INDIEPOP. ”Traditionell vispop i all ära. Men denna gång tolkas en anarkist av en annan anarkist. Lärka gör Dagerman rättvisa genom att göra honom till sin,” skriver Erik Bovin som lyssnat på Mårten Lärkas aktuella album med egensinniga Stig Dagerman-tolkningar.

Två dagar om året – Mårten Lärka spelar Stig Dagerman
Comedia/M.OTION SONGS. Distribution: The Orchard.

Kort efter Stig Dagermans hundraårsjubileum släpptes hyllningsalbumet Två dagar om året – Mårten Lärka spelar Stig Dagerman. Att denna undergroundartist förr eller senare skulle låta sin musik hämta kraft ur litteraturen förvånar inte.

Lärka som själv beskrivit sin musik som biblioteksrock har alltså förläst sig på Dagerman och låtit texter ur ett kort men mångfasetterat författarskap kokas ned till 12 medryckande indiedängor.

Med Dagermans bläck – och ett mörkt Europa som fond – fick människans ondska, svek och förtvivlade längtan efter frihet en rejäl genomlysning. I dag råder onekligen andra stilideal än under Dagermans 40-tal. Ändå är det uppenbart på vilket sätt han talar till oss i dag.

I mitt tycke fångar Mårten Lärkas musik – som både skevar och svänger – en viktig motsägelse hos Dagerman: hur han tog avstånd från mörkret samtidigt som han inte kunde låta bli att såväl erkänna som betona dess dragningskraft.

Ta de idag närmast bevingade orden ur Bränt barn (1948), som Lärka sjunger i låten med samma titel: ”Det är inte sant att ett bränt barn skyr elden. Det dras till elden som en mal till ljuset. Det vet att när det kommer nära skall det åter bränna sig. Ändå kommer det för nära.”

Mörkret bjuder gärna upp till dans; alla som varit där vet hur lätt det är att gå upp i mörkrets egen tarantelladans. Det gäller att gripa efter det lilla handlingsutrymme som står till buds för att ta sig ur detta ormgrepp. Men som denna nyansernas mästare till författare visade är även detta val förenat med ångest. Som bekant lyckades inte Dagerman bekämpa sina demoner och dog ung. 1954 begick han självmord, blott 31 år gammal.

Syndikalist och anarkist

Dagerman var mycket: syndikalist, existentialist men också anarkist. I dag innehar han ställningen som en något mer rumsren nationalskald än Strindberg. Men ”nationalskald” är nog ett epitet som får en anarkist att vända sig i graven. Dagerman var nämligen en stark kritiker inte bara av diktaturer utan, i viss mån, även av välfärdsstaten, han identifierade till exempel tidigt folkhemmets auktoritära drag.

1946 beklagade han sig över ”individens oförmåga att i det väsentliga förfoga över sitt eget öde” även i ett demokratiskt land som Sverige. ”Man födes, man lyder, man dör / det sista en människa lyder är en ålderdomshemsdirektör” som Lärka sjunger i ”Den sista skolan”.

Prosabaserade Dagerman-tolkningar  

Det självklara hade varit att låta Dagermans dikter tjäna som låttexter, i stället tas ofta passager ur Dagermans prosa i bruk. Texten till inledningsspåret ”Den vackra systern” utgör också inledningen i romanen Bränt barn medan ”Den tomma rustningen” (där Mårten Lärka påminner en aning om Franska trion) är hämtad ur den, även med dagermanska mått, ovanligt febriga romanen De dömdas ö (1946).

Men att Lärka skulle göra det enkelt för sig var knappast väntat. Sedan 2015 har denna särling huvudsakligen släppt låtar med franska texter, uppförda på små scener inför en, får man förmoda, till majoriteten icke-fransktalande publik.

Punkig indiepopkostym

Ingen hade nog väntat sig att Dagermans texter skulle passa i en punkig indiepopkostym – men det gör dem! Men, tänker kanske några, borde inte ett hyllningsalbum åtminstone försöka göra hyllningsobjektet rättvisa? Vad hände med respekten? Borde inte nationalhelgonets textskatt förlänats ett mer finstämt arrangemang? Och det stämmer. Mårten Lärka gör Dagerman främmande för oss – så att vi kan upptäcka honom på nytt! Traditionell vispop i all ära. Men denna gång tolkas en anarkist av en annan anarkist. Lärka gör Dagerman rättvisa genom att göra honom till sin.

The post Anarkistiska Stig Dagerman-tolkningar first appeared on Opulens.

FRIHET. Vänsterkritiken mot kryptovalutor brukar handla om nyliberalism och kapitalism. Men kritiken missar att kryptovalutor historiskt sett är kopplade till olika anarkistiska idéer. Den som vill förstå kryptovalutor behöver bland annat läsa om teknoanarkistiska idéer under 1990- och 2000-talet.

Under senare år har användningen av kryptovalutor drastiskt ökat. Det beror delvis på att fler satt hemma framför skärmen under pandemin och många lärde sig då mer om de digitala valutor som finns vilka inte kräver någon regering eller centralbank. I andra fall har det handlat om att man vill undvika ekonomiska och andra beslut tagna av brutala och auktoritära regeringar som i Venezuela, Iran och Afghanistan.

På olika sätt handlar kryptovalutor om värderingar som demokrati, frihet och gemenskap men samtidigt finns en utbredd kritik. En kritik kommer från klimataktivister som menar att dessa drar för mycket energi. Här får man läsa mer om forskningen och om de kryptovalutor som använder mindre energi vid transkationer än vad till exempel betalkort som Mastercard eller Visa gör.

Från vänsterhåll handlar kritiken ofta om att kryptovalutor understödjer nyliberalism och kapitalism, alltså att de underlättar att “rika blir rikare” och att stödet för det offentliga undermineras. Utöver det är man som i fallet med vänsterekonomen och Greklands förre detta finansminister Yanis Varoufakis negativ till kryptovalutor eftersom man anser att staten och centraliserade institutioner är ett måste för att uppnå någon form av statssocialistisk samhällsmodell.

Att kryptovalutor är ett nyliberalt påfund är inte helt obefogat eftersom nyliberala tänkare som Fridrich Hayek och Milton Friedman har uttryckt åsikter om att pengar borde avnationaliseras och att människor skulle kunna skapa egna icke-statliga pengar. I kurser om kryptovalutor vid Cambridge Univeristy och Stanford University är Hayek en del av studielitteraturen.

Men det som vänsterkritiken missar är att kryptovalutor i praktiken handlar mycket mer om anarkistiska idéer och beteenden. Man kan sammanfatta utvecklingen på följande lite förenklade sätt:

Nyliberaler under 1970-talet: Människor kommer i framtiden skapa egna valutor, utan stater och centralbanker och med  vilka de kan handla och samarbeta globalt.

Socialister, progressiva, med flera under 2000-, 2010- och 2020-talet: Nyliberalismen är död, kapitalismen funkar inte, nu ska vi skapa ett storstatligt postkapitalistiskt samhällssystem.

Vänsterananarkister, högerlibertarianer och frihetligt gröna av idag: Men vi använder ju kryptovalutor för att skapa egna system, communities, marknader som alternativ till kapitalismen.

Om man läser kryptovalutornas historia så kommer man i kontakt med tänkare och idéer från det tidiga 1990-talets cyberpunkrörelse i USA, liksom med 2000-talets teknolibertarianer och moderna vänsteranarkister. En bok som rekommenderas i ämnet är Bitcoin, en finansiell revolution av ekonomen Linus Lovén. Boken är något av en “Bitcoin for dummies” om varför fler bör förstå hur decentraliserad teknologi kommer att påverka och förändra våra vardagsliv under 2020-talet.

Det förklarar delvis varför internationella institutioner som Världsbanken och Internationella Valutafonden är emot att krytoptovalutor blir legaliserade och erkända som pengar, då man försvarar nuvarande system med statliga pengar, centralbanker och krediter som gynnar medelklassen och storföretagen och bankerna. För en av de mest centrala poängerna med decentraliserad teknologi är att människor kan samarbeta med varandra direkt, utan olika mellanhänder som banker, företag och regeringar.

Man kan på godtyckligt vis välja att se det som “nyliberalism” men i grund och botten handlar kryptovalutor mycket mer om beteenden och idéer som är anarkistiska och möjliggör demokratisering och rättvisare ekonomi.

The post Det våras för kryptoanarkismen first appeared on Opulens.

UTANFÖR LAGEN. Elisabeth Brännström har läst Ett ärligt liv av Joakim Zander.  Hon konstaterar att det är mycket läsvärd spänningsroman om lögn och sanning samt lusten att leva utanför lagen.

Ett ärligt liv av Joakim Zander
Wahlström & Widstrand

I prologen till Joakim Zanders nya spänningsroman Ett ärligt liv sitter en ung, nervös, men ändå samlad, författare framför ett fullsatt auditorium på ett kulturcentrum i Hamburg. Mittemot honom sitter en intervjuare från Der Spiegel, väl påläst och beväpnad till tänderna med svåra frågor. Boken som ska diskuteras är författarens omtalade debutroman, en berättelse som bygger på en rad märkliga brott med trolig anarkistanknytning som utförts i Sverige några år tidigare, och det är snarare en debatt om lögn, sanning och moral än en diskussion om språk och litterär gestaltning som väntar författaren under kvällen. Frågorna är inte lätta att besvara och den svåraste frågan, den som alla i publiken vill veta svaret på, ställs sist som en helt självklar final på kvällens diskussion: Hur mycket av det som skrivits är sant och hur mycket är egentligen självupplevt?

The post Välskriven roman om vägval i livet first appeared on Opulens.

FRIHETSDRÖMMEN. “Nu när 1 maj närmar sig, och vi inte har möjlighet att samlas, demonstrera, kan vi leka med tanken att vi är communarder i Paris mellan 18 mars och 28 maj?”, skriver Anna Sanvaresa apropå att det i vår är 150-årsjubileum för Pariskommunen.

”Ska vi nå en ny värld, eller är vi figurer som talar från en färdig plats i berättelsen?” Citatet kommer från en bok som handlar om Pariskommunen 1871, Communal Luxury (Verso, 2016) av Kristin Ross. Själv tycks jag ha fastnat i sängen, eller i mig själv. Den mesta tiden, i denna asociala covidtid, går åt till att minnas det som varit. Det är väl en åldersfråga också. Som ett ex sa till mig, att vi börjar bli för gamla för att bygga något nytt. Så deprimerande sagt! Jag känner mig inte ett dugg gammal. Men trött på att längta efter, och kämpa för, sånt som inte händer: Kärlek, politiska förändringar.

The post En ännu osedd värld first appeared on Opulens.

JUBILAR. Aktivisten och frilansjournalisten Mathias Wåg har fyllt 50. En födelsedagsinsamling till ett “arbetsstipendium” siktade på 20 000 kronor men slutade på mer än det sexdubbla. Elin Stadenberg ringde upp Mathias för att prata om drivkrafterna bakom hans samhällsengagemang från barndomen till idag.

Hej Mathias!

Först att nämna är att du fyllde 50 år förra veckan, stort grattis till det! Hur firade du födelsedagen?

– Ja, tack! Jag var uppe i Dalarna med släkten på vår gamla släktgård. Det är ute i skogen, så det var corona-säkert.

The post Helgporträttet: “Grunden till förändring är hög grad av aktivitet i samhället” first appeared on Opulens.

REVOLUTION. Denna vecka är det hundra år sedan Kronstadtmatrosernas uppror, en “revolution i ryska revolutionen”, slogs ned av röda armén. Om upprorsmakarna hade lyckats med sina frihetliga ambitioner kunde historien sett annorlunda ut.

Den historieintresserade kommer förr eller senare i kontakt med Ryssland, världens största land där olika politiska idéer med katastrofala resultat prövats under det senaste århundradet. Historikern och Europakännaren Timothy Snyder menar i sin bok “Bloodlands. Europe between Hitler and Stalin” att runt 14 miljoner civila dödades av nazityska och sovjetkommunistiska totalitära regimer under 1930- och 1940-talen där dagens Ryssland, Ukraina, Belarus och Polen befinner sig. Med tanke på Sovjetunionens, kommunismens och kalla krigets historia blev Rysslands utveckling under 1900-talet lika med övergången från ett förlegat jordbrukssamhälle till ett obsolet industrisamhälle med ett högt mänskligt och materiellt pris.

För en del europeiska och andra kommunister och socialister blev Sovjetunionens kollaps 1991 en existentiell chock. Men kunde det ha blivit och slutat annorlunda? För den spekulativt lagde finns bland annat “Sovjetunionens alternativa historia”, videos på Youtube och kontrafaktiska historietexter om vad som kunde ha hänt om vissa aktörer eller idéer hade fått mer inflytande.

I den officiella sovjetiska historieskrivningen, eller bättre sagt mytologin, var det som hände i  februari och oktober 1917 folkliga revolutioner där arbetare, soldater och bönder tog makten genom ideologisk klasskamp mot tsaren, adeln och kyrkan. Sovjetkännaren och historikern Richard Pipes argumenterade istället att oktoberrevolutionen var en statskupp eftersom de ryska kommunisterna (bolsjevikerna) inte hade majoritetens stöd. Det tidiga socialdemokratiska partiet Mensjevikerna fick faktiskt fler röster i samband med det första demokratiska valet i november 1917.

De olika konkurrerande ideologierna kom att återspegla det ryska inbördeskriget som påbörjades direkt efter det första världskriget och varade fram till 1921, och på vissa håll i landet fram till 1925. Utöver den mest kända konflikten mellan den tsartrogna högerorienterade vita sidan och den vänsterorienterade röda sidan kom kriget att omfatta mängder av olika aktörer som ukrainska och georgiska nationalister, anarkister, bondearméer, trupper ur flera europeiska nationer, islamistiska uppror i Centralasien och Kaukasus.

Kronstadtmatroserna var kända redan innan inbördeskriget genom sina väpnade uppror mot den tsarryska militära adeln och staten.

Nästan hela det ryska imperiet var på något sätt präglat av kriget, vilket bland annat gjorde att Nobelfamiljen förlorade sina fabriker och oljeproduktionen i den strategiskt viktiga staden Baku, idag huvudstaden i Azerbajdzjan. Man kan säga att det ryska inbördeskriget därmed var flera krig inom kriget och utöver det förekom även interna strider inom den röda sidan. En av de mest kända händelserna som kom att få heroisk status var Kronstadtmatrosernas uppror mot den nybildade sovjetiska regeringen i mars 1921.

Liksom idag som för hundra år sen var Petrograd (idag Sankt Petersburg) den ryska/sovjetiska flottans huvudbas och högkvarter. På Kotlinön låg Kronstad, en hamnstad, flottbas och kustartillerikomplex som skapades av tsar Peter den Store under 1700-talet när han krigade mot Karl XII. Med sitt avstånd på runt 30 kilometer från Petrograd utgjorde Kronstadt en vital del av det marina försvaret.

I samband med inbördeskriget kom ett stort antal matroser att strida på land och Kronstadtmatroserna var kända redan innan inbördeskriget genom sina väpnade uppror mot den tsarryska militära adeln och staten, exempelvis under 1905. Med sina svarta uniformer och vit-blåa skjortor kom matroserna som från Kronstadt att bli kända som elittrupper och gestaltas i målningar och på affischer i den nya “revolutionära konsten”.

Samtidigt som kriget pågick växte under slutet av 1920 missnöjet mot den röda makten och dess “krigskommunism” som innebar grymheter mot civilbefolkningen. De röda trupperna kunde agera brutalt. Framförallt drabbade det bönder, i samband med konfiskeringar av mat och andra förnödenheter. Krigskommunismen ledde i sin tur till både protester samt väpnat motstånd, och inte heller blev det bättre att perioden 1920-1921 präglades av hungersnöd.

Parollen “Allt makt åt sovjeterna”, det vill säga “råden” som det betyder på ryska, blev allt mer spridd runt om i landet liksom “Sovjeter utan kommunister!” och liknande slagord. Och politiska program krävde bland annat tryckfrihet, fritt småföretagande, arbetarnas kontroll över produktionen i fabrikerna, minoritetsrättigheter och att den ökända Tjekan, bolsjevikernas brutala hemliga polis, skulle avskaffas.

Hos Kronstadtmatroserna förekom liknande krav, bland annat att den sovjetiska staten inte skulle diskriminera andra partier som att bolsjevikerna hade egna icke-demokratiskt valda chefer och vakter i fabrikerna. Drivna av anarkistiska idéer kände sig Kronstadtmatroserna missnöjda och till slut förrådda eftersom man upplevde att revolutionen dels inte hade levererat sina löften och dels att den hade blivit kapad av särintressen och extrema krafter.

Under ledning av Stepan Petrichenko kom Kronstadtmatroserna efter flera veckors hårda ordväxlingar med den sovjetiska makten att lämna sitt ultimatum under slutet av februari. I sin “Petropavlovskdeklaration”, uppkallat efter ett slagskepp, publicerade matroserna den 1 mars 15 punkter i sin tidning Izvestia där man krävde friheter, rättigheter, reformer samt inte minst att bolsjevikerna skulle upphöra med att monopolisera makten över gemensamma institutioner.

Men varken regeringen, partiet eller den röda armén under ledning av Lenin, Stalin och Trotskij var intresserade av maktdecentralisering och demokratisering. Istället bestämde sig regeringen att helt enkelt krossa matrosernas uppror och det hela slutade med ett blodbad och runt 20 000 döda mellan 1-17 mars.

Kronstadtmatroserna har uppmärksammats och hyllats av anarkistiska intellektuella som Alexander Berkman och Emma Goldman.

I början lyckades Kronstadtmatroserna försvara sig genom att slå tillbaka flera anfall från den röda armén. Till sin fördel hade man ideologiskt motiverade soldater, men samtidigt fanns det brister som avsaknad av specialister för kanonerna samt ammunition och förnödenheter. Matroserna hade även folkliga sympatier i Sankt Petersburgs arbetarkvarter och hos ett stort antal intellektuella, som den futuristiske författaren och konstnären Vladimir Majakovskij. Men efter att röda armén hade erhållit förstärkningar så intog man hela Kronstadt.

Överlevande matroser blev antingen avrättade, deporterade till läger eller lyckades fly till Finland där man inte heller mottogs med öppna armar. Kronstadtmatroserna har uppmärksammats och hyllats av anarkistiska intellektuella som Alexander Berkman och Emma Goldman. I deras verk finns tankar om att Kronstadtmatroserna kunde ha förändrat revolutionens utgång genom att inspirera till fler liknande uppror där anarkistiska idéer kunde ha vunnit stöd.

Efter kriget blev det svårt för makten och Stalins totalitära system att ignorera Kronstadtmatroserna eller radera dem ur historieböckerna. Istället såg man till att förvanska deras insatser. År 1936 gjordes filmen “Vi från Kronstadt” där matroserna presenterades som revolutionshjältar i strid mot vita och europeiska trupper – men om deras uppror mot kommunistpartiet fick man inte berätta.

Den ryska revolutionen, eller rättare sagt statskuppen, skapar fortfarande konflikter. Innan den ryska aggressionen mot Ukraina uppmärksammade Putins regim revolutionen med högtidliga manifestationer. Men efter den medborgerliga och pro-europeiska Majdanrevolutionen i Kiev har viljan och entusiasmen att uppmärksamma händelserna minskat. Det är inte långsökt att misstänka att Putin – ibland kallad “den nya tsaren” – numera fruktar allt som leder tankarna till uppror.

The post Sovjeter utan bolsjeviker first appeared on Opulens.

REPLIK. “De raljanta formuleringarna från en gammal politisk redaktör och kyrkopolitiker på högerflanken visar bara på bristande kunskap”, skriver Anders Leijonmarck om Bengt Olof Dikes debattartikel “Klasskampen fick inte något varumärkesskydd”.

Vad vet Bengt Olof Dike om klasskamp? Vad vet han om att få behålla sitt jobb genom ett gemensamt arbete med facket som bas – klasskamp – av berörd medlem tillsammans med till exempel ideellt arbetande förhandlare?

Man ska komma ihåg att när Suhonen och Linderborg ville varumärkesskydda ordet utgick de från faktum: Moderaterna hade stulit begreppet arbetarparti genom att – lite som vanligt – ljuga ihop en historia. Dessutom lovade partiet en kommande, för arbetare gynnsam praktik. En del väljare valde nog att gå över till att rösta på M på grund av uttrycket om Nya Moderaterna som ett nytt, egentligt arbetarparti. De trodde kanske att M:s politik skulle tjäna dessa röstande. Med utgångspunkten att de väljarna var arbetare. Och de bedrog sig – eller bedrogs.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vilket är den springande punkten. Om ett borgerligt, mer och mer nyliberalt, tidigare konservativt parti kunnat luras genom en enkel fint – genom att kalla sig arbetarparti utan att vara det – kunde det vara värt att varumärkesskydda till exempel ordet klasskamp. Ett ord som har kött och blod även för mig som anarkist och under många år organiserad syndikalist. Och därmed ivrig motståndare till totalitär diktatur, såväl nazism som sovjetisk , kinesisk eller nordkoreansk kommunism.

I fackligt stretande med utgångspunkt i styrkan hos organiserade arbetare som söker förbättra villkoren tillsammans på sin arbetsplats – klasskamp – är jag socialist. De raljanta formuleringarna från en gammal politisk redaktör och kyrkopolitiker på högerflanken visar bara på bristande kunskap. Lite pinsamt, men det står såklart Bengt Olof Dike fritt att bete sig fånigt på en debattsida.

The post Vad vet Bengt Olof Dike om klasskamp? first appeared on Opulens.

KOLLEKTIV FÖRMÅGA. Vår styrka är sammansatt av våra erfarenheter, intensiteten i vår livsvilja, vår kollektiva förmåga. Innerst inne vet den trasiga kroppen att den inte gått sönder av något vi gjort fel, skriver Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det har varit mycket Rosa Luxemburg den här vintern. Den 5 mars fyllde hon 148 år. Det är väl inte så gammalt? De döda manar oss, står det på hennes grav i Berlin men hennes kropp är inte där. Hennes och Karl Liebknechts gravar skändades under nazitiden. Rosas mördare skrev ett brev till nassarna och fick skadestånd för att han straffats. Rosa ville att det skulle stå zwi-zwi på graven, ljudet av talgoxen. Hon försökte hitta roten till revolutionen och motståndet till densamma och landade i kolonialismen. Försvarandet av ekonomiska intressen. Försvaret av klasser.

På Facebook drog jag igång en diskussion om utmattningssyndrom, kreativa behov och kollektiva lösningar (som städ/stöd/miliser). Det är ju ett skitställe att diskutera saker på, men var ska vi hitta platserna för samtal? Den frågan hör till samma diskussion. Men ”samtalet” blev oväntat vindlande. En av kommentarerna handlar om utförsäljningen av allmännyttan och dyr-renoveringar som direkt motverkar kollektiva lösningar.

”Nästan alla nya svindyra lägenheter är ritade efter den stenhårda heteronormen, med pressen bokstavligen inbyggd i väggarna”. En annan kvinna berättar om sitt arbete med flyktingmottagning och hur det länge var kommunerna som hade ansvar, och avtal med migrationsverket om bostäder, skolplatser etcetera. Varje individ togs emot, fick hjälp och information. Sedan införde borgarna Etableringsreformen och la ut integrationsarbetet på marknaden. Vilket lett till så kallade ”soffbarn” som får flytta runt. ”Vad som upprör mig mest är att det görs till flyktingarnas fel. Politikerna pratar om hur svårt de har med flyktingkrisen och bortser helt ifrån att de skapat den!”

I en artikel om utmattning i Tidningen Vi säger professor Marie Åsberg att en stor procent av de som drabbas av utmattning är så kallade maskrosbarn som tvingats stänga av för att överleva och därmed inte lärt sig att reglera stress. Det ska gå att stå ut, igen. Åsberg vill inte lägga någon större vikt vid val och förväntningar. Det är som att skylla anorexi på bantning — det blir för enkelt, och inte i proportion till lidandet. Det finns, som Åsberg understryker, en helt självklar koppling mellan ökad utmattning och minskade resurser på arbetsplatser, men den vill politikerna inte prata om. Vi utmattade (liksom anorektikerna främst kvinnor) som inte orkar våra ”livsuppgifter” har fått veta att det handlar om oss själva: vår (o)förmåga att hantera krav och ta hand om våra kroppar.

1908 skrev Rosa Luxemburg: ”I ett samhälle byggt på klasser existerar helt enkelt inte nationen som en gemensam social och politisk helhet”. Istället blir det upp till var och en att ta sig ur en kass situation, eller helt enkelt slås ut. Politikerna finns inte till för att representera oss, de finns till för att distrahera oss, skrev The invisible committé nyligen i en lång text på The anarchist library.

Makten finns inte där vi tror att den finns. Den tar sig formen av infrastruktur, ordning, arkitektur. Organiseringen av världen med kapitalismen som grund. Rosa Luxemburg skrev om vansinnet i att tro att kapitalister frivilligt skulle avstå sitt ägande, sina vinster, sin rätt att exploatera. ”De kommer hellre att lämna landet i rykande ruiner än frivilligt ge upp löneslaveriet”. I marginalen har jag skrivit: Det är helt sjukt hur vi uthärdar skillnaderna! Men det är ju inte vår sjukdom. Och vi står ju inte ut.

Dammar av mitt specialarbete från gymnasiet om R D Laings syn på psykisk sjukdom som inte bara en spegel av samhället utan en direkt konsekvens. Anorexin för mig var ett uppror mot den vuxna kvinna som jag förväntades bli. Samtidigt var den ett fysiskt omöjliggörande av protesten. Samma med utmattningen. Men bär den inte revolutionen i sitt bröst? Är den inte det starkaste beviset just nu på vad det här samhället gör mot oss mänskor?

En person skriver i tråden på Facebook: ”Det gör mig så förbannad att myndigheter gömmer sig bakom regler och paragrafer, som att mänskor själva måste söka hjälp, och utredningar om det är missbruk eller psykiatri, när personer inte orkar leva mer. Jag stångar mig blodig i denna tröghet men kommer aldrig att ge upp.”

Vår styrka är sammansatt av våra erfarenheter, intensiteten i vår livsvilja, vår kollektiva förmåga. Innerst inne vet den trasiga kroppen att den inte gått sönder av något vi gjort fel. Men det är jobbigt att banka på stängda dörrar för att få hjälp. Sen går dörren plötsligt upp, och ingen är där. Makten är inte där.

The post Makten är någon annanstans first appeared on Opulens.

TRIPPAT. “I väst härskar judemördare, arbetarmördare och mördare som försörjer sej själva och sina oäkta barn genom förtryck, genom att sälja firmaskit inpackat i firmapapper som säljs av McDonaldsfirman.” Dorota Maslowskas debutroman från 2002 finns nu på svenska. Carolina Thelin har läst den.

Polsk-ryskt krig under rödvit flagga av Dorota Maslowska
Albert Bonniers förlag 2018
Översättning av Tomas Håkanson

Dorota Maslowska var bara 19 år när Polsk-ryskt krig under rödvit flagga kom ut 2002. Den fick stor uppmärksamhet då den så markant skiljde sig från den polska berättartraditionen. Den blev omtalad som den första romanen om “träningsoverallsungdomar”: smågangsters på tjack och med rakade skallar som driver omkring och upprör hederligt folk. Boken översattes snart till ett flertal språk, men inte förrän nu till svenska. Här har Maslowska dock uppmärksammats tidigare som dramatiker med pjäserna Två fattiga rumäner som pratar polska på Folkteatern i Göteborg och Metallflickan på Teater Galeasen. Liksom i Polsk-ryskt krig under rödvit flagga är det den lilla människan som står i fokus. Hur hon, efter kommunismens fall och nyliberalismens och högernationalismens intåg, famlar efter fotfäste.

I Polsk-ryskt krig under rödvit flagga är det den unge Silny som påtänd och i raketfart kör sin historia om vad som händer honom dagen före och under en “ryssfri dag” i en liten polsk stad i början av 2000-talet. Stadens invånare tvingas måla husen i rödvita färger och gud nåde den som visar pro-ryska sympatier som att till exempel köpa ryska väggpaneler och persienner. Alla ryska gatuförsäljare drivs bort och våldet trappas upp – eller är det bara under Silnys tripp det händer? Liksom i den satiriska science fiction-filmen Trumans show visar sig allt till slut bestå av kulisser.

Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Det börjar med att Silnys flickvän Magda får nog av hans dryga och aggressiva attityd och gör slut – hon vill till väst om det så innebär att hon måste ligga sig fram. Silny som drömmer våta drömmar om att bli rik på business med “fågelmjölk” (omskrivning för amfetamin) för att kunna finansiera “det första seriösa vänsteranarkistiska partiet” i Polen: ARVR – Anarkistiska Rörelsen För Vänsterns Räddning, där han själv ska ståta som generalsekreterare och sätta på anarkistiska städerskor stup i kvarten.

Han predikar sina vänsterpatriotiska ideér för sina polare och informerar Magda om att “väst stinker”. Att där “härskar judemördare, arbetarmördare och mördare som försörjer sej själva och sina oäkta barn genom förtryck, genom att sälja firmaskit inpackat i firmapapper som säljs av McDonaldsfirman”.

På en klubb träffar Silny Angela – en självsvältande gothare och vegan som följer med honom hem. Han tar hennes oskuld på soffan men ångrar sitt tilltag när hon, sedan han frikostigt bjudit henne på en sträng, spyr ut stenar i badkaret. Senare stöter han på den överpräktiga katolska tjejen Alicja med guldbågade glasögon. Hon visar honom en en damtidning som publicerat en dagbok skriven av den sextonåriga Dorota Maslowska. I slutet av boken dyker Maslowska upp igen som maskinskriverska hos polisen dit Silny plockats in. Och det är då han till sin fasa får veta det är hon som hittat på alltihop.

Bokens svarta humor och speedade råa jargong påminner till viss del om Irvine Welshs Trainspotting, som 1996 blev filmen alla pratade om, men utan filmens brutala realism som skymtar fram mellan drogernas extas och snedtändningarna.

Trots Silnys ganska osympatiska karaktär går det inte att tycka illa om honom. Han hankar sig fram och letar mening i livet genom knark och sex. Tjejerna han möter är honom övermäktiga och hans högtflygande planer spricker som troll i solen. Maslowskas språk är fantastiskt. Hennes unga romanhjältar blandar hejvilt ungdomsslang och kraftuttryck med intellektuella insikter och ålderdomliga ord. Tomas Håkanson ska ha en eloge för sin översättning av denna bok, fylld av polska populärkulturella och historiska referenser. Många av dessa byter han ut till dito anspelningar på svenska – och det känns helt naturligt.

Min enda invändning är att jag under läsningen tidvis tröttnar på Silnys rusiga evighetsmonolog. Det blir en aning tjatigt. Men allt som allt är Polsk-ryskt krig under rödvit flagga en mycket cool debut.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Speedad rå jargong first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. En uppriktig krigsförklaring mot våldet och en kärleksförklaring för freden. Carolina Thelin läser Stina Oscarsons Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?.

Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? av Stina Oscarson.
Illustratör Sara Granér
Leopard förlag 2018

I Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? resonerar teatermänniskan, författaren och samhällsdebattören Stina Oscarson med sig själv och med oss läsare om demokrati; hur den ska kunna hållas vid liv i ett samhälle där ordet inte erkänns dess rätta värde, där böcker förvandlas till dekoration och där det civila samhället börjar agera som företag. Hon tar delvis avstamp i den amerikanske tänkaren och Livelihood-pristagaren Gene Sharps skrifter om icke-våld som medel för samhällsförändring: From Dictatorship to Democracy och Waging Non-Violent Struggle. 

Sharp dog den 28 januari i år nittio år gammal. Samtidigt kommer Oscarsons bok ut som en otvetydig hyllning. Ett märkligt sammanträffande.

Idén till boken föddes efter att hon i ETC recenserat den amerikanske statsvetaren Jason Brennans bok Efter demokratin, där han pläderar för att statens angelägenheter borde skötas av en liten skolad elit i stället för den obildade massan. “Det måste finnas ett annat svar!”, utropar hon i bokens inledande kapitel.

Sharp kom fram till 198 metoder för att förändra världen utan våld, skriver Oscarson. Hon förtecknar 132 av dem, såsom “Förlöjligande utmärkelser”, “Protestmöten”, “Vägra samarbeta på sin arbetsplats” och “Sexuell bojkott”, även om hon tar sig friheten att utveckla tillvägagångssätten genom exempel ur sin egen samtid.

Oscarson menar dock att många icke-våldsmetoder innehåller någon form av våld (till exempel metoden att vända ryggen till den som talar) och att de på så sätt är misslyckanden. Därför säger hon att samtalet, försöken till möte, diplomatin, försöken att finna en minsta gemensam nämnare, är det primära för demokratin.

Här blir jag frustrerad. För hur ska till exempel en asylsökande papperslös immigrant nå ett samförstånd med en Sverigedemokrat? Det går att tänka sig diplomatiska förhandlingar mellan FN och Nato, mellan Putin och Trump, men det goda samtalet är svårt att få till stånd om inte parterna är något så när jämbördiga. Hoola Bandoola Band sjunger “Är det verkligen fred vi vill ha till varje tänkbart pris? Är vi alldeles säkra på det att det värsta av allt är krig?”, och jag kan inte låta bli att fråga mig samma sak, i alla fall när det gäller Oscarsons ortodoxa inställning till icke-våld.

Oscarson berättar om hur en student från Konstfack konfronterar henne när hon är inbjuden som föredragshållare. Hellre en klimatdiktatur än att jorden går under, det går inte att vänta, säger Konstfackstjejen. Oscarson svarar lite mästrande att visst är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin, upphöra att tänka och sluta försöka förstå våra meningsmotståndares tankar.

Jag kommer att tänka på Ken Loachs film Land och frihet, som handlar om spanska inbördeskriget och bygger på George Orwells bok Hyllning till Katalonien. I en av filmens starkaste scener har POUM-milisen precis lyckats befria en bergsby från fascisterna. De sitter och diskuterar strategi tillsammans med byinvånarna. I den internationella POUM-brigaden ingår bland annat Stalintrogna kommunister, trotskister och anarkosyndikalister, och alla dessa har olika syn på hur fascismen ska krossas. Kommunisterna, som stödjer Sovjets inblandning i kriget, säger att ideologin får vänta. Krossa fascismen först, först därefter kan vi skapa ett rättvist samhälle. Anarkisterna säger tvärtom. Om vi inte skapar ett rättvist samhälle här och nu går revolutionen om intet.

Rosa Luxemburg sade nästan precis detsamma, enligt Nina Björk i Drömmen om det röda – det är bättre att misslyckas och börja om än att bygga en revolution på att någon tar makten. Det måste vara arbetarnas revolution, hela vägen, hela tiden, annars leder den bara till ett nytt förtryck.

Det finns likheter mellan Oscarsons, Luxemburgs och anarkisternas syn på demokrati. De vill alla att det ska få ta tid, att demokratin går förlorad om inte alla får vara med och bestämma, trots att det är så förtvivlat bråttom. Men det finns också skillnader.  Om Oscarson vill ha samförstånd, vill Luxemburg och anarkisterna ha konflikt. Genom samtalet skapas fred, säger Oscarson, ur konflikten skapas förändring säger de andra.

Denna kritik till trots är Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? en angelägen skrift. Sara Granérs absurdistiska illustrationer och kollageartade rubriksättning gör sitt till. Jag gillar att Oscarson är så pragmatisk, att hon med sina metoder verkligen vill tala om för oss hur man kan göra för att skapa ett bättre samhälle. Det är en uppriktig krigsförklaring mot våldet och en kärleksförklaring till freden, som gör sig vackrast när hon citerar Sapfo:

Somliga säger en här till häst och
somliga en här till fots, andra säger att
en flotta är vackrast av allt här på den
svarta jorden

Jag säger att vackrast är det som vi älskar.
För var och en är detta lätt att förstå.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Metoder för ett bättre samhälle first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. “Jag slutar aldrig att förvånas över den mängd begåvade kvinnor det fanns i förkrigstidens anarkistiska och syndikalistiska rörelse och hur de har fallit i nästan fullständig glömska”, skriver Tom Karlsson som läst Skuggorna vi bär.

Skuggorna vi bär. Stig Dagerman möter Etta Federn i Paris 1947
Lo Dagerman och Nancy Pick
Norstedts (2017)

För omkring sjuttio år sedan besökte Stig Dagerman Etta Federn på hennes hotellrum i Paris. Dagerman var då en ung begåvad författare, journalist och anarkist. Han hade nått framgång med romanen Ormen, dramat Den dödsdömde och reportageboken Tysk höst. Nu var han med sin hustru Annemarie i Frankrike för att skriva reportage, i samma anda som i Tysk höst.

Annemarie var för Stig Dagerman ett fönster ut i världen. Hon och hennes föräldrar var tyska anarkosyndikalister, som hade tvingats fly undan nazister och fascister, från Tyskland till Spanien, Norge och Sverige. De hade varit i Spanien under inbördeskriget och kände många av tidens legendariska anarkister. För Stig, som var mera av en drömmare i det neutrala Sverige, var de säkert ett slags hjältar. Det var tack vare sin hustrus kontakter han lyckades åstadkomma reportagen i Tysk höst och det var också genom henne han kom i kontakt med Etta Federn.

Etta Federn hade också erfarenheter av att vara förföljd och flykting. Hon var författare, intellektuell, judinna och anarkist i Tyskland. Hennes böcker hade bränts av nazisterna och hon hade tvingats fly till Spanien, där hon var aktivt med i den anarkistiska kvinnorörelsen Mujeres Libres och verkade som lärare i flera skolor. Det var också där hon hade lärt känna den unga flickan Annemarie Götze. Efter fascismens seger i inbördeskriget flydde hon till Frankrike tillsammans med sina två söner. Den ena sonen dog som officer i den franska motståndsrörelsen. Själv levde hon fattig och isolerad i ett hotellrum i Paris, ibland tillsammans med den yngre sonen, som hade svårt att finna sin plats i det nya landet. Av Dagerman reportage blev det inte så mycket, men bekantskapen med Etta och hennes yngre son gav ändå uppslag till två texter. Capitaine Jean in memoriam är dels en hyllning till en fallen martyr, Ettas son, men också en anklagelseskrift mot medlöpare som nu hyllade motståndsrörelsens hjältar i skenheligt fosterländskt patos.

Den andre sonen kom att träda fram på ett helt annat vis i dramat Skuggan av Mart som är en grym och skoningslös pjäs. Ännu skoningslösare är den, då Dagerman uppgav att Federn och hennes söner var förebilder för personerna i dramat. Pjäsen handlar om en mor, Angelica, hennes son Gabriel och skuggan av hennes andra son, martyren och hjälten Mart. Det är den döde sonen som dominerar familjen och modern mobbar grymt den yngre sonen, som är närsynt, svag och närmast en antihjälte. Pjäsen slutar med att Gabriel gör revolt och dödar modern. Det är alltså inget vackert porträtt av den ”goda modern”  Dagerman visar upp och om det verkligen är Federn, som han flera gånger besökte och umgicks med, han har i tankarna är det ännu grymmare. Frågan är i så fall vem som i verkligheten var värst, Federn eller Dagerman.

Många årtionden senare möts Lo Dagerman och Nancy Pick i samma stad. Lo försöker komma närmare sin far, Stig, som begick självmord då hon var ett litet barn. Nancy söker sina rötter hos Etta, en av släkten totalt bortglömd kvinna. Nancy fick reda på att det fanns ett skådespel, där hennes bortglömda släkting stod som modell och hon blev nyfiken och lyckades få kontakt med Lo. Eftersom båda var skrivande människor beslöt de sig för att tillsammans tränga sig in i mötet mellan Stig och Etta och dramat Skuggan av Mart.

Problemet i deras möte, men också det som ger boken dess spänningspunkt, är att Lo är angelägen att försvara sin pappas grymma bild av Etta, medan Nancy vill se henne som en förebild.

Man kan alltså se boken som ett detektivarbete, där de två författarna har olika agendor och vill befria varsin misstänkt. Lo vill se Etta som den skyldiga, att hon var en grym mor och att Stig chockades av hennes beteende. Nancy vill däremot tona ned denna aspekt. I stället betonar hon att Etta visserligen kunde vara hård, men att Stig i sin ryggsäck redan hade med sig en moder som övergivit honom som barn, skildrat i romanen Ormen där det också förekommer ett modersmord.

Det är naturligtvis en mycket överdriven bild jag här ger av deras förhållande. Utgångspunkten är en biografisk läsning där de analyserar och utforskar omständigheterna kring skådespelet. För läsaren är det spännande att följa med hur deras jakt på material fortskrider. För svenska läsare är det kanske inte så mycket nytt som framkommer om Stig Dagerman. Däremot väcker nog Etta Federn nyfikenhet. Jag slutar aldrig att förvånas över den mängd begåvade kvinnor det fanns i förkrigstidens anarkistiska och syndikalistiska rörelse och hur de har fallit i nästan fullständig glömska.

Jag hoppas verkligen att Nancy Pick fortsätter sitt arbete med att återuppliva minnet av Etta Federn. Hon är värd att bli ihågkommen annat än som den onda modern i Stig Dagermans pjäs och en nothänvisning i litteraturhistorien.
Utifrån författarnas synvinkel och bokens premisser är naturligtvis denna biografiska tolkning intressant, men man kan ändå ifrågasätta dess större relevans. Skillnaderna mellan dramats Angelica och Etta är enorma. Snarare än att vara ett porträtt av Etta ser jag Angelica som en representant för efterkrigstidens Frankrike, där de tidigare medlöparna nu tog åt sig äran av antifascisternas kamp.

Om det inte hade blivit allt för tydligt, kunde han ju ha kallat modern Marianne, som är Frankrikes nationalsymbol. Den här kritiken kommer mera direkt fram i hans artikel Capitaine Jean in memoriam. På så vis skulle Skuggan av Mart främst ha illustrerat samma tema i dramats form.

Det är kanske inte i lika hög grad Los och Nancys inringande av mötet mellan Stig och Etta som ger boken dess värde. Snarare är det berättelsen om deras egna möten med, och utforskande av, andra människor på vägen. De skriver ledigt och underhållande, så att de lyckas hålla spänningen uppe. Författarna lyckas kanske inte bevisa vem av de misstänkta som är skyldig till större grymhet, men man sträckläser ändå boken med nöje och intresse. Personligen kan jag nog väl tänka mig att Stig Dagerman och Etta Federn tillsammans diskuterade pjäsens tematik och sina egna familjerelationer och problem. Naturligtvis kan Etta Federn ha varit nedbruten av sorg och framtidspessimism och blivit kall och grym mot sin son. Det kan vi inte veta. Likaså kan Stig Dagerman ha låtit sina egna traumatiska minnen av sin mor skölja över Etta. Det kan vi inte heller veta. Lo Dagermans och Nancy Picks spekulationer är ändå intressanta och gör boken läsvärd.

The post Jakten på Dagermans förflutna first appeared on Opulens.