LIVSÅSKÅDNING. “Tvivlet växte och slog rot i hjärtat där tron ​​skulle ha etablerat sig. Tvivel är numera min första respons, tvivlet är inbyggt i mig”. I veckans essä skriver Gunnlaugur Magnússon om chocken att som barn tilldelas djävulens nummer 666 på ett kristet sommarläger och att därefter sakta förlora barnatron.

Kristina Lindquist skrev nyligen om sin sorg över sin svunna kristna tro i en uppmärksammad kommentar på DN-kultur, och Björn Wiman kommenterade texten kort senare i en krönika på samma forum. Medan Lindquist beskrev en personlig kamp som ledde till en utveckling från tron, där tvivlet över livets oundviklighet på grund av Guds outgrundliga planer och institutionens krav på ett alltomfattande varande för Gud, beskriver Wiman en mer senkommen ankomst till tron. Wiman beskriver troendet som något icke-binärt, alltså inte en fråga om att tro eller inte tro, utan som något som kan handla om varande i just institutionens olika traditioner, där man hittar sammanhang och mening i uttalandet av tusenåriga meningar och en meditation i nattvardens procedur.

Wimans beskrivning av religionens vardagliga tröst, om än otillräckligt, är en fin formulering av det Lindquist saknar från sin försvunna tro. Wiman kan finna sig i att vara en pendlare i tron, någon som besöker den och finner sig i den vid behov, medan Lindquist ser tron som något existentiellt alltomfattande och institutionellt och därmed krävande, till och med kvävande. Han kan vila som en nykomling i trons gemenskap medan hon som uppfostrad i tron var tvungen att lämna samfundet – trots att det ledde till känsla av saknad och ensamhet. 

Jag känner igen mig i de bådas texter om än mer i Lindquists reflektion än Wimans. Jag är uppfostrad i en tro som jag var tvungen att lämna och har saknat ända sen dess. Men jag har hittat ett lugn utanför tron som till vissa delar liknar Wimans lugn i tron. Genom att göra tvivlet till min hemvist och en gemenskap i det som Lindquist beskriver som tillblivelsens ödslighet. Nedan vill jag berätta lite om tvivlets tillkomst i mitt liv och om att hitta ett lugn i ateismens ödslighet.

När jag var sex år gammal fick jag en liten syster. Jag ville egentligen få ett föl eftersom jag hade fått rida en gång och verkligen älskat det. Jag hade till och med meddelat denna önskan flera gånger till mina föräldrar men nu fick jag en liten syster och inte ett föl trots det. Öppet köp gällde tydligen inte på syskon och kvittot kunde ändå inte lokaliseras.

Mina föräldrar hade precis börjat inse det faktum som de flesta föräldrar inser först efter att det andra barnet har fötts: att ett barn är inget barn men två barn är som tio. De bestämde sig därför för att skicka mig hemifrån ett par veckor medan de höll på att få fatt i vad det nya tillskottet till familjen betydde och få ordning på nya saker och rutiner.

Jag skickades till sommarlägret Kaldársel, lägligt placerat strax utanför min hemstad Hafnarfjörður på Island, och spenderade där två veckor i juni, strax efter att min syster föddes. Mamma hade jobbat på lägret flera somrar som tonåring, mina morbröder hade tillbringat somrar på lägret i sin ungdom och min morfar hade till och med deltagit i byggandet av husen där så det fanns ett slags släktkoppling till stället. Lägret drevs då som nu av KFUM och sommarlägret var därför ett slags kristet missionsläger, föreståndaren hade till och med rest världen runt som missionär. Jag gick på sommarläger där varje sommar, från sex år tills jag var tolv.

Det var ett liv som varvades av fullständig frihet och indoktrinering.

Minnena från sommarlägret är för det mesta ljusa, även om den första sommaren visade sig ha ödesdigra konsekvenser på ett personligt plan. De allra flesta av pojkarna (vi var bara pojkar de här veckorna) bildade lag runt fästningar (kojor) som byggdes ute i lavafälten, av lavasten och mossa, och lagen tillbringade sedan dagarna i krig med varandra. De häftigaste fästningarna byggdes över grottor och tunnlar så att de kunde utrymmas under mark vid behov och man kom då upp någon annanstans genom lavafältets naturliga tunnelsystem. Vi använde gamla brädbitar och pinnar för att tillverka vapen, för sådana leksaker fick inte tas med till sommarlägret, men det minskade inte vår krigslust nämnvärt.

Det var ett liv som varvades av fullständig frihet och indoktrinering. Vi sög i oss vattnet direkt från ån som rinner genom lavafältet vid lägret, undersökte grottor och fjällvandrade, berättade spökhistorier (upplevde till och med spöken ibland) och så var det såklart den stora idrottstävlingen på nationaldagen, 17 juni. Däremellan åt vi frukost, lunch, mellis och middag och fick då undervisning om Jesus, Gud, de tio budorden och Bibeln samt fick öva på både psalmer och böner.

När flera dussin ungar samlas på ett sommarläger på landet under två hela veckor finns det förstås mycket att organisera. Mängder böcker och serietidningar, leksaker och kläder följde med oss in i lägret och av någon anledning måste allt detta omhändertas. Lösningen som användes i Kaldársel var enkel. Alla föremål och plagg märktes med ägarens namn och ett utdelat nummer. Vi fick våningssängar och skåp med krokar och där skulle våra tillhörigheter samlas, tvätt hämtas och lämnas och så vidare, och vi som kom till lägret flera gånger behöll våra utdelade nummer. Och nu kommer vi till kärnan i denna berättelse.

Mitt sexåriga jag hade nyss ankommit till mitt första läger med ett gäng pojkar som lämnat Hafnarfjörður med buss tidigare under dagen. Vi blev dirigerade in i huset och till utrymmet där våra saker skulle lämnas. Pojken till vänster om mig fick numret 665 och pojken till höger om mig fick numret 667.

Jag fick nummer 666.

Jag kan inte minnas att jag skulle ha tänkt något särskilt om siffrorna innan vi anlände. Min mamma hade märkt alla mina saker med numret och sagt åt mig att akta mina saker så de inte skulle  tappas bort. Jag tyckte nog mest att 666 var enkelt nummer att minnas, men som vi lärde oss den sommaren var Adam inte länge i paradiset. En äldre grabb och förmodligen innehavare till något äldre syskon som beundrade Iron Maiden, vände sig till mig och sa: “Åh, du har 666! Vet du inte vad det betyder?”

Jag erkände min bristande kunskap med tystnaden, så grabben informerade omedelbart mig och alla andra att mitt nummer vore djävulens nummer och att jag därför vore märkt av djävulen. Jag tittade på de andra barnen och såg mig omkring efter en vuxen som kunde blanda sig i saken och den vuxne som klev in i rummet tonade omedelbart det hela ned och sa att det där med siffrorna inte vore något att ta på allvar, även om det stod i Bibeln som den som lyssnat på Iron Maiden påstod. Det var nästan som om svaren hade repeterats, som om personalen hade räknat med att dessa frågor skulle dyka upp. Men oavsett eventuella förberedelser såddes där fröet till livslångt tvivel i mitt hjärta den första dagen i det kristna missionärslägret i Kaldársel.

Numret 666 har funnits med mig sedan dess. Jag har fortfarande Enid Blyton-böcker märkta med mitt namn och nummer, Gunnlaugur Magnússon 666, skrivna med min mors finstilta handstil. Sexorna har långa spetsar, så smala att det knappt syns var de börjar och tjocknar sedan på väg nedåt till sin cirkulära form längst ner. Mitt namn och siffrorna blev sammanflätade i mitt sinne precis som de stod på etiketterna som mamma strök fast i mina kläder, skrev inuti mina gummistövlar och under foten på mina He-Man gubbar: Gunnlaugur Magnússon 666. Jag skrev siffrorna särskilt ofta som tonåring, inte minst efter att jag börjat intressera mig för tyngre musik och mer systematiskt utmana min tro. Det finns viss satanisk cred i att ha blivit tilldelad djävulens nummer som barn i ett kristet sommarläger. Jag skriver dem till och med ibland fortfarande bredvid mitt namn än idag.

Gunnlaugur Magnússon 666.

Det där med siffrorna är inget att oroa sig för sa den anställde i lägret för att lugna mig. Förmodligen var det Svenni, kanske var det forne missionären Benni. Det var åtminstone en av dem. Men det väckte ju frågor: om det finns något i Bibeln man inte ska bry sig om… finns det då andra saker man inte ska bry sig om i den? Vilka delar måste man bry sig om och hur vet man skillnaden? Jesus gick på Genesarets sjö, förvandlade vatten till vin och uppstod från de döda, återupplivade de döda och botade blinda och spetälska. Gud dömer levande och döda och vill inte att man ska ljuga, dräpa eller ha begärelse till den nästes hus och hustru. De budorden var det inga problem hålla, men det var svårare att inte säga ”Disus Krajst” eller ”Ou maj God” när något oväntat hände och om min näste hade skaffat en åsna hade jag aldrig kunnat undvika begär – en åsna är ju nästan som en häst. Oavsett, vi skulle ju absolut följa bibeln enligt Benni och Svenni. Men det där med 666 – det kunde vi strunta i.

Som de flesta isländska barn på den tiden var jag uppväxt med ett slags barnatro. Mamma och mormor brukade göra korstecken över mitt bröst innan de drog på mig kläderna när jag var liten, jag visste att Jesus föddes på julen, att Gud tog hand om en på natten och att man måste be sina böner innan läggdags:

“Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Ta hand om mormor och morfar och farmor och farfar och mamma och pappa. Jag vill verkligen ha ett föl. Och ta hand om mina kusiner och vänner också.”

Änglarna samlades i en ring runt min säng, Jesus satte sig i rummet och jag somnade övertygad om att allt var på rätt plats i världen och att den goda och kärleksfulla gudens osynliga hand skulle ta hand om mig och alla jag tyckte om.

Sedan blev jag märkt med djävulens nummer på en plats där vi ständigt bad till Gud och fick lära oss att följa alla hans regler. Jag tror att mitt unga barnasinne idag skulle ha uttryckt sin reaktion med orden What the fuck?!  Jag försökte verkligen förstå detta, jag läste till och med Bibeln. Jag läste den till och med igen! Det finns en särskilt typ människor som tror de kan läsa sig till förståelse av världen och akademiker (som jag) och kulturjournalister (som Lindqvist och Wiman) är nog överrepresenterade bland dessa. Jag blev i alla fall klokare av min bibelläsning om än inte troende.

Viljan att tro blev särskilt akut när det närmade sig min konfirmation i 14 års-åldern för jag tänkte inte bara konfirmeras för presenterna. Jag ville absolut inte vara en hycklare. Men det var ofta svårt eftersom tvivlet växte i mig med åren. Samtidigt verkade alla runt omkring mig tro på ett nästan oproblematiskt och oreflekterat sätt. Så jag kämpade för att tro och konfirmerades uppriktigt troende, men tappade tron helt kort senare. Och jag saknar den fortfarande.

Som Kristina Lindquist formulerar det så fint, saknar jag min tro, men förmår inte på något sätt frambringa den igen. Ett livslångt sökande genom bibelläsningar, läsning av andra religiösa texter, såväl kristna som Islam och Judendom, läsning av religionshistoria och historia i allmänhet, har endast gjort vägen tillbaka till tron längre för mig. Tvivlet som satt rötter gjorde mig ändå oförmögen att inte ta en ställning i frågan. Därmed kunde jag inte heller vara agnostiker.

När insikten blev klar att jag inte förmådde vara agnostiker läste jag mycket om ateism men med tiden slutade ateismen att vara en medveten del av min identitet, den behövde inte längre upprepade bekräftelser. Den utvecklingen snabbades nog på av att flera av ateismens framträdande företrädare var rakt av pinsamma och irriterande i sitt missionerande. Ateismen fanns bara där inuti mig – lite som min tidigare barnatro.

Samtidigt såg jag vad tron ​​gav till människor jag brydde mig om, människor som kämpade, förlorade nära och kära, förstod världens politiska komplexitet och fann samtidigt tröst och hopp i tron. Ofta i någon slags barnatro, men ändå. Jag har träffat många mycket mer religiösa människor än de isländska barnatroende. Människor som har kämpat med tron ​​filosofiskt och finner ändå tröst och hopp i den. Jag avundas dem alla och bryter därmed budorden, för vem begär inte tröst och hopp i en obegripligt stor, komplex och ofta grym värld?

Tvivlet växte och slog rot i hjärtat där tron ​​skulle ha etablerat sig. Tvivel är numera min första respons, tvivlet är inbyggt i mig, inte minst när det gäller mina egna vägval. Tvivlet är också det verktyg som är mest användbart för mig på jobbet, att ständigt ha med sig en kritisk blick. Den är så naturlig för mig att jag ofta medvetet måste lägga tvivlet åt sidan och ignorera det. Sluta tvivla om min tro och bli ateist. Hellre ett bestämt beslut än agnostiskt tvivlande. Håll tillbaka tvivlet med oåterkalleliga beslut. För det enda ateisten kan ta för givet är de värderingar hen skapar åt sig själv och att meningen med livet ligger i livet här och nu och inte bortom det.

Ateisten måste spendera sitt liv på ett anständigt sätt och göra gott mot andra av inga andra drivkrafter än de egna. Hen måste utgå från att en god människa är en människa som gör goda handlingar, som försöker göra livet för andra en smula bättre när hen kan men också att det inte behöver leda till några direkta fördelar för hen själv. Det finns dessutom varken belöning eller straff bortom döden. Det finns bara här och nu. Och det finns tröst i den insikten. Det finns ingen plan, det finns inget jag måste jaga bortom mitt varande nu. Det finns ett absolut slut för mitt liv. Och jag är ansvarig för mitt liv gentemot mig själv och mina medmänniskor. Jag är ansvarig för mina val, mina handlingar och de konsekvenser de har, och när mitt liv väl tar slut återförenas jag med livsalltets materia, återlämnas som ett glas vatten till floden, i ett universum av materia som fortsätter vartåt det nu än kommer hamna. Mitt ansvar avgränsas därför till livet som får ett värde i sig, utan en meningsbärande storhet bortom livet.

På något vis önskar jag att jag hade kunnat glädje henne med ett dop.

Jag bor nu i ett av de mest sekulariserade länderna i världen och mina barn är inte döpta eller uppfostrade i kvällsböner eller bibelberättelser. Det var omöjligt att uppfostra dem i en religion jag och min fru inte längre tillhörde, trots ett rejält om än inte alltid explicit uttryckt tryck från släktet. Dock minns jag min farmors besvikelse över att vi inte döpte barnen ”men det är en så fin tradition!”. På något vis önskar jag att jag hade kunnat glädje henne med ett dop, men även om jag inte tror på orden som uttalas, eller ritualernas sakrala genomförande kändes det som hyckleri att delta i en ceremoni och lova att uppfostra våra barn i kristen tro, när vi inte hade den minsta avsikt att göra det.

Samtidigt har vi försökt uppfostra barnen med kunskaper om religionen, dess innebörd, rötter och mening. Vi firar ju jul, tar ledigt kring påsk och myser ned oss varje advent – de måste ju ha någon kunskap om varför dessa högtider firas i våra samhällen. Men trots våra försök att förklara religion och tro för barnen på ett sympatiskt och empatiskt sätt är nu mina döttrar om något ännu mer övertygade realister och ateister än vad jag är, som det här samtalet med min yngre dotter exemplifierar:

5-åring: Där är månen, pappa. Där finns alla döda människor som kom till himlen.
Jag: Jaha, ok. Vad gör de där?
5-åring (lakoniskt): Ingenting. De är döda.
Jag: Du vet, vissa tror att man kommer till Gud efter döden…
5-åring: Det finns inget gud.

Jag har inte längre något behov av en idé om ett liv efter döden, det finns ingen tröst i det längre för mig, och jag kan inte som Wiman delta i kyrkans samfund och välja ut de delar jag vill tro på och delta i och förkasta andra. Men jag förstår och minns hur det kändes och varför man väljer att göra så. Man deltar i ett samfund, en institution bortom sig själv och hämtar tröst däri. Men kristendomen som institution är problemet för mig, det grundläggande är att gud dömer levande och döda längs obskyra regler, att Jesus frälsar de som tar emot honom med hela sitt hjärta och kyrkan är institutionens manifestering i samhället. Jag förmår inte gå in i den institutionen mer än som en tillfällig gäst.

Det kanske hade varit rätt ändå att uppfostra mina döttrar med en smula barnatro, om än bara för att jag inte ska rysa av deras svar när vi diskuterar existentiella frågor. Men Jesus skulle nog vara emot hycklare nu som då, och trots allt vill jag som ateist vara en god människa och undvika hyckleri. Kristendomens svar är alltomfattande, som Lindquist skrev i sin essä, ”ett svar som utesluter alla andra”. Ateismen är också ett svar som utesluter, den utesluter ju religionens svar, men å andra sidan öppnar den för tillblivelse bortom religionen. En tillblivelse obunden av institutionen, ett liv i frihet om än – som Lindquist skriver – emellanåt existentiellt ödsligt.

Men livet har sina oväntade vändningar, jag, den troende lille pojken som önskade sig en häst hellre än en syster har numera en ateistisk dotter som vill inget mer än att få en liten syster. Hon får åka till stallet och rida hästar en gång i veckan istället. En annorlunda gemenskap i en annorlunda institution.

The post Helgessän: Att hitta ett lugn i ateismens ödslighet first appeared on Opulens.

LÖFTE. “I Ekerwalds bok kan jag hitta en tilltro att vi alla på sätt och vis har samma löfte och samma gemenskap. Att i Bibeln och Koranen kan vi leta efter den inre rösten.” Lis Lovén har läst Carl-Göran Ekerwalds Det som inte finns, en bok om hur det icke-existerande påverkar det som existerar.

Det som inte finns av Carl-Göran Ekerwald
Karneval förlag

När man skriver och tänker själv ser man i läsandet sina egna tankekorn, eller det man aldrig sagt. Jag vill mena att som mer van läsare blir man nog med åren mindre rättvis. Jag tänker så just nu när jag läser Det som inte finns av Carl-Göran Ekerwald. I början av boken letar jag hänförelse. Men! Titeln är nog lovande, jag känner en vag tanke: Jaha och då? Går det skapa intresse av det som inte kan sägas eller rakt ut uttalas? Mystiker talar ju om H Ä N F Ö R E L S E N!

Sedan, längre in i texten lossnar det, och jag börjar skönja Ekerwalds stora intresse inför det andliga. Han hämtar influenser från överallt och går igenom ett antal författarskap. Författarnas “det” – samvetet, det inre rösten, partikeln, ödet. Allt vad skribenter sett som en jagets urkälla gås igenom. Texten har därmed lossat bandet mellan ande och bokstav. För inte är det den korrekta bokstavstroheten Ekerwald vill förmedla.

Att tänka ett “intet” blir den saliga paradox som leder till gudomlig insikt. Där kan till och med den djupaste gudsförnekare hitta ingången till ett “det” som leder bortom?

Alla har vi nog någon gång känt en avsaknad av något (“det”?) och ett främlingskap inför tillvaron. Många författare delar ju denna arbetsbörda av att delge en outsäglighet, så att läsaren leds in i katharsis, till upplysning, till ett skimmer av vad vi inte tidigare visste. Eller visste men saknade ord satta på pränt. Och nu?

I Goethes värld måste man förtvivla för att hitta sitt kall, även om inte den kristne guden är en bokstavlig gestalt. I förtvivlan hör vi hemma på jorden.

Intet = noll. Och i noll saknar vi vinsttänkande. Således är alla, eller kan vara, gudalika. Vi kan inte söka frälsningen, den är ett intet och kommer som den själv vill, likt ödet. Där och just där är Ekerwald storsint. Han lovar oss gud, trots allt. Den inre partikeln, det outsägliga, leder oss framåt, just för att det aningslösa i oss alla ger lust att upptäcka.

Den osynliga påverkan som kommer utifrån liknar slumpen. Och slumpen = noll. Men i Ekerwalds bok kan jag hitta en tilltro att vi alla på sätt och vis har samma löfte och samma gemenskap. Att i Bibeln och Koranen kan vi leta efter den inre rösten. Vi uppmanas till det. Och det är för mig personligen löftesrikt.

Boken borde kunna ge även ateister en ingång till den osynliga världen. “Det” manar oss till det.

The post En bok även för ateister first appeared on Opulens.

JÄMLIKHET. “Här riktas kritiken främst mot de egna leden inom den breda vänstern och den tendens som drar åt det kulturrelativistiska hållet. Som i mångfaldens namn försvarar reaktionära kulturer.” Nette Wermeld Enström har läst Stefan Arvidssons Socialismens själ.

Socialismens själ av Stefan Arvidsson
Arkiv förlag

Vi lever i ett historiskt experiment, till formen av ett ekonomiskt system där slöseri är norm och konsumtion ett krav, men där innehåll och värderingar flyter ytligt i en salig röra. Det enda säkra nu är att om vi inte fortsätter konsumera kraschar allt. Det enda säkra nu är att om vi fortsätter konsumera kraschar allt.

Ett sådant system gör sig bäst i att gå under, att skyndsamt ersättas av ett samhälle, en kultur, som erbjuder mening och gemenskap, resonerar religionshistorikern Stefan Arvidsson i sin senaste bok Socialismens själ.

Men lika mycket som Arvidsson avskyr kapitalismen ogillar han också andra verklighetsfrånvända trossystem, och de som politiskt försvarar dem.

Här riktas kritiken främst mot de egna leden inom den breda vänstern och den tendens som drar åt det kulturrelativistiska hållet. Som i mångfaldens namn försvarar reaktionära kulturer och konservativa seder. Som obsessar om representation, rättigheter och erkännanden. Som påstår att slöjor och islam är anti-imperialism. Och som vill ”problematisera” alltings ”komplexitet” istället för att skrota klassamhället och genomföra en progressiv socialpolitik.

Låter det provocerande?

Var inte rädd. Arvidson vill bringa reda i begreppen och presentera ett bättre alternativ; en humanistisk socialism som är allt som den regressiva mångfaldsvänstern inte är och som erbjuder såväl mening som gemenskap, för alla.

Men låt oss först gå till botten med begreppet mångfald, vad menar vi egentligen?

Frågan ställs högst retoriskt, utifrån Arvidssons socialistiska ansats, som också är tätt förbunden med ateismen då kampen mot präster, påvar och påhittade gudar historiskt är centrala delar i den röda kampen för mänsklig frigörelse.

Menar vi med mångfald rena ytligheter, som rätten till valfri klädsel och möjligheten att spisa olika rätter i det urbana myllret? Eller menar vi även normer och värderingar, olika människosyner? Det vill säga, är vi för mångfald på ett estetiskt plan eller också ett etiskt? Och hur dras gränsen där emellan?

Är till exempel slöjan en etisk eller estetisk form av mångfald? Representerar den valfrihet eller förtryck? Ska omskärelse vara tillåtet på barn av ett visst kön, men inte av ett annat? Exemplen är många.

Arvidsson argumenterar: Om man med mångfald menar att man gillar olika normer och vill se ett samhälle där vitt skilda värderingar och människosyner existerar sida vid sida, det vill säga att man har en etisk definition av begreppet, så bryr man sig föga om jämlikhet och frihet för alla. Då kan man knappast kallas socialist.

Men dra nu inga förhastade slutsatser. Arvidson ska inte förväxlas med andra mångfaldskritiker, som till exempel sociologen och vänsterliberalen Göran Adamsson, författare till Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster (2014), som hellre diskuterar motståndarnas sämsta än bästa argument. Som förenklar och vantolkar. Som föraktfullt gnäller om ”identitetspolitik” när marginaliserade grupper som förtjänar solidaritet gör motstånd.

Det är inte så Arvidsson ska läsas. För till skillnad från klagokören som tar varje tillfälle i akt att bespotta förtryckta grupper, och helst muslimska, gör han något för samtiden så pass ovanligt som att kritisera alla former av konservativa och reaktionära sedvänjor, vidskepligheter och religioner, oavsett om det är islam, kristendom eller nyandlighet.

Det är en ateism som känns både fräscht uppfriskande och traditionellt socialistisk på samma gång, och mycket mer sympatisk än till exempel evolutionsbiologen Richard Dawkins eller hjärnforskaren Sam Harris liberala nyateism.

Slutsatsen är uppenbar.

Med en religionshistoriker som Arvidson i debatten går det inte heller att lättvindigt avfärda ateismen som ett västerländskt projekt, lika lite som man kan komma undan med påståenden om att slöjan eller islam i sig symboliserar anti-imperialistiskt motstånd.

Tvärtom, undervisar Arvidsson, har alla stora civilisationsreligioner alltid varit verktyg för att erövra och kolonisera. Och likt andra överbyggnadsideologier, som rasism, liberalism och ”tron på en tvingande historisk utveckling av civilisationer” har religioner och religiösa sedvänjor gått hand i hand med kapitalismens expansion.

Det är svårt att argumentera emot.

Slutsatsen är uppenbar. Om vänstern ska ha en chans, om den ser framför sig ett jämlikt samhälle där alla får största möjliga frihet, som är rättvist och hållbart, så måste den helt enkelt vara på sin vakt mot reaktionära impulser, sedvänjor och kulturer. Den borde också återuppta sitt arbete med folkbildning och sluta nedvärdera kulturens betydelse.

För den vänster som inte bryr sig om hur människor tänker, menar Arvidson, och som inte kan erbjuda människor ett bättre alternativ än alienerande kulturer, kommer fortsätta förlora mark till föreställda gemenskaper, överbyggnadsideologier och etnokratiska partier.

Att lämna kulturen till reaktionära krafter är inte bara idiotiskt utan också riktigt farligt.

The post Röda råd till en vänster på drift first appeared on Opulens.

SKEPTICISM. “Den sekulära humanismen har blivit en nyateism i sina försök att definiera människans mening i livet genom det materialistiska”, skriver Andreas Söderlund.

I början av augusti var det dags för ännu en sommarpratare i P1, filosofen Martin Hägglund som pratade om själen och existentiella frågor.

Att detta område får sitt välbehövliga utrymme är positivt, det är viktigare än någonsin. Men under programmet gör Martin Hägglund ett antal påståenden som reflekterar nutidens dominerande tankesätt. “Det kan inte finnas en själ utan kropp.” “Detta liv är vårt enda liv.”

Den sekulära humanismen har blivit en nyateism i sina försök att definiera människans mening i livet genom det materialistiska. En viktig del av den agendan är att omdefiniera själen genom att förneka dess eventuellt verifierbara grunder och istället definiera den i abstrakta termer.

Humanismen trädde fram ur den mörka medeltiden, alltmer fri från det förtryck som religionen utövat på människan. Tillsammans med en framväxande och framgångsrik vetenskap stod det enligt humanisterna klart att människan kunde förstå sin omgivning utan att blanda in några högre väsen.

Nutidsmänniskan vill inte längre veta, hon vill främja sina egna idéer.

Civilisationens framsteg väckte dock sidor hos människan som kanske gjorde det bäst att det brinnande Gehenna klassades som just en befängd fantasi. 1800-talet ser ut att ha varit den sista tiden för de största författarna, musikerna och filosoferna genom historien, därefter drogs människan alltmer in i en materialistisk tillvaro. Det outvecklade egot släpptes fritt i individualismen, där var och en väljer sin egen (nyttiga) mening med livet. Detta har resulterat i storskalig planetär påverkan genom allt från världskrig till konsumism, och ett århundrade av moralisk och andlig katastrof.

Dagens filosofi har influerats av nyateismen i en sån utsträckning att det inte längre är möjligt att betrakta den som en väg till sanningsenliga svar på de existentiella frågorna. Nutidsmänniskan vill inte längre veta, hon vill främja sina egna idéer. Vänder vi oss till nyandligheten har den simplifierats så mycket att det som återstår av forntida visdom endast är truismer och klichéer. Inte sällan handlar den även om drogrelaterat “sökande” som mer påminner om verklighetsflykt.

Religionernas trossatser leder dock inte heller till ökad existentiell förståelse – vi kan inte gå tillbaks till dessa lika lite som vi kan återgå till en geocentrisk världsbild. Vetenskapen verkar trots detta inte ha släppt denna modell, då de flesta kartor över Universum idag är geocentriska. Tyvärr är dagens vetenskap lika dekadent som många andra områden, då forskning styrs av pengar och en prestigefylld maktstruktur arbetar hårt för att utplåna själen definitionsmässigt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

På botten av denna struktur har en så kallad “skeptikerrörelse” uppstått. Anhängarna av denna betraktar i stort vetenskapen som en altruistisk, allomfattande entitet – vilket nästan framstår som religiöst! Att de dessutom tror på personerna i maktstrukturen som vore dessa överstepräster med heliga tidskrifter, förtar inte tanken att en sån rörelse har blivit vad den säger sig bekämpa. Att kritiskt granska informationen som förmedlas nedåt i strukturen gör nämligen inte dessa “skeptiker”. De tror blint på vad som skrivs, och gör tankefelet att likställa den vetenskapliga metoden med vad vetenskapen har blivit idag – en korrupt tribunal som diskvalificerar alla idéer som inte följer den fastslagna linjen, och ålägger följarna att göra samma sak eller bli utkastade från sällskapet.

De som har indoktrinerat sina följare till denna inställning är samma personer som skyddar sig bakom vetenskapens påstådda objektivitet, men försöker samtidigt definiera verkligheten enligt sin materialistiska syn på människan, och gör henne då till en varelse av endast kött och blod. I en sådan världsbild finns naturligtvis ingen plats för själen, och följaktligen behöver inte någon sådan forskning bedrivas.

En slutsats kan endast bli så bra som de antaganden som görs, och när den rådande vetenskapen kraftigt har begränsat sammanhanget för att främja sina egna idéer, istället för att öppensinnat granska verkligheten, då är risken för villfarelser överhängande.

The post Dagens vetenskap framstår som en religion first appeared on Opulens.

UTREDNING. Döden är ständigt närvarande i våra liv. Men vad är egentligen döden? Christian Wåhlander försöker reda ut hur det ligger till med den saken.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

För Homo vetenskapligus — den logiska maskinmänniskan utan tro på högre makter — är en människa en av kosmos slumpmässigt utspydd hög av kött, ben och blod. Vad som i sin tur skapat kosmos är för Homo vetenskapligus fullständigt ointressant, eftersom tesen om ”skapare” omöjligen kan falsifieras, vilket leder till att den ena tesen är lika god som den andra, vilket i sin tur leder till att alla teser om ”skapar-hen” är värdelösa.

Om vi nu drar vissa slutsatser av västerlandets (Homo vetenskapligus) rådande syn på människan och världsalltet inser vi strax att allt prat om att det skulle finnas ”ett liv efter detta”, det vill säga ett liv efter livet, bara är nonsens och struntprat, för att inte säga rent trams! Människan är en kötthög och därmed basta. När hjärtat slutar slå och köttet börjar stinka av förruttnelse är allt givetvis slut — skål och gutår!

Dessa synnerligen rationella vetskaper och kunskaper måste spännande nog även leda till att vår följeslagare döden inte är någonting annat än ren fake news! Låt mig utveckla:

Först finns ingenting, sen finns plötsligt en liten prick som på en yta mindre en ett knappnålshuvud innehåller ett kosmos… hur gick det till förresten? Sedan exploderar den lilla pricken i en big bang, och så går det hastigt och lustigt tretton miljarder år där ofattbara mängder solar och planeter skapas, och så föds du och jag.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Vi växer upp, bråkar med allt och alla, föraktar det korta lilla liv vi fått och dövar oss genom att rösta på galningen Trump och hans hatiska vänner, och sen är vi borta igen.

Det betyder ju att vi först inte fanns under oändligt lång tid — om man räknar med tiden före big bang, och det tycker jag faktiskt att vi måste göra, även om tiden inte existerade på den tiden — och att vi efter vårt lilla gästspel helt enkelt återgår till det icke-existerande tillstånd som vi hade innan vi levde. I detta icke-existerande tillstånd ska vi sedan befinna oss för oändligt lång tid framåt — här finns ingen återvändo minsann.

I konsekvensens namn måste vi säga att vi var döda innan vi föddes om vi med fog ska kunna påstå att de som inte längre lever nu är döda. Det är ju precis samma sak?

Om vi tycker att det tar emot att kalla det tillstånd vi hade innan vi föddes för ”död”, måste vi även avhålla oss från att kalla exakt samma tillstånd som återkommer efter livet för ”död”. Med andra ord: döden är bara fake news.

För om Homo vetenskapligus ska vara konsekvent — vilket hen ska, eftersom hen sätter en sån enormt stor ära i just logik och konsekvens — återstår endast att tala om liv och ickeliv. Ickeliv före och efter livet helt enkelt. Döden är därmed utraderad som egen entitet. Döden finns inte, endast frånvaron av liv — på samma sätt som mörkret inte existerar, utan endast ljuset och frånvaron av ljus.

Du är som en vacker och speciell liten lampa som lyser för stunden i den kalla vinternatten. Vem slog på just din strömbrytare, och varför? Vem släcker ditt ljus — och när?

Alla artiklar av Christian Wåhlander

The post Döden är bara fake news first appeared on Opulens.

RUTTEN  PRODUKT. Om falska nyheter och propaganda kan ses som ruttna och illasmakande produkter baserade på osanningar är falsk intellektualism, om möjligt, ännu värre, skriver Vladan Lausevic apropå Jordan B Petersons popularitet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Jordan Peterson destroys Annie Lööf!” och ”Annie förnekar biologiska skillnader mellan män och kvinnor”. Efter att den kanadensiske psykologen och professorn Jordan B Peterson hade gästat Skavlan, samtidigt som centerpartiledaren Annie Lööf, skrevs sådana kommentarer av Petersons fans. Men Peterson är inte enbart känd för sitt intellektuella arbete utan också för att det går att påvisa stora brister i detsamma.

I vår tid upplever sig många politiskt deprimerade. Därför söker vi intellektuell stimulans, mening och svar på våra existentiella behov. Vi kan göra individuella val av idéer och finner tröst hos olika bloggare och ”influencers”. I grunden är det positivt att Jordan B Peterson medverkade i Skavlan så att hans argumentation kunde höras och bemötas i frågor om könsmakt och genus. Man ska ge människor rätt när deras argument stämmer och är faktabaserade.

Det är finns biologiska skillnader mellan mäns och kvinnors beteenden. Detta bekräftas av tester med apor som visar att aphannarna föredrar att leka med leksaksbilar medan honaporna föredrar dockor. Dessa apor kan knappast påstås vara kulturellt påverkade i sina val.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Att en del feminister hävdat att skillnader inte finns gör att Petersons åsikter är populära hos de som ser sig som feminismens motståndare. Men samtidigt väljer dessa då att inte ifrågasätta uppenbara brister i Petersons resonemang.

Biologiska fakta säger inget om hur samhället bör vara organiserat. Att Centerpartiets ledare Annie Lööf vill se ett samhälle med färre skillnader mellan könen är ingen vetenskap utan hennes åsikter om framtidens utveckling. Den som inte håller med Lööf bör därför kunna presentera alternativ, såvida man inte tycker att könsrollerna ska vara som på 1800-talet. Petersons fans, främst män, menar i vissa fall att han är den främste intellektuelle i dagens värld. Men en sådan inställning måste ses som problematisk och intellektuellt begränsande. Om Peterson verkligen är den bästa världen kan skåda idag så ser inte framtiden ljus ut.

Påståenden om att Peterson är en intellektuell kung baseras på sådant som att han har tjugo år av arbete bakom sig, miljontals sökningar på YouTube och tusentals citeringar på Google Scholar. Men att vara professor är inget meriterande i sig om ens argument visar sig vara dåligt underbyggda. Historien kan uppvisa en lång rad akademiker som med tiden visat sig ha fel eller ha gett sitt stöd till olika extrema och totalitära aktörer som fascister och leninister. Alla referenser på Google Scholar är inte nödvändigtvis positiva i sig. Inte heller blir bokillustrationer vetenskapliga bara för att de är coola.

Inom akademien råder principen att professorer också kan fela. Mycket av det som Peterson säger är redan känt sedan tidigare. Eller banalt. Som att man ”ska städa sitt rum” och ”vara en god lyssnare”. I andra fall är Petersons resonemang så abstrakta och flummiga att man antingen inte förstår vad han menar eller kan tolka in vad som helst i budskapet.

”Han säger det man tycker” sa Rikard Sivard, medlem i JBP- sällskapet. Det är snararast ett exempel på att man inte har tänkt tillräckligt och lägger mer fokus på sina känslor. Exempelvis menar Peterson att miljöaktivister är naturdyrkande antihumanistiska ateister och att Gud har det högsta värdet i värderingshierarkin. Men vad betyder det och hur rimliga är dessa påståenden?

Politiskt presenterar sig Peterson som klassiskt liberal men han ser också på samhället som en organisk enhet och hans individualism är anti-vänster. Petersons ideologi är knuten till äldre former av konservatism vilket även förklarar att många liberaler har en negativ inställning till eller ifrågasätter Petersons intellektuella och politiska agenda.

Man kan säga att Peterson i första hand är anti-vänster, vilket förklarar varför många borgerliga sympatisörer i Sverige tycker om hans arbete då dessa ogillar feminister och ekologister. På frågan om han stödjer samkönade äktenskap svarar Peterson att det är en ”tuff fråga” för honom, bland annat eftersom samkönade äktenskap stöttas av ”kulturmarxister”. Peterson drar alla sina motståndare över en kam genom stämpla dem som anti-västerländska postmodernister och kulturmarxister trots att postmodernism och marxism är europeiska och västerländska idéer.

Det är också absurt att hävda att Black Lives Matters aktivism kan “leda till Sovjetunionen”. Inte heller finns det stöd för att den kanadensiska lagen om mänskliga rättigheter för transpersoner vore en katastrof för frihet och demokratin, något som Peterson blev känd genom att hävda. Peterson har dessutom uttalat sig klimatförnekande och ovetenskapligt eftersom han inte ser klimatförändringar som människoskapade.

En del av förklaringen till Petersons popularitet beror på att europeisk och amerikansk konservatism befinner sig i en idékris då den utmanas av högerpopulismen vilket gör att högerorienterade individer hittar stöd hos aktörer som benämns som Intellectual Dark Web. Populariteten hos Peterson bygger till stor del på att han agerar mer som en livsstilscoach än som intellektuell och akademiker. Hans målgrupp är män som ofta mår dåligt, upplever vilsenhet och brist på förebilder och känner sig missgynnade av feministiska strömningar.

Det demokratiska samtalet och den globala samhällsutvecklingen är beroende av ”idéernas marknad” där intellektuella konkurrerar med varandra och får återkoppling av sina konsumenter. Om falska nyheter och propaganda kan ses som ruttna och illasmakande produkter baserade på osanningar är falsk intellektualism, om möjligt, ännu värre.

Enkla och flummiga budskap är just bara förenklade verklighetsbeskrivningar där vi kan finna tröst, men de leder inte till bättre lösningar på de problem vi har. Även om vi som män och kvinnor i vissa avseenden skiljer oss åt biologiskt och fysiologiskt är det inget som säger att vi måste eller ens bör organisera samhället efter stereotypa könsroller. Vi har alltid möjlighet att forma samhällslivet genom rationella argument. Vi behöver inte köpa ”falsk intellektualism”, utan kan att istället välja mer meningsfulla och förnuftigare idéprodukter.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Jordan B Petersons lurendrejeri värre än fake news first appeared on Opulens.

RELIGIONSHISTORIA. Joel Halldorfs bok väver samman religionshistorien på ett förtätat sätt och underlättar förståelsen för vad som pågår i dagens värld med företeelser som populism och auktoritära tendenser, skriver Vladan Lausevic.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Gud: Återkomsten. Av Joel Halldorf
Libris förlag.

Kan man verkligen beskriva Sverige som ett postsekulärt samhälle? Vid första anblicken upplevde jag begreppet närmast som en intellektuell chock. Som uppvuxen i en ateistisk familj med både kristna och muslimska släktingar har det sekulära och Sverige utgjort en stark inspiration med tanke på hur religionen kom att brukas under och efter kriget i Bosnien. Politiska allergier kan läkas genom förnuft och nya insikter, något som jag finner i boken Gud: Återkomsten skriven av religionshistorikern och den kristna tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf. Författaren med sin politiska hemvist i den katolska socialläran (ödmjuk konservatism) kan få även en sekulär humanist som undertecknad att finna ”tro, hopp och kärlek”. Eftersom det postsekulära Sverige också innebär strävan efter ett bättre Sverige när det kommer till identifikation och mångfald.

Som ung hörde jag en gång komikern Magnus Betnér säga att ingen i Sverige tror på Gud men att alla tror på något. Det ligger mycket i det med tanke på individualismen och de självbilder som finns i samhället. Sverige har genom samhällsvetenskapliga undersökningar framträtt som närmast ett sekularismens Mekka i världen. Men att Sverige idag är postsekulärt innebär enligt Halldorf att religionen blir allt mer normerande och meningsfull för människors vardag. Därför kan inte religionen längre ignoreras i det demokratiska samtalet så som skedde under exempelvis 00-talet.

I boken visar Halldorf att han behärskar den akademiska litteraturen och forskningsläget väl. Det gör att boken känns nästan mer som en text om kollektiv identifikation och mänsklig organisering. Men det är just det som jag ser som bokens styrka i en tid när vi behöver modernare synsätt på aspekter som gemenskap, existens och acceptans. Boken väver samman både den globala, europeiska och svenska religionshistorien på ett förtätat sätt och underlättar förståelsen för vad som pågår i dagens värld med företeelser som populism och auktoritära tendenser.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

En av Halldorfs centrala teser är att ett stort antal människor upplever existentiell vilsenhet och brist på mening i sina liv men att religionen då kan göra stor skillnad för individen. Han menar även att både liberalismen med sina mänskliga rättigheter samt demokratin med sin konstitutionalism behöver den religiösa grunden för att fungera väl. Inte minst i samband med flyktingmottagning och sociala problem där religiösa individer ofta visar sitt engagemang när det brinner. ”Relationalitet” är ett av bokens nyckelord som fångar upp beskrivningen av människan som social och relationell varelse aktiv inom ramen för sina olika lokala gemenskaper.

Halldorf är kritisk till både den svenska statsindividualismen och liberalismen som idé eftersom författaren menar att båda har sina brister och begränsningar när det gäller människors existentiella behov. Det är bland annat synen att individen idag är mer alienerad samtidigt som individen i många fall i dagens värld är mer splittrad i sina identifikationer. Som liberal läsare kan jag uppfatta Halldorfs bok som uppmuntrade och kompletterande i samhällsdebatten. Med budskapet att mångfalden ska ses som en styrka för samhället och att liberalismen är som bäst när den försvarar individen mot diverse former av kollektivism och övergrepp.

Dessutom tar Halldorfs bok upp ett annat argument emot kollektivism och nationalism. Den brittiske forskaren och marxisten Eric Hobsbawm menade en gång i tiden att nationen har blivit en ersättning för religionen medan Halldorf med kristen metaforik menar att nationen inte är någon frälsare. Snarare ligger problemet i att högerpopulistiska rörelser vill kollektivisera människan och styra hennes identitet ovanifrån vilket bland annat har negativ inverkan på lokala gemenskaper. Istället vilar Halldorfs budskap på att politiker i högre grad bör se religionen som en tillgång för samhället.

Sveriges religionshistoria är trots allt fylld av intolerans och sociala fobier, något som tidigare drabbade exempelvis baptister medan misstänksamheten idag främst riktas gentemot muslimer. Att debatten om religion ofta kan vara polariserande beror också på att man inte alltid skiljer på stat och samhälle. Halldorf menar med all rätt att när politiker talar om behovet av politik för ett sekulärt samhälle så kan det bara innebära att staten blir allt mer repressiv gentemot de religiösa. Utvecklingen återfinns bland annat i förslaget om förbud mot böneutrop hos KD och SD samt Liberalernas negativa utspel om slöjor och konfessionella friskolor. I denna kritik är Halldorf också negativ gentemot det senaste utfallet i EU-domstolen som ger privata företagare mer rätt att bestämma om klädkoder och något som innebär legitimering av sekulär mentalitet. Men att företagare ska kunna skapa egna ”sekulärzoner” borde egentligen ses som en del av den mångfald som boken förespråkar.

Boken är relativt lättläst och indelad i tydliga kapitel. Jag önskar dock att Halldorf kunde ha skrivit ännu mer om hur det postsekulära Sverige kommer att gestalta sig i vardagslivet i framtiden men det som är positivt är att boken avslutas med ett mycket uppmuntrande budskap om ödmjukhet, tålamod och tolerans som Sverige behöver inför 2020-talet. Postsekularism är framtidens nyckelord.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Postsekularism är framtidens nyckelord first appeared on Opulens.

EVIGA FRÅGOR.  De personer man bör frukta och motarbeta är de som förkastar mysteriet, de som inte längre uthärdar ovissheten, de som ställer sig upp och ropar ut att de och endast de besitter sanningen, varnar Melker Garay, i en essä som borde läsas av alla som arbetar med undervisning av barn och unga.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Finns Gud? Den frågan torde vara viktig för en religiöst sinnad människa som ska välja en gudstro. Men det finns en annan fråga som är minst lika angelägen: Finns det ett slutgiltigt svar om Guds existens? Om vi för ett ögonblick höjer blicken och ser ut i världen kommer vi att upptäcka att dessa eviga frågor är universella. Visserligen kan det på vissa platser handla om fler än en gud eller så har ordet gud har ersatts av något annat. Men frågorna har det gemensamma att troende har en önskan om att få veta på vad som ligger bakom skapelsen. Om det nu ens finns en tanke bakom på den.

Det finns en annan fråga som lätt faller i glömska i dessa sammanhang: Vad är det egentligen vi ska veta någonting om? Är det Gud? Och i så fall, vad är det vi ska veta om dennes gudomlighet. Hans natur? Hans avsikter? Hans tankar med lidandet? Men här inställer sig frågan: Kan vi ens nå Gud med tanken? Det vill säga, kan vi nå existensen av ett gudomligt väsen rent intellektuellt? Att ana eller känna Guds eventuella närvaro är det nog en och annan som tror sig ha erfarit, men att veta att det verkligen var Gud är en helt annan sak. För vad var det egentligen som anades och erfors? Var det den store Guden? Eller någonting som påminde om en gud? Säkert upplevdes något, men vad det var kan vi antagligen tala länge om.

Så vad skulle det betyda om vi kunde veta något om Gud? Skulle det förändra våra liv som vi lever nu? Skulle ens liv bli bättre eller sämre? Det är viktiga frågor. Värda att ta på allvar. De manar till eftertanke; får oss att ta ett steg tillbaka och fundera. Men i allt detta funderande är det nödvändigt att inte glömma bort vad förmenta sanningar i religion kan leda till. För hur ska vi agera inför troende människors sanningar som avviker från varandra? Som bekant finns det ju gott om sanningar där ute.

Vissa säger att Gud är rätt igenom god. Andra säger att Gud är både god och ond, då Gud skapade allt ur intet. Åter andra avstår att svara och nöjer sig med att tala om ett mysterium. Likväl gör de alla på ett eller annat sätt anspråk på sanningen om Gud. Vi kan här ånyo fråga oss: Hur ska vi förhålla oss till två religiöst sinnade antagonister som hävdar två skilda gudssanningar? Antagonister som är lika lärda, lika trogna sina dogmer och lika uppslukade av sin religiösa övertygelse. Antagonister som kanhända till och med är beredda att ta till handgripligheter för sin goda sak.

Det är här tron blir farlig. När vi passerar dess gränser. Man får inte glömma bort att vi har med existentiella frågor att göra. Vi kan endast tro, ana och till och med vara förvissade. Men att veta något om Gud är någonting helt annat. Så låt oss här ställa oss den pragmatiska frågan: Måste vi veta hur det verkligen står till med Gud? Är det det som är det primära, är det det som är det avgörande, är det det som till syvende och sist gör våra liv meningsfulla? Ibland måhända, men oftast inte. För visst finns det så mycket mer i tillvaron som gör våra liv meningsfulla? Eller åtminstone skulle kunna göra det.

När vi ser upp mot en tindrande natthimmel kan man bländas av tanken att det möjligen finns ett djupare ändamål med hela universum. Så ska det nog också vara. Att bländas. Det är en del av livet. Att förundras över mysteriet. Men historien har utvisat att några vill gå ett steg längre och börja stifta gudaläror. Om det finns inget att säga, för sådana är vi människor. Vi vill ha förklaringar till allt, även när ingen förklaring kan ges. Och det går väl an eftersom vi har ett existentiellt behov av att förstå.

Men om det bara kunde stanna vid det. För det kommer alltid att finnas de som inte nöjer sig med det; de som vill äga sanningen som nämndes ovan: den verkliga och otvivelaktiga sanningen. Det kommer alltid att finnas de som inte fullt ut begriper innebörden av att världen är rik på förklaringar om skapelsens tillkomst, om det gudomligas natur och om tillvarons yttersta gåta.

Mångfalden av förklaringar kommer av att vi har att göra med frågor som generationer efter generationer har brottas med och där inget är givet. Att tala om ett slutgiltigt svar på dessa tidlösa frågor är att förringa historiens vittnesbörd. Så de man bör frukta och motarbeta är de som förkastar mysteriet, de som inte längre uthärdar ovissheten, de som ställer sig upp och ropar ut att de och endast de besitter sanningen. Det är dessa som skrämmer en. De som tror sig veta.

Att önska att sådana sanningsivrare ska försvinna med tiden vore naivt. Vaksam måste man vara. Inte låta sig förledas. Inte låta sig dras med av en påstådd sanning. Inte överge sitt förnuft som påminner en om att vara ödmjuk inför de eviga frågorna. Sant är att tron har sina gränser. Men inom dess gränser finns mycket gott. Tillräckligt mycket för att vägra acceptera det enfaldigt farliga: Den singulära sanningen.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Varning för singulär sanning! first appeared on Opulens.

SADISM. ”När den skadade eller depraverade fantasin väl vant sig vid den sortens kränkningar av den goda smaken och naturen, så är det mycket svårt att återföra fantasin till den rätta vägen.” Carl Magnus Juliusson menar att Markis de Sades bok De 120 dagarna i Sodom egentligen är en idéroman, som drar upplysningen och den moderna ateismen till sin spets. 

Det är nu, gunstige läsare, du måste bereda ditt hjärta och ditt sinne för den mest osedliga berättelse som någonsin åstadkommits så länge jorden existerat, någon liknande bok finns inte vare sig hos de gamla eller de moderna.

I december förra året utnämnde den franska regeringen Markis de Sades manuskript till De 120 dagarna i Sodom till nationalskatt. Det skedde med anledning av en planerad auktion, anordnad av företaget Aristophil, där även originalmanuset till André Bretons Surrealismens manifest var tänkt att auktioneras ut. Det beräknade värdet av de Sades manus var sex miljoner euro. Beslutet innebär nu att manuset inte får lämna Frankrike på 30 månader, vilket ger regeringen tid att samla in pengar för att själv kunna köpa in det.

Markis de Sade skrev manuskriptet på en tolv meter lång rulle bestående av hoplimmade pappersbitar under 37 dagar 1785 då han satt inspärrad i Bastiljen. Han gömde sedan rullen i fängelset. När Bastiljen stormades den 14 juli, sedan han själv flyttats därifrån, trodde han att manuset var borta för alltid. Han sörjde förlusten djupt i hela sitt liv. Men manuset hade undgått plundrarna och hittades senare i väggen till hans cell. Det publicerades första gången 1904.

Markis de Sade är inte så som man kanske velat tro en ö i den västerländska historien. Han skrev i en genre av libertinska romaner som hade som mål att utmana religion, lag liksom traditionella uppfattningar om sexualitet, men som dog ut helt och hållet i och med den franska revolutionen. Markis de Sades böcker skrevs med andra ord i ett annat Frankrike, innan frihet, jämlikhet och broderskap hade utropats.

De 120 dagarna i Sodom utspelar sig under fem månader någonstans runt 1715 i ett medeltida slott i Frankrike. Historien berättas av en distanserad och välartikulerad berättare som är mycket medveten om bokens depraverade innehåll: ”Jag [tillråder] därför varje from människa att genast sluta läsa det om hon vill undvika att bli chockerad, för det är uppenbart att planläggningen är föga kysk och vi vågar på förhand garantera att utförandet kommer att bli ännu mycket mindre kyskt.”

Huvudpersonerna är fyra förmögna libertiner som har tagit med sig åtta unga pojkar och lika många unga flickor mellan tolv och femton år, vilka de rövat bort ur den finaste aristokratin – i några fall genom att döda deras tjänare eller föräldrar som stått i vägen. Libertinerna är uttråkade människor med otroligt mycket pengar som lever i ett slags rättsligt undantagstillstånd.

Barnen ackompanjeras av libertinernas fyra döttrar, som de gift bort emellan sig; fyra äldre så kallade ”knullare”, utvalda på grund av storleken av deras könsorgan; samt fyra äldre kvinnor, så fula och äckliga som det bara är möjligt. Libertinerna har dessutom hjälp av fyra äldre bordellmammor som har till uppgift att varje kväll berätta fem historier om deras klienters mest intressanta laster och utsvävningar. De är uppdelade i fyra kategorier från ”de simpla lidelserna” via ”de komplexa” och ”de kriminella” till ”de mordiska lidelserna”. Dessa berättelser fungerar som inspiration för libertinerna och övergår som regel i att de fyra äldre herrarna lever ut det som berättats på de yngre pojkarna och flickorna. De första månaderna är en form av förspel inför vistelsens höjdpunkt, då männen ska ta pojkarnas och flickornas vaginala och anala oskulder.

Bordellmammornas berättelser är många och repetitiva. Men det är först en bit in i boken som man börjar förstå bokens monotona struktur. Begären blir värre och värre i ett så långsamt och successivt tempo att det nästan är omärkligt. Och fram träder ett slags begärets psykologi som bygger på att begäret hela tiden söker nya gränser att överskrida.

Romanens huvudpersoner, liksom många av libertinerna i bordellmammornas berättelser, visar prov på grava potensproblem. Deras sexuella begär har blivit så avancerat att bara de värsta och vidrigaste utlevelserna kan få deras skruttiga könsorgan att stå. Berättaren konstaterar att när den ”skadade eller depraverade fantasin väl vant sig vid den sortens kränkningar av den goda smaken och naturen, kränkningar som på ett förtjusande sätt uppmuntrar fantasin, så är det mycket svårt att återföra fantasin till den rätta vägen”.

Att det verkligen är så här som begäret ofta fungerar har konstaterats många gånger i historien, inte minst inom psykoanalysen: ”Det är lätt att konstatera”, skriver Freud, ”att kärleksbehovets psykiska värde genast sjunker så snart tillfredsställelsen underlättas. Det krävs ett hinder för att libidointensiteten ska höjas, och när de naturliga motstånden mot tillfredsställandet inte räcker till, har människor i alla tider infört konventionella hinder för att kunna njuta av kärleken.”

Parallellen är uppenbar. ”Det är inte i njutningen lyckan består”, skriver Markis de Sade, ”det är i begäret, den består i att krossa hindren som ställs i vägen för detta begär.” Formuleringen hade lika gärna kunnat vara Freuds.

Men varför alla dessa utsvävningar, frågar man sig kanske. De 120 dagarna i Sodom är faktiskt snarare en idéroman som vill dra både upplysningen och den moderna ateismen till sin mest extrema spets. Detta tar sig uttryck på åtminstone två sätt: dels i hur boken porträtterar munkar och biskopar och de sjuka och perverterade lustar som döljer sig innanför klostrets ogenomträngliga väggar, dels i den roll som sodomin spelar i berättelsen.

Många av klienterna som gestaltas vill inte ens se åt de prostituerade kvinnornas kön eller bröst. Om så skulle ske är kvällens chanser till erektion och tillfredsställelse förstörda. Sodomin blir ett uppror mot kyrkan och dess förbud mot homosexualitet, liksom mot dess fixering vid samlaget som något som är till för att avla barn. Fittan blir religiöst kodad och därför avskyvärd, medan röven förknippas med ren och skär njutning utan ändamål.

Men detta sätt att koda homosexualiteten är inte specifikt för just de Sade. I Det ondas blommor har Charles Baudelaire skrivit tre dikter som behandlar den kvinnliga homosexuella kärleken, detta ”sterila vällustrus” som han kallar det. Baudelaire måste ha betraktat dessa dikter som centrala i sitt verk eftersom han till och med övervägde att kalla samlingen Les lesbiennes (med den självklara associationen till Sapfo och ön Lesbos). Baudelaire sätter den homosexuella och den heterosexuella kärleken mot varandra i dikten ”Förtappade kvinnor: Delphine och Hippolyte”. Delphines kärlek skänker kyssar ”lätta likt sländor som smeker en vattenspegel”, medan Hippolytes manlige älskare ”lämnar märken som vagnar och vassa plogbillar gör”.

Men en skillnad mellan Baudelaire och de Sade är att Baudelaire låter de älskande Delphine och Hippolyte fråga varandra om det som de har gjort är naturligt. Utifrån Markis de Sades naturbegrepp är det en icke-fråga.

Den ateistiske Markis de Sade har ett naturbegrepp som inbegriper hela naturen som den är. Vissa saker är bra, andra mindre bra. Att eftersträva det onda snarare än det goda är bara ett sätt att leva med naturen, det ena inte bättre eller sämre än det andra. Brottet sker enligt de Sade mot lagen, inte mot naturen. Däremot har brottet en ”karaktär av storslagenhet och sublimitet som höjer det och alltid kommer att höja det över dygdens enahanda och vekliga lockelser”.

Den moral som libertinerna lever enligt – för den måste ändå betraktas som en form av moral – är naturens och individens. Libertinernas värld är i det avseendet konservativ. Världen och naturen är ojämlik. Eftersom naturen befäst ojämlikhet i varje individ i fråga om både förmögenhet och kroppsbyggnad måste denna avvikelse också behaga naturen. Och det enda rätta att leva är det som ger njutning, det enda orätta det som ger smärta.

Denna formulering ligger inte heller långt från filosofen Baruch Spinozas definition av gott och ont i Etiken. ”Med gott (bonum) menar jag det som vi säkert vet vara nyttigt för oss” och med ”ont (malum) menar jag det som vi säkert vet hindra oss från att vara i besittning av något gott.” Också Spinoza har kritiserats för ateism, även om han aldrig lämnade den religiösa terminologin. ”Gud, eller naturen” som han kallar alltet i sin filosofi. Enligt Markis de Sade är gott och ont bara en fråga om sed och vana.

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom är inte en fullbordad roman. Av romanens fyra delar är bara den första någorlunda komplett, den som behandlar de simpla lidelserna, medan övriga tre består av anteckningar och staplar över det som ska tas upp. Men bordellmammornas 600 berättelser är alla med, så att man ändå får en upplevelse av begärets stegring – även om berättelserna blir mer och mer kortfattade ju närmare slutet man kommer.

Och det är man kanske också tacksam för som läsare, eftersom enbart de simpla lidelserna ibland kan vara svåra att ta sig igenom. Att det ska förekomma piskrapp, stympningar, fysisk misshandel och död är man kanske beredd på sedan innan. Men att romanen skulle innehålla så många scener där exkrementer förtärs direkt ur anus och urin dricks direkt ur könsorganen är kanske mer förvånande. Därutöver rymmer romanen självklart också en viss typ av svart humor, dels genom berättarens sofistikerade distans till det berättade, liksom de filosofiska utläggningarna, dels genom de Sades vilja och förmåga att provocera och överskrida varje tänkbar gräns, ofta intill det helt absurda.

Fortfarande i dag är De 120 dagarna i Sodom fullständigt utflippad läsning. Men det är förvånande hur lite av romanens politik som faktiskt känns främmande i dag – varken individualismen, hyllningen av ojämlikheten, begärs- och njutningspolitiken (även om den i dag underställs en kapitalistisk marknad) eller moralens relativisering. Ja, hur sadistisk är egentligen vår samtid?

The post Allt du velat veta om Markis de Sade men inte vågat fråga om first appeared on Opulens.

TRO & VETANDE. Det är nära. Mycket nära. Det är bara några steg till den stora djupgrått mörknande och överväldigande plats där Gud bor. Crister Enander om avståndet till domkyrkan och till Gud.

Jag lever till vardags med Gud som granne och ser varje dag hur tornen på Domkyrkan här i Lund står rakt upp och ännu efter alla dessa århundraden fortsätter att sträva uppåt mot den plats man en gång i tiden trodde att härskaren och skaparen hade sin verkliga hemvist. När jag nu i morgonkylan går fram till fönstret och blickar upp mot dess spiror tycks de liksom vara närmre än de var igår.

Ståtlig är det rätta ordet; magnifik genom sin arkitektoniska väldighet, höjd över hela den skånska slätten med sin blandning av gotisk strävan och den romanska förankringen i jorden som ger byggnaden dess tyngd.

Oanfrätt av tidens nötande tand står den där. Ögonen tröttnar inte, utan förmår fortfarande att dagligdags fylla mig med en stillsam glädje.

För många är det säkert en tröst att få höra kyrkans vackra klockor slå dagens och dopens och dödens slag. De känner kanske närhet till den högre makt de tror finns och som således också då skall verka här på jorden. Personligen fylls jag i stället av den eggande tanken på närheten till vår historia, även om den oftare blir till en ständig påminnelse om de återkommande fasorna, lidandet, orättvisorna och den fjättrande ofriheten.

”Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.” Så formulerade ju Karl Marx det på sitt slagkraftiga och skrämmande exakta sätt.

Där har inget ändrats. Vi sitter fast i våra inskränkta perspektiv. Ingen kan på något enkelt sätt hoppa ur den kultur eller det givna sammanhang som alltid värker och är verksamt i vårt medvetande. Det är också vad som först slår mig när jag läser Bengt Pohjanens lilla bok Söte Jesus.  Biografi–legend–berättelse från 1996.

Han sitter – mot sin uttryckliga vilja – fast i den västerländska kristna traditionen. Att han medvetet och med en vilja av järn strävar och tågar mot öster – då främst mot mystiken och en avsevärt mer avskalad innerlighet i sitt trosutövande – tycks inte vara tillräckligt.

Han når ändå inte ända fram.

Det är som om Milla Clemensdotter från Föllinge, den fascinerande kvinna som i grunden förändrade den då redan rutinerade prästen och före detta briljante botanisten Lars Levi Laestadius liv, det är som om just hon ännu levde kvar i såväl Pajala som Gällivare.

Den efter troskrisen som följde efter bekantskapen med Milla Clemensdotter alltmer hänryckte och lidelsefulle Laestadius står nu bredvid den senkomne arvtagaren Pohjanen. Han står där säker och betryggande med sin apart–reformerta oförsonlighet gentemot dryckenskapens djävul och orättfärdighetens härjningar i Sameland.

Den fängslande skriften Världens rus från 1843 ligger säkerligen ännu kvar på den i Svenska kyrkan en gång så obekväme prästen Pohjanens nattduksbord.

Och tankarna från Laestadius spränger upp mellan raderna i Pohjanens egendomliga bok. Dessa funderingar får på sina ställen hans text att krackelera och dra mot en i mina ögon högst osund tendens till dogmatism. En trosform som lätt, åtminstone under andra historiska och kulturella förutsättningar, skulle kunna leda till oförsonlighetens fundamentalism.

Det blir nu mer än uppenbart hur djupt de frågor som plågat Pohjanen går. De tycks ha sprungit ur den djupa frustration som givit hans böcker ett starkt sugande djup, en i svensk litteratur milt sagt sällsynt dimension. Den behöver inte nödvändigtvis kallas religiös. Dess like finns även bland några profana författare, vilka är ännu ovanligare här i Sverige. Hos den sene P.  O. Enquist – från och med Kapten Nemos bibliotek och pjäsen I lodjurets timma – kan den lyhörde läsaren hitta stråk av samma problem.

Ändå upptäcker man snart att det – trots vad kartan än säger – är mycket långt mellan Hjöggböle och Pajala. Rent religionshistoriskt är det fascinerande långt, trots att roten är densamma.

Där Enquists kamp har gällt att överleva, att rädda sitt eget inre från undergången, valde Pohjanen en gång i tiden en renodlad uppgift för sitt liv här på jorden. Enklast uttryckt som ett missionerande bland såväl menigheten som prästerskapet. Försöket att förändra Svenska kyrkan i egenskap av präst och senare som teolog vid universitetet var givetvis dömt att misslyckas. Han fick också ta sin kaftan och lämna kyrkan bakom sig och levde länge sitt andliga liv i en självvald skrivandets inre exil. Där fann han snart de ryska och kristet ortodoxa rötter som han länge rotat och sökt efter.

In i min grannes hus, Domkyrkan, kommer han då sannerligen inte. Svenska kyrkan skulle aldrig acceptera det krav på att tro och liv måste hänga samman som Pohjanen ställer på dem som reser sig upp i församlingen och kallar sig för kristna. I den maktfullkomliga kretsen har den motsatta åsikten härskat länge. Här anser man att alla egentligen tror på Gud; särskilt gäller det då alla dem som tror att de inte tror på deras gud.

Pohjanens söte Jesus däremot är en krävande jävel. Det som människan måste vara beredd att offra för sin tro på Jesus är inte enbart familjen, hemmet eller tryggheten. Nej, priset är detsamma som Jesus, enligt Pohjanen, krävde av sina lärjungar:

sina egna liv.

“Den som älskar sitt eget liv mer än mig kan inte vara min lärjunge”, förklarade Jesus bestämt.

Här är det som om Bengt Pohjanen återvände till två av sina gamla passioner; två oförenliga tankevärldar som gjort hans böcker till en så spänningsfylld läsning. Själv har han ringat in  ett starkt inflytande från Tornedalens “oförenliga ideologier, stalinismen och laestadianismen”.

Där snuddar nog Pohjanen vid den kärna som driver hans skrivande framåt.

Vår tid är – och bör förbli – en tid utan tro. Gud är sedan länge död, ordentligt nergrävd i en av första världskrigets leriga skyttegravar och sedermera kvävd även som metafysisk leksak för intellektuella och som verklighet för folket av de gasmoln som svepte över Europa med lukten av människokött.

I en sådan tid är tron på en gud, kristen eller inte, orimlig. Västerlandet avsade sig rätten och dödade förmågan till denna flykt undan verklighetens realiteter. Även för den som vill tro är tron omöjlig, orimlig och inget annat än ett djupt förakt och hån mot vår egen historia.

Det innebär dock inte att Pohjanens Gud inte skulle vara verklig för honom. Men utan tillstymmelse till tvekan föredrar jag en troende som – trots världens verklighet – äger tro och förmåga till självrannsakan och en vilja till att förena denna tro med det liv han eller hon lever.

De är i mina ögon – och jag tänker då på just Bengt Pohjanen som exempel – att föredra långt framför dessa små hammarspikar som inte ens kan förstå att det gör ont att få en nubb genom den hand de annars bara använder som ett slappt och svettigt handslag i maktens korridorer.

Likväl är det långt, mycket långt till Gud, även för den som bor granne med Sveriges vackraste domkyrka.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Granne med domkyrkan first appeared on Opulens.

BÖNEUTROP. Ska muslimska böneutrop tillåtas i Sverige? Som ateist och liberal är Mattias Svensson kluven.

Frågan om muslimska böneutrop i Sverige har aktualiserats av Stiftelsen Växjö Muslimer, som lämnat in en ansökan.

Själv är jag kluven. Som ateist och liberal ogillar jag både religionen islam och dess politiska inflytande. Sverige har på senare år upplevt både åsiktsförtryck och terrordåd med muslimska förtecken. Det finns många vittnesmål om muslimska företrädare som försöker tvinga trons yttre tecken som slöja och kvinnlig underkastelse också på dem som inte vill. Lars Vilks lever med livvaktsskydd och har överlevt flera mordförsök för att han tecknat profeten Muhammed. Jag har därför förståelse för mycket av den motvilja förslaget väcker.

Samtidigt är det just hur vi behandlar företeelser vi har starka reservationer mot som prövar vår sanna tolerans och vad friheten egentligen är värd i ett land. Mitt och andras ogillande borde förstås vara helt irrelevant för muslimers möjlighet att praktisera sin tro i vårt land. De har samma religionsfrihet som alla andra, samma rätt att församlas, be och utöva sina traditionella ritualer.

Man kan ifrågasätta relevansen av båda dessa principiella resonemang för den konkreta sakfrågan. De flesta muslimer har inte hotat eller tvingat någon, och de har oftare flytt från än stött de islamistiska diktaturerna. Man kan å andra sidan utöva sin religion också utan böneutrop.

Den invändning jag lutar åt är att det skulle vara ett störande inslag för grannarna; vi är generellt restriktiva med ljudinslag i offentligheten. Å andra sidan gäller förfrågan inte de fem böner om dagen som praktiseras. Böneutropen i Växjö skulle ske en gång i veckan på dagtid och i sammanlagt sex minuter. Är det verkligen så mycket att det stör?

Jag lämnar med varm hand den gränsdragningsfrågan åt lokalpolitikerna. Ja, det är fegt. Här förtjänar jag mitt levebröd som åsiktsmaskin, men när det verkligen bränner till och blir konkret har jag inget att tillföra.

Så varför alls ta upp frågan? Av tre skäl.

För det första tror jag att jag talar för många i min ambivalens. Jag tror att många delar mina farhågor både inför islam och inför vad Sverige skulle bli för samhälle om vi förnekar människor möjligheten att utöva sin tro. Oavsett utfall är det rätt sunt att låta sådana här frågor vara svåra.

För det andra vill jag ta tillfället i akt att hylla de lågarvoderade fritidspolitiker som runt om i vårt land hanterar dessa och liknande knäckfrågor helt enkelt för att någon måste göra det. De bör hedras istället för att möta ovett, hån och hot.

För det tredje är de enda som annars tar till orda i dessa frågor de för vilka frågan är enkel. Här finns inte minst en högljudd kategori människor som ser det som självklart att motarbeta tron med alla politiska medel, eftersom de har invändningar mot islam. Några slår helt enkelt fast att islam och dess utövare inte hör hemma i Sverige.

Min uppfattning är att det farligaste som finns är att med alla medel utkämpa en kamp för det man tror är gott. Just när det gäller religiös tro har vi särskilt tydligt facit på detta med inkvisition och religionskrig. Länge var det förbjudet i Sverige att vara jude och katolik; staten hade rätt att i lag slå fast vad människor skulle tro på. Sådant barbari har vi lämnat bakom oss med upplysning, liberalism och demokrati, men fram till 1951 var det faktiskt förbjudet för katoliker att utbilda sig till läkare och lärare eller sitta i regeringen. Jag trodde och hoppades att sådant tänkande var begravt för gott, men jag hade fel.

Det är rätt omskakande att i kommentarsfälten möta en självklar föreställning om majoritetens rätt att styra vad människor ska få tro och tycka, men egentligen är det inte så förvånande. I ett land där det räcker att ogilla rökning för att med självklarhet tycka att den ska förbjudas också på en uteservering där den omöjligt skadar andra, är det förstås också lätt att vifta bort andras djupt kända trosföreställningar. Sverige har mycket dålig beredskap för en vuxen diskussion om hur vi hanterar fenomen vi ogillar och ser som farliga.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Böneutrop ingen fråga om tro first appeared on Opulens.

FÖRVISSNING. Hör, människor! Det finns inga gudar. Det finns inga profeter. Det finns inga uppenbarelser. Vi tror på människan. Vi älskar människan och hennes vidunderliga förnuft med hela vår jordiska kropp och själ. Lägg det på minnet! Inpränta dessa odiskutabla sanningar i era barn och tala om dem så ofta ni kan. Vi kan inget annat än tro på och dyrka den allsmäktiga människan – hon som är avlad och född av människan och ingen annan än människan. Denna förtröstan ska vara oförfalskad och helgad. I den omätlige faderns och moderns namn är hon helig. Vi är av den av humanisterna sanktionerade sanningen utelämnade åt den helgade människan. Därmed ska vi underkasta oss oss själva och ingen annan än oss själva. Sant är att den som vill bliva salig bör ha en bergfast tro på människan och bekänna hennes av evolutionen upphöjda förnuft. Och då människan är världsalltets krona, är det ett oomkullrunkligt krav att hjärtats falska gudar bör förintas. Endast så kan vi flyga närmare solen. Förvissade är vi om att det är vår plikt och skyldighet att ceremoniellt hylla den rationella människan som offrat sig för framtida generationers vällevnad. Och icke att förglömma, det är vår bestämda övertygelse att det åligger människan att besegra ålderdomen och döden i denna värld. Eviga ska vi människor bli. Förgängelsen och dödsriket ska bli oss främmande. Att tro på människan är ingen vidskeplighet eller övertro, utan allenast vetenskap. De som tror annat är klentrogna. Och för dem – de förtappade – har vi inget till övers. Respekt åtnjuter endast de av oss som sätter värde på sina förståndsgåvor. Låt oss inte förglömma att förnuftsmänniskan – hon som är objektiv i fråga om etisk sanning – har lidit oändligt för det som ska komma. För det som måste komma. Vi talar om det sista utvecklingsstadiet; det fantastiska prosaiska paradiset på jorden. I vårt trossamfund ska ingen behöva lägga räkenskap. Inte heller ängslas för att bli dömd. Vi tror med hela vårt förstånd på vår sekulära lag. Att människan är fri att välja att bli korsfäst för att uthärda sitt eget avgrundsdjupa storhetsvansinne.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post En ateists trosbekännelse first appeared on Opulens.