ESSÄ. Erik Bovin skriver om en aktuell, postum bok med texter av och om poeten Ola Julén som gick bort alldeles för tidigt. Men Bovin betraktar också författarskapet i dess helhet. Och ser att det är gott.  

”Texter” av och om Ola Julén
Nirstedt/litteratur

Tjugo år efter utgivningen av Orissa (1999) utkom Ola Juléns ordkarga mästerverk på nytt. Ursprungligen gavs den ut på Ink förlag, som drevs av namn som Aase Berg, Björn Wiman och Niklas Darke. 2019 återutgavs den, i Nirstedt/litteraturs klassikerserie, vilket också utgjorde inledningen på ett projekt som nu avslutas med Texter, en postum volym med dikter, artiklar och intervjuer.

Första dikten i Orissa har ofta citerats:

”Jag vet inte hur jag
ska kunna förklara det här för dig.”

Det är lätt att göra sig lustig över rader som dessa. För den ironiskt lagde går det kanske inte att läsa Julén utan att dra på munnen. Poeten Elis Monteverde Burrau har, om jag inte missminner mig, parafraserat nämnda rader, mer än en gång, om inte i tryckt text så på Twitter.

Man brukar hävda att humor avväpnar. Men det fniss som uppstår hos vissa när de läser Juléns dikter tycks snarare röra sig om en försvarsmekanism.

I Aftonbladet kunde man nyligen läsa Jack Hildéns intervju med skådespelarna från uppsättningen av Arv som just nu går på Dramaten, i regi av Carl Johan Karlson. Matthew Lopez pjäs är inspirerad av E.M. Forsters Howards end (1910) och handlar om två generationer homosexuella män i New York, en äldre generation homosexuella som överlevde aids-epidemin, och en yngre generation med andra möjligheter, om än inte förskonade från förtryck. Med sin speltid på åtta timmar torde den höra till det mest ambitiösa och vågade en institutionsteater gett sig på sedan Lars Noréns uppsättning av Personkrets 3:1 (1998, Elverket).

I Hildéns intervju talar en av skådespelarna, David Fukamachi Regnfors, om uppsättningens malande inverkan på publiken, om hur man läser av publiken och märker att den som från början satt med armarna i kors kanske inte gör det vid slutet av kvällen.

Vilket för mig vidare till min enda allvarliga invändning mot Juléns författarskap: han borde ha skrivit tjockare böcker. Han hade kunnat kapsla in minimalismen i en maximalistisk form, och jag lovar ingen skulle fnissa efter två-, tre-, fyra-, femhundra sidor.

Jag har alltid betraktat det vita, oskrivna på boksidan med viss ömhet. Jag har velat vistas där i det oskrivna… där man kan vila en stund från kontaktsökande bokstäver, innan man är redo att dras tillbaka… in i läsningen. Jag tycker inte om att bli sviken och språket håller sällan vad det lovar, det är min erfarenhet. Otaliga är de gånger då jag låtit mig dras med av denna sluga förförerska bara för att slå igen boken och känna mig – lurad. Språket lovade att bena ut allting, ordna världen och livet, göra det begripligt och hanterbart genom att spinna en sammanhängande berättelse som går att falla tillbaka på i svaga stunder. Men ofta har jag känt att nej, så är det inte. Det här köper jag inte. Kanske grundar sig denna aviga inställning till språket och dess möjligheter i poesins – den ädlaste av skönlitterära genrer – rötter i retoriken. Jag kan inte undgå att snegla misstänksamt åt denna bakgrund med tanke på alla löften, all tom retorik man dagligen matas med.

Jag har haft svårt att skaka av mig denna uppfattning som gör mig benägen att betrakta även stora poeter, som Tafdrup och Muldoon, som skickliga manipulatörer.

Denna ambivalenta inställning till språket går igen hos Ola Julén. Ändå hade Orissa lika väl kunnat publiceras med svarta boksidor och vit text. För det oskrivna ger inte läsaren någon ro. Det oskrivna gestaltar isoleringens och depressionens kompakta mörker, ett skoningslöst mörker som ständigt försöker dra ned diktjaget i depressionens underjordiska virvel. Med detta i åtanke finns det något hoppfullt och rörande över den kontakt raderna ideligen vill upprätta med läsaren. Jag håller inte alls med de kritiker som kallat Juléns poesi introvert. Det finns ett tilltal i dikterna som inte går att värja sig emot. Hur mörka utsagorna än är så lyser de mot läsaren.

Med Orissa skapade Julén depressionens poetik. Alla som genomlidit en depression vet mycket väl hur svårt det är med kommunikationen i detta tillstånd, ja, hur svårt det är att ta sig för något överhuvudtaget.

Mest av allt handlar Orissa förstås om ensamhet. Ett universellt tema då ensamheten som bekant uppsöker oss alla. Den rycker tag i finansvalpen på Wall Street, när han minst anar det, till synes utan anledning, den drabbar småbarnsföräldern, kort efter föräldraledigheten, den mer eller mindre konstituerar tillvaron för den socialt utslagne. Jag är helt övertygad om att alla de som varit våra statsministrar haft dagar då kostymen inte sitter som den ska, då ett eller två glas konjak efter arbetstid inte lyckas döva känslan av att ingen i det här j-vla landet förstår en… ändå ska man vara folkets yttersta representant.

Man har velat klistra på Juléns lyrik etiketter som: farlig litteratur. Jag förstår att det är en sexig etikett. Frågan är, säger den någonting om Juléns poesi? Farlig, (harkel*) på vilket sätt? Paradoxen är att man känner sig mindre ensam av att läsa Julén. Man kan spegla sig i diktjaget men hen kan också vara ens vän, för ett ögonblick.

Kanske kan en berömd dikt av Emily Dickinson sätta fingret på det band som tycks upprättas mellan jaget och läsaren:

”I’m nobody! Who are you?
Are you – – Nobody – – too?
Then there’s a pair of us!
Don’t tell! They’d banish us – – you know!”

Att det finns en styrka i att vara solitär, i att odla sin självständighet, att det är naturligt och inte abnormt att slå vakt om uppriktigheten gentemot sig själv och andra, att kunna tala om skammen och det skamliga för att inte paralyseras av den – allt detta ryms i en livshållning som, om man redan äger den, stärks av att läsa Julén.

Åter till ordkargheten och den instängdhet som alstras på Orissas nästan helt vita sidor, men som hade kunnat vara svarta. Från isolationens rum finns ingenting att hämta. Det om någon visste Julén och därför kan han också skriva så precist om kärlek och längtan efter närhet. Därför är han en stor kärlekslyriker, därför är hans poesi inte farlig, knappast konform men aldrig farlig, därför.

Texter (Nirstedt/Litteratur) är en bok för fansen. Det mesta och bästa av Julén har redan utkommit i bokform. Denna samling innehåller resterna, ”b-sidorna”. Jag som vanligtvis är skeptisk till postuma samlingar kan ändå förstå värdet i att publicera, inte bara en del, utan allt av en poet vars författarskap knappast hör till de mer omfångsrika.

Denna bok innehåller, förutom dikter och artiklar, inte mindre än fem intervjuer med Julén. Det hela är upplagt för upprepningar. Man kan tycka att det blir en text för mycket om personen eller myten Julén. En myt han hjälpte till att odla med sin rockstjärnemässiga attityd i intervjuer. Det ska erkännas att jag var mätt på den myten långt innan jag öppnade denna bok. Nog är det intressant att få veta mer om vad poeten själv läste (Strunge, Ekelöf, Norén men också – otippat nog – Linda Skugge) liksom hur han såg på sitt skrivande. För egen del räcker det gott med det vi får veta om Julén i Marie Lundquists läsvärda förord. (Marie Lundquist var för övrigt Juléns handledare på Biskops Arnö i början av 90-talet.)

När Julén för första gången publicerar sig sker det i Gedins årliga debutantantologi, Grupp 91. Han är då 20 år gammal, i samma ålder som Michael Strunge var när han debuterade med Livets Hastighed (1978). Och visst finns här, redan från början, ett visst släktskap med Strunge. Men ungdomsdikterna bär också spår av Bruno K Öijers poesi.

Ungdomsdikterna är, i mitt tycke, inte sämre än Orissas en- och tvåradingar. De tidiga dikterna har ett annat temperament, är inte särskilt långa men betydligt längre än dikterna som kom därefter. Och suggestiva är de, med ett starkt och stundtals våldsamt bildspråk:

”i mig bor stora djur
vilka stiger med blåsande läten
deras luftiga skallar visas
och jag ser det jag inte kan minnas
huden i hennes ansikte
organens bibliska färger
gör tystnaden lång i oxblod
så plötsligt ett skri in i himlen
sedan ljust grön i gräs
blödande såsom en skjuten”
(”Infantil bild,”, 1991)

Nio år efter sin medverkan i ovannämnda antologi kommer alltså Orissa, detta portalverk där det är tydligt att poeten hittat ett alldeles eget uttryck.

Att han inte var något one hit wonder, för att åter igen tala musikspråk, blev tydligt sommaren 2019 när Nirstedt/litteratur valde att publicera Afrikas verkliga historia, som var planerad för utgivning på Norstedts 2004, men drogs tillbaka enligt författarens önskan. När verket till sist såg ljuset visade den sig utgöra en lika stark läsupplevelse som Orissa nog var för många kring millennieskiftet.

”Jag skulle vilja älska dig, försiktigt”, skrev Julén i 400 (2001), som ursprungligen gavs ut i Danmark på förlaget Basilisk, men som också återfinns i denna volym. Det som hade kunnat bli en floskel räddas med små medel (pincettsmå). Dels genom valet att travestera en annan floskel: jag vill älska dig, för evigt, som åtminstone låter bättre på engelska. Låter bättre och ljuger bättre. Jag menar, vad då för evigt – allt är ju ändligt. Men också tack vare att dikten avslutas med ordet försiktigt, en vanligt förekommande glosa hos Julén, kännetecknande för en poetik där skönheten alltid är mjuk och lätt att förstöra; en livsviktig men skör motpol till världens kyla och grymhet.

Nirstedt/litteratur gjorde det möjligt för en ny generation att upptäcka Julén genom återutgivningen av Orissa. Förlaget har även gjort sitt yttersta för att mätta hungern bland de redan frälsta genom utgivningen av Afrikas verkliga historia samt denna läsvärda avslutning på ett projekt, som också är något av en kulturgärning.

Ola Juléns alldeles för tidiga bortgång inträffade 2013. Sex år före sin död publicerades ett par dikter i Kristanstadsbladet, under rubriken ”Veckans dikt”. Kanske visste han att det skulle bli hans sista dikter, och att han befann sig i livets slutskede. Den dikt som publicerades den 9 februari 2007, rymmer dessa rader:

”Så spela bara tidig Cohen
Stilla, helt akustisk på begravningen
Var tysta nu
Tänk inte på mig mer”

The post Julén kan göra dig mindre ensam first appeared on Opulens.

ROMAN. Thomas Almqvist har läst Dominique Fortiers roman ”Pappershem” och uppskattar de stilistiska gesterna som är små och precisa.

Pappershem av Dominique Fortier
Översättning: Emma Majberger
Rámus

Dominique Fortier, född 1972, är en författare och översättare från Québec i Kanada. Hon debuterade 2008 och har därefter skrivit flera prisbelönta böcker, som alla befinner sig i gränslandet mellan essä och roman. I ”Pappershem” skriver hon om den amerikanska poeten Emily Dickinsons liv och väver samman det med funderingar kring de världar vi skapar i vårt inre och som skapar oss. Homestead är det hus, där Emily Dickinson (1830-1886) föddes och dog. Det är ett vaniljgult hus med gröna fönsterluckor med en utsikt över en hemlighetsfull trädgård, där humlor surrar under sommaren och där stora blomstänglar står snötäckta under vintern. Homestead var den viktigaste platsen för Emily Dickinson i hennes liv. Det är ett hus, ett hem, en plats, där livet pulserar och då inte minst i det inre. Fortier frågar sig om det går att hitta källan till livet och i så fall var? Vad är det egentligen att vara hemma? Finns det i de världar som vi skapar i vårt inre?

Homestead är idag det välbesökta Emily Dickinson Museum, som ligger i Amherst, Massachusetts. Amherst hade 2631 invånare 1830. Huset betydde mer för Emily Dickinson än för syskonen och för föräldrarna. Det berättas att hon började med att minska ner på sina besök i byn. Sedan stannade hon i trädgården, innan hon nästan inte lämnade huset alls, för att till sist bosätta sig på sitt rum, som hon bara lämnade, när det var absolut nödvändigt. Ingen kunde ta hemmet från henne. När hon skrev, kände hon lättnad, kände hon sig befriad från allt som förtärde henne: Glömskan, döden, det brinnande helvetet som var världen runt omkring henne. Hemmet var för henne en fristad, hamn och tillflykt. Hon sökte avskildheten och tystnaden. Till sist återstod bara sovrummet, skrivbordet och bläckhornet för henne. I byn kallades hon Queen Recluse.

I sina anteckningsböcker skrev hon dikter om fåglarna, träden och planeterna. Många av hennes dikter är överjordiskt känsliga och lyser upp den mörka världen. Fortier jämför hennes dikter med de vita snöflingorna under vintern. Som poet blev hon känd först efter sin död. Lillasyster Lavinia upptäckte 1800 dikter, sedan hon gått bort, varav endast tio hade publicerats under hennes livstid. Den första diktsamlingen kom ut 1890. Liv blev dikt för henne och dikten gav henne tröst och kanske även kompensation för mycket. Människan lever i en bräcklig och opålitlig verklighet, som ständigt hotas av sönderfall och död.

”Pappershem” består av korta essäliknande skisser eller kapitel, ofta bara en knapp sida långa. Språket är gärna utsökt vackert, lite eftertänksamt, och står ibland prosalyriken nära. Vi får följa årstidernas gång. När hösten kommer, bär den redan våren inom sig.

Emily Dickinsons hemmiljö tecknas förälskat, lyriskt och hänfört, där Fortier visar prov på en skickligt gestaltad känsla för allt levande. Här finns både charm och en stor portion vemod och Fortier lyckas göra Emily Dickinsons liv både begripligt och hanterligt. Romanen förmedlar en enorm känslighet och en sökande oro. Allt är inte direkt uttalat utan ofta bara antytt, då Fortier precis som Emily Dickinson själv är en en lågmäld och underfundig författare. Här finns mycket medkänsla men inte minsta spår av sentimentalitet.

Den miljö som återges är en både geografiskt och historiskt lokaliserbar verklighet, men här finns också en del tvära kast i texten som fungerar trots en del glapp i fogarna som en följd av det. Fortiers vackra prosa är omisskännligt personlig med både tydlighet och självinsikt och inte minst behärskad återhållsamhet.

Pappershem är en stillsamt berättad historia, men aldrig långsam, med stilistiska gester som aldrig blir yviga utan snarare är små och precisa. På samma gång får vi ett färgstarkt och levande porträtt av en av USA:s mest populära poeter.

The post Färgstarkt och levande om Emily Dickinson first appeared on Opulens.

FACKLITTERATUR. Clara Törnvall har skrivit en allmänbildande bok som ger både historiska, kulturella och samtida inblickar i synen på autism, skriver Mathias Jansson.

Autisterna: Om kvinnor på spektrat
av Clara Törnvall
Natur & Kultur

I populärkulturen framställs alltid autisten som en man. Dr Sheldon Cooper i TV-serien Big Bang Theory är själva urtypen för en autistisk man. Högintelligent och smart, men helt obegåvad när det gäller att läsa av sociala koder och känslor, en fyrkantig personlighet med udda specialintressen och helt beroende av sina detaljerade scheman och rutiner för att klara av vardagen. Clara Törnvall som är kulturjournalist och radioproducent fick efter en utredning vid 40-års ålder själv diagnosen autism och började fundera kring denna manliga stereotyp av autisten.

I boken Autisterna: Om kvinnorna på spektrat gör Törnvall upp med de många fördomar och svårigheter som kvinnor på det autistiska spektrat har upplevt i historien, i samtiden och i vardagen. För länge var autism en diagnos som bara pojkar fick och som förklarades med att det var en störning som uppkommit genom att mödrarna inte gett sina barn tillräcklig med omsorg som barn. I dag vet vi att det är en biologisk förändring i hjärnan som drabbar både män och kvinnor, och som gör att människor med autism tänker annorlunda och upplever världen på ett annat sätt än vi andra. Autism är ingen sjukdom som depression, som man kan bota med medicin eller terapi, utan ett livslångt tillstånd som man får leva med. Det beräknas att var femte människa har autistiska drag, men för att hamna inom autismspektrumtillståndet måste man uppfylla 7 kriterier, vilket fler i än 100 000 personer gör i Sverige.

I populärkulturen framställs ofta autism som en superkraft, men i verkligheten möter autisterna många svårigheter i samhället och i vardagen, eftersom de har svårt att passa in i den normala mallen. Dagens samhälle är inte heller speciellt anpassat för personer med autism. Vår omgivning är stressig, högljudd och fragmentarisk, det ställs höga krav på oss att vara flexibla, extroverta och kunniga inom många områden, något som sällan passar människor med autistiska drag. Men ärligt talat så verkar det inte var någon som mår speciellt bra av dagens samhällsklimat, om man ser till den stigande psykiska ohälsan hos unga och vuxna, sömnsvårigheter, utbrändhet och utmattningssyndrom hos befolkningen i stort. Det känns som om vi alla skulle behöva anpassa samhället, inte bara för att autisten ska må bättre, utan de andra skulle också gynnas av ett lugnare tempo, kunna jobba koncentrerat med en sak i taget, mer lugn och ro runt omkring oss och mer tid för återhämtning.

Clara Törnvall har skrivit en allmänbildande bok som ger både historiska, kulturella och samtida inblickar i synen på autism.

Det är en bra mix av författarens personliga erfarenheter, intervjuer med andra autister, forskare och specialister på området och exempel på kulturhistoriska personer som troligen haft autism som Emily Dickinson, Lewis Carroll och Simone Weil.

Boken riktar sig både till människor som kan känna igen sig och identifiera sig med Clara Törnvalls vardag, men även till oss neurotypiska, det vill säga vi som inte har några autistiska drag, så att vi kan få en bättre förståelse för autism och en mer uppdaterad och mångfacetterad bild av autism än vad vi matas med från populärkulturen. För det är ganska stor chans att du känner någon som har autistiskt drag på ditt arbete, i din vänskapskrets eller bland dina släktingar.

The post Klargörande om autism first appeared on Opulens.

ESSÄ. Emily Dickinson på svenska har blivit ofantligt berikad av Faskikel 40, De enda nyheterna, i översättning av Ulf Karl Olof Nilsson (UKON) och Jenny Tunedal, skriver Arne Melberg, som här också ger en introduktion till författarskapet.

Emily Dickinson (1830-1886) föddes i Amherst, som är en liten stad i Massachusetts. Staden hade (och har) ett eget college och ligger mitt i New England, som var känt för sina traditioner, sina lärda institutioner och – under Dickinsons tid – också för starka religiösa rörelser. Fadern var en framstående advokat och, tidvis, politiker, familjen tillhörde stadens ledande och Emily fick en gedigen utbildning – dock lämnade hon sitt kvinno-college efter ett år och flyttade 18 år gammal tillbaka hem. Med familjen reste hon några gånger i området, t.ex. till Washington, men från ungefär 1855 lämnar hon alltmer sällan familjehuset, där hon och systern står för hushållet – Emily lär ha varit duktig på brödbak. Ett undantag är en period i Boston 1864, då hon behandlades för en ögonsjukdom. Därefter håller hon sig till huset.

Även om hon således tycks ha isolerat sig saknade hon inte socialt liv: huset – som idag är ett Emily Dickinson-museum – var rymligt och livligt och i grannhuset bodde hennes bror efter att han gift sig med Susan, som var Emilys väninna och som hon utvecklade en intensiv korrespondens med. Hon läste flitigt aktuella tidningar och tidskrifter.

Hennes mest produktiva period, 1860-talet, sammanfaller med det amerikanska inbördeskriget samt med flera religiösa väckelserörelser; om, och i så fall hur, Dickinson tog intryck av detta är omdiskuterat.

Hon läste all slags samtida litteratur, till exempel systrarna Brontê och George Eliot, poeten Elizabeth Barrett Browning, Louisa May Alcott (Little Women), Harriet Beecher Stowe (Uncle Tom’s Cabin) och klassiker, framför allt Shakespeare. Hon är ungefär jämngammal med Walt Whitman, som hon säkert kände till även om hon avfärdar honom i ett brev. Det är frestande att sammanställa dessa två poeter som en kontrasterande poetisk sammanfattning av USA under andra halvan av 1800-talet: mot Whitmans expansiva dikt står Dickinsons starkt koncentrerade. Mot Whitmans jag-centrerade lyrik står Dickinsons poetiska jag, som befinner sig i olika positioner och ofta knappt är synligt. När hon 1862 korresponderar med tidskriftsredaktören Thomas Wentworth Higginson om sina dikter deklarerar hon: ”När jag förkunnar mig själv som Diktens Företrädare (Representative of the Verse) avser jag inte mig – utan en antagen person (supposed person).” Dickinson tycks mena att hon skriver ett slags roll-poesi, att hon i dikten bara indirekt är sig själv eftersom hon intar en annan, en ”antagen” subjektsposition. Det är förstås inte ovanligt i lyrikens historia; snarare är det Whitmans romantiskt-expansiva jag som är ovanligt. Ändå är Dickinsons rolldiktning originell i sin kombination av koncentration och expressivitet.

Just 1862 tycks ha varit en viktig tid för poeten Dickinson. När hon började skriva dikt är oklart; hon var varken angelägen att datera eller publicera sina dikter. 1861 publiceras ändå en dikt i en lokaltidning och 1862-63 anses hon ha haft en produktiv period. Hon tog kontakt med Higginson och sände honom dikter för kommentar; han avrådde henne från publicering men höll kontakten och kom sedermera att stå för den första utgåvan av hennes dikter.

Dickinson sände således dikter till Higginson och hon sände ett stort antal till sin svägerska Susan. Dessa är en del av breven och det är inte alltid lätt att dra gräns mellan brevprosa och dikt. Också senare, i den kärleksfulla korrespondensen med Otis B. Lord från 1878 och några år framåt, flyter breven mellan prosa, dikt och fragment. Dickinson kunde också skriva ner diktrader eller fragment på de papper som råkade finnas till hands. Fram till 1864 skrev hon ner dikter på lösa blad som hon sedan vek och buntade ihop, rentav sydde ihop, till ett slags dikthäften som på engelska kallas fascicles, av latinets fasces, spöknippa. Ordet var inte Dickinsons och hon kan inte lastas för att det senare blev till ”fascism”. Inom dessa sammanlagt 40 häften är det inte alltid lätt att skilja den ena dikten från den andra och det kan uppstå oväntade sammanhang mellan dikter som ser helt åtskilda ut, när de publiceras var för sig på boksidor.

Higginson, liksom systern och svägerskan, var förstås införstådda med att Dickinson skrev dikt men det tycks ändå ha kommit som en överraskning att hon skrev och sparade så pass mycket. Den första utgåvan kom postumt 1890 och blev en oväntad succé. Den har följts av en lång rad utgåvor men också av en hel del filologiska stridigheter: det finns goda utrymmen för olika tolkningar av dikternas ordning och deras datering, ibland också deras gränser och vad som är dikt och vad som är utkast eller fragment.

I den utgåva av Collected Poems som först kom 1955 har utgivaren Thomas H. Johnson samlat ihop närmare 1800 dikter, större delen av dessa anses tillkomna 1862-65. Johnson har numrerat dikterna kronologiskt. Senare har det kommit en konkurrerande utgåva med en annorlunda numrering. Det saknas inte heller kommentatorer som menar att det enda sättet att verkligen läsa Dickinson är att läsa hennes handskrifter och exempelvis studera hur dikterna inom en fascicle förhåller sig till varandra. Det finns numera också en elektronisk utgåva av manuskripten: www.emilydickinson.org

Det går knappast att avgöra om hon är högkyrkligt konservativ eller om hon är en arg feminist

Från 1950-talet och framåt har Dickinson blivit flitigt översatt till svenska, senast av Ann Jäderlund och i två volymer av Ann-Marie Vinde. Josefin Holmström har gett ut ett urval av breven samt monografin Emily Dickinson och vulkanerna (2019). Nu ger förlaget Anti ut Faskikel 40, De enda nyheterna, i översättning av Ulf Karl Olof Nilsson (UKON) och Jenny Tunedal, som också har skrivit en informativ inledning. Det har blivit en läcker liten sak hopbunden med tråd i ryggen på ett sätt som ska påminna oss om Dickinsons ihopsydda blad. De 21 dikterna presenteras över lika många sidor; man har dessutom lagt in Dickinsons varianter. Originalet består av sex dubbla blad med flera dikter på varje medan översättningen således håller sig till en dikt per sida. Gränserna mellan varje dikt blir därmed tydligare; vilket också betyder att det blir svårare att föreställa sig en dialog mellan dikterna.

Underrubriken De enda nyheterna är tagen från den första diktens första rad:
De enda nyheterna jag får
Är Dagliga Bulletiner
Från Odödligheten.

Originalet:
The Only News I know
Is Bulletins all Day
From Immortality.

Dikten fortsötter med ytterligare tre treradiga strofer som behandlar “Evigheten”, ”Gud”, ”Existensen”  – Dickinson drar sig inte för största möjliga ämnen till sin dikt. De två följande dikterna, som finns på samma dubbelblad i originalet, är annorlunda. Den andra är en längre dikt som riktar sig till ett Du: ”Om du ändå vore sjuk”. Den tredje består av två strofer som verkar handla om Midsommar, om skörden, döden och ”Begravningstöcknet” (Haze of Burial).

Ville Dickinson att dessa tre dikter skulle hänga ihop? Man kan kanske tänka sig att den första diktens nyheter från ”Odödligheten” riktar sig till det Du, som jaget vänder sig till i den andra dikten. Men att detta Du ändå är oåtkomligt för jaget, att Du är som död för jaget, som därför – i den tredje dikten – minns ”Begravningstöcknet”. Ett sådant försök att läsa de tre dikterna i ett sammanhang blir uppenbart spekulativt. Och så är det påfallande ofta med Dickinson: hon antar en roll, kastar fram förslag, hon gör utspel där stort och smått ställs mot vartannat i tvära kast utan minsta utsikt till harmoniska lösningar. Eller läsningar. Hennes dikt kännetecknas av en komprimerad, explosiv diktion där motsatser spelas ut mot varandra och där det poetiska subjektet oavbrutet skiftar positioner. Denna poetik – rolldiktningen och de dramatiska motsatsernas poetik – betyder att Dickinson är svår att placera ideologiskt och poesihistoriskt.

Det går knappast att avgöra om hon är högkyrkligt konservativ eller om hon är en arg feminist; om hon är en instängd och ensam kvinna eller om hon är androgyn och himmelsstormande. Hon liknar ingenting i 1800-talets lyrik – om man nu inte tänker sig henne som en antites till Whitmans romantiskt-expansiva jaglyrik – men hon kan påminna om 1600-talets ”metafysiska” poeter – John Donne, George Herbert, Andrew Marvell – som hon lär ha läst med uppskattning. Och hon kan ses som en tidig modernist.

Det sista dubbelbladet i denna faskikel inleds med denna strof:
Färg – Klass – Religion –
Dessa – är Tidens Angelägenheter –
Dödens gudomligare Klassificering
Vet inte vad sådant är –

Originalet:
Color – Caste – Denomination –
These – are Time’s Affairs
Death’s diviner Classifying
does not know they are –

Kanske första radens “klass” och ”religion” är lite väl tydliga översättningar av ”caste” och ”denomination”? (Även om ”caste” kan betyda ”kast”, ”stånd”, och ”denomination” ”sekt”, ”samfund”). Hur som helst: det är frestande att här läsa något som faktiskt ser ut som ett ställningstagande i det som var högst aktuellt: inbördeskriget och därmed slaveriet och rasfrågan. Dickinson verkar säga att ”färg” saknar betydelse i dödens stora perspektiv. I andra strofen står dessutom att ”Hudton” (”Hue”) är något man glömmer i sömnen liksom i döden.

Här verkar hon se fram emot den släckta sol som konfronterar oss med natten

På samma dubbelblad står ytterligare två dikter, den sista kan eventuellt läsas som en kommentar till den första diktens ”färg” och ”klass”. Den avslutande strofen:
Framför Oss – släcks Solarna –
På Motsatta sidan –
Nya Horisoner – de förgyller –
Mot Oss – Nattens front.

Originalet:
Unto Us – the Suns
Extinguish –
To Our Opposite –
New Horizons – they
Embellish –
Fronting Us – With Night -.

I den första dikten verkar Dickinson göra en politisk markering när hon hyllar döden som den stora utjämnaren, den som gör alla lika. Här verkar hon se fram emot den släckta sol som konfronterar oss med natten: snarare en existentiell markering. Och den kanske inte alls handlar om hudfärg eller klass eller religion; istället kan den exempelvis läsas som ett uttryck för Dickinsons motvilja mot att möta medmänniskor; eller poetens vånda inför tanken på att lämna över sin dikt till en okänd läsare, vilket är ett återkommande motiv hos Dickinson. (Så här börjar dikt 709: Publication – is the Auction / Of the Mind of Man – vilket ungefär betyder: Att publicera är att sälja ut sin själ). Vilket skulle visa att Dickinson formulerar förslag som inte är lätta att förena och att hon därför kan bli läst på alldeles olika sätt. Denna nya utgåva demonstrerar just detta: den innehåller inte hennes mest välkända dikter. Den innehåller istället en serie dikter som Dickinson sydde samman på ett sätt som öppnar oväntade sammanhang och läsmöjligheter. Dickinson på svenska har därmed blivit ofantligt berikad.

The post De dramatiska motsatsernas poetik – Emily Dickinson first appeared on Opulens.

OMVÄRDERINGAR. “En värdefull bok i en religiös, politisk och litteraturhistorisk kontext, om en stor författare som genom historien först har reducerats till sprött naturväsen och trånande ungmö och sedan välvilligt förenklats till stridbar protofeminist.” Anna Remmets har läst Josefin Holmströms Emily Dickinson och Vulkanerna.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Emily Dickinson och vulkanerna av Josefin Holmström
Norstedts förlag

Den amerikanska poeten Emily Dickinson (1830-1886) har kommit att bli något av en sinnebild för myten om den skrivande kvinnan. Liksom flera kvinnliga kollegor har hon kommit att ses som ett slags mystiskt väsen snarare än som en medvetet skapande konstnär och intellektuell, något som hennes självvalda isolering i föräldrahemmet givetvis bidrog till.

I inledningen till Emily Dickinson och vulkanerna (som för övrigt är en fantastiskt suggestiv titel) skriver författaren och litteraturvetaren Josefin Holmström att hur hon velat närma sig Dickinsons isolering eftersom denna är något som skaver och skrämmer henne själv som skrivande kvinna. Frågan om villkoren för den skrivande kvinnan har länge hemsökt både litteratur- och genusvetenskapen och de som är eller vill vara just skrivande kvinnor. Är det så att den skrivande kvinnan, till skillnad från den skrivande mannen som aldrig har behövt välja bort markservice i hemmet eller tillgång till sex, måste avstå från föräldraskap och kärleksrelationer för att få tillgång till det egna rum som Virginia Woolf talade om? Att detta är Holmströms ingång väcker både min nyfikenhet och vissa farhågor. Kommer hon att reproducera bilden av att Dickinsons isolering (och civilstånd) var det som definierade henne eller kommer hon att problematisera den bilden?

När det kommer till kritan är dock inte denna aspekt av Dickinson tillnärmelsevis lika framträdande i boken som inledningen ger intryck av. Det finns visserligen där, bland annat i ett intressant kapitel som diskuterar hemmets, husets, och det rumsligas roll i Dickinsons poesi, men mer som en av många trådar än som ledmotiv. Andra teman Holmström utforskar, främst genom närläsning av dikterna men också en del brev, är religionen, det amerikanska inbördeskriget och titelns utlovade vulkaner. Det är djuplodande och kunniga textanalyser, och att Josefin Holmström tar oss bort från schablonbilden av den älvalika ungmön och visar upp en innovativ intellektuell är ju bara positivt. Det märks att den som håller i pennan både är en kunnig litteraturvetare och skönlitterär författare. Ändå känner jag en liten gnutta besvikelse över att det mer ostyriga essäistiska anslaget som förespeglades i inledningen (och titeln) uteblir till förmån för något som mer liknar en avhandling, om än en mycket välskriven och engagerande sådan.

Därmed alltså inte sagt att detta är en renodlad textstudie. Det biografiska finns som sagt där. Samtidigt som frågan om kön och skrivande uppenbarligen är viktig för Holmström skriver hon att hon vill undvika de enligt henne slentrianmässiga genusanalyserna som hon menar kommit att prägla förståelsen av Dickinson och ibland lett till anakronistiska analyser. När hon deklarerar att hon vill läsa Dickinson som agent och inte ”nödvändigtvis som offer för patriarkatet” drar jag öronen åt mig lite grann. Det är nämligen en ganska tröttsam föreställning att dessa två positioner måste utesluta varandra. Dessutom: är inte alla kvinnor som lever i ett patriarkalt samhälle per definition offer för patriarkatet?

Holmströms perspektiv är dock välbehövligt när hon nyktert påpekar att Emily Dickinson som välbeställd vit kvinna inte alls var så progressiv i frågor om klass och rasism som en del feministisk historieskrivning vill framhålla att hon var.

En aspekt av Dickinsons författarskap som Holmström gärna hade fått utforska ännu mer är hennes vägran att publicera sig medan hon levde. Var detta ett uttryck för kvinnlig blygsamhet, att hon inte ansåg sig helt kunna göra anspråk på positionen Författare? Holmström ger inget entydigt svar, men verkar luta åt att det handlade mer om en ovilja att göra sig tillgänglig för den litterära marknaden. Trots hennes varningar om att falla för lockelsen att läsa in en alltför progressiv agenda hos Dickinson kan jag inte undgå att reflektera över det radikala i att både vägra att låta sin konst delta i den kapitalistiska cirkulationen av varor och att som kvinna vägra (?) att delta på den heterosexuella ekonomins marknad.

Emily Dickinson och vulkanerna är en bok som väcker många tankar som denna och som ger en värdefull religiös, politisk och litteraturhistorisk kontext till en stor författare som genom historien först har reducerats till sprött naturväsen och trånande ungmö och sedan välvilligt förenklats till stridbar protofeminist.

The post Tankeväckande om stort författarskap first appeared on Opulens.

DRÖM. I en text som utgör en blandning av drömreferat och litterär essä bjuder Carsten Palmer Schale på en djupt originell introduktion till Joyce Carol Oates och Emily Dickinsons författarskap.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Samma år som jag träffades av den poetiska blixten, 1970, i form av Edit Södergrans sangviniska och nietzscheanska dikter, fick jag i min hand också geniet Emily Dickinson. Sedan dess har hon stannat där.

När det gäller Joyce Carol Oates har receptionen varit en annan. Först vid pass 50 läste jag Foxfire. Men därefter har jag i princip läst allt. Hennes bredd och djup är strålande. Hennes språk likaså. Att hon ännu inte fått Nobelpriset är en gåta. Eller så är det med henne som med Anthony Burgess – hon har skrivit för mycket – och varierat.

Hursomhelst. I somras bjöd jag i drömmen in henne till Orusts bibliotek; Kajutan. Hon uppenbarade sig. Upplevelsen blev självfallet stark.

“Jag är ingen, vem är du? Är du ingen också?”

Den välkända frågan, som Emily Dickinson ställde i en av sina odödliga dikter, har ringt i mina öron sedan mina sena tonår. Men när jag i drömmen hör den artikuleras på Orusts bibliotek väcker frågan ett ovanligt svar: Det skrattas. Det beror sannolikt på att den artikuleras av Joyce Carol Oates, författare till mer än 50 romaner plus dussintals noveller, teaterföreställningar, artiklar och kritiska studier. Oates är knappast en “ingen.”

Oates är, i detta drömscenario, här för att delta i en läsning av sin pjäs, Wild Nights!, uppkallad efter ytterligare en Emily Dickinson-dikt. Denna surrealistiska lilla svarta komedi, i stil med Edward Albee, berättar historien om Harold och Madelyn Krim, ett välmående förortspar som hyr en Emily Dickinson-robot för att fylla på deras känslomässigt fattiga liv. Roboten Emilys närvaro vänder världen upp och ner och ger dramatiska (och traumatiska) resultat.

Emily Dickinson-roboten, en gång aktiverad, rör sig med robotstyvhet och talar med en elektronisk röst. Men snart växer hon till liv. Hon bakar kakor för sina värdar (som hungrar efter andlig näring) och börjar komponera dikter. Ganska snart skriver Madelyn också poesi. Men Harold har andra, mörkare mönster.

I drömmens fråga-och-svar-session efter uppläsningen diskuterar Oates sin fascination för litterära figurer. Hennes samling noveller (även kallad Wild Nights) innehåller fiktiva berättelser om Edgar Allan Poe, Mark Twain, Ernest Hemingway och Henry James samt Emily Dickinson.

“Det är fast i vår psyke att vi längtar efter dessa ikoner,” säger hon, “men vi vill inte veta om den lidande människan som ligger bakom dem.”

Men mot tunga odds blev både Dickinson och Oates mycket lästa; tack vare deras styrka, uthållighet och beslutsamhet att skriva till varje pris.

Oates intresse för Emily Dickinson är särskilt spännande. Både Dickinson och Oates är kvinnor som till och med liknar varandra, med ovala ansikten och hår delade hårt i mitten. Som en korsning mellan medeltida porträtt och Modiglianikvinnor. Båda har som författare kämpat mot omvärldens hån. Dickinson togs inte på allvar som poet under sin livstid – bara 12 av hennes 1 775 dikter publicerades medan hon levde. Istället var hon känd som trädgårdsmästare, bagare och vårdgivare som vårdade de sjuka familjemedlemmarna. (Inte konstigt att hon var upptagen av döden!)

När det gäller Oates är hon en mycket kontroversiell författare, som regelbundet verkar få kritik av en intensitet som jag tycker är ganska förvirrande. Janet Maslins New York Times-recension av Oates bok, A Widow’s Story, attackerade Oates för att hon hade skrivit en hyllning till sin nyligen avlidne make, Ray Smith – inte på grund av boken per se, utan för att Oates hade gift sig igen innan boken publicerades. Faktum är att många av Oates kritiker är kvinnor. Som om kvinnliga konstnärer inte har mött tillräckligt med hinder under århundradena.

Men mot tunga odds blev både Dickinson och Oates mycket lästa; tack vare deras styrka, uthållighet och beslutsamhet att skriva till varje pris.

Åter till drömmen: Oates säger att Wild Nights! gäller vår besatthet av kändisar och vårt försök att assimilera dem i våra liv. (Hon har även skrivit om Marilyn Monroe, Mike Tyson och andra.) För Oates är Emily Dickinson också en slags kändis. “Hon representerar något mystiskt, svårfångat,” säger hon och tillägger: “Jag har läst hennes poesi varje dag hela mitt liv.”

I min dröm förbereder vi oss för läsningen av Wild Nights!  och kommer på idén att samla våra favoritdikter från Emily Dickinson. Dikter som ska läsas upp av skådespelare tillsammans med Joyce Carol Oates som en “första akt.”

Det är dikter om ambition, framgång, kärlek, natur, skönhet, förlust, död och odödlighet. De dikter som Oates läser upp reflekterar över vad det innebär att vara författare: “Berömmelse är en fälla”, “De stänger in mig i prosa”, “Poeterna tänder lampor / men i sig själva, slocknar de“.

Min dröm fortsätter med att Oates ger prov på gotisk underhållning och provokationer. “En konstnär är en sak“, säger Oates. “Det kreativa arbetet är ett annat. De är separata. Emily Dickinson skrev för eftertiden. Så gör jag också.”

Men alla drömmar har ett slut. Min slutar hemma, i Hälleviksstrand, och den drömda kvällen har då blivit natt. Vi diskuterar Hemingway och Burgess, vilket slutar med fyra ”GT” vardera, och ett slagsmål, där jag naturligtvis blir blåslagen av boxningsexperten ”JOJO”, som ju hon också kallas.

The post Från en kobbe i Bohuslän: En drömd kväll first appeared on Opulens.

NÅR INTE FRAM. Bennett lyckas inte riktigt tränga ner i tillvaron via orden. Fast hon lägger sig så nära tingen med sin blick får hon dem inte riktigt att bli levande, anser Anna Remmets.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Damm av Claire-Louise Bennett
Översättning: Carl-Johan Lind
Natur & Kultur

Den engelska, numera på Irland bosatta, författaren Claire-Louise Bennett har tydligen jämförts med Emily Dickinson på grund av sin gestaltning av ett tillsynes ganska socialt isolerat och introvert kvinnligt subjekt.

Själv tycker jag snarare att hon påminner om den förra året så uppmärksammade Elin Willows Inlandet, eventuellt med drag av Bodil Malmstens Finistere-böcker. Även jaget i Damm verkar ha dragit sig undan till relativ ensamhet i lantlig miljö. Liksom Willows huvudperson är avståndet till resten av mänskligheten inte bara geografiskt. I båda fallen är det som om omvärlden och människorna i den inte riktigt förmår att nå fram till romanjagen, att beröra dem.

Detta är en roman som nästan helt saknar en traditionell handling, utan består av bilder ur vardagen som tycks sammanfogade utan synbar kronologi. Jaget beskriver vad hon äter till frukost, om märket på sin spis och om vilka pennor hon använder. Ibland skymtar grannar som mest tycks vara till besvär förbi. Jaget i Damm uppehåller sig vid tingen, lägger sig nästan lika nära dem som Gertrude Stein gör i sin modernistiska roman Ömma knappar som helt och hållet består av beskrivningar av olika föremål. Hon skriver långt och utförligt om märket på sin spis, om sin gröna penna, om tomatpuréns konsistens. Men hon tycks ändå inte vara tillfredsställd med vad orden förmår.

När hon upptäcker att grannen satt en skylt framför titelns damm där det står just ”damm” blir hon irriterad eftersom hon tycker att skylten med ordet ”damm” avmystifierar själva dammen. Orden låser fast och reducerar tingen. Men senare konstaterar hon att även själva dammen är grund. Det är som om både orden och föremålen sviker, och det kanske är därför hon är så angelägen om att ändå försöka fånga dem. ”Alla namnen saknar betydelse för dig och ditt namn saknar betydelse för dem”, konstaterar hon lakoniskt på ett ställe, samtidigt som hon skriver på ett annat: ”Framför allt vill jag tränga in. Tränga ner. Ja, det har jag alltid velat.”

Men Bennett lyckas heller inte riktigt tränga ner i tillvaron via orden. Fast hon lägger sig så nära tingen med sin blick får hon dem inte riktigt att bli levande. De passager som är riktigt bra är de där hon avviker från det distanserat sakliga och närmar sig det romantiska, till och med melodramatiska. Som när hon beskriver en solnedgång (något som måste ses som en bedrift att kunna skildra utan att det blir hopplöst klichéartat) på följande sätt:

”/…/ och någonstans bortom Maumturksbergen började faktiskt solen gå ner. Det började helt alldagligt, ska kanske tilläggas, men sedan tillägnade sig himlen genom en följd av utdragna men samtidigt knappt förnimbara stegringar den skarpa skönheten och tvetydiga strålglansen hos en ny och namnlös värld. Och så hände det sig att jag kom att dväljas i närheten av en ny grind. ”

Om fler stycken hade haft samma densitet skulle det antagligen inte göra något att det som läsare inte går att bli klok på vad detta egentligen är för historia. Som det nu är letar jag hela tiden efter en smärtpunkt i texten. Och här finns spår. Här antyds alkoholmissbruk. Här ett uppbrott. Kanske är det ”du” det isolerade jaget ändå vänder sig till den person hon brutit upp från? Här finns också en scen där det byggs upp spänning inför en möjlig överfallsvåldtäkt, och en annan där huvudpersonens bror i en tillbakablick råkar ut för ett fall från en hög höjd.

Alkoholismen och uppbrottet förblir dock antydningar, våldtäkten blir inte av, och händelsen med brodern utvecklas inte. ”Innerst inne vet alla att livet handlar lika mycket om det som inte händer”, skriver författaren själv. Kanske tenderar vi att slentrianmässigt söka trauman hos kvinnor som tycks distanserade och fjära?

Och smärtpunkter behöver förvisso inte bestå av yttre skeenden. De kan lika gärna vara något som enbart sker i språket men som driver texten framåt, ger den nerv. Och att Bennett inte nyttjar de vanliga peripetierna (alkoholism, ett uppbrott, en våldtäkt) skulle snarare kunna vara något positivt. Men det är som hon ironiskt nog, precis som skylten med ordet ”damm”, inte får sin text att verkligen betyda något. Eller åtminstone vibrera.

The post Lyckas inte tränga ner i tillvaron via orden first appeared on Opulens.