på ett fat med våt bomull. En vecka senare har man en grön miniodling full av nyttiga vitaminer.

Jag säger alltså som Candide: ”Il faut cultiver notre jardin.” Låt oss nu odla vår trädgård.

Men det går lika bra med en avokadokärna ovanpå kylskåpet, för det är verkligen inte alla som är så lyckligt lottade så de har en trädgård idag. Men odla bör vi, för faktum är att våra sinnen och kroppar behöver stanna upp och lukta på blommorna.

The post Hamori: “Vikten av att odla” first appeared on Opulens.

MARKÖRER. Katrine Hamori funderar över val av namn och hur ett namn kan fungera som både klassmarkör och tidsmarkör.

Vad är ett namn? frågar Julia i Shakespeares Romeo och Julia. I deras fall är ju svaret; en hel del. Striden mellan de två släkterna Montague och Capulet, slutade mycket sorgligt. Så nog betyder namn en hel del. Både förnamn och efternamn är viktiga identitetsbärare och mer än så, de är klassmarkörer och tidsmarkörer.

SCB visar att det fortfarande är efternamn med -son som efterled som är vanligast. Men sen kommer de där namnen som är så fascinerande och som säger så mycket om det svenska kynnet. Blott Sverige svenska naturnamn har. Det är inte helt enkelt att föreställa sig en infödd Londonbo vid namn Wolf Mountainman, men en infödd Stockholmare vid namn Ulf Bergman kan säkert finnas. Ja, det finns kanske till och med flera sådana vildingar på såväl Östermalm som Söder.

I Sverige heter väl inte så många Smed eller Bagare?

Det är märkligt att tänka sig föräldrar som står och tittar ner på sitt nyfödda rosiga lilla spädbarn och bestämmer att den lille ska få namnet Björn, ett rovdjur, stort, muskulöst och lurvigt. Får han därtill efternamnet Forsberg framstår namnvalet som ännu mer märkligt; ett farligt djur som står på ett berg i en fors. Det är sannerligen i alla bemärkelser något Bruno Liljeforskt över den bilden.

Yrkestitlar är vanliga i de flesta länder, Smith, Schmitt, Baker, Becker men i Sverige heter väl inte så många Smed eller Bagare? Det finns naturligtvis historiska förklaringar till varför -son-namn är de typiskt svenska och yrkesnamn de typiskt engelska eller tyska.

Precis som det finns förklaringar till varför så många judiska familjenamn innehåller ädla metaller och dyrbara stenar som Gold och Rubin. Det är klart man valde något riktigt tjusigt hellre än något vardagligt som Strumpfe om man nu tvingades ändra sitt svåruttalade medfödda efternamn.

Apropå judiska namn; det finns en helt overifierad historia – Joseph Goebbels säger insinuerande till den rödhåriga primadonnan Sarah Leander; hmmm, är inte Sarah ett typiskt judiskt namn? Varpå fru Leander svarar; nå  . . men vad sägs då om namnet Joseph?  Lite ljuga pryder tal, som man säger. Det är ju en ganska rolig, om än förmodligen påhittad, historia. För jag tror faktiskt att inte ens den tjusiga sångerskan var så fräck att hon skulle våga provocera den lättprovocerade lille mannen genom att i samma andetag ta hans namn och ordet jude i sin mun. Inte ens om den var generöst sminkad med illande rött läppstift.

Alla föräldrar tycker naturligtvis att just deras barn är alldeles unikt. Det har man förhoppningsvis alltid tyckt, men idag vill man gärna manifestera det genom ett alldeles eget förnamn, gärna något man själv kommit på. Man kan till exempel ge sin son namnet Amadeus. Det är ju ett ganska unikt pojknamn i modern tid i Sverige.

Men än så länge finns nog inte så många namnskyltar med Beyonce bland klädkrokarna i hallen på föris.

Man brukar säga att det måste gå tre generationer innan ett namn blir populärt igen. Och mycket riktigt så får än så länge Kjell och Christer avvakta ännu ett varv innan bebispojkar får heta så, för de är väl typiska farfarsnamn.  

För ganska många år sedan hade tidskriften Ordfront ett nummer om förnamn och klasstillhörighet. Helt adekvat eftersom just det området var deras signum. Alltså inte namnbruk, utan klass. Om jag minns rätt så visade de på att namn som Emelie var vanligt om mamman till flickan jobbade inom vården, medan fornnordiskt klingande namn Hjalmar förekom om föräldrarna hade akademiska yrken. Idag är det ofta populärkulturen som föräldrarna valt namn efter och även vilken artist man inspirerats av kan ge en tydlig antydan om vårdnadshavarnas preferenser. Men än så länge finns nog inte så många namnskyltar med Beyonce bland klädkrokarna i hallen på föris.

Det finns givna namn som jag tror, eller hoppas, aldrig någon förskolepedagog eller lärare ska behöva ropa. Namn som Adolf. Eller Benito.

Personligen har jag lite svårt för Sven. Sven Hedin, Sven Stolpe var ju inga mysgubbar. Lillemor må vara gulligt på en liten tös med flätor, men det kan ju lätt missuppfattas om tjejen sedan blir 1.87 lång och överviktig. Alfons betyder hallick på danska, så det bör man undvika att namnge sin son, i alla fall om man bor i Skåne i närheten av bron över Öresund.

Trenden är idag att man ger sina husdjur vanliga människonamn som Kerstin och Olle, men det omvända har i alla fall jag inte stött på. Ännu. ”Det här min lille Trofast. Han är tre månader. Och det här är Kisse, hon är fyra år.”       

The post Hamori: “Vad är ett namn?” first appeared on Opulens.

SPANING. Katrine Hamoris spaning är att ljudböcker baserade på klassiker inte kommer att bli storsäljare. Det går ju inte att lyssna på dem under bilkörning för då finns risken att man kör av vägen. Men hundägare är lyckligt lottade.

Många nybörjare som försökt sig på att meditera upptäcker hur svårt och kanske till och med omöjligt det är när tankarna vägrar att släppa taget om hjärnan. Forskare varnar för det som har blivit så vanligt i vår hektiska tid; en upplevelse av att tankarna är på ett helt annat ställe än där kroppen är. Hjärnan är upptagen med en sak medan kroppen är i färd med något helt annat. Man är liksom på två ställen samtidigt. Det är precis så besvärligt som det låter att inte vara riktigt närvarande i stunden och kan nog i längden vara direkt skadligt för välbefinnandet eftersom det leder till stress och möjligen till en allmän känsla av obehag. Här kommer så mindfulness in i bilden. Det är ett koncept hämtat från buddismen och innebär i princip att man ska lyssna inåt och rikta sin uppmärksamhet mot den egna kroppen och andningen. Hälsofördelarna med mindfulness är belagda, det har visat sig att det sänker stressnivån och även graden av ångest kan minska. Förutom detta hjälper mindfulness förmågan till koncentration.

Meditation är ett vanligt medel att uppnå mindfulness, men det är verkligen inte alls enkelt att utöva och alla klarar inte av det. Det kan vara att man har svårt att sitta still och en del kan till och med få ökad ångest av att försöka meditera.  Det finns faktiskt andra, mindre omtalade sätt än meditation som man kan använda sig av för att uppnå den efterlängtade inre friden och lugnet. Ett effektivt sätt är att lyssna till musik och då verkligen lyssna intensivt. Börjar tankarna då vandra mot tvättstugetider eller middagsplanering är det bara att tänka färdigt, stoppa musiken och sedan gå tillbaka och lyssna igen.

En annan enkel metod att hjälpa hjärnan att koppla av och bort sådant som oroar, är den så kallade 5-4-3-2-1-metoden. Den bygger egentligen på den urgamla räkna-får-principen, det vill säga att man riktar koncentrationen mot något oväsentligt som gör andra tankar svåra att tränga igenom. Metoden går ut på att tänka på fem saker man kan se, fyra saker man kan ta på, tre saker som man kan höra, två saker som luktar och en sak som man kan smaka på. Det är förvånansvärt effektivt och ett enkelt sätt att hjälpa hjärnan släppa andra, kanske negativa tankar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Många har lagt märke till att lägga pussel är ett fantastiskt sätt att koppla av på samtidigt som det tränar kreativiteten och ger struktur.

Att lyssna till ljudböcker har ökat enormt i popularitet. Det är inte att förundras över att det är just feelgood-romaner som många vill lyssna på. Kanske är orsaken så enkel som att just den genren inte kräver så fullständigt hundraprocentigt aktivt lyssnande. Dessa romaner är ofta uppbyggda efter en given mall och efter en bestämd dramatisk kurva och skapar på det sättet ett stillsamt tempo utan större överraskningar och framför allt utan otäckheter eller obehagliga överraskningseffekter.

Det är helt enkelt vilsamt att lyssna till denna typ av berättelser. Det finns till och med ett sorts hårband med inbyggda hörlurar som inte skaver eller trycker när man ligger med huvudet på en kudde.

Det är inte så svårt att inse att en inspelning av Kafkas ”Processen” eller varför inte Hemingways ”Den gamle och havet” inte är de ultimata avkopplingsromanerna. De kräver fullständig koncentration för att kunna hänga med i och avnjuta till fullo – och då är hela idén med avkoppling förfelad. Så min spaning är att planen att göra ljudböcker av klassikerna inte kommer bli en storsäljare. Det går ju inte att lyssna på dem under bilkörning för då finns risken att man kör av vägen eftersom uppmärksamheten inte är riktad mot trafiken då. Och inte somnar man så lätt av att man ligger och undrar över hur det ska gå för fiskargubben.  

De som är hundägare är lyckligt lottade. Inte bara för att hundar är allmänt mysiga varelser, tillgivna som inga andra, de tvingar en också att rikta sig mot något helt annat, någon utanför en själv. Genom att rikta sitt medvetande mot djuret, hålla ögonen på dess rörelsemönster, se hur den sätter ner tassarna och iaktta svansens rytmiska svängningar kan man faktiskt uppnå total mindfulness.

The post Hamori: “Mindfulness” first appeared on Opulens.

YOGA. Katrine Hamori har läst Zandra Lundbergs bok om självhjälp och yoga och stärkts i övertygelsen om att människors existentiella problem måste lösas på ett annat vis än genom healing, gröna juicer eller yoga.

Konsten att inte hitta sig själv på Bali av Zandra Lundberg
Schildts & Söderströms

Jag googlar på “yoga+retreat” och får upp tusen och åter tusen förslag på sådana, allt ifrån stugor i sörmländska skogar inklusive energifika och hälsodrycker, till lyxvarianter på sägenomspunna platser som Laguna Beach, Zanzibar och Österlen.

Yogisar, de kallar sig själva så, är vad jag förstår en bred och köpstark grupp. Ett helt ordinärt ställe som erbjuder yoga omsätter enligt egen uppgift tio miljoner på att erbjuda sådant som ska ge harmoni och välbefinnande.

Jag läser igenom några av alla de mer eller mindre hemsnickrade hemsidorna och ser att språket och uttrycken är förvillande lika varandra. Ord som utforska, upplevelsebaserat, inifrån och ut, medvetenhet och självinsikt återkommer om och om igen.

Det verkar som om det finns ett hemligt språk som bara yogis förstår. Själv är jag mycket osäker på vad dessa ord egentligen betyder. Medvetenhet. Är då motsatsen omedvetenhet? Självinsikt i motsats till insikt om omvärlden? Det är lätt att ironisera över denna yrkesjargong som de invigda är helt på det klara över vad de betyder.

Zandra Lundberg har skrivit om just detta med självhjälp och yoga. Det hon beskriver är en helt egenupplevd erfarenhet av att som ung kvinna vara less på sitt liv och då resa runt i världen i sökandet efter att bli en ny och bättre människa. Hon yogar i Indien där hon söker själsro genom att följa guruernas råd. Hon reser till Bali och ”detoxar” med att leva på gröna juicer. Mycket dyra gröna juicer kan tilläggas.

Under denna uppsjö av märkliga fysiska och mentala reningar som erbjuds mot förvånansvärt saftiga arvoden, kan jag läsa in en gripande ångestskildring. Drömmen om det vackra, fina är svårfångad, ju mer hon kämpar för att få åtminstone någon liten del av den inre harmoni som utlovats och som hon så väl behöver, desto sämre mår hon.

Zandra mår helt enkelt skit. Hon reser till Eindhoven, till en schaman i en ”cabin”, en svart stuga i skogen med två rum och några våningssängar. Det är här som La Purga, det vill säga utrensningen genom att dricka ayahuasca som ursprungsbefolkningar i Sydamerika anser vara en medicin som erbjuder kontakt med andevärlden. Säger schamanen. Hon kräks våldsamt. Är helt förvirrad. Och konstaterar nästa dag att hon nog ändå trots allt inte fått någon insikt. Man anar som läsare att det här med att kräkas är något som attraherar en ung kvinna med uttalad ätstörning.

När resan till Holland och den utlovade andekontakten och reningen inte fått den effekt hon hoppats, reser hon till Bali för det är ju dit man ska åka om man vill hitta sig själv. När hon sitter på planet är hon säker på att hon är på väg. På rätt väg.

Här väntar tarmsköljningar – återigen den här idén om inre rening och att bli av med ”mentala blockeringar” genom att göra sig av med maginnehåll. Alltså verkligen gefundenes fressen för en anorektiker. 

Zandra Lundberg är mycket tydlig och befriande stringent i beskrivningarna av alla de märkliga saker hon utsätter sig själv för i tron att det ska hjälpa henne som mått dåligt så länge och som inte lyckats komma till rätta med sitt lidande, trots alla psykologer och läkare som hon sökt hjälp hos.

Hon säger själv att hon efter alla yoga-resor, alla dekokter och alla märkliga mindfulnessövningar är som en rädd och mager gatuhund som inte längre vågar lita på någon. Vid hemkomsten hamnar hon akut på Sankt Görans sjukhus. Hon har kraschat fullständigt. Hon som skulle hitta sig själv har blivit en människospillra.

Det här en bok som jag gärna hade satt i händerna på alla dessa som liksom Zandra är övertygade om att det är dem själva det är fel på när de mår dåligt i själen. De som skuldbelägger sig själva och tror att det går att hela en trasig människa genom lavemang och meditation. De som är villiga att bokstavligen betala dyrt för handpåläggning och bukandning. Jag vill säga till dem att de ska fundera på vad det är som gör att deras kroppar och sinnen reagerar.

Kan det vara sådant som omänskliga arbetsscheman, lön som det knappt går att leva på, upplevda skönhetsideal som ingen kan eller ska uppnå, osäkra gig-anställningar? Listan på vad som kan orsaka att man känner att livet är en övermäktigt kan göras lång.

Och till den listan kan definitivt sådana företag och enskilda utövare som säljer healing och gröna juicer och en stund på en matta på golvet adderas. För de kan verkligen få en människa att må riktigt uselt. Och då orkar man ju inte ta itu med något över huvud taget – allra minst krävande chefer och osunda arbetsförhållanden.

The post En bok för alla som mår dåligt i själen first appeared on Opulens.

SPRÅKET. Katrine Hamori reflekterar över språkinlärning och hur vissa ord kan vara knepigare än andra att komma underfund med. 

Svenska är inte mitt första språk eftersom jag fick lära mig det när jag kom till Sverige som femåring. Jag fick alltså tidigt och av nödvändighet ett för ett barn ovanligt intresse och fascination för språk som jag behållit genom livet. Fortfarande kan jag stanna i steget och känna en glad förundran över svenskans oändliga variationsrikedom som gör det helt självklart att producera ord som lantbruksfastighetsunderhållsbidrag.

Svenska är mitt egentliga modersmål, jag tänker på svenska, jag drömmer på svenska, mina svordomar och kärleksord är på svenska. Det betyder inte att mitt förhållande till språket alltid är okomplicerat och självklart. Det finns språkliga skuggsidor som aldrig blivit riktigt belysta och därför fortfarande ter sig otydliga och oskarpa. Dit hör många ord som har med flora och fauna att göra, sådana begrepp som svenska barn tidigt lär sig när de är med mor- och farföräldrar på skogspromenader eller med mamma och pappa på lantstället. Jag hade inga mor-och farföräldrar och inte hade vi någon ärvd stuga på landet heller. Vi bodde i ett radhus med en liten gräsplätt framför där det bara växte maskrosor.

Hund- och kattraser och några fåglar kan jag namnen på, för sådana fanns det gott om bland radhuslängorna. Värre är det alltså med växtligheten.

                       Du lindar av olvon en midsommarkrans
                       Och hänger den om ditt hår
                       Du skrattar åt mångubbens vita glans
                       Som högt över tallen står

Jag googlar på olvon, för det är ett ord jag aldrig sett tidigare och får klart för mig att olvon är en sorts buske som kan blomma med stora vita blomklasar på våren.

Där jag går och nynnar på den vackra visan slår det mig plötsligt; lindar? Men olvon är ju en buskväxt och sådana är väl ganska hårda, lite vassa och träiga. Eller kan en buske verkligen vara mjuk som ett tygstycke. En linda. Ett lindebarn. Man lindar väl in det nyfödda barnet i något mjukt.

Jag måste sätta mig ner och fundera närmare på skillnaden mellan linda och vira. Jag ringer upp min vän Eva Ström, poet med utsökt känsla för ords valörer och hon bekräftar det jag instinktivt anat men varit osäker på eftersom linda och vira inte är verb som jag vanligtvis svänger mig med. Eva bekräftar det min vacklande språkkänsla sagt mig; lindar gör man med något lite brett och mjukt som tygstycken, virar gör man med något smalare och hårdare som till exempel ståltråd.

Eftersom jag inte är en sådan där SD-pursvensk finns i mitt ordförråd, som med tiden blivit nog så omfångsrikt, några ord som jag antagligen bara sett eller hört som hastigast, tagna ur sitt sammanhang.  Ord som jag aldrig behövt ta i bruk och därför bara är passivt inlärda glosor. Och att plugga glosor är inte det lättaste, det kan ju bli lite fel om ingen finns där för att rätta och byta ut det felinlärda till det som är rätt.

Hemkommen efter middagsbjudningen satte jag mig vid datorn för att slå upp rhododendron i SAOL.

Det finns i min hjärna ord som på något vis bytt plats och därmed betydelse. Hemorrojd och rhododendron är två sådana ord. Tack och lov har jag aldrig behövt använda dem i varken tal eller skrift. Det hade ju kunnat sluta med förskräckelse. Förståelsen för hur det faktiskt hängde ihop fick jag under en middag då min bordsgranne lyriskt utbreddes sig över sina rhododendron som var sååå stora så de nästan hängde ner. Oj. Mot min vana höll jag faktiskt tyst och nickade och log beklagande mot kvinnan med rhododendron.

Hemkommen efter middagsbjudningen satte jag mig vid datorn för att slå upp rhododendron i SAOL. Jaha. Vilken tur att jag inte artigt beklagade att de var så stora och visade mig ha förståelse för hennes lidande. Fast det hade jag ju inte. Jag kunde inte alls förstå varför hon nödvändigt måste föra sina fysiska besvär på tal vid middagen och framförallt inte se så nöjd och glad ut när hon pratade om något som man verkligen inte ska prata om vid en middagsbjudning, eller någonstans överhuvudtaget, utom på Vårdcentralen eller apoteket.

Svenskan är som sagt mitt modersmål och jag vågar nog påstå att jag har ett väl utvecklat språköra och ett riktigt bra ordförråd. Oftast smälter förnuft och känsla samman och då fungerar kommunikationen som den ska. Men ibland kan det tydligen bli en glitch även i en hjärna.  

The post När ord byter plats first appeared on Opulens.

ÅLDERSSKILLNADER. “Börjar vi närma oss tjugo, för att inte säga fyrtio års diff, då är det dags för kvällstidningsrubriker. Ja, alltså om det är kvinnan som är några decennier äldre än mannen”, skriver Katrine Hamori.

Aftonbladet skrev häromdagen om paret Iris 82 år och Mohamed 37 år med foto och fetstil och ett litet rött hjärta på löpet. Flera andra medier hakade på. Det gulliga hjärtat är lätt att uppfatta som ett sorts urskuldande för att de lägger ut kärlekshistorien som om det vore ett förhållande mellan vilken kvinna och man som helst. Det är det alltså inte enligt Aftonbladet, utan en världsnyhet i paritet med skogsbränder och attentat. Det handlar om en mycket äldre kvinna och en mycket yngre man som funnit kärleken och medierna vet ju att detta är en kittlande ovanlighet som läsarna sannolikt läser med mycket olika ögon.

Men det är nog inte svårt att gissa sig till att majoriteten skadeglatt kommer kommentera den stora åldersskillnaden som alltså består av att kvinnan är 42 äldre än mannen. Det omvända skapar inte rubriker. Där är patriarkatet fast förankrat i historisk tid. Då skulle borgerskapets man gifta sig med en yngre kvinna, inte enbart som man kan tro för att säkra släktens fortlevnad, utan även av ekonomiska skäl. Mannen skulle kunna försörja hustrun, det var självklart att en kvinna ur den högre socialgruppen skulle vara det vi idag kallar hemmafru, inte för att sköta hemmet, hushållet och barnen för det gjorde pigor och hembiträden. Hustrun skulle föda barn. Fast helst inte fler än två, fick man två flickor, gick det i och för sig an att fortsätta föda tills ett gossebarn producerats. Alltför många barn sågs inte med alltför blida ögon, det ansågs slarvigt och kanske till och med som tecken på liderlighet.

Barnbegränsning är verkligen inget nytt påfund. Redan de gamla grekerna… för att inte tala om romarna och kineserna kände till avbrutna samlag och kondomer av djurtarmar. Vaginalsköljning med ättikslösning kände de flesta kvinnor till. Här en vits apråpå det: En amerikansk turist ser sig om i hotellrummet i Paris, hon får syn på bidén på toaletten och utbrister: ”How cute! Is this to wash the baby in?” Portieren svarar lakoniskt: ”Mais non, madame. It is to wash the baby out.”

Eftersom kvinnans biologiska klockan visar rätt tid 18-25, var det den ålder som ansågs lämplig för en kvinna att stå brud. Dessutom skulle hon gärna innan tonåren bildat sig. Inte för mycket, men så pass att hon kunde föra sig och konversera och förstå sig på makens yrkesliv. Mannen å sin sida skulle ha sått sin vildhavre, helst utomlands, erhållit ett respektabelt yrke och inkomst som försäkrade tak över huvudet och mat på bordet, gärna en flygel och tavlor också, för den kommande familjen. Och det kunde han inte fixa i en handvändning, därav följer att om hustrun var ung så var sällan maken det.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vi talar alltså om borgerskapets diskreta charm här. Övriga gifte sig eller gick i lag på andra premisser, där var ju kvinnan ofta en del i en arbetsgemenskap på ett helt annat sätt.

Den här sedvänjan om åldersskillnad mellan de bägge parterna i en parrelation är så ordentligt paketerad i vårt kulturella bagage att det fortfarande ses som självklart att en man får vara äldre och en kvinna yngre i en heterosexuell parrelation. Det är väl inte längre ekonomiska eller biologiska orsaker som styr, utan det har helt enkelt blivit en konvention som när den bryts till och med skapar tidningsrubriker. Genom att uppmärksamma att en äldre kvinna och en yngre man är ett par, cementeras en patriarkal struktur som fortfarande är starkt förankrad i de flestas medvetande.

När en åttioårig före detta chef för ett megastort företag blir far till ett nytt barn är det en nyhet av den enkla anledningen att det faktiskt är något extraordinärt att en så gammal man har förmågan. Redan vid femtioårsåldern sägs det att mannens spermier börjar bli färre och mindre alerta, något som det inte gärna pratas högt om. Kvinnors klimakterium behöver man ju inte precis mikroskop för att förstå när det inträffar.

Dejtingsidor som Tinder och Match kan väl knappast anses som spjutspetsar i jämlikhetshänseende. Snarare är det tvärtom. Här är konventionen och förlegade könsnormer i det närmaste självklara. Nåde den äldre kvinna som tydligt skriver i sin profil att hon helst vill dejta män några år yngre än hon själv. Om hon som själv frankt deklarerar att hon kan tänka sig att träffa män tio, tjugo år yngre än hon själv, då är det nästan att tigga om dumma kommentarer och blockeringar från förskräckta karlar. En blockering är kränkande och fult sätt att säga nej tack på. Med ett tryck har man förpassat den andra rakt ner i soptunnan.

Skaffa dig en hund då.

En del män skriver att frugan gått bort och nu känns det ensamt och tomt i stugan. Nu vill de så snart som möjligt hitta någon som finns där, någon som blir glad när man kommer hem, någon som gillar att kela i soffan. Mannen själv är i den ålder då det kan hända att hustrun gått bort men han listar sitt önskemål om kvinnans ålder: 25 år, “och uppåt” kanske han tillägger för skams skull. Då är det lätt att man tänker; men för helskotta. Skaffa dig en hund då.

En åldersskillnad på fem, max tio år är idag inget som överhuvudtaget väcker någon som helst reaktion, i alla fall inte om en part är runt fyrtio och den andra cirka femtio. Det är fortfarande socialt acceptabelt, oavsett könstillhörighet. Men börjar vi närma oss tjugo, för att inte säga fyrtio års diff, då är det dags för kvällstidningsrubriker. Ja, alltså om det är kvinnan som är några decennier äldre än mannen. Normen och gränsdragningen för vad som är helt i linje med konventionen har knappast ändrats sedan vår tideräknings begynnelse.

The post Ålderismen är en djupt förankrad konvention first appeared on Opulens.