SAKPROSA.”Det är en perspektivrik resa som Göran Greider bjuder in till, jag bara njuter och följer med.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst Göran Greiders bok om invasiva arter

Rotskott från paradiset av Göran Greider.
Bonnier fakta

Göran Greider är som bekant både författare och samhällsdebattör. Han har ett flertal fackböcker och diktsamlingar bakom sig. Senast läste jag ”Stinas bästa vän: En hundägares glädje, sorg och förundran”, som nominerades till Augustpriset 2025. Sedan 1999 är Greider chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten.

Nu är han aktuell med boken: ”Rotskott från paradiset” med undertiteln ”Om undran inför lupiner, syrener och andra invasiva arter, såsom människan själv”.

Med denna essäsamling, visar Greider att han även kan kalla sig trädgårdsodlare, som gräver, planterar och odlar i sin trädgård i Dala-Floda.

Vackra men kontroversiella växter

Han skriver med kärlek om skönheten hos lupiner, syrener och jättebalsaminer, de är inte bara vackra, de är kontroversiella och symboler för artdöd.

De är arter bredvid våra inhemska. De benämns invasiva, de är intränglingar, som om de inte kontrolleras, sprider sig okontrollerbart. Många hävdar att de är främmande arter och en av de viktigaste orsakerna till minskande biologisk mångfald i världen. Andra ser det som att de utgör nyheter och blir den nya normen i naturen.

Själva ordet invasiv har flera laddningar – från expansiv och framgångsrik till främmande och obehörig, det sista ordet myntades av en viss Linné.

Inte sällan följer med ordet invasiv, negativa föreställningar; det räcker att tänka på parkslide och mördarräkor, eller lövplattmask.

Upptäcktsresa med Greider som guide

Göran Greider följer med linnéansk iver och noggrannhet arternas historia och geografi och deras resor över land, hav och kontinenter. Det är en upptäcktsresa, för att söka de invasiva arternas rötter och följa med på långväga resor med människans hjälp. Han anknyter till sina egna odlingar och erfarenheter av flitigt trädgårdsbruk.

Han har svårt för att göra sig av med både lupiner och syrener. Men han är för ansning och en viss begränsning. Hans credo blir tydligt –de ska bekämpas när det är möjligt och rimligt, men att se dem som demoner är varken rätt eller rimligt.

Han följer olika arters resor och beskriver framfart och invasioner i termer av imperialism och kolonialism. Personligen tänker jag på luftlandsättningar och marktruppers invasion, liksom på mormors syrenberså – skulle jag gräva upp mormors syrener och elda upp rötterna. Nej! Skulle jag kalhugga lupinfälten hos Sven Olsson. Ett paradis i rosa och vitt. Nej!

Det är en perspektivrik resa som Göran Greider bjuder in till, jag bara njuter och följer med. Essän är en lämplig form, den ger både frihet och möjlighet till sidospår som det intressanta besöket i Kew Gardens i London.

The post Greider skriver uppslagsrikt om invasiva arter first appeared on Opulens.

VETENSKAP. ”Så låt oss hoppas på att dessa eugeniska idéer och den förlegade diskussionen om arv eller miljö åter förpassas till det grums och mögel där de hör hemma!” Det skriver Mats Björklund, professor emeritus i zooekologi vid Uppsala universitet.

”Allting går igen ur tidens grums och mögel, dyker upp ett skrämmande fantom.” Karl Gerhards text i ”Den ökända hästen från Troja” är dessvärre alltid aktuell. Man skulle tro att vi lär oss av våra misstag, men det är tydligen inte mer än en from förhoppning.

Ett av de senaste spökena som dykt upp är eugeniken, nu i form av de stormrika tech-personligheterna i USA som anser att det är deras plikt att skaffa många barn för att sprida sin överlägsna intelligens. För att prata klartext så är eugenik det samma som människoavel, men med en tjusigare term. Det vill säga att man vill styra vilka som får reproducera sig och vilka som inte får det. Under pandemins höjdpunkt försökte en del skribenter tillskriva överdödligheten, på våra äldreboenden, eugeniska tankar från våra myndigheter, men det faller på sin orimlighet. Alla vi som passerat vår reproduktiva ålder är helt ointressanta ur ett eugeniskt perspektiv.

Eugenikens historia

Eugenik var en stor sak under de senaste seklen, men föll i vanrykte över tid, bland annat för att de etiska implikationerna var av det magstarka laget. Framför allt lärde man sig att det inte kan fungera av rent biologiska skäl, och om det inte fungerade då, så fungerar det inte nu heller. Det eugeniska programmet byggde på en mycket förenklad syn på genetik, som vi i dag vet är fel. Men hur hamnade man där, och vad vet vi i dag? För att förstå detta måste vi rota lite i den vetenskapliga historien och hamnar då till Francis Galton (1822-1911) i England, som var en mycket mångsidig man med många värdefulla bidrag till olika vetenskapsgrenar.

Galtons utgångspunkt var att den engelska överklassen hade egenskaper som gjorde att de var bäst lämpade att leda landet. Hans oro var att det inte var dessa som stod för den största reproduktionen utan den obildade massan vilket i hans syn på världen skulle leda till en degenerering av det engelska folket. Han tog fram en metod för att räkna ut när släkter dör ut framför allt gällde hans oro att adelssläkter försvann över tid. För att ändra på detta föreslog han 1883 att en form av mänsklig avel skulle införas, och kallade detta för eugenik.

Genetik var i praktiken ett okänt ämne

Många framstående forskare i England under den tiden hoppade på tåget och det fanns en diskussion om vad som var mest effektivt; negativ selektion, det vill säga att förhindra att vissa individer skaffade barn, eller en positiv form, där par med ”nyttiga” egenskaper skulle få bidrag för att kunna skaffa så många barn som möjligt. Att detta var taget från avelsverksamheten i jordbruket och hästkapplöpningen är uppenbart. Detta spreds senare till bland annat USA och Tyskland och ledde så småningom 1922 till det Rasbiologiska Institutet i Uppsala, vars historia klarlagts förtjänstfullt av Ola Larsmo.

Men för att kunna fullfölja det eugeniska programmet måste man veta något om ärftligheten av ”goda” och ”dåliga” egenskaper. Genetik var i praktiken ett okänt ämne, termen myntades först år 1900. Avel av djur var dock en välkänd företeelse sedan mycket länge så det faktum att det finns en likhet mellan föräldrar och deras avkomma var ingen nyhet. Nu ville man överföra detta även på människor.

Galton ville veta hur mycket av egenskaperna hos individer var ärftliga för att kunna förstå hur effektiv en avel kunde vara. Galton och hans efterföljare utvecklade en rad statistiska metoder för att kunna särskilja de delar av en individs egenskaper som beror på gener från de som beror på miljön. Dessa metoder har sedan fått en enorm användbarhet för helt andra frågeställningar.

Arv eller miljö är en obsolet fråga

Detta ledde dock till den olyckliga diskussionen om arv eller miljö, när det alltid handlar om både och i en mer eller mindre komplicerad interaktion. Det finns inga gener utan en miljö, så frågan om arv eller miljö är sedan länge obsolet i vetenskapliga kretsar.  

Ärftlighet ska inte sammanblandas med arvbarhet, det vill säga att vissa av våra egenskaper är strikt genetiskt bestämda, till exempel hur många huvuden, armar och ben vi har. Hur långa ben vi får handlar däremot om ärftlighet, där gener spelar en roll i samklang med miljön under uppväxten.

Denna sammanblandning har bland annat lett till att vissa avfärdat betydelsen av gener helt och hållet som absurd ”biologism”, eftersom det påstås leda till determinism. Andra har dragit slutsatsen att eftersom det är gener som bestämmer allt vad vi är och gör så kan vi inte göra något åt detta i ett slags fatalistisk uppgivenhet. Bägge sidor har helt fel. Gener finns och påverkar oss, men endast i ett sammanhang av andra gener och den yttre miljön.

En myt i debatten 

Ärftlighetsbegreppet som det skapades av Galton handlar om den relativa betydelsen av gener (arv) och miljön, och är ett populationsmått. Rent konkret är det den del av den totala variationen i en population som motsvaras av genetisk variation. Ärftligheten kan därför variera mellan noll och hundra procent. Det är viktigt att se detta som det populationsmått det är.

Ett ärftlighetsmått på femtio procent betyder inte att vi till femtio procent bestäms av gener och femtio procent av miljön. Detta verkar vara en myt som florerar i debatten. Ett bättre sätt att se på detta mått är hur väl vi kan förutsäga avkomlingarna från par med vissa egenskaper. Det är också så det används i avel och växtförädling.

Kroppsmått såväl som längd har ofta en relativt hög ärftlighet, vilket betyder att vi, med en hyfsad sannolikhet, kan säga att i genomsnitt så får två långa föräldrar långa barn, och korta föräldrar får korta barn. Men det är inte givet för ett enskilt par, ärftlighetsmåttet går inte använda på detta sätt, utan det finns alltid en variation runt denna förutsägelse. Det är bara i en större population vi kan se detta mönster. Om ärftligheten är mycket lägre, säg en procent, kan vi inte utifrån föräldrarnas egenskaper egentligen säga någonting om vilka egenskaper deras avkommor kommer att få.

För ett mer praktiskt exempel kan vi ta sagan om Mäster Skräddare. En man kommer till Mäster med en tygbit och vill ha en rock sydd. Nu blir det ingen rock utan byxor, en väst med mera tills det inte blir något alls. Beställningen, eller mönstret, är en rock, men det slutar med något annat. Låt oss säga att det faktiskt blev ett par vantar. Vem kan tro att de faktiska vantarna kommer från ett mönster för en rock? Eller omvänt, hur kan kunden ana att det skulle bli en vante när det är en rock beställd?  Nu kommer det fler kunder till denna mediokra skräddare och alla vill ha olika plagg, men får något annat än vad de beställt.

Översatt till genetik så är beställningarna de olika genvarianterna, medan den levererade produkten är det vi ser hos olika individer. Om alla beställningar utförs som de ska är ärftligheten hundra procent, medan om det som levereras alltid är fel är ärftligheten noll procent. Det finns en variation i beställningarna, och en variation i vad skräddaren levererar men kopplingen däremellan är mer eller mindre diffus. Så ärftligheten ska ses som ett mått på förutsägbarhet, det vill säga hur rak linjen är mellan beställning och produkt. Olika egenskaper kan mycket väl ha en genetisk bakgrund och variation, men vägen från gener till individ kan vara både lång och krånglig. Så pass invecklad att det utifrån information om de olika individerna inte går att säga något om de bakomliggande generna.

Tvillingstudier

Traditionellt har ärftlighet mätts genom att jämföra föräldrar och deras barn, tvillingar av olika slag (en-äggs jämfört med två-äggs) och liknande. Framför allt tvillingstudier har varit populära eftersom enäggstvillingar har exakt samma gener, medan tvåäggstvillingar är som vilka syskon som helst och delar i genomsnitt hälften av generna. Utifrån skillnaderna mellan dessa två typer av tvillingar har en lång rad ärftlighetsmått publicerats, ofta ganska höga. Det gäller både kroppsmått och personlighetsegenskaper såsom IQ. Detta har i sin tur bland annat lett till felaktiga slutsatsen att nivån på utbildningen inte spelar någon roll eftersom det är gener som bestämmer IQ i vilket fall som helst.

Revolutionerande genteknik

Sedan kom revolutionen med avancerad genteknik och med den en revolution vad gäller ärftlighetsmåtten. Värden som antogs vara runt femtio procent, eller högre, baserat på tvillingstudier befanns nu vara under tio procent. Det visade sig dessutom att i princip alla våra egenskaper bestäms av massor av små delar av vårt DNA som tillsammans påverkar hur vi blir. Det finns med andra ord inte en ”gen” som bestämmer saker och ting, utan det finns massor av smådelar (single-nucleotide polymorphisms, SNP) som utgör helheten. Till exempel är det runt 12 000 SNP:s som påverkar kroppslängd, som interagerar på en myriad av sätt.

Diskrepansen mellan resultaten från tvillingstudierna och de direkta molekylära metoderna är påfallande och begreppet ”missing heritability” myntades. Varför man hittade man inte all denna ärftlighet som man sett i tvillingstudierna? Detta utgick från att detta var den korrekta ärftligheten och de molekylära metoderna på något sätt missat detta.

I dag har man vänt på frågan, det är uppenbart att de molekylära metoderna ger de mest korrekta värdena, och de från tvillingstudierna på något sätt överskattar ärftligheten. Och inte lite heller, skillnaden mellan tvillingstudierna och de molekylära studierna är markant och påverkar givetvis vår syn på vilken ärftlighet olika egenskaper har.

Miljöfaktorerna

Det har länge varit känt att många miljöfaktorer bidrar till att ge ett missvisande mått på ärftlighet. För att ta ett exempel från djurriket så har stora hanar bra revir. I dessa revir föds ungar som är stora dels på grund av gener från sin pappa, och dels på grund av att det fått bra mat under uppväxten i ett bra revir. Omvänt så har små hanar dåliga revir och får små ungar. Det ger en hög ärftlighet dels på grund av de faktiska generna, dels på grund av miljöfaktorn, revirkvaliteten, som är korrelerad till generna men i sig inte är en genetisk faktor. Liknande kopplingar mellan gener och miljö är vanliga, och kan ställa till det ordentligt när ärftligheten ska beräknas.

Omsatt till mänskliga termer så finns det en ärftlighet för akademiska studier. Barn till akademiker i universitetsstäder går oftare till akademiska studier än barn till industriarbetare i städer långt från universiteten. Det är det som är den sociala snedrekryteringen. Men det ger en falsk ärftlighet eftersom mönstret helt och hållet är ett kulturellt fenomen, inte ett genetiskt. Problemet är väl känt och kallas stratifiering, det vill säga mer eller mindre kända subgrupper i datamaterialet påverkar analysen så att ärftligheten verkar högre än vad som faktiskt är fallet.

Det var när man började ta hänsyn till detta som nivåerna på ärftlighet sjönk rejält, vilket är en indikation på hur stort problemet med stratifiering faktiskt är. Kroppsliga egenskaper som längd, BMI, närsynthet och kolesterolhalt hade fortfarande hyfsat hög ärftlighet (från 30 till över 50 procent), medan personlighetsmått som antal barn, längden på skolgång och förekomst av depression alla ligger under tio procent. Den största överskattningen gäller adhd som tidigare ansetts ha en viss ärftlighet men nu faller ner till i princip noll procent.

Nyfunnen vurm för determinism

De allra flesta egenskaper har en genetisk bakgrund, men dess betydelse är så låg att den knappt kan mätas. Det betyder att de värden på ärftlighet man nu får fram är av rent akademiskt intresse, det vill säga att det är intressant ur ett inom-vetenskapligt perspektiv att de är så låga, men helt ointressant för resten av samhället.

Det finns i dag företag som erbjuder genetiska analyser på nyfödda med motiveringen att genom att se barnets genuppsättning kan man även se vilken framtid de har. Det faktum att många, antagligen de flesta, egenskaper har en ganska låg koppling till hur individer faktiskt blir som vuxna borde väcka en rejäl dos skepticism över denna nyfunna vurm för determinism.

Vad man gör är att utifrån de genetiska varianter en individ har, sett över allt DNA, koppla det till en egenskap av intresse. Det ger så kallade polygeniska poäng (polygenic score) som förväntas säga något om en individs faktiska egenskaper. Redan i framräknandet av dessa poäng finns en lång rad statistiska fallgropar. En sådan är att vi tenderar att se siffror som absoluta, så om individ A får fem poäng tycker vi det är det högre än för individ B som får tre poäng, till exempel. Nu finns i alla dessa uppskattningar en osäkerhet som man måste ta hänsyn till. I själva verket kan de två individerna ha samma poäng, men på grund av osäkerheten ser det ut som om de skiljer sig åt.

Om nu dessa genetiska poäng ska ha en funktion måste de rimligen ha en förmåga att förutsäga hur en individ faktiskt är. Detta kan mätas med en korrelation mellan genetiska värden och individvärden, oftast mätt som korrelationen i kvadrat (R2) som är ett mått på hur variationen i den ena variabeln ”förklarar” variationen i den andra.

Uppseendeväckande resultat

I helt nya analyser där forskarna antagligen helt lyckats minimera den missvisande effekten av stratifiering är resultaten uppseendeväckande. Med hjälp av de stora databaserna i Storbritannien kunde man visa att gener för kroppslängd förklarar femton procent av den totala variationen. Motsvarande siffror för BMI var runt sex procent, medan alla andra egenskaper hade ett R2 som inte kunde skiljas från noll. Gener för utbildningsnivå förklarade en promille av variationen i populationen. Det motsvarar en skillnad på enstaka veckor för olika individer. Inte mycket att yvas över, för uttrycka det milt.

Det betyder i klartext att de genetiska poäng man får från en analys av allt DNA hos en individ inte säger något alls om vad för slags person det är eller kommer att bli, förutom möjligen kroppslängd och andra rent kroppsliga mått, men även där bara till en viss del. En förklaringsgrad på noll procent är jämförbart med att förutsäga nästa veckas Lotto-rad. Väderprognoser för enstaka dagar framåt ligger över åttio procent, som en jämförelse. Om ni händelsevis tycker SMHI ofta har fel, så är deras prognoser ett under av tillförlitlighet jämfört med att utifrån genetiska data förutsäga hur en individ kommer att bli och bete sig.

Vad vi vet i dag

Galton och hans efterföljare visste givetvis inget om detta när de startade sitt eugeniska program, men i dag vet vi mera, mycket mera. Det betyder att när idéer om eugenik nu verkar återuppstå bland ett antal personer som anser sig vara hyperintelligenta så finns det fog för skepticism. Ett basalt faktum är dessutom att om nu en individ med en mycket hög IQ (vad än det nu mäter) skaffar barn så blir det troligen med en person som har en lägre IQ. Det i sin tur innebär att deras barn i genomsnitt får en lägre IQ än föräldern med högst IQ. Detta kallas ”regression towards the mean” som myntades av Galton och är grundläggande biologi.

Jag säger i genomsnitt eftersom det alltid finns en variation som beror på det genetiska lotteri som alltid sker när ett barn blir till. Antalet kombinationer av gener från mamman och pappan är mycket högt, många gånger högre än antalet planeter i Vintergatan. Det betyder att om en av dessa högintelligenta individer skaffar många barn så finns det en inte obetydlig sannolikhet att alla barnen får ett IQ som är runt genomsnittet för populationen, om inte lägre. Vad enskilda individer gör är med andra ord ganska meningslöst.

Men om vi nu bara låter individer med hög intelligens, mätt som IQ, skaffa barn, säg 130 som bara runt två procent av befolkningen har, så borde väl en sådan kraftig selektion det ge en effekt på sikt? Förvisso, med en ärftlighet på runt två procent så leder detta till en förändring av medel-IQ på knappt tre enheter på tio generationer, det vill säga runt 200-300 år. Det ska jämföras med att genomsnittligt IQ ökade med sexton enheter mellan 1942 och2008 (Flynn-effekten). Det har ingenting med genetik att göra, utan andra faktorer har bidragit till denna ökning. Så att selektera för högre IQ genom något slags eugeniskt program pendlar mellan att vara hopplöst och att vara omöjligt.

Inget av detta är konstigheter, eller i många fall nyheter, vilket gör att bakgrunden till det nymornade intresset för eugenik måste ifrågasättas. Modern genteknik har lett till många insikter om hur vi fungerar, och genererat än mer frågor. Men en sak verkar dock helt klar och det är att kopplingen mellan våra gener och hur vi är som personer är långt bortanför den förenklade diskussionen om arv eller miljö. Det är alltid både och, oftast med mycket intrikata interaktioner som inte är lätta att reda ut.

Det finns en genetisk variation för de flesta personliga egenskaper, det är meningslöst att disputera, men vägen från gener till individer är så rörig att effekten av dessa gener kommer bort i bruset av alla de miljöfaktorer som påverkar en individ. Så låt oss hoppas på att dessa eugeniska idéer och den förlegade diskussionen om arv eller miljö åter förpassas till det grums och mögel där de hör hemma!

The post Dags att gå vidare i debatten om arv och miljö first appeared on Opulens.

FALSK MATEMATIK. “Förluster av skogar och andra ekosystem undergräver vårt dagliga välbefinnande och hotar till och med börsens och bruttonationalproduktens framtid”, skriver John Reid och Thomas Lovejoy.

John Reid grundade the Conservation Strategy Fund, och är seniorekonom på Nia Tero. Thomas Lovejoy var the Amazon Biodiversity Centers president, och professor i miljövetenskap och -policy på George Mason University. I våras publicerade W. W. Norton förlag Reid och Lovejoys bok Ever Green: Saving Big forests to Save the Planet, som New York Review of Books beskrev som “the best current overview of global forest health.”.

Ekonomi är hur vi människor använder resurser för att överleva och nå lycka. Men en ekonomi som förstör kollektiva nyttigheter och förbiser större och intakta ekosystems värde är en misslyckad ekonomi. Till dags dato har förstörelsen av levande miljöer ibland varit en oavsiktlig bieffekt av ekonomisk aktivitet, och ibland en del av pionjärers, härskares, och entreprenörers avsiktliga planer. I bägge fallen var de flesta människor länge omedvetna om att produktionen av varor urholkade vårt ekonomiska systems biofysiska grundfundament. Tidigare skogsfragmenterare var oskyldigt omedvetna om den vetskap vi nu besitter: Detta kan inte fortgå. Vår planetära och ekonomiska hälsa är oförenlig med ytterligare skogslikvideringar. Till att börja med är bindandet av kol i intakt skogsmark, alltså skog som inte splittrats i enskilda bestånd, extremt undervärderat.

För att ge plats åt jordens skogar, inom det slags ekonomiska ramverk som styr regeringar och utvecklingsbanker, behöver vi en ekonomi som i stället för att utplåna naturen främjar den. Detta innebär inte att ekonomin måste krympa; det betyder att den till fullo kan förverkligas. Som Partha Dasgupta säger i sin 606 sidor långa rapport från 2021 till den brittiska staten, angående den biologiska mångfaldens ekonomi: ”Att hävda att det finns ett ’ekonomiskt skäl’ å ena sidan, och ett ’miljömässigt skäl’ å andra sidan, är att missförstå ekonomins natur.”

Världen behöver en ekonomi som prioriterar skogen, inte träden.

Ekonomi är vad vi kallar summan av vårt sammanlagda samspel med varandra och den materiella världen – inklusive skogarna – för att erhålla varor och tjänster som främjar vårt välbefinnande. Men de flesta av oss verkar i ekonomier som fullt lagligt fäller skogar tills de är för små att förlora sig i. Våra marknadsplatser tillåter handel med skogens delar, utan att bry sig om integriteten hos de större ekosystem som gör dessa delar möjliga. En av våra mest betydande utmaningar, när vi eftersträvar en framtid bestående av välmående skogar med icke fragmenterade biotoper, är att ändra på detta. Om vi misslyckas är följderna enkla att förutse: De stora skogarna kommer att fällas och försvinna, såsom de alltid fällts och utplånats på grund av rådande ekonomiska prioriteringar.

Världen behöver en ekonomi som prioriterar skogen, inte träden. I stället för att söka kompromisser som rör en hektar eller ens 50 000 hektar, bör vår ekonomi ta hänsyn till skogen som helhet.

Skogsorienterade mått bör bli del av vardagsdiskussionen angående hur väl ekonomin gör sitt jobb – alltså, hur väl den fördelar resurser för att uppnå mänskligt välbefinnande. I stället diskuterar våra beslutsfattare och ekonomiska reportrar följande: Det monetära värdet av allt vi producerar, det vill säga bruttonationalprodukten, eller BNP; BNP:s årliga tillväxttakt; dagsvärdet av förväntade framtida vinster i börsnoterade företag; andelen villiga arbetstagare som har jobb (arbetslöshetstalet); huruvida vårt samhälle säljer fler varor till andra, eller köper mer (handelsbalansen); och människors mentala beredskap att köpa (konsumentförtroendet). Med andra ord: Ett transaktionsraseri, en drös bestående av vinster, mänskligt slit, ett handelsförsprång gentemot andra nationer, och en benägenhet att köpa.

Detta är alltså våra viktigaste indikatorer för välbefinnande.

Under covid-19-pandemin strömmade människor till naturen i rekordstora skaror för att stärka humöret. Men förluster av skogar och andra ekosystem undergräver vårt dagliga välbefinnande och hotar till och med börsens och bruttonationalproduktens framtid – ändå behandlas dessa förluster som mindre viktiga. Ekonomisk utvidgning i alla legitima branscher rapporteras som något otvetydigt gott. Istället borde vi uppmana journalister att varje gång de rapporterar, fråga sig om det de beskriver gynnar naturen. Medierna skulle kunna inkludera klimatkostnader och klimatfördelar i all företagsrapportering. Det finns data som möjliggör mätande av de atmosfäriska följderna av byggande, oljeborrning, konsumtion, flygresor, och sjöfart. Varför inte redovisa dessa uppgifter? Ett annat steg i rätt riktning vore en kvartalsvis återkommande skogsrapport, och som berättar om förluster och vinster, fragmentering, skogars koldioxidbindande och avverkningars utsläpp, samt förändringar av skogars skyddsstatus. Global Forest Watch erbjuder redan det mesta av denna information online. Det hela bör bevakas med samma iver som alla konventionella mätningar av ekonomin bevakas.

Transparens av detta slag kommer att hjälpa konsumenter att göra genomtänkta och förnuftiga ekonomiska val, och uppmuntra regeringar och företag att göra bättre ifrån sig i skogsfrågor. En upplyst ekonomi kommer att hjälpa länder att utforma en skogspolitik som har en realistisk syn på marknadens begränsningar, som undviker oåterkalleliga förluster av natur och kultur, och som är geografiskt specifik och ambitiös.

John Reid och Thomas Lovejoy

The post Helgessän: Ekonomin behöver intakta skogar first appeared on Opulens.

HOPPETS SKOGAR. “I boken berättar de om de mångfaldiga och livsbejakande lösningar på världens problem som jätteskogarna erbjuder.” Emil Siekkinen har läst John W. Reids och Thomas E. Lovejoys Ever Green.

Ever Green: Saving Big Forests to Save the Planet
Av John W. Reid och Thomas E. Lovejoy
W. W. Norton & Company, 2022

Det finns hopp. Det finns ett sätt att bekämpa klimatkrisen som är enkelt, effektivt och ekonomiskt överkomligt. Lösningen existerar redan, kräver ingen mänsklig ingenjörskonst, och är befriad från oväntade och obehagliga biverkningar. Det skulle kunna sägas att metoden går ut på att inte göra någonting.

Kortfattat innebär tillvägagångssättet att jordens fem återstående jätteskogar – Papua Nya Guinea, Kongo, Amazonas, och det norra barrskogsområdet i Nordamerika och Eurasien – ska lämnas i fred.

Den naturvårdande ekonomen John W. Reid, och den i december 2021 bortgångne biologen Thomas E. Lovejoy, berättar i den i år utgivna boken Ever Green om de mångfaldiga och livsbejakande lösningar på världens problem som jätteskogarna erbjuder.

Dessa intakta skogsområden är mästerliga på kolinlagring, medan de också reglerar väder, bidrar till vattnets kretslopp, motverkar förödande bränder, förhindrar erosion, och erbjuder ett okänt – men mycket stort – antal växter och djur livsmiljöer. Att låta tropisk regnskog fortsätta agera kolsänka är fem gånger billigare än att minska koldioxidutsläpp i Europa och USA, och bevarande av skog är åtminstone sju gånger så billigt som att plantera nya träd (vilka dessutom löper en betydande risk att dö unga). Att beskydda dessa enorma skogsområden med hjälp av utbildad personal (där så behövs) är också det billigt, och kostar ungefär fyrtio kronor per hektar och år.

Jätteskogarna nöjer sig inte med att verka för ett klimat som främjar biosfären, och den biologiska mångfalden, utan rymmer också en häpnadsväckande mänsklig mångfald. Över en fjärdedel av jordens mänskliga språk talas i dessa intakta skogsområden, och uppvisar mängder av prov på människans förmåga att kommunicera. En grupp människor i Papua Nya Guinea, maybrat, saknar ett ord för ”natur” som något som är åtskilt från människan, och har inget ord som motsvarar ”skog” – i stället använder denna stam ett stort antal ord som beskriver olika slags platser i skogen, och förhållandet till dessa platser. I ett brasilianskt språk går det inte att säga att någon äger land, och i ett annat kan folk inte kalla icke-mänskliga djur ”det.”

Dessa folkslag åskådliggör hur världen kan uppfattas bortom globala idéer.

Vissa stammar har funnits på plats i kanske 50 000 år, möjligen ännu längre, och deras kulturer fördjupar människans självuppfattning. Dessa folkslag åskådliggör hur världen kan uppfattas bortom globala idéer och koloniala språk, och de berikar den mänskliga fantasin och föreställningsförmågan. Alla har de ett eget sätt att befinna sig i världen, och några av dem är inte del av skogen – de är skogen.

Kenampa, en marubo-indian från Javaridalen i Brasilien talar för många skogsinnevånare i boken då han säger: Skogen är en del av vår familj. När vi betraktar skogen, ser vi inte enbart skogen. Vi ser liv. Liv vilka behöver oss liksom vi behöver dem.

Runt om i världen händer det att urbefolkningar behandlas utan hänsyn till mänskliga rättigheter, men ofta är det just dessa människors närvaro som säkrar skogarnas fortsatta liv. Om ursprungsbefolkning finns på plats blir skogsbolag, gruvindustri, och mjölk- och köttindustrin mer tveksamma till att ta sig in i skogen för att exploatera den. Där det finns skogsboende ursprungsbefolkningar, står sig skogen bäst mot yttre rovdrift.
Mellan 2000 och 2016 fragmenterades eller försvann tio procent av världens intakta skogar, men goda tendenser finns. År 1990 var fyra procent av jordens landområden skyddade. Ungefär trettio år senare var siffran drygt fyrdubblad och nådde sjutton procent. Dessutom finns det gott om nationer som verkar för att trettio procent av planetens land ska vara beskyddat år 2030.

Att skydda större landområden var USA först med (1864), och kring 1900-talets början fick idén fäste också i Ryssland. De senaste åren har parlament beskyddat enorma områden i Amazonas och Kongo, och den enstaka metod som bäst bidrar till att skydda världens jätteskogar, är att minimera antalet vägar.

För det är med vägar angreppen mot skogarna inleds. Först anländer skogsindustrin för att (ofta olagligt) fälla träd. För att kunna göra detta behövs vägar. Dessa vägar gör det lättare för jägare, bönder, och gruvindustri att tränga in i skogen. Skogsbiomen förstörs ytterligare. Fler träd avverkas. Våtmarker dräneras. Boskap breder ut sig. Jorden torkar ut, buskage tar över landskapet, bränder börjar rasa, och skogens ytterområden blir mindre motståndskraftiga än då de var del av en icke-fragmenterad skog.

Amerikanska initiativ visar att naturen återhämtar sig då antalet vägar reduceras, och ju färre vägar som finns, ju mindre laglösa är nejderna.

En annan strategi är förändra skogens juridiska status. I Nya Zeeland, förvandlades år 2014 Te Urewera-skogen från egendom till en enhet med samma juridiska status som en individ och ett företag. Det finns också exempel på floder som getts denna status. En del må tycka att det är märkligt att jämställa fauna och flora med människan, men mänskligheten måste minnas att hennes tillvaro möjliggörs av fauna och flora. Ytterst vilar allt liv på växtriket. Det är växtlighetens förmåga att förvandla sol, jord, och vatten till näringsämnen som lägger grunden för andra livsformer på denna planet. Med detta i åtanke är det helt logiskt att ge skogar juridiska rättigheter.

Vidare menar Reid och Lovejoy att människan måste verka för en ekonomi som värdesätter skogars integritet, och som strävar efter att behandla naturen med hänsyn i stället för att med kortsiktig hänsynslöshet exploatera den. För att bekämpa den rådande objektifieringen av skogen som råvara, krävs skogsorienterade mått, vilka inkluderar miljöinformation som klimatkostnader och -fördelar, tillsammans med befintliga och – tycks det – heliga indikatorer som bruttonationalprodukt, bytesbalans, konsumtionsvilja, och sysselsättningsnivå. Vad är ett livsbejakande klimat värt? Vad är rent vatten värt? Vad är ren luft värd? Vad är en levande jordmån värd?

Avslutningsvis delar Reid och Lovejoy med sig av två råd. Det första är att vi ska göra genomtänkta ekonomiska val – som att köpa mindre hus och sällan köra bil. Det andra lyder: Gå ut ofta. Människan mår bra då hon befinner sig i skogen. I skogen minskar stress, blodtrycket går ned, och hjärtat slår långsammare. Skogen väcker människans medvetenhet om tillvaron i stort, och i skogen kan hon möta andra kännande varelser vilka håller livet kärt.

The post Enkelt, effektivt och ekonomiskt överkomligt first appeared on Opulens.

BIOLOGI. “Boken är detaljerad och ger bra exempel på hur variation, ärftlighet och urval fungerar.” Lis Lovén har läst Mats Björklunds nyligen utkomna Bara en teori.

Inga teorier är gripna ur luften. I boken Bara en teori, Fri Tanke förlag, försöker Mats Björklund förklara uppkomsten och utvecklingen av tankar om biologi och evolution. Om man förstår bakgrunden till att generella svar kan vara öppna, men inte heller vattentäta, så kan man kanske förstå att ingen vetenskap är specifik eller huggen direkt i sten. Att öppna upp för något allmänt kan då vara osäkert, och ändå öppnare. Björklunds ärende är att måla en svepande bild av evolutionen utifrån detaljer. Men det svepande ger även ett större perspektiv. De små generna satta i ett sammanhang.

Boken tar till att börja med upp lite om evolution som historiekunskap och sedan dess teorier. Hur bygger man idéer utifrån evolutionsprocessen och hur hållbara är då dessa teorier? För mycket hos biologisk kunskap kan med lätthet avfärdas och missförstås. En ofantlig mängd data, där evolutionsbiologin befinner sig idag, kan lätt leda till felslut. Så olika forskare angriper problemet med evolution utifrån skilda förutsättningar.

Grunden för evolutionen är tre tankegångar: Variation, selektion och ärftlighet. Utan någon av dem uppstår ingen evolution. Men olika arter har knappast gjort ett medvetet val för att driva arten framåt. Likväl blev valet A istället för B att arten gynnades av en viss handling evolutionärt, istället för en annan handling. Men artbegreppet som sådant är lite problematiskt och kan sägas vara en möjlig konstruktion för att bättre förstå naturen. När jorden förvandlas så förvandlas arter, kanske nåt att tänka på idag! Men när arter förändras behövs en förklaring, och teorier kan ge stoff till förståelse. Vetenskap handlar om att spegla naturen. Och förändring har att göra med naturens komplexitet – vilket betyder bättre anpassning. Processen när arten förändras är en slags mekanism – och? Att studera denna mekanism leder till ökad insikt och förståelse över den process som påverkar oss. Men det socialdarwinistiska resonemanget biter sig själv i svansen, eftersom det bara bevisar vad man trodde på. Och på 1800-talet var evolutionsforskning endast i sin linda, och många missförstånd uppstod.

Det naturliga urvalet – selektionen – är enkel att förstå om man studerar denna mekanism. Att låta det mest sannolika formulera teorin är då vettigt, och man förkastar felsluten. Men om man förkastar tanken om att det finns DNA leder detta antagande långt tillbaka i evolutionsprocessen – och inget alls kan bevisas, varken för eller mot. Att förstå DNA är en viktig ingrediens för att förstå evolutionen. Kombinationen av egenskaper är genetiskt sett stor, men variationsmöjligheterna är matematiskt så stora att det ännu ej funnits möjlighet till så många arter på jorden. Komplexiteten med genetik är alltså svår, och att vara specialist är nästan omöjligt idag.

Men med variationsmöjligheterna betyder det att varje individ är komplett unik. Och att då tala om arv och miljö blir inte så enkelt som man trodde på 1800-talet. Det finns, som jag förstår det, genetiskt sett både likheter och olikheter i det vi ärver. Inte ens tvillingar är helt och hållet lika. Så även om de två sambanden – arv och miljö – spelar in, så är ändå sammanhanget i sig större än sambanden, om ni förstår vad jag menar. Att dra enkla slutsatser blir dumt. Mängden DNA förklarar heller inte allt, för en del arv är vilande, andra aktiva. Och dolda anlag innebär att vi inte kan selektera bort ”det dåliga” arvet. Men vilken mekanik för över arvet? Sexuell reproduktion kan ju vara bästa sättet.

Hos alla som delar gener finns ett samband, men ärftligheten är inte ödesbestämd. Det skulle vara mer giltigt att studera populationer, men om de evolutionärt förändras över 75 generationer kan man inte dra speciella slutsatser. Man kan alltså inte selektera bort ”dåliga” gener. Och eftersom miljö och väder och vind spelar in hur vi anpassar oss, så kan ju inte heller miljön ”selekteras” bort. Att vi är variationsrika är nog mest ett plus i kanten. Inte heller är vi en exakt kopia av våra föräldrar, även om vi ärver en del. Att olika populationer har utvecklats olika kan nog sätta huvudbry i många, men miljön som faktor kan ju knappast ändras. Åtminstone inte rent biologiskt.

Björklund menar att naturen varken har mål eller mening, det mesta bara sker. Själv undrar jag då om inte medvetandet och gud kan tas med i beräkning, eller är vi biologiskt sett anarkistiska? Vill naturen ha nihilism? Jag tror knappast det…

Så ja, boken är detaljerad och ger bra exempel på hur variation, ärftlighet och urval fungerar. Lite invecklade förklaringar förstås. Till exempel att många mutationer faller bort på vägen om vi inte reproducerar oss. Och mer? En del fiskar kan byta kön!

Hursomhelst, för att evolution ska uppstå krävs många kombinationer, för långt för att tas upp i denna text. Evolutionen är en långsam process. Att se utifrån flera generationer kräver hårt arbete. Och att dra slutsatser kräver teorier. Jag kan rekommendera boken.

The post Tankar om evolution first appeared on Opulens.

EKOLOGI. “Myndigheter meddelade att problemet inte var att finansiera hennes forskning, nej, problemet var de resultat hon presenterade. Den mansdominerade skogsindustrin avfärdade helt forskarens insatser.” Emil Siekkinen har läst skogsekologen Suzanne Simards memoarer Finding the Mother Tree.

Finding the Mother Tree av Suzanne Simard
Alfred A. Knopf förlag

Den moderna skogsnäringen har länge varit baserad på en slags vulgärvariant av Charles Darwins teori om evolution genom naturligt urval. Den brittiske forskaren menade att de individer som är bäst anpassade till en viss miljö överlever. Snart nog förvanskade förespråkare för så kallad rashygien (som till exempel T. H. Huxley och Francis Galton) dessa tankar, och hävdade att tillvaron var en ständig maktkamp i vilken den starkaste överlevde. Brutal konkurrens var enligt dessa socialdarwinister det som utvecklade och förbättrade världen.

Darwins världsbild berättar en helt annan berättelse. I den ryms konkurrens, men samarbete är en självklar del av tillvaron. Ömsesidigt stöd – eller symbios – är helt grundläggande för livets utveckling, och med hjälp av samarbete har livet kommit att innefatta egenskaper och möjligheter som hänsynslös konkurrens aldrig hade kunnat komma på. År 1967 visade den amerikanska forskaren Lynn Margulis att evolutionärt nyskapande i huvudsak hittades där arter förenades i samarbete.

På många håll – bland annat i Sverige – lyssnar skogsindustrin hellre på socialdarwinisterna än på de som i Darwins anda utvecklade hans teorier, eller Darwin själv. Detta har inneburit att svensk skog ersatts av trädåkrar bestående av monokulturer. Träd som inte planterats av industrin anses vara de planterade trädens fiender i en ständig kamp om resurser. Därför utplånas de. Kvar står den trädart som skogsägaren gett sitt godkännande.

Tids nog fälls trädåkern, och en ny monokultur planteras. Det ska vara action i skogen. De senaste årtiondena har forskare som kanadensiskan Suzanne Simard genom sina studier av skogen visat att detta sätt att bruka skogsmark är långsiktigt förödande. Skogsindustrin – som spelar en betydande roll i den svenska ekonomin – kan vara på väg mot kollaps om den inte ändrar sitt tillvägagångssätt. I sina memoarer Finding the Mother Tree berättar ekologen hur hon och andra kom att förstå vad skogsnäringens metoder leder till, samt att det som utmärker en verklig skog är en omfattande samverkan som ger ett starkt och mångfaldigt samfund, bestående av välmående individer.

Kommunicerande träd

Suzanne Simard växte upp i skogen, och tillhörde en skogsbrukande familj. Men när hon lämnade hemmet och steg in i skogsindustrins värld i Kanada, kände hon inte alls igen sig. Det skogsbruk hon själv växt upp med, gick ut på att skogen långsamt gallrades. Den kanadensiska skogsindustrin, å andra sidan, ägnade sig åt att avverka träd i enorm skala. De kalhyggen som uppstod fylldes med en monokultur av vedväxter från plantskolor, men dessa hade svårt att överleva. Suzanne Simard, vars jobb det var att analysera återväxten, började undra varför det växte så dåligt på kalhyggen. Själva jordmånen fångade hennes intresse, och fältstudier kombinerades med litteratur. Med tiden lärde hon sig att tysken A. B. Frank, år 1885, varit förste forskare att beskriva hur växter och svampar var beroende av varandra för att säkra sin överlevnad. På 1960-talet visade sedan svensken Erik Björkman att tallört fick kol från andra träd via underjordiska nätverk bestående av rötter och svamptrådar. Därefter, år 1993, berättade svenskan Kristina Arnebrants forskning att kväve – som fixerats med hjälp av bakterier – transporterades till tall via svamparnas underjordiska rike: Vedväxt, svamp, och bakterier överlevde i samverkan.

Suzanne Simard inledde en akademisk karriär som var forskningsfokuserad, och 1995 beskrev hon i sin doktorsavhandling att hon kunnat dokumentera att douglasgran och pappersbjörk delade kol med varandra via svampars mycel. Alla inblandade – vedväxterna och svamparna – blev vinnare i detta samarbete, och ingen blev utsugen på någon annans bekostnad.

Det hela var emellertid än mer anmärkningsvärt. De inblandade plantorna donerade nämligen kol efter behov. Med andra ord: De olika trädarterna berättade för varandra när de behövde kol – träden kommunicerade med varandra på meningsfulla sätt, och samarbetade.

De ekonomiska konsekvenserna av detta borde ha varit uppenbara. I en monokultur bestående av endast douglasgran kunde björkarna inte hjälpa granarna att överleva, och på kalhyggen – där de underjordiska nätverken förstörts – var kommunikation och utbyte av kol inte möjligt. En annan studie visade också att kalhyggen och avlägsnande av björk långsiktigt försämrade douglasgranens återväxt med femtio procent, sett över hundra år. För ensam – utan symbiosen med bakterier, svamp, och björk – försvårades livet för monokulturens granar. Att verka för biologisk mångfald tycktes med andra ord vara ett självklart val, inte minst ur en ekonomisk synvinkel: En välmående skog skulle långsiktigt ge bättre avkastning än de trädåkrar industrin förlitade sig på.

De rådande makterna tänkte dock annorlunda. Myndigheter meddelade Suzanne Simard att problemet inte var att finansiera hennes forskning; nej, problemet var de resultat hon presenterade. Den mansdominerade skogsindustrin drabbades av raseri, avfärdade forskarens insatser, och var helt ovillig att lyssna. Då Simard var närvarande, benämndes hon Miss Birch. Vad hon kallades då hon inte var på plats var lätt att föreställa sig.

När skogsekologen föreslog att björk och asp – med deras betydande förmåga att binda koldioxid – kunde vara effektiva kollegor i kampen mot klimatförändringarna möttes hon av ointresse. Här förekommer ingen klimatförändring, sades det.

Mångfalden är betydelsefull

Åren gick. Barkborrar spred sig bland nordamerikanska monokulturer bestående av tall, och förstörde träd utspridda över en yta som motsvarande hela Sverige. Denna massdöd la grunden för framtida storbränder, och bland mil efter mil av endast tall bredde elden ut sig, våldsamt snabbt och utan svårigheter, eftersom brandbromsande träd som asp och björk inte tilläts existera i landskapet.

Skogsindustrin tycktes inte dra några lärdomar alls, och visade ingen vilja att ändra arbetssätt. Skogsnäringens metoder bar spår av ekologi, men i huvudsak var det kortsiktig ekonomisk vinst som drev på tillvägagångssätten. Nya trädåkrar skulle etableras snabbt och billigt. Träden var produkter som skulle säljas med största möjliga vinstmarginal.

Samtidigt fördjupade Suzanne Simard och andra skogsforskare vetenskapens förståelse för skogen. Träden i skogen, visade det sig, kunde ta hand om varandra, och skicka ut varningssignaler då angrepp upptäcktes. Träd tog hand om sina avkommor, och kunde särskilja på släkting och andra arter. Via underjordiska nätverk, visade forskning, kommunicerade vedväxter, och det transporterades kol, kväve, fosfor, och vatten mellan träd – och inte bara mellan släktingar, utan till hela grannskapet, så att alla individer i samfundet kunde frodas. Där gran och björk växte tillsammans var näringstillgången bättre, eftersom björklöv berikade myllan. Produktiviteten fördubblades, och träden var i gott skick med starka immunförsvar tack vare den jord de stod rotad i. Individer som människor utestängde från denna slags gemenskap förblev småvuxna och drogs med svaga immunförsvar – lätta offer för diverse angrepp. Mångfalden är betydelsefull, skriver Suzanne Simard. Och allt i universum är sammanlänkat.

Skogsindustrin världen runt har knappast hörsammat dessa budskap, och en rapport i Nature, 2019, var nedslående för den som värnar om biologisk mångfald: Fyrtiofem procent av pågående skogsplanteringar utgjordes av renodlade monokulturer, ofta bestående av träd såsom eukalyptus och akacia som växer snabbt, för att sedan hastigt processas av skogsindustrins maskineri. Suzanne Simard menar att dessa ensidiga trädplanteringar inte är långsiktigt hållbara, och att hela skogsindustrin gräver sin egen grav.

Den som vill verka för verklig skog och biologisk mångfald kan utbilda sig genom att bland annat läsa Suzanne Simards Finding the Mother Tree, och agera i enlighet med sina övertygelser. Det finns organisationer som verkar för ett hållbart skogsbruk, och Suzanne Simards The Mother Tree Project undersöker metoder för skogsförnyelse som ska främja biologisk mångfald, bindande av koldioxid, och skogars överlevnad i klimatkrisens era.

Suzanne Simard är inte färdig med att verka i livets tjänst.

The post Ett liv i livets tjänst first appeared on Opulens.

FLERA TANKAR. “Måste vi köra ner allt detta i den biologiska kvarnen? Rimligare är att på ett förnuftigt och finkalibrerat sätt kombinera biologiskt och socialt baserade rön”, skriver Erik Cardelús apropå storsäljande böcker, populära föredragshållare och tv-program som SVT:s aktuella serie Från savannen till Tinder.

Det våras för biologin, eller biologismen om så önskas. Internationellt kända akademiker som Steven Pinker. Robert Plomin och David M. Buss säljer stora upplagor och intar stora scener med sitt tal om biologins starka påverkan på beteendet.

På TV går serien Från savannen till Tinder, där alltifrån raggning till skolarbete hälls ner i den biologiska tratten. Journalisten Belinda Olsson – tidigare stridbar feminist i Fittstimgänget – flankeras av den välrenommerade neurovetaren Marcus Heilig. Huvudbudskapet är att det finns biologiskt baserade skillnader i kvinnors respektive mäns beteende som tonats ner eller rent av belagts med tabu i samhällsdebatten. I så fall, varför?

Att det finns stora statistiskt belagda skillnader mellan män och kvinnor på gruppnivå är uppenbart. Kvinnor lever några år längre, världen över. Över 90 procent av alla som väljer att arbeta inom förskolan är kvinnor, medan den förkrossande merparten av alla brandmän är – just det – män. Läkaryrket har gått från att vara ett starkt mansdominerat yrke till att ha en lätt överrepresentation kvinnor, speciellt bland de yngre i läkarkåren. Liknande gäller juridik. Så gårdagens könsfördelning är inte dagens. Snart har vi en kvinnlig statsminister och bland dagens partiledare dominerar kvinnor, både till höger, mitten och vänster – en Ebba, en Annie, en Nyamko och en Nooshi och en Märta. Partiledare med olika hudtoner, födelseår och ursprung, vilket punkterar tesen om att bara medelålders vita män tillåts i toppen.

Runt 70 procent av alla som begår självmord har en snopp, medan kvinnor tjänar mindre pengar på gruppnivå. Samtidigt finns det stora resultatskillnader i skolan till flickors fördel, en utveckling som varit synlig sedan 90-talet, detta trots att man sedan länge talat om att kvinnor är förfördelade i offentliga sammanhang. Så, hur stämmer det att patriarkatet alltid ger godbitarna åt männen och skrapet åt kvinnorna? Det är en kognitiv genväg i beskrivningen av det komplexa människolivet. För livet är alltid större än teoriers räckvidd.

Vidare, i princip alla som begår dagens skjutningar är män, män med ursprung i socioekonomiskt svaga områden. I många fall också med migrationsbakgrund. Men migrationsbakgrund säger i princip ingenting; skillnaden mellan grupper och individer i detta kollektiv är enorm, från KI-forskare till kontorsstädare, från skoningslösa fajters till stöttande föräldrar. Inom gängvåldet tenderar män vara både förövare och offer, eftersom absoluta lejonparten i gänguppgörelser är just män. Män som befinner sig långt ner på klasstrappan. Män som länge utvecklat destruktiva beteenden och identiteter. Män som förstör livet för varandra, men också samhället i stort.

Men måste vi köra ner allt detta i den biologiska kvarnen? I så fall, hur? Rimligare är att på ett förnuftigt och finkalibrerat sätt kombinera biologiskt och socialt baserade rön, samtidigt som vi nogsamt undviker att hamna i otäckheter som de som skedde under 30-talet nere på kontinenten. Det var inte heller så länge sedan Sveriges stolta universitetsstad Uppsala hyste ett rasbiologiskt institut, en vedervärdig verksamhet som spred giftig dynga omkring sig.

Med andra ord, det kan i vissa delar vara lämpligt att använda biologin för att förklara unga mäns överrepresentation inom våldsbrott, självmord och olyckor. Här finns trots allt testosteronet – som tyvärr – kan bidra till aggressiva och oöverlagda handlingar. Detta hormon brukar svalla som mest hos män i slutet av tonåren och i början av 20-årsåldern, människokategorin som begår flest våldsamma brott och medverkar i flest olyckor. Men testosteronet är aldrig ensam aktör, här finns alltid en människa och ett samhälle med. I våldsbrott finns också en stark samvariation med annat – inte minst social, ekonomisk och kulturell utsatthet. Allra värst blir dessa faktorer kombinerade med segregation och droger.

Det sägs också att män mognar senare än kvinnor, vilket kan förklara att de trögare kommer till sin rätta i skolsammanhang. Men vad vi sedan ska göra av denna information, är en annan sak. Det är här vi måste tänka till lite längre än näsan räcker, om vi vill kalla oss civiliserade demokrater. Inget forskningsresultat översätter sig – rakt av – till en viss politik.

Så en vedervärdig åtgärd – med ett obehagligt historiskt eko – vore att kastrera alla unga män, eller bara män från ”fel” område och bakgrund. Denna vedervärdiga åtgärd provades under decennier i Sverige, då med tvångssteriliseringar utförda mestadels på kvinnor. Denna eugenik spårade ut i stor skala i Tyskland, om någon har missat det.

Dessa sociala åtgärder utesluter ingalunda att rättssamhället ska ha sin gång.

Bättre är att använda denna biologiskt grundade kunskap – i detta fall – för att stötta pojkar (speciellt från socioekonomiskt svaga hem), stärka skolan och satsa på mer av vettiga fritidsaktiviteter, satsningar öppna för både tjejer och killar, såklart. Och dessa sociala åtgärder utesluter ingalunda att rättssamhället ska ha sin gång, om någon trodde det.

Inget mänskligt beteende är kirurgiskt separerat från etablerade sociokulturella normer och praktiker. Och nog har vi alla hört talats om machomentalitet, maskulin anti-pluggkultur och andra värderingar som eldar på vissa beteendeinriktningar. Här har vi alla ett ansvar – kvinnor, män och icke-binära – att påminna om att det alltid finns andra förebilder, vägar och val. Människan är – till skillnad från djuren – utrustad med en stor och komplex hjärna, ett organ som möjliggör förnuftiga handlingar och ger oss förmågan att välja och ta ansvar.

Så med andra ord: varken Olsson och Heilig, eller någon annan som hävdar att det finns biologiska skillnader som påverkar beteendet, behöver ursäkta sig eller tryckas undan (om det nu är så). För nog ser en snopp och snippa annorlunda ut, nog finns det variation i fördelningen mellan testosteron och östrogen mellan könen – på gruppnivå. Likafullt finns det variation i alla populationer, från långe programmeraren Ahmed och korte renhållningsarbetaren Fredrik, mörkhyade toppjuristen Salima och ljushyllta kassörskan Sandra. Dessutom finns icke-binära, med stora variationer.

Kruxet är vi ser mönster på gruppnivå, men lever dynamiska liv på individnivå. Som människor har vi många kvaliteter, identiteter och tillhörigheter, alltifrån skolresultat till brottsstatistik ofta diffar avsevärt mellan män och kvinnor, men även klass, kultur och annat. Allt detta är gammal skåpmat. Viktigt är dock att handskas med denna information på ett förnuftigt, sakligt och demokratiskt sätt, varken med hysch-pysch eller respektlös polarisering. Och nog kan vi det. Nog kan vi hålla flera tankar och teorier i huvudet samtidigt. Nog kan vi bättre än nu.

The post Konsten att hålla flera teorier i huvudet samtidigt first appeared on Opulens.

The post Han gör konst utifrån lavar first appeared on Opulens.

ESSÄ. Jesper Nordström har läst Nina Burtons Livets tunna väggar. “Boken utgör ett befriande komplement i luckan mellan alarmistiska klimatrapporter och lyxiga coffee table-books,” skriver han.

Livets tunna väggar av Nina Burton
Albert Bonniers Förlag

Tillåt mig vara pretentiös och inleda med ett citat av Gilles Deleuze.”Det finns ett hallucinatoriskt tillstånd som förutsätter absolut nykterhet”. Som exempel på detta ger filosofen grenverk, kartor, insekters organisation. Bilder med en viss torr grafisk karaktär, långt ifrån vår tids visuella kitsch i form av någon rosablå solnedgång där en sönderstressad representant för medelklassen står på ett berg och känner sig transcendental.

Jag ska fortsätta med ett citat från en privat Messengerkonversation: ”men hur kan du koppla detaljfokus till helhetssyn – – – jo men om man vet mycket om franskt 1630-tal och mycket om andra världskriget generellt, det är ju först då en syntesisk (sic!) kunskap uppstår. Att det blir synteser och helhetsbilder”.

Dessa två ovanstående tanketrådar kan korskopplas för att belysa Nina Burtons nu aktuella bok ”Livets tunna väggar”.

Vad är det då för slags bok hon skrivit? Jo, det handlar om en essäbok där hon försätter sig i ett typiskt ”bildad-storstadsmänniska-betraktar-naturen-tillstånd” genom att skriva om myror och bisamhällen. Utifrån sin sommarstugeposition iakttar hon det fascinerande språk som uppstår i dessa små insekters samhällen. Språk i överförd och abstrakt mening. Dans som språk, doft som språk, ja, det går nog att säga att grundsynen i boken utgår från en lingvistisk syn.

Tyska biologers forskningsresultat om hur insekter kommunicerar varvas med poetiska slingor och betraktelser om kommunikation mer generellt. Burtons styrka är att just när det håller på att försvinna upp i väl spekulativa dimmor så tar det en vändning mot konkretion, sinnlighet. I detta – men, märk väl, endast detta – kan hon leda tankarna till Peter Handke.

En tanketråd som ligger hela tiden mellan raderna är en lite melankoliskt dyster sådan. När man läser om binas strävan, myrstackens organisation och eviga myller utan synlig djupare mening eller ens intresse för lek eller lust blir det som en spegling av den urbana samtidsmänniskan. Sträva, sträva, sträva och organisera. Men till vilken nytta?

Burton ger inget direkt svar på denna fråga som hänger i luften, men indirekt verkar hennes fascination nästan leda till ett mystiskt andligt perspektiv. Det vill säga uppfattningen att det i allt finns ett slags kod och organisation nedlagd och efter läsningen vill även jag som utpräglad stadsmänniska ge mig ut i skogen för att distanserat betrakta vad som pågår.

Det här är en bok mer för oss som har en personlighet som påminner om Snusmumrikens och inte för den sakliga fältbiologen. Boken utgör ett befriande komplement i luckan mellan alarmistiska klimatrapporter och lyxiga coffee table-books.

The post Spårar språket i naturen first appeared on Opulens.

RUTTEN  PRODUKT. Om falska nyheter och propaganda kan ses som ruttna och illasmakande produkter baserade på osanningar är falsk intellektualism, om möjligt, ännu värre, skriver Vladan Lausevic apropå Jordan B Petersons popularitet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Jordan Peterson destroys Annie Lööf!” och ”Annie förnekar biologiska skillnader mellan män och kvinnor”. Efter att den kanadensiske psykologen och professorn Jordan B Peterson hade gästat Skavlan, samtidigt som centerpartiledaren Annie Lööf, skrevs sådana kommentarer av Petersons fans. Men Peterson är inte enbart känd för sitt intellektuella arbete utan också för att det går att påvisa stora brister i detsamma.

I vår tid upplever sig många politiskt deprimerade. Därför söker vi intellektuell stimulans, mening och svar på våra existentiella behov. Vi kan göra individuella val av idéer och finner tröst hos olika bloggare och ”influencers”. I grunden är det positivt att Jordan B Peterson medverkade i Skavlan så att hans argumentation kunde höras och bemötas i frågor om könsmakt och genus. Man ska ge människor rätt när deras argument stämmer och är faktabaserade.

Det är finns biologiska skillnader mellan mäns och kvinnors beteenden. Detta bekräftas av tester med apor som visar att aphannarna föredrar att leka med leksaksbilar medan honaporna föredrar dockor. Dessa apor kan knappast påstås vara kulturellt påverkade i sina val.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Att en del feminister hävdat att skillnader inte finns gör att Petersons åsikter är populära hos de som ser sig som feminismens motståndare. Men samtidigt väljer dessa då att inte ifrågasätta uppenbara brister i Petersons resonemang.

Biologiska fakta säger inget om hur samhället bör vara organiserat. Att Centerpartiets ledare Annie Lööf vill se ett samhälle med färre skillnader mellan könen är ingen vetenskap utan hennes åsikter om framtidens utveckling. Den som inte håller med Lööf bör därför kunna presentera alternativ, såvida man inte tycker att könsrollerna ska vara som på 1800-talet. Petersons fans, främst män, menar i vissa fall att han är den främste intellektuelle i dagens värld. Men en sådan inställning måste ses som problematisk och intellektuellt begränsande. Om Peterson verkligen är den bästa världen kan skåda idag så ser inte framtiden ljus ut.

Påståenden om att Peterson är en intellektuell kung baseras på sådant som att han har tjugo år av arbete bakom sig, miljontals sökningar på YouTube och tusentals citeringar på Google Scholar. Men att vara professor är inget meriterande i sig om ens argument visar sig vara dåligt underbyggda. Historien kan uppvisa en lång rad akademiker som med tiden visat sig ha fel eller ha gett sitt stöd till olika extrema och totalitära aktörer som fascister och leninister. Alla referenser på Google Scholar är inte nödvändigtvis positiva i sig. Inte heller blir bokillustrationer vetenskapliga bara för att de är coola.

Inom akademien råder principen att professorer också kan fela. Mycket av det som Peterson säger är redan känt sedan tidigare. Eller banalt. Som att man ”ska städa sitt rum” och ”vara en god lyssnare”. I andra fall är Petersons resonemang så abstrakta och flummiga att man antingen inte förstår vad han menar eller kan tolka in vad som helst i budskapet.

”Han säger det man tycker” sa Rikard Sivard, medlem i JBP- sällskapet. Det är snararast ett exempel på att man inte har tänkt tillräckligt och lägger mer fokus på sina känslor. Exempelvis menar Peterson att miljöaktivister är naturdyrkande antihumanistiska ateister och att Gud har det högsta värdet i värderingshierarkin. Men vad betyder det och hur rimliga är dessa påståenden?

Politiskt presenterar sig Peterson som klassiskt liberal men han ser också på samhället som en organisk enhet och hans individualism är anti-vänster. Petersons ideologi är knuten till äldre former av konservatism vilket även förklarar att många liberaler har en negativ inställning till eller ifrågasätter Petersons intellektuella och politiska agenda.

Man kan säga att Peterson i första hand är anti-vänster, vilket förklarar varför många borgerliga sympatisörer i Sverige tycker om hans arbete då dessa ogillar feminister och ekologister. På frågan om han stödjer samkönade äktenskap svarar Peterson att det är en ”tuff fråga” för honom, bland annat eftersom samkönade äktenskap stöttas av ”kulturmarxister”. Peterson drar alla sina motståndare över en kam genom stämpla dem som anti-västerländska postmodernister och kulturmarxister trots att postmodernism och marxism är europeiska och västerländska idéer.

Det är också absurt att hävda att Black Lives Matters aktivism kan “leda till Sovjetunionen”. Inte heller finns det stöd för att den kanadensiska lagen om mänskliga rättigheter för transpersoner vore en katastrof för frihet och demokratin, något som Peterson blev känd genom att hävda. Peterson har dessutom uttalat sig klimatförnekande och ovetenskapligt eftersom han inte ser klimatförändringar som människoskapade.

En del av förklaringen till Petersons popularitet beror på att europeisk och amerikansk konservatism befinner sig i en idékris då den utmanas av högerpopulismen vilket gör att högerorienterade individer hittar stöd hos aktörer som benämns som Intellectual Dark Web. Populariteten hos Peterson bygger till stor del på att han agerar mer som en livsstilscoach än som intellektuell och akademiker. Hans målgrupp är män som ofta mår dåligt, upplever vilsenhet och brist på förebilder och känner sig missgynnade av feministiska strömningar.

Det demokratiska samtalet och den globala samhällsutvecklingen är beroende av ”idéernas marknad” där intellektuella konkurrerar med varandra och får återkoppling av sina konsumenter. Om falska nyheter och propaganda kan ses som ruttna och illasmakande produkter baserade på osanningar är falsk intellektualism, om möjligt, ännu värre.

Enkla och flummiga budskap är just bara förenklade verklighetsbeskrivningar där vi kan finna tröst, men de leder inte till bättre lösningar på de problem vi har. Även om vi som män och kvinnor i vissa avseenden skiljer oss åt biologiskt och fysiologiskt är det inget som säger att vi måste eller ens bör organisera samhället efter stereotypa könsroller. Vi har alltid möjlighet att forma samhällslivet genom rationella argument. Vi behöver inte köpa ”falsk intellektualism”, utan kan att istället välja mer meningsfulla och förnuftigare idéprodukter.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Jordan B Petersons lurendrejeri värre än fake news first appeared on Opulens.