GAYKULTUR. Det var med Rikard Wolff som med Pet Shop Boys. Behövde han verkligen ge ut en övertydlig “komma ut-sång”? Vem med minsta möjliga känselspröt förstod inte? Och en ännu viktigare fråga, vad spelar det för roll? George Michael uttryckte det klockrent : “I never felt the urge to confess I am gay, ’cause ‘confession’ implies there is something wrong with it”. Wolffs “Vackra pojkar, vackra män” har mycket humor och är väl risky på det sätt som inom cabaret och burlesque stavas “risqué”.

Jag köpte Wolff-skivan på loppis i samma anda som jag köpt Elvis och Bill Haley, som ett slags pliktskyldig allmänbildning. Speciellt då han i mitt medvetande mest varit rollfiguren Zac i Änglagård. Visst är det gripande! Hans sammetslena men cigarettrökiga röst är som gjord för den hudlösa chansontraditionen. Men nu väntar vi på det slutgiltiga valresultatet och jag undrar. Kommer jag bara få höra denna sång från min egen stereo i fortsättningen?

Kommer vi få en ungersk situation med en kulturminister som inte vill ha demoraliserande “bögpropaganda” i public service? Kommer Jimmie Åkesson att vara som Disney-tomten på julafton, innan pk-saxen gjorde sitt, och sätta en garanterad hetero-OK-stämpel i stjärten på varje godkänd kulturutövare?

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: I väntan på valresultatet first appeared on Opulens.

HOMOFOBI. Anställda på Pixar, animationsstudion bakom filmer som “Toy Story” och “Insidan ut”, anklagar ägaren Disney för att klippa bort hbtq-innehåll, skriver The Guardian. I ett öppet brev hävdar de att Disney stryker scener av ömhet mellan homosexuella.

“Vi har personligen sett hur vackra berättelser, fulla av olika typer av personer, kommer tillbaka från Disney nedmalda till smulor av vad de en gång var”, skriver de anställda och lägger till att de är “spärrade” från att skapa hbtq-innehåll som de menar skulle kunna motverka diskriminerande lagar.

Kritiken mot Disney kommer efter företagets bemötande av den kontroversiella “Don’t say gay”-lagen som nyligen röstades igenom i Florida. Lagen innebär att ingen undervisning som rör sexuell läggning eller könstillhörighet får ske innan eleverna fyller nio år. Disneys vd Bob Chaek fick kritik för att inte offentligt ha tagit ställning mot lagen. Avslöjanden visade också att de politiker som röstade igenom lagen hade fått donationer av Disney.

TT Nyhetsbyrån

The post Disney anklagas för censur av samkönad ömhet first appeared on Opulens.

ESSÄ. Emil Åkerö skriver om maskulinitet, klass och internaliserad homofobi samt vilka kroppar som får uttrycka vad. Utgångspunkten finns i hur Lil Nas X har gjort sig känd för att göra musik där hans homosexualitet står i fokus.

Det är något med hur det skrivs om Lil Nas X, artist från USA som blandar hiphop och country, som stör mig men som svårt att formulera. Jag har gått runt med den här känslan sedan videon till “Montero (Call Me By Your Name)” kom ut. I videon ses bland annat Lil Nas X servera djävulen en lapdance, ja för Lil Nas X är alltså öppet homosexuell. Och svart.

Lil Nas X är inte den första svarta mannen som gör musik om begär till män. Men han kan vara den första som hyllas för sin öppenhet, världen har för en stund glöm bort Frank Oceans album Chanel Orange från 2012 där han kom ut som bisexuell. Vilket i sig säger något, bisexualitet, framförallt hos män, osynliggörs alltid i bägge läger. Homosexuella ser honom inte som på riktigt, så istället hyllar de den ”äkta varan” Lil Nas X. Så länge han gör det på rätt sätt, så länge han producerar rätt form av homosexualitet.

Lil Nas X debuterade med albumet Old Town Road 2018, med en mer maskulin framtoning. När “Montero (Call Me By Your Name)” kom var det dock med en mer flamboyant persona, vilket blev för mycket för de kristna högergrupper som hade gillat honom tidigare. Den flamboyanta svarta mannen har retat upp flera läger, såväl svarta och vita som straighta och icke-straighta. Det är just den här formen av flamboyant maskulinitet som slagit splinten, och vi kan inte komma ifrån att hudfärgen spelar roll. En jämförelse vi kan göra är med den australiska popsångaren Troye Sivan, som bland annat har gjort låten “Bloom” som oförblommerat handlar om analsex.

Utöver detta har Sivan likt Lil Nas X poserat på röda mattan i kläder med en flamoboyant, feminin, framtoning och hyllats. Men när Lil Nas X eller den betydligt äldre, men minst lika icke-vita, skådespelaren Billy Porter gör det skrivs det om det på ett annat sätt. Sedan har vi en ny heterosexuell manlighet, som de ny straighta pop-pinup-pojkarna som Harry Styles står för. Även de poserar i klänningar, smink och lättklätt och vägrar kommenterar rykten om sin sexualitet och istället rider de på vågen av dessa rykten och bygger sin karriär på att helt vagt eventuellt framstå som homosexuell men samtidigt inte. För så länge det inte sägs rakt ut, så länge du kan uppfattas som vad som, ses du som modig och trygg i din manlighet. Det är först när du är öppet homosexuell som skammen kommer, skammen över det feminina.

Den feminina mannen som fortfarande kan vara heterosexuell är den som vinner. För hur gärna vi än vill tala om HBTQIA+ som en grupp så är det ett spektrum vi pratar om. Ett spektrum där olika grupper, identiteter och individer samsas med olika mål, drivkrafter och viljor. De ideal som finns i samhället finns även inom spektrumet och påverkar, den som uppfattas som straight kan då agera utifrån samma position som den som faktiskt är straight, varför det självvända hatet mot femininet uppstår. Att kunna leka med feminina uttryck är det inte alla som tillåts eller kan göra.

Den svarta kroppen premieras när den är hypermaskulin, exotisk och på gränsen till farlig.

Profilerna på den största träffappen för män som har sex med män, Grindr, fylls av kravlistor av typen ”inga svarta, inga asiater, inga tjocka, inga feminina”. Varenda homosexuell man vet att hans värde ligger i att passera som straight, att det feminina är något som ligger till last, framför allt hos andra män som har sex med män. Men det är också en fråga om hud och kropp. Olika kroppar tillskrivs olika beteenden, handlingsutrymmet är olika stort och tillåtelsen för vad man kan göra varierar.

Den svarta kroppen premieras när den är hypermaskulin, exotisk och på gränsen till farlig. Den kan eftertraktas som objekt, som kropp. Vad Lil Nas X gör är att bryta mot det här narrativet, genom att ta en tydlig queer approach – han vägrar bli definierad utifrån bara en del av sin identitet. Sociologen Raewyn Connell har introducerat begreppet hegemonisk maskulinitet, en hegemoni innebär att det finns en ledande position som eftersträvas och som skapar ideal. Den här hegemonin är kontextuell, ser olika ut beroende på situation. Pop-pinup-pojken Harry Styles existerar i en kontext, Troye Sivan i en annan och Lil Nas X i en tredje. Och det här är något vi lätt glömmer bort när vi pratar om en ”ny” maskulinitet: vilka är det som får vara med och skapa den?

Allt detta tar mig 15 år tillbaka i tiden. Jag är jämngammal med artisterna Darin Zanyar och Danny Saucedo och minns hur det var när de slog igenom. Det spekulerades om Darin, som kom ut som homosexuell förra året 2020, redan 2005. Men den alla hoppades på skulle komma ut var Danny.

Jag minns kommentarstrådarna med fantasier, föreställningar, historier och ”bevis” om Danny. Danny gjorde på många sätt det som Felix Sandman och Benjamin Ingrosso gör idag, presenterar en mjukare maskulinitet där de kramas och visar känslor, bygger gemenskap i stället för konkurrens och skriver låtar om det. Danny kysste till och med Erik Saade för att bevisa att de inte var de rivaler som media ville ha det till när de båda tävlade i melodifestivalen 2011. Och ryktena var i gungning igen. Med Darin liksom bara konstaterades det att ja, han var nog bög men det var inte honom det skrevs digitala spaltmeter om. Och här någonstans måste vi prata om hur vi ser på ursprung och etnicitet, vem som ses som svensk, vem som eftertraktas och vem som får göra vad med vilken kropp. För detta är såklart en mer komplicerad historia än svart och vit, det handlar också om vilka kulturer och ursprung som tillskrivs vilket värde.

Darin Zanyar har föräldrar från Kurdistan, Danny Saucedos föräldrar är från Bolivia och Polen, men ändå var det Darin som sågs som invandraren medan Danny var spännande exotisk med blont hår. Begreppen vit och icke-vit handlar inte främst om graden melanin, det handlar om vad vi rasifieras som, vilka egenskaper och personligheter vi tillskrivs utifrån vårt utseende.

Med mina erfarenheter har jag svårt att relatera till hur det är att vara icke-vit, men jag kan försöka förstå

Rasifiering är en process, du kan rasifieras som vit eller svensk vilket är sällan något som innebär något negativt, och när det väl händer, då skriker vita om rasism. Så obehagligt är det att få sin vithet, sina fördelar, utpekade att folk känner sig kränkta.

Jag är vit, etnisk svensk bort till nationalstaten Sveriges grundande 1523 om man så vill och det är från positionen jag uttalar mig. Med mina erfarenheter har jag svårt att relatera till hur det är att vara icke-vit, men jag kan försöka förstå. Det är också något som fångades i den senaste säsongen av TV-serien Love, Victor. Detta är en spinoff på filmen Love, Simon som handlar om den alabastervita Simon som kommer ut till sina oerhört liberalt sinnade föräldrar som har det lite svårt i kanske en kvart.

I Love, Victor är det latinamerikanska Victor som står i fokus. I slutet av första säsongen kommer han ut till sina föräldrar, och vi får genom andra säsongen följa när den troende katolska mamman kommer till acceptans av sin sons homosexualitet, men också hur den vita protestanten till pojkvän, Benji, även han med liberalt sinnade medeklassföräldrar, inte förstår situationen för den utanför medelklassens ängslighet där obekväma känslor sopas under mattan. Det är just det: vi vita bögar kan kanske inte relatera men vi har fortfarande ett ansvar kring hur vi förhåller oss till detta. Vi behöver alltid veta från vilken position vi uttalar oss och vilket ansvar vi bär på – ansvar, inte skuld. Men ibland, blir det fel.

Tidigare i år delade den svenska podden Bögministeriet en Instagrambild som föreställde en svart naken man, fotad bakifrån med ett koppel och detta kan vi se som ett pedagogiskt exempel på hur kroppar som Lil Nas X betraktas, den ädle vilden som ska tyglas. En svart kropp som utmanar föreställningar om svarta män. Ett uttryck som även gett ljud i skällan hos andra svarta män, när andra rappare har sjungit ut i homofobiska ranter som mer eller mindre explicit handlat om Lil Nas X. Lil Nas X visar på begreppet intersektionalitet i sitt esse: att en person är mer än sak. Han är inte bara en öppen homosexuell artist från USA:s konservativa sydstat Georgia, han är även svart. Och hur gärna svenska debattörer vill hävda att de inte ser hudfärg så är det inte samma sak att vara en svart homosexuell artist från Georgia som gör musik i gränslandet mellan country och hiphop och att vara en vit homosexuell artist från Australien som gör popmusik. Framför allt vem som tillåts vara flamboyant, feminin och kan bryta mot mönster.

En svart artist har svårare att göra det som Harry Styles, Felix Sandman och Benjamin Ingrosso gör, vada i ett limbo av känslouttryck, kramar, vågat mode men alltid på rätt sida gränsen. Lil Nas X spränger boxar och glastak omkring sig, men i reflektionen av glassplittret kan vi se en reflektion av alla de saker vi inte vill prata om.

The post När regnbågen inte är i alabaster first appeared on Opulens.

ANKLAGELSE. Skådespelaren Kate Winslet har tröttnat på Hollywoods förlegade attityd mot homosexualitet, som hon menar hindar stjärnor från att komma ut ur garderoben.

I en intervju med The Sunday Times säger hon att hon har svårt att räkna alla unga skådespelare hon känner som är livrädda för att deras sexuella läggning ska bli känd och att de därmed ska ha svårare att få “straighta” roller.

Enligt Winslet börjar diskrimineringen redan i början av karriären då de får höra av sina agenter att öppenhet kan skada deras framtidsutsikter.

I intervjun får “Titanic”-stjärnan även frågan om sin egen medverkan i den verklighetsbaserade filmen “Ammonite”, som hade Sverigepremiär i mars och som skildrar förhållandet mellan paleontologen Mary Anning och rikemanshustrun Charlotte, och hon försvarar sig mot påstående att hon – som heterosexuell – potentiellt skulle ha “stulit” den rollen från någon annan.

– Jag vet att den rollen aldrig erbjöds till någon annan och i och med min medverkan i filmen hade jag en möjlighet föra en hbtq-historia in i folks vardagsrum, säger hon till The Sunday Times.

TT Nyhetsbyrån

The post Kate Winslet anklagar Hollywood för homofobi first appeared on Opulens.

RÄDSLA. Att komma ut ska fortfarande vara en schlager, komplett med tonartshöjning i slutet där allt blir bra. Men Emil Åkerö ser en film som visar att det är lika svårt som någonsin.

Love, Simon
Regi: Greg Berlanti
Manus: Elizabeth Berger och Isaac Aptaker
Baserad på en roman av Becky Albertali
Medverkande: Nick Robinson, Jennifer Garner, Josh Duhamel med flera

– Men i dag är det väl inget svårt att komma ut va?

Jag är i 20-årsåldern och jobbar som skolinformatör för RFSL. Vid varje besök säger minst en lärare detta, men med rätt orolig ton, som för att försäkra sig om att världen blivit bättre. Att nu för tiden är det väl inget svårt att vara homosexuell. Vi har ju både kändisar och homoäktenskapet har ju precis införts.

Nu, när jag är i 30-årsåldern och fortfarande föreläser, har de slutat fråga. Vi har helt bestämt oss för att det går att komma ut nu, är det som de säger, att det här är inget att prata om längre. Nuförtiden är det Pridefiranden i både Ånge och Norrköping, och bögar har ju fått gifta sig länge. Det här är ju inget problem längre.

Sedan ser jag Love, Simon och inser att ingenting har förändrats. Simon är 16 år och bög. Han mailar med en annan kille på skolan, båda två under pseudonym av rädsla för att påkommas och outas. Till dess Simon obetänksamt nog kollar sin mail på skolbibliotekets dator och en annan elev tar skärmdumpar av deras mail och utsätter Simon för utpressning.

Absolut ingenting har förändrats. Även om Simons föräldrar är väldigt accepterande och hans vänner väldigt liberala är han livrädd för att komma ut – livrädd för att göra någon besviken, livrädd för att inte leva upp till alla andras förväntningar. För de som ställer frågor, de som anser att detta inte är något att prata om, är varken genuint oroade eller optimistiska, utan vill bara att man ska bekräfta deras desperata önsketänkande om att världen blir bättre. För när livet tar oväntade vägar, som när Simons föräldrar konfronteras med att deras son är bög, måste de omvärdera föreställningar de haft om livet, drömmar för sina barns räkning och kanske till och med sin egen spridning av homofobiska skämt.

Skådespeleriet i Love, Simon är bländande, framför allt Jennifer Garner i rollen som Simons mamma som i en väldigt känslomässig scen visar att hon förtjänar bättre än att spela i lökiga komedier. Här väjer man inte för att sonens utkommande är omskakande till och med för den mest liberala och accepterande föräldern.

Men framför allt fascineras jag av att vi inte har kommit längre: att detta fortfarande är ett narrativ i vår populärkultur, att det finns kvar så mycket att berätta om känslan av att vara ensam i världen. Om folk bara får lite tid och får se att bögar är precis som alla andra kommer de att komma till sina sinnens fulla bruk och anordna parader genom skolan. Att Simon inte är flamboyant gör att han lättare blir accepterad än den feminina bög på hans skola som råkar ut för buffliga tonårskillar.

För att komma ut ska fortfarande vara en schlager, komplett med tonartshöjning i slutet där allt blir bra. Men ingen ser vad som händer när ljuset slocknat och biljettförsäljaren gått hem. När du sitter där i din loge och inser att nu börjar livet, nu ska du leva som öppen bög och handskas med alla de rädslor du haft och en värld som fortfarande utgår från att alla alltid är heterosexuella, och hur öppna och toleranta de än är måste du komma ut som något. Så länge man kan göra filmer om det här är det fortfarande en svår grej.

The post Att komma ut ska vara en schlager first appeared on Opulens.

DEBATT. I regeringens och Alliansens  nya överenskommelse om åtgärder mot terrorism finns ett demokratikriterium vid offentlig bidragsgivning och kommunerna blir skyldiga att genomföra en grundligare prövning. I ledningen för Malmö Stads nya miljonprojekt mot extremism finns dock krafter som är allt annat än demokratiska.

“… sharias lagar kan inte upphävas i ljuset av exempelvis FN:s deklaration om de mänskliga rättigheter, som en del kanske önskar sig”, står det på Islamakademins hemsida. Islamakademin och dess grundare, imamen Salahuddin Barakat sitter i ledningsgruppen för Malmö stads senaste projekt mot våldsbejakande extremism, Safe Space. Med 12 miljoner kronor från Arvsfonden skall projektet “Safe Space nå ungdomar i riskzonen för radikalisering genom samarbete med exempelvis skolan.”

Barakat leder den sunnitiska koranskolan Islamakademin i Malmö och de ser sig som den sanna uttolkaren av islam enligt metoder nedärvda från Profetens tid. Metoden Islamakademin använder kallas i dagligt tal för salafism. Salahuddin Barakat återfanns även i ledningen för Malmö stads tidigare projekt mot våldsbejakande extremism, “projektet Våra liv”. Ett projekt som avbröts i vintras sedan Malmö stads revisorer upptäckte brister i ekonomin samt att projektet inte lyckats nå radikaliserade ungdomar. Våra liv skulle mellan åren 2016- 2018 ha fått sammanlagt 14, 5 miljoner från Arvsfonden samt ytterligare 4, 4 miljoner kronor från Malmö stad.

Bristerna i Våra liv hindrade inte Malmö stad att fortsätta med projektet, men nu under det nya namnet Safe Space. Två månader efter att Våra liv lagts ned, beviljade Arvsfonden 12, 5 miljoner kronor till Safe Space. En granskning av Islamakademins uttalanden och poddföreläsning visar att deras åsikter strider mot både Malmö stads värdegrund, läroplanen och socialtjänstlagen. Akademin skriver att muslimer skall umgås med likasinnade och att skilsmässa skapar en djup psykologisk skada hos barnet.

När Barakat håller en föreläsning om barnuppfostran i Skärholmens moské, presenteras han som den sanna uttolkaren av sharia i rakt nedstigande led från profeten Muhammed. På föreläsningen varnar Barakat föräldrarna för skolan, som övertagit den fostrande rollen och infört musik, darwinism och genuspedagogik. ”Lärarna i skolan säger till barnen, att skulle din mamma eller pappa göra så, då kommer du att säga till oss. Detta sker väldigt mycket och väldigt ofta”, säger Salahuddin Barakat på föreläsningen. Barakat försvarar uttalandet från föreläsningen med att man i princip utan grund misstänkliggör föräldrar och pekar ut dem som potentiellt hot.

Här bryter Barakt mot socialtjänstlagen som tydliggör att all skolpersonal har anmälningsskyldighet när barn far illa. Barakats åsikter om genuspedagogik står också i strid mot Skolverket som anger att undervisningen ska motverka traditionella könsrollsmönster. Eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt, står det i läroplanen. Efter att ha skrämt upp föräldrarna på Skärholmens moské med den svenska skolans jämlikhetsivrande, berättar Barakat med glädje att genuspedagogik är någonting som kommer att misslyckas.

Islamakademin kritiserar homosexualitet som enligt dem bryter upp traditionella familjekonstellationer. ”En mentalsjuk person med ett tvångsmässigt begär att tända eld på hus har givetvis ett särskilt hinder att övervinna. En man eller en kvinna med starka homosexuella begär står inför samma utmaning”, stod det tidigare på Islamakademins hemsida. Salahuddin Barakat försvarar artiklarna med att det fanns behov av ett ickekonventionellt perspektiv som kunde bidra till att nyansera diskussionerna dessutom är tolkningen missvisande. “Artiklarna var inte skrivna av Islamakademins representanter och därför kan vi inte ta något ansvar enligt vår disclaimer”, säger Salahuddin Barakat i ett mail till mig.

Nej, det går inte att misstolka artiklarna. På 17 ställen i artiklarna omnämns homosexualitet och då enbart i starkt nedsättande ordalag. Samma artiklar återfinns även på andra islamiska föreningar, där Barakat antingen är medarbetare eller lärare. Efter att jag kontaktat Salahuddin Barakat, har artiklarna tagits bort från Islamakademins hemsida men skärmdumpar finns sparade även av publiceringarna där.

Salahuddin Barakat har ett viktigt uppdrag från Malmö stad, att stoppa rekrytering till våldsbejakande grupper. Därför blir det lite märkligt när han lägger skulden för extremism på de politiker han är satt att samarbeta med. I en debattartikel varnar Barakat för att uteslutningen av de miljöpartistiska politikerna Mehmet Kaplan och Yasri Khan, “gav förödande signaler till unga troende muslimer”. I debattartikeln skriver Barakat också att man “bör vara särskilt aktsam för detta i dessa tider när våldsbejakande grupper som IS letar rekryter på global skala”.

Jag ser det som anmärkningsvärt att en person i ledningen för ett projekt mot extremism skyller rekrytering till IS på ett av Sveriges minsta partier. Det blir än märkligare när Barakat målar upp samma undergångstämning, som återfinns i de extremistmiljöer han är satt att motarbeta. “Vi ser med bestörtning på den utveckling som det politiska ledarskapet styr Sverige mot”, avslutar Salahuddin Barakat debattartikeln.

I början av juni i år presenterade regeringen tillsammans med Alliansen sin överenskommelse om åtgärder mot terrorism. Kommunerna ges en viktig roll när särskilda Nationella insatsteam mot extremism startas och stödet till avhoppare stärks. Insatsteamen ska inriktas mot kommuner där det finns problem med radikala individer. Ett tydligt demokratikriterium införs vid offentlig bidragsgivning och kommunerna blir skyldiga att genomföra en grundligare prövning, står det i överenskommelsen.

Hur regeringens överenskommelse påverkar Malmö stad och deras nya projekt Safe Space, återstår att se. Stadens förra projektet misslyckades med uppdraget att nå de radikaliserade ungdomarna och ledningsgruppen består till stor del av samma personer. Malmö stad försvarar dock Salahuddin Barakat och säger att de fått en god förklaring kring yttranden på poddföreläsningen och i artiklarna. ”Vi ser ingen anledning att betvivla Salahuddins beskrivning av detta, svarar Per- Erik Ebbeståhl, trygghets- och säkerhetsdirektör för Malmö stad”, när jag mailar honom.

Anders Hermansson

The post Antidemokrater i ledningen för miljonprojekt mot extremism first appeared on Opulens.