VÅR TID. Iodine Jupiter funderar kring vad han kallar “vår tids häxprocess” och vet numera inte vilken blick han tillåts använda.

Eftersom jag är svensk och rädd för att sticka ut och att framföra min högst personliga åsikt, eller synpunkt och stå för den, säger jag att jag tänker, i stället för tycker, tror, menar, anser eller påstår. Att tänka är i mitt fall förresten en smickrande överdrift. Jag har nog aldrig tänkt en tanke i hela mitt liv.

Jag tänker att en positiv aspekt av vår tids häxprocess var att vi fick ett angiverisystem som heter duga, folk- och mediatribunaler i stället för domstolar. Ange, peka ut, döma.

Drönare som flyger utanför fönstren till sängkamrar för att se om det går rätt till därinne. Bilderna från drönaren skickas till skvallerpressen som utgör kunniga domare och avgör om det gått för hett till bakom fönsterglaset.

Det Stora Oväsendet, eller Metoo som det kallats, påverkade mig på djupet. Jag ser inte längre åt en kvinna, ty jag vet fortfarande inte vilken blick jag tillåts använda. Om blicken är klibbfri och därmed godkänd?

The post Häxprocessen fick mig att blunda first appeared on Opulens.

MINIMALISM. I Rachel Cusks författarskap finner vår recensent Anna Remmets “en lite kärvare, minimalistisk njutning som kan vara alldeles underbar när en lär sig uppskatta den”. Här skriver Remmets om Transit som utgör andra delen i en trilogi.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Transit av Rachel Cusk
Översättning: Rebecca Alsberg
Albert Bonniers förlag

Ett bra sätt att beskriva den engelsk-kanadensiska författaren Rachel Cusks trilogi, som inleddes med Konturer och vars andra del Transit nu ges ut på svenska, skulle kunna vara en scen i den sistnämnda där ett obekvämt författarsamtal äger rum. En av de inbjudna författarna, Louis, deklarerar inte utan stolthet att läsare klagar på att inget händer i hans texter. Louis jämför sig med kollegan Julian och konstaterar att ”En bok som Julians var långt mer aptitlig: det förvånade honom ständigt hur folk slickade i sig det extrema /…/ deras smak för det förhöjdes snarast genom frånvaron av precis det som Louis klandrades för att ha avlägsnat — fiktionens fasad.”

Jag vet inte om stycket ska läsas som en metalitterär blinkning till Cusks egna böcker, men många skulle helt klart säga att det inte händer mycket i Konturer och Transit heller. De kretsar båda kring mer eller mindre flyktiga möten och samtal med vänner och bekanta till jagberättaren. Hennes eget liv pågår liksom mer i bakgrunden och skymtar fram i fragment. I Konturer har hon rest till Grekland för att undervisa i litterärt skrivande. Där möter hon lärarkollegor, författarkollegor, studenter och en efterhängsen stolsgranne från flyget som alla berättar om sina liv och reflekterar över olika aspekter av tillvaron. I Transit är upplägget detsamma, med skillnaden att jaget nu är tillbaka i England. Där flyttar hon till ett nytt hus och tampas med illvilliga grannar och renoveringar, deltar i ovan nämnda författarsamtal, och träffar sin kusin som lämnat sin fru för en annan kvinna och blivit en matsnobb av rang.

För att kunna uppskatta Cusk måste en acceptera premissen att alla, från vänner, till nya bekantskaper, ständigt håller långa, mer eller mindre skarpsinniga och oftast ytterst välformulerade monologer om sina liv och bevekelsegrunder så snart de inledande hälsningsfraserna är avklarade. Det är lite som att en måste acceptera musikalens premiss att människor brister ut i sång närsomhelst. Går läsaren med på det är det dock lätt att njuta av Rachel Cusks underfundiga reflektioner och skarpa, eleganta prosa.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Och även om författaren lägger många vassa och intelligenta iakttagelser i romanpersonernas munnar är hennes blick samtidigt obarmhärtig i sin lågmälda ironi när den riktas mot människors pretentioner och självbedrägerier. Inte helt överraskande blir det mer lyckat när denna blick vänds mot kultureliten än när, som i Transit, det görs poänger av en bulgarisk hantverkares brytning och svårigheter att hitta ord på engelska. Överlag är det som om trilogins andra bok lider av att den försöker vara åtminstone lite mer jordnära och handlingsorienterad än föregångaren Konturer och därför blir mindre skarp och mer grovhuggen när den ska skildra bestyr med hantverkare och grannar (de senare porträtterade som stereotyp vit arbetarklass med tillhörande övervikt, sunkig lägenhet, och lika sunkiga åsikter).

Berättarjaget självt är som sagt ganska frånvarande i sin egen berättelse. Hon påminner på vissa sätt om en klassisk flanörsgestalt, en distanserad iakttagare. Samtidigt innebär inte den något distanserade blicken att hon låter sina medmänniskor fladdra förbi. Tvärtom suger hon upp deras berättelser och låter dem veckla ut sig likt solfjädrar. De fragment ur berättarens eget liv som ändå skymtar fram är skickligt gestaltade. Med små medel får Cusk det att bränna till, som när barnens telefonsamtal från pappan illustrerar tillståndet efter en skilsmässa.

Skildringen av besöket hos kusinen Lawrence, han som övergav sin fru och nu har en ny familj, är stundtals briljant i sin förmåga att förmedla obekvämhet som ofta övergår till rent obehag. Som när Lawrence visar sin tyranniska kyla mot sin nya familj, och sitt behov av att ha dem som statister i det nya livet där de bara är en av ingredienserna, jämte ett manschauvinistiskt matsnobberi som skulle göra Per Morberg avundsjuk. När han under sin långa utläggning om mat berättar om hur han lärde sig förakta den driftstyrda längtan efter en kladdig ostmacka och istället tillägna sig den mer svårförvärvade uppskattningen av till exempel benmärg och sniglar ser jag återigen en parallell till Rachel Cusks författarskap. Konturer och Transit ger inte ostmackans lättillgängliga, känslostyrda tillfredsställelse. De har inget av det ”extrema” som folk, med författaren Louis ord, vill ”slicka i sig”. Istället bjuder dessa romaner på en lite kärvare, minimalistisk njutning som kan vara alldeles underbar när en lär sig uppskatta den.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Kärv litterär njutning first appeared on Opulens.

FÖRNUFT OCH NIHILISM. Carsten Palmer Schale har i en tid då nationalism och fascism vunnit terräng gjort en omläsning av Thomas Manns roman Bergtagen och reflekterar här över den tyske författarens konservatism och vankelmod. Vad tänkte Mann om de två världskrigen? Svaret ges här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Thomas Manns roman Bergtagen handlar om den unge tyske borgarsonen Hans Castorp som kommer till det luxuösa sanatoriet “Berghof” i Davos. På höglandet får han ett helt annat perspektiv på livet “därnere” och kommer in i en annan tideräkning. Tre veckor skulle han vara där. För att hälsa på sin kusin. Det blev sju år för Hans Castorp i Thomas Manns roman Bergtagen (Der Zauberberg 1913-24).  Romanen översattes till svenska av Karin Boye 1929.

Det centrala i romanen, som jag ser det, är de diskussioner som förs mellan förnuftsmänniskan Settembrini och nihilisten Naptha. Hans Castorp lär sig mycket av frimuraren och författaren Settembrini och blir förälskad i Claudia Chauchat. Han lär sig också av Naptha. Både Settembrini och Naphta har drag av Thomas Mann själv, men Settembrini kanske än mer av Thomas bror Heinrich. Romanen, har det sagts, utvecklade sig till en skoningslös uppgörelse med de attityder och tankemönster som ledde fram till första världskriget. Jag är tveksam. I vilket fall som helst är boken mycket givande.

Settembrinis världsbild präglas i huvudsak av positivism, antropocentrism, nyttoetik. Napthas av allmän nihilism rörande moral och kunskap. Här bör måhända flikas in, att Heinrich Mann förefaller ha varit betydligt mer radikal (läs Undersåten) än brodern Thomas, som snarast — åtminstone inledningsvis — förfäktade en sorts ”deskriptiv” position, om än med humanistiskt problematiserande inslag (betänk Buddenbrooks, Tonio Kröger, Döden i Venedig). Den politiskt aktive Heinrich kan också ställas mot den Thomas som — för övrigt villigt brukas som förespråkare för tysk chauvinism – ja, rentav propaganda (se hans Betrachtungen).

Hans Castorp åhör diskussionerna mellan Settembrini och Naphta, men tycks mig märkligt ”neutral”. Vad Castorp går in för, som kanske den äldre Thomas Mann, är en kompromisshållning. Han framstår ingalunda som aggressiv, men han håller hela tiden fast vid ett ”delvis”. Napthas dunkla och irrationella nihilism bejakar han, så länge den rör människor. Men inte utan reservationer. Även relationer måste betraktas rationellt. Castorp (och Mann) instämmer sålunda i Settembrinis androcentrism (alla likas värde), men har ingen åsikt om nyttoetiken. Castorps ”humanism” är en det oförklarligas ”humanism”. Helt annan etik tycks också framstå som ett bättre alternativ än utilitarismen.

Det hela havererar. Mot kriget kan inte Castorp agera. Inte heller Mann. Båda förefaller handfallna och oförstående. Senare ser det faktiskt ut som om det var nazismen som bröt med Mann snarare än omvänt. Hade däremot Castorp och Mann prioriterat en annan möjlig kombination av Settembrinis och Natphas idéer så hade undfallenheten 1914 och principlösheten kanske 1933 kunnat motverkas.

I synnerhet kunde de ha tagit nyttoetiken mer ad notam, oavsett en möjlig klangbotten i Napthas moraliska nihilism. Även Naptha är ju medveten om, och accepterar, det mänskliga; även om denna mänsklighet vore irrationell och ”mystisk”. Åt det hållet resonerar faktiskt också Thomas Mann i Europa vakna! som kom ut i Sverige 1938. Bristen på nyttoetiska kalkyler får dock, som jag (och exempelvis Nordahl Grieg) hävdar, Thomas Mann på fall. Dock ej Heinrich Mann! De som var beredda att göra moraliska kalkyler i termer av volymer, och som lade vikt vid lycka och lidande, var det än förekom, och oavsett förtjänst, kunde också i ett politiskt kaotiskt 30-tal vara uppmärksamma på det unikt onda i nazismen.

Problemet — huvudproblemet — med Castorp, som trots sin hygglighet och humanism, inte gör motstånd mot det första världskriget, är tyvärr typiskt och representativt för många,  kanske rent av de flesta av oss. Genom att tänka över detta faktum kan vi måhända lära oss något om Castorp och vår egen samtid. Om moral och kunskap.

Bergtagen tillhandahåller sålunda en hel arsenal av olika möjliga kombinationer av filosofiska ståndpunkter och vi kan reflektera över vad det hade fått för konsekvenser om Hans Castorp accepterat dem istället för ”humanismen”

Thomas Mann (1875-1955) knyter för övrigt i hela sitt författarskap an till 1800-talets berättarteknik Kännetecknande för Manns prosa är det ironiska förhållningssättet och den dubbelbottnade humorn. Med tilltagande konstnärlig mognad använde sig Mann av allegorier och mytologiska motiv. Författarens språk präglas av detaljrikedom, utförlighet, rytm och balans. De teman Mann valde att behandla anknöt till hans samtids världspolitiska händelser, samtidigt som de är av allmänmänsklig relevans. Han var alltså (yngre bror) till den mer vänsterorienterade författaren Heinrich Mann. Till Manns mest framstående litterära verk brukar räknas Huset Buddenbrook, Döden i Venedig, Doktor Faustus – och just Bergtagen.

När första världskriget utbröt anslöt sig Mann till de kulturpersonligheter och intellektuella som stöttade kejsar Wilhelm II och dennes konservativa politik. Mann skrev till sin bror Heinrich: ”Måste man inte vara tacksam för den fullkomligt oväntade möjligheten att få vara med om så stora händelser?”

Thomas Mann ansåg att kriget var principiellt nödvändigt då det handlade om att övervinna ”världens värsta polisstat” — Tsarryssland. I sin Gedanken im Kriege (Tankar om kriget) försvarade författaren sina militaristiska meningsfränder. Kontakterna med Heinrich, som liksom Stefan Zweig, Hermann Hesse och Arthur Schnitzler hade tagit avstånd från kriget, hade Mann vid det här laget avbrutit.

Hans militaristiska och protyska hållning eroderades påtagligt efter Hitlers makttillträde och framgent, även om han aldrig blev sin broders like.

The post Vad gjorde Thomas Mann under de två världskrigen? first appeared on Opulens.

SKANDALRUBRIKER. Svensk kvällspress borde sluta med sina ironiska blinkningar till läsarna i form av rubriker och vinklar. Ja, det låter verkligen humorlöst, men det sviktande förtroendet för medier är tyvärr inget att skämta om numera.

När Expressen (19/1) sätter rubben “Alexander Skarsgårds svåra förbannelse” på sitt digitala löp räknar de kallt med att läsarna ska le snett och förhoppningsvis såväl klicka som sprida den vidare. “Förbannelsen” är nämligen inte vad en seriös tidning skulle syfta på i ett skådespelarporträtt – upprepade skador vid filminspelningar, till exempel, eller en dödlig sjukdom som drabbar släkting efter släkting – utan det faktum att vår hetaste Hollywood-export ur klanen Skarsgård är så nedrans … het. Hö hö. Det finns inga citationstecken i rubriken, ingen ledtråd om att det rör sig om en “snyggförbannelse” (suck!). Bara den där osynliga lilla blinkningen till läsaren att “det här är inte på allvar”.

Rubriken om Alexander Skarsgårds fruktansvärda hunkighet är bara ett exempel på det växande ironifenomenet i svenska medier, framför allt i kvällspressen men även lokalt. Ironitrenden ska läggas till en existerande, också den potentiellt skadlig tidningstöntighet: egenkomponerade, tonårshumoristiska rubrikord av typen “bajschock” (“Kändisparets bajschock på charterhotellet”), som blivit så vanligt förekommande att de parodieras och raljeras över så gott som dagligen i sociala medier. Nyhetsjournalistiken är inte förskonad; i dag kan statsminister Löfven såväl som en Ingrosso bli föremål för den typen av rubriker och vinklingar.

Förutom att medierna urholkar den egna seriositeten – även den som drar på mungiporna åt ironiska eller överdrivna rubbar måste ju samtidigt se det löjliga i dem – finns ett “vargen kommer”-problem här. För om hälften av alla “chocker”, “förbannelser” och “kriser” handlar om celebriteters skrynkliga klänningar eller misslyckade semestrar, vad är då ett kärnvapenkrig mellan USA och Nordkorea? Eller för att ta ett mer vardagligt nyhetsexempel: en ministeravgång, en familjetragedi eller en flygkrasch? Vilka ord finns kvar för att beskriva dessa när de tyngsta redan har slösats på bagateller?

Medborgare i alla åldrar riskerar att vända sig till propaganda- och amatörsajter för att få information om samhället och viktiga nyhetshändelser – eller att helt upphöra att konsumera annat än den egna filterbubblan av kusinens lyxiga semesterresor och favoritkändisens dagliga outfits.

Etiskt sett är det dessutom tveksamt att över huvud taget använda ironi på det här sättet. Hur ska ovana (exempelvis unga) mediekonsumenter förstå att en viss rubrik inte är allvarligt menad när rubriken över och under på samma nyhetssajt är det? Många av oss som föreläser om källkritik ute i skolorna märker av en allt brantare uppförsbacke när det gäller att få elever att förstå skillnaden mellan oseriösa sajter och oberoende nyhetsjournalistik. Vi lär ha ett sisyfosarbete framför oss om de sistnämnda avsändarna ska börja flabba bort sin trovärdighet på eget bevåg.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post Extra: Ironichock i svensk press first appeared on Opulens.

GENERATIONSROMAN. “Han är en av alla de unga och kaxiga nittiotalisterna som dissekerar gamla gothare och indiepopälskare som mig. Men Burrau har definitivt mer gemensamt med min generation än man kan tro – han kan det här med ironi”. Carolina Thelin recenserar Karismasamhället.

Karismasamhället – en roman av Elis Burrau
Albert Bonniers Förlag (2018)

Jag tillhör Generation X – den ironiska generationen. Det gör inte Elis Burrau. Han är en av alla de unga och kaxiga nittiotalisterna som dissekerar gamla gothare och indiepopälskare som mig. Men Burrau har definitivt mer gemensamt med min generation än man kan tro – han kan det här med ironi.

Ironi är dock en färskvara och det märker jag under läsningen av Karismasamhället – en roman. Att han kallar sin bok för roman är bara det ironiskt. Vid första intrycket tyckte jag att den mest består av inklistrade blogginlägg om livet bland Stockholms innerstads kulturella elit, hans “konstanta kärlek till events” och brottstycken från hans diktsamlingar.

Namedroppings finns det också gott om. Burrau nämner namn i förbifarten på i stort sett varenda sida: YouTube-stjärnor, modeikoner och Bodil Malmsten. Det är han och hans polare som står lite vid sidan om på vernissage och bokmässor och kör något med extremt intern humor.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt vet om det Burrau har skrivit är bra eller dåligt. Måhända en generationsgrej? Att skriva en recension om något som är svårt att förhålla sig till kändes närmast omöjligt så jag googlade på vad andra har tyckt om hans diktsamlingar Och vi fortsatte att göra någonting rörande (2016) och Röda dagar (2017). Upptäckte då att han har fått många positiva omdömen av både mer erfarna och äldre recensenter än jag. Nina Lekander, till exempel, blev så upplyft över hans uppfriskande, tillgängliga och kaxiga attityd att jag genast veknade. Något som behövs i det ängsliga litterära Sverige, skriver hon.

Burrau säger någonstans att han älskar ovationer. Att om han inte gillar något håller han hellre tyst än att dissa. Och då tänker jag: vad är jag för någon bitter kärring som vill såga Elis?

Så jag bestämde mig för att försöka ta Elis Burrau på allvar. Och faktiskt, när man vant sig vid hans nonchalanta manér, att han blandar högt och lågt utan någon som helst skam i kroppen, samtidigt som han är så patetiskt pretto blir det ganska bra. Det finns guldkorn. Sånt som verkligen är roligt och till och med genialiskt. Ibland lyser svärtan igenom som en sårbar pärla. Som cancern han ständigt återkommer till. Cancern som slog klorna i honom när han var endast fjorton.

Det här är vackert:

det ser ut som att krispiga salladsblad har ryggrad
ner med skelettet i salladsslungan

När man tänker på saken finns det en hel del gemensamma nämnare mellan mig och Burrau. Även jag har hållit på med events. Fast då, i början av 90-talet kallade vi det aktioner eller happenings. Jag körde erotisk dans med en annan tjej framför Livetsordare på deras torgmöten i Uppsala, jag citerade Nietzsches “glöm inte piskan!” och svängde ett spö mot publiken på Änkan Gulds Saloons litterära afton. Jag har också snattat meningslösa saker bara för att det var kul. Jag “uppfann” uttrycket Leve patetismen! Och jag har också haft cancer.

Kanske en roman inte behöver vara mer än så här.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Utan någon som helst skam i kroppen first appeared on Opulens.

#HeToo. Av Bim Eriksson.

Alla artiklar av Bim Eriksson

The post #HeToo first appeared on Opulens.