VÄRLDSLITTERATUR. Carsten Palmer Schale tar sig an Moby Dick, en av världslitteraturens mest kända böcker, som det även refereras till i populärkulturen. Han gör här en grundlig analys och pejlar de verkliga djupen i Herman Melvilles roman.

Efter att än en gång ha slukat Herman Melvilles (1819–91) roman Moby Dick sitter jag ett tag förstummad. Denna roman är på ett plan naturligtvis en ”äventyrsberättelse”, men på flera andra plan är det en mycket speciell text, som kan läsas på många olika sätt. Den formligen flödar över av symboler, allegorier, metaforer, psykologiska analyser, existentiella anmärkningar och referenser till främst Bibeln, men även grekisk och romersk mytologi osv. Dessutom är den både genuint lärd och – mestadels – stilistiskt superb. Samtidigt är boken långrandig, detaljrik i negativ mening, fylld av utvikningar och sidospår samt, ibland, språkligt krystad. Att boken ofta givits ut i förkortade upplagor har goda skäl. Slutligen måste boken dels läsas på engelska, för att man riktigt skall kunna ta till sig språket, dels ses i sina kontexter (det amerikanska 1840–50-talet respektive vår egen samtid efter det senaste millennieskiftet).

Det bör kanske tilläggas att jag läst romanen på både engelska och svenska, och i både oavkortade och förkortade versioner. Dessutom läste jag romanen första gången vid pass 15 år.

I det följande utgår jag främst från den förkortade svenska upplaga (318 sidor) som av gavs ut i Niloe-bibliotekets Gula serie 1982 (med 43 kongeniala illustrationer av Rockwell Kent), och i andra hand av flera amerikanska upplagor som ligger nära ursprungsversionen från 1851 (med ett sidantal på mellan 500 och 635). I de olika upplagorna varierar emellertid sidantalet dels på grund av typsnitt och skiljetecken, dels på grund av antalet illustrationer.

Öppningsrepliken i romanen, en av världslitteraturens mest kända, är emellertid ”Call me Ishmael”

Ramberättelsen kan kort återges som här föreslås. Scenen är livet på ett valfångstfartyg och jakten på valar i allmänhet (för späcket och ambran) och jakten på spermacetivalen (kaskeloten) Moby Dick i synnerhet. Startpunkten – och slutpunkten? – är valsjömansön Nantucket. I persongalleriets centrum står först och främst kapten Ahab, en numera (men inte tidigare) starkt hämndlysten man, som gjort det till sin livsuppgift att ta död på den vita valen Moby Dick, som en gång tog kapten Ahabs ben. Berättaren är Ismael, som står i centrum som just berättare, och som den ende överlevande i slutet, men som faktiskt spelar en mycket perifer roll egentligen – och alltmer så efterhand som handlingen framskrider.

Öppningsrepliken i romanen, en av världslitteraturens mest kända, är emellertid ”Call me Ishmael”, och den ungefär 30 rader långa epilogen är också Ismaels. Viktigare ”personer” än Ismael är istället båten Pequod, Havet, de tre styrmännen (särskilt förstestyrman Starbuck), de tre harpunerarna (särskilt Queequeg), den under resans gång av kapten Ahab rekryterade, och mystiske, ”lotsen” Fedallah (han är med fyra andra män till en början gömd i båten) samt – och mest! – Moby Dick. Samt ett antal andra (de ombordanställda består av en alldeles enastående blandning av människor, med skiftande kulturbakgrunder, etniciteter, raser, religioner, personligheter etcetera.), som vi kanske kan kalla besättningen, och ett antal utöver även dessa, såsom sjökaptener på andra mötande fartyg, dessa fartyg som sådana, båtägarna, andra valar än Moby Dick och så vidare.

De första 100 sidorna utgör ytligt sett en ganska tröttsam beskrivning av Ismaels ankomst till New Bedford/Manhattan, mötet med Queequeg samt mönstringen på Pequod. Härefter följer 185 sidor, som, likaledes ytligt sett, handlar om livet ombord – med allt vad det innebär av problem. I originalupplagan har vi ytterligare flera hundra sidor som i huvudsak består av tekniska beskrivningar av valfångst, smide, snickeri, skepp, valkroppar med mera.

Men just under dessa sidor vävs steg för steg ett myllrande nät samman, som kan ses både som förklaringsgrund till hela berättelsen, och som en sorts diagnos av det existentiella och/eller religiösa på det hela taget. Först på sidan 286 dyker Moby Dick upp! Men därmed har vi också att vänta oss den mångbottnade och säregna utveckling hän mot apokalypsen, som slutar med att alla människor dör, utom berättaren Ismael, och att båten (arken?) Pequod sjunker. Moby Dick, däremot, undkommer och simmar vidare. Äventyrligt och dramatiskt? Ja. Hela sanningen? Långt därifrån. Långt, långt därifrån.

Övermodet och brottningen med Gud var aktuella motiv på Melvilles tid.

Vad som först som sist slår an en stark ton i mitt inre är alla filosofiska, existentiella och religiösa anspelningar och implikationer (men även mer direkta referenser). Det vill säga dramat Moby Dick. Ett drama som för övrigt dramaturgiskt minner om inte minst Shakespeare, men också om exempelvis Homeros (liksom skeppskatalogerna och annat hos den senare också kan jämföras med Melvilles alla utläggningar om specifika teknikaliteter).

Vidare naturligtvis också – ja, kanske mest! – alla bibliska referenser, hänvisningarna till Seneca och andra filosofer och historieskrivare, de påtagliga likheterna med vissa huvudteman hos Mary Shelley i dennas roman om Frankensteins monster och annat romantiskt råmaterial. Här måste vi dock besinna kontexterna – den som var Melvilles och den som är vår. Likafullt kan ett slags horisontsammansmältning uppstå.

Övermodet och brottningen med Gud var aktuella motiv på Melvilles tid. Idag kan vi tillägga – men bara tillägga – tankar hos en Lévinas, en Derrida och en ekosof som exempelvis Carolyn Merchant eller Valerie Plumwood. Dessutom, även om det kanske får några äldre bildade att resa ragg, finns här trådar till nutida filmer som Alien och Avatar.

Bibeln är alltså allestädes närvarande – mer närvarande, skulle jag vilja hävda, en någon annan referens. Exempelvis vimlar det av bibliska namn – från Noah över Abraham till Ahab. Från Jona över Ismael till – Gud. Vem var den förste Ahab förresten? Prototypen för Moby Dicks mänskliga epicentrum?

Ahab var Israels 7:e regent av den 3:e dynastin och regerade mellan cirka 874 och 853 före vår tideräkning. Hans regering präglas av strider och koalitioner med grannstaterna i avsikt att stoppa den assyriska frammarschen mot väster. För stora religiösa motsättningar står framför allt hans feniciska maka Jesebel och hon introducerade Baalsdyrkan i riket, något som profeten Elia fördömde.

”Och Elia trädde fram för allt folket och sade: – Hur länge viljen I halta på båda sidor? Är det Herren som är Gud, så följen efter honom, men om Baal är det, så följen efter honom.” För att övertyga folket om den rätte Guden föreslog han, att man skulle tävla om vilken Gud som kunde tända på ett offerdjur. Baalsprästerna anropade sin gud hela dagen utan resultat, därefter befallde Elia folket att hälla vatten över hans tjur och se ”Då föll Herrens eld ned och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden…” (1 Kung. 16:28-22:52).

Nu var inte kapten Ahabs fru någon Jesebel, ty ”hon blev änka i samma ögonblick som jag gifte mig med henne”, som Ahab uttrycker det (Ahab är i boken 58 år, och har som vuxen bara varit iland i tre år). Men Jesebel och kung Ahab är ett – och kung Ahab som jesebelsk Ahab påminner mycket om kapten Ahab. Båda är vredgade, övermodiga och stridslystna. Elia påminner här, tycks det mig, om styrmannen Starbuck – en man med moral och samvete; en man, som kapten Ahab mot slutet paradoxalt nog börjar lyssna till (och fäller i ett annat näraliggande sammanhang också en dyrbar tår inför, som vittnar om hans mänskliga drag; vilket gör det hela än mer intressant).

Vem är Moby Dick? För mig är Moby Dick antingen en inkarnation av Gud (ett resonemang om treenighet antyder detta) eller Naturen (en skapelse av Gud) eller – möjligen – någonting däremellan. I vilket fall som helst är Moby Dock lierad med guds natur, och är omöjlig för en övermodig människa att övermanna. Det vill säga att här må Melville ha varit tidigt ute. Idag skulle ekosofer kanske ha jämställt Ahab med Francis Bacon, som ville tygla ”naturens hynda”.

En hel del av texten – med dåtida språkbruk dock – rymmer tolerans, tväretnicitet, icke-rasism, ekumenik och kanske till och med synkretism.

Men vi kan gå vidare redan härifrån. Baal är en djävulsk gud. Jo. Men tjuren? Tjurtematiken återkommer åtminstone på ett par ställen i romanen. I ett fall som den tjur (hos Melville benämnd Jupiter), som förde Europa till Grekland. Europa var en fenicisk prinsessa. Tjuren var en inkarnation av Zeus. Både i detta stycke, och i andra, talas om vithet (ja, ett helt kapitel handlar om vithet) – tjuren Jupiter är vit, allt vitt är magiskt och mystiskt, eftersom det hänvisar till såväl goda som onda ting – ja, till allt mellan liv och död. Moby Dick är vit. Hur ska detta tolkas?

Noah/Noak nämns här och där, liksom syndafloden: det vatten vi har kvar är en rest av syndafloden. Noaks ark innehöll alla djur – Pequod innehåller en synnerligen brokig samling människor. Den mindre gammaltestamentlige profeten Jona råkade pga. synd ut för Guds straff, dvs. han blev fångad i valfiskens buk, men frisläpptes senare av Gud, eftersom han (Jona) tyckte att straffet var rättvist (Jona i GT och Matt. 12:39-42 samt Luk. 11:29-32). Havet och himlen rymmer allt från änglar (fåglar) till djävlar (hajar), men främst Gud, sonen och den den helige Ande.

En hel del av texten – med dåtida språkbruk dock – rymmer tolerans, tväretnicitet, icke-rasism, ekumenik och kanske till och med synkretism. Kärleken förekommer ymnigt som eftersträvansvärd – till och med den homosexuella (skulle man i modern form kunna tolka det som) relationen mellan Ismael och Queequeg. Starbuck framställs som beundransvärd.

Är Gud gammaltestamentligt vredgad eller kärleksfull som i Nya testamentet? Detta är svårt att säga, mycket svårt, och öppnar ännu bredare och djupare raviner för tolkning. I min huvudtolkning handlar dock Moby Dick främst om en kritik av mänsklig hybris och ett straff mot att försöka göra våld på Gud eller Guds skapelse. I modern ekosofisk terminologi: om det andro- och antropocentriska övergreppet mot naturen och eventuellt kvinnan. Det finns emellertid – i princip – inga kvinnor med i romanen. Samma huvudtolkning gör jag i stor utsträckning av Mary Shelleys roman: Dr Frankenstein är övermodig och gudsförnekare – och han brinner också upp i slutet. Prometheus, som var smed och stal elden från gudarna, nämns med viss emfas: människa bliv vid din läst.

Ändå speglar dessa anmärkningar inte på långa vägar Moby Dicks många fasetter. Och jag tror, att Melville själv dels inte riktigt visste hur han så att säga ”ville ha det”, dels att han just gjorde det: detta är nämligen en metaforiskt laddad stridsskrift. Och det är denna mångdimensionalitet och paradoxala uppenbarelse som, för mig, är romanens stora styrka: den kommer aldrig – som Derrida hade kunnat säga – att bli sluttolkad.

Ismael dristar sig rentav att jämföra Queequeg med statsgrundaren George Washington.

Möjligen kan eventuellt de mycket dramatiska slutscenerna – magiskt nog, som annat, tre till antalet – hänvisa till Johannes uppenbarelse eller apokalypsen – där – under dunder och brak – ju de onda skall skiljas från de goda.

Men låt mig här ta det hela ytterligare ett varv, eftersom jag tycker att detta krävs.

Berättaren Ismael anländer alltså till New Bedford och Manhattan för att vidare ta båten till valfångstens centrala ö Nantucket. Här möter han en rad mer eller mindre udda existenser, går på sjömanskrog och träffar – i synnerhet – den tatuerade harpuneraren Queequeg, som är född på en ”söderhavsö som inte finns utsatt på kartan, som varje plats av betydelse”. Först skräms Ismael av Queequeg, senare blir denne Ismaels bäste vän. På grund av platsbrist på ett billigt hotell sover de dessutom i samma säng, och morgonen därpå vaknar Ismael med Queequegs arm om sig – ”liksom i ett äktenskap”. Här finns många implikationer. En är – och det är kanske den främsta – att Ismael/Melville företräder en för tiden mycket liberal syn på religion, etnicitet och personegenskaper. En homosexuell antydan kan inläsas (men inte nödvändigtvis).

”Det är bättre”, säger för övrigt berättaren/kören Ismael, ”att sova med en nykter kannibal än en berusad kristen”. Ismael dristar sig rentav att jämföra Queequeg med statsgrundaren George Washington.

Nästan alla sjömännen kommer från öar: Nantucket, givetvis, men också och exempelvis, Madeira, Island, Isle of Man, Sicilien för att ge några exempel. Möjligtvis betyder detta något. En brokig besättning äntrar sedermera därför skeppet Pequod. Ägarna, eller delägarna, till skeppet är mest gamla sjöbjörnar – främst handlar det om Peleg och Bildad. Båda dessa talar i gåtor beträffande kapten Ahab. Ahab var tidigare – och är naturligtvis fortfarande – en väldigt skicklig sjöman, men efter hans första dust med Moby Dick är han förändrad. Med sin bländvita vänsterbenprotes är han känd som udda och som – fast inte uttryckligen så från början – en hämnare.

Före avresan bevistar Ismael en för tolkningen av boken intressant predikan av prästen och före detta valfångaren fader Mapple – som tycks varna för inte bara faran i största allmänhet, utan även för övermod. Han berättar vidare om Jona i valfiskens buk, som alltså handlar om en människa som straffas av Gud, men som senare också blir förlåten i och med att han erkänner sin skuld och betraktar sitt straff som rättvist (på sin resa från Joppe/numera Jaffa till Tarsis/numera Cadiz). I detta sammanhang bör kanske även nämnas att Ismael noterar att man i /på Nantucket ”/…/ bär omkring träbitar som man bär bitar av Golgatas kors i Rom /…/”. Samt detta – som han återkommer till – att havet/vattnet av Zeus gavs åt sin broder Poseidon, och att denna historia ”är nyckeln till allt”. Är den, och hurså?

Innan jag här kommer att vidga vyerna något vill jag bara kort nämna några ord om författaren Herman Melville, och hans ett halvsekel yngre kollega Jack London. Här må då främst anföras, att både Melville och London själva och personligen var mycket förtrogna med sjölivet och dess egenheter: hierarkin, förtrycket och hårdheten i arbetet. Låt nu vara, att Londons Varg-Larsen (1904) handlar om en säljägarkapten – och dennes förtryck av – främst – ett nyförälskat par, som stängs in i lastrummet, medan Ahab alltså är en valfångare, som egentligen inte är så demonisk visavi sin besättning som Varg-Larsen, annat än när det kommer till hans monomaniska besatthet av Moby Dick.

Både Melville och London är emellertid, och naturligtvis, barn av sina respektive tidsepoker. Exempelvis var inte ”demokratin” särskilt utvecklad i någotdera fallet, liksom att inte synen på naturen var särskilt problematiserad.

Efter många turer anträds resan ut på oceanerna, en resa som, tydligen, ofta varade i 3-4 år. Vanligtvis gick resan ut på att fånga kaskelotter för att dels ta hand om deras späck – som omvandlades till lampolja – dels deras ambra – som gick till parfymeriindustrin. Detta är också vad de flesta ombord på Pequod tror är avsikten.

På väg mot den slutliga konfrontationen händer mycket, och då sådant som kan tolkas på ett flertal sätt.

Senare visar det sig ju att det inte är så: det är jakten och den personliga hämnden på Moby Dick det handlar om. Något som för övrigt Ahab verkar få med sig de flesta av besättningen på. En mobb aktualiseras med andra ord. Dubier finns dock hos främst Starbuck, men också hos berättaren och matrosen Ismael liksom hos Queequeg och några få andra.

Resan går över Atlanten, runt Godahoppsudden, in i Indiska Oceanen, vidare till öster om Japan och – slutligen – till ekvatorn i Stilla havet. På vägen möter man ett antal fartyg med kaptener, som var och en spelar viss roll. Särskilt skepparen på ”Rakel” (som bland annat förlorat sin son, men också skepparen utan arm; även den avbiten av Moby Dick).

På väg mot den slutliga konfrontationen händer mycket, och då sådant som kan tolkas på ett flertal sätt. Exempelvis slås kompassen ut av en blixt – och det är måhända ett omen (ett ord som används flitigt) – samtidigt som kapten Ahab själv stampar sönder sin kvadrant (sextant eller oktant kunde det också ha varit frågan om). Detta, i sin tur, leder till att Ahab måste bestämma skeppets position genom så kallad död räkning, när han nu inte har tillgång till solhöjd eller (ens) magnetisk vägvisare.

Likafullt: kapten Ahab är en synnerligen erfaren och skicklig sjöman, och han kan, på mångahanda sätt, förutse positionen inte bara för Pequod, utan också för Moby Dick. Och till slut möts de ju ändå. Under tre dagar, varav den sista naturligtvis är den allra mest dramatiska (och djuplodande även existentiellt).

Innan själva crescendot, och under detta, förtätas de olika personligheternas psykologiska status. Vi har alltså här att göra med, förutom Ahab, styrmännen Starbuck, Stubb och Flask – varav den förstnämnde moralisten är mycket central, som antytts, medan de två senare pendlar mellan balans (Stubb) och idioti (Flask). Vi har också med de tre harpunerarna att göra, det vill säga fullblodsindianen Tashtego, den store och svarte Dagoo och – i synnerhet – söderhavssonen Queequeg. Men också en dresserad eller hypnotiserad besättning i övrigt.

Gång på gång på gång anfaller Ahab – med sin hypnotiserade grupp – den sårade men ingalunda försvarslösa jätten

Här möts sålunda kapten Ahabs uppenbara vansinne (som han för övrigt själv erkänner), Starbucks samvete och pliktmedvetenhet, Queequegs och Ismaels passiva begrundan, den mystiske parsern/lotsen Fedhallahs tomma ögon och havets outgrundliga och närmast gudomliga djup.

Här finns också, och även tidigare, tankar interfolierade av Ismael beträffande exempelvis Perseus samt Coleridges dikt om albatrossen (The Ancient Mariner). Här träder även, åtminstone enligt mitt sätt att se det, det på stormasten som belöning för upptäckandet av Moby Dick fastspikade guldmyntet (Arons guldkalv?) fram i förnyad relief. Här, och överallt annars, larmar också den i högsta grad frånvarande kvinnan (naturen?).

Hursomhelst möts naturligtvis slutligen – slutligen! – kapten Ahab och den vita valen Moby Dick. Och som de möts! Och här blir äntligen dramat inte bara laddat – det har det varit länge – utan även fysiskt och psykiskt konkret. Under tre dagar bekämpar Ahab heroiskt och dumdristigt den jättelika och mångfalt harpunerade kaskeloten. Det hela slutar med en apokalyptisk scen, som inte har många motsvarigheter beträffande koncentration och våldsamhet.

Gång på gång på gång anfaller Ahab – med sin hypnotiserade grupp – den sårade men ingalunda försvarslösa jätten. Men utgången är för läsaren vid det här laget given (och efterlängtad?): Valen inte bara dödar alla valbåtsmän (med undantaget Ismael), inklusive kapten Ahab som stryps av ett hamparep, utan rammar och krossar även huvudskeppet, Pequod, som alltså sjunker med alla sina män. Ridå – kunde man tycka. Men icke så.

I den korta epilogen, för det första, beskriver Ismael, på första gången på länge i första person singularis, hur han efter nästan ett dygn i en kista som blivit en livboj (bara en sådan sak!) räddas av skeppet ”Rakel”, det vill säga just detsamma, vars skeppare förlorat inte bara en valbåtsbesättning utan ävenså sin son. Och Ismael pekar på, att han inte är en räddad son, utan en räddad föräldralös. I detta epilogiska koncentrat växer så tusen frågor fram. Varför var Fedallah – som han var – fastsurrad av harpunlinor vid Moby Dicks kropp – efter det att han sagt till Ahab att han skulle gå före, men att Ahab skulle se honom en andra gång före sin egen död. ”Gå före” leder åtminstone mina tankar till Johannes Döparen och Jesus, och Johannes Döparen som tänkt reinkarnation av profeten Elia. Samtidigt är det mycket svårt att tänka sig kapten Ahab som Jesus – vilket det på sätt och vis, mer direkt, skulle innebära.

Starbuck träder snarare allt mer i förgrunden när man/jag tänker efter. Vem är/var han? Och Queequeg? Och Ahab och Moby Dick? Och havet och himlarna och fåglarna? Som om inte detta vore nog, leds åtminstone mina tankar till inte bara Mary Shelleys Frankenstein och Emily Brontës Wuthering Heights (1847), utan även till Goethes Faust och Mefistofeles. Liksom till Raskolnikovs grubblerier i Dostojevskijs Brott och straff (men också dennes Arma människor, Spelaren och Idioten). Men vad som här framstår som utomordentligt ovedersägligt är romanen Moby Dicks storhet. Och dess tolkningsomfång. I sanning är den, enligt min mening, en av världens kanske 50 bästa romaner, och en av Nordamerikas tio främsta.

The post Litterära klassiker: Den vita valen och kapten Ahab first appeared on Opulens.

SYMBOLMÄTTAT. Carolina Thelin vill bli fängslad och hänförd av Johannes Anyurus nya roman men lämnas tillnärmelsevis oberörd. Kanske beror det på att det symbolmättade språket skapar distans, menar hon.

Ixelles av Johannes Anyuru
Norstedts

The post En mångfasetterad men svårfångad roman first appeared on Opulens.

NYVERSION. Sverige har fått en ny version av Bibeln – The Message. Annorlunda, utmanande och ibland provocerande.

–Tanken är att göra bibeltexten mer lättillgänglig, säger översättaren Felix Larsson, universitetsadjunkt i teoretisk filosofi vid Göteborgs universitet.

Den nya bibelversionen, som fått behålla sitt engelska namn The Message (Budskapet), är en parafras av den amerikanska teologen Eugene Peterson. En översättning och bearbetning till svenska av Nya testamentet kom ut 2012. Nu, nästan tio år senare, kommer hela Bibeln.

Jonas Dagson/TT

The post Nya Bibeln vill provocera och utmana first appeared on Opulens.

LEKFULLT. Lena S. Karlsson har varit på Dramaten och upplevt ett lekfullt upptäckande av sceniska möjligheter och ett credo för kommande säsonger.

Den yttersta minuten av Mattias Andersson
Dramaten Stora scenen,
Stockholm

Det har ofta sagts att för att teater ska uppstå krävs bara skådespelare, en text och en publik. Efter den långa period av coronastängning finns en tydligt sug efter teaterupplevelser. Tiden har varit kännbar i synnerhet för Dramatens stora ensemble som nu återigen kan möta sin publik utan restriktioner. Mattias Anderssons första premiär efter att han utnämnts till konstnärlig ledare  i mars 2020 är den spektakulära Den yttersta minuten,  ett sceniskt experiment och en kärleksförklaring där i stort sett hela ensemblen är engagerad.

Mattias Andersson har sin speciella nisch då han ofta utgår ifrån ett dokumentärt material, så också denna gång. Alla skådespelare har fått frågan “Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar – vad skulle du då välja att framföra?” Förslagen var många och helheten skulle kunna uppfattas som disparat, men landar i en föreställning där också Dramatens stora scen avlockas nya möjligheter, järnridån, vridscenen, tågvind och belysningsriggar är en del av föreställningen

Ett digitalt tidtagarur visar på den utmätta tiden, för att markera att varje skådespelare ska få framträda under samma premisser. Scenen är vidöppen efter att järnridån går upp, visuellt är det mäktigt när den 48 manstarka ensemblen samtidigt vistas på scenen, effektivt koreograferad av Tove Sahlin i samarbete med Mattias Andersson. Teater är till sin natur en lekfull konstart, vilken regissör kan motstå att låta vridscenen gå på högsta fart  och snurra med hela ensemblen?

Det börjar tämligen tämligen okontroversiellt när tre skådespelare framför järnridån reciterar Bibeln, Gunnar Ekelöf – här framträder först det gamla gardet Kristina Törnqvist, Marie Richardson och Pierre Wilkner, det liknar mest en skolavslutning. Men när ridån går upp blir allt i ett slag annorlunda. Vissa skådespelare går ihop och spelar gamla favoriter ur den klassiska repertoaren, Shanti Roney och Göran Ragnerstam väljer att spela ett stycke ur I väntan på Godot. Flera yngre skådespelare har hämtat sin energi och inspiration hos Lars Noréns “Natten är dagens mor”, en pjäs som berört många på djupet och som man ser som ett slags urpjäs och hyllning till den realistiska traditionen från O’Neill. Scenen spelas av tre lag som en stafettläsning.

Några framträder osminkat och personligt, som Per Mattsson som inte utan stolthet förklarar att han är 73 år ung och är äldst på scenen. Men här presenterar sig också en ny generation av Dramatenaktörer, som Nemanja Stojanovic och Helmon Solomon för att nämna några, som sannolikt kommer att bli namn att lägga på minnet.

Mattias Anderssons eget tillägg till föreställningen är en reflektion över tiden och hur man ska väcka publikens uppmärksamhet under olika epoker. Under Hollywoodfilmens glansår avkrävdes manusförfattarna scener på tre minuter för att göra publiken beredd på den historia som ska berättas. Med åren har bruset från media blivit så markant att man idag kan räkna ner den tiden till 10 sekunder, enligt modern medieteori.

Shakespeares Sonett 64 läses på svenska, finska, portugisiska, spanska; vilket säger lite om skådespelarnas etnicitet idag. Den yttersta minuten blir på samma gång ett lekfullt upptäckande av sceniska möjligheter och ett credo för kommande säsonger. Eller som man skriver på hemsidan: “en lustfylld återkomst som också signalerar en ny början”.

The post Hoppfull återkomst på Dramaten first appeared on Opulens.

BIBELTEMA. Paddan Karl är navigatör och orangutangen Ragnhild maskinchef. Pjäsen “Djur som hatar människor” är en halsbrytande nutida Noaks ark – som sockrad med humor förmedlar regissören Erik Gedeons “mörkaste budskap någonsin”.

Medan korpen Shu är skeptisk till den nya planeten som de styr mot väntar sig resten av djuren ett paradis. I Erik Gedeons nya föreställning, som får urpremiär på Uppsala stadsteater 25 september, har 8,7 miljoner djurarter packats in arken “Dvalhalla”. Men den här gången är det Eva och Adde som styr farkosten.

– Det finns två historier i Bibeln som jag tycker är roliga, egentligen de enda som jag tycker är intressanta. Historien om syndafallet med Adam och Eva, och den om syndafloden. Jag har knutit ihop dem till en modern Noaks ark, säger den schweizisk-svenske regissören Erik Gedon.

Kanske kommer idén också från att han har många präster i familjen, funderar han.

– Eftersom jag som ateist inte längre kan ta Bibeln på allvar måste jag kanske hitta en annan kanal där jag kan försöka hantera de här sagorna.

Människan inte räddningen

Den science fiction-doftande historien drar in såväl “Star trek” som Charles Darwins evolutionslära – till tonerna av 70 olika musikstilar. Den moderna arkens Noak är inte en gudalik hövding, här är hon en människa som predikar att allt djuriskt liv hör ihop i en stor familj och att människan själv är ett djur.

Men efter ett tag kommer Eva insläntrande med ett stort köttben i handen, medan kossan Alex rullar in trebent i rullstol, och uttrycker en förhoppning om att han ska smaka bra.

– Det är lite som att en schnitzel på en restaurang börjar sjunga ”kul att vi möts”, säger Erik Gedeon.

Det står snart klart för djuren att människan inte är deras räddning. Tvärtom har Dvalhalla problem med sin energiförsörjning och måste stängas ned. Sju miljoner arter kommer då att stryka med men det bekymrar inte Eva nämnvärt.

– Under pjäsens förlopp blir det tydligare och tydligare att vi inte är någon familj utan att människan härjar, hatar och härskar precis som vi vill, säger Erik Gideon.

“Glad-dystopi”

I pjäsen står dock människan på förlorarnas sida – det inser till och med superkvantdatorn Teus – och djuren får slutligen sin revansch. Skeppsläkaren och musen Zehava, den forne lejonkungen Ahote samt hunden och försteofficeraren Rufus – de är allihop en bild för den nödvändiga biologiska mångfalden, menar Erik Gideon.

Han kallar pjäsen för en “glad-dystopi”. Den är den sista i hans trilogi om människans villkor, som inleddes med “Den fria viljan” och “Meningen med döden”. Den är också den mörkaste, menar regissören själv.

– Det finns så mycket allvar att jag är glad om komiken överhuvudtaget kommer fram. Mänsklighetens historia är jättesorglig och i nuläget tror jag att fler och fler börjar fatta att vi är planetens fascister. Vi förstör och utplånar andra och håller på att utplåna oss själva, säger han och fortsätter:

– Jag har valt humor och musik som sockerbiten som medicinen ska sväljas med. Men det är det svartaste budskapet jag någonsin har satt upp eller skrivit.

The post Glad-dystopi låter djuren vinna first appeared on Opulens.

BIBLISKT. Sverige ska få en ny bibelöversättning. 2026 ska Nya testamentet vara klart. En av dem som ska ge texten en ny språkdräkt är språkvetaren Alva Dahl, 36, från Uppsala. – Jag känner mig hedrad över att ha blivit tillfrågad, säger hon.

The post Hon ska ge svenskarna ett nytt bibelspråk first appeared on Opulens.

ÅLDERSDISKRIMINERING. I går fick jag ett brev från en sparbank i en stad mitt i det sörmländska gnällbältet. Där har jag fortfarande ett konto fast det är länge sedan vi flyttade därifrån: ”Vi ser över de kunder hos oss som har en utnyttjad kontokredit samt är över 65 år eller äldre.” Eftersom båda sakerna stämde läste jag vidare: ”Vi önskar att du över tid återbetalar krediten i sin helhet, så att krediten (inte kontot) kan avslutas så småningom.” Och så tillhöll man mig att svara senast den sista i denna månad. Jag ringde upp den bankman som undertecknat propån. Samtalet med honom var intressant.

Han hävdade lite ovist att banken inte ville ha utestående obetalda krediter när kunderna dör. Det var väl inte det mest diplomatiska yttrandet just i dessa tider, och han retirerade snabbt sedan jag stillsamt påpekat att både uttalandet och skrivelsen kunde uppfattas som åldersdiskriminerande. Vi avslutade samtalet i all sämja sedan jag antytt att inte bara krediten utan också kontot kunde fimpas (fast det senare gör jag nog inte, numret är fast lagrat i mitt minne sedan länge). Kontokrediten hade beviljats av en annan bank i en helt annan stad, senare slukad av denna. Det var i mitten av 1980-talet när vi betalade 14,25 procent i ränta på vårt huslån. Nu är tiderna och räntorna andra, och den aktuella banken har all anledning att se över sina krediter. Den har hjälpt till att tvätta pengar i ett land på andra sidan Östersjön. Där har man slukat åtskilliga kameler. Inte minst är den amerikanska bankinspektionen på hugget, med böter som lovar att bli astronomiska. Så jag ska genast nollställa krediten för att bistå banken. Mitt belopp som man vill sila är inte större än en mygga: det räcker som mest till en av de billigare varianterna av en MacBook.

Myggor och kameler? Tjugofjärde versen i Matteusevangeliets tjugotredje kapitel.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Om att sila mygg och svälja kameler first appeared on Opulens.

FILM. Eftersom ett badrum består av mycket hårda blanka ytor av kakel, klinker och porslin så blir det effektfullt och estetiskt när blodet skvätter och rinner längs väggarna och golvet, skriver Mathias Jansson.

Det tar Norman Bates 45 sekunder att hugga sig genom filmhistorien och skapa en av världens mest kända duschscener.  Flera år efteråt skulle människor oroligt snegla över axeln efter att de dragit för duschdraperiet och vridit på duschkranen.  Det privata och trygga badrummet hade under en minut förvandlats till ett slakthus där blodet stänkte längs kakelväggarna och forsade ner i avloppet.

Alfred Hitchcocks berömda duschscen i filmen Psycho från 1960 är ikonisk med sina många klipp (52 stycken), extrema närbilder och en skärande ljudkuliss som ackompanjerar siluetten av mördaren som höjer och sänker sin kniv genom det tunna duschdraperiet. Sedan dess har badrummet varit en spelplats för skräck i många efterföljande filmer.

När författaren Jack Torrance vandrar omkring i korridorerna på det hemsökta hotellet i filmen The Shining (1980) kliver han in i rum 237 och hör från badrummet ett ljud. När han stiger in det stora pastellgröna badrummet ser han ett badkar med ett fördraget draperi. Ur badkaret stiger en ung naken kvinna och går fram till Jack. Han omfamnar kvinnan men ser i spegeln att han håller i ett uppsvullet halvruttet lik, i form av en gammal dam, i famnen.

Att ett fridfullt avslappnande bad kan blir en skräckupplevelse är också något som tonåringen Nancy får uppleva i den berömda badkarsscenen i filmen Terror på Elm Street (1984). Nancy har haft det tufft och blivit jagad av Freddy Kreuger i sina drömmar och gör allt för att hålla sig vaken och inte somna. Att ta ett varmt bubbelbad är kanske inte den bästa metoden, men hon kämpar i alla fall mot sömnen i badkaret när Freddy Kruegers knivförsedda hand dyker upp ur vattnet mellan hennes ben. En stund senare dras hon ner i badkaret och får kämpa för sitt liv för att inte drunkna. Förutom att scenen höjer ett varningens finger om hur farligt det kan vara att somna i badkaret så ångar scenen också av skräckerotik.

Precis som i Psycho där Norman Bates tjuvkikar på den unga, blonda kvinnan innan han bestämmer sig för att smyga in med en kniv i högsta hugg, när hon står i naken i duschen, finns det något fientligt sexuellt när Freddy Kreugers sträcker sina smutsiga knivblad mot den unga kvinnans underliv i badkaret. I The Shining blandas också sex och död samman när Jack omfamnar den nakna kvinnan som sedan visar sig vara ett ruttet lik.

I filmen Grudge, som finns i flera versioner, finns också en otäck duschscen. Tittaren ser en ung kvinna som schamponerar håret. Vi får se kvinnans huvud bakifrån när en hand plötsligt växer fram ur huvudet. Kvinnan känner att det finns något på hennes huvud och vänder sig förskräckt om, men det är ju såklart tomt i badrummet och handen har försvunnit. Hon är ensam men samtidigt är det något främmande som är närvarande och som tar hennes kropp i besittning.

I skräckfilmer höjs ofta ett moraliskt varnande finger till unga kvinnor som duschar ensamma. Budskapet är att de ska hålla sin sexualitet i schack annars riskerar de att råka illa ut.

I skräckfilmer höjs ofta ett moraliskt varnande finger till unga kvinnor som duschar ensamma. Budskapet är att de ska hålla sin sexualitet i schack annars riskerar de att råka illa ut. Redan i Bibeln återfinns denna patriarkala blick på kvinnor som tvättar sig. Susanna, som är gift med Joakim, är en vacker ung kvinna. Två äldre herrar smyger sig därför in och tjuvtittar på henne när hon badar. De kräver sedan att få ha sex med henne och om hon vägrar hotar de med att anklaga henne för otrohet. Susanna vägrar förstås och männen vittnar därför falskt om hennes äktenskapsbrott. Hon ska precis dömas till döden för otrohet när profeten Daniel på Guds uppmaning i sista stund rycker in och avslöjar männens falska vittnesmål.

Som tur är har mycket förändrats sedan biblisk tid och kvinnorollen på filmduken har också utvecklats en hel del sedan Hitchcocks Psycho. Även om unga kvinnor fortfarande hotas av otäcka män när de befinner sig i badrummet, lyckas de i allt högre utsträckning i dagens skräckfilmer att besegra inkräktaren och freda sin sexualitet och sin kropp, ja, i alla fall fram till dess att uppföljaren kommer.

Badrummet är helt enkelt en tacksam plats för skräckscener. Vi är ofta ensamma i badrummet och har låst dörren bakom oss för att känna oss trygga. Det skapas en erotisk stämning när vi som betraktare får komma in det mest privata och tjuvkika främst på unga avklädda kvinnor som tvättar sig. I badrummet finns det också gott om speglar och ytor där saker kan reflekteras och förvridas och ge oss nya perspektiv på det som händer i rummet. Ångan från den varma duschen skapar en naturlig mystisk stämning. För visst är det den gotiska hedens dimma som effektfullt krupit in i badrummet och skapar ett drömlandskap där det är svårt att avgöra om det man ser är verklighet eller bara en illusion. Badrummet är också ett paradoxalt rum på många sätt. Det är en symbol för renlighet och hygien, men det är också en plats där vi gör oss av med kroppens restprodukter som avföring, blod och smuts, som vi sedan spolar den i avloppssystemet som kopplar ihop det rena, ljusa badrummet med en smutsig, mörk och skrämmande underjordisk värld. Badrummet kan tolkas som en psykologisk arkitektur för vårt officiellt polerade och anständiga medvetande kontra vårt undermedvetnas dolda drifter och begär.

En som trivs där nere i stadens kloaker och mörker är den hemska clownen i filmen IT från 2017. I IT finns såklart också en känd badrumsscen där avloppet kopplar ihop underjordens fasor och skräck med badrummets städade verklighet. I scenen låser den unga Beverly in sig i badrummet för att få vara ifred, när hon hör barnröster från handfatet och böjer sig fram för att lyssna. Plötsligt börjar det spruta upp blod ur handfatet och hela badrummet dränks i blod. Avloppet blir en portal där underjordens monster kan komma in i verkligheten och allt det otäcka som vi genom åren har spolat ner i avloppet kommer tillbaka över oss. Eftersom ett badrum består av mycket hårda blanka ytor av kakel, klinker och porslin så blir det effektfullt och estetiskt när blodet skvätter och rinner längs väggarna och golvet.  Det blir helt enkelt en perfekt duk där badrummets skräckestetik kan få fritt spelrum.

The post Badrummets skräckestetik first appeared on Opulens.

BALANS. “Vi kan möta insikten om vår egen förgänglighet och sårbarhet med modet att insistera på vår mänsklighet och dess bästa sidor. För många har en tro på ett högre väsen varit en hjälp att undvika att brytas ner också i de mest extrema situationer”, skriver Mattias Svensson.

På ett mycket påtagligt sätt påminns vi i dessa coronavirusets dagar om vår mänskliga sårbarhet och dödlighet. Dessa existentiella frågor är vanligen förvisad till mer abstrakta funderingar.

I boken This life (recenserad i Opulens här) från förra året ägnar filosofen Martin Hägglund bokens första del åt att argumentera för att vårt livs sårbarhet och ändlighet är vad som också ger det mening och vägleder moralen. Han borrar i vår sorg vid förlusten av älskade anhöriga, filosofers och författares funderingar inför döden och hur också vardagslivets små detaljer får mening och innerlighet bland annat av det faktum att vår tid är utmätt och begränsad. Vi investerar engagemang i vår tillvaro och vår tid tillsammans och vad vi företar oss för att vårda och behålla och göra det mesta av det liv vi har i vår jordiska existens. Livet kan aldrig bli fullbordat. Det är en strävan utan garantier för att lyckas och slutet kommer oavsett hur mycket eller lite vi lyckas med dessförinnan. Men fram till dess är det vårt att fylla efter bästa förmåga.

Många religioners löfte och ideal är tanken om evigt liv. Det anses också vara grunden för moralen och dess eviga värden. Men på många sätt gör denna tanke oss snarare avtrubbade för världen och vad som händer här. Idealet blir en likgiltighet inför vår jordiska existens.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Denna likgiltighet tar sig inte sällan monstruösa uttryck. Hägglund lyfter fram exemplet Abraham ur bibeln, som prövas av gud genom att få order om att offra sin efterlängtade son Isak och visar sin lojalitet genom att vara redo att mörda honom. Denna utstuderade grymhet från en lynnig herre och denna beredvillighet att ”bara lyda order” oavsett dess konsekvenser för människoliv, lidande och rätt, har av religiösa filosofer som Sören Kierkegaard lyfts fram som exempel på det verkligt moraliskt storslagna med kristendomen. Det är extra ironiskt eftersom lydnaden kan vara tillagd i efterhand i redigerade manuskript, enligt sentida bibeltolkare.

Även bortsett från extremerna finns en eskapistisk slutsats för att starkt betona längtan efter evigt liv. Vår jordiska tillvaro, det materiella och kroppsliga reduceras till fula och låga drifter från vilka det dygdiga är att rena sig i en själslig strävan efter likgiltighet. I sin logiska förlängning går därmed allt det som är livet förbi en. Detta är helt klart en svaghet i de teologiska anspråken för att vara moraliskt vägledande.

Men Hägglund gör det samtidigt för enkelt för sig i sin polemik. Han noterar att många troende inte lever som de förväntas utifrån resonemangen om evigt liv, utan tenderar att värdesätta sin jordiska tillvaro och handla som om det mänskliga jordelivet är värdefullt. I mötet med denna insikt insisterar Hägglund på ett tolkningsföreträde som helt enkelt definierar alla sådana handlingar som inkonsekventa. Därmed får han ihop sin polemiska poäng, men förlorar en insikt som hade kunnat rädda honom från att själv hamna i motsatt dike. Hägglund gör som redan nämnt mycket av förgängligheten och vår sårbarhet, det är den som ger livet mening. Men idealet borde handla om en balans, eftersom både för mycket och för lite sårbarhet kan bryta ner oss och göra oss likgiltiga för vårt öde.

Tron hos vissa aktörer har kanske gällt en abstrakt evighet, men den har hjälpt människor att lämna något värdefullt vidare till kommande generationer människor också i vårt förgängliga jordeliv.

Ett av våra samtidsproblem är människor som investerar för mycket av sin personlighet och sitt varande i en känslighet för exempelvis, som i Hägglunds fall, en specifik politisk utkomst. Det kan vända oss bort från värnandet av grundläggande värden genom att känslomässig energi investeras för hårt i att vinna tillfälliga politiska slag, och till en närmast existentiell fientlighet mot politiska meningsmotståndare. Detta är ett felslut med digra konsekvenser. I bokens andra del skissar Hägglund på ett politiskt styre där hans själsliga känslighet och sårbarhet bland annat får som konsekvens att andra politiska ideologier inte ska få finnas i hans tänkta ”demokratiska socialism”.

Denna slutsats hade kunnat undvikas om han varit lite mer generös mot sina meningsmotståndare i bokens första del. Vi kan nämligen möta insikten om vår egen förgänglighet och sårbarhet med modet att insistera på vår mänsklighet och dess bästa sidor. För många har en tro på ett högre, transcendentalt väsen varit en hjälp att undvika att brytas ner också i de mest extrema situationer, när vår sårbarhet talar för att vi borde. Så har tankar om det goda och rätta och varje människas inneboende värdighet hävdats in i det sista i de mest desperata tragedier och inför den mest brutala ondska. Tron hos vissa aktörer har kanske gällt en abstrakt evighet, men den har hjälpt människor att lämna något värdefullt vidare till kommande generationer människor också i vårt förgängliga jordeliv.

Jag tror att vi inte minst de kommande veckorna kommer att ha mer nytta av denna sida av den nödvändiga balansen, det kommer att bli nog om påminnelse om sårbarhet och död ändå.

The post Att våga trotsa vår sårbarhet first appeared on Opulens.

FÖRUNDRAN. Förmodligen är förundran den attityd vi måste ställa vårt hopp till om kärleken ska frodas i mellanrummet, det som avgränsar mig från dig och resten av världen, skriver Susanne Liljedahl.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag minns hur jag som student brotttades med kärlekens väsen på Teologicum i Lund. Det var i slutet på åttiotalet och jag förläste mig på ett opus magnum av professorn och biskopen Anders Nygren – Den kristna kärlekstanken genom tiderna: eros och agape ( del I 1930, del II 1936). Boken tillhör teologins klassiska litteratur, är översatt till många språk, och beskriver en vidunderlig historia om den kristna kärlekens gestaltförvandlingar genom historien genom återkommande växlingar av syntes och reformation. Boken är en ständig inspirationskälla, rik på teser, ibland mer, ibland mindre hållbara.

The post Kärlekens gestaltförvandlingar in i depression first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Tjena! Jag såg ett tv-program om nyord i det svenska språket. Nu undrar jag hur det såg ut före tillkomsten av Svenska akademiens ordlista. Vem bestämde över orden i äldre tid och över stavningen? / Göran

Hej! Det enkla svaret är att Bibeln var rättesnöre för hur ord skulle stavas. Men det fanns många dialektala ord som fallit i glömska och för så länge sedan hade de olika regionerna i vårt land mer särpräglat språkbruk.

När det gäller stavning och språkhistoria är Gustav Vasas Bibel från 1541 en stor vattendelare, så stor att man här sätter gränsen mellan fornsvenska och nysvenska. Med lite ansträngning går den för övrigt att förstå även i modern tid. Den var således även vägledande för stavning och man letade helt enkelt upp ordet man undrade över i löptexten.

Under stormaktstiden faller stavningsreglerna sedan isär lite igen. Vi har nu en situation där uppkomlingar och rikemän vill snitsa till språket och göra det mer märkvärdigt än det är. Kunde man klämma in ett extra ”w” eller ”z” gör man gärna det. När det handlar om aristokratin ser vi även företeelsen att om kungen stavar fel eller på ett nytt sätt, så ska alla andra följa efter och göra likadant. Språk är sannerligen inget som går fritt från mode eller ängslan att ”hänga med”.

Några större stavningsreformer har vi inte haft i modern tid, antagligen för att reformen 1906 var så genomgripande att den gäller fortfarande. Den drevs igenom av den progressiva ecklesiastikministern Fridtjuv Berg. Den innebar både en upprensning av äldre krystad stavning och en strävan att internationalisera svenskan.

The post Språklådan: Vem bestämde över språket förr? first appeared on Opulens.

FÖRTÄRING. Rör inte min hamburgare. Så kan man sammanfatta en av klimatkrisens centrala dimensioner. För allt sedan urminnes tider har kött signalerat välstånd, vilket få vill vara utan. Det räcker, enligt Erik Cardelús, med att läsa Bibeln och historien om Kain och Abel.[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Abel var herde och Kain var lantbrukare. Båda ville de blidka Herren. Kain kom med sin fruktskörd som offergåva, medan Abel gav Herren ”de feta köttstyckena från sina förstfödda lamm.” Resultatet blev att ”Herren såg med välbehag på Abel och hans offer, men inte på Kain och hans offer.” Varpå Kain blev vred, så vred att han dräpte sin bror. När Gud fick reda på det, kom straffet. Kain gjordes hemlös och fredlös, fick irra omkring innan han nådde till Nod, landet öster om Eden.

Sedan dess har köttet var grejen, snarare än grönsakerna, frukten och baljväxterna. Utan kött ingen riktig måltid. Sovel ska det vara.

Kött förknippas också med manlighet, vilket alla dessa köttgrillande män som syns i rutan vittnar om. Eller männen på villatomterna. För det är mannen som står vid grillen, som vänder och vrider på köttstyckena. Helst med högteknologisk grill och ett antal proffsfloskler tillhands. Som Fredde i Solsidan som står där vid sin Webergrill och mässar. Mansplainar med köttången i högsta hugg.

Eller Henrik Schyffert som ägnade en hel SVT-serie med att bildsätta sina egna våndor inför att sluta äta kött och slakta en gris.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Medelålders män är också den kategori som har svårast för att äta vegetariskt. Här är statistiken tydlig. Bäst lön på jobbet och största köttstycket vid grillen. Bara någon ynka procent av våra grillande villafantomer äter vegetariskt. Motsvarande siffra för kvinnor är tvåsiffrig. Så utan vidare kan vi konstatera att snopp, makt och kött går armkrok.

Köttkonsumtionen i vårt land har också ökat stadigt sedan 90-talet, trots alla hälsolarm om det röda köttets menliga hälsoeffekter och den allvarliga klimatpåverkan som köttet utgör. Först under det senast året har ett litet hack i kurvan synts, detta efter decennier av stigande köttkonsumtion.

Nyligen kom ännu en tungt vägande forskningsrapport som visade på kopplingen mellan köttkonsumtion och klimatpåverkan (SVT nyheter 17/1-18). Bakom rapporten, som publicerats i den högt ansedda vetenskapstidskriften The Lancet, står 37 forskare från Stockholm Resilience Center. Här menar man att vi bör dubblera vårt intag av grönsaker och halvera vårt intag av kött. Inte minst utpekas det röda köttet som en miljöbov av stora mått.

Inget av detta är nytt. Inte heller att det röda köttet medför hälsorisker. Trots det upphör inte folk att uppröras över initiativ som en köttfri dag eller kampanjer för vegetariskt.

För vi äter kött som aldrig förr. Hamburgare, eller burgare som det allt oftare kallas, har varit en stor mattrend på senare år. Närodlat och ekologiskt har ofta blivit en räddningsplanka för att bibehålla en hög köttkonsumtion, på tvärs med forskning och beprövad erfarenhet.

Tv-kock efter tv-kock ger också ut grillböcker, där det frontas med stora och saftiga köttstycken. Det talas om det speciella köttet, den speciella marinaden, den speciella grilltekniken. Allt med en aura av att vi lever i den bästa av världar och att ingen ska få komma in där och störa med en massa vegetariskt trams.

Taskig hälsa och sönderkörd planet — köttets lustar verkar nästintill oövervinnliga. Här biter inte förnuftet, annat än i köttsteken. Från Abel i Bibeln till Fredde i Solsidan.

The post Rör inte min hamburgare first appeared on Opulens.