ROMAN. ”’Naturlagarna’ är definitivt Eiríkur Örn Norðdahls bästa roman hittills. Han är en mycket skicklig stilist, vars språk är mycket uttrycksfullt,” skriver Thomas Almqvist som läst den isländske författarens överdådiga berättelse.

Naturlagarna av Eiríkur Örn Norðdahl
Översättning: John Swedenmark
Rámus

Den isländska författaren Eiríkur Örn Norðdahl föddes 1978 och bor i Ísafjörður. Han har gett ut ett 20-tal böcker i olika genrer. Däribland romanen ”Bron över Tangagata” som jag recenserade i Opulens 2021. Hans roman ”Naturlagarna” nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och föreligger nu i svensk översättning av John Swedenmark.

”Naturlagarna” handlar bland annat om vilken roll som tron kan spela i vårt vardagliga liv och hur den påverkar samhället och människorna.

Eiríkur Örn Norðdahl rör sig mellan motsatser

Eiríkur Örn Norðdahl är på sitt allra mest strålande berättarhumör och precis som i tidigare romaner rör han sig mellan högt och lågt, både när det gäller innehåll och form.

Han skildrar småstadslivet och vad det innebär att leva vid världens yttersta utkant. Han förenar stort och smått, vackert och fult, ljus och mörker, gott och ont och gör något mycket speciellt av allt det. Dessutom finns det mycket humor i berättelsen och ibland är den väldigt absurd.

Det börjar med att Islands yngste, vackraste och mest motvillige biskop, Jón Hallvarðsson, kallar 1925 till ett prästmöte i Ísafjörður för att befästa kristendomens kraft och motarbeta den utbredda hedniska folktron.

Under veckan som följer lever prästerna ett allt annat än kristligt liv på samma gång som allehanda märkliga händelser inträffar. Delar av staden begravs i ett bergskred och en djävulsk affärsman tar över stadens alla verksamheter.

Det nyss nämnda bergskredet drabbar en påfallande stor del av staden och skördar därtill dödsoffer. Gud, kallad Herran, vandrar omkring i för små kläder och tänder eld på hus. Många av prästerna utnyttjar prästmötet och super till ordentligt.

Allt utspelar sig under dessa sju dagar. ”Naturlagarna” är en lika vild som storslagen roman, som sprakar av karnevalisk språkglädje, samtidigt som filosofiska frågor ställs. Eiríkur Örn Norðdahl blandar fakta och fiktion med en enorm berättarglädje.

En paradoxal värld gestaltas med precision

Det ska också sägas att Eiríkur Örn Norðdahl är en skarpsinnig iakttagare och personskildrare med ett närmast intuitivt sätt att berätta. Människorna gestaltas som motsägelsefulla och mycket intrikata.

I ”Naturlagarna” gestaltas en värld som är gripbar men ändå på samma gång obegriplig. Han skriver med närmast nödvändig ironisk distans fast med inslag av både smärta och sorg.

Berättelsen innehåller ett myller av huvudpersoner, men det mesta koncentrerar sig runt biskop Jón.

Eiríkur Örn Norðdahls bästa roman

Trots en översvallande ordrikedom tappar Eiríkur Örn Norðdahl aldrig i koncentration eller intensitet, utan är genomgående exakt i uttrycket. Här finns också hela tiden en tankens klarhet som också avspeglar sig i språket. Han är en klurig och underfundig författare med mer än en räv bakom örat.

Den sjätte dagen blir allting lugnt i staden. Hundra präster har funnit Gud men förlorat honom igen. I romanen finns en stor skönhet men också skarpsinnighet och sensualism. Jag läser ”Naturlagarna” som en enda stor hyllning till livet och kärleken.

Romanen avslutas på ett så pass fantastiskt och överraskande sätt att författaren känt sig tvungen att skriva ett efterord för att förklara det.

”Naturlagarna” är definitivt Eiríkur Örn Norðdahls bästa roman hittills. Han är en mycket skicklig stilist, vars språk är mycket uttrycksfullt. Som läsare fullkomligen flyter man fram igenom romanens 690 sidor. Jag vill också ge en särskild eloge till John Swedenmark, som översatt berättelsen på ett ypperligt vis.

The post Eiríkur Örn Norðdahl på strålande berättarhumör first appeared on Opulens.

MUSIK. Lars Thulin besökte Island i somras. Där fick han en oväntad musikupplevelse när ett coverband framförde en 50 år gammal låt av Queen. Om detta handlar fredagens krönika.

Vad är definitionen på stor konst? Kanske verk som påverkar många människor och gör det i generationer efter att konstnären skapat verket? Att verket lever vidare trots att tidsandan helt ändrats?

Odödlig konst blomstrar på avlägsen ö

Dessa tankar kom i somras över mig på ett ställe som inte förknippas med just stor konst. Nämligen en musikpub i Reykjavik, världens nordligaste huvudstad. Tidpunkten var en lördagskväll och stämningen i lokalen mycket hög och förstärkt av alkohol.

På scenen stod ett utmärkt coverband. De framförde på ett enkelt och kraftfullt sätt hits från 1970-talet och framåt. Puben heter The Bookstore och är en före detta bokhandel där väggarna är täckta av hyllor med många meter bokryggar. Etablissemanget ligger mitt på Laugavedur, den långa nöjesgatan i staden där pubar och krogar trängs och mycket är öppet länge.

Publiken var en blandning av islänningar och turister från en stor del av världen. De skrålade med och lyckades skapa ett litet dansgolv i trängseln framför den minimala estraden där bandet lirade. Islänningar gillar inte att krångla till det, så gruppen hette helt enkelt The Bookstore Band.

Queen är Bookstore Bands favoriter

De fyra medlemmarna såg ut som motorcykelkillar med rötterna i vikinga-sagorna. Långt hår, skägg och svarta kläder som verkade ha hämtats från en fyndlåda i en secondhand-butik. Men bandet hade publiken i sin hand. Mellansnacket med lite tramsiga skämt om sex gick hem. Skratt och jubel från både den manliga och kvinnliga delen av publiken. Ett av gruppens favoritband är brittiska Queen, kvartetten som stod för en unik form av rock där olika genrer blandades. Queen föddes 1970 och hade sin storhetstid fram till 1991 då sångaren och förgrundsfiguren Freddie Mercury avled i sviterna av aids, 45 år ung.

Queens märkliga mästerverk

Queens mest kända hit är ”Bohemian Rhapsody”, pophistoriens måhända märkligaste, mäktigaste och mest magnifika melodi. Den fyller femtio år i oktober i år. Text och musik stod Freddie Mercury för. Den består av fem, nästan fristående delar: ett intro, en ballad, en operadel, ett avsnitt med hårdrock så ett outro, en coda. Mercury berättade att han satt ihop tre halvfärdiga låtar till en.

Skivbolaget var inte överdrivet entusiastiska när de hörde det hela. Dess producenter, marknadsförare och ekonomer fann många fel: den hade ingen refräng, bestod av för många olika akter, för dyr att spela in, texten nästintill obegriplig och låten dessutom för lång, nästan sex minuter. Dessa experters slutsats var klar: ingen radiostation skulle spela den.

Låten blev en succé för Queen

Queen tjatade och fick sin vilja igenom. Inspelningen, i en tid utan datorer som hjälpmedel, gjordes i fyra olika studior och tog flera veckor. Låten innehåller många maffiga köravsnitt, men någon kör fanns inte utan sången från medlemmarna i bandet dubbades gång på gång på en 24-spårs-bandspelare. Mega-låten var med på albumet ”A night at the opera”, som kom 1975. Till sist släppte bolaget låten på singel. Vilken snabbt klättrade till en första plats på Englandslistan och stannade där i nio veckor, blev Storbritanniens tredje mest sålda någonsin och en av 1900-talets mest nedladdade.

Varför tänkte jag på detta där i larmet och skrålet bland islänningar och turister?

Jo, när The Bookstore Band gav sig på ”Bohemian Rhapsody” när stämningen var som högst i lokalen, tänkte jag: nej, nej, den här är för svår, de kommer inte fixa att spela den bra, utan bara förstöra låten. Ingen kommer sjunga med. Musiken är för komplicerad och texten för lång och konstig.

Så fel jag hade. Publiken sjöng nästan unisont med i alla partier. Och bandet hade fått ner den bombastiska låten till hanterbart format och det vackra gitarrsolot satt där det skulle.

Tidlös musik ‒ lyssna!

Jag var förbluffad. Tänkte att om Freddie Mercury fått uppleva att hans femtio år gamla skapelse, hyllades och älskades av en ytterst blandad publik på en enkel pub på en ö i mitten av norra Atlanten, skulle han ha mått väldigt bra. Samt insett att han skapat just stor konst. Själv blev jag lycklig när jag fattade detta. Att det finns något som kan manifesteras och blomstra på nytt i princip var som helst, oberört av tidens tand.

Så ta nu och lyssna på låten och ta del av texten. Gitarristen Brian May har efteråt berättat att Mercury var en grubblare. Och att den märkliga texten på något vis handlade om honom själv. Fast han vägrade berätta på vilket sätt. Men opera-avsnittet var självklart. Mercury var utbildad i klassisk musik och inspirerades av den. En

Att texten är både dramatisk och obegriplig gör den bättre för då kan lyssnaren tolka det hela som hen vill. Publiken på puben tolkade nog inte så mycket. De bara avgudade låten och att få sjunga med för full hals. De älskade även coverbandet och kanske mest det faktum att Freddie Mercury skänkt detta mästerverk till världen.

En fråga infinner sig

Frågan man måste ställa sig är om berusade och glada pub-besökare på en vulkanö, helt nära norra polcirkeln, om femtio år kommer skråla med i låtar och kunna texter från dagens stora hiphopartister Kayne West, Eminem, och Drake? Jag tvivlar, men kanske beror det på att jag är en gammal gubbe på väg ut och som inte fattar något om musik…

The post Mästerverk av Queen fyller 50 år first appeared on Opulens.

MINNESORD. ”Jag har alltid försökt tillägna morfar minst en kväll när jag är på Island, och vi brukar laga musslor, lyssna på musik och skåla i goda drycker.” Gunnlaugur Magnusson minns sin namne och morfar som skulle fyllt 97 år på lördag.

Jag går bland gamla ekar,
över järnåldersgravar
och bortglömda murar

I århundraden har människor
levt här och dött.
Fränder har fallit
och så även de
finaste träd.

Gravhögar är monument
av sten och jord.
Monument om det förflutna,
men inte om de döda,

utan om de som levde
och som mindes
med stenar och jord.
De sörjande själarnas gemenskap.

Det är en kall januarimorgon, en måndag och barnen har gått till skolan, och jag tar en liten promenad innan jag inleder dagens arbete. Det har varit varmt på sistone, några plusgrader har sett till att ingen snö finns på marken, men just denna dag ligger temperaturen strax under fryspunkten och fukten från de föregående dagarnas regn bildar rimfrost på gräs och grenar, ett tunt skal med is på grusgångarnas lerpölar och halka under fötterna.

Det finns skönhet i denna kyla, livet kurar ihop sig och väntar på våren. Den spegelsläta sjön gjorde hösten så förälskad att den drunknade i sin egen skönhet, och vintern kom äntligen fram, blek från sitt ide. Några rådjur på åkern blir skrämda och studsar iväg när de hör mig komma gåendes – även melankoliska människor är farliga för dem.

Jag tänker på min morfar och namne som ligger på sjukhuset, väldigt gammal och väldigt sjuk. Han är den sista överlevande familjemedlemmen från sin generation och som sådan är han en länk i en lång kedja som sakta försvinner ned i oändlighetens ocean. Det för hela kedjan ett snäpp närmare sitt slut, men vi de efterföljande generationerna har lagt till några länkar till kedjans andra ände. Jag är nedstämd den här dagen, för jag inser att det riktiga slutet närmar sig för morfar och jag har aldrig befunnit mig i en värld utan honom.

Samtidigt omges jag av denna vardagliga januaridags omslutande skönhet. Himlen är vit, som om en filt dragits över världen, och frosten accentuerar dess stilla vithet. Det är vindstilla och så tyst som det kan bli på åkrar vid utkanten av en stad där trafikbruset alltid susar. En flock björktrastar tar sig sjungandes genom rönnbärsträdens grenar i den inhägnade hagen där lammen brukar beta om somrarna. Träden har sedan länge blivit av med alla sina bär så fåglarna hittar inte mycket att äta där, men de påminner om en annalkande vår.

Jag tänker på stillheten i mina morföräldrars hem, där det kunde bli så tyst att ingenting hördes förutom den gamla farfarsklockan tickande; en tystnad som bröts då klockan högljutt slog timmen, hel och halv. Och så tänker jag på alla gånger då allt annat än tystnad regerade i deras hem. Folk på middag eller fika, samtal om allt och ingenting, lekande barn, matlagning och musik, kramar och tårar, skratt och glädje, ibland gräl och tjafs – det var trots allt människor inblandade.

Psalmen “Heyr himnasmiður” låter i mitt huvud. Förmodligen för att jag tänker på morfar, den gamle körsångaren som sjöng med en stor klassisk kör i många år. Vi har lyssnat på musik tillsammans så ofta, och jag tror att jag har alla vinylskivor det går att få tag på med hans gamla kör. Jag kan fortfarande lyssna på hans röst mitt bland alla de andra rösterna, där summan av delarna blir till något mer när de flätas ihop till gudomlig skönhet, tidlös skönhet trots att den trycktes i vinyl för 50 år sedan. Det är tröstande nu när jag inte kan ringa honom som jag brukar och skåla med honom över telefon i de irländska kristallglasen han skickade mig så att vi skulle ha identiska glas när vi tog varsin whisky i varsitt land.

Jag har alltid försökt tillägna morfar minst en kväll när jag är på Island, och vi brukar laga musslor, lyssna på musik och skåla i goda drycker. Morfar sa alltid att man inte blir bakfull av gott vin. Det är förstås inte sant, men vem utmanar sin morfars sanningar på det tredje glaset. Med tårar i ögonen pratade vi iväg kvällen tills natten klev fram, mindes och sörjde tillsammans, gladdes åt vår gemensamma stund och framtiden som mina barn bär vittne om.

Min namne
snart hundra år gammal,
skålar i whisky och vin.

Löken finhackad
med en svensk kniv,
liten som kocken själv.

Låt oss koka musslor,
tillsammans två.

Låt musiken dåna.
Låt oss skåla
för det förflutna,
för framtid och själva stunden

Låt tårarna rinna,
två gråtmilda Gunnlaugur
doft av musslor och vitlök
i skägget.

Sådana stunder ska
samlas och firas

tillsammans två.

För vår sista nattvard
närmar sig snabbt.

Och sedan, en annan kall morgon, denna gången i februari, ringer min mamma och berättar att en ny tid inletts i världen. Den utan morfar. Han är fri från sitt lidande, hans kropp gav till slut upp, och ingen kan säga att den gamla kroppen inte dög bortom sin garanti. Den stora farfarsklockan i hans vardagsrum står tyst då ingen vevar igång den längre.

Sorgen smyger närmare mig, men jag sitter på ett tåg på väg till jobbet, 120 personer väntar på en föreläsning så Sorgen får snällt vänta. Sorgen kurar ihop sig på min axel, hakar fingrarna bakom mina ögonlock och trycker fram tårarna. Jag lovar Sorgen att sörja ordentligt när jag kommer hem. Jag ska då sitta i fåtöljen hemma som morfar byggde för 60 år sedan. Jag ska ta fram den irländska whiskyflaskan som han gav mig sist när han besökte mig och som jag har sparat i alla år (just för detta ögonblick) och hälla de sista dropparna i de irländska kristallglasen han gav mig och skåla med morfar en sista gång. Tills i kväll behöver jag hålla ihop, ingen anledning att skrämma andra passagerare och studenterna väntar. Sorgen viskar “OK. Men du kanske hinner gråta lite på kontoret också?” Ja”, svarar jag. ”Vi hinner gråta lite på kontoret också.” Sen gråter jag på tåget ändå. Sorgen glider om hela min kropp och väcker minnen om glädje, värme och närhet.

Jag rotar i minnets gömmor efter en dikt av morfars son, min morbror som dog mycket ung, och återkallar de sista raderna.

Men det tjänar inget att sörja
glada ögonblick,
förflutna stunder och år,
när ny sol stiger
med morgonen
och varje stund är dyrbar.

Snart ska vi resa en sten till minne av morfar, ett monument över honom men också över alla oss som lever och saknar honom. För om det är något jag lärt mig av honom och mormor så är det att ny sol stiger med morgonen och att varje stund är dyrbar.

The post Elegi över min morfar first appeared on Opulens.

FILMMAGI. Filip Hallbäck beundrar Pálmasons förmåga att förmedla “något tidlöst vackert i sina fenomenala bildkompositioner.”

The post Hlynur Pálmason – en lysande bildberättare first appeared on Opulens.

LIVSÅSKÅDNING. “Tvivlet växte och slog rot i hjärtat där tron ​​skulle ha etablerat sig. Tvivel är numera min första respons, tvivlet är inbyggt i mig”. I veckans essä skriver Gunnlaugur Magnússon om chocken att som barn tilldelas djävulens nummer 666 på ett kristet sommarläger och att därefter sakta förlora barnatron.

Kristina Lindquist skrev nyligen om sin sorg över sin svunna kristna tro i en uppmärksammad kommentar på DN-kultur, och Björn Wiman kommenterade texten kort senare i en krönika på samma forum. Medan Lindquist beskrev en personlig kamp som ledde till en utveckling från tron, där tvivlet över livets oundviklighet på grund av Guds outgrundliga planer och institutionens krav på ett alltomfattande varande för Gud, beskriver Wiman en mer senkommen ankomst till tron. Wiman beskriver troendet som något icke-binärt, alltså inte en fråga om att tro eller inte tro, utan som något som kan handla om varande i just institutionens olika traditioner, där man hittar sammanhang och mening i uttalandet av tusenåriga meningar och en meditation i nattvardens procedur.

Wimans beskrivning av religionens vardagliga tröst, om än otillräckligt, är en fin formulering av det Lindquist saknar från sin försvunna tro. Wiman kan finna sig i att vara en pendlare i tron, någon som besöker den och finner sig i den vid behov, medan Lindquist ser tron som något existentiellt alltomfattande och institutionellt och därmed krävande, till och med kvävande. Han kan vila som en nykomling i trons gemenskap medan hon som uppfostrad i tron var tvungen att lämna samfundet – trots att det ledde till känsla av saknad och ensamhet. 

Jag känner igen mig i de bådas texter om än mer i Lindquists reflektion än Wimans. Jag är uppfostrad i en tro som jag var tvungen att lämna och har saknat ända sen dess. Men jag har hittat ett lugn utanför tron som till vissa delar liknar Wimans lugn i tron. Genom att göra tvivlet till min hemvist och en gemenskap i det som Lindquist beskriver som tillblivelsens ödslighet. Nedan vill jag berätta lite om tvivlets tillkomst i mitt liv och om att hitta ett lugn i ateismens ödslighet.

När jag var sex år gammal fick jag en liten syster. Jag ville egentligen få ett föl eftersom jag hade fått rida en gång och verkligen älskat det. Jag hade till och med meddelat denna önskan flera gånger till mina föräldrar men nu fick jag en liten syster och inte ett föl trots det. Öppet köp gällde tydligen inte på syskon och kvittot kunde ändå inte lokaliseras.

Mina föräldrar hade precis börjat inse det faktum som de flesta föräldrar inser först efter att det andra barnet har fötts: att ett barn är inget barn men två barn är som tio. De bestämde sig därför för att skicka mig hemifrån ett par veckor medan de höll på att få fatt i vad det nya tillskottet till familjen betydde och få ordning på nya saker och rutiner.

Jag skickades till sommarlägret Kaldársel, lägligt placerat strax utanför min hemstad Hafnarfjörður på Island, och spenderade där två veckor i juni, strax efter att min syster föddes. Mamma hade jobbat på lägret flera somrar som tonåring, mina morbröder hade tillbringat somrar på lägret i sin ungdom och min morfar hade till och med deltagit i byggandet av husen där så det fanns ett slags släktkoppling till stället. Lägret drevs då som nu av KFUM och sommarlägret var därför ett slags kristet missionsläger, föreståndaren hade till och med rest världen runt som missionär. Jag gick på sommarläger där varje sommar, från sex år tills jag var tolv.

Det var ett liv som varvades av fullständig frihet och indoktrinering.

Minnena från sommarlägret är för det mesta ljusa, även om den första sommaren visade sig ha ödesdigra konsekvenser på ett personligt plan. De allra flesta av pojkarna (vi var bara pojkar de här veckorna) bildade lag runt fästningar (kojor) som byggdes ute i lavafälten, av lavasten och mossa, och lagen tillbringade sedan dagarna i krig med varandra. De häftigaste fästningarna byggdes över grottor och tunnlar så att de kunde utrymmas under mark vid behov och man kom då upp någon annanstans genom lavafältets naturliga tunnelsystem. Vi använde gamla brädbitar och pinnar för att tillverka vapen, för sådana leksaker fick inte tas med till sommarlägret, men det minskade inte vår krigslust nämnvärt.

Det var ett liv som varvades av fullständig frihet och indoktrinering. Vi sög i oss vattnet direkt från ån som rinner genom lavafältet vid lägret, undersökte grottor och fjällvandrade, berättade spökhistorier (upplevde till och med spöken ibland) och så var det såklart den stora idrottstävlingen på nationaldagen, 17 juni. Däremellan åt vi frukost, lunch, mellis och middag och fick då undervisning om Jesus, Gud, de tio budorden och Bibeln samt fick öva på både psalmer och böner.

När flera dussin ungar samlas på ett sommarläger på landet under två hela veckor finns det förstås mycket att organisera. Mängder böcker och serietidningar, leksaker och kläder följde med oss in i lägret och av någon anledning måste allt detta omhändertas. Lösningen som användes i Kaldársel var enkel. Alla föremål och plagg märktes med ägarens namn och ett utdelat nummer. Vi fick våningssängar och skåp med krokar och där skulle våra tillhörigheter samlas, tvätt hämtas och lämnas och så vidare, och vi som kom till lägret flera gånger behöll våra utdelade nummer. Och nu kommer vi till kärnan i denna berättelse.

Mitt sexåriga jag hade nyss ankommit till mitt första läger med ett gäng pojkar som lämnat Hafnarfjörður med buss tidigare under dagen. Vi blev dirigerade in i huset och till utrymmet där våra saker skulle lämnas. Pojken till vänster om mig fick numret 665 och pojken till höger om mig fick numret 667.

Jag fick nummer 666.

Jag kan inte minnas att jag skulle ha tänkt något särskilt om siffrorna innan vi anlände. Min mamma hade märkt alla mina saker med numret och sagt åt mig att akta mina saker så de inte skulle  tappas bort. Jag tyckte nog mest att 666 var enkelt nummer att minnas, men som vi lärde oss den sommaren var Adam inte länge i paradiset. En äldre grabb och förmodligen innehavare till något äldre syskon som beundrade Iron Maiden, vände sig till mig och sa: “Åh, du har 666! Vet du inte vad det betyder?”

Jag erkände min bristande kunskap med tystnaden, så grabben informerade omedelbart mig och alla andra att mitt nummer vore djävulens nummer och att jag därför vore märkt av djävulen. Jag tittade på de andra barnen och såg mig omkring efter en vuxen som kunde blanda sig i saken och den vuxne som klev in i rummet tonade omedelbart det hela ned och sa att det där med siffrorna inte vore något att ta på allvar, även om det stod i Bibeln som den som lyssnat på Iron Maiden påstod. Det var nästan som om svaren hade repeterats, som om personalen hade räknat med att dessa frågor skulle dyka upp. Men oavsett eventuella förberedelser såddes där fröet till livslångt tvivel i mitt hjärta den första dagen i det kristna missionärslägret i Kaldársel.

Numret 666 har funnits med mig sedan dess. Jag har fortfarande Enid Blyton-böcker märkta med mitt namn och nummer, Gunnlaugur Magnússon 666, skrivna med min mors finstilta handstil. Sexorna har långa spetsar, så smala att det knappt syns var de börjar och tjocknar sedan på väg nedåt till sin cirkulära form längst ner. Mitt namn och siffrorna blev sammanflätade i mitt sinne precis som de stod på etiketterna som mamma strök fast i mina kläder, skrev inuti mina gummistövlar och under foten på mina He-Man gubbar: Gunnlaugur Magnússon 666. Jag skrev siffrorna särskilt ofta som tonåring, inte minst efter att jag börjat intressera mig för tyngre musik och mer systematiskt utmana min tro. Det finns viss satanisk cred i att ha blivit tilldelad djävulens nummer som barn i ett kristet sommarläger. Jag skriver dem till och med ibland fortfarande bredvid mitt namn än idag.

Gunnlaugur Magnússon 666.

Det där med siffrorna är inget att oroa sig för sa den anställde i lägret för att lugna mig. Förmodligen var det Svenni, kanske var det forne missionären Benni. Det var åtminstone en av dem. Men det väckte ju frågor: om det finns något i Bibeln man inte ska bry sig om… finns det då andra saker man inte ska bry sig om i den? Vilka delar måste man bry sig om och hur vet man skillnaden? Jesus gick på Genesarets sjö, förvandlade vatten till vin och uppstod från de döda, återupplivade de döda och botade blinda och spetälska. Gud dömer levande och döda och vill inte att man ska ljuga, dräpa eller ha begärelse till den nästes hus och hustru. De budorden var det inga problem hålla, men det var svårare att inte säga ”Disus Krajst” eller ”Ou maj God” när något oväntat hände och om min näste hade skaffat en åsna hade jag aldrig kunnat undvika begär – en åsna är ju nästan som en häst. Oavsett, vi skulle ju absolut följa bibeln enligt Benni och Svenni. Men det där med 666 – det kunde vi strunta i.

Som de flesta isländska barn på den tiden var jag uppväxt med ett slags barnatro. Mamma och mormor brukade göra korstecken över mitt bröst innan de drog på mig kläderna när jag var liten, jag visste att Jesus föddes på julen, att Gud tog hand om en på natten och att man måste be sina böner innan läggdags:

“Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Ta hand om mormor och morfar och farmor och farfar och mamma och pappa. Jag vill verkligen ha ett föl. Och ta hand om mina kusiner och vänner också.”

Änglarna samlades i en ring runt min säng, Jesus satte sig i rummet och jag somnade övertygad om att allt var på rätt plats i världen och att den goda och kärleksfulla gudens osynliga hand skulle ta hand om mig och alla jag tyckte om.

Sedan blev jag märkt med djävulens nummer på en plats där vi ständigt bad till Gud och fick lära oss att följa alla hans regler. Jag tror att mitt unga barnasinne idag skulle ha uttryckt sin reaktion med orden What the fuck?!  Jag försökte verkligen förstå detta, jag läste till och med Bibeln. Jag läste den till och med igen! Det finns en särskilt typ människor som tror de kan läsa sig till förståelse av världen och akademiker (som jag) och kulturjournalister (som Lindqvist och Wiman) är nog överrepresenterade bland dessa. Jag blev i alla fall klokare av min bibelläsning om än inte troende.

Viljan att tro blev särskilt akut när det närmade sig min konfirmation i 14 års-åldern för jag tänkte inte bara konfirmeras för presenterna. Jag ville absolut inte vara en hycklare. Men det var ofta svårt eftersom tvivlet växte i mig med åren. Samtidigt verkade alla runt omkring mig tro på ett nästan oproblematiskt och oreflekterat sätt. Så jag kämpade för att tro och konfirmerades uppriktigt troende, men tappade tron helt kort senare. Och jag saknar den fortfarande.

Som Kristina Lindquist formulerar det så fint, saknar jag min tro, men förmår inte på något sätt frambringa den igen. Ett livslångt sökande genom bibelläsningar, läsning av andra religiösa texter, såväl kristna som Islam och Judendom, läsning av religionshistoria och historia i allmänhet, har endast gjort vägen tillbaka till tron längre för mig. Tvivlet som satt rötter gjorde mig ändå oförmögen att inte ta en ställning i frågan. Därmed kunde jag inte heller vara agnostiker.

När insikten blev klar att jag inte förmådde vara agnostiker läste jag mycket om ateism men med tiden slutade ateismen att vara en medveten del av min identitet, den behövde inte längre upprepade bekräftelser. Den utvecklingen snabbades nog på av att flera av ateismens framträdande företrädare var rakt av pinsamma och irriterande i sitt missionerande. Ateismen fanns bara där inuti mig – lite som min tidigare barnatro.

Samtidigt såg jag vad tron ​​gav till människor jag brydde mig om, människor som kämpade, förlorade nära och kära, förstod världens politiska komplexitet och fann samtidigt tröst och hopp i tron. Ofta i någon slags barnatro, men ändå. Jag har träffat många mycket mer religiösa människor än de isländska barnatroende. Människor som har kämpat med tron ​​filosofiskt och finner ändå tröst och hopp i den. Jag avundas dem alla och bryter därmed budorden, för vem begär inte tröst och hopp i en obegripligt stor, komplex och ofta grym värld?

Tvivlet växte och slog rot i hjärtat där tron ​​skulle ha etablerat sig. Tvivel är numera min första respons, tvivlet är inbyggt i mig, inte minst när det gäller mina egna vägval. Tvivlet är också det verktyg som är mest användbart för mig på jobbet, att ständigt ha med sig en kritisk blick. Den är så naturlig för mig att jag ofta medvetet måste lägga tvivlet åt sidan och ignorera det. Sluta tvivla om min tro och bli ateist. Hellre ett bestämt beslut än agnostiskt tvivlande. Håll tillbaka tvivlet med oåterkalleliga beslut. För det enda ateisten kan ta för givet är de värderingar hen skapar åt sig själv och att meningen med livet ligger i livet här och nu och inte bortom det.

Ateisten måste spendera sitt liv på ett anständigt sätt och göra gott mot andra av inga andra drivkrafter än de egna. Hen måste utgå från att en god människa är en människa som gör goda handlingar, som försöker göra livet för andra en smula bättre när hen kan men också att det inte behöver leda till några direkta fördelar för hen själv. Det finns dessutom varken belöning eller straff bortom döden. Det finns bara här och nu. Och det finns tröst i den insikten. Det finns ingen plan, det finns inget jag måste jaga bortom mitt varande nu. Det finns ett absolut slut för mitt liv. Och jag är ansvarig för mitt liv gentemot mig själv och mina medmänniskor. Jag är ansvarig för mina val, mina handlingar och de konsekvenser de har, och när mitt liv väl tar slut återförenas jag med livsalltets materia, återlämnas som ett glas vatten till floden, i ett universum av materia som fortsätter vartåt det nu än kommer hamna. Mitt ansvar avgränsas därför till livet som får ett värde i sig, utan en meningsbärande storhet bortom livet.

På något vis önskar jag att jag hade kunnat glädje henne med ett dop.

Jag bor nu i ett av de mest sekulariserade länderna i världen och mina barn är inte döpta eller uppfostrade i kvällsböner eller bibelberättelser. Det var omöjligt att uppfostra dem i en religion jag och min fru inte längre tillhörde, trots ett rejält om än inte alltid explicit uttryckt tryck från släktet. Dock minns jag min farmors besvikelse över att vi inte döpte barnen ”men det är en så fin tradition!”. På något vis önskar jag att jag hade kunnat glädje henne med ett dop, men även om jag inte tror på orden som uttalas, eller ritualernas sakrala genomförande kändes det som hyckleri att delta i en ceremoni och lova att uppfostra våra barn i kristen tro, när vi inte hade den minsta avsikt att göra det.

Samtidigt har vi försökt uppfostra barnen med kunskaper om religionen, dess innebörd, rötter och mening. Vi firar ju jul, tar ledigt kring påsk och myser ned oss varje advent – de måste ju ha någon kunskap om varför dessa högtider firas i våra samhällen. Men trots våra försök att förklara religion och tro för barnen på ett sympatiskt och empatiskt sätt är nu mina döttrar om något ännu mer övertygade realister och ateister än vad jag är, som det här samtalet med min yngre dotter exemplifierar:

5-åring: Där är månen, pappa. Där finns alla döda människor som kom till himlen.
Jag: Jaha, ok. Vad gör de där?
5-åring (lakoniskt): Ingenting. De är döda.
Jag: Du vet, vissa tror att man kommer till Gud efter döden…
5-åring: Det finns inget gud.

Jag har inte längre något behov av en idé om ett liv efter döden, det finns ingen tröst i det längre för mig, och jag kan inte som Wiman delta i kyrkans samfund och välja ut de delar jag vill tro på och delta i och förkasta andra. Men jag förstår och minns hur det kändes och varför man väljer att göra så. Man deltar i ett samfund, en institution bortom sig själv och hämtar tröst däri. Men kristendomen som institution är problemet för mig, det grundläggande är att gud dömer levande och döda längs obskyra regler, att Jesus frälsar de som tar emot honom med hela sitt hjärta och kyrkan är institutionens manifestering i samhället. Jag förmår inte gå in i den institutionen mer än som en tillfällig gäst.

Det kanske hade varit rätt ändå att uppfostra mina döttrar med en smula barnatro, om än bara för att jag inte ska rysa av deras svar när vi diskuterar existentiella frågor. Men Jesus skulle nog vara emot hycklare nu som då, och trots allt vill jag som ateist vara en god människa och undvika hyckleri. Kristendomens svar är alltomfattande, som Lindquist skrev i sin essä, ”ett svar som utesluter alla andra”. Ateismen är också ett svar som utesluter, den utesluter ju religionens svar, men å andra sidan öppnar den för tillblivelse bortom religionen. En tillblivelse obunden av institutionen, ett liv i frihet om än – som Lindquist skriver – emellanåt existentiellt ödsligt.

Men livet har sina oväntade vändningar, jag, den troende lille pojken som önskade sig en häst hellre än en syster har numera en ateistisk dotter som vill inget mer än att få en liten syster. Hon får åka till stallet och rida hästar en gång i veckan istället. En annorlunda gemenskap i en annorlunda institution.

The post Helgessän: Att hitta ett lugn i ateismens ödslighet first appeared on Opulens.

EXIL. “Vatten är en väsentlig erfarenhet var man än är i världen men trots likheter mellan de nordiska länderna skiljer sig förhållandet till vatten.” Gunnlaúgur Magnusson är född på Island men sedan många år bosatt i Sverige. I sin essä “Tiden och vattnet” berättar han om sina upplevelser av de bägge ländernas förhållningssätt till vatten.

Reaktionen är omedelbar när startpistolens ljud ekar genom kroppen. Jag skjuter iväg mig uppåt och framåt, armarna tätt ihop nedanför mitt bröst. Jag tittar rakt fram, drar ett djupt andetag innan jag vänder huvudet ned mellan armarna och rätar ut kroppen på nedvägen. Fingrarna gör en reva i vattnet som öppnas, sväljer mig hel och omsluter mig tätt. Jag känner svalheten av vattenmolekylerna dansandes på min nyrakade kropp – en obeskrivlig känsla där hela kroppens yta känns av på en och samma gång.

En vågrörelse från höften trycker mig framåt genom vattenmassan, först mot djupet, sedan mot ytan som bryts tio meter längre fram. Jag gräver mig fram med flygande armtag till bassängens andra sida, vänder blixtsnabbt, trycker mig som en missil från väggen och tar tre simtag innan jag andas första gången efter dykningen. Tempot jämnas ut, andningen görs regelbunden till vart tredje armtag – ända till slutspurten där all kraft går till armar och ben. Slutspurtar avgör medaljplatser, poäng till laget och möjligheter till tävlingsresor.

Jag var en vattenvarelse i tonåren. Träningen upptog mer än ett dygn av min tid varje vecka, varav ungefär 16 timmar var i vattnet. Därtill kan många timmar läggas där vi i laget umgicks efter träningarna i de varma bassängerna som är så karakteristiska för isländska simhallar. Jag hade den jämna, nästan konstlade solbrännan på somrarna och det klorblonderade håret som är så vanligt bland simmare, strävt som en hästman. Vattnet, svalt i poolen och varmt i bassängerna, var mitt liv. Där var mina bästa stunder som tonåring, min tävlingsinstinkt och uthållighet smiddes där, tillika mina starkaste vänskapsrelationer. Än idag inleds vännernas sammankomster med ett besök i ett badhus och dopp i en varm bassäng. Kropparna trycker dock ifrån sig större volymer vatten än förut. Vi avslöjar på så sätt ett samband mellan Arkimedes princip, ålder och ölkonsumtion.

Skulle jag importera en sak från Island till Sverige vore det denna varma-bassängkultur.

Jag besöker gärna badhusen dagligen när jag är på Island. Numera har jag oftast både mina barn och ibland några av deras kusiner med mig. Då är besöken oftast något längre och vi vistas mest i lekområdena och de svalare bassängerna. Om jag är själv där, vilket händer på grund av både arbete och begravningar, blir det korta besök, en snabb dusch under de breda duschmunstyckena och ett dopp i ett par av de varma bassängerna tills kroppen känns avspänd och varm intill benmärgen. Lite längre dusch på utvägen. Hela ceremonin tar kanske 30 minuter men det känns som att jag laddar upp värme ända in i själen. Det handlar inte bara om värmen utan om hela upplevelsen, lukten, känslan av vattnet, rösterna från stammisarna som diskuterar och löser världsproblemen, mörheten i muskelknutor som mjuknar upp. Skulle jag importera en sak från Island till Sverige vore det denna varma-bassängkultur. Svensk badhuskultur betraktar simhallar som inomhusstränder, man dräller där i timmar, äter till och med mat vid bassängkanten. Men medan bassängerna på Island ger värme, är klimatet för hårt, vintermörkret för långt, mina tankar blir för små och samtalen för upprepande. Besöken är livsviktiga, men sen måste jag hem igen. Jag lever i evig pendel mellan längtan och ”låt mig vara”.

Eftermiddagens skuggor
anropar ångesten.
Korpen krackar vid kyrkogård.
Hemvägen är lång.
Längst när man är hemma.

Jag känner ett behov av att besöka Island, helst en gång om året. Detta hemland som jag lämnade för 19 år sedan. Jag och min hustru, då alldeles nygifta och nyexaminerade lärare skulle bara bo i Sverige några år, men vi återvände aldrig mer än som gäster. Tiden rann som vatten mellan våra fingrar och helt plötsligt hade vi bott längre i Sverige än vad vi hade minnen av på Island.

Jag saknar inte att bo där och jag vill inte bo där. Jag längtar efter att längta till att bo där, men jag längtar det inte alls. Min längtan efter att längta är ett uttryck för mitt dåliga samvete gentemot alla som bor kvar och alla som flyttat tillbaka. Vi påminns hela tiden om vårt svek genom frågor som ”ni funderar inte på att flytta hem?” och ”ska ni aldrig komma tillbaka?”

Nej. Svaret är alltid nej, men det måste bäddas in i rättfärdigande där vi räknar upp det vi saknar där och det vi har där vi bor. Arbete, ekonomi, kontakter, väder, närhet till Europa. Och nu är barnen så stora och rotfasta att det känns för sent även om det gick.

Däremot längtar jag dit, både till vår familj och till våra vänner, men jag känner också ett nästintill existentiellt behov av att ”ladda”. Laddningen kan göras på flera olika sätt. En favorit är att lägga sig i mossan ute på landet, känna doften av kråkbärsris och vildtimjan, lyssna på ljungpiparen, enkelbeckasinen och spoven och titta på den ofantligt breda himlen. En annan favorit är sitta vid en å, min favorit är Brúará (Bro-å), himmelsblå med omöjligt vackra, djupa, vitbubblande forsar som man kan stirra ned i och bli ett med tiden. Man kan ta ett dopp i en varm bassäng. Man kan dricka det iskalla isländska vattnet. Om jag gör dessa saker då och då, håller jag rötterna levande trots att jag vet att de aldrig kommer att få fäste där igen.

Vatten är viktigt. Det måste omsluta mig, och jag måste omsluta det. Jag måste erfara det, känna det, uppleva dess kraft. Vatten är en väsentlig erfarenhet var man än är i världen men trots likheter mellan de nordiska länderna skiljer sig förhållandet till vatten. Vi lever med vatten på olika sätt, på Island och här i Sverige, och skillnaderna är en central del av min erfarenhet i de två länderna jag kallar hem trots att jag inte känner mig hemma i något av dem.

En bäck
porlar raskt förbi
Den är lite sen
för ett möte
med älven.

Det första vi märkte när vi kom till vad som skulle bli vår sommarstuga var ljudet från bäcken. Den trillar nedför en liten ravin precis på andra sidan tomtgränsen och lugna och soliga aprildagar, som dagen vi blev förälskade i stället, hörs den mycket bra. De första åren försvann bäckens ljud under sommaren och den blev tyst efter mitten av juli, men efter att skogen avverkades till kalhygge uppe på kullen är det färre törstiga rötter som tar sin andel av vattnet, så nu hörs porlandet året runt.

Ravinen är en miniatyr, mer en springa. Tillräckligt brant för att kallas ravin, men ofarlig och spännande för små äventyrare och den smala grunda bäcken kan man följa långt upp in i skogen och högt upp på kullen. Där kan man leta efter grodor, hoppa över ”helvetesgap” och segla barkbåtar medan de vuxna lusläser skogens botten efter svampar. Bäcken rinner förbi vår lilla sommarstuga så vi kallar den Lækjarkot (Bäckstugan), en liten referens till vår gamla hemstad. Ett av flera sätt med vilka vi knyter ihop våra två hemländer i vardagen.

Lite längre fram hamnar bäcken i ett åkersdike som samlar fler små bäckar som sakteligen växer till en å som längre fram förenas med Eskilstunaån – grunden till mänsklig bebyggelse här redan på stenåldern och till Fristadens stolta förflutna som industristad från 1500-talet. Längst nere i ravinen nedanför vår stuga finns murrester på varsin sida bäcken och enligt en av stuggrannarna fanns en kvarn där för mycket länge sedan. Tidigare var kvarnstenen synlig men den har gått förlorad nu. Bönderna dammade bäcken högt uppe i skogen och släppte sedan ned vattnet när det var tillräckligt för att mala ett par säckar säde. Kvarnen och dammen är i princip glömda och nu finns inget som påminner om dem förutom murrester som snart kommer vara helt överväxta.

Bäcken tillhör tydligen människorna och bävrar gör bäst i att hitta något annat ställe för sin damm.

I Mestaskogen, nära vårt hus, rinner det en något större bäck än den på landet. Den rinner från Borsöknasjön, där vi brukar kvällsbada, och förenas med åkersdiken som leder längs Västerleden till Eskilstunaån och sedan Mälaren. Västerleden var förr i tiden en bred å och det finns många lämningar som tyder på att den länge var en viktig farled. Det är den fortfarande, men nu seglar där mullrande plåtburkar på en asfaltså, frustrerade över mopedbilar som saktar ned trafikens hastighet.

Mestaskogens bäck har också dammats upp under många år, inte av människor utan av bävrar som har byggt en imponerande damm och ett rejält bo vid den. Nu byggs dock ett nytt bostadsområde i utkanten av Mestaskogen och häromdagen såg jag en grävskopa stå vid bäverboet sönderraserat. Bäcken tillhör tydligen människorna och bävrar gör bäst i att hitta något annat ställe för sin damm. Och om några år kommer endast de gamla skyltarna där det står Bäverstigen vittna om den gamla bortglömda bäverdammen.

Att sitta på altanen vid stugan, äta min frukost och dricka morgonkaffet, lyssna på bäcken, brisen i björkarna och på fåglarna (göken om man har tur) är mitt lyckoställe här i Sverige – dit tar jag tankarna när livet är tungt. Där söker jag respit från mig själv och där kan jag också ladda. Jag njuter nästan av myggbetten på kvällarna när jag står ute och diskar med sjövattnet. Med några droppar blod återgäldar jag en del av min skuld till skogen för alla svampar och blåbär; ju fler myggor som biter mig, desto mer mat för alla fladdermöss, tornseglare och grodor. Jag blir på så sätt bokstavligen en del av livriket på min favoritplats i Sverige. Men jag får vara försiktig för tanken blir lätt svindlande. Jag är en tillfällig gäst här. Vattnet som rinner i bäckarna, bäckar som varit föremål för människors arbete och tankar i hundratals år, är på en och samma gång en påminnelse om att “leva i nuet” och om hur livet pågår i evigheters evighet bortom alla enskilda människors (och bävrars) tankar och planer i nuet.

Att sitta en stund
vid en svallande å
och stirra ned
i det vitforsande blå,
medan evigheten störtar förbi

Det är något magiskt med vatten i naturen. Jag hade en stor bäck bakom mitt hus i
barndomen, och den bäcken växte också till en å längre ned i den lilla hamnstaden. Vid
bäcken ägnade jag ofantligt mycket tid – fiskade, vadade, hoppade på isen och gick ibland upp på fjället ovanför bostadsområdet för att fiska i sjön Urriðavatn (sv: Öringssjön) där bäcken hade sitt ursprung. Om sjön var isolerad när jag var liten, är den nu flankerad av en golfbana på den ena sidan och ett bostadsområde på den andra, vilket är talande också för hur snabbt det isländska samhället växt under åren jag varit borta. Så mycket kan ske på några få år.

Alla vi som flugit till Island för att se glaciärerna har genom det bidragit deras död.

Vattnet är klart i de flesta vattendrag på Island, det vill säga om de inte rinner från
glaciärerna, gråbruna av den gyttja glaciärerna tränger fram med sina rörelser. Glaciärer är fascinerande, vackra och farliga där de står i all sin mäktiga tyngd och gömmer dolda världar av berg, raviner och vulkaner under sin gigantiska vattenmassa. Om något är en metafor för tid är det glaciärerna och deras åar. De har funnits där i 10.000 år, oöverstigliga kvarlevor av istiden. Till synes står de stilla, en oerhörd anhopning fruset vatten som överlevt generationernas generationer. I verkligheten rör de sig fram och tillbaka hela tiden, nu mest tillbaka på grund av människans kortsiktiga klimatignorans. Alla vi som flugit till Island för att se glaciärerna har genom det bidragit deras död. Den lilla glaciären Ok är till exempel nu för evigt borta. Ok är död! Länge leve Ok! Även de mest storslagna monumenten om tiden
själv smälter bort i människans varma händer.

I vissa isländska sjöar är vattnet så klart så att man kan se flera meter genom vattnet till botten. Att stå vid en sådan sjö en dagsljus sommarnatt och lyssna på islommens vemodiga läte ger mig en känsla av en relation till världsalltet genom dess resonans med vemodets strängar i mitt bröst.

Att stanna till och ta en klunk från en klar å eller bäck var en naturlig del av min
barndom. Till exempel rann ursprunget till vattentäkten i min forna hemstad, Kaldá (Kallå) genom KFUMs sommarkollo mitt i ett gigantiskt lavafält strax utanför stan. Där sprang vi runt i krigslekar på somrarna, byggde fort, bytte guld (slipad sandsten) mot fångar och slängde oss ned på magen och sög i oss vatten ur ån när vi blev törstiga mellan gudstjänster och måltider.

Detta är en krass skillnad mot livet i södra delarna av Sverige, där åarna är gröna och
sjöarna varierar mellan grönt och rödbrunt. Å andra sidan går det att svalka sig i dessa
vattenmassor en icke oansenlig andel av året, till skillnad från de iskalla sjöarna och åarna på Island. Det finns en liten sjö nära stugan där vi badar varma sommardagar, lånar grannens roddbåt, tar vatten ifrån för diskandet och på vars spegelsläta yta man kan stirra under lugna kvällar. Det är så man bygger minnen. Jag har endast en enda gång simmat i en sjö på Island, då iklädd våtdräkt, men däremot har jag simmat i en underjordisk och glasklar varmvattenkälla, dold i en spricka och som hålls hemlig för utsocknes.

Det bästa med livet i Sverige är kvällsdopp i sjöar och åar varma sommardagar. Barnens badbehov överträffas endast av deras glassbegär, så en uppsättning badkläder och handdukar i bilen för att kunna ta ett dopp på dagsutflykter är en nödvändighet. Sjöarna må vara brunaktiga och åarna slingrar sig gröna förbi, men mina varmaste minnen härifrån är av språng med döttrarnas händer i mina från bryggkanter, där vi landar i det friska vattnet och jag trycker upp deras små kroppar mot vattenytan samtidigt som jag själv sjunker. Det är en samling minnen om avslappnande anknytning, roliga, härliga och underbara.

Jag lärde mig simma i simhallar. Mina döttrar har lärt sig simma i naturligt formade miljöer, precis som sin gammelfarfar

På Island håller vi oss till simhallarna, med de varma bassängerna runt den stora poolen. Kostnaden är så låg att vi ibland går dit två gånger om dagen. Men simhallarna är ju förhållandevis nya, och medan simkunnighet var länge bristfällig på Island, fanns det länge människor som försökte lära unga denna livsnödvändiga konst, i de miljöer som erbjöds.

Min farfar fick till exempel lära sig simma i lugn, grund, solvärmd pöl i en glaciärå,
nära sitt hem. Hans far, min farfarsfar, hade lärt min då nioårige farfar simtagen på en stol i köket. Han klarade sig så bra i simskolan och fick sånt beröm att han blev en simmare hela livet ut. Fram till pensionen stod han vid simhallsdörren när den öppnade, både lördag och söndag, och när han blev pensionär simmade han en kilometer varje morgon tills han blev närmare 90 år. Hans uppmuntran och exempel och flitiga besök i simhallen med mig som barn lade nog grunden till att jag började simträna. Men på sätt och vis har mina barn upprepat farfars erfarenhet mer än min då de har lärt sig simma i sjöar och åar. Jag lärde mig simma i simhallar. Mina döttrar har lärt sig simma i naturligt formade miljöer, precis som sin gammelfarfar. Tiden kröker sig och erfarenheterna flödar genom oss om och om igen.

Gråregnig himmel spräcks
och solens stavar sträcks
mot havets oändliga yta.
Hem hämtas själar från djupet.
Åskkören var hes.

Jag ser ut genom balkongdörren och lyssnar på regnet. Det har regnat hela denna majsöndag, tydligen åskade det när jag sprang, men jag missade det på grunda av hörlurarna. Det är två anledningar till att jag lyssnar på regnet, det är ett lugnande bekant ljud, och sen hoppas jag på mer åska. Jag blir fortfarande barnsligt förtjust när det åskar, de enda gångerna jag upplevde det i min ungdom var utomlands. Jag älskar blixten och njuter av mullret. Vår långa balkong ger utmärkt utsikt så det går att ta in naturens storhet i säkerhet.

Att sakna regnet var något jag aldrig inbillade mig skulle ske efter alla regniga somrar i
min ungdom, men de kalla svenska vintrarna när det ibland regnar ytterst sparsamt mellan december och mars kan jag känna en ihärdig saknad som drar inuti bröstet. Då löser vårens åskväder upp frustrationen. Jag minns en riktigt torr, varm vår när åskan hängde i luften, mullrade och blixtrade men inte en droppe föll, hur hela existensen viskade varmt: ”men regna då”.

Regnet på Island är ständigt, torkan är sällsynt, det är inte bristen på regn som gör
människor frustrerade där, det är överflödet. I städerna vid kusten där de blåser mycket faller det oftast sidledes. Regnet blåser in från havet, regnet är havet som blåser in. De få minnen jag har av lugnt regn är från resor till olika sommarstugor in mot landet som mina föräldrar hyrt över en helg eller vecka. Eller regndroppar på ryggen på simträningar i utomhusbassänger. I ungdomen arbetade jag flera somrar i kommunalt trädgårdsarbete, ett bra trick var att paxa en buskig rabatt – ”jag kan rensa ogräset där” – och sedan slumra till i skydd från arbetsledaren med ljudet av regn droppandes först på löv och grenar och sedan på galonkläderna. Man vaknade till när det var dags att vända kassetten, musiken blandades ihop med regnljudet i hörlurarna vars svamp sög i sig fukten inuti luvan.

Regnet strömmar sällan rakt ned där som det kan göra här, när det är nästintill som om någon häller ur en gigantisk hink. Visst, ibland hinner inte brunnarna med där heller, men då är det också en pågående storm vilket gör att regnet återigen kommer sidledes. Man känner igen turisterna då, det är de som försöker går runt med paraply i ett patetiskt försök att skydda sig från det inblåsande havet.

Det finns få saker som jag saknar lika mycket som att se ut över horisonten.

Havet och regnet. Ett slags gudomlig kraft som är allestädes närvarande på Island,
särskilt i hamnstäderna. Man ser det, hör det, känner det, luktar och smakar det. Man hadealltid några klasskamrater vars familjemedlemmar var till sjöss. Lukten från fångsten och från smältfabrikerna genomdränkte staden någon gång i veckan, och oväder väckte oro i hela befolkningens bröst.

Det finns få saker som jag saknar lika mycket som att se ut över horisonten, en rak linje där himmel och hav möts, vetandes att ingenting finns bortom det på tusentals kilometers avstånd. Många bondgårdar på Island har hetat Heimsendi (Världens ände), och om man tar sig tid och tittar mot horisonten inser man varför det namnet valdes. Som rockbandet Botnleðja från min hemstad sjöng: „Við búum á barmi hins óbyggilega heims“ (sv: vi bor på den beboliga världens kant). Horisonten där är evig och i jämförelse verkar den svenska horisonten, särskilt på östkusten, på låtsas. Finland kanske inte syns, men det är liksom där – precis bortom det synliga. På Island verkar himmel och hav mötas på riktigt vid den eviga horisonten. Himlen suger upp havet där för att släppa loss det över människor och glaciärer.

Havet upptar ofta mina tankar, och jag kan förlora mig själv i att se på det, oavsett om
det är lugnt eller argt, men jag gillar inte att bada i havet, här eller där. En av mina simvänner på Island blev havssimmare och simmade dagligen i Atlanten. Han har tvingat mig att testa några gånger. Det är såklart alldeles för kallt, men jag verkar inte kunna bli tillfreds med havsbad vart jag än är i världen. Det är smutsigt och slemmigt och fullt med odjur. Här känns det skitigt, på Island för kallt och vid medelhavet kan jag knappt bada mina fötter, tankarna söker sig till alla människor som förlorat sina liv där på flykt.

Havets livgivande dödlighet är evigt närvarande på en ö, hur många musiktexter handlar inte om det? Sjömän som givit sina liv, ibland till och med nära land. Min farbror dog i en räddningsaktion när en båt förliste strax utanför Västmannaöarna där han var läkare när jag var två år. Han och två andra försvann i havet som aldrig lämnade tillbaka deras kroppar. Det är ett ärr i släkten som sträckt sig in i hjärtat också på oss som inte minns händelsen eller honom. Det kanske är därför som havet är förknippat med döden i mina tankar.

Havet är för stort. Det är vackert att se på, även när det är skrämmande, argt, mörkt och stort. Men det är för evigt. Det är det största som finns, glaciärer är minimala i jämförelse. Havet är större än tiden och det håller isär mina hemländer, trycker sig emellan dem och håller dem från varandra. Havet gör resor långa och människor försumbara.

Och oavsett hur väl jag mår på min favoritplats i världen, där bäcken porlar förbi, så
måste jag hem och ladda. Det får inte gå för lång tid. Jag måste ta ett dopp i värmen och dricka av Kallåns vatten. Jag måste se en riktig horisont och känna doften av de arktiska örterna. Jag måste höra islommens vemod eka över en isklar sjö.

Jag måste resa över oändligheten
och se på en vit fors
i en himmelsblå å
medan evigheten störtar förbi.

The post Helgessän: Tiden och vattnet first appeared on Opulens.

VÄRLDSFILM. Under pandemin har vi gjort färre resor – världen har på ett sätt “krympt” för oss. Det vill “K-special” i SVT råda bot på med en satsning i höst på sex filmer från jordens alla hörn. Resan går från Island till Iran, via bland annat Kuba och Afghanistan.

Serien börjar med dokumentären “Undantag – isländsk konst på paus” den 8 oktober och avslutas med “Amos Oz – det fjärde fönstret” den 26 november. I den sistnämnda filmen skildras den bortgångne israeliske författarens liv och dubbla tragedier. När Amos Oz var tolv år gammal begick hans mor självmord och några år före hans död bröt hans dotter all kontakt med honom efter anklagelser om fysiska och psykiska övergrepp.

TT NYHETSBYRÅN

The post “K-special” reser jorden runt first appeared on Opulens.

BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.  

1.

Tractatus Philosophico-Poeticus av Signe Gjessing
Recension av Erik Bovin
Översättning av Helena Boberg
Modernista

En  poetisk-filosofisk omskrivning av Ludwig Wittgensteins magnus opus av en poet som visar att de danska poeterna besitter ett mod och ett självförtroende som det svenska så kallade avantgardet saknar. Det, och mycket annat, kommer Erik Bovin att tänka på när han läser Signe Gjessings senaste diktbok Tractatus philosophico-poeticus (2019), i utmärkt översättning av Helena Boberg.

Gjessing har inte låtit sig smittas av den analytiska filosofins torra språk. Dikten är av en lekfull, vågad och underfundig karaktär. Poesin vinner snabbt över filosofin. Hon har troligtvis inte haft samma sanningsanspråk som Wittgenstein. Hennes precision är i första hand poetisk. Gott nog. Det betyder inte att det är lättläst. Det tunna häftet med sina gåtfulla fragment är som gjort för långsam avnjutning och – inte minst – omläsning.

Ett tunt häfte om varat, världen och universum. Pretentiöst om något – ändå fungerar det.

2.

Väder av Jenny Offill
Krönika av Robert Myhreld
Översättning av Alva Dahl
Natur & Kultur

Amerikanska Jenny Offill är avgjort intelligent, fyndig, roligt ironisk, i besittning av en skarp penna. Hon skriver med en omfamnande värme vilket är fint. Hon verkar genuint gilla människan. Lizzie, huvudkaraktären, är bibliotekarie, hennes karl är doktor i klassisk filologi och deras gemensamma barn bär på funderingar och idéer som bara är förunnat dessa unga människor. Lizzie är även den osynliga och som alltid ouppmärksammade hjälten, fånge i den konventionella och förväntade kvinnorollen med kravet att vårda omvärlden.

Att vara fru och moder kräver en del, men till detta kommer en aktivt missbrukande bror som hon försöker hålla flytande. Denna broder blir helt plötsligt även far. Vem skyndar då till?

Romanen har internationellt blivit matad med goda vitsord – och Robert Myhreld gör inte en diametralt annorlunda läsning En bok som är fryntlig, underhållande, underfundig, kunnig – och hela tiden med en glimt i ögat.

3. 

Bron över Tangagata av Eiríkur Örn Norðdahl
Recension av Thomas Almqvist
Översättning av John Swedenmark
Rámus

Bron över Tangagata är en lustfylld kärlekshistoria mellan dels berättaren Halldor och hans granne Gyða, och dels mellan Halldor och den lilla staden Isafjörður på Island. Örn Norðdahl rör sig mellan högt och lågt, både när det gäller innehåll och form.

Örn Norðdahl skildrar småstadslivet och hur det är att bo i världens utkant. Han förenar stort och smått, vackert och fult, ljus och mörker, gott och ont till något alldeles eget. Han är en skarpsinnig iakttagare och väldigt intuitiv i sitt sätt att berätta, när han gestaltar människorna som intrikata och motsägelsefulla. ”Bron över Tangagata” är en bok om kärlek men också om livet och livets tragik. Såsom han skildrar världen, gör han den gripbar men ändå på samma gång obegriplig, vilket förbryllar en aning. Här finns både nödvändig distans och ironi, men framför allt en försonande humor.

Kristallklart genomskinligt – och samtidigt enormt uttrycksfullt.

The post Boktips: Från dansk poesi till isländsk kärlekshistoria first appeared on Opulens.

ROMAN. Bron över Tangagata är Eiríkur Örn Norðdahls femte till svenska översatta roman. Det är en ytterst vacker kärlekshistoria, som jag blev varm i hjärtat av att läsa, skriver Thomas Almqvist.

Bron över Tangagata av Eiríkur Örn Norðdahl
Översättning: John Swedenmark
Rámus

Bron över Tangagata är en lustfylld kärlekshistoria mellan dels berättaren Halldor och hans granne Gyða, och dels mellan Halldor och den lilla staden Isafjörður på Island. Örn Norðdahl rör sig mellan högt och lågt, både när det gäller innehåll och form.

Han skriver om hur kärleken kan sätta färg på den gråaste vardag och till och med göra den magisk. Även massturismen, miljöförstöringen, jultraditionerna på Island och staden i förhållande till landsbygden avhandlas. Det är produktionsstopp på räkfabriken i Isafjörður på grund av råvarubrist Det är där Halldor arbetar. Han är därför arbetsbefriad och strövar runt på stan eller hänger på biblioteket. Tangagata, där han bor, är uppgrävd till ett stort dike. På andra sidan gatan bor Gyða, som Halldor är hopplöst förälskad i. Hur ska han få kontakt med henne, när ett stort dike ligger mellan dem, och vad ska han säga till henne?

Vi får ta del av Halldors tankar genom ett slags inre monolog. Han tänker för mycket och oroar sig därför. Turister går honom på nerverna. Turister och får har en hel del gemensamt. De har ofta en tendens att förirra sig i bergen och måste hämtas med helikopter. Halldor har det ganska behagligt hemma, trots att han så småningom blir helt arbetslös. Enligt honom själv blir man lite knäpp av att ha ett grävt dike mitt i gatan, där man bor. På samma gång är det ju diket som till sist för honom samman med Gyða.

Örn Norðdahl skildrar småstadslivet och hur det är att bo i världens utkant. Han förenar stort och smått, vackert och fult, ljus och mörker, gott och ont till något alldeles eget. Han är en skarpsinnig iakttagare och väldigt intuitiv i sitt sätt att berätta, när han gestaltar människorna som intrikata och motsägelsefulla. ”Bron över Tangagata” är en bok om kärlek men också om livet och livets tragik. Såsom han skildrar världen, gör han den gripbar men ändå på samma gång obegriplig, vilket förbryllar en aning. Här finns både nödvändig distans och ironi, men framför allt en försonande humor. Trots en hel del smärta är romanen på samma gång väldigt rolig och hela tiden underhållande. Språket är intensivt och ibland till och med sensuellt. Det är kristallklart genomskinligt och samtidigt enormt uttrycksfullt.

Eiríkur Örn Norðdahl är född 1978 i Isafjörður, där han fortfarande bor. Bron över Tangagata är hans femte till svenska översatta roman. Det är en ytterst vacker kärlekshistoria, som jag blev varm i hjärtat av att läsa.

The post Lustfylld kärlekshistoria från Island first appeared on Opulens.

KARANTÄN. När en vulkan får ett utbrott i Netflix-serien “Katla” isoleras invånarna i den isländska småstaden. Mitt under inspelningen tvingades skådespelaren Aliette Opheim att genomgå en liknande karantän. – Det var “The Shining”-mode, säger hon till TT.

The post Opheim fastnade på Island: Som “The shining” first appeared on Opulens.

INVECKLAT. Berättelsen spretar åt olika håll, men på något vis lyckas Sjón knyta ihop den invecklade intrigen till sist, då alla lösa pusselbitar faller på plats, skriver Thomas Almqvist. 

Codex 1962 av Sjón
Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg och John Swedenmark
Rámus

Sjón betyder synsinne på isländska och är pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurdsson. I början av 1990-talet lovade han vid Rabbi Löws grav i Prag att han skulle återuppväcka Golem på Island. Det blev starten på mer än två decenniers arbete med trilogin ”Codex 1962”, där han hämtat material från olika genrer som historiska myter och legender, kriminal- och science fiction-romaner och de isländska sagorna. Hela verket har jämförts med Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, Grass ”Blecktrumman” och ”Tusen och en natt”. Det är Sjóns främsta verk och innehåller romanerna ”Dina ögon såg mig” (1994), ”Med skälvande tårar” (2001) och ”Jag är en sovande dörr” (2016).

Allt börjar i andra världskrigets Tyskland, på värdshuset Gasthof Vrieslander i Kϋkenstadt, Niedersachsen och slutar i våra dagars Reykjavik, efter några besök i framtiden också. På värdshuset tas den tjeckiske juden Leo Löwe om hand av Marie-Sophie. Leo är på flykt från ett koncentrationsläger. Tillsammans skapar de ett spädbarn av lera, som smugglas in i en hattask på Island. 1962 föds Josef Löwe, samma år och samma dag som Sjón föds.

Det är Josef som berättar om mötet mellan sin far och mor, om den mystiska mordhistoria, som Leo blir en del av i Reykjavik och hur Josefs egna vägar kommer att korsa genteknikföretaget CoDex och kören av alla islänningar födda 1962. ”Dina ögon såg mig” utspelar sig helt i Tyskland och kallas en kärlekshistoria, ”Med skälvande tårar” kallas en kriminalhistoria och ”Jag är en sovande dörr” en science fiction-historia. De båda sistnämnda utspelar sig på Island. Sjón rör sig ganska fritt och hämningslöst mellan verklighet och fantasi, där den ohämmade fantasin kombineras med lekfullhet och även spänning. Här finns också ett stort och djupt känt socialt patos. Hela hans författarskap är förankrat i ett stort samhällsengagemang. Han skriver om makt och maktmissbruk, om rädsla för det oberäkneliga livet och skräck för vad som ska komma efter och gestaltar en rotlöshet och vilsenhet i tillvaron som är både existentiell och konstitutionell, då han förundrar sig över världens konstighet och det absurda i tillvaron. Romanerna handlar också om hänsynslöshet och besatthet, där människans brutala djuriskhet och råhet avslöjas. Var går gränsen mellan människa och djur?

Jag accepterar oftast det säregna i hans romaner, som vore det det mest naturliga i världen, men den här gången är resultatet en fantastisk och ganska osannolik historia, som jag fascineras av men kanske ändå inte tror på. Sjón brukar kunna göra det osannolika sannolikt, men den här gången tror jag inte riktigt på honom. Det här är naturligtvis hans största satsning alla kategorier och hans hittills främsta verk, men jag tycker ändå att det bitvis känns ganska ojämnt och till och med rörigt. Ändå fascineras jag av hans annorlunda sätt att berätta och han är en mycket god berättare. Här finns många sidospår och filosofiska utvikningar, många historier som går i varandra. Det kan vara utläggningar om t.ex. frihet och feminism. Ändå finns det inga enkla svar på hans många frågor.

De tre romanerna är totalt osentimentalt berättade och mycket mörka och absurda berättelser som står det groteska ganska nära. Språket är stundtals poetiskt vackert och stundtals närmast kärvt i sin direkthet och konkretion. Språkets intensitet har både färg och märg, medan bildspråket är ytterst djärvt som alltid hos Sjón. Han är absolut en författare i tiden med en skarp blick för det annorlunda. Ingenting är vad det synes vara i hans litterära värld, där kan vad som helst hända, när han gestaltar tillvarons vansinne.

Berättelsen spretar åt olika håll, men på något vis lyckas Sjón knyta ihop den invecklade intrigen till sist, då alla lösa pusselbitar faller på plats. Han beskriver människan som en hopfogning av berättelser, som hon bevarar och glömmer bort, från fjärran trakter eller från rummet intill. Varje gång som hon berörs av en händelse eller idé, som rör vid hennes existens, då tillkommer till sist en sten i det bygge som hon till sist blir. Leo bär på sitt judiska folks öde och historia, vilket gjort honom till en sorgsen och melankolisk människa och förlorad själ, men alla ljusets vägar bär till Island.

The post Alla pusselbitar faller på plats first appeared on Opulens.

ISLAND. Sjón visar upp ett isländskt levnadsöde från efterkrigstiden. Han kommenterar inte och drar inga egna slutsatser. Allt överlåts till läsaren och det är upp till var och en att tolka som man vill. Författaren är fullständigt osynlig i berättelsen, han frigör sig från den och låter den berätta sig själv, skriver Thomas Almqvist.

Rågblont hår, grå ögon av Sjón
Översättning: John Swedenmark
Rámus

Sjón, pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurdsson, föddes 1962 i Reykjavik och skriver både surrealistisk poesi och intrikata romaner. Han är också känd för att skriva filmmanus och för att ha skrivit texter åt artisten Björk. Sigurdsson fick Nordiska rådets pris för romanen Skugga-Baldur 2005.

Landskapet och Islands karga natur har haft en enorm betydelse för hela Sjóns författarskap. Han har alltid varit duktig på att snabbt upprätta en säregen verklighet med en sådan auktoritet som gör att man accepterar det säregna som vore det det mest naturliga i världen. Sjóns författarskap är förankrat i ett djupt känt samhällsengagemang och han är verkligen en författare i tiden, med en mycket skarp blick för det udda och avvikande.

Rågblont hår, grå ögon handlar om Gunnar Kampen, som växer upp på Island och som mer och mer lockas av den nazistiska rörelsen. Han skriver brev till sin farbror, som sitter i norskt fängelse, dömd för förräderi. Och till andra ledare för den nynazistiska rörelsen runt om i världen. Målet är att grunda Islands nynazistiska parti som en del av Nordiska Rikspartiet. Att tysksympatisörer och nazister fortsatte att verka på högsta politiska nivå efter kriget vill man inte gärna tala om på Island idag. Det isländska nazistpartiet hette Självständighetsrörelsen och de hävdade den ariska människans rätt att odla sin egen kultur. De ville värna om det isländska kulturarvet och de kämpade mot vad de kallade för den internationella kommunismen och den universella sionismen under Solkorsets symbol. I Rågblont hår, grå ögon får vi en inblick i nazismens förhärligande av det egna fosterlandet. Den retorik som användes då är densamma som högerpopulister använder sig av idag.

Sjón är en formellt mycket medveten men samtidigt en ytterst läsarvänlig författare. Utgångspunkten är ofta hans förundran inför världens konstighet. Rågblont hår, grå ögon är en totalt osentimental, mycket mörk och snudd på absurd historia. Romanen lyfts av ett stundtals bländande, bildmättat lyriskt men ändå kortfattat och koncentrerat språk. Sjón visar upp ett isländskt levnadsöde från efterkrigstiden. Han kommenterar inte och drar inga egna slutsatser. Allt överlåts till läsaren och det är upp till var och en att tolka som han vill. Författaren är fullständigt osynlig i berättelsen, han frigör sig från den och låter den berätta sig själv. Romanen har bara ett stort fel – den är alldeles för kort. Knappt hundra sidor är på tok för lite. Här finns hela tiden något outsagt, outtalat, som läsaren själv får bistå med.

The post Inblick i nazismens glorifiering av fosterlandet first appeared on Opulens.