LYRIK. Gunnar Lundin introducerade för några år sedan Opulens läsare till Hans Boijs poesi. Hans Boij har även medverkat i vårt magasin. Här följer Lundins minnesord över Boij som gick bort förra året.

Hans Boij (1939–2023) var en finlandssvensk författare, bosatt i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Han växte upp med sin mor, en bror och en syster i Vasa i Finland; kom till Sverige som krigsbarn; bodde några år i Kanada för att sedan slå sig ner i Sverige.

I den finska svenskbygden fanns ett gemensamt bildningsarv (även om det saknade självklarheten i en indianstam eller i det gamla Hellas) som snart blev out of date. När levnadsnivån höjdes och lättillgänglig underhållning erbjöds tappade traditionen och folkbildningen mark.

I Stockholm under senare delen av 1900-talet kände han sig ofta, med hjältarna i Fänrik Stål som förebilder, som en främling. Försöka vara ädel, eller bara en hygglig människa – nej, postmodernisterna och nyliberalerna sade det annorlunda.

Om en tidig händelse på vägen: ”När jag i ungdomen (1958) återkom efter tre år i Amerika för att fullgöra värnplikten, stötte jag i Vasa i Gros bokhandel på Henry Parland och fick för första gången en husgud. Inte förrän 22 år senare resulterade det i samlingen Henry sade det modernare. Den direkta anledningen var uppmärksammandet av 50-årsminnet av Parlands bortgång blott 22 år gammal.

Parlands ”idealrealisation” gällde Västerlandet efter kriget och var i sig ett försök att finna nya värden. Till den under 20-talet ofta högspänt idealistiska finlandssvenska dikten kom han med något nytt – ett inslag av ironi och öppenhet som stod i motsättning till Gunnar Björlings profetiska och Elmer Diktonius röda etik. 

Det är en hederssak för en författare att aldrig skriva något som inte bottnar i egen erfarenhet. Hans Boij behövde ett par decennier innan han fått distans till husguden och funnit en egen ton. Hamlet sade det modernare är ett svar på Hamlet sade det vackrare. Med titeln anges att han inte kunde bli ”modernist” i Henry Parlands bejakande mening.

Amerikaåren följda av exilen som vaktmästare på ett företag i Sverige skärpte blicken för ett samhälle vars övergripande principer var lönsamhet och höjd BNP. Björling och Parland kunde odla pärlorna i den amerikainfluerade kapitalismen: personlig frihet, demokrati, jämställdhet. Hos Boij hade klimatet hårdnat.

En besläktad själ blev E M Cioran. Boulevardernas Buddha, som han kallats, med sin dova pessimism och kritik av moderniteten kände Boij igen sig i, men han blir inte profetisk som Cioran och han går inte till bordeller för att sedan bekänna hur han har smutsat ner sig. Men han kunde förstå Ciorans fråga, vad det tjänar till att umgås med Platon då en saxofon kan ge oss samma upplevelse av idéernas värld.

Boij är kaféernas poet. Han ansåg sig uppriktigt – inte som pose  –  misslyckad, och fann sin värdighet i det. Han fullföljde Henry Parlands öppnande av konsten mot medmänniskorna och världen.

Utifrån sin bildning ser han hur en ung och medelålders generation går in i nya sätt att kommunicera. Det är en förändring på gott och ont. Han ser den utifrån, som en främmande fågel, samtidigt som han är mycket närvarande på platsen och i historien. Utan dator och mobil, men med en Samsung-tv och prenumeration på Dagens Nyheter, i exil, blir han ett vittne till det djupast som förenar oss, medan politik och religion leder till hat och krig.

Boij debuterade som en de unga i Wahlströms & Widstrands Grupp 65. Så följde diktboken Sviternas tal (Bonniers), och på samma förlag Fågelns skugga på trappan. Därpå följde, med något undantag, utgivningar på Författares Bokmaskin och under tjugohundratalet en rad omfångsrika volymer.

The post Hans Boij ‒ exilens poet first appeared on Opulens.

FILOSOFI. Hans Boij har skapat ett antal formuleringar angående en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer, nämligen Ludwig Wittgenstein. Här i diktens form.

WITTGENSTEIN SKRIKER INTE ALLTID
(Rader förmodligen aldrig publicerade i annan form)
av Hans Boij

Wittgensteins dunkla aforismer
”om vad som är viktigt
och vad som är oviktigt
i livet” har sysselsatt många
filosofer. Visste karln verkligen
det? Förenas vi av allt det
oviktiga i våra liv, som ägde
det en viss betydelse?
Bryr sig någon om det
oviktiga i Hans Boijs liv – ?

Det mystiska är inte
hur världen är. Det mystiska
är att det finns en värld
(Ludwig W, enligt Fredriksson).

”Jag har ingen poäng!”
skriker Wittgenstein, när en
åhörare vill pådyvla honom
en sådan. Det poänglösa
Varat var hans hemvist.
Det inbjöd honom till
poänglösa aforismer av typen
”Om vad man inte kan tala,
därom måste man tiga”;
en femårings fundering
i ett tillspetsat läge.

Intrycket att dagen
lider mot kväll
en overifierad smärta.
Vad är som det skall?
Intrycket uttryckslöst.
Kvällen avsätter intryck
genom at vara. Vara
vad då? Vara kväll.

Wittgenstein var yngst
i en syskonskara om sju.
Hans tre bröder berövade
sig livet. Under sådana
förhållanden är man
förmodligen snille om man
omtalas före sin död.

Det hände att W strövade
i bergen, med en klarinett i en
gammal strumpa. Elever berättade
att han var högst stimulerande,
åtminstone för de begåvade
(G. Fredriksson, 1994).

The post Wittgenstein skriker inte alltid first appeared on Opulens.

POESI. Idag har vi glädjen att presentera nyskrivna dikter av Hans Boij. 

Hans Boij är en finlandssvensk författare boende på Södermalm i Stockholm. Debut 1965: Sviternas tal (Bonniers), på samma förlag 1967 Fågelns skugga på trappan. Dessemellan en av de unga lovande i Wahlströms & Widstrands Grupp 65, varpå med något undantag följde utgivningar på Författares Bokmaskin; under tjugohundratalet en rad omfångsrika volymer. De här dikterna är från Volym 48 som utgivits i höst.

GUNNAR LUNDIN

DIKTER

Säger man: Jag förstår inte
hur alla hemlösa klarar sig
är svaret ytterst enkelt:
Alla klarar sig inte.

Säger man: Jag förstår inte
hur planeter i årtusenden kan
fortsätta att rotera runt sin
axel, blir svaret lika enkelt.
Utan naturlagar, inget liv.

Säger man: Jag förstår inte
varför vaccinet mot svartsjuka inte
fullföljdes, är svaret För få
dödsfall inregistrerades.

Säger man: Jag förstår inte
hur forskare förslår såväl
till ålgräsängar som till
ebenholtsterapi svaras det: Turligt
nog är inte alla som du.

Säger man: Jag förstår inte
varför tidigare generationers
erfarenheter återkommande förvrängs
i makthavarnas egenintresse, far jag
med osanning. Vet jag inte hur vanligt
det är att makten erövras av fel
händer. Och vad är då att vänta!

Säger man: Jag blir inte klok
på varför Gud kallas allsmäktig,
blir svaret inte: Klokare personer
än du förstår det – utan: Säg
något som smäller högre!

*

Som barn frågade jag
mig länge på vilken sida
av knäckebrödet smöret
skulle bres, trots vad
storebror sagt, att man
inte kan bre på den gropiga
sidan, för då åtgår det
ju mera smör (som om
jag från början hyst
tvivel på att de enkla
lösningarna alltid är
de rätta. Skulle min tidiga
uppfattning av livet som
mer komplicerat än så
visa sig hålla? Ja, vad…) –

*

Förr blev man kär
som genom ett dråpslag.
Idag ser vi konsekvenserna
sedan det slaget gått över.
Vi odlar relationer, helst
utan föregående dråpslag.
Kärlek, ett smörgåsbord
bland marknadens övriga.

*

Uppfattningen att
ett andligt ljus är
närvarande i mänsklighetens
boningar, om än ojämnt
fördelat, så ändå på plats
ungefär som damm
infinner sig överallt där
hen är verksam, om så
rentav inaktiv – sagt för
att du skall förstå vad
jag avser, få bilden
att klarna för dig –
om hur den andliga kraften
aldrig är långt borta,
även om den inte finns
där som ett paraply
i paraplystället i den
boning som ger dig tak
över huvudet, inte heller
som en evigt lysande
takarmatur utan som,
som jag sa, något
liksom alstrat ur intet,
och detta intet, det
är livet, som inte,
inte på något språk
– res Jorden runt så
som många andra har
gjort, får du se –
frågar efter dig
och dina eventuella
medresenärer. Äventyret
i en kanot på Amazonas,
längs Nepals vandringsleder,
utmaningar i utmaningarnas
ledband, planetens
beskaffenhet med folk
på folks nivå; alla dessa
pass av storstädning, i
jordisk belysning, av
din vardag, blir något
att berätta om, i motsats till
en färd, en efterkrigstida
resa över Ålands hav, ute
på däck, i den skymmande
tiden då ingenting längre
står på spel, och vågor,
moln och land inskränker
sig till vågor, moln och land
och det ljus som
inte är naturens (än
mindre teknologins), här
– har jag förstått – just
här gav sig till känna
utan att jag kunde
uppfånga det…
”Det var just vad du gjorde”,
Genmäler Ellinor Myntti.
Eller om det var
damen intill.

The post Lyrik: Nyskrivna dikter av Hans Boij first appeared on Opulens.

MINIESSÄ: Gunnar Lundin har tidigare denna höst presenterat poeten Hans Boij. Då handlade det om Boijs relation till Saarikoskis poesi. Här följer en fördjupning om Boij som poet och hur han förhållit sig till Henry Parlands lyrik. Följt av ett litet diktappendix.

Hans Boij är en finlandssvensk författare boende på Assessorsgatan 12, Södermalm. Debut 1965: Sviternas tal (Bonniers), på samma förlag 1967 Fågelns skugga på trappan. Dessemellan en av de unga lovande i Wahlströms & Widstrands Grupp 65. (Där kunde vi ha mötts!) Varpå med något undantag följde utgivningar på Författares Bokmaskin; under 20-hundratalet en rad omfångsrika volymer.

Boijs föräldrar skilde sig tidigt. Han växte upp med sin mor, en bror och en syster i Finland, i Sverige som krigsbarn, och i Kanada. I Stockholm under senare delen av 1900-talet kunde man lätt känna sig som en främling om man fått sin moral ”med modersmjölken” – tanken att vi i våra gener har anlagen att skilja gott och ont, rätt och fel, fult och vackert – och fått hjältarna i Fänrik Stål som förebilder. Försöka vara ädel, god, eller bara en hygglig människa – nej, postmodernisterna och nylibera­lerna sade det bättre.

I den finska svenskbygden fanns även om den saknade självklarheten i en indianstam eller i det gamla Hellas trots allt ett gemensamt bildningsarv som snart blev out of date. När levnadsnivån höjdes och lättillgänglig underhållning erbjöds tappade arbetarrörelsen tanke om folkbildning mark.

Om en tidig händelse på vägen: ”När jag i ungdomen (1958) återkom efter tre år i Amerika för att fullgöra värnplikten, stötte jag i Vasa i Gros bokhandel på Henry Parland och fick för första gången en husgud. Inte förrän 22 år senare resulterade det i samlingen Henry sade det modern­are. Då var den direkta anledningen tidningarnas uppmärksammande av 50-årsminnet av Parlands bortgång i scharlakansfeber i Kaunas (Jag är ju utlänning vartän jag kommer, titel på Agneta Rahikainens Parland-biografi) blott 22 år gammal.

Parlands ”idealrealisation” gällde Västerlandet efter kriget och var i sig ett försök att finna nya värden eller de gamla värdena omformulerade – nyfödda – i en våldsamt och häftigt sig förändrande samtid. Men framför allt: Till den under 20-talet ofta högspänt idealistiska finlandssvenska dikten kom han med något nytt – ett inslag av ironi och öppenhet. Där finns inledningsvis ett ytligt inslag av esteticism (ändå aldrig den pose som fanns hos ”dandyn”) som stod i motsättning till Björlings profetiska och Diktonius röda etik. Men registret vidgades.

Det är en hederssak för en författare att aldrig skriva något som inte bottnar i den egna erfarenheten. Hans Boij behövde alltså ett par decennier innan han fått distans till husguden och funnit sin egen ton.

Alla konstnärer är tonsättare. Hamlet sade det modernare är ett svar på Hamlet sade det vackrare.  Med titeln anges att han inte kunde bli ”modernist” i Parlands bejakande mening. Amerikaåren följda av exilen i Sverige som vaktmästare på ett företag skärpte blicken för vad sig tilldrog: ett samhälle vars övergripande principer var lönsamhet och höjd BNP med en i reklam och media påeldad individualism.

Björling och Parland såg pärlorna i den amerikaiunfluerade kapitalismen: personlighe­tens frihet, demokrati, jämställdhet, jazzen – en ny stämning efter krigsslutets ideologikonkurs. Hos Björling och Rabbe Enckell förenades modernismen med klassicism.

En annan besläktad själ blev senare E M Cioran. Boulevardernas Buddha, som han kallats, med sin dova pessimism och kritik av modernitet kände Boij igen sig i men han blir inte profetisk som Cioran och han går inte till bordeller för att återkommen till kammaren bekänna hur han har smutsat ner sig. Även om Cioran – som Boij uppmärksammat i en essä i Nya Argus 3/21 – kan fråga sig vad det tjänar till att umgås med Platon, då en saxofon kan ge oss samma upplevelse av idéernas värld, vill han ändå vara Platon.

Hans Boij är kaféernas poet. Han anser sig uppriktigt vara misslyckad och finner sin värdighet i det. Han fullföljer Henry Parlands öppnande av konsten mot medmänniskorna och världen. Utifrån sin bildningsintuition – både etisk och historisk – ser han hur en ung och medelålders genera­tion går in i nya sätt att kommunicera. Det är en förändring på gott och ont. Han ser den utifrån som en främmande fågel samtidigt som han är mycket närvarande på platsen och i historien. Utan dator och mobil, men med en Samsung-tv och prenumeration på Dagens Nyheter tycks han ha valt att vara obsolet för att bli ett vittne.

Appendix: Här följer ett par exempel på Boijs parafraser på Parland:

Henry Parland:
Jag är van att äta.
Häremot kanske
någon invänder att alla människor.
Men är det en invändning?

Hans Boij:
Jag är van att stressa
Häremot kanske
någon invänder att alla människor.
Men är det en invändning?

Henry Parland:
Jag menar
det gör ju ändå
detsamma.
Jag har ändå inte råd
att leva
det må vara hur billigt som helst.

Hans Boij:
Jag menar
det gör ju ändå
detsamma
Jag har ändå inte råd
med gemenskap
den må vara hur billig som helst

Två  dikter av Hans Boij:

Naturligtvis
har jag föreställt mig
hur det skulle vara
att träffa dig –
Vid dessa tillfällen
har du alltid
träffat en annan
än den jag är
Det är er två jag dyrkar.

Jag pallrar mig hem
från Sevastopol.
Sevastopol? Där har
jag aldrig varit. Men möblerna
vill höra om stora världen.

The post Hans Boij och Henry Parland first appeared on Opulens.

LYRIKSVAR. Idag presenterar Gunnar Lundin en textsvit av Hans Boij. Det rör sig om ett slags svar på Pentti Saarikoskis dikter. Formen är lyrikens, men samtidigt är sviten ett slags litterär hybrid, text skriven på vad Lundin kallar “boijska”.

Originalitet består i att en författare har en genius som – ibland på slagrutevis – avgör vad som är personligt angeläget och kan infogas i hans system. ”Das kleine Ding” (Goethe) som så småningom tämligen enkelt sovrar och väljer. Varje människa är påverkad och i samspel med andra, men finns en ton, ett register där hon är hemma och sig själv. När litteraturvetaren Malone minutiöst gick igenom de första, andra och tredje delarna av Shakespeares Henrik VI fann han att ”av 6 043 rader, 1 771 var skrivna av någon författare före Shakespeare; 2 373 skrivna av honom men på en grund, som lagts av hans föregångare; 1 899 var helt och hållet hans egna”. Vilken skandal det kunnat bli om Shakespeare levat idag och fått Nobelpriset.

Litteratur är också dialog mellan självständiga temperament. En sorts exempel på det är Hans Boijs svar på Pentti Saarikoskis dikter i Spela upp till dans (svensk tolkning av författaren och Mia Berner). De talar boijska. De är skolexempel på hur en författare står i samspråk med vänner och närmaste, politiker, vetenskapsmän och andra författare.

Ingen har så öppet som Boij redovisat med vilka (ofta skribenter på den stora morgontidningen) han går i dialog med. Han låter sällan ett ord eller en artikel sjunka i minnet för påseende av det omedvetna utan rider på dess ögonblickliga vågkam och svarar med tidningen uppslagen på kafé-bordet. Så går det också till här. Saarikoski har en poäng när han säger att en poet aldrig får bli äldre än fyra år. Vi tycker om en hund, eller en katt, för att den är sig själv. Utan det personliga ingen charm. Men utan måttfullhet och form ingen visdom. Ordet gör oss till människor.

En författare tycker gärna att hans senaste text är den bästa. Ofta gör han rätt i att låta den vänta en tid. Sedan kan han se på den som han ser på en stol. Eller som han ser på van Goghs eller en holländsk målares skor. Finns där förutom det materiella något av skons idé? Är den bara en rad i en inventarieförteckning? Får motivet i dikten liv eller är den bara en ekfras? Boijs svar är personliga. Om de är lyrik vet jag inte. Han har en vördnad för bildning och litteratur tillsammans med en mänsklig och satirisk blick för dess stora företrädare.

GUNNAR LUNDIN

Hans Boij:

1
En bra diktare gör
inte dikt, han
letar efter den, skriver
Saarikoski, som menar sig
gå i svampskogen i detta syfte.
Själv tänker jag liksom
mera, diktar mindre. Svamp?
Plockar aldrig. Vad kan inte
skjuta upp ur texten?

2
En kapabel person har
inget givet utseende,
trodde jag Saarikoski skulle
skriva, men han skrev
på tal om Togliatti:
Etruskerna har alltid varit
till besvär. Sånt har man kläm
på i Impilahti.

3
”Barnen morsade. Dom känner
mig vartän jag kommer i
världen. Om man bara kunde
ge dom makten”, skriver PS 1980
Utan att ha hört vad jag alltid
förfäktat: de godas mödrarna
ger överallt i i världen sina
allra yngsta samma goda råd.
Varför inte bygga vidare på…?

4
PS skriver om Hundstjärnan:
”Den spår att Nilen
skall svämma över, fast i
februari.” Detta är år 1980 –
borde skalden inte ha ägnat större
uppmärksamhet åt vad hundstjärnan
hade att säga om 2030-talet,
tycker vi med vår erfarenhet.
Fast har karelare någonsin
varit till annat än besvär?

5
PS vågade i yngre dar (27)
uttala sig om i vilken riktning
den sociala och politiska
utvecklingen kom att gå.
Nu tvingas han tillstå: med
den k-pist han fått av Fidel
försökte Allende hjälplöst
försvara demokratin, 1973 –
demokratins fall yttrande-
frihetens sista triumf.

6
Det var en sådan dag
som får en att tänka på
Hefaistos, skriver Saarikoski.
Den dag jag kom att tänka på
Saarikoski var då jag fick
höra sörnässlang, ett tungomål
PS säger sig inte behärska

7
”Båtarna på havet skrek som
Uppskrämda fåglar”, noterar PS
Fast det bara är på Skagerack,
vars gränsdragning mot Kattegatt
inte ens ett tränat öga går
i land med i svår sjögång.

8
”Satan ensam har sett
Gud i vitögat”, skriver PS.
Diktaren har sin frihet,
så det må vara hänt. Men
prästfan, sanningens apostel,
är hen också diktare?

9
I Sirkiäs Katris hem lärde sig
PS älska doften av gamla
Böcker. Inser gamla surfplattor
hur det förpliktigar?

10
Dubcek blir omnämnd på
en rad. Det borde vara som
nutid för den som rör sig
med Sofokles och Catullus.
Såväl Kilkkipölen som Edvard
Gylling är borta. Kan historien
om Tjörn skrivas utan att PS
omnämns? Han skriver att Pehr
Kalm red härförbi 9.9 1742.

The post Hans Boij och Pentti Saarikoski first appeared on Opulens.

EFTERTANKE. “‘Varat’ står då för det som alltid finns, ande, men också det som människan delar med hela naturen, och ‘existensen’ är dess olika former i tiden. Religionerna har avreglerat Gud så att de inte bara konkurrerar (och den med billigast andliga omkostnader får företräde) utan proselyterna krigar och förgör varandra”, skriver Gunnar Lundin.

Det har sedan sjuttiotalet runnit en ström av böcker från den finlandssvenske sedan sextiotalet i Sverige bosatte Hans Boijs källor. Till ett produktivt författarliv hör att inte minnas vad man skrivit. Vad han behöver minnas är kontakten med ett centrum. Aforismen, som tillsammans med haikun, eller ”boikun”, som är Boijs medium är den litterära form som kommer närmast kalligrafin. Ingenting ska stå emellan konstnären, penseln och duken. Därtill behövs en receptor, ett trafikljus, för falska toner. Dock är en falsk ton lika litet som i en jazzimprovisation fel; tvärtom kan den leda till nya insikter.

I aforismboken Skapelsens rivaler finns en pessimism som utgår från en människo­syn: vad vi har varit (i forntiden eller i Boijs finlandsvenska barndom) och vad vi i jämförelse med vad vi i den senast moderna kulturen kunde vara. Det tidlösa, ”ande”, tillgängligt som något utanför eller vid sidan om den evolution vilken fortfarande är den starkes rätt mot den svage, förklädd till anständighet: medborgaren får mer i plånboken och kan go shopping (medan jordens resurser förbrukas), demokratierna krigar inte med varandra (men säljer vapen till diktatorer).

Det finns en av reklam och underhållning vävd medial slöja över världen och i den söker vi nya apparater, bostads­rätter, bilmodeller tillvänja en artificiell girighet som för allt längre bort från ande, liv och verklighet, det barnsliga sinnet; från det mellanmänskliga till det mellantingliga, seende rakt fram, mot Framsteget. Det mänskliga medvetandet är en följd av evolutionen och en avvikelse från jordens historia då medborgarna är på väg att ödelägga den miljö (och kanske tillvarons poetiska vanlighet) där nu marknaden råder. Skapelsens rivaler är till exempel tyska bankirer som köper en svensk fabrik för att lägga ned den och sedan återvända med några miljoner euro i fickan (dock var längesen sådana fickor försvann men postkontoren försvann häromåret och snart finns inga butiker som tar emot kontanter).

I Vägen till Brinnarå har pessimismen djupnat. I den förra boken finns som återkommande tema ”trohet mot anden”. Där finns underbara aforismer om egot som förs bort från det enkla och vardagliga. ”Efter de tusen och en nätterna kommer vardagen”, citeras en filmkritiker, och Boij tillägger: det är vardagen det gäller. I den nya boken finner han begrepp från Heidegger och Sartre vilka inmönstras i livsstämningen. ”Varat” står då för det som alltid finns, ande, men också det som människan delar med hela naturen, och ”existensen” är dess olika former i tiden. Religionerna har avreglerat Gud så att de inte bara konkurrerar (och den med billigast andliga omkostnader får företräde) utan proselyterna krigar och förgör varandra. ”Gud är död”, men vilken och vilkas Gud? Tro, så ungefär menar Boij, har med intelligens, erfarenhet och fantasi att göra. Det finns intelligenta troende såväl som dum­skallar; de möts i tron. För poeten möts, en vårdag i sol på Karlavägen fåglar och träd och gräs och människa i en existens där liv och vara blir detsamma.

Kritiken av  humanisternas ensidiga förnuftstro gäller även filosoferna; med logiskt uppbyggda system och hårfina begreppsdefinitioner kan de likaväl försvara som desavouera ”fascismen”. Filosofins abstraktioner kan för det vanliga ögat och det praktiska sinnet te sig komiska. Wittgenstein tillhör dem som uppfattat komiken och behållit sitt allvar; han finns med liksom Bertrand Russell. Boijs läsning är tillfällig och tycks sakna ordning vilket är möjligt, och det riktiga, för en poet och ”filosof” som har en inre ordning (en ordning som kan förändras genom nya insikter).

Fukuyama, nyliberalismens språkrör, Hans Rosling – evolutionen på felspår? Ändå: vi har ju vad vi behöver. Och mobiltelefoner har blivit billigare. Se dig om! Personer iförda niqab har mobiler, kvinnorna tjattrar i sina iPhones, ögonen nyfiket synliga som en fönsterputsares hängande i armarna och tittande in på människorna i en främmande kulturs bostadsrätt. En stor del av jorden är ett flyktingläger. Och vi måste lära oss att leva tillsammans.

Sedan 2003 kallar Hans Boij sina finlandssvenska haikus för boikus. Nu finns ett urval, Sammanfattningsvis (Dikter i urval 2003–2015), där man kan följa hur poetiska treradingar övergått i enradiga filosofem. Det är i marginalanteckningarna det centrum finns som inte vill inordna sig i ett samhälle där trots retoriken orättvisorna och klyftorna blivit större.

Det finns förstås en fara att ge ut på eget förlag utan en kritisk förläggare, som Hans Boij inte helt undgår. Hans böcker är ojämna. Men varför ska de vara jämna? Varför ska de komma med ett svar? Lika ofta finner de frågorna. Lika ofta får de läsaren att tänka.

The post Kommentarer i nyaste Sverige first appeared on Opulens.