WORLD. “The Great Reset” is a rising topic as the world is glimpsing the end of the Corona-pandemic. At the center of the discussions are the mentions made in articles, videos, webinars, podcasts, and a book written by Klaus Schwab, founder of the World Economic Forum (WEF), in collaboration with economist and consultant Thierry Malleret. The term is already the pinnacle of several conspiracy theories involving the pharmaceutical industry, migration and how national democracies will be torn up and devoured by the UN. Depending on if the views are left-wing or right-wing, the term either expresses how extreme neo-liberalism or postmodernism is out to rule the world.

The language in the book is convoluted, using vague notions like “historical crossroad”, “goal-driven societies”, “cooperative solutions”, “important stakeholders”, “sustainability” and “solidarity”. Those buzzwords can be twisted to many different meanings and appear more fact-based and determined than they actually are. 

The book is a Corona-take on WEF’s usual message. Rather than mastermind conspiracy text, it is an expression of currents in the international community. 

For example,  it is being stated that Covid-19 will change everything, although the world´s direction is rather unchanged. Even before Covid-19, similar thoughts as in “The Great Reset” were promoted, such as “increasing GDP does not guarantee an improved quality of life and social well-being”. Historically, that case is incorrect because when the economic pie grows bigger, it benefits more people when resources are used in better and smarter ways. 

The West’s leadership is still glancing at China with excitement, as its government is perceived to control the economy and society through large multinational companies connected to the government. China becomes more troubling as a new cold war is emerging. However, China has been efficient in managing the investment carrot and the whip of fear in order to turn around the first impression that the pandemic would be a crisis for its leadership. 

The world economy is still based on that capital from the stimulus package will strengthen the recovery, and that central-banks are enabling further assistance for a stronger recovery by keeping the interest rates low and increasing the liquidity. In a global economy doped by cheap money liquidity on the markets, the structural imbalances are growing. 

“The resetters” are not looking for degrowth but a steered growth that is intended to fulfil very different goals, without considerations that those goals might be mutually exclusive. Clear policy measures such as fighting malaria and TBC or support to family planning lose out when they are pitched against well-financed and all-encompassing problems.  

Processes that are energy demanding for the international community, such as revitalising the World Trade Organisation (WTO), are not present among the measures. The progress made since the millennium shift depended on the fact that many poorer countries had a high growth of GDP at the time, especially China, and there were thus simply more resources available for all. Complexity, and thereby risk of failure is increasing. Not the least because political decision-makers focus on security and precaution has strengthened fear and insecurity among the general public. 

What has been missing for a long time, even before Covid-19, is reasonable increase of productivity. An active economy must increase the average amount of what every worker is producing under a certain amount of time, in order to support citizens’ material well-being. This means providing new sectors and technologies with the room to grow and help workers to make use of their skills in innovative ways. 

This also means the reverse, to allow outdated or unproductive companies to fail. That stands in sharp contrast to the recent policies enabling abundant cheap credits to preserve companies – old ones as well as the hyped-up ones in the new economy. 

Conspiracy theories are attractive because they are based on the wish that somewhere there is someone with a full overlook of the situation, a big plan and the assets to realise it. In reality, everyone looks over everybody else’s shoulder, developments are influenced by big and small mistakes, lack of knowledge and resources, and opponents that cancel each other. Surprisingly, most decisions are made on the spot, often following a sunk- cost fallacy.

It is not much of a globalist agenda, as old solutions looking for new problems. National politicians move up difficult issues to the international level, in order to skip having to solve them themselves.  

An important part of the problem is that “the great reset” implies a continuation of “the culture of precaution” that has gained a foothold both in politics and in business. In order to get different results, experimentation, and new thinking outside of the box are necessary.

The post The Great Reset as a recovery or a conspiracy? first appeared on Opulens.

DIGITALISERING. Globaliseringen utvecklas vidare trots skrivelser om död, stopp och självförsörjning. Den nya globaliseringen handlar om större fokus på digitala tjänster och funktioner som underlättar för människor att samarbeta globalt.

Under det senaste året har globaliseringen, i betydelsen som ekonomiska och teknologiska flöden, ofta beskrivits som “död”. I samband med Covid-19 (koronaviruset) har det argumenterats att viruset innebär stopp för fortsatt globalisering. Istället menas det bland annat att framtiden kommer handla om mer självförsörjning i varje land.

Att globaliseringen vore död eller stoppad är dock felaktigt av flera anledningar. Dels eftersom globaliseringen hänger på den nya teknologiska utvecklingen samt med tanke på alla innovationer och sociala förändringar som sker i takt med pandemin. Det som faktiskt händer nu är att globaliseringen ändrar sin form.

Enligt en ny rapport från tankesmedjan European Center for International Political Economy (ECIPE) är fallet att “den nya globaliseringen” baseras på digitala tjänster, forskning och utveckling, information och idéer. Det märks bland annat i att fler människor använder Zoom, kryptovalutor och forskningsdatabaser samt arbetar hemifrån och handlar via digitala marknader.

Som det framgår i rapporten är fallet att handel med tjänster idag utgör 20-25 av den totala världshandeln och att multinationella företag expanderar sina avdelningar för forskning och utveckling. En stor andel av de digitala tjänsterna används i Afrika där fattigdomen har minskat och välstånd ökat för varje år innan koronaviruset.

I takt med pandemin har det blivit mer politiskt populärt att tala om “globaliseringens död” och “avglobalisering” (deglobalisation). Saken är dock att globaliseringen kommer att fortsätta utvecklas vidare och hitta nya former i samband med den fjärde industriella revolutionen där processer som robotisering, digitalisering och automatisering står i fokus. Det innebär även att fler människor kan involveras i globala processer och samarbeta med syfte att lösa gemensamma problem och utmaningar.

Om du tycker att denna artikel är intressant kan du stödja skribenten genom donationer via:

Swish: 0762345677

PayPal: lauvlad89@anders-tidstromgmail-com

Seeds: vladlausevic

Bitcoin:

The post Dags för ny globalisering first appeared on Opulens.

PANDEMI. Coronavirusets sociala, ekonomiska och politiska effekter kan leda till två möjliga scenarier för världen. En mer desintegrerad, fattigare och oroligare värld. Eller en mer integrerad, rikare och öppnare värld. Hur saker och ting kommer att utveckla sig beror även på hur vi agerar eller inte agerar.

Coronaviruset skiljer sig mycket från andra historiska pandemier, bland annat eftersom att den äger rum i en tid när världen är mer integrerad än någonsin. Även om många experter, debattörer och aktivister skriver om vikten av ett mer globalt samarbete så finns det också en motsatt trend. Nämligen den att man anser, eller hoppas på, att viruset ska ses som ett bevis på att den globala utvecklingen måste upphöra till förmån för nationalstatens primat.

The post Det finns ingen nationell suveränitet i pandemier first appeared on Opulens.

DEBATTBOK. Dalibor Rohacs främsta styrka i ligger i att hans bok både konserverar det som anses viktigt men ger också förslag på nödvändig förnyelse, detta i takt med en postindustriell samhällsutveckling, anser Vladan Lausevic.

In Defense of Globalism av Dalibor Rohac
Rowman & Littlefield

Samhällsdebatten i vårt globaliserade samhälle har förändrats radikalt sedan 2015–16 i samband med flyktingmottagandet. Från mer kommunikation om öppenhet, till mer kommunikation om trygghet. Från kritik av gränsmurar, till införandet av gränskontroller. Från fokus på ekonomiska till fokus på icke-ekonomiska ämnen. I takt med partiernas och väljarnas omgrupperingar kan man bland annat undra om den tidigare samlade borgerligheten kunde ha agerat annorlunda? Kunde Alliansen ha vidareutvecklat sitt kosmopolitiska fokus och sina individualistiska berättelser istället för all den auktoritära utveckling som kom att gestaltas hos Moderaterna och Kristdemokraterna? Sådana reflexioner kan infinna sig vid läsning av Dalibor Rohacs senaste bok In Defense of Globalism. En bok som framhåller viktiga budskap om värnandet av individens frihet och vilka misstag högerorienterade aktörer bör undvika inför framtiden.

The post Nationalstaten är ingen historisk slutfas first appeared on Opulens.

WORLD. According to many studies, the 2010s was the most prosperous decade in global history. Globalisation, often defined as higher levels of economic and technological flows, has despite its problems resulted in rapid advancement of human progress. Levels of extreme poverty, illiteracy and mortality have all been reduced greatly. Despite backlashes often labelled as ‘Brexit and Trump’ there are many reasons to remain optimistic and advocate for a brighter future. This is one of the messages by American Enterprise affiliated scholar Dalibor Rohac in his recent book ‘In Defense of Globalism’.

In Defense of Globalism 

Dalibor Rohac

Rowman & Littlefield

As a moderate intellectual Dalibor Rohac gives an important contribution to contemporary debate filled with higher degree of polarisation and political tribalism where the term globalism often is regarded as synonymous with elitism and technocracy. The author presents several vital points on how globalism, mainly as an idea based on the importance of international institutions and polycentric governance, benefits people across the world regardless of their social status. One can describe the book as ‘Globalism for dummies’, providing basic information about the meaning and history of governance models above the sovereign state levels.

One of the main points in the book is that ideas of international, supranational and global institutional setups are deeply rooted in the development of free and democratic societies. Therefore, it is evident among other reasons why EU countries as Sweden and Germany or American states as California and Texas are among the most globalised parts of the planet. Dealing with global problems and challenges demands the common institutions. Rohac argues that the current nationalist and populist movements are doomed to fail because of their inability to provide meaningful answers to problems connected to climate change, economy and migration.

The book is written for a wider public, but it focuses its messages particularly to actors on the political right, i.e. conservatives, liberals and libertarians. In recent years, many former right-wing supporters of globalisation have transformed into anti-globalists and ‘sovereigntists’. A development manifested in the rise of nationalist conservatives and right-wing collectivists, and the emergence of protectionists policies in the USA.

In addition to ideological support for globalism, the book also provides vital arguments in favour of European patriotism as opposed to state-centric and nationalist ideas regarding governance, democracy and identification.

According to Rohac, shared institutions like those in Europe are vital to secure the market economy, individual freedom and the rule of law. Throughout his book, Rohac encourages both historical reflections, such as references to the Hanseatic League and Holy Roman Empire, as well as future-oriented rethinking by emphasising several critical points when it comes to pooling sovereignty and shaping mandates of international institutions. As Rohac points out, in order to maintain social trust and legitimacy, the institutions which are above the national level must be more limited and focused on their scope. The risk is otherwise that social trust will deteriorate, as in the case of the International Monetary Fund which today undertakes tasks which it was not initially intended to perform.

Rohac offers a middle way between those ideas and actors who believe in the myth of ‘free sovereign nations’ and those who believe in utopias of a unitary world government. Before reading the book, I was expecting a chapter offering new and radical solutions with more detailed proposals for institutional development at a global level, such as the creation of a worldwide police force or a climate ministry. No such ideas are to be found, but the author is clear and maintains his agenda on providing support for the current institutional frameworks and points out what must be changed, improved and reformed.

The book’s most powerful message is that the nation-state is not the final point of social development. Therefore, the continuous institutional diversity from local to global level is a key to a brighter future and prosperity for our human civilisation.

The post Globalism for Dummies – the case for polycentric governance first appeared on Opulens.

GRÅ NYANSER. Kanske kan allt liknas vid november; att även den gråaste av månader har sina nyanser, sina hopplösheter och hoppfullheter, skriver Erik Cardelús apropå klimatkrisen och världsläget.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det hinner bli november, årets gråaste månad. På en välbesökt hemsida läser jag om Sveriges miljömäktigaste, om en ranking som listar de personer som väger tyngst i miljödebatten. En av de absoluta topparna, en väl ansedd forskare, beskriver sig som ”optimist och globalist.” Även flertalet andra forskare på listan beskriver sig själva som just optimister. Precis som den framlidne Hans Rosling, mannen vars böcker säljer som smör och trendar mer än någonsin förr.

Mitt i allt detta funderar jag över optimismen, över tendensen hos så många klimat- och utvecklingsforskare att beskriva sig själva som optimister, trots att så många kurvor så tydligt pekar åt fel håll. Åtminstone vad gäller klimat och miljö. För utsläppen ökar, vädret blir varmare, den biologiska mångfalden minskar och de flesta av oss flyger mer än någonsin tidigare. Det shoppas, fulproduceras och åks bil i allt större utsträckning.

Nyligen valde Brasiliens folk också klimatkrisförnekaren och högermannen Bolsonaro till president. Så nu har Trump ännu en allierad i kampen för att trycka tillbaka klimatforskarnas rön och klimataktivisternas kamp.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Optimist — javisst. Kanske är det så enkelt att vi inte orkar lyssna på fler olyckskorpar, festförstörare och dysterkvistar. Vi har tröttnat på att gnällspikar står i vägen för den vackra utsikten, det lätta sinnet och den ljusa vägen framåt.

Men måste man verkligen kalla sig optimist för att räknas? Kan inte lite gammal god mellanmjölk vara den bästa drycken även här? Kan inte kampen föras utan att vi för den sakens skull intecknar varken det ena eller det andra, åtminstone inte sådär självklart och tvärsäkert. För framtiden är just oviss; vi färdas in i den oavlåtligen, vare sig vi kallar oss optimister eller pessimister, eller något annat. Kanske kan vi rent av säga pass och erkänna att vi inte riktigt vet, utan att för den skull tappa hoppet eller stämplas som lealösa och likgiltiga.

På mitt bord denna sällsamt gråa månad hamnar två böcker — Julian Barnes Tidens larm och Voltaires Candide i nyutgåva. Båda handlar om hur man ska tackla motgångar och uthärda jävligheter. För Candide jagas iväg från sitt slott ”med hårda sparkar” efter ett erotiskt snedsteg med den vackra prinsessan Kunigunda, varpå ”stor förvirring rådde i det praktfullaste och angenämaste av slott.”

Sedan drar Candide runt i världen, bland annat i sällskap med ärkeoptimisten Pangloss som envist hävdar att vi lever i den bästa av världar. Detta trots jordbävning i Lissabon, inkvisitionens härjningar och grymheter i Sydamerika och annorstädes. Till slut är Candide tillbaka i Europa och allt ändar i det välbekanta konstaterandet att man ska ”odla sin trädgård” snarare än att hänge sig åt långrandigt filosoferande och yviga spekulationer.

Även i Tidens larm tas en tur med optimismen. I centrum står kompositören Dimitrij Sjostakovitj som genomlider Stalinterrorns värsta år. Sjostakovitj lever i ständig skräck för att falla i onåd, att föras bort och avrättas, allt beroende på Stalins paranoida och svajiga humörssvängningar.

Här görs gällande att den rena optimismen trivs bäst i diktaturer, där en förkvävande ideologi har lagts ovanpå tänkandet. Antingen befinner vi oss i den bästa av världar eller så är vi på god väg till det jordiska paradiset. Inget annat. Makten vill se en ”optimistisk Sjostakovitj”, inte en kompositör som bjuder in till tungsinne och tvivel. Så Sjostakovitj lovar att följa Partiets direktiv i framtiden och skriva melodisk musik för folket, vilket är svårt.

Melodisk musik för folket, ja. Kanske uppvisar denna melodiska musik vissa likheter med toppforskarnas pliktskyldiga ”visserligen konstaterar jag att vi är i ett mycket kritiskt läge, men samtidigt är jag optimist.” För gårdagens melodiska musik för folket har nu allt som oftast förvandlats till mysig musik för Marknaden.

Ett annat spår kan vara att även den vassaste klimatforskare också är människa, någon som vill undvika att bli bärare av dåliga nyheter med risk för att behäftas med detta elände. Någon som gärna vill bli inbjuden även till nästa konferens i Paris, Rio de Janeiro, Köpenhamn eller någon annanstans dit man flyger och där man äter finmiddag och bor på flashigt hotell.

Eller så kan allt liknas vid november; att även den gråaste av månader har sina nyanser, sina hopplösheter och hoppfullheter. Det gäller bara att uppfatta dem alla, men samtidigt fortsätta sin dagliga kamp för att det ska bli ljusare och bättre.

The post Tankar i november first appeared on Opulens.

OROLIG VÄRLD. Vad händer när idén om globalisering främst är omhuldad bland de välmående skikten i samhället och misstro råder i arbetarklassen? Vladan Lausevic har läst en bok av Ian Bremmer om globaliseringens bakslag.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Us vs Them. The Failure of Globalism av Ian Bremmer
Portfolio förlag

Parollen ”Brexit and Trump” symboliserar globaliseringens bakslag men situationen kommer egentligen att kunna bli värre än så. Åtminstone enligt politikvetaren och Eurasia Group-ordföranden Ian Bremmer.

I sin senaste bok Us vs Them. The Failure of Globalism menar Bremmer att världen efter 30 år av globalisering står inför enorma problem och utmaningar som kräver nya lösningar och institutioner. Inte minst handlar det om att en stor del av mänskligheten idag betraktar sig som globaliseringens förlorare och uttrycker sitt missnöje och sin rädsla genom att ta avstånd från universella värderingar som frihet, rättsstatlighet och demokrati.

Som liberal globaliseringsanhängare känner jag igen mig i Bremmers verklighetsbeskrivning och livserfarenheter. För mig har berättelser om en kosmopolitisk, friare och mänskligare värld inneburit tillflykt från den i grunden anti-europeiska och pro-ryska serbiska nationalismen under 90-talet och 2000-talet. Därför känns det extra intressant att Bremmers bok också är hans personliga reflexion vilket gör boken till ovanligt viktig läsning för mig. Detta eftersom den är skriven av en individ som har haft nytta av en mer sammanbunden, och samtidigt rörligare värld, men som idag inser vilka problem som råder. Boken tar upp rådande problem med demografin, automatiseringen och välfärden, saker som präglar fler regioner och länder än tidigare. Något som enligt författaren kommer att leda till en mer våldsam, pessimistisk och kaotisk världsutveckling.

Mycket av Bremmers bok kretsar kring människors upplevelser av rädsla, oro och bristande framtidstro. Globalismens (stöd för global handel, migration, institutioner) försvagade ställning beror till en stor del på att globaliseringen som idé främst är förankrad bland inflytelserika och välmående aktörer men inte hos andra grupper som till exempel arbetarklassen. Framför allt är detta fallet i Västvärlden där äldre, industrisamhällsbaserade modeller håller på att försvinna. Detta är något som resulterar i rädsla för att man inte kan påverka sin ekonomiska situation, rädsla för migranter, men också rädsla för den obekväme andre på sociala medier. Bremmer beskriver hur den globala utvecklingen under de senaste 30 åren har lett till reducerad fattigdom och en växande medelklass men också reducerad arbetarklass och ökad ojämlikhet. Det faktum att politiker som Trump och hans gelikar finns vid makten är ett fenomen som inte uppstått ur ett vakuum utan kan ses som  resultatet av ett flertal faktorer som alla är kopplade till globaliseringen.

Ett annat centralt budskap i Bremmers bok är att politiska konflikter mellan de, som känner sig som globaliseringens vinnare, och dem som är förlorare, inte är ett fenomen avgränsat till USA och Europa. Liknande tendenser finns eller kommer enligt författaren att råda på andra håll i världen. Man blir till exempel häpen inför ett sådant faktum som att många unga sydafrikaner har mer gemensamt med Steve Bannon än med Nelson Mandela när man kräver stopp för rörlighet av kapital och för andra afrikaner som söker ekonomiska möjligheter i landet. Bremmer menar att ”vi mot dom”-retorik i Väst skiljer sig åt från hur det ser ut till exempel i Indien och Kina där ”dom” inte i första hand är lika med invandrare utan betecknar etniska och religiösa minoriteter. Något som kan innebära  mer och fler våldsamma konflikter och krig i framtiden.

Vidare så handlar inte konflikterna bara om politiska eller sociala identifikationer utan även om de digitala. Bremmer menar att regeringar runt om i världen och inte minst de auktoritära som den kinesiska kommer att göra allt mer för att begränsa tillgången till information och rörlighet för idéer och åsikter. Det är inte bara fler fysiska murbyggen som kommer att åberopas eller utföras utan även fler digitala väggar och murar. Teknologiska framsteg som AI kommer inte bara att ge nya jobb i framtiden utan artificiell intelligens kommer också att användas för att övervaka människor även med syfte att upprätthålla “vi mot dom”- konflikter.

Mycket av bokens innehåll präglas av pessimism och negativa beskrivningar av den rådande verkligheten men i slutet av texten ägnar sig Bremmer åt att ta upp möjliga lösningar. Intressant nog tar han upp de idéer som idag debatteras allt oftare, som till exempel basinkomst, skatt på finansiella transaktioner och investeringar i humankapital. I grunden handlar det även om synen på framtidens sociala kontrakt mellan individen och det offentliga. Blir det ett regeringsuppdrag att fixa jobb, välfärd och utbildning för den enskilda människan eller är det något individen själv ska ombesörja? Slutligen menar Bremmer att förändringarna kommer att ske i större grad först när fler av globaliseringens vinnare inser vidden av förlorarnas problem.

Det kommer att krävas stora reformer och förändringar om fler ska känna sig trygga. Dock är det just på denna punkt som jag känner att Bremmer kunde ha lagt fram fler förslag och tankar beträffande hur den globala utvecklingen bör gå till i framtiden. Framför allt när det kommer till handel, ekologi och institutioner med idéer om global koldioxidskatt, ett världsparlament och friare rörlighet för människor. Det blir också en brist att likställa Europas integrations- och samarbetsprocesser med globalism då kontexterna trots sina likheter är olika. Ändå är Bremmers bok en nödvändig läsning, i alla fall för oss som vill se fortsatt utveckling för en både sammanhängande och friare värld.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Med blick för globaliseringen first appeared on Opulens.