POLITIK. Lars Thulin ställer sig starkt kritisk till lagförslaget där det som kallas bristande vandel ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in eller inte beviljas. Här förklarar han varför.

Under våren kan Sverige ta ett steg in den typ av samhälle som är president Donald Trumps version av paradiset. Samt Ungerns förre ledares Victor Orbans drömsamhälle. Där lagar och tillämpning av lagar inte styrs av rättssamhällets principer utan av en diktators agenda. Att just Trumps USA och Orbans Ungern tills nyligen av utmålades som föredömen av Sverigedemokraterna är självklart ingen slump.

Det handlar om den nya versionen av utlänningslagen. Där det som kallas bristande vandel ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in eller inte beviljas. Med andra ord att icke-svenska medborgare ska kunna kastas ut ur landet.

Kritiken mot lagförslaget har varit påtaglig, främst från en lång rad remissinstanser men även från lagrådet. Det är samma typ av invändningar, ibland det som kallas rena sågningar, som riktas mot en stor del av de lagförslag som ett icke-regerande parti, Sverigedemokraterna, tvingat en sällsynt ryggradslös och undfallande regering att lägga fram. Kritikerna skjuter in sig på vad de kallar hafsighet och slarv som gör att lagarna ställer fler frågor än ger svar, har dålig koppling till rådande rättsprinciper samt saknar förmåga att överblicka konsekvenserna av lagarna.

Däremot kan man säga att den nya lagen väl uppfyller andra krav. Nämligen de för en gummiparagraf, alltså något som kan tillämpas lite hur som helst från en tid till en annan och efter godtycke. Det innebär att rättssäkerheten försvagas genom att principen likhet inför lagen försvinner och kravet på att den enskilde ska kunna förutse konsekvenserna av sitt handlade. Två av de traditionella rättssamhällets grundvalar.

Vad är bristande vandel?

Vad är då vandel? AI definierar begreppet så här: ”Vandel betyder levnadssätt, uppförande eller sätt att leva sitt liv. Det är ett juridiskt begrepp som beskriver hur en person beter sig i stort, inte bara gällande brottslighet, utan även livsstil, umgänge och regelefterlevnad.” Sammanfattningen stämmer väl överens med definitionen i respekterade ordböcker.

Var är då bristande vandel? Regeringen beskriver det som ”något som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet.” Det är dock oklart vad dessa hot är. Dock behöver detta beteende inte vara brottsligt. Enligt regeringen ska dessa brister dessutom alltid bedömas individuellt – en person allmänna förhållande ska vägas in och kunna avgöra om vandeln är så bristande att den ska leda till utvisning. Därmed tätnar dimman ytterligare.

Regeringen räknar däremot noga upp förhållanden som inte är bristande vandel. Exempel är prostitution, drogmissbruk och inte heller det som kallas bagatellartade bott som förmodligen är fortkörning, snatteri med mera. Skulder till det allmänna eller privata företag kan emellertid vara bristande vandel. Dock inte vid enstaka tillfällen, utan om personen visat ”ovilja” att betala. Att definiera sådan ovilja är något som kan orsaka huvudvärk hos jurister satta att tillämpa lagen.

Risk för vi-och-dom-samhälle

Påtagligt mycket lämnas alltså över att tolkas av myndigheter och i domstolar. En mängd vägledande domar som kanske måste dras till Högsta domstolen kommer behövas. På flera ställen i propositionen står också att regeringen avser återkomma. Sammantaget tyder detta just på de hafsverk som många av de lagar som SD ligger bakom anklagas för. Även att det är oerhört bråttom att införa allt före valet. Priset för brådskan är påtagligt låg kvalitet på lagar, det som är grunden i vårt samhälle.

Vad händer om regeringen får igenom denna typ av lagar och sedan vinner valet? Och ett självsäkert och bredbent SD därmed kommer in i Rosenbad och tar en majoritet av ministerposterna? Som migrations- och justitieminister?  Sverigedemokraternas beundran för Orban och Trump samt Richard Jomshofs uppförande då han var ordförande i riksdagens justitieutskott, ger en tydlig fingervisning. SD verka inte se vattentäta skott mellan rättsväsende och politisk makt. Utan ser rättsväsendet som något som  självklart underordnas dem som för tillfället sitter vid makten. Lex Trump och Orban.

Som vanligt gnäller jag. Men vad tycker jag själv? Att leda ett samhälle i en föränderlig värld med stora och ibland hotfulla utmaningar är sannerligen inte lätt. Jag har full förståelse för detta.

Men för mig handlar SD:s hjärtefrågor omvandlade till lagar, som de kräver få igenom trots massiv kritik, om att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Där allt ”icke-svenskt” är hot som måste avvärjas. Samt en tro på en mytisk svenskhet som inte riktigt kan förklaras utan bara finns. Migrationsminister Johan Forsell förklarade det hela som att är man gäst måste man uppföra sig. Mysig regel i umgänge – att omvandla den till hanterliga lagrum är svårare.

Jag anser att det redan finns en sådan svenskhet. Nedtecknad och godkänd av en majoritet av svenska folket. Vår lagbok. Den måste alla som visats i Sverige följa, oavsett om man är här en kvart eller varje minut av ett hundraårigt liv. Ingen regering kan kräva mindre av den som vistas här. Men heller inte mer. Därför behövs inget luddigt tillägg om ”värderingar” som inte finns i lagen. Inte heller lagar om ”vandel” som faktiskt gör brott av det som inte är brottsligt.

The post Bristande logik beträffande ”bristande vandel” first appeared on Opulens.

RÄTTIGHETER. ”För att en respektfull och icke-antropocentrisk världsbild ska kunna bli en realitet måste synen på andra arter förändras och vi behöver erkänna deras egenvärde oavsett nyttan för människan.” Det skriver Kerstin Malm, fil doktor i etologi.

För en tid sedan utbröt en intensiv debatt då Skavlan ställde frågan: räddar du i en nödsituation först din hund eller ett främmande barn? Diskussionens hätskhet är avslöjande, men tyvärr är det i stället svaret på själva frågan som ältats. Det är både meningslöst och absurt att i förväg tänka ut hur vi skulle handla i ett sådant akutläge, eftersom de flesta automatiskt går på sina känslor när de måste fatta snabba beslut. Så troligt är att många räddar den som står dem känslomässigt nära, vare sig det handlar om ett barn eller en hund.

Det intressanta är att antropocentrismen hamnar i fokus och att människor blir fruktansvärt upprörda då den ifrågasätts. Många verkar tro att ifrågasättandet av antropocentrismen är slutet för mänskligheten. Men tvärtom, det är ett första steg mot ett mer hållbart och etiskt levnadssätt och en mindre konfliktfylld och krigisk värld.

Antropocentrism grundas i uppfattningen att endast människan har ett egenvärde. Den är en så fundamental självklarhet i vår värld att många inte inser att den bara är en värderande livsåskådning. Förvisso, det västerländska samhället vilar på en antropocentrisk lag, men i motsats till naturvetenskapliga lagar som försöker beskriva hur universum fungerar, är den bara ett mänskligt påhitt. En uppfattning som vi sedan grundat hela vårt rättsväsen och stor del av vetenskapen på. Ungefär som att män har ansetts ha ett högre värde än kvinnor och att värderandet av kvinnor utgått från hur attraktiva de är och till hur stor nytta/glädje för männen.

På motsvarande sätt säger antropocentrismen att bara människan har ett unikt och okränkbart värde och att allt annat liv finns för människan att utnyttja. Andra arters värde sätts efter hur värdefulla de anses vara för oss och det blir både godtyckligt och oetiskt. Vissa ser hunden som fantastisk för människan, andra tycker illa om hundar och ser inte deras storhet. Vissa tycker att rovdjur, t ex varg, är fascinerande och viktiga för balansen i naturen, medan andra hatar dem och tycker att de tar ”deras” jaktbara vilt. Vissa menar att skogens värde främst är för klimatet och alla de djur som lever där, medan andra ser värdet i virke och pengar.

Människan, särskilt i väst efter industrialiseringen, har länge levt som om det enda som räknas är vi själva. Det kommer inte att fungera länge till, för en art kan inte leva på total bekostnad av alla andra. Vi ser redan ofattbart många konsekvenser – miljöförstöring, klimatförändringar, massutrotning av arter, enorma habitatförluster för vilda djur, förstörelse av luft och vatten mm. ”För att uttrycka det enkelt”, säger FN:s generalsekreterare António Guterres: ”Mänskligheten utkämpar ett krig mot naturen. Detta innebär självmord. Naturen slår alltid tillbaka, och det gör den redan med tilltagande kraft och ursinne.”

Det finns de som i många år har hävdat att all diskriminering och förföljelse hänger samman, oavsett om det är marginalisering av andra arter eller av olika grupper av människor. Ett Vi-och-dom-perspektiv bygger alltid på att Vi har rätt, Vi är bättre och Vi är mer värda. Så länge människan har ett sådant synsätt kommer det oundvikligen att innebära hat, inskränkningar av rättigheter och förföljelse av olika grupper.

För att en respektfull och icke-antropocentrisk världsbild ska kunna bli en realitet måste synen på andra arter förändras och vi behöver erkänna deras egenvärde oavsett nyttan för människan. Det är ett nödvändigt steg mot ett samhälle där människor ser varandra som jämlikar och där alla har sitt egenvärde oberoende av hudfärg, kön, etnicitet, religion OCH art. Runtom i världen startar därför allt fler processer som hävdar naturens (t ex floders) och djurs rättigheter att vara juridiska personer (Läs Naturlagen. Om naturens rättigheter och människans möjligheter av Hallgren, H & P L Thiel).

Men här har vi problemet – vi lever i en värld där starka krafter inte vill att alla har egenvärde och rättigheter. Hur skulle man då kunna försvara folkmord och förföljelse med att det är människor som är ”som djur” och som förtjänar att dö? Så länge vi ser ned på alla andra djur som lägre stående kan vi fortsätta att degradera människor till just djur som inte har något värde och då kan behandlas fruktansvärt. När relationen mellan människan och allt annat liv bygger på makt, våld och utnyttjande, blir det så även i relationer människor emellan.

The post Andra arters egenvärde måste erkännas first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Trenden är tydlig. Folkdomstolar kan få överta rättskipningen om man inte gillar den traditionella i vår lagbok. Politisk makt kan få styra rättsapparaten.” Det skriver Lars Thulin med utgångspunkt i att SD lagt sig i rättsväsendets jobb.

SD har i princip upphävt en dom

Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, som gärna vill bli statsminister, har gjort det som är ett no-no i demokratier. Lagt sig i rättsväsendets jobb och i princip upphävt en dom.

Enligt mig är det beviset på att partiet kalibrerar sin kurs. Så att den tydligare leder till Trumpland. Därmed bli en murbräcka som kan knäcka den tydliga gränsen mellan juridik och politik. När den är upplöst kan beteendet spridas till andra områden. En viktig del i vår demokrati och rättsväsende riskerar att skrotas.

Bakgrunden är att pedofiljägarsajten Dumpens ansvariga utgivare Sara Nilsson dömts för grovt förtal. Detta efter att sajten hängt ut, namngivit och identifierat en man som pedofil. Det är Dumpens arbetsmetod, provocera till brott, men innan det utförs hängs personen ut på nätet med bild och personuppgifter för att hen troligtvis var på väg att begå ett vidrigt brott. Ingen rättegång, ingen bevisprövning, ingen möjlighet till försvar. Två personer, utan juridisk utbildning tar på sig rollen som polis, åklagare, domare och bödel. För att bli evigt uthängd på nätet kan krossa en persons liv lika mycket som en dom i rättssal.

Nu har Dumpens arbetsmetod prövats rättsligt. Domstolen fann att den bröt mot lagen och utgjorde grovt förtal enligt Brottsbalkens kapitel 5:1. Sajtens ansvarige utgivare dömdes till dagsböter. Jimmie Åkesson gick omedelbart ut och sade att lagen borde ändras och meddelade att SD betalade böter och rättegångskostnader. En nota på en halv miljon kronor.

SD har mött svagt motstånd

Syftet med bötesstraff är att göra det kostsamt att begå ett brott och göra klart att det inte bör upprepas. SD, vars jobb som riksdagsparti är att stifta lagar, upphäver straffet genom att betala kostnaderna. Inga konsekvenser följer därmed av att bryta mot lagen. Och därmed ges grönt ljus att fortsätta begå brott. SD:s tilltag har dock mött rätt svagt motstånd. Skälet är förmodligen pedofili är det mest tabubelagda brott som finns. Därför vågar få kritisera Åkessons tilltag. Den som gör det kan beskyllas för att beskydda, kanske till och med legitimera, pedofili. Då blir det riskfyllt att tjata om något så mossigt som juridik och rättsstatens principer.

Risk för parallellt rättssystem

Vad händer nästa gång? Om SD:s vilja blir lag så blir det okej med Dumpen-domstolar överallt. Folk som kan misstänkas, eller vara i färd med att köra rattfulla, misshandla kvinnor, köpa sex, begå skattebrott eller andra brott, kan hängas ut för tid och evighet vid världens mest effektiva skampåle. Utan rättegång. Men straffet är evigt och ingen möjlighet till överklagan finns. Vi får ett parallellt rättssystem. Som i Vilda Västern: häng honom i närmaste träd, varför besvära en domare? Ett annat ord för detta är laglöshet.

Populism och röstfiske

Kanske är SD och Jimmie Åkesson genuint upprörda när det gäller pedofilbrott. Och omfattande sådana brott, inte minst inom skolans värld, har uppmärksammats flera gånger nyligen. Kampen mot denna kriminalitet måste intensifieras. Förmodligen främst genom ökad uppmärksamhet i samhället, kanske med strängare straff. Men att en förändring av lagar bör ske inom lagens råmärken tycker nog de flesta. I alla fall borde riksdagsledamöter, vars jobb är att stifta lagar, tycka det. SD tycker det inte.

SD:s engagemang är nog främst röstfiske. Den ökade fokuset på pedofili har skapat ett mörkt hat inom det så kallade folkdjupet. Den som följer debatten i forum på nätet möts av krav på dödsstraff. Även av personer som själva vill vrida på gaskranen alternativt pressa in avtryckaren. Populistiska partier behöver syndabockar, så Åkesson fångar skickligt upp dessa strömningar.

Trumps metoder

En annan risk med SD:s beteende är att legitimera politikers inblandning i rättsväsendet. Att upphäva straff utdömda av en domstol. Främsta exemplet är Donald Trump som använder USA:s rättsapparat för att benåda folk som begått brott han gillar och att jaga upp och lagföra folk han inte gillar.

Kalabaliken vid Kapitolium i januari 2021 var inledning till en statskupp. Hetsade av president Trump invaderade en mobb regeringsbyggnaden. Syftet var att stoppa överförandet av makten till en ny president samt att hänga den avgående vicepresidenten. Förövarna dömdes. När Trump kom till makten benådade han dem.

Trump vill inleda en brottsutredning mot riksbankschefen. Eftersom denne inte sänker räntan i den utsträckning presidenten vill. En åklagare som fått Trump dömd för bedrägeri utreddes för fusk med bolån. Åtalet ogillades. Rättsväsendets uppgift är nu inte att tjäna folket utan att tjäna presidenten. Och minns att SD fram tills helt nyligen tokhyllade Trump och till vissa delar har använt hans agenda och metoder i vårt land.

Tydlig trend

Trenden är tydlig. Folkdomstolar kan få överta rättskipningen om man inte gillar den traditionella i vår lagbok. Politisk makt kan få styra rättsapparaten.

I en tid där utbildningsnivån och tillgången till information är större än någonsin tidigare tycks vi vara på väg tillbaka till Vilda Västern-rättvisa skipad av folkmobbar och kejsare som står över lagar. Frågan är hur skutan ska styras om. Och om någon vill göra det.

The post Demokratin hotas när SD legitimerar lagbrott first appeared on Opulens.

SKOLFLICKOR. Lars Thulin har sett två aktuella tv-dokumentärer om några svenska skolors svek mot skolflickor som utsatts för sexuella kränkningar av pedofila pedagoger. Om detta handlar dagens krönika.

Juridik är inte något som är inristat på stentavlor. Juridiken påverkar allmänhetens rättsmedvetande. Detta påverkar i sin tur juridiken. Därför ändras lagar och straff. I medeltidens landskapslagar var stöld av öskar från båtar ett mycket allvarligt brott, för det kunde ju betyda att någon drunknade på sjön. Däremot saknades paragrafer beträffande fortkörning eller insiderhandel med aktier.

Så lagar/rättsmedvetande säger mycket om ett samhälle. I dag drar rättsapparaten i gång med full kraft efter en och en halv puss på en kollega på en fyllefest. Och att en polis kallas för potatisgris är också ett så allvarligt brott att det omedelbart måste beivras.

Det ultimata sveket mot skolflickorna

Men när en av vårt samhälles svaga grupper, unga skolflickor, förnedras och kränks sexuellt av skolpersonal så är rättsmedvetandet i vuxenvärlden märkvärdigt lojt, räddhågset och undanglidande. Frågan är så känslig, pinsam och smutsig att andra hänsyn väger tyngre. Som omsorg om en skolas rykte och dess aktieägare.

Detta visas med oerhörd tydlighet i två tv-dokumentärer som nyligen sänts. En, ”Tyst i klassen”, på streamingtjänsten HBO Max. Den andra finns på SVT, ”Duschvakten”,  där Uppdrag Granskning synat frågan. Försök se båda!

Skolflickor offras för skolans varumärke

”Tyst i Klassen” handlar om Engelska skolan, en av de stora friskolekoncernerna, och deras enhet i Karlstad. Det är en skrämmande skildring av hur tonårsflickor utsättas för grova kränkningar av en pedofil anställd på skolan.

Skolledningen förnekar gång på gång problemet. När det slutligen avslöjas av polisen gör skolan allt för att tysta ned det.

Inget får hota skolans varumärke. Om det solkas är aktieägarnas pengar i fara. Därför offras flickorna med berått mod och ledningen vill inte ens i efterhand erkänna sitt misslyckande.

En pedofil pedagogs framfart

Engelska skolan fick under flera år åtskilliga varningar från flickor och föräldrar om att en fritidsledare på skolan uppträdde konstigt. Bland eleverna hade han öknamnet ”Peddot”.  Skolan hävdade envist att elever och föräldrar hade fel, inget fanns att klaga på mannen. En biträdande rektor uppmanade flickorna som kände sig obehagliga med fritidsledaren att ”inte vara så nära honom”.

Till sist greps fritidsledaren av polisen och erkände. Innehållet i hans dator visade att eleverna haft rätt och skolan fel.

Mannen greps då det framgick på vilken skola bilderna och filmerna tagits. Till en början filmade han flickors rumpor och bröst, dock helt påklädda. Sedan la han ut det på nätet. Senare följde han upp med ”cum-tribute”, sperma-hyllning. Mannen printade ut ansiktsbilder på flickorna. Sedan filmade han hur han onanerade och ejakulerade över bilderna. Och de där filmerna spred fritidsledaren sedan vidare på nätet till lystna likasinnade.

Skolans rykte prioriterades

En sådan kränkning av en ung människa, kanske i början med att utforska sexualiteten, är oerhörd. När allt avslöjats höll rektorn ett stormöte med  eleverna. Huvudbudskapet var att de inte skulle tala om saken, inte med varandra och framförallt inte med andra. Engelska skolans rykte var viktigare än något annat.

Engelska skolans monumentala feghet

Flickornas framträdande i dokumentären är hjärtslitande. För deras vrede riktas inte främst mot förövaren. Utan mot det totala sveket från de vuxna. Att skolan lät detta ske. Om skolledningen bara lyssnat så hade många av övergreppen aldrig kunnat ske. En av flickorna säger att det främst är Engelska skolan som borde sitta på de anklagades bänk. Föräldrar och före detta lärare som intervjuats drar samma slutsats. Flickorna offrades för skolans varumärke. Detta betyder nämligen mer än något annat för Engelska skolan.

De som till sist framträdde för skolans räkning var taffliga informationsansvariga. Ingen vd eller styrelseordförande vågade ta det ansvar de var väl betalda för att ta. Fegheten var monumental.

Pedofilen fick fortsätta som pedagog

Uppdrag Gransknings dokumentär ”Duschvakten” handlade främst om en idrottslärare i Stockholm. Som uppehöll sig helt i onödan i flickornas omklädningsrum. Han monterade upp dolda kameror där och i duscharna. Han uppmanade skolflickorna till nakengymnastik och ville ofta att de skulle sitta i hans knä.

Även här anmälde elever, föräldrar och lärarkolleger. Skolorna reagerade. Men följden blev bara att anställningen avslutades, mannen köptes ut och det handlade då om sexsiffriga belopp, skattebetalarnas pengar. Sedan dök han upp på andra skolor och fortsatte med sina handlingar. Bakgrundskontrollen då han anställdes på nytt föreföll ha varit ett skämt.

Skolledarnas bortförklaringar

Här framträdde dock rektorer och skolledare i dokumentären. Men de hävdade att information om mannen i fråga inte nått dem. När idrottsläraren fick lämna sin tjänst gick det inte att polisanmäla då man inte visste ”fullt ut” vad han gjort. Däremot skrev man i flera fall på avtal där man lovade lojalitet och god ton, vilket tolkades som att skolan inte skulle föra vidare orsaken till att läraren lämnat sin tjänst.

Skolornas ledare, två kommunala och en friskola, hävdade att lagen inte ger dem möjlighet till mer grundläggande bakgrundskontroller.

Vill vi verkligen ha det så här?

Faktum kvarstår. Omsorg om förövarens integritet och ett batteri med arbetsrättsliga paragrafer, hot om stämningar samt skolans rykte väger oerhört mycket tyngre än omsorgen om unga flickor. Exakt när bestämde vi oss i Sverige för att det är just detta rättsmedvetande som ska gälla?

The post Skandalöst att skolflickor sviks av vuxenvärlden first appeared on Opulens.

POLISSTAT. Nya lagar har tillkommit och med dem nya brottsrubriceringar. ”Ju mer motstånd vi gör desto hårdare tag blir det från Tidölaget och myndigheterna de styr över,” skriver Ann Engqvist. Är Sverige på väg att bli en polisstat?

Första gången jag blev anhållen för klimataktivism var under budgetförhandlingarna i kommunfullmäktige i Malmö 2019.

Vi var fem kvinnor som satt tysta på läktaren för lyssna på hur politikerna resonerade kring de totalt havererade miljömålen som Malmö kommun upprättat flera år tidigare.

I slutet av förhandlingarna läste vi högt ur IPCC:s (Förenta nationernas klimatpanels) klimatrapport. Vakterna bar ut oss från plenisalen. Flera piketbilar anlände, såväl lokalpolisen som Noas insatsstyrka ”Rimfrost”.

Beväpnade poliser

De beväpnade poliserna tog våra mobiltelefoner, id-handlingar och vi visiterades, anhölls i tre timmar tills åklagaren beslutade sig för att vi skulle åtalas för ”Störande av allmän förrättning”. (En förrättning kan vara allt från en begravning till en kurs eller ett möte, där människor samlas.)

Tretton beväpnade poliser mot fem kvinnor. Tre piketbilar med blåljusen på under tre timmar!

Massiv polisinsats mot Extinction Rebellion

Andra gången var i Stockholm. Extinction Rebellion (XR) blockerade Stockholms innerstad, broar, gator och korsningar genom att sitta ”i vägen”. Vi var alla tränade i fredlig civil olydnad vilket innebär att man inte gör motstånd när polisen bär bort en och att man, när det krävs, flyttar sig omedelbart så att ambulans, polis eller brandkår kommer fram.

Det var en massiv polisinstans, nästan lika många poliser som deltagare. Efter ett tag kom de med en vattenkanon och hotade att spola bort oss. Bilisterna tutade som vore de i psykos. Några bilister ville slåss. En aktivist kastades in i ett cykelställ och så vidare.

Men vi kände ändå att vi hade lagarna på vår sida.

Först bar ett par poliser in mig och andra aktivister i en piketbil och körde i rasande fart genom Stockholm innan de släppte av oss i en rondell. De ville splittra oss. När vi återvände och satte oss igen upprepades historien.

Vid ett tillfälle drog en manlig konstapel i mig så att jag fick ryggskador. Han påstod att jag gjorde våldsamt motstånd när jag sa ”aj!”. Han körde i blint raseri genom Stockholm och utgjorde den trafikfara han anklagade mig för att vara. Sedan puttade han ut mig i ett dike. Sex gånger, fram och tillbaka.

Jag åtalades naturligtvis och 23 andra med mig i en så kallad massrättegång.

På en bild, som var snodd från Facebook (och enligt åklagaren ett ”bevis”) syntes åtta personer. Jag var en av dem. De 16 personer som inte var med på bilden kunde alltså ha varit gångtrafikanter på shoppingrunda. Men det var något som åklagaren tyckte var irrelevant.

Vi äldre aktivister, som varit med förr, riskerade att åtalas för ”domstolstrots” eftersom vi protesterade kraftfullt och ville att rättegången skulle ogiltigförklaras (så att de unga aktivisterna kunde frias).

I stället blev det tvärtom. Vi som protesterade friades, alla ungdomarna dömdes till böter och blev därmed registrerade som brottslingar!

Jag ringde tingsrätten och krävde att bli dömd, annars skulle jag tappa all tilltro till rättsväsendet. Men nej, så gick det inte till svarade åklagaren. Jag påminde henne om att i diktaturer och enpartistater där yttrande- och tryckfriheten är starkt begränsad eller obefintlig, har invånarna inga möjligheter att ifrågasätta rättssystemet. Som invånare i en diktatur kan man åtalas och dömas utan att det finns någon egentlig bevisning för det föregivna brottet.

Hon fnös.

På väg mot polisstat?

Över åren har människorättsorganisationer och FN-experter varnat för att kriminalisera civil olydnad och begränsa rätten att demonstrera. Klimataktivism i Europa har bemötts med oproportionerligt våld. Amnesty, Bris, Rädda Barnen, Civil Right Defenders med flera är mycket oroade för utvecklingen. Det är samma organisationer som fått minskat bidrag av bistånds-och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa, han som är genomkorrupt, ni vet.

FN-observatören och miljöförsvararen under Århuskonventionen, Michel Forst, uppmärksammade och blev djupt oroad när en rebellmamma blev av med jobbet från Energimyndigheten för att hon deltog i en demonstration.

En kvinna nekades medborgarskap efter en protest på Bromma flygplats. En annan kvinna, som stört flygtrafiken i Växjö, blev i domstol hotad med att socialen skulle kunna ta hennes barn. Forst har kritiserat Sveriges hantering av ärendena.

Han menar också att tidspress och överbelastning hos domstolarna gör att rena fel begås i rättsprocesserna. Många har blivit oskyldigt dömda.

”Flera aktivister som flyttat på sig när polisen beordrat bort dem har senare blivit rapporterade och fällda för ohörsamhet (…) En aktivist blev dömd för våldsamt motstånd trots att han aldrig rörde polisen, vilket det fanns videobevis på.”

Linus Gardell, advokat som försvarat många klimataktivister, menar att ”domare och beslutsfattare är människor och de påverkas av debatten och debattklimatet. Det har varit mycket hårda ord, framför allt i sociala medier”.

Han berättar om en ung klimataktivist som deltog i en demonstration blev åtalad i efterhand för ett nytt brott – sabotage.

”Sex månader efter att hon deltagit i den här demonstrationen riskerade hon plötsligt fängelse.”

Ändras brottsrubriceringen till ”sabotage” kan staten få tillgång till alla hemliga tvångsmedel, exempelvis att söka igenom datorer och mobiler och kan övervaka i princip alla personer som skulle vilja demonstrera.

”Det är, tycker jag, solklart ett diktatoriskt inslag” säger Linus Gardell.

Allt grövre brottsrubriceringar

En klimatvän till mig kallades nyligen till en rättegång. Denna gång åtalad för ”grov skadegörelse, grovt olaga intrång och 4 miljoner i skadestånd till Neova AB”. Han hade stått med en spade och grävt igen ett dike på Neova AB:s mark i Grimsås. Neova AB är ägt av finska staten, ett rovdriftsföretag som torrlägger milsvida områden för att skövla och sälja torv. Den biologiska mångfalden, urskog med höga naturvärden, lokalbefolkningens oro och våtmarkerna är ”skit samma” för dem.

Men förutom att brottrubriceringarna blivit grövre och näst intill surrealistiska, så finns det ytterligare en annan lag att ta hänsyn till – spionerilagen. Att gräva och ifrågasätta att finska staten utnyttjar Sverige för att få fina siffror att redovisa i EU, kan betraktas som spionage och en risk för rikets säkerhet. Visselblåsare och journalister har alltså inte längre meddelarfrihet.

När polisen beslagtar aktivisters egendom

En annan av de mest konkreta lagändringarna som gjorts är ”självständigt förverkande” som gör det möjligt för polisen att beslagta tillhörigheter även när egendomen inte kan kopplas till ett specifikt brott.

Personligen betraktar jag det som stöld.

Vid ett par tillfällen, som till exempel vid en klimataktion i Stockholm (jag kan inte gå in på detaljerna på grund av att förundersökningarna fortfarande pågår) beslagtogs en ryggsäck med kamera, dator och mobil.

Polisen behövde inte uppge var tillhörigheterna fanns eller när ägaren kunde hämta tillbaka sina grejer! När hen fick tillbaka datorn var den tömd på innehåll och hen fick reda på att hen fick skylla sig själv.

En annan klimatväns kamera beslagtogs, också av Stockholmspolisen. Det tog veckor innan hen fick tillbaka den, på nåder.

Är det rättssäkert? Är det i linje med grundlagen?

Denna nya lag omfattar på intet sätt ekonomiska brottslingar, skattesmitare, miljöbrottslingar eller ministrar med nazi-kopplingar, för att ge några exempel. Den gäller godtyckligt bara 13-åriga barn, deras anhöriga, knarkkungar, mördare och klimataktivister.

Vi klimataktivister kan numera också straffas med böter eller sex månaders fängelse om en polis känner sig förolämpad, och det vet man ju aldrig när hen gör.

Är det rättssäkert? Är det i linje med grundlagen?

Nej.

Finns det risk för godtycke?

Ja.

”I regeringsformen, som är en av de svenska grundlagarna, står att all offentlig makt utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är på så sätt en viktig del i den svenska demokratin.”

Inskränkt demonstrationsfrihet

Nyligen införde Polismyndigheten en så kallad nationell särskild händelse som ska hantera säkerheten kring valet 2026. Det innebär att inga tillstånd för demonstrationer får ges i närheten av maktens boningar.

”Vi befarar att valrelaterade demonstrationer kan komma att starta betydligt tidigare i år än vad de har gjort inför tidigare val. Vi vill därför vara proaktiva för att få bättre förutsättningar att leda och koordinera arbetet”, säger Tobias Bergkvist, biträdande regionspolischef Stockholm.

Med proaktiv menar Bergkvist uppenbarligen övervåld, insatsstyrkor, slag med batonger, misshandel och ett uppvisande av Glock 45 och Heckler & Koch MP5 automatvapen. Denna nya särskilda händelse innebar till exempel att Palestinademonstranterna i Stockholm, människor som gick ut på gatorna för att de ville att UD skulle stå upp för Greta Thunberg och Global Sumud Flotilla blev brutalt bortkörda och polisen verkade ha tappat det helt och hållet.

Vem drar i snaran?

Någon drar åt snaran och vi vet vem… Tankesmedjan Timbro, (med chefsideolog moderaten PM Nilsson i spetsen), har under drygt 40 år vridit samhällsdebatten till höger. De senaste veckorna har PM Nilsson tagit ytterligare ett steg och inlett ”ett kärleksfullt äktenskap” (också kallat Tidö 2.0) med den högernationalistiska tankesmedjan Oikos och dess chefsideolog, Mattias Karlsson (SD).

En fråga som vi inom klimatrörelsen ställt oss i flera år nu är: Varför vill Tidölaget, Svenskt näringsliv, den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och Oikos, hundratals lobbyister, tusentals PR-konsulter, politiska ledarskribenter och miljontals brunråttor med dem – så hjärtans gärna leva i ett såväl bildligt som bokstavligt syrefattigt samhälle?

Varför vill de dricka förgiftat vatten, bada i döda hav, fiska upp skelettskadade fiskar, äta grödor kryddade med PFAS? Varför vill de vandra i kalhyggen och åka skidor på låtsas-snö? Låsa in klimataktivister?

Kulturkriget

Själv är jag är så gammal att jag helt har tappat respekten för detta Project 2025/Trump-dyrkande, högerpopulistiska och marknadsliberala gäng. Jag föraktar dem exakt lika mycket som de föraktar oss människorättsaktivister, planeten Tellus, dragqueens, samer, palestinier, muslimer, arbetslösa och sjuka.

I princip har jag anslutit mig till kulturkriget och det skäms jag för, men vad annat att göra? Jag har barn och barnbarn och för min personliga del dör jag hellre nu än hamnar på fel sida av historien.

Tror detta gäng verkligen att extremvädret ”går över” och att cyanobakterier klarar av växthuseffekten om de bara hatar oss tillräckligt mycket och hotar alla meningsmotståndare med repressalier? Tror de att de kan äta pengar?

Ja, det verkar de göra, för det är naturligtvis pengar det handlar om. Men var ska de göra av alla sina miljarder, bastuflottar och rökta rödlistade ålar när det är 50 grader varmt ute och dricksvattnet har tagit slut? Tror de på allvar att människor låter sig förnedras, förminskas, nonchaleras, svältas ihjäl, misshandlas, fängslas och hatas in i evigheternas evigheter? Den enda som hittills lyckats med det är väl Kim Jong-un?

Återställ våtmarkerna har ägnat de senaste åren till att ockupera motorvägar och flygplatser, avbryta Allsången, Idol och Melodifestivalen, bygga olydiga naturreservat i områden med höga naturvärden och plugga igen diken på Grimsås mosse.

XR och Rebellmammorna protesterar mot kalhyggen, koloniseringen av Sápmí och gruvbolagen bland annat.

Naturskyddsföreningen utbildar människor i biologisk mångfald så att vi kan sätta stopp för exploatering och aggressiv skogsskövling.

Reformaten vill se en systemförändring vad det gäller jordbruket och matproduktionen.

Desperata lokalbefolkningar hör av sig för att få hjälp av oss att stå emot rovdriftföretagen och lobbyistorganisationerna. Nu senast i Eskilstuna där det kinesiska bolaget Senior Material AB fått tillstånd att använda den livsfarliga kemikalien metylenklorid.

Polisen får numera göra vad den vill

Ju mer motstånd vi gör desto hårdare tag blir det från Tidölaget och myndigheterna de styr över.

Över 300 aktivister har lagförts hittills. Anhållits, häktats, åtalats, dömts – om och om igen. Tillhörigheter har beslagtagits. Nya lagar har tillkommit och med dem nya brottsrubriceringar. Det är rent förfärligt. Polisen får numera göra vad den vill så länge ministrarna inte störs när de pillar i sina navlar.

2018 satte sig den då 15-åriga Greta Thunberg utanför Rosenbad med skylten ”Skolstrejk för klimatet” och en världsomfattande klimatrörelse tog fart.

2019 grundades Extinction Rebellion (XR) och Just stop oil i London av Roger Hallam. Han dömdes till fem års fängelse för att organisera protester som blockerade motorvägen M25.

Timbros hejdukar fick allvarliga nervösa ryckningar och spasmer när klimatet blev en viktig fråga i EU-valet. De slog sina okloka huvuden ihop och kom fram till att en klappjakt på Greta och klimataktivister var en lysande idé!

Trump kallade henne ett ”utvecklingsstört barn” och Bolsonaro brölade ”Pirralha” (ungjävel). Benjamin Dousa (M) som då var vd för tankesmedjan Timbro anklagade miljörörelsen för att idka ”klimatpopulism”.

Mattias Karlsson (SD) grundade tankesmedja Oikos 2020 och ville värna om röda stugor och midsommarkransar. Greta var ett ”elitfenomen” vrålade Karlsson. ”Folket” ville bränna däck och sjunga nationalsången utan att någon la sig i. Fältherre Karlsson höjde sin värja och manade sin armé av brunråttor till strid. Det blev invasion på sociala medier. Under riksdagsvalet 2022 tog Timbro hälften av ministerposterna. Kristersson visade sig vara pyttelite rädd för nazisterna och jätterädd för klimataktivisterna.

De vill helt enkelt dö på fel sida av historien.

Karlsson och Nilsson ville se en flat kappvändare, som fostrats i Timbros äggkläckningsmaskin som klimatminister, en som kunde greenwasha dygnet runt och som inte drog sig för att ljuga väljare och journalister rakt upp i ansiktet! De fick naturligtvis som de ville.

Det första Romina Pourmokthari gjorde var att lägga ner Miljödepartementet.

2025 tog SD:s Pontus Andersson Garpvall steget fullt ut och krävde att klimataktioner ska terrorklassas.

Det konstiga är att extremvädret blir värre och därmed människors rädsla. Översvämningar drabbar hela städer. Hus, bilar, träd, järnvägsspår, människor, vägar, broar och boskapsdjur flyter bort i floderna. Skogarna brinner okontrollerat. Öknarna brer ut sig. Människor drivs på flykt, evakueras, ser sina hus bli till aska och betesmarker ruttna. Temperaturerna stiger, grundvattnet sjunker och PFAS är klassad som en evighetskemikalie vi aldrig blir av med.

Och det enda Tidölaget kan komma på är att fortsätta hata Greta. De vill helt enkelt dö på fel sida av historien.

The post Är Sverige på väg att bli en polisstat? first appeared on Opulens.

KULTURKANON. Med anledning av att Konungariket Sverige nu har fått en kulturkanon så ger de nådiga redaktörerna på systermagasinen Konkret och Opulens sin respektive onådiga syn på Canonicus Suecicus.

Linnéa Johansson, sexualredaktör, Magasinet Konkret:

Vi vill förstås alla leva i idyllen. I ett land där allt är tryggt, där kulturen blomstrar, och vi går sida vid sida i fred och harmoni. Den historiska sinnebilden av Sverige tilltalar oss som identitet och därför blir det också lockande när politiker presenterar en ”kulturkanon” som påstås fånga det bästa av landet. I verkligheten fungerar den snarare som en skimrande täckmantel, för det land som ”byggs” 2025 är något helt annat.

Kulturkanon som täckmantel

Kulturkanon utgör inte Sveriges spegelbild. Nej, en korvsvingande Busch eller krigshetsande Kristersson kan inte leva på gamla meriter. Inte när verklighetens kanon snarare lyder så här:

1. Vinstdrivande skolor på statliga medel. Världsunikt. Vinstdrivande skolor går på statliga medel. Vi är det enda landet i världen där man kan tjäna pengar på att försämra barns framtid och kalla det ”valfrihet”.
2. Sexköpslagen. Den ”Svenska modellen” – där stigma tydligen innebär säkerhet, när det i alla andra fall erkänns innebära utsatthet.
3. Unga vuxna bor kvar hemma medan politiker undrar varför barnafödandet minskar. Det byggs för de redan rika – resten får hoppas på andrahandsmarknaden eller skuldfälla.
4. Utförsäljningen av välfärden. Vård och omsorg har blivit en guldgruva för privata bolag. Vinsterna försvinner till skatteparadis, personalen går på knäna och de äldre lämnas med kall mat – och det är inte för att det rör sig om sill eller surströmming.
5. Försäkringskassan. Läkarnas utlåtanden väger lättare än myndighetens excelblad. Att bli utförsäkrad är numera en svensk folksjukdom.
6. Äventyrandet av freden. Efter mer än 200 år som neutralt land rustar Sverige upp och går med i Nato. Samhällsskydd och beredskap är tydligen heller inte fint nog. Namnbytet på MSB symboliserar det mindervärdeskomplex vi tydligen hyser inför USA när världens mest framgångsrika fredsprojekt reduceras till en historisk parentes. Fast i och för sig – det kanske passar ett land som exporterar terror utomlands.

Man kan fylla hyllorna med Moberg och Bellman, men den som vill förstå Sverige gör bättre i att läsa Försäkringskassans beslut, stå i bostadskö eller försöka förklara friskolesystemet för en utlänning.

Clemens Altgård, kulturredaktör:

Den omtalade kulturkanon som nu lagts fram är att betrakta som ett tillhygge, ett instrument, som Tidöpartierna beställt. Ett nationalistiskt projekt med exkluderande ramverk. Det är givetvis ingen slump att man satt en gräns vid 1975 för vad som kan få vara med. Och fast Cornelis Vreeswijk borde kvala in så får han ändå inte vara med. Var han måhända inte tillräckligt ”svensk”?

Edith Södergran får vara med som poet, fast hon inte var svensk, utan född i S:t Petersburg och finländsk medborgare. Tove Jansson får däremot inte vara med. Är kanske Mumintrollen för osvenska i jämförelse med den bångstyriga Pippi Långstrump som hade en pappa som var ”n-ordet”-kung i Söderhavet?

Som en rad debattörer konstaterat så framstår den av Sverigedemokraterna fjärrstyrda Tidöregeringens kanonprojekt i Trägårdhs regi som ett riggat projekt.

Sedan är det ju intressant att vissa givna namn saknas ur ett kulturkonservativt perspektiv: ingen Anders Zorn, ingen Bruno Liljefors, ingen Verner von Heidenstam, ingen Karlfeldt, ingen Esaias Tegnér (Alice fick dock vara med) och så vidare. Egentligen borde detta reta SD, men de säger sig vara nöjda ändå. Kanske just på grund av den etniska exkludering som 50-årsgränsen medför. Och så kulturintresserade är de tydligen ändå inte när det kommer till kritan.

Jag räknar mig inte till de kulturkonservativas skara, men kan ändå tycka att nyss nämnda konstnärer och författare borde vara givna om man nu ska upprätta en svensk kanon. Men det borde man alltså, enligt min åsikt, inte göra. Detta, eftersom det inte behövs något sådant rättesnöre.

En kulturkanon som denna har luckor och hål som får den att likna en schweizerost.

Avdelningen med uppfinningar är lustig. Till råga på allt får vi veta att Alfred Nobel uppfann Nobelpriset! Och att stridsflygplanet Viggen är en uppfinning. Uppfinning på vad sätt? Det planet hade ett par innovativa detaljer, men vad gör det så unikt? Om vi fortsätter med att gå igenom svenska uppfinningar så är respiratorn inte med, inte rullatorn, inte pacemakern eller tändsticksasken.

Ihålig kulturkanon, men ett högerpolitiskt vapen

Det här är klåfingrighet och maktspråk från överhetens sida. Och trots allt löje som denna taffliga och humorbefriade kanon redan har väckt så ska den inte ut på remiss!

Hela denna kulturkanon är ett fuskverk som kostat åtta miljoner kronor att ta fram. Vilket skämt! Och vilken skam över Lars Trägårdh, den charlatan som är ansvarig för detta haveri.

I skrivande stund läser jag detta på SVT Nyheter: ”För att sprida kulturkanon till allmänheten vill utredningskommittén ta minst 60 miljoner från kulturbudgeten. Dessutom vill man ha 150 miljoner från Allmänna arvsfonden.”

Det framstår närmast som ett kuppförsök mot den fria kulturutövningen. Kulturkanon är verkligen ett vapen i händerna på reaktionära krafter.

Behrang Kianzad, Senior Publisher:

Inte nog med att Staten i sin vishet funnit för gott att utarbeta en kanon omfattande kultur, även områden som ”lag och rätt” skulle inkluderas. För övrigt en kanon som ingen verkar vilja ha utöver en del medborgare, som samtidigt verkar ha väldiga problem med tydligt förklara varför de vill ha en dylik. Fast från högsta ort kommer en hel del mer eller mindre tydliga hundvisslingar rörande ”enighet” eller ”gemensam kultur och gemensamt arv” som avslöjar en del. Nämligen utsagor från de som på allvar tror att det finns något statiskt i tid och rum som kan kallas en nation eller just ”kultur”. Nåväl.

Rättens levande ruiner

Juridiken, till skillnad från kulturen, styrs och är mycket mer medveten om dess föregångare, något som här i landet kanske bäst beskrivits av professor emeritus Kjell A Modéer. Han visar förtjänstfullt  hur dessa rättens levande ruiner verkar över tid och rum, där svensk rätt än i dag bär drag av till exempel romersk och kanonisk rätt, samt, naturligtvis, drag av äldre landskapslagar, och där äldre praxis binder nuvarande rätt i varierande grad.

Bland annat har Magnus Erikssons landslag, offentlighetsprincipen, allemansrätten, samt 1634 års regeringsform tagits upp i den förevarande kanon. Just Magnus Erikssons landslag, och de äldre landskapslagarna som den bygger på, samt även den rejäla regeringsformen väcker en del munterhet hos undertecknad som av rättshistoriska skäl, samt brist på bland annat Netflix-abonnemang och livlig fantasi, haft anledning att studera. Jag har studerat såväl den som en del senare regeringsformer.

Anledningen till munterheten är att texten i princip är oläslig för de flesta olärde, och nog mången lärd, i juridik. Det krävs därtill viss övning och förkovring i gammalsvenskan, om det slarviga uttrycket tillåts. Slutsatsen blir att referensen till verket i en kanon blir demokratiskt obegripligt, om kanon just inte förväntas uppfylla annat än musealt syfte, och inte, som det påstås, vara ett steg i bildning, eller åtminstone allmänbildning.

Krigstidens behov av styrning

Efter Lützen (1632) stod Sverige nämligen utan konung vid rodret och med en omyndig, blivande, drottning Kristina. Rikskanslern Axel Oxenstierna hade redan under Gustav II Adolfs livstid tagit fram ett långtgående utkast för hur riket skulle styras ”närvarande och frånvarande” – en förvaltningsmässig arkitektur som ständerna 1634 gjorde till “regeringsform”. Den var i praktiken en detaljerad förvaltningsordning, inte en demokratisk maktfördelningslära i modern mening. Ahnlund visar hur Oxenstierna uppfattade att kungen ”mestadels gillat” planen, men att slutjusteringar aldrig hanns med före kungens död. Regeringsformen blev därför ständernas stadga byggd på kanslerns modell, buren av krigstidens behov av effektiv styrning.

Makt knöts till de fem höga riksämbetena (kollegierna), med rådet och ständerna i tydligt sekundär roll. Senare förklarade Karl XI:s enväldesregim 1680–1689 att 1634 års RF inte band en myndig konung—vilket säger något både om textens karaktär (förvaltning före ”grundlag”) och om tidens maktpolitiska realiteter. Nedan dock lite utdrag som verkligen sticker ut (dåtid vs nutid).

1) Konfessionellt fundament, svart på vitt
Första paragrafen i 1634 års regeringsform gör enhetsreligionen till bärande grund: regeringsformen skulle ”bibehålle den rena och oförfalskade evangeliska religionen … [enligt] den oförändrade augsburgiska bekännelsen” och Uppsala möte 1593. Med dagens religionsfrihet i RF 2 kap låter det som att statsverket startar i trosbekännelsen. 1634 var det logik; 2025 är det en anakronism med museivärde.

2) Staten som femväxlad växel: kollegiestaten
Rikets maskineri byggs kring fem ”höge embeten”: hovrätten (justitie-kollegium!), krigsrådet, amiralitetet, kansliet och räknekammaren. Sammansättningen är minutiös (antal rådsledamöter, adelsmän, ”andre lärde”), arbetsuppgifterna likaså (allt från ”lodier och pråmar” till artillerirullor). Det är riksförvaltning som mekanik – precis den byråkratiska modularitet senare generationer älskat att både hylla och hata.

3) Hovrätten som sista instans – och kungen över alltihop
Texten anger rätt krasst: från hovrättens dom ”må ingen vädie”; vill man ändå klaga sker det “till konungen” genom revision. I dag är det Högsta domstolen/Högsta förvaltningsdomstolen som slutinstans, inte statsöverhuvudet. 1634 års konstruktion gör rättsapparaten långsamt kollegial – men lägger en kunglig fallskärm allra överst.

4) Konungen sjuk eller borta? Vi kör!
Om kungen är utomlands eller sjuk får rådet och kollegierna stifta bud och förordningar “som skall gälla”—tills konungen åter “ophäver eller ratificerar”. I ett modernt perspektiv är det en form av interimistisk fullmakt utan parlamentarisk motvikt; 2025 skulle man kalla det “delegerad normgivning” med glasklar återkallelserätt.

5) Tronföljdsvakuum? Femmannaregering!
Skulle arvinge saknas ”stå riket före” av de fem höga ämbetena med rådet tills ständerna enats om ny kung. Ingen folkvald exekutiv, inget nödläge med nyval – utan en förvaltning som ställer sig i formation. Det är ordning, reda och minimalt utrymme för folkmening.

6) Ständerna finns—men är inga suveräna lagstiftare
Ständerna namnges högtidligt i inledningen, men den löpande maktutövningen kanaliseras via rådet och kollegierna. I vår tids terminologi: riksdagen är ingen permanent, allsmäktig lagmaskin utan ett forum som kallas in vid behov. Att jämföra med 1974 års RF där all offentlig makt utgår från folket och riksdagen är normgivningens nav.

7) Kyrka, kompetens och tjänstbarhet
Konfessionen är inte bara en privat angelägenhet om fromhet – den är kompetenskrav. Statsmaskineriet presumerar luthersk enighet; toleransregimer för ”dissenter” tillkom långt senare, stegvis och ofta under explicita undantag. Från modern religionsfrihet låter det lika främmande som att kräva ISO-certifiering i katekes.

8) Förvaltningshumorn (oväntat nutida)
Samtidigt: allt detta kollegiala detaljerande – protokollföring, rullor, revisionsrätt, tydlig ärendefördelning – är också embryo till dagens svenska förvaltningsideal (spårbarhet, saklighet, regelstyrning). Oxenstiernas ”systemteknik” är ur-versionen av vår myndighetskultur. Det är både imponerande och lite komiskt att 1600-talets stat redan bad sina ”ammiralitet” hålla snygga excel – förlåt, rullor.

[donera]

Slutsats

1634 års regeringsform är inte folkstyrets urkund utan krigstidens driftmanual: en konfessionell, aristokratisk och minutiöst organiserad stat; kungen som högsta revisionsinstans; ständer som episodiska inslag; kollegier som främsta motor. Den var byggd för att tåla frånvaro, sjukdom och fältliv – inte för att bära idéer om individens fri- och rättigheter. Att Karl XI senare lät förklara att en myndig konung inte var bunden av den, blir närmast en självuppfyllande profetia: ”Tack för manualen, jag kör själv nu.”

Dåtidens stat drevs på med ”enighet i religionen” och kollegier på högvarv; nutidens stat grundar sig hellre i religionsfrihet, grundlagstunga proportionalitetsprövningar och JO-anmälningar. På 1600-talet var demokratin en hörsägen; 2025 är det konstitutionens första mening.

Myndighetssverige är fortfarande oxenstiernskt i själen: protokoll först, passion sedan. Skillnaden är att i dag får du vara baptist, buddhist eller blankist och ändå ringa Skatteverket – och du slipper be en amiral signera din pråm.

Kulturkanonen innebär tillbakagång

Men skapandet av en kulturkanon kan ses som ett steg tillbaka till dåtidens hierarkiska sätt att föreställa sig en gemenskap och stat.

Av utrymmesskäl så kommenteras inte Magnus Erikssons Landslag även om den ingår i den kulturkanon som presenterats. En kanon som ju ska uttrycka någon form av mytisk ”folksjäl” får man anta. En rekommendation är att till exempel läsa igenom den så kallade Edsörebalken om man vill få en uppfattning om vad den svenska ”folksjälen” och urkulturen egentligen består av rent historiskt och av hävd. God läsning önskas!

The post Är Sveriges kulturkanon en kulturkupp? first appeared on Opulens.

KONTROLL. ”Tillit, respekt och moral byggs och upprätthålls inte främst av domstolar. Utan av oss alla,” skriver Lars Thulin, som anser att social kontroll måste vara bättre än enbart polisiär kontroll.

”Polis, polis, potatisgris”

Lagen om att inte kränka myndighetsutövare har nu medfört att om barnramsan ”polis, polis, potatisgris” riktas till en polis så slår rättssamhället till med full kraft mot detta oerhörda brott. Aftonbladet berättar utförligt om detta.

Varianten utan domstol men med en rejäl tillrättavisning alternativt utskällning efter noter – vad hände med den metoden? Minns en gång för många år sedan då jag såg den tillämpad mästerligt av en polis på Hornstulls t-banestation i Stockholm.

I tunnelbanan

En utslagen man hade somnat på en bänk därnere. Han var redlös, skitig och hade pinkat ner sig. Två poliser kämpade med att få honom därifrån. I tunnelbanan var han måhända en fara för andra men främst för sig själv. Att ramla ner på spåret är sällan hälsosamt. Medan poliserna handfast men utan våld fick mannen på fötter sprang en yngre manlig medborgare fram och kallade dem för jävla fascister och svin som gav sig på oskyldiga. En av poliserna stelnade till, lät kollegan stötta den berusade mannen. Polisen var svart i blicken då han gick fram till den missnöjde. Jag minns att jag tänkte:

– Den snuten har fått nog. Nu jävlar kommer det att smälla.

Fast så blev det inte. Polisen talade sammanbitet om att han gjorde sitt arbete, för att hjälpa samhället och den här halvt medvetslösa mannen från att bli skadad. Hur skulle den som tjafsade känna det om han varit i polisens situation och blivit utskälld? Dag efter dag? År efter år? Kanske ville han själv ta hand om den hjälplöse och nedpissade mannen? Ta med honom hem?

Den gnällande typen blev stum och dröp av.

Detta var enklare, billigare och förmodligen effektivare än att stoppa händelsen i rättsmaskineriets kvarnar. Men vad säger polis-polis-potatisgris-fallet om dagens samhälle? Jag minns nu min barndom. Inte för att påstå att allt var bättre för sex decennier sedan. Så är det inte. Men jag vill peka på en förändring i vårt sätt att tänka om rättssamhället och medborgerligt ansvar.

Social kontroll i skolan förr och nu

Ett problem är dagens maktfördelning. Det märks inom skolan. Det händer att skolans ledning polisanmäler sådant som händer innanför skolans väggar. Hot, mindre slagsmål, busstreck. Vi har noll-tolerans, säger skolledningen och verkar rättskaffens och handlingskraftig. Men vad man gör är att skjuta över problemet på någon annan. Orsaken är att lärare och skolledning tappat det mesta av sin auktoritet över åren.

På min tid i skolan var man rädd för att bli uppkallad till tillsynsläraren som var någon slags vicerektor. Ännu värre var att komma in på expeditionen och stå framför en förbannad rektor.  I min låg- och mellanstadieskola hette hon fru Rydell. Vi elever såg henne som en fullfjädrad skräcködla. Föräldrarna uppfattade henne som en bestämd dam med pondus. Alla elever visste att föräldrarna i första hand skulle tro på henne, inte på sina barn.

I dag är det där som bortblåst. Skolan bedriver fortfarande myndighetsutövning. Men många föräldrar ser den som en leverantör av en tjänst som kunden, föräldrar/elever, köpt. Och leverantören kan bytas ut. Därför kan vilka krav som helst ställas. Det gör att tillsägelser till elever inte accepteras. En skola som säger ifrån på skarpen kan dras inför folkdomstolen, läs sociala medier. Då riskerar skolan sitt rykte, därmed elever, därmed pengar. Skolan vill för allt i världen inte hamna i denna domstol. I stället lägger man allt i knäet på den yttersta repressiva makten. Rättsväsendet.

Social kontroll på hemmaplan

I vårt hyreshus i Årsta i södra Stockholm på 50- och 60-talet bodde ett 40-tal familjer på sju våningar. I kåken fanns två makthavare. Längst ned portvakten Bergman som bodde ensam i en tvåa. Han skötte det löpande: trappstädning, klippning av gräsmattor, snöröjning, byte av packningar i kranar, stopp i avlopp och så vidare. Han kunde gripa tag i och skälla ut ”ungdjävlar” som ställde till det. Vi småglin var skraja för honom. Han var butter men korrekt. Kanske fick han för ofta gå till Systemet för att panta sina tomflaskor som innehållit Renat och Eau-de-vie. Men Bergman fixade jobbet.

På andra våningsplanet fanns vicevärden Andersson. Han hade hand om huset på ett mer övergripande sätt. Exempelvis om något större skulle göras i lägenheten bedömde han om det verkligen var nödvändigt.  Han var pensionerad officer. Vi grabbar var livrädda för honom. Morsan nekade till att hon var rädd. Men sade sig ”ha respekt” för den mannen.

En gång var jag inne i hans lägenhet. På väggarna fanns dystra tavlor samt värjor, bajonetter, skyttemedaljer och pistoler, moderna och antika. Jag tror aldrig att han lade en hand på någon av ungarna i huset. Höjde bara rösten. Det räckte. I dag hade nog busstreck som våra fått fortgå allt för länge och därför eskalerat. Till sist hade de kanske hamnat i tinget.

Bättre än enbart polisiär kontroll

Måhända är det fler Hornstulls-poliser, samt Andersson, Bergman och Rydell vi behöver. För tillit, respekt och moral byggs och upprätthålls inte främst av domstolar. Utan av oss alla. Som därför måste visa ryggrad och säga ifrån. Och sedan gå vidare när ärendet är avklarat. Elakt kan det kallas social kontroll. Men den är väl bättre än enbart polisiär kontroll. Eller ingen kontroll alls.

The post Är polisiär kontroll bättre än social kontroll? first appeared on Opulens.

NATUREN. Det dags att erkänna naturens rätt att existera – och ge den samma juridiska tyngd som mänskliga rättigheter. Här förklarar Emil Siekkinen varför detta är så viktigt.

Ge naturens rätt att existera juridisk tyngd

I dag den 1 juli återupptas omprövningen av svenska vattenkraftverk inom ramen för den Nationella planen – ett nödvändigt och kraftigt försenat arbete. Svenska älvar är hårt ansatta av dammar och regleringar, vilket har slagit mot ekosystemen och de arter som är beroende av fritt strömmande vatten. Men traditionella lagreformer räcker inte längre. I en tid då naturens sammanbrott hotar människans framtid, är det dags att erkänna naturens rätt att existera – och ge den samma juridiska tyngd som mänskliga rättigheter.

Människan har utsett sig själv till alltings mått, men de fördelar evolutionen gett människan har ofta varit förödande för andra arter och hela ekosystem. Människan är en extremt effektiv jägare och fiskare, och hon har ödelagt såväl hav som våtmarker och floder, slätter och skogar. Människotillverkade kemikalier sprider sig genom näringskedjan och människans användande av fossila bränslen gör att hela planeten berörs av mänsklig aktivitet.

Hur påverkar detta människan? Enligt Världsekonomiskt forum kommer 55 procent av världens BNP från ekosystemtjänster som pollinering, rent vatten, syresatta havsbottnar, fiskbestånd, levande skogar, och stabila klimat. När dessa system skadas eller förstörs, påverkar detta också människan. Människoorsakade miljökatastrofer har tidigare ödelagt civilisationer, och det kan ske igen. Människans beroende av naturen är inte ideologiskt betingat – det är existentiellt.

Och de fördelar evolutionen gett människan gör henne också kapabel att återställa, skydda, och ge röst åt naturen.

Naturen väger lätt

Naturligt strömmande vatten är i dag en sällsynthet i Sverige, mycket på grund av utbyggnaden av dammar för vattenkraft. Vattenkraften, en pålitlig källa till förnybar energi, har länge spelat en viktig roll i Sveriges energiförsörjning, och har globalt bidragit till övergången från fossila bränslen. Fast vattenkraften påverkar allvarligt de ekosystem som är beroende av fritt flödande vatten. Konsekvenserna för biologisk mångfald och vattenlevande arter har varit stora. Dammar förändrar vattenflöden, blockerar arters vandringsvägar, och påverkar såväl näringskedjan som en rad ekosystemtjänster.

För att säkerställa långsiktig hållbarhet krävs modern vattenlagstiftning i enlighet med EU:s ramdirektiv, samt att alla vattenkraftverk får uppdaterade miljötillstånd. Dessa ska garantera fria vandringsvägar för fisk och andra arter, och minska den negativa påverkan på ekosystemen.

Att förlita sig på juridiska reformer inom ramen för den rådande världsbilden är emellertid inte nog. Miljöbalken ska skydda naturen genom att reglera mänsklig påverkan, men naturen saknar rättigheter. Detta har gett Sverige ett svårt sargat Östersjön, dränerade våtmarker, uppdämda vattendrag, och trädåkrar i stället för skogar.

Miljölagar bygger fortfarande på en kostnads- och nyttoanalys, där naturens värde vägs mot ekonomisk vinning. Trots att ekonomi och natur inte kan skiljas åt, väger naturen lätt då den ställs mot ekonomiska intressen. Naturen ses som något som ägs och förvaltas, inte som en levande helhet med rätt att existera. Så länge naturens värde mäts i exploateringspotential snarare än livsvärde, kommer lagstiftningen att fortsätta skydda vinst snarare än liv.

Det här är inte symbolhandlingar, utan effektiva juridiska verktyg.

Det är här tanken på naturens rättigheter kommer in. För några årtionden sedan betraktades detta uppslag som udda, men nu – i ljuset av den biologiska mångfaldens kris – är idén ett logiskt tillvägagångssätt.

Att förändra naturens juridiska status skulle resultera i en förändrad syn på samma natur.

I Ecuador har naturens rättigheter skrivits in i konstitutionen. I Nya Zeeland har floder och berg fått juridisk personstatus. I Spanien togs för några år sedan initiativ för att beskydda saltvattenlagunen Mar Menor, genom att ändra dess juridiska status. På grund av lokalt jordbruks övergödning, hade problem med syrebrist och döda bottnar uppstått, och när flera ton fisk och skaldjur tog sig upp på land för att undkomma höga halter av svavelväte i vattnet, resulterade det i ett medborgarinitiativ. Detta ledde till att Mar Menor-lagunen fick samma juridiska status som en individ, med rätt att finnas till, utvecklas, och bevaras, vilket gav bättre möjligheter att med hjälp av domstolsbeslut skydda ekosystemets fortlevnad.

Det här är inte symbolhandlingar, utan effektiva juridiska verktyg.

En naturlig rätt att existera

Sverige bör verka för en liknande omdaning av juridiken. Svensk vattenkraftutbyggnad har lett till kraftigt reducerade laxbestånd, och ålen är nära utrotning. Dessa arter är rättslösa, men har en naturlig rätt att existera och därmed också rätt till de vandringsleder som möjliggör deras existens. Vattendragen och deras ekosystem har också en naturlig rätt att existera. Mänsklig makt hotar denna rätt att existera, och det är därför också människans ansvar att ge naturen möjlighet till fortsatt existens.

Att ge juridiska rättigheter till naturen innebär att vissa gränser inte kan förhandlas bort – på samma sätt som mänskliga rättigheter inte ska vara villkorade.

Någon må invända att en älv eller en ål inte kan föra sin talan i en rättssal. Men det finns även människor som saknar den förmågan. I sådana fall utses ett juridiskt ombud. På samma sätt kan naturen ges företrädare som agerar för dess intressen i domstol.

Vad vill vi att kommande generationer ska säga om oss?

Människan måste upphöra med att separera civilisation och natur. När människan förstör ekosystem, förstör hon inte bara andra arters livsmiljöer, utan också sina egna. Nuvarande släktled kommer måhända inte se sin civilisations undergång, men tids nog kommer en nota som inte går att betala.

Människan är uppfinningsrik, och det är fullt möjligt att riva dammar, öppna vandringsvägar, återställa vattendrag, våtmarker, och hela hav.

Det är också fullt möjligt att ge naturen och dess arter en ny slags juridisk ställning – en ställning som stärker naturens rang i människans världsbild. Erfarenheter från flera håll i världen visar dessutom att ekosystem som förvaltas av urfolk ofta är i bättre skick än områden under statlig kontroll. Enligt FN:s panel för biologisk mångfald finns några av planetens mest välbevarade naturområden på just urfolkens marker. I ett svenskt sammanhang är det därför rimligt att stärka samers inflytande över de landskap där deras kultur danats. Bevarad kultur leder inte sällan till bevarad natur.

I Hávamál, den fornnordiska visdomsordssamlingen, sägs: ”Fä dör, fränder dör, en dag dör också du. Ett vet jag, som aldrig dör: Domen över den döde.”

Inte heller dagens släktled kan undgå sitt eftermäle.

Vad vill vi att kommande generationer ska säga om oss?

The post Naturens rättigheter kräver juridiskt erkännande first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Det var söndagskväll i augusti förra året på min favoritpub Tre Vänner hemma i Midsommarkransen i södra Stockholm. Vid elvatiden reser sig en 25-årig man för att lämna lokalen. Då han går ut genom dörren möts han av flera skott från en person utanför. Kulor viner in i lokalen. En man i baren får glaset han har i handen krossat av en kula. Skytten och hans kumpan försvinner på elsparkcykel. Den skjutne förs till sjukhus men dödförklaras där.

Samma månad i Skurup i södra Skåne. En 56-årig man är ensam i sin villa. På kvällen hör han glaset i altandörren krossas. Han skyndar dit. En person står i rummet med ett automatvapen. Ett tiotal skott avlossas. Mannen dör förmodligen omedelbart av skottskadorna. Skytten försvinner till en taxi som väntar en bit bort i samhället.

I området Skalleberget i Västerås i november 2023 får en man i 35-årsåldern besök. Fyra personer ringer på hans dörr. När han öppnar smäller det från en pistol. Mannen träffas av sex skott i huvud och överkropp och dör på golvet i sin hall.

Betalda mördarna var barn

Är detta bara vardag i den kriminalitet vi vant oss vid? Nja, de hänger ihop på två vis. Det första är att mördarna var barn. Alltså medborgare under 15 år. I Skurup och Västerås var de som tryckte av 14 år. I Midsommarkransen 13 år.

Det andra är att morden var beställda och att barnen tagit på sig uppdragen mot betalning. Kontraktsmord där mördarna går fria från straff. Eftersom de är barn.

13 år. När man går i sjätte klass har man vanligtvis fyllt eller ska snart fylla 13. Hur många av oss hämtade i den åldern ut skarpladdade pistoler för att med dessa avsluta livet för en person vi aldrig sett? Själv drömde jag om en växelcykel och ville se en barnförbjuden film.

Ett havererat samhälle

Trenden är skrämmande. 2024 var 136 barn misstänkta för inblandning i mord eller mordplaner. Året dessförinnan var antalet 36. För mig är utvecklingen nästan omöjlig att ta in. I ett av världens mest utvecklade, rika och trygga länder tar allt fler barn på sig morduppdrag mot betalning och utför ofta gärningarna utan hänsyn till om utomstående skadas.

Jag må låta melodramatisk, men för mig är detta ett tecken på ett samhälle som havererat, som totalt misslyckats med en av sina grundläggande uppgifter – att ta hand om och skydda sina barn.

Vilken vuxenvärld har kunnat tillåta att detta händer? När och varför spårade allt ur? Vad kommer detta att leda till för samhälle på sikt? Frågorna är så oerhört viktiga att alla borde stanna upp. Gemensamt göra detta till ett av de viktigaste ämnena på dagordningen. Att laga ett trasigt samhälle.

Patetiskt politiskt självmål

Vad görs? Visst diskuteras utvecklingen. Men som med många frågor hamnar den i det som kallas blame-game: ”skyll inte på oss”.

– Allt är förra regeringens fel. Vi såg det minsann komma, men…

Reflexen präglar regeringar samt debattörer av alla kulörer. Taktiken fungerar uselt då den möter verkligheten. De senaste 49 åren har våra regeringsalternativ nästan helt jämnt delat på makten. Att då påstå att andra sidan gjort allt fel på sina 25 år, men att man själv under motsvarande tidsperiod inte kunnat ställa något tillrätta, är ett patetiskt självmål.

Hur förhindras att fler barn blir mördare?

Dagens regering, tre partier i Rosenbad som styrs med fjärrkontroll av ett fjärde med rötter i nazismen, försöker göra något. En del är bra. Polisen har dessutom blivit mycket bättre på att utreda och lagföra. Fast polis och regering är reaktiva, reagerar på det som hänt. Men väldigt lite proaktiva – se till att det inte händer. Att inte fler barn mördar för pengar.

För regeringen, samt partiet med fjärrkontrollen, tycks förebyggande arbete vara mesigt och töntigt. Hårda tag är det som gäller. Det ger rubriker och chans att vinna tiondels procentenheter i nästa opinionsundersökning.  Samtidigt tillåter samma regering att skolan förfaller med storkapitalet som ivrig och girig rivningsarbetare. Och att arbetslösheten rusar till tidigare otänkbara nivåer. Faktorer som ökar risk för utslagning och utanförskap.

Åtgärder mot detta kräver vad dessa politiker är paniskt rädda för – något som ska betalas med skatter. Mord, med de resurser som det kräver av det allmänna, plus mänskligt lidande, är oerhört kostsamma. Den summan hade kunnat bekosta många resurser i skola och socialomsorg. Men den satsningen ger inga politiska poäng och övertrumfar inte de tre mantran som styr, och alltid styrt, det största regeringspartiet. Dessa är: lägre skatter för höginkomsttagare, ännu lägre skatter för höginkomsttagare samt slutligen jobbskatteavdrag nummer typ 314. Inget i hela världen tycks viktigare.

Då finns inte plats för det som förbättrar på sikt. Bortom nästa val?  Vem bryr sig?

Det krävs en haverikommission

Vad föreslår jag?

Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt. En kommission av sakkunniga som jobbar förutsättningslöst och går till botten med orsakerna. Och sedan föreslår åtgärder. Det kommer bli mödosamt, kosta pengar och ta tid. Men vad är alternativet?

Expertgruppen bör vara kliniskt ren från politiker, lobbyister och tyckare.

I en haverikommission är nämligen det sista som behövs personer som skyller ifrån sig.

The post Varför blir barn betalda mördare? first appeared on Opulens.

BROTTSLIGHET. ”De som tjänar stora pengar på kriminalitet lever gott på att lagen är kvar i en föråldrad verklighet. Därför blir unga män, och kvinnor, de verkliga offren.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Som journalist besökte jag på 80-talet tingsrätter för att följa rättegångar med unga brottslingar. 40 år senare har jag besökt ett par igen. Och mötts av en annan verklighet, i alla fall när det gäller gängrelaterad brottslighet. Den värld jag sett tyder på att något grundläggande i samhället gått sönder under de fyra decennier som gått.

Nästan alla rättegångar är offentliga. Det är en grundsten i demokratin. Motsatsen tillämpas bara i de mörkaste diktaturer. Utbudet av rättegångar kopplade till ung kriminalitet är stort i huvudstadens domstolar. Bara att välja och vraka från listorna ”Veckans förhandlingar”. Att följa sådana rättegångar är en nyttig lektion i samhällskunskap.

Könskrig i rättsväsendet?

Målen visar två saker. Det första är att många unga tycks leva i en tv-spels-värld. Den andra att rättsväsendet tycks förvandlas till något som tillspetsat kan kallas könskrig.

Låt oss börja med det senare. I dag är två av tre åklagare kvinnor och andelen ökar. På advokatsidan är tre av fyra män. Varför? En elak tolkning är att advokater kan tjäna mer pengar än åklagare och att det är häftigare att försvara brottslingar än att vara trist tjänsteman som företräder staten.

Skillnaden mellan grupperna har varit påtaglig i rättegångarna jag besökt. De kvinnliga åklagarna kan beskrivas som svala, effektiva, professionella och seriösa. Både i klädsel och framtoning. Medvetna om att de utövar ett ämbete och är försvarare av rättssamhället.

De unga advokater jag har sett står för något annat. Den yttre framtoningen kan ofta beskrivas som lätt busig. Moderiktiga kostymer som ska vara lite rebelliska. Trånga kavajer som gör att skörten står ut som en ankstjärt, byxor som är lite för korta, ofta med bruna skor till mörka byxor. Håret lagom långt och lagom ovårdat. Skäggstubben lagom lång, vilket betyder att längden måste vårdas noga dagligen.

I den munderingen smälter de perfekt in på krogarna runt Stureplan. Deras snack med åtalade och deras anhöriga och vänner i pauserna är ofta lite grabbigt, allt tycks vara en skojig match.

I en del mål jag sett är flera unga åtalade samtidigt. Det innebär att åklagaren, ibland ensam, ibland med målsägarbiträde som sällan säger något, möts av något som liknar en mur av advokater, åtalade samt deras vänner och anhöriga som fyller salen och ofta flinar och suckar.

I rätten förnekas allt

Jag vet att en åtalad inte behöver tala sanning, till skillnad från ett vittne. En åtalad har rätt att försvara sig på det sätt hen kan. Ändå är historierna de unga ibland presenterar så parodiska och löjeväckande som om de hittas på i ett pojkrum fyllt av testosteron och fotsvett.  Och där advokaterna kanske sedan hyfsat till dem något.

Problemet för många av de åtalade är dock att de ofta ändå är ärliga. I chattar och på sociala plattformar. Där planeras och beskrivs ofta vad som ska göras, före, under och efter dådet. Samt vilken ersättning som väntar. När polis och åklagare tömmer telefoner och master ramlar de in i något som för dem måste vara godisbutiker.

Men i rätten förnekas allt. Ofta har någon, som ingen känner, lånat pojkens telefon. Eller så har den misstänkte aldrig ägt telefonen. Det finns ett antal bortförklaringar.

Uttryck som ”spreja en lokal”, ”ta ut någon”, ”få trettio lax för något” samt alla slangord för knark, är sagt på skoj, interna skämt. Ingen påstår sig ha erfarenhet av vapen, ingen har tidigare sett ett i verkligheten. Att de på övervakningsfilmer ses hantera dem korrekt både med avtryckare och mantelrörelse, beror att på att de ”sett det på teve”.

Efter en sådan saga meddelade en sjuttonåring att han inte avsåg att svara på någon som helst fråga från åklagaren. Vilket han inte gjorde, så förhöret avbröts efter en tid. Efter detta påtalade advokaten att hans klient var nervös och trött och nog behövde en paus. Och domaren underströk att den tonårige pojken verkligen inte behövde svara på några frågor.

Brottslighet ses som okej

En polis som intervjuades i SVT förklarade att dessa unga lever i en fantasivärld, som ett tv-spel. Där man får göra allt utan att det får konsekvenser. Att man kan starta om spelet hur många gånger som helst. Att begå brott och håna rättsväsendet är okej. Ingen har lärt dem motsatsen. När spelet till sist visar Game Over och släcks ned, kan de bryta ihop och gråta i fosterställning. Eftersom den verkliga verkligheten har knackat på.

Samhället måste fråga sig hur så många unga kan ha fått växa upp i tron att de är med i ett tv-spel. Varför har de vuxna inte rivit ner den bilden, visat på vad som krävs för att samhället ska fungera? Om rättigheter och skyldigheter. Om den grundläggande moral som vårt samhällssystem bygger på.

Brottsligheten och lagboken i otakt

Jag tror att brottsligheten och vår lagbok går i otakt speciellt då det gäller unga. Våra paragrafer är skrivna i en tid då inbrott i sommarstugor, misshandel vid dansbanan, cykelstölder och olovlig körning dominerade de ungas brottslighet. I dag har den bytt skepnad.

De som tjänar stora pengar på kriminalitet lever gott på att lagen är kvar i en föråldrad verklighet. Därför blir unga män, och kvinnor, de verkliga offren.

Jag vill understryka att jag helt ställer upp på principen oskyldig till motsatsen bevisats. Och jag dömer inte ut advokatkåren.

Jag pekar bara på en stämning och inställning som tycks sprida sig i domstolar och att jag finner den problematisk.

Mina erfarenheter är hämtade från rättegångar under januari till mars i år i tre domstolar i Stockholm: Rådhuset, Nacka Tingsrätt och Södertörns Tingsrätt.

Heder åt kämpande kvinnliga åklagare. Bu för flinande Stureplans-advokater.

The post När det blir Game Over för unga brottslingar first appeared on Opulens.

SEXHANDEL. ”Svaret på frågan om prostitution är tillåten i dagens Sverige är nämligen både ett nej och ett ja. Att tro att sexhandel på det sättet kan lagstiftas bort är naivt.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Denna krönika är riskfylld att skriva. För den man som problematiserar sexköpslagen placeras omedelbart i facket för gubbslem som älskar att förnedra kvinnor samt vill behålla könsmaktsordningen. Tro mig, jag vet. En seriös diskussion blir därför ofta omöjlig. Men nu gör jag ändå ett försök med anledning av Thea Jönssons artikel i Magasinet Konkret som belyste frågan på ett bra sätt. Samt på grund av Kajsa Ekis Ekmans inlägg i Aftonbladet. När två kvinnor skriver om denna laddade fråga, vågar jag, trots allt, följa efter.

Kroppen, en handelsvara

Människans kropp har alltid varit en handelsvara. Kroppsarbetare och hantverkare säljer sin muskelkraft och fingerfärdighet. Utövare av intellektuella yrken säljer sina hjärnors kapacitet. Sexuella handlingar, som väl främst måste ses som kroppsarbete, har varit till salu genom hela vår historia. Bibeln är full av fallna kvinnor, skökor, och allt vad de kallats. I Nya Testamentet finner vi Jesus följeslagare och beundrare Maria Magdalena som ofta har förknippats med detta yrke. Formerna för köp, försäljning och betalning för sex har förändrats över tiden, men inte transaktionen i sig. Dessa kommer fortsätta i någon form så länge människor har sexdrift.

Därmed inte sagt att denna bransch inte kan leda till våld och andra vidrigheter och till utnyttjade av människor, främst kvinnor. Lagstiftare i olika länder, kulturer och tider har försökt styra och begränsa handeln. Ibland för att skydda den svaga parten i sammanhanget, vilket är sympatiskt.

Svenska lagen om sexhandel är märklig

Den svenska sexköpslagen är märklig ur ett juridiskt perspektiv. Det är okej att erbjuda och kräva betalning för sex samt utföra det. Men att betala för tjänsten kan ge fängelse. Det är som om det vore tillåtet att stjäla, men straffbart att ägna sig åt häleri. Eller lagligt att sälja bilar där köparna riskerar fängelse när de vrider om startnyckeln.

Jag har full förståelse för en lag som straffar både köpare och säljare. Och även en lag som slår fast att ingen av parterna gör något kriminellt. Ett mellanting är svårt att få in i mitt rättsmedvetande. Svaret på frågan om prostitution är tillåten i dagens Sverige är nämligen både ett nej och ett ja. Att tro att sexhandel på det sättet kan lagstiftas bort är naivt.

Hur definieras betalning?

Ett problem med att kriminalisera köp är att definiera betalning. Sedlar i ett gathörn, swish eller inbetalning på ett konto, är solklart. Men att ge presenter, bjuda på middagar och hjälpa någon med hyran i utbyte mot tid i sängen då och då – är det betalning? Det är ett växande fenomen som kallas sugardejtning. Nu funderar regeringen på att straffbelägga detta. Hur ska det lagrummet utformas? Förbjuda sex mellan två människor en viss tid innan eller efter att en present överlämnats? Lycka till med att skriva den lagen!

Med dagens definition på sexköp straffas den som betalat en handfull hundralappar för sex i ett garage. Mannen som får samma sak genom att dra kontokortet för en dam på krogar eller i klädbutiker hamnar aldrig i tinget.

Har sexhandeln minskat?

En annan fråga är om den svenska sexköpslagen påtagligt minskat prostitutionen? Aktuell forskning från bland annat Brå och Jämställdhetsmyndigheten, pekar på att det kanske inte självklart är så. Sexhandeln har bytt scen, från gatan till nätet. Den är därmed svår att övervaka och kvantifiera.

Har svenska sexarbetare det bättre?

Vidare, har de prostituerade det bättre i Sverige än i exempelvis Danmark, Holland och Tyskland där sexköp är tillåtet? Eller är sexarbetarna där bättre skyddade genom att allt sker öppet med lagligt skydd? Svaret på den frågan är inte givet.

Hur ska vi bedöma Onlyfans?

Så har vi då sajten Onlyfans, som både Jönsson och Ekman tar upp. Kanske har den inte revolutionerat sexhandeln, men den var likväl en jordbävning i branschen. Lyftet för dess affärsidé kom under pandemin, då tillfälliga kontakter för sex i princip blev omöjliga. Sex på nätet och utan fysiska möten blev ett alternativ som visade sig vara framgångsrikt. Både amatörer och professionella sexarbetare flyttade in på sajten.

Det lätt att kritisera Onlyfans för att vara en vidrig och förnedrande plattform. Men kritik måste alltid ställas i relation till något. Är det till ett utopiskt samhälle, helt utan sexhandel, eller ska kritiken relatera till hur det ser ut i verkligheten?

I första jämförelsen finns det inget positivt med Onlyfans. Frågan är dock om vi inom rimlig tid kommer att uppnå ett samhälle utan sexhandel. Om inte, måste vi jämföra sajten med det rådande läget.

Så vilka är mest de mest förnedrade?

Då har den, dessvärre för deras kritiker, otvetydiga fördelar för dem som bjuder ut sig. Den är virtuell, så faran för direkta fysiska övergrepp är minimerad, likaså för att bli lurad på betalningen. Inte heller finns det någon smittorisk. Vissa kritiker förfäras över att sajten tar 20 procent av intäkterna i provision. Fast det innebär ju att sexarbetarna får behålla 80. Är det rimligt att anta att de i ett traditionellt ”samarbete” med en hallick har bättre villkor? Jag tror inte det.

Slutligen, sajten anses förnedrande för dem som säljer. Men ingen tvingar, så vitt vi vet, någon att tejpa upp sin mobil på sängstolpen och sedan hetsa upp betalande åskådare för att de ska hjälpa sig själva. Så vilka är mest de mest förnedrade? De som erbjuder något och får betalt. Eller kunder, världen över som betalar och i sin ensamhet stirrar på en skärm för att stilla sin sexuella drift? Svaret på den frågan är inte given.

The post Kan sexhandel lagstiftas bort? first appeared on Opulens.

SEXUALBROTT. Den som följer debatten om sexualbrott kan fås att tro att tingsrätterna befolkas av av snuskgubbar och kvinnohatare. Men riktigt så enkelt är det ändå inte, anser Lars Thulin. Här förklarar han varför.

Är tingsrätter snuskgubbar och kvinnohatare? Den som följer debatten om sexualbrott kan fås att tro det. Dels för att så få våldtäktsfall leder till fällande domar, dels för att rätten ställer frågor till offret, ofta en kvinna, om hur hon var klädd, om hon druckit och om hennes sexliv i stort och så vidare.

Detta kan tolkas som ett sätt att skuldbelägga offret. Men en person ska ha rätt att uppföra sig som hen vill och vara klädd hur hen vill utan att bli sexuellt ofredad och i värsta fall våldtagen. Därför rasar debattörer, journalister och feminister mot domstolarna.

Det är begripligt. Att som offer bli misstrodd och få sin heder och allmänna leverne ifrågasatt är självklart en mardröm. Så varför beter sig domstolarna som de gör? Är alla misogyna med en syn från forntiden på sexualitet? Tycker de att kvinnor får skylla sig själva?

Nja, som vanligt envisas verkligheten med att vara komplicerad och inte bara svart eller vit. Jag har inför ett par uppdrag som skribent både läst om bakgrunden till denna fråga och besökt ett par domstolar och följt när sexbrott avhandlas. Och då lärt mig så mycket att jag förstår problemet för juridiken.

Låt oss titta på det grova brottet våldtäkt. Enkelt kan man dela in det i ett par skilda kategorier.

Överfallet i den mörka parken. Person utan koppling till offret gör ett regelrätt överfall för att tvinga till sig sex. Detta är ofta juridiskt sett solklart. Att det finns en förövare är uppenbart.

Äldre personer som inte kan hålla fingrarna i styr. Typ en morbror som ger sig på en systerdotter eller en tränare som tar sig in i sitt flicklags omklädningsrum. Också ofta juridiskt enkelt. Åldersskillnaden mellan parterna och att offret ofta står i någon slags beroendeställning till förövaren gör fallet lätt att bedöma.

Klockan tre på morgonen i en lägenhet efter en trevlig kväll på krogen eller fest. ”Sedan ville hen. Men inte jag. Och hen fortsatte fast jag sade nej.” Betydligt svårare att döma.

Övergrepp inom ett fast förhållande/äktenskap. Mycket svårt för en domstol.

De två sistnämnda är tyvärr vanligt förekommande och mörkertalet är stort.

Var ligger problemet där? Dessa två typer av våldtäkt saknar som regel vittnen. Teknisk bevisning kan finnas, men den visar måhända endast att en sexuell handling ägt rum. Den säger sällan något om graden av samtycke.

Domstolen står då inför två faktum. Det ena är att ord står mot ord. Några otvetydiga fakta finns sällan. Det andra är att hela vårt rättssystem bygger på principen ”oskyldig tills motsatsen bevisats”. Den som är anklagad för något behöver sålunda inte bevisa sin oskuld. Det är åklagaren som ska övertyga domstolen om någons skuld.

Denna regel kan tyckas felaktig då personer som förefaller skyldiga kan gå fria. En motsatt ordning där någon måste bevisa att den inte är skyldig, är dock värre. Det är därför den bara tillämpas i diktaturer. Faktum är att sexuella övergrepp är allvarliga brott som döms hårt av allmänhet och domstolar. Att bli utsatt för dem är kränkande och ofta traumatiserande. Men det kan också vara kränkande och traumatiserande att bli oskyldigt anklagad.

Så hur ska då en domstol döma i ett ord-mot-ord-fall? Det finns bara en metod. Att noga lyssna på båda parternas berättelser. Därefter bedöma deras trovärdighet för att sedan fatta ett domslut utifrån berättelserna. Sålunda – vilken av parternas berättelse, är mest sann, objektivt sett?

Det är därför som till synes ovidkommande frågor om klädsel, allmänt sexualliv, grad av berusning ställs. Och de ställs inte bara till det förmodade offret utan även till den som antas vara förövaren. Men detta upprör av begripliga skäl ingen.

Låt mig ta några uppdiktade exempel. En nunna på väg tillbaka till klostret och som utsätts för ett sexuellt övergrepp i en mörk park, har större trovärdighet en kvinna som sexuellt utåtagerande besöker samma bar flera gånger i veckan och då blir påtagligt berusad. Samt går därifrån i sällskap med olika män olika kvällar.

Samma sak med eventuell förövare. En revisor och trebarnsfar som är ordförande i Hem och Skola och aldrig dömts för något, inte ens felparkering, har större trovärdighet än en missbrukande man som har flera domar för misshandel av kvinnor.

Detta är extrema fall för att förtydliga hur rättvisan kan resonera. För ett beslut måste tas. Någon ska fria eller fällas. Beslutet får stor betydelse för de inblandade. En förövare som går fri skapar ett trauma för offret som kan bli livslångt och försvåra ett fortsatt sexliv. En oskyldig som döms får resten av livet åtföljas av att ha dömts för ett avskyvärt brott. Och det kan förändra den personens tillvaro till det sämre på ett avgörande vis.

Det är därför som till synes onödiga frågor måste ställas. Helt enkelt för att syna trovärdigheten.

En fras som ibland hörs i debatten är ”ingen kvinna skulle ljuga om att hon blivit utsatt för ett övergrepp, eftersom det är så förnedrande”. Att detta är sant går inte att bevisa. Men om det vore så skulle inga domstolsförhandlingar behövas. Fällande dom skulle automatiskt förkunnas efter en anmälan.

Men dit vill nog ingen. Egentligen.

The post Består tingsrätterna av snuskgubbar och kvinnohatare? first appeared on Opulens.