MEDIESATSNING. Nästa helg går Opulens in i sommartider. Chefredaktör Stefan Bergmark tackar läsarna för denna vårsäsong och berättar om planerna inför hösten.

På fredag i nästa vecka är det midsommarafton och som traditionen bjuder går Opulens den dagen in i sommartider. Det innebär att ordinarie utgivning tar uppehåll och att vi nöjer oss med att publicera några sommarserier spridda över veckan. Under tiden utvecklar vi sajten och när redaktionen åter är på plats i augusti kommer vi presentera en bredare och innehållsrikare tidning än någonsin tidigare.

I våras genomförde Opulens den största förändringen hittills sedan magasinet sjösattes för fyra år sedan – en nyhetsavdelning. Sedan tidigare har vi ett brett utbud av reflekterande kultur- och samhällsjournalistik som recensioner, krönikor, analyser och essäer. Vi har hela tiden velat bjuda på såväl kvalitet som kvantitet. Nu har vi kompletterat den ofta längre och tyngre läsningen med snabba nyheter. Framförallt handlar det om att magasinet sedan i mars har avtal med nyhetsbyrån TT.

Satsningen handlar inte om omfördelning av resurser utan att vi vuxit och nu haft möjlighet att bygga ut. De unika, egenproducerade artiklarna har under våren varit lika många som tidigare men sedan har alltså en nyhetsavdelning tillkommit. Målet är att Opulens ska ta samma marknadsledande publicistiska position i kulturbranschen som Dagens industri har i affärsvärlden.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Opulens utseende och funktionalitet har dock inte följt med den nyhetssajt som vi idag producerar. Med den paus i ordinarie tidningsproduktion som sommaren innebär kommer vi koncentrera oss på att anpassa sajten till att spegla den dagliga tidning vi nu gör och i än högre grad kommer bjuda på från och med i höst.

Nu är det som sagt några dagar kvar innan magasinet går in i sommaren men detta blir min sista kolumn innan vi drar igång på allvar igen måndagen den 23 augusti. Läs gärna vinnarna i vårens novelltävling och våra andra sommarserier under tiden. För er som är fotointresserade så är också vår fototävling öppen till den sista juni.

Tack för alla glada och även mindre glada kommentarer under våren, engagerade läsare är något av det viktigaste för varje tidningsredaktion, och på återseende!

The post I sommar utvecklar vi nyhetssajten Opulens first appeared on Opulens.

GBG2001. För 20 år sedan, 14-16 juni, pågick det som gått till historien som Göteborgskravallerna. Opulens uppmärksammar händelsen med en serie artiklar. Idag med en dikt av Henrik Johansson.

Till kamraterna

Du kan träffa henne
sent om kvällen
på en sunkig krog
där sitter hon och snackar
mest för sig själv

Men jag minns
när hundarna jagade oss
och batongslagen haglade
när alla andra backade
och hon ledde mig bort
från tårgasen

och jag minns
hur hon stod kvar
när ingen annan
vågade slåss

Och jag minns vinsterna
flipparna och fylleslagen
hur vi firade nederlagen
med skit som ledde
till nya åtal

och när du nu skrattar
åt hennes diagnoser
åt hennes fyllesnack

kan du tänka på
att hon är den bästa kamrat
du aldrig har haft

The post Till kamrater first appeared on Opulens.

GBG2001. För 20 år sedan, 14-16 juni, pågick det som gått till historien som Göteborgskravallerna. Opulens uppmärksammar händelsen med en serie artiklar. Redan samma höst kurerade Natasja Börjeson en utställning om det som hände. Elin Stadenberg intervjuar henne om hur hon tänker idag om händelserna. 

Hej Natasja!

Skulle du vilja börja med att presentera dig själv, vem är du?

– Jag är hälften svensk och hälften rysk, numera forskare och lektor i miljövetenskap.

På måndag är det 20 år sedan Göteborgskravallerna ägde rum. Vad tänker du på när du minns tillbaka?

– Först tänker jag på den där termen, den skaver för mig. Jag kände redan då att den var fel och det känner jag fortfarande. Jag vet att man pratar om Göteborgskravallerna, men många av oss som var där pratar om Göteborgskatastrofen, för det var så vi upplevde det. Absolut, det var kravaller men de var en så enormt liten del av allt som hände.

– Det blev mycket samtal kring repression och våld efteråt, vilket är väldigt viktigt i ett samhälle, men själva anledning till varför många av oss var där glömdes bort och glöms fortfarande. Vi var ju där för att vi trodde på en annan typ av värld som vi ville diskutera och prata om.

Vad tog just dig till Göteborg och med vilka visioner kom du dit?

– Mitt tjugoåriga jag tänkte att samhället var fel, att det här kapitalistiska systemet kommer att vara slutet för oss. Det finns bra saker med globalisering men inte inom en kapitalistisk struktur, och en ojämn fördelning av ekonomiska resurser utarmar miljön på ett sätt som gör att vi inte kommer att överleva. Så jag skulle vilja säga att jag åkte dit för att uttrycka det på något sätt och för att träffa andra som tänkte som jag, men också för att lära mig, gå på seminarier och föreläsningar och bara för att ha roligt.

– Jag var ju så ung då, men jag var redan involverad i miljörörelsen och jämlikhetsrörelsen. Och du vet, man kämpar på i sina silos och även om man har lokala grupper och ett lokalt engagemang så kan det kännas ganska ensamt och övermäktigt. Så det var också en stor anledning till att åka dit, ett tillfälle att hämta kraft och se att vi faktiskt är många.

Du var på plats i demonstrationerna, hur minns du stämningen?

– Väldigt blandad, från början var den ganska peppig och förväntansfull. Men jag var där när kravallerna började, jag bodde på Hvitfeldtska när ringen av containrar slogs runt skolan. Vi satt ju där jättelänge och under de timmarna förändrades stämningen. Många blev rädda, andra blev arga, vissa kände mer att vi måste samla och organisera oss. Sedan såg jag på håll att det uppstod några sammandrabbningar, mellan poliser och svarta blocket gissar jag, och att en del av demonstrationen började plöja ner för Avenyn. Efter det blev handlade det mest om att försöka få koll på läget, vad händer? Behöver jag vara rädd? Var ska jag bo nu?

– Det är en jättesvår fråga för stämningen ändrades så himla mycket och man var hela tiden på tårna.

Vad tänker du, hur kunde demonstrationerna mynna ut i dessa våldsamma upplopp?

– Jag tror att folk blev förbannade. Det finns ju jättemånga olika delar av vänsterrörelsen, en del är mer pro våld än andra. Så om människor blir tillräckligt provocerade, blir inlåsta, häktade eller hundbitna, så är det klart att det finns de som kommer att agera med en jättestor ilska.

– Vi var där för ett möte, det skulle vara en dialog och så får vi hela tiden höra att det är vi som är problemet. Det blev som ett bevis på att det inte gick att lita på systemet och då reagerar ju folk väldigt olika på det. Jag kan inte svara på varför polisen reagerade som de gjorde, jag försöker läsa och minnas, men det blev så mycket ord mot ord. Vi var ju mest bara unga människor som bodde på en skola för att gå på seminarier om globalisering underifrån.

Du kurerade en utställning om det som hände i Göteborg 2001, på Kulturhuset i Stockholm samma höst, vill du berätta lite om den?

– Absolut, det kan jag göra. Vi kom hem därifrån och folk tog det som hade hänt väldigt olika. Många var knäckta, andra var arga, ytterligare några kände att de hade gett upp. Men jag var superfrustrerad över den enormt ensidiga bild som kablades ut i media. Jag kände att jag måste göra vad jag kunde för att nyansera den bilden. Vi måste visa på att vi inte bara var ett gäng våldsverkare utan att vi var jättemånga som hade samlats för att vi faktiskt ville saker. Vi måste också komma ihåg vad som hände och vad det kan leda till framöver. Om vi redan nu har poliser som skjuter demonstranter, vad händer nästa gång?

– Vi blev en grupp och tack vare olika kontakter var det möjligt att ha utställningen på Kulturhuset, som sedan turnerade med riksutställningar. Men den blev så himla mycket mer än vad vi trodde, en samlingsplats för folk som hade varit där. Många kom dit för att prata med andra, letade efter sig själva på foton, mammor hörde av sig och ville leta bevis på att deras söner inte hade varit där polisen påstod att de varit. Som ett terapeutiskt rum.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vad bestod utställningen av?

– Vi visade en film som Stefan Jarl skänkte oss, vi hade en fotovägg, någon hade terapivirkat gatstenar, vi hade ljud som spelades in bakom förstorade bilder och olika texter. Vi samlade in alla böcker som fanns och folk lämnade in diabildspel över vad som hände från att en person kom till att personen gick hem. Vi kallade det för en Myriad av subjektiva upplevelser.

Vilka ärr tänker du att Göteborgskravallerna har lämnat efter sig?

– På individnivå skulle jag säga att det har lämnat enorma ärr. Många satt ju i fängslade och var häktade länge och blev väldigt uppskrämda. Jag vet inte hur det kommer sig men jag känner inte att jag fick några ärr på det sättet. Men för Antiglobaliseringsrörelsen, som den kallades då, eller vänstern, där lämnades det ärr. Den splittrades eller försvagades på många olika sätt. Mycket av det här arbetet har fortsatt på andra sätt men jag undrar ibland hur det hade sett ut om inte vänstern hade fått sig en sådan törn.

Vad var det som hände med vänsterrörelsen efter det här, hur påverkades synen på den?

– Jag tycker att synen på vänsterrörelsen alltid har varit ganska snäv, den är inte alltid så likriktad även om det finns kärnvärden som solidaritet, rättvis social fördelning, planetära gränser. Men synen på vänstern får ofta inte med alla nyanser och här blev den om möjligt ännu snävare. Det var som att vänstern reduceras till våldsverkare och det stämmer inte, det är klart att de elementen fanns men de finns ju överallt och har ingenting med det vi jobbade för att göra.

– Men det här var ju tjugo år sedan, vi fick ju också mycket upprättelse med Uppdrag granskning, filmer och folk som frikändes.

Polisen fick både ris och ros efter kravallerna. Jag har läst i en intervju där polisen själva har sagt att det inte fanns lika mycket kunskap förr kring hur de skulle hantera demonstrationer. Vilken är din upplevelse av det?

– Jag kan hålla med om att den var inte så bra, men jag ser inte riktigt att den skulle ha förbättrats. Man säger ofta att det saknas kunskap men där håller jag inte med. Det finns kunskap men många väljer att inte agera utefter det, utan går på vad de tycker istället. Säger man att det saknas kunskap så har man inte varit tillräckligt reflexiv. Det räcker inte även om det absolut hade kunnat vara så.

Hur började din bana som aktivist?

– Jag gick på Vår teater och blev kompis med någon som var med i Ung Vänster som jag följde med på ett möte. Sedan träffade jag någon där som var engagerad i en organisatorisk miljörörelse och upptäckte att de pratade om saker som jag alltid hade gått och tänkt på. Jaha man kan göra såhär, tänkte jag, kanske ockupera ett hus där det ska byggas en väg, och så vidare.

Hur påverkades ditt engagemang av det som hände?

– Jag har varit engagerad jättelänge men efter det här kände jag att jag inte orkade vara aktivist på samma sätt. Jag ville jobba på ett annat sätt och skolade om mig, nu forskar jag och undervisar om miljöpolitik, social rättvisa och pratar om hur synen på de här frågorna har förändrats. Forskning är ju samtidigt ett aktivt arbete, man bedriver något slags utvecklingsarbete med olika aktörer. Jag är inte aktivist men jobbar inom andra strukturer och tycker fortfarande att solidaritet är viktigt och att vi behöver leva inom planetära gränser.

Vad var det som gjorde att du inte orkade?

– Repressalierna var så enormt hårda, jag kände att jag ville jobba för det här men inte så konfrontativt som det hade blivit. Det var ju ingenting som sa att det skulle fortsätta att vara så, och det var ju mycket så på toppmötena, men det var inte min metod. Jag orkade inte bråka, jag ville arbeta inom andra forum och engagerade mig inom Naturskyddsföreningen, mer inom redan existerande formella nätverk och en annan typ av folkrörelse.

– Sedan kan jag tänka mig att det också påverkade mig att få jobb och barn och fler ansvarsområden. Eftersom jag har möjlighet att jobba med de här sakerna i mitt arbete så kanske jag inte heller har samma behov av att vara aktivist, eller tid för det. Så kan det också vara.

Vad tycker du är viktigt att vi uppmärksammar på måndag och tar med oss från händelserna i Göteborg?

– Jag tänker att det är viktigt att komma ihåg att det har hänt så att det inte händer igen. Det var ju väldigt mycket polisbrutalitet och politiska rättegångar, man får inte glömma det. Det säger någonting om hur vår demokrati mår.

– Det är också viktigt att vi uppmärksammar varför vi åkte dit från början, att vi fortfarande kämpar för det här och att jättemycket har hänt. Vi var ju där och protesterade mot IMF och Världsbanken, idag lyfter de samma saker som vi gör. De finansierar klimatprojekt och pratar om de stora riskerna med ekonomisk orättvisa. Så det har ändå hänt saker och det är viktigt att komma ihåg.

The post Helgporträttet: “På individnivå har det lämnat enorma ärr” first appeared on Opulens.

GBG2001. “Vemod är också vad jag känner när jag lägger ifrån mig boken. Både över Hilda och Kent och över en tid som flytt”, skriver Anna Remmets som läst Slaget om Göteborg. För 20 år sedan, 14-16 juni, pågick det som gått till historien som Göteborgskravallerna. Opulens uppmärksammar händelsen med en serie artiklar.

Slaget om Göteborg
Fotografier Per Englund
Novell Henrik Bromander
Dokument press

Jag var aldrig på demonstrationerna i anslutning till EU-toppmötet i Göteborg 2001 även om jag vid 16 års ålder som nykläckt socialist säkert både suktade och var lite för ängslig för att verkligen åka dit. Ändå känner jag nostalgi när jag läser och bläddrar i den nya boken Slaget om Göteborg med fotografier av Per Englund och en novell av Henrik Bromander.

Det var tiden för Attac, Reclaim the street och ett levande antikapitalistiskt EU-motstånd från vänster. Det var tiden när George W Bush sågs som ett konservativt hot (och kort därefter mycket riktigt skulle avancera till krigsförbrytare) och inte som en ”anständig” republikansk mysfarbror i jämförelse med den orangea farbror som skulle komma femton år senare. Bushs besök på mötet i Göteborg 2001 skulle kunna ses som en kulmen på denna epok, även om detta såklart kan vara en efterhandskonstruktion skapad av vårt behov att skapa sammanhängande historiska narrativ.

Till detta samlades tiotusentals demonstranter för att visa sin avsky för kapitalism och högerpolitik. Även poliser hade kallats in från hela landet och snart stod Göteborgs gator i brand. En demonstrant skottskadades svårt och polisen omringade Hvitfeldtska gymnasiet.

Kort därefter inträffade elfte september och efter det var det istället den auktoritära högern som fick ny luft under vingarna.

Till tjugoårsjubileet av händelserna i Göteborg ger förlaget Dokument press, sprunget ur graffititidskriften UP, alltså ut Slaget om Göteborg. Efter Anna Hellgrens förord inleds boken med Henrik Bromanders novell för att sedan fortsätta med fotona som en då blott tjugoårig Per Englund tog. Det är en snygg bok, en perfekt coffee table-bok för den nostalgiska trettioplusvänster jag själv tillhör. Men den berör också djupare och lyckas väcka denna tid till liv även om min egen nostalgi säkerligen hjälper till.

Att bilderna på demonstranter och poliser med kravallutrustning är svartvita understryker känslan av en svunnen epok. Samtidigt känns de välbekanta för alla som någon gång har bevistat en större demonstration. Bilden på det belägrade Hvitfeldtskas skolgård är ödslig och spöklik.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

När man läser novellen är det lätt att förstå varför Henrik Bromander är känd för sin skarpa blick på olika sociala och socioekonomiska grupper. Upplägget är enkelt: vi får i två parallella historier följa demonstranten Hilda och polisen Kent före, under och efter demonstrationen. Hilda är ung och ingår i den autonoma vänstern och Kent är i novellens början en fackligt engagerad polis (kallad Röde Kent) som vill skydda ”vanligt folk” mot ”buset”. Han ska dock komma att gradvis radikaliseras till sverigedemokrat och anhängare av polisen Peter Springare.

Bromander fångar skickligt upp små detaljer både i de autonoma kretsarna och bland det ”verklighetens folk” som Kent anser sig tillhöra. I dessa detaljer är han så träffsäker att han gott hade kunnat skruva ner Kents utveckling till fullfjädrad sverigedemokrat. Detta då den dramaturgiska kurvan nu blir lite övertydlig. Han kunde även med fördel ha hoppat över den lika övertydliga tidsmarkören som en av novellpersonernas kommentar om hur fint det vore att ha internet i mobilen utgör.

Men det är små invändningar mot en annars rättfram och finstämd skildring av två människor som råkar befinna sig i stormens öga i Göteborg 2001. Den förutsägbara sammanstrålning mellan de två med tillhörande dramatiskt klimax som jag väntar mig uteblir. Istället tonar både Hilda och Kent bort i en lågmäld och vemodig avslutning.

Vemod är också vad jag känner när jag lägger ifrån mig boken. Både över Hilda och Kent och över en tid som flytt men som Bromanders och Englunds madeleinekaka för en stund givit mig tillbaka.

The post En perfekt coffee table-bok för aktivister first appeared on Opulens.

GBG2001. När vändningen kom så skedde 11 september-dåden. Kriget mot terrorismen med sin logik inleddes och omöjliggjorde att Sverige kunnat göra upp med den statliga repressionen, menar Nathan Hamelberg som ändå längtar tillbaka “till det Göteborg där en annan värld syntes möjlig”. För 20 år sedan, 14-16 juni, pågick det som gått till historien som Göteborgskravallerna. Opulens uppmärksammar händelsen med en serie artiklar. 

En av de mest svårprocessade erfarenheter jag har är det som kommit att kallas ”Göteborgshändelserna”, det vill säga all aktivitet och alla händelser som utspelade sig i samband med EU:s toppmöte i Göteborg från och med den trettonde till sextonde juni 2001. När jag skriver ”svårprocessade” menar jag inte att det är något olösligt trauma, utan att just minnesbilderna av de dagarna är kaleidoskopiska – än kommer det ena än det andra i förgrunden. Ena minnet är som ett polaroidfoto av en picknick, nästa är en roadmovie på väg i bil från Stockholm till Göteborg, ytterligare en är sjudande folkhav som är bland de största jag sett i mitt liv.

De bilderna blandas med panik, löpsedlar, chocker från ridande polis, det oupphörliga dånet från helikoptrar som surrar. Bilder av ungdomar som låsts in på avgränsade områden av polis, enstaka bekanta ansikten bland dem. Men också minnet av enorma och mångfacetterade förberedelser från en enormt bred flora av folkrörelser, ideella organisationer, partier, fackföreningar, miljökämpar, fredsaktivister och inte minst globaliseringskritiker.

Idag har det förflutit mer än tre gånger så lång tid sedan Göteborgshändelserna tilldrog sig som det förflöt mellan Sverige gick med i EU och att Sverige fick ordförandeskapet. Då var Göran Persson statsminister – sedan dess har det hållits fem val och Sverige har deltagit i militära operationer i Afghanistan, Kongo, Libanon, Liberia, Libyen, Mali, Nepal, Sudan och Tchad för att nämna några. Och just de internationella frågorna är kanske paradoxalt nog det som begravt EU-medlemskapet som nationell politisk fråga.

Även föregivet radikala människor fick erfarenheter som inte liknade andra.

Folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap hölls 49 dagar innan Sverige blev medlem; det var en fråga där det politiska etablissemanget nästan mangrant slöt upp på den ena sidan och hela samhällets politiska och juridiska apparat hade förberett sig för det utfall man förordade. Ändå röstade bara 52,3 procent för medlemskap. Med folkomröstningen förband Sverige sig till och med att ansluta sig till euron som valuta – när väl konvergenskraven uppfyllts, något de EU-medlemsstater som infört den gemensamma valutan struntat i. Protesterna i juni 2001 måste förstås i ljuset av den bakgrunden, samt att toppmötet gästades av USA:s president George W. Bush.

Det finns en skröna om att Zhou Enlai, kinesisk premiärminister 1949-1976, ska ha fått frågan ”vad anser du franska revolutionen ha för betydelse?” och att han svar ska ha varit ”det är det för tidigt att säga”. Sant eller ej, samma svar skulle kunna ges på frågan om ”hur har EU-toppmötet i Göteborg 2001 respektive protesterna kring det påverkat Sverige?”. Men något jag tror går att säga med säkerhet är att med de tiotusentals deltagarna i möten, protester, samtal och demonstrationer – kanske uppemot femtiotusen – så förändrades synen på alltifrån politiken, polisen, staten, juridiken och medier i grunden. Även föregivet radikala människor fick erfarenheter som inte liknade andra. Poliser manipulerade bevismaterial för att frikännas i rättegång och fälla andra, människor dömdes till fängelsestraff baserat på var de vistats vid givna tidpunkter och svenska massmedier gick in i en sensationalistisk psykos där det tog veckor eller månader för kritisk granskning av skeendena att infinna sig.

Just det sista gör att händelserna är så svårprocessade. Att samtidigt överblicka nätverk som bildades, slutsatser som drogs, modeller som övergavs, samförstånd som bröts eller nya, mer komplexa horisonter som uppenbarade sig när den era av toppmötesprotester som inleddes med protesterna kring Världshandelsorganisationens toppmöte sista november 1999 i Seattle gick in i en ny fas – att samtidigt överblicka det är något övermäktigt. Inte minst för att bilden av Göteborgshändelserna som kablades ut i massmedia i direkt var som ett hån mot de som deltog i möten, demonstrationer, mobiliseringar och manifestationer.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det enda som skildrades var kravaller, medan polisens repression, omringningen av Hvitfeldtska och Schillerska gymnasierna och tystnaderna om så mycket, från polisens nedslag på den demonstration som hölls mot polisvåldet lördagen den 16 juni, den faktoid som spreds om en ”tysk terrorist” som motiverade snart sagt alla frihetsinskränkningar, alla som skickades till Kviberg på löjliga misstankar, inskränkningen av frihet för journalister som faktiskt försökte granska vad som skedde, bemöttes med tystnad. Och det var för att positionera sig mot mediebilden som politiker gav rosor till polisen (trots alla frihetsinskränkningar), politiker längs hela spektrumet inklusive S och V gav opportuna hyllningarna och gjorde svepande avståndstaganden.

För den bredare allmänheten började bilden av händelserna vända några månader senare i och med alltifrån aktivisters arbete, Stefan Jarls och Lukas Moodyssons dokumentär ”Terrorister – en film om de dömda”, Erik Wijks böcker och reportage, Hannes Råstam och Janne Josefssons gräv i Uppdrag Granskning, stödarbetet för dömda, utställningar som ”Vem är den tyska terroristen?” som dokumenterade händelserna. När den vändningen kom i vad som får sägas vara en nationell traumabearbetning så skedde 11 september-dåden. Kriget mot terrorismen med sin ”you’re either with us or against us”-logik inleddes. Det gjorde att Sverige aldrig kunnat göra upp helt med vare sig den statliga repressionen eller den nya hegemoni som höll på att etableras. Det är en sorts metahändelse som påverkat oss alla, oavsett om man var i Göteborg 13-16 juni eller ej.

Men det smärtar extra mycket om man var där tror jag, det gör det i alla fall för mig. Ändå längtar jag tillbaka till det Göteborg där en annan värld syntes möjlig.

The post Sorgen för Göteborg first appeared on Opulens.

GBG2001. För 20 år sedan, 14-16 juni, pågick det som gått till historien som Göteborgskravallerna. Opulens uppmärksammar händelsen med en serie artiklar. Vi inleder med chefredaktör Stefan Bergmark, som själv demonstrerade när det begav sig, som här ger en personlig beskrivning av händelserna och samtidigt försöker hitta svaret på frågan Varför?

”Anarkister gömde vapen längs sin väg genom stan”. Efter en halvtimmes letande hittar jag det gulnade exemplaret i en av bananlådorna i vår källare. Kvällspostens förstasida utlovar ”bildextra” och läsning om ”gatukriget” på sidorna 2, 4, 6, 9, 10 och 11.

Det är 20 år sedan kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg men för många är mycket kring dessa intensiva försommardagar fortfarande ouppklarat.  Göteborgskravallerna blev i Sverige startskottet på en lång ökenvandring för den politiska vänstern vilken på ett internationellt plan också tvingades retirera efter nine eleven samma höst, då det efterföljande ”Kriget mot terrorismen” tog andan ur den antikapitalistiska globaliseringsrörelsen. Men kravallerna har också haft betydelse för tusentals individer på ett personligt plan. Man behöver inte lyssna på särskilt många vittnesmål från de som var i landets näst största stad dessa varma dagar för att den klassiska filosofiska frågan ”Vad är sanning?” ska infinna sig. För om det komplexa händelseförloppet finns det nästan lika många tvärsäkra berättelser som de som var där eller bara intresserat sig för ämnet.

På politiska evenemang och olika fester har jag under åren som gått träffat åtskilliga som närvarade, både folk som deltog i kravallerna och så kallat fredliga aktivister. Jag har skålat med såväl den demonstrant vilken dömdes för det längsta straffet efteråt liksom en polis vilken tjänstgjorde under våldsamheterna. Och så var jag själv i Göteborg den andra helgen i juni 2001 samt vid dess upptakt, polisbrutaliteten vid EU:s finansministermöte i Malmö 21 april samma år.

Det är om de senare händelserna rubriken i det där numret av Kvällsposten handlade om. Det var deras sanning men sanningen i bestämd form är ofta svårbevisad.

Om Malmösanningarna

Demonstrationståget tar plötsligt tvärstopp. Musiken från högtalarna på lastbilen längre fram tystnar och polismurens sköldmurar sluts allt tätare kring den bakre delen av demonstrationståget. Från en polishelikopter hörs en megafonröst: ”Det är polisen. Sitt ner!” Vi har vår femmånadersbaby och fyraåring med oss. Jag och barnens mamma beslutar oss för att föra ut barnvagnarna i en lucka i sköldmuren men polisen släpper inte igenom oss. ”Ni får skylla er själva. Ni har valt det här”. Det är den första aggressiva handling jag bevittnar denna vackra vårdag. Innan dess var det karnevalsstämning med blåsorkester, discomusik, gycklargrupper och jättelika papier-machéfigurer. Och endast polisens enorma pådrag med hundar, rustningar, hästar och helikoptrar hade fläckat den skinande vårsolen.

Telefonerna hemma hos oss gick varma den helgen. Klarade ni er? Vad hände?

Nu sitter fyraåringen tyst, sammanbiten och stirrar framför sig. Han är rädd. När grabbens bästis frågar varför polisen är så dum så blir jag ställd. Försöker undvika att svara. Senare den kvällen ritar fyraåringen en teckning. ”Dum polis tar snäll demonstrant.” Jag inser att han snappat upp en hel del av de vuxnas diskussioner under dagen, att han sett det som inträffat genom våra ögon för att på så sätt göra det otäcka begripligt.

Telefonerna hemma hos oss gick varma den helgen. Klarade ni er? Vad hände? Frågetecknen hopade sig men medias rapportering gav minst sagt en oklar bild. Vad var sant och vad var falskt? Efter att polisen omgrupperat så att miljöpartister och familjer längst bak hamnade utanför sköldmuren stannade jag kvar på plats för att se vad som utspelar sig bakom sköldmuren och för att intervjua polis, demonstranter och åskådare. Redan samma dag framträdde för mig en bild över hur och varför polisen med våld omhändertog runt 250 demonstranter. Min sanning.

Någon nära discobilen, vid den autonoma vänsterns svartklädda del av tåget, sprutade med en brandsläckare vid demonstrationens start. Eventuellt förekom där också någon smällare eller knallskott. En polishäst stegrade men inget våld förekom vid denna incident. En kvart senare ledde polisen in tåget på en gata som vi inte hade planerat att gå på och omringar där den bakre delen av tåget. Några ägg kastas och slagord skriks mot polisen. Inringade demonstranter bildar mänskliga kedjor. Passivt motstånd. Gandhi ler i sin himmel men polisen attackerar.

Det fanns alltså ingen för oss demonstranter tydlig anledning av polisen, som för övrigt uppträdde maskerade och utan synliga identifikationsnummer, att plötsligt ändra den tillståndsgivna marschvägen. Och fastän att en betydligt fientligare stämning rådde och ägg även hade kastats under en mindre demonstration på fredagskvällen valde man att endast slå till mot den större under lördagen. Att isolera en del av en större demonstration var kanske en betydligt intressantare övning med tanke på de massprotester som väntades till EU-toppmötet i Göteborg i juni, eller?

Mina misstankar skulle jag senare få bekräftad av en medarbetare till den radikala och oberoende nättidning vilken jag då var redaktör för. Yelah.net, som den heter, fick lite av ett genombrott i samband med kravallerna. Inte bara publikt utan också i mediebranschen. Martin Jönsson, journalist och medieexpert, skrev exempelvis i facktidskriften Media i fokus senare under hösten att Yelah under kravallerna skött sig bättre än de stora dags- och kvällstidningarna och haft en nyhetsprosa ”befriande fri från obekräftade rykten” och att ”anmärkningsvärt lite behövt korrigeras i efterhand”. Men givetvis valde vi också perspektiv och de ”fakta” vi påstod må ha varit noggrannare utvalda, kanske var vi framförallt sparsammare med dem.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Fredrik Persson, en av våra ideella reportrar men till vardags historiker, närvarade vid rättegången mot de Malmöpoliser som misstänktes för misshandel. Under den säger en av de åtalade: ”Vid genomgången var det hela tiden underförstått att vi skulle statuera ett exempel, visa inför Göteborg att polisen inte skulle tillåta något.” Han berättade även att styrkan redan innan demonstrationens avmarsch, innan incidenten med brandsläckaren, mottagit order om att förbereda omhändertagande av en större grupp människor. Dessa påståenden skulle också stärkas av polisens egen utredning.

Vidare kunde polismannen berätta hur hans piketstyrka under hela förmiddagen successivt hade omgrupperats allt närmare gatan i Malmö där polisen senare gjorde sitt ingripande. Han berättade även att styrkan redan runt 11.45, sex minuter innan demonstrationen ens hunnit avmarschera från samlingen på S:t Knuts torg, mottog order om att förbereda omhändertagande av en större grupp människor i korsningen Spångatan-Skolgatan. 11.45 var också det klockslag som åklagaren hävdade och enligt polisens egen utvärdering inkom de första rapporterna om ordningsstöranden först klockan 11.56. Trots detta har man från polisiärt håll tvärtom hävdat att demonstrationen leddes in på den gatan av misstag och att beslutet att ingripa togs först efter det att en rad våldsamma incidenter hade observerats.

Arbetarrörelsen och den unga aktivistvänstern stod till en början enade under den dramatiska massmediala cirkus som nu tog vid. I demonstrationsledningen för Malmö mot EMU ingick bland annat Asylgruppen i Skåne och Transportarbetareförbundets avdelning 12. När polisen slog sin järnring runt den bakre delen valde man att sätta sig ned på gatan för att i solidaritet vänta. Demonstrationsledningen kritiserade efteråt också polisen i två skarpa uttalanden. ”Detta kan inte tolkas annorlunda än att polisen hade förberett en fälla som syftade till att splittra demonstrationen”, skrev man bland annat.

Ovanstående beskrivning är sanningarna om den 21 april 2001 för mig, fakta jag tillskansat mig genom att själv på plats uppleva och genom att läsa och lyssna på andras berättelser. Men, som sagt, liksom vetenskap är politiska och journalistiska sanningar aldrig en ideologiskt neutral sak. Och jag kan givetvis inte kalla detta för objektiva sanningar eftersom händelseförloppet bygger på vittnesmål. Även om vi skulle utesluta att det från olika läger funnits dolda dagordningar, vilket vi inte med säkerhet kan, som lockat fram rena lögner så är många iakttagelser gjorda under stress och journalistiska ”fakta” från rättegången etc. kan dessutom bygga på missförstånd.

Om Göteborgssanningarna

”Det är något på gång vid Hvitfeldtska gymnasiet. Polisen håller på att omringa skolan men ingen vet varför”.

Det är av Mikael Wiehe jag först fick höra om det som skulle blir startskottet för det som gått till historien som Göteborgskravallerna. I egenskap av journalist sammanstrålade jag med honom kort efter det våldsamma polisingripandet i Malmö i april och i juni samma år dyker han plötsligt på mig där vid de sociala rörelsernas centrumplats i Göteborg, festivaltälten på Fritt Forum.

Vid varje enskild protest för globaliseringsrörelsen har det funnits en minoritet aktivister med en beredskap till militans. Det är inget att hymla om. Inte långt därifrån jag bodde i Malmö stod det under våren 2001 sprayat på en vägg: ”Polisen! Ni vann på Spångatan, men vi kommer segra i Göteborg”. Men hämnd är om än psykologiskt så inte politiskt särskilt intressant. I det avseendet är ansvaret för våldsutvecklingen intressantare. ”Den generellt största luckan är vad som hände på ledningsnivå – det gäller demonstranterna, i den mån striderna där överhuvudtaget var ledda, men det gäller framförallt polisledning och naturligtvis också politiker”, skriver författaren Erik Wijk i sitt analyserande slutkapitel av boken Göteborgskravallerna.

Under det massmediala tryck som rådde under våren 2001 började snart sprickor i enhetsfronten, den mellan den gamla arbetarrörelsen och den unga aktivistvänstern, synas. Inför protesterna och forumen, vilka skulle locka runt femtio tusen personer till Göteborg, splittrades aktivisterna först i två, sedan i tre olika nätverk. Och in i det sista tvekade LO om de skulle delta i protesterna eller inte. Ideologiskt sett hade de inga problem med parollerna. Men till slut kom ett krystat besked från Wanja Lundby-Wedin, att LO av tradition inte demonstrerar! Det hindrade inte att det i Göteborg dessa dagar skulle vimla av medlemsrekryterare i röda vindjackor med LO:s logga.

En symbolisk handling så vidrig att det än idag talas om den i aktivistkretsar.

Men även om alltså en bakdörr hölls öppen, att LO halvhjärtat deltog, så skulle några lokala sossar slå spiken i kistan för det nyvaknade samarbetet mellan den gamla arbetarrörelsen och den unga antikapitalistiska globaliseringsrörelsen. Sista söndagen, efter kravallerna där svensk polis skjutit skarpt mot demonstranter för första gången sedan Ådalen 1931, delade de inför mediernas kameror ut rosor till uniformerad polis, som tack för deras insatser. En symbolisk handling så vidrig att det än idag talas om den i aktivistkretsar.

Även om den skarpa kritiken mot polisens insatser i Göteborg, delar av den senare framförd av den så kallade Göteborgskommittén under ledning av Ingvar Carlsson, är berättigad så var händelseförloppet i juni betydligt mer komplex än under den mindre upptakten i april. Trots det har jag märkt att många i ännu högre grad än efter Malmöhändelserna menar sig sitta på sanningarna om vad som hände i Göteborg. Detta hänger kanske samman med att ställningstagandet, utpekandet av vilka som bär skulden, för många blev mer emotionellt färgad eftersom det i april inte var så mycket kravall som ensidigt våld från polisens sida. Men att ersätta bristande kunskaper med känslor är vanskligt. När ett sådant förfarande blir till utåtriktad politik kan vi nog sägas ha lämnat sanningssökandet för att istället syssla med det som kallas propaganda och det i dess negativa betydelse.

Helhetsbilden kan dock förstås benas upp i de enskilda våldsamheterna och beskrivas utifrån vad många vittnat om. I kronologisk ordning var händelserna dessa: Polisens omringning av Hvitfeldska gymnasiet där en del demonstranter hade sin förläggning, våldet och den materiella förstörelsen på Avenyn, reclaim the Street-festen med skottlossningen kring Vasaplatsen samt till sist nationella insatsstyrkans stormning av Schillerska gymnasiet.

Om en sanning som duger

Polisens containeravspärrningar kring Hvitfeldska skolan har av såväl protesterande organisationers som Rikspolisstyrelsens utvärderingar, liksom av Högsta Domstolen, angetts som den utlösande faktorn till kravallerna. Men ännu har inte Mikael Wiehes fråga fått ett tillfredsställande svar – varför? Givetvis har det framförts olika påståenden. Att polisen upplevt stämningen på skolan hotfull och att de iakttagit demonstranter som burit på hönsnät och stenar. Eller, som den göteborgska fredsforskare Hans Abrahamsson menar i sin bok En delad värld – Göteborgshändelserna i backspegeln, så kanske det var en av polisledningen och amerikanska Secret Service planerad fälla för att eventuella oroligheter skulle inträffa där och inte i närheten av president George Bush som besökte toppmötet den dagen. Allt enligt idén om att det är lättare att släcka en eld man själv har tänt. Detta är en teori som fler framfört, bland annat ett radioreportage i Studio Ett i P1 den 20 augusti 2001 där de också menade att liknande förebyggande tillslag gjorts av poliser vid flera andra globala protestmöten runt om i världen.

Nå. Vi kommer förmodligen aldrig kunna fastslå Sanningen eller Sanningarna om kravallerna 2001. Men en sak är jag tämligen säker på och det är att antingen fanns det ett reellt hot mot ordningsmakten, de gömda vapnen i Malmö, eller så fanns inget sådant hot. Och om vi bara håller oss till orsak och verkan tror jag vi bör backa till vapengömman längs demonstrationsvägen i Malmö. Den där som enligt min gulnade tidning skulle användas för ”flera attentat mot EU-toppmötet” och i ”ett regelrätt krig mot poliserna”? En mediebild vilken bidrog till den hätska stämning som ett par månader senare i Göteborg ledde till de värsta kravallerna i Sverige i modern tid, i vars rättsliga efterspel inga poliser eller ansvariga makthavare dömdes men som traumatiserade tusentals medborgare och som mer eller mindre tystade en ung radikal generation.

Jag ringde polisen några dagar efter den 21 april 2001. De sade sig inte veta varifrån media fått sina uppgifter och hade inte tagit några vapen i beslag. Detta kanske inte är en sanning i filosofisk bemärkelse men i skuldfrågan tycker jag den duger och för historieskrivningen är den väsentlig. Tills motsatsen bevisats.

The post Kravallerna och sanningen first appeared on Opulens.