LYRIK. Michael Economou har skrivit en dikt om en vandring i de öländska spåren av pojken Erik Johan Stagnelius. Diktens titel är hämtad från Stagneliusdikten ”Barndomsminne”.

Så här säger Michael Economou själv om intentionen med dikten:

”Jag har försökt skriva så romantiskt som möjligt i avsikt att fånga stämningar i och innebörder av skaldens egen diktning. För svårt? Kanske. Retro? Definitivt. Gammaldags? Möjligen. En dröm? Absolut. Romantiskt? Förhoppningsvis. 1800-tal? Nja.

I vilket fall har jag gjort så gott jag kunnat. Och jag hämtar stöd också hos förebilden och läromästaren Harry Martinson som skaldar så här i sin dikt ’Att verkligen våga leva’: ’Dröm gärna och helst vad tiden inte vill. Var otidsenlig framåt och bakåt.’ (ur Vagnen, 1960).”

O denna ljuva tid, av brist och besvär ej dunklad ännu!

                                                                                                      1/5-18/5 2025

(I)

Otidsenligt är det kanske; att vandra, tro

man kan hinna fatt sig själv i flydda dagar.

Men även det otidsenliga bär en mening.

Varför hör vi annars diktens tidlösa ton?

Och Stagnelius, i din barndomsblick vill

jag märka att du vågade möta andra tider,

ett utomvärldsligt balansstycke, så naivt

att ingen ska kunna se hur högt du nådde.

I Gärdslösa är du pojken med Guds lyra,

slagrutan som kan avlyssna själens jord.

Lever sådan kunskap kvar bara i spåren

av dig, vem kan längre se hav och moln

bli som ett träd, väckt i morgonens ljus,

oberörd av Kaos obarmhärtiga födelse?

Att tider flytt innebär inte att tider ändras

bortom ett möjligt saktmod: jag försöker

bortse från min tid, som vore den möjlig

att undfly om man går så sakta, så stilla

att man lyckas förstå vad fjärilar vill oss,

vad tysta träd säger oss med sin tystnad.

(II)

Dikten som faller på plats byggs cykliskt.

I återkomsten, bortom regn och fuktiga

kvällars slum växer slagkraftigt spår av

liv på drömmens brant, cykler av tankar

om poesin som ständigt förväxlar natt

med dag när ljuset i dikternas skuggor

faller på Gärdslösa, Skogsby, Löttorp:

by går till by när jorden smugglar skog,

äng, åker, sten likt kosmiskt stöldgods

över ön som tämjs av sitt revs andning

i havets stora lunga. Men ambitionerna

om att vara otidsenlig får tåla en törn:

kängorna skaver så illa att stämningar

blir sår, inte upplevelser: svårt att få liv

i stillheten inom sig, svårast att märka

hur världsträdet Stagnelius klättrar i

växer så oföränderligt att hans dikter

förråder honom som i lönndomens

änglastrofer av fattigmansguld, värt

sin vikt när löv blir ord, träd blir dikt.

(III)

Inte onda, goda andar värnar än idag

allt oförstörbart i den lekande pojken,

bejakad av blombinas tysta ljuseufori,

besjälad av vindens blomstriga törnen.

Och inte ens när himlarna virvlar i kaos

gör leken sig omöjlig: om krafterna står

sig slätt inför själ och växt tjuter stormar

lyckligt, som vore vind och hav ett ljus!

För den som vittnar inför Guds keruber

i dikt om smärtans ton som sträcker sig

bortom världen, i strof om fåglars flock

som i himlen tecknar tröstens signum,

är våren paradisisk på ön: O denna ljuva

tid, av brist och besvär ej dunklad ännu!

Jag vill ju i stroferna höra barnets glädje,

hur orden lugnar vuxensjälen i sitt kaos.

Tro på fadern ovan molnen, löd devisen.

Så glimtar dikterna till i grönskans oro:

i blommans sken väcks estetiken, väcks

den natur som rätar ut livet inom pojken.

(IV)

Jag vandrar flera veckor, otidsenlig ja, till

trösten som långsamheten ger – men vad

gör det om jag aldrig når fram om ändå

inget annat än det tidsenliga väntar mig?

Så i natten lotsar martallarna mig att hårt

törsta efter ljus ur det djupare livselixiret:

havets långväga brus våg på våg på våg

i all längtan efter närhet till fjärran strand

öppnar mig för vad som väntade pojken.

I stjärnor ovan hav; ja – i cymbalklangen

av allt interplanetärt idétrots, så bländat

av sitt evigt esoteriska kretslopp, ankrar

pojken sitt livssken när Karlavagnen flyr

Öland; och jag har svårt att förstå; nej –

jag kan inte reda ut tankevärldens ljus

i solarnas glans, i skönhetens hisnande

skuggfärd som pågår under vandringen,

överstigande mitt förstånd när dikterna

ändå gör mig häpen över att jag älskar

dem utan att pojken ännu fattar något.

(V)

Vid stenkorset på Gärdslösas kyrkogård

väntar han, bibliskt ren i sitt hjärtas ljus;

barnet som här söker med fingret efter

de dödas vakna tystnad på gravstenar.

Fåglar sjunger i kör, apostlarna lyssnar:

tonerna är överjordiska, så långsamma

att allt som levs i stillhet och saktmod

gör mig varse skönheten som ska väcka

dikterna, urminnes bejakande cyklisk ton.

Jag är framme: vandringen har lyckats

stilla mig bortom vandringens smärta.

Jag ser vad jag sökt, jag är mer himmel

än jord, hemligheter flyger inte längre

från mig: Öland bejakar sitt världsträd,

pojken klättrar mot sitt vuxna jags dikt.

Inte renad i själen, men i trötthet stärkt

av tron på det ljust sagda som det ljust

levande, tar jag till sist farväl av pojken.

Ingen vet, viskar han, vem man blir en dag.

Blott ett evigt är säkert: barnet man var.

Not: Läsare av Stagnelius dikter ska i strof tre märka att jag kommunicerar mer direkt med skalden genom att låna och omarbeta några rader ur hans dikt Barndomsminne (från omkring 1818). I denna strof finns för övrigt fler anspelningar på andra Stagnelius-rader.

The post Dikt om Stagnelius av Michael Economou first appeared on Opulens.

DIKTER. I dag kan vi presentera ett urval dikter hämtade från Michael Economous aktuella diktsamling ”Öar börjar och slutar i havet – Dikter från Hven”.

Dikterna i Michael Economous aktuella diktsamling ”Öar börjar och slutar i havet – Dikter från Hven” (CKM förlag, 2025) speglar såväl nutiden som ön Vens dåtid. Det kan till och med röra sig om över tusen år gamla verkligheter.

Michael, i din nya diktsamling är det förflutna starkt närvarande. Hur ser du på förhållandet mellan vår nutid och historien? 

– Frågar man AI om värdet av historia och flydda tider, av hällristningar, stenyxor och runor är svaret så standardiserat att man nästan omedelbart förlorar intresset. Men det opersonliga är förstås inget förvånande; snarare är det symptomatiskt för vår tids oförmåga att förundras över att allt som hör till det förflutna faktiskt kan upplevas som angeläget. Och levande.

Som poet tar du i boken läsaren med på en resa i ett tidsflöde. Kan du säga något om dina intentioner?

– Det är som om det där flödet av tid är något som ständigt pågår och därför får hällristaren samsas om utrymmet med konstnären. Poesin kan i bästa fall (läs: bättre än AI) belysa runtecken, ödekyrkan, Tycho Brahe samt några hvenska människoöden.

Varför Hven?

– Om du syftar på stavningen, alltså gammalstavningen, så vill jag betona öns släktskap med hav och himmel (heaven). Samt, varför inte, historien? Men om du undrar varför jag valt Hven som dikternas utgångspunkt, så är det för att ön länge fascinerat mig. Platsen i Öresund har ju borgat för att såväl världshistorien som litteraturhistorien påverkat. Slaget vid Svolder år 1000 kan ha utspelats nära ön, danskars och svenskars kamp om herraväldet, judiska flyktingöden… Till och med Shakespeare var medveten om öns existens. Tycho Brahe lär vara Prospero, trollkarlen, i Stormen. Många framstående konstnärer har också attraherats och lockats till Hven.

Är det något särskilt Opulens läsare bör känna till angående de utvalda dikterna?

– Nämndemansgården i urvalets del I är centrum för Hvens livaktiga hembygdsrörelse och i del II framgår konstnärernas anknytning till ön bara i avslutande af Klint-dikten (se inledningscitatet!). Vad gäller stockholmaren Gustav Rudberg, för konstälskaren också känd som Spanien-Gustav, var han många år verksam på ön, medan Carl Fredrik Hill ofta besökte Hven, under sin långa sjukdomstid i systerns sällskap.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Michael Economou

Ett urval dikter, hämtade ur

Öar börjar och slutar i havet      Dikter från Hven

                                                                                  (CKM förlag, 2025)

I

FLINTMÄSTAREN ÄR INTE DÖD

Inte sjunger sädesärlan för flintmästaren.

Inget tyder på att världen söker honom.

Inte följer någon spåren av hans liv.

Hantverket är bortglömt och nonchalerat,

förpassat till en skalle utan ögon.

Det ser ju idag ut som om käkens betsel

av ogräs skymts av evinnerliga tider!

Men plötsligt – i en vindil från havet

blottläggs själva konsten, innesluten

i en häpnadsväckande gåta.

Några pilspetsar, vassa benskrapor

och halvfabricerade flintyxor har flera

tusen år inväntat ljusets ögonblick

som i sin gränslösa öppenhet

lyser upp seklernas samtal.

Jord blåser bort från marken,

väcker flintmästarens själ.

Tider är med ens levande,

inte längre förstenade!

Ändå är flintans sken inte överlägset

vårt sken, men föremålen gör

flisor av vår egen förträfflighet:

tveeggat avskrap riktar spetsen

mot all vass hybris som får oss tro

att flintmästaren aldrig varit i liv.

Till och med sädesärlan ska kvittra

i musiken av sitt misstags toner.

*

HÄLLRISTARENS SJÄL ÄR VÅR SJÄL

I sin frånvaro lever hällristaren

som om han aldrig blev klar

med dagsverket som når oss

likt ristningarnas resumé av

vad som var föreställningar och barbari.

Vi ser honom inte, men känner

magin i vidden av hans tro på jorden.

I handen håller han vår nyfikenhet.

I bröstet andas en omistlig framtid!

Hällristaren ligger ner, vänd mot sin puls

som om han ännu lyssnar på livet –

och inte på döden som pågår

fastän vi har svårt att tro att ljudet

av arbetet som utförs på klipphällen

någonsin ska kunna upphöra.

Skallen är ju täckt av seklers jord.

I historien skymtar okända skepp

som ska försvinna vid horisonten.

Nära är långt borta, men avståndet

krymper i takten av vårt försök

att nå in i hällristarens själ.

Världen växer ett ögonblick i sänder

för att seklerna ska återuppstå,

bli en värdigare tid inom oss.

Och i hällens värld ska bilderna

evigt måla: Skriv oss, glöm icke.

*

RUNORNA FÄRDAS GENOM SEKLERNA

I skaldekonsten var jag inte den främste.

Lust och liv och ljus gavs av runan

som lät stenen mjukna mer än mossan.

Och runan var ju också rak som ryggen

min – den blev poesins vapendragare,

lika häpnadsväckande som drömmen

om barnet vars första ord

löd “Goddag ljuset.”

Just det barnet såg mig, viskade mer

i mitt öra: “Träd ur ditt huvud,

se undret du är”. Sedan tystnade

det många år tills jag blev barnet.

Märklig förundran!

Barnslig förundran!

Tyngdlös förundran!

Obegriplig förundran!

Undflyende förundran!

Svårformulerad förundran!

Men motsatsen är värre, en glosa

utan integritet, framtidens taggtråd:

det enda som växer då är cement.

Konsten jag lärde var alltså runans.

Tecknen lät jag sprida på öns stenar

med hjälp av det barnet.

Vi trevar oss genom seklerna.

Runor för färden vittrar inte.

*

NÄMNDEMANSGÅRDEN

Röster ur döden talar varje natt.

I skjutsstallet står hästdroskor

och bidar sin tid: grusvägarna

saknar öns långsamma resenärer.

Mörkret stillar sig kring gåtor.

Gården glänser, spröd som raps.

Avslutade liv söker överlevnad.

Den som vill röja sin olevda stig

lägger färdleder åt sina berättelser.

Kyrkogården är inget slutkapitel.

Så skriver de döda in sig i ljuset

av sitt finstilta förflutna; röster,

som läckta ur ett blekt, ångrat

testamente, trotsar tystnaden

för att bejaka vad som växer

i drömmar, närda av den tid

som söker sin levande ton.

Gården gör sig redo för avfärd.

Man vet när klartecken ges.

Rösterna färdas snart i ljudet

av droskor på väg, då världen

sakta vaknar likt lysmaskar

inifrån de mörka horisonter

som ger sken av att återfödseln

är möjlig i det gryende ljuset.

*

VAD BÖNEN I ÖDEKYRKAN INTE VILL

Bönen vill inte, Herre,

att du ska stensätta din själ

för att överleva oss. Bönen vill,

Herre, att din röst ska nå

den som inte får sina bördor lättade

av katedraler. Högmodet, Herre,

högmodet är den ruin

till vilken ingen går.

Bättre lyssna till fågelsången.

Den är tillräcklig som evighet.

Dess musik hörs som miraklet

i att du finns, Herre, stämd

av det universum

som bejakat dag och natt

i tonen av din levande rymd.

*

DRÖMMEN

I drömmen uppenbarar sig ett skepp

på himlen ovan Hven

och släpper sitt ankare

i ljusgläntan invid öns högsta krön.

Som om färden avslutats

i naturens tidlösa hamn,

synlig överallt på den plats

där Tycho Brahe förstod sig på

supernovans ljus i Cassiopeia,

lämnar fjärilar skeppet för att försäkra sig

om det illusoriska i färg och horisont.

Inget finns till för sin egen skull.

Inte ens sjömännen som klättrar ner

längs skrovet för att lossa ankaret

som fastnat i ljuset, vågar

störa fjärilarna i denna dröm.

Och vind och färg och tid som ankrat

på fjärilarnas vingspetsar fyller oss

med tillförsikt: ljuset från vingarna

kan ju aldrig skiljas från drömmen!

Samspelet gör varje fjäril till en lätt resenär

i vår värld, tystnadens gungflyn

som sjunger för vårt behov av att avstå.

Och tillståndet i vilket vi bärgas för att bli

de drömmande människor vi är

är tänkta att vara, gör att vi alla

måste gå ombord på skeppet

som snart ska likna ett större gungfly,

på flykt undan mörka horisonter.

II

GUSTAV RUDBERG SÖKER LJUSET

I BÄCKVIKENS HAMN

Ett lätt majdis i tankarna: jag,

så ofta utnämnd till Spanien-Gustav

att man kan tro att Hven är

en ovidkommande värld, vet

att ljuset färdas fortare än kylan.

Värmen kommer inte lika fort.

Värmen är långsamma kärleksbrev

från havet: vågskvalpet längs kusten bidrar

till den känslan. Allt från världshaven

är ju en gnagande känsla av glädje!

Men skärpan som hjälpt mig så många år

bygger ingen hamn åt tålamodet längre.

Sakta sluter hjärtat sig, själen gömmer sig

i känslan av att något tar slut. Vad för slags

avgift ska stämplas på biljetten? Vad

kostar färden mellan seklerna som har

tidlösheten som sista hamn?

Jag kan inte svara. Jag anar inte vart världen

är på väg. Jag vet bara att diset dyrkar upp

ljuset i en sådan stillsam takt

att konst och kärlek

avkrävs mig lika långsamt.

Och att det snart måste vara hög tid

att inse varför hjärtat är ombytligt,

men inget hav, varför havet är ombytligt,

men inte stort nog att kalla sig ett hjärta.

*

CARL FREDRIK HILL GÅR PÅ VATTEN TILL HVEN             

                                                 (syster Hedda säger att Öresund har tillgång till

                                                   samma vatten som Atlanten)

Ge mig färg nog

att vara gammaldags.

Ge mig minne och blomma,

värld och Paris.

Ge mig tro

att gå på vatten.

Ge mig sundets hjärta

så jag får andas dess ångbåt.

Ge mig undanskymdhet!

Ge mej mig åter

så jag kröns Kung Konung.

Ge mig far och mor

så jag blir deras förstfödda barn.

Ge mig insikter

så jag ser horisonter.

Ge mig kärlek

så min själ försonas.

Ge mig öns stigar

så jag kan gå in i mig själv!

Ge mig evigt Guds hand

så jag inte är ensam i himlen.

Ge mig fyra utsikter

så jag får se mig själv.

Ge mig stenbrottets muller

så jag hör stenars själ.

Ge mig ögon åt syster Hedda

så hennes blick kan måla mig!

Ge mig konst åter

så jag är Carl Fredrik Hill.

Ge mig tron på oljefärgerna

så jag blir Guds ensamhet.

Ge mig havet runt Hven

så jag når Luc-sur-Mer.

Ge mig cigarrer och absint

så jag minns caféöknarna i Paris.

Ge mig korsfästelsens stigma

så jag blir blod åt vindarnas Kristus.

Ge mig Hvens sommarnöjen

så mitt liv alltid festar!

                                           (syster Hedda säger att man inte kan bada i samma vatten

                                           mer än en gång)

*

 HILMA AF KLINTS VISION

                                                             Den plats som vi bestämt i Öresund skall begagnas för att

                                                             uppbygga den kyrka som blir den första i Sverige som

                                                             kommer att utföras i en ny riktning.

H a K., 31/3 1931

Sent i mars 1931

flyttar templet in i min ateljé.

Det andliga är så väldans stort,

men det heliga får plats i min vision.

Bara jag kan vara platsen.

Över templets gryningsgula väggar

projicerar jag tanken

på att det enda

som är störst är Gud.

Hven är en ellips sedd

genom teosofins rymd.

Templet är framtid nog

att möta världen

i den gudomliga fullbordan

som kallas evighet.

Där vakar en röst inom mig.

Rösten vill inte vara stilla.

Jag är dess tempelgård

med en tystnad

som ber mig lyssna.

The post Lyrik: Nya dikter av Michael Economou first appeared on Opulens.

Poetens närvaro i förfluten tid är också en icke-irisk historia

LYRIK: Med utgångspunkt i ett möte med poeten en majdag 1989 gör här Michael Economou en djupdykning i Seamus Heaneys författarskap.

1. Heaney vid Ales stenar

En majdag 1989 ges jag den smått osannolika möjligheten att få ingå i ett sällskap litteratörer, besökande Ales stenar på Skånes sydkust. Den mest karismatiske av deltagarna, Seamus Heaney, vänder blicken utåt mot Östersjön. Där han ställer sig, liknar han förstäven på den långsmala farkost som gruppen utgör, nästan som ett systerfartyg till Ales 59 iögonfallande stenar.

Men nej, den bilden är inte tillräckligt talande. 

Efterhand antar ju irländaren helt andra konturer. Snart förvandlas en allvarlig och onåbar Heaney till en uråldrig stenstod, som om han var sprungen ur en så avlägsen och petriferad tid, att vi andra blir ovidkommande. Hans försök att förstå och bli delaktig i något vi andra inte ser utgör ett tyst drama, inför vilket vi inte ens är statister.

Vi är främlingar, fångna i vår egen tid och utan möjlighet att se bortom den.

Men Östersjön, som enligt Anders Österlings mästerliga dikt Ales stenar ”ensam vet, vad minnesmärket menar”, är överväldigande med sitt mäktiga panorama, vilket inte vill veta av någon gräns mot himlen. Toner från lärkor, bländande kolorit från gula rapsfält. Högt upp i skyn tecknar måsar ystra kritstreck som för att markera att sällskapet anammat en alltför seren stämning. Gällt och skrikigt, för att inte säga skojfriskt, understryker fåglarna sitt budskap. Men ljuset spelar tärning med dem och vinner i kraft av all sin prägel på hav och land, himmel och horisont. Snart ger måsarna helt enkelt upp och låter oss vara ifred. Minnesmärket har ankrat bakom oss: Ales skepp ska ingenstans.

Östersjöns ljus gör oss nu mer fascinerade.

Heaney fortsätter att skåda ut, och tycks mer och mer sjunka in i vad han söker utan att säga något och utan att ge sken av att vilja kommunicera. Är det ett skepp mer imponerande än Ales stenfarkost som han söker med blicken?

Vill han få liv i ett förflutet som inte kan vara levande annat än i gamla epos av sådan uttryckskraft att inget i vår tids litteratur kan konkurrera?

2.  Ale-dikterna

En mild och vänlig försommardag vid dessa skånska breddgrader är så paradisisk att man frestas tro att en gudomlig estetik bejakat platsen. Den internationella poesifestivalen i Malmö är avslutad, deltagarna har bjudits ut på exkursion. Trots att en uråldrig sommarhymn spelar i det vackra vädrets ljus, vilket i sig kunde vara poesi nog, ombeds Lasse Söderberg läsa ovan nämnda dikt, Österlings Ales stenar. Efter att poesifestivalens general reciterat skåningens rader går sällskapet fram till stupet ”mellan hav och himmel”. Alla hänförs och står tysta en lång stund som i andakt. Det outtalade ämnet är framtiden.

Olika ska ju ödets lotter i sinom tid falla över deltagarna. Själv kommer jag framgent att ingå i de anonyma författarnas skara. Det är alls inget plågsamt. Man måste med tanke på var i världen man lever kunna tänka sig själv lycklig, vad livet och karriären än har i beredskap. Den djupare meningen med litteratur handlar också om annat än att ges uppmärksamhet. Ens textvärldar kan ju äga liv och värde bortom tv-soffor, tidningars recensionsutrymmen och litterära prisers guldglans.

Glädjen över att ha fått delta i detta illustra sällskap litteratörer är i vilket fall intakt ännu trettiosex år senare.

Men vad ingen av deltagarna då vet är att Nobelpris i litteratur väntar för två av de närvarande poeterna. Utöver Seamus Heaney ska också Tomas Tranströmer föräras utmärkelsen. Båda poeterna har i sitt skrivande tillgång till kraften i Österlings känselspröt för vad som en gång utspelades i det förflutna. Östersjön överger inte sitt förflutna och glömmer inte resenärerna som seglat förbi, och när en båt passerar ”i disigt fjärran” kan vi alla uppleva att ”tiden byter hälsningar med rummet / i seglens rörelse och blockens vila”.

Men Heaney tar plötsligt död på all grannlåt när han grymtar till för att sedan höja rösten så att ingen i sällskapet kan undgå vad han säger:

                  – No, no, no! This is kitsch, probably arranged by the tourist office in   Iiistad. Such a beautiful place is a lie, not a reality…

Man skulle kunna tro att platsens ande varit stum, och inte velat bjuda in Seamus Heaney till sin mer eller mindre exotiska magi. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Några år senare får jag nämligen veta att Heaney inspirerats till två dikter under besöket.

Här nedan den första av Ale-dikterna, som irländaren skrivit om platsen:

Skepp har förlist i jorden, så när du står

på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.

Du finner din plats igen och är nu

sista befäl på ensamhetens farkost,

lyssnar efter en köl under jord

likt en sovande plogbill. Du lämnar inte

din post bland dessa solstingsdrabbade stenblock,

solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,

bålverk för jordens skrov och dess tystnad.

När du sträcker på dig som kullens höjda öra

och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,

måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot

din hälsning.

                                                          (övers. Lars Håkan Svensson)

Den andra dikten är kortare och närmast haikuartad i sin stämningsmättade pregnans. Här först Heaneys engelska version, därefter en svensk översättning:

In May, in sunlight

the stone boat lies becalmed.

Larks

sing at the masthead.

*

I maj, i solens glitter

har stenskeppet ankrat i stiltjen.

Lärkor

sjunger vid mastens topp.

(övers. Michael Economou)

3. Åter vid Ales stenar

Tjugosex år senare, 2015, står jag åter vid Ales stenar, också denna gång i maj månad, nu som ciceron med anspråk på att kunna platsens historia. Inför ett sällskap människor från Ulster förväntas jag således fungera som en sorts kulturguide. Några nordirländare får lyssna till min uppläsning av Österlings dikt, och sedan till de två dikter, som Heaney fick inspiration till. Jag berättar också om irländarens åsikt. Vädret är gråmulet och präglat av en regntung sky, och får sägas vara eländigt mot varje besökare som inget hellre vill än märka att skönheten och platsens ande talar mer sant än ryktet om kitsch och turistarrangemang. Någon större respons på diktuppläsningen uppfattar jag inte. Tysta lärkor, nollställda rapsfält. Måsarna tycks bortflugna och skymtar inte ens i fjärran, Östersjön är stum. Ljuset har flytt sin kos och vi anar inte vart. Minnena från 1989 framstår som mer döda än levande. Ales stenar, i min översättning till engelska, bejakar denna gång knappt något i miljön. Stenskeppet har sjunkit ner i myllans hamn.

En dam tittar besvärat på mig och torkar sedan bort regnstänk från ansiktet. Jag får för mig att intresset är svalt. Poesin verkar inte vara betydelsefull för dessa besökare. Inte ens Seamus Heaney tycks väcka någon genklang.

Eller är det jag som gjort bort mig, läst orytmiskt och oengagerat?

Inne i bussen på väg tillbaka till Malmö inser jag att min förmodan är mer fördomsfull än sann. Nordirländarnas frågor om Österling håller länge fokus på Skåne och skånsk litteratur, innan de själva börjar berätta och vittna om sin kärlek till poesin där hemma.

Mister Hiiiniiii var respekterad och duglig, värd sitt Nobelpris.

Han började ju gå på jorden i Nordirlands historiska trakter. Litteraturens folk är på den gröna ön omtyckta, trots att de är katoliker och har lämnat Ulster. Många på bussen visar sig vara bevandrade i Heaneys biografi. Geografin vid Bellaghy, Mossbawn och Castledawson får på bussen snart mer liv än det omgivande skånska landskapet. Människorna har massor att berätta, poesin är levande inom dem. Min uppläsning och mitt engagemang hade uppenbarligen väckt liv i litteraturen inom dem.

Det sista jag får höra innan vi lämnar varandra får mig att häpna. Två dagar efter att Seamus Heaney gick bort i augusti 2013 skulle det spelas fotboll i Dublin när hemmalaget tog emot Kerry – inför 80 000 åskådare. Innan domaren blåste i gång matchen hölls en tyst minut för poeten, vilken åtföljdes av långa ovationer.

4. Heaney och historiens mylla

I Seamus Heaneys ”Dit man hör” (essäer, svensk utgåva 1996, övers. Leif Jansson), finns ännu liv i barndomen under tidigt 1940-tal. En liten pojke gråter, och vilse som han är i det lilla grönsakslandets ärtsäng bakom huset måste han kalla på sina syskon. Längre bort växer antropomorfa träd vars rotsystem och stamklykor lever, andas och viskar, inte för att skrämmas utan för att ge barnen en smula trygghet: grenverkens grönska är som världens stora ljus omfamnande och kärleksfullt. Upplevelser av mossmarker och mosslik, flintstenar och flintredskap, fossiler och fossilsmycken ges i essäerna sådana bejakande innebörder att det förflutna förvandlas till en levande nutid, bortom sitt ursprung i en försvunnen dåtid.

Inget har upphört. Det förflutna lever och pågår för att forma vad som komma ska. 

Grannkvinnan, gamla Anne Devlin, sitter på sitt golv, belamrat med grön säv. I Heaneys minnesbild fungerar hon ”som ett slags lokal sibylla, flätande säv och flätande in oss alla i denna ritualistiska livsföring.” Floran äger i barndomen religiös makt. Tron på och tydandet av tecken gör såväl olycka som lycka ofrånkomlig, varje människa är mer eller mindre härdad och styrd av ödestron. Alfer existerar, gör sig påminda i allt som händer. Man måste vara öppen för väsens närvaro. Skålgroparnas regnvatten i de stora stenarna äger ”naturligtvis läkande egenskaper”.

Ett svärd, hittat i markerna mellan skolan och sjön, måste ha tillhört vikingarna, eftersom barnen vet att detta ”nära nog mytiska folk” vandrat förbi trakterna tusen år tidigare. På en hylla i rektorns rum ligger ett fossil som en gång varit ett levande stycke trä, men Lough Neaghs vatten har genom metamorfosen utfört underverk för hållbarheten. I mosstrakterna bor enstöringen Tom Tipping som barnen aldrig ser, men pratar om på väg till skolan under morgnarna. Varje ljud från högt gräs, varje plötslig rörelse i häcken, varje trolsk rökslinga från huset inne i dungen gör honom mer mystisk och skrämmande än sann och levande. När som helst kan Tipping dyka upp i en skepnad som ingen kan föreställa sig annat än med hemska och farliga konturer. Rytmerna på gårdsplanen hemmavid rubbas inte av oväsendet från de amerikanska truppernas exercis och av bombplanens mullrande påminnelse om att ett större historiskt skeende pågår i det tidiga 1940-talets Europa. Gårdspumpen som ger vatten åt fem hushåll fungerar som den naturliga medelpunkten.

För pojken Seamus, som väcks till litteraturen genom skolans undervisning (Irlands myter och legender presenteras med ”våldsamt keltiserade illustrationer”), för ynglingen Heaney som en dag ska bli poet, utvecklas under dessa år ett memento med en långlivad innebörd: pennan som grävredskap för att komma djupt ner i historiens mylla:

Between my finger and my thumb

The squat pen rests.

I´ll dig with it.

                                                              (ur ”Death of a naturalist”, 1966)

*

Mellan fingret och tummen

vilar den trubbiga pennan.

Jag ska gräva med den.

(övers. Tommy Olofsson)

5. Vid Heaneys grav

Läsningen väcker reslust, och likt en pilgrim i behov av en större mening med livet, samt för att tillfredsställa mitt behov av att förstå poesins förutsättningar, far jag till trakterna som Heaney levandegör. Det är 2013, året då poeten går ur tiden.

Grevskapet Derry ger syn för metaforiken: ska man kultivera måste man gräva, ska man förstå måste man skriva. Även om ljuset signalerar grönt i alla tecken på att marken är odlingsbar och myterna levande, finns här också tillräckligt med karg, sträv gråhet för att man ska inse att hungern varit en bister realitet. Annat än hemska historier om farliga enstöringar och förbipasserande främlingar har skrämt de bofasta.

Vid Heaneys grav på kyrkogården utanför Bellaghy finns ännu ingen sten, bara ett enkelt träkors med texten Seamus Heaney 1939-2013. Hur orden ska formuleras på stenen står än så länge skrivet i stjärnorna, men mina tankar söker sig till kyrkogården utanför Sligo, där W B Yeats vilar. Gravstenens lika mystiska som uppmanande ord, Horseman, pass by, har inte precis åtföljts. Turistkitschen är besvärande, besökscentrat så välkomnande mot varje besökare att ingen bara kan passera utan måste stanna för att botanisera i bokhyllan och bland souvenirerna.

Är detta vad som väntar Seamus Heaney? Kommers och tingeltangel?

Kanske ska tanken inte skrämma poesiälskaren. Intresset för poeterna hålls vid liv, men blir man på kuppen nojig av turistindustrin är det inte värre än att det går att göra motstånd. Poesin kan levas och andas också där ytan framstår som mer väsentlig än djupet.

Orden, vilka året efter mitt besök ristas på stenen som ställs vid Heaneys grav, placerad bland andra Heaneys i vad som förefaller vara ett släktkapell ute i det fria, blir ett memento för alla poesiälskare med förstånd nog att skilja på verklighet och längtan efter större mening i densamma:  

                     Walk on air

                     Against

                  Your better

                  Judgement

Översättarna här i Sverige är inte överens: På trots / mot / bättre vetande / kan du gå / på moln (Tommy Olofsson), Vandra på luft / mot / bättre / vetande (Ole Hessler) eller Sväva på moln / mot / bättre / vetande (Leif Janzon/Ulla Rosén)? Heaney svävade dock inte på moln när han – i livet, inte i andevärlden – ombads förtydliga sig om orden som ursprungligen stod att läsa såväl i Nobelföreläsningen (1995) som i diktsamlingen ”The Spirit Level” (1996):

”I think that’s where the poetry should dwell, between the dream world and the given world, because you don’t just want photography and you don’t want fantasy either.”

6. Mastodontverk om Heaney

Det förflutna – det redan levda, skrivna och tänkta, ingår i vårt nu som en förutsättning för våra liv, vårt skrivande och tänkande. Självklarheten blir sällan så underlig som när man försöker få grepp om en människa som ägnade så mycket av sitt liv åt att vara närvarande i förfluten tid. Hjälp att förstå och bli lite klokare finns att tillgå. Patrick O’Driscolls intervjubok från 2008, ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney”, ett mastodontverk, går på djupet, men också längs ytan i poetens biografi.

Inte mycket sidsteppas: inga tankar eller reflektioner, ingen släkting eller kärlek, inget obetydligt eller betydande, ingen litterär influens eller konstnärlig påverkan, ingen samling eller översättning, inga karaktärsdrag hos hustrun, barnen eller kollegorna undkommer intervjuarens ambition om att presentera Heaney i helfigur. Det tar en lång stund – i bokomfång närmare bestämt utsträckt till 475 sidor – innan man får grepp om vad som kännetecknar Seamus Heaneys relation till sitt liv, sitt skrivande och sitt tänkande.

Boken har kritiserats, och visst – det kan liksom bli a little too much Heaney.

Men den storslagna idén med boken utgör ingen flirt med kulturen inom kändisvärlden, eftersom poeten har tillräcklig integritet och uppriktighet för att det mesta ska vara läsvärt. Svaren andas såväl självrannsakan som begrundan, tänkandet är aldrig av det lättsinniga slaget utan ständigt på sådana djup att porträttboken tillför värden, omistliga för läsningen av diktsamlingarna. Och som något än mer omistligt: man ges känslan av att Heaney haft förbindelselänkar till andra tiders liv, skrivande och tänkande.

Efter läsningen förstår jag bättre varför det var en möjlig närvaro av förfluten tid som Seamus Heaney spanade efter den där majdagen 1989, när han så länge tittade ut över den väldiga Östersjön. Min misstanke var kanske inte så tokig, som jag först fick för mig.

Kanske hoppades han verkligen att få syn på konturerna av Beowulfs skepp vid horisontens rand.

7. Omfalos

Omfalos, omfalos, omfalos. Det grekiska ordet för navel, och också den sten i Delfi som pekar ut världens mittpunkt, används av Heaney som en synonym till musiken som under barndomen hördes från den som hemmavid pumpade upp vatten med gårdspumpen. Tryggheten var i det närmaste total. Hönors kacklande under sommarhalvåret, till jul annat ljud i skällan när fasaner och gäss ska slaktas. Bob Cushleys kärra, dragen av en ponny. I fjärran tåget vid stationen i Castledawson. Grisar som grymtar belåtet på gårdsplan, grisar som skriar ångestfyllt borta vid slakteriet. Gårdspumpens kolv upp, ner, upp, ner, upp, ner: omfalos, omfalos, omfalos. Rytmen är vardaglig, dagar rytmiseras och tryggas. För den som inte ska följa i fårorna bakom faderns idoga arbete på åkrarna, blir steget dock långt ut till andra livsuppgifter.

Osäkerhet infinner sig när spaden omvandlas till penna. Med tiden mattas pumpens förmåga att skänka trygghet: omfal…os, om…fa…l…os…o…l…os…om…f…l…o…s…o… f… s… o… f… s…

8. Vergilius på Irland

När Heaney i början av sin litterära karriär kallar sig för Incertus är det inte enbart en signal om vilsenhet utan också en markör för det latinintresse som skolans undervisning väckt. Tjugotvå år gammal debuterar han med dikter i en studenttidning, men då behärskar han redan latin efter att ha tillgodogjort sig språket vid St Columb’s College i Derry. Heaneys översättargärning, vilken i viss utsträckning hamnat i skuggan av hans poesi och essäistik, trots att latinet och latinsk litteratur genomsyrar skapandet, är betydande. Vergilius själ tycks ha svävat upp från underjorden för att inkarneras i honom, liksom Dantes, samt från en grekisk kontext, Sofokles dito.

Det är således inte för inte som Heaney har kallats Vergilius på Irland. I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. I sista diktsamlingen, ”Human Chain” (2010), använder Heaney sig också av vergilianska erfarenheter för att i akt och mening komma åt sina minnen. Dikten Route 110, gestaltande en bussfärd längs en nordirländsk väg, är samtidigt en nedstigning i poetens förflutna. När bussbolagets inspektör vägleder passagerarna till rätt buss – den som Heaney ofta tar från Belfast till hemmet i Derry, är tjänstemannen också Karon, dirigerande skuggorna till pråmen som ska föra dem över floden Styx. Likvakan för grannen som drunknat i Bristolkanalen utan att han hittats väcker tanken på Aeneas drunknade rorsman Palinurus, som inte heller han begravdes. Postumt, i mars 2016, publiceras Heaneys sista översättning, bok VI ur ”Aeneiden”, vilken latinläraren på St Columb’s College hyllat och vilken Heaney börjat översätta redan 2006 i samband med faderns död och ett barnbarns födelse. Att tillägna sig Aeneas dödsrikespassage genom att översätta den får sägas vara ett värdigt sätt att gå döden till mötes och en lämplig final för en människa som tillbringat så mycket av sitt liv i närvaron av det förflutna.

Kärleken till latinet lär också ha varit levande ända in i det sista. Bara några minuter innan Heaney avled på sjukhuset, ska han ha nedtecknat två latinska ord till sin hustru: Noli timere (– Var inte rädd).

9. En lycklig poet

Den intresserade som inte vill nöja sig med ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney” och/eller poetens egna diktsamlingar och översättningar, rekommenderas en resa till Nordirland, där det i utkanten av ovan nämnda hembyn Bellaghy i dag finns ett litterärt museum, Seamus Heaney Home Place, i vars närhet också poetens grav är belägen.

Jag åkte själv dit några år efter mitt första besök, då museet inte var färdigställt, och kan intyga att en betydelsefull och givande programverksamhet bedrivs.

Nåja, viss kommers och visst tingeltangel är märkbart.

Men det främsta syftet är förstås att befästa poetens goda rykte världen över. Bland allt fascinerande och intressant som ställs ut och visas, ges i filmer också vittnesbörder om poetens personlighet och kynne. Ett specifikt yttrande från tv-skärmen har etsat sig fast inom mig. Michael Longley, poetkollegan och nära vän till huvudpersonen, han som Heaneys dikt Mitt eget Helikon är dedikerad till, yttrar några ord som frekvent hörs i en av salarna och som förtjänar spridning långt utanför museet: ”Seamus Heaney is the luckiest poet in the world of history.”

Jag vet förstås inte säkert, men har svårt att tro att man kan säga detsamma om så många andra poeter med en jämförbar ställning i världslitteraturen.

En lycklig poet? Vilken underbar paradox!

10. ”Beowulf”

När Seamus Heaney år 2000 för en publik läser ur sin översättning av ”Beowulf”, som på sina 3 182 rader gestaltar den geatiske prinsen Beowulf och hans kamp mot träskmonstret Grendel, kunde platsen inte ha valts med mer omsorg. Danska Lejre, utpekad som platsen för danakonungen Hrothgars så kallade mjödsal, ligger på Själland knappt trettio mil sjövägen från Ales stenar ovanför Kåseberga vid Skånes sydkust. Sagorna är knutna till en skandinavisk kontext, men ska ha nedtecknats i England; på British Library i London finns en bevarad handskrift från 1000-talet. I en översättning till vårt språk från 1914 återges färden på Beowulfs skepp så här arkaiserande vackert:

Sedan gick han ombord

att uppröra djupet, övergav Danalandet.

Vid masten fästes havsduken,

seglet med lina. Skeppet knakade;

ej hindrade vinden seglarens färd

hän över vågorna. Havsvandraren for

bort över böljorna, den fast timrade stäven

flöt med skummig hals över havsströmmarna,

till de kunde se götarnes klippor,

de kända uddarna. Driven av vinden,

trängde kölen upp, så att han stod på land.

(övers. Rudolf Wickberg)

1999 hade Heaneys översättning av Beowulfeposet publicerats, och den prisades året efter med prestigefulla Whitbread Book of Year Award. Ovan citerade rader återgavs i hans språkdräkt så här:

                                                       Then the keel plunged

And shook in the sea; and they sailed from Denmark.

Right away the mast was rigged with its sea-shawl;

Sail ropes were tightened, timbers drummed

And stiff winds kept the wave-crosser

Skimming ahead; as she heaved forward,

Her foamy neck was fleet and buoyant,

A lapped prow loping over currents,

Until finally the Geats caught sight of coastline

And familiar cliffs. The keel reared up,

Wind lifted it home, it hit on the land.

Heaney uppgav i en intervju att Beowulfs sjöresor till och från Danmark varit de mest njutbara partierna att översätta. Arbetet fick honom att glömma ansträngningen i och med att han blev närvarande och delaktig i äventyren: ”I was like an oarsman on the rowing benches, getting on with the job. I hadn’t to think of navigation, hadn’t to calculate or keep an eye on the stars.”

I såväl England som i USA fick boken stor respons, och snart bestsellerstatus.

Ja, det var verkligen inte så tokigt att tro att det var Beowulfs skepp – the wave-crosser, havsvandraren, som Heaney spanade efter den där majdagen 1989, då försommardagen blev så bländande att han inte vågade tro på äktheten i det vackra.

11. Det förflutnas krafter

Poetkollegan och före detta eleven, Paul Muldoon, slår huvudet på spiken när han i dokumentärfilmen Seamus Heaney and the music of what happens (2019) hävdar att för Heaney var saker och ting av intresse bara ”when it comes from beyond”.

Ja, bortom det synliga och konkreta finns världar som väntar på oss, bara vi gör oss mottagliga. I dessa världar, så som Seamus Heaney gestaltar dem, ingår historia och plats, död och födelse, myt och politik, verklighet och fiktion, sagor och sannsagor, överenskommelser, vilka ger en så stark pregnans åt dikterna, att dessa framstår som oavlåtliga tidsflöden, obegränsade i sina visioner och kontakter med något som i brist på bättre ord får kallas krafterna – the forces.

Seamus Heaney menade att han ofta kunde känna och uppleva det förflutnas märkliga krafter. Så exempelvis när han under ett besök vid Caldragh Cemetry, belägen på Boa Island (Nordirland), fick se den Janus-figur av troligt keltiskt ursprung som han sedan skulle dikta om i January God. Stenfigurens ansikten tittar åt årets två håll – det ena bakåt mot året som varit, det andra framåt mot året som människor har framför sig. På mitt fotografi här intill syns ett av ansiktena, och stenen gör ett starkt intryck på besökarna.

Det är för övrigt inte ovanligt att människor har djupt märkliga upplevelser i Irland/Nordirland. Den gröna ön är ett av de områden i världen som anses rymma många så kallade jordmysterier. Flera platser här har rykte om sig att ge ifrån sig stark kraftutstrålning. Irländarna är själva kända för att intressera sig för det spirituella, och gåvor som synskhet eller ett sjätte sinne är inte ovanliga. Heaneys dikt nedan, som speglar ett rikt mytologiskt medvetande, är inte lättillgänglig, och man måste förutsätta att poeten utgår från andliga föreställningar om djurväsen och gudaliknande varelser, vars betydelse mer eller mindre gått förlorade för vår tids människor.

Här så Januariguden:

Sedan fann jag stenmannen med två ansikten

På ett gravfält,

En guds blick, en muns slida, hjärnan

Ett vattnigt sår.

I årets våta gap,

Bestruken med färsk gyttja från sjön

Vacklade jag nära hans krafters makt  —-

Januariguden.   

Som bröt genom vattnet, mödomshinnan

Med sitt vida hjorthorn  —-

Vars spetsiga taggar

Ledde hans trogna andeväsen.

Den moderliga jorden, stenarna

Översköljda av varje våg,

De köttiga resterna, benens

Alv i varje grav.

                                                            (övers. Michael Economou)

12. Seamus Heaney – Hundra dikter

”Seamus Heaney – Hundra dikter” (2022), i svensk översättning av Tommy Olofsson, innehåller ett generöst och inbjudande urval, gjort av Heaneys familj (hustru och barn). På engelska kom antologin 2018, således fem år efter Heaneys bortgång. Men vad man vet, hade poeten haft tankar om att själv sammanställa en dylik volym.

”Hundra dikter” framstår som rik och fascinerande, i hög grad representativ för den poesi som är så omisskännligt jordnära och visionär, lantlig och universell. På svenska finns förvisso redan antologier och diktsamlingar – vilket Tommy Olofsson själv nog så riktigt påpekar i sitt förord, och vilka är ”av dramatiskt varierande kvalitet”. Samlingsutgåvan måste sägas utgöra en glänsande skatt för varje läsare som antingen redan lärt sig uppskatta, rentav älska nordirländarens diktvärldar, eller som vill göra sin första bekantskap med dem. Några kommentarer jämförbara med Olofssons lika utförliga som välbehövliga och intressanta mot slutet av ”Hundra dikter” finns mig veterligt inte i andra svenska utgåvor.

Boken inleds med klassikern Grävande, i vilken Heaney gör sig till ett med traditionen att gräva, även om han bytt farfaderns och faderns spade och arbete i myllan mot pennan och arbetet vid skrivbordet. ”Hundra dikter” avslutas med I takt med tiden, skriven två veckor före poetens bortgång och sannolikt också hans sista dikt. Den är dedicerad till ett tvåårigt barnbarn, och fungerar inte bara som urvalsvolymens mäktiga final, utan också som ett utsökt prov på poetik och arbetsmetod.

Energi, balans och utbrott –

när jag lyssnade på Bach

tyckte jag mig se dig om många år

(om fler år än jag får leva)

när du inte längre tultar omkring

utan är en vuxen och självsäker kvinna.

Jag håller jämna steg med

dina nakna fötter på golvet.

För länge sedan kände jag en kraft

komma upp genom vårt cementgolv.

Den kraften når din fotsula och häl

och jordar dig här i vårt hus.

Ett oratorium

skulle krävas för att beskriva dig:

energi, balans och utbrott

som leker för sin egen skull.

Men tills vidare smyger vi tyst

och försiktigt i takt med tiden.

Här märker vi hur Heaney parallelliserar tidsflöden genom att ställa Bachs oratorium och sin egen (höga) ålder mot barnbarnets nutid och framtid, vilket sammantaget samtidigt möjliggör ett unikt möte. Deras tête-à-tête blir på sätt och vis förevigat, paradoxalt nog i kraft av tidlösheten. Diktjagets stund på jorden ska förvandlas till minnen i barnbarnets livshistoria.

Tre av de mest gripande dikterna i Hundra dikter hör också till de mest älskade i Heaneys poesikanon. Jag har under läsningen av dem inte långt till tårarna, och det gör mig nästan än mer hängiven, hur paradoxalt det än låter.

Vad ska vi med poesin till om den inte berör oss på djupet?

Hemma mitt i terminen är ett poetiskt-mänskligt försök att hantera smärtan som kom sig av familjetragedin som inträffade då Seamus Heaney var 14 år gammal. Brodern Christopher omkom i en trafikolycka blott fyra år, och i dikten kallas Seamus hem från internatskolan för att tillsammans med familj och släkt ta ett sista farväl. Så här lyder Olofssons översättning, och jag utelämnar de fyra första stroferna:

/…/

Klockan tio anlände ambulansen med kroppen,

tvättad och lindad av sjuksköterskor.

Nästa morgon gick jag upp till rummet. Snödroppar

och stearinljus tröstade vid sängkanten; jag såg honom

för första gången på sex veckor. Blekare nu,

med en vallmofärgad bula på vänstra tinningen,

låg han i en kista, fyra fot lång, som i sin spjälsäng.

Inga skrapsår; kofångaren vräkte honom åt sidan.

En kista, fyra fot lång, en fot för varje år.

Förändringar är den andra dikten, som älskats och hyllats i Storbritannien som en av Heaneys förnämsta. Den är skriven till minnet av poetens mor, och utgör en hyllning till gemenskapen dem emellan. Heaney hade flera syskon, varför det var många om budet – det vill säga moderns kärlek.

Men när mor och son skalar potatis tillsammans frodas en närhet, som aldrig förr och aldrig senare. De två sitter inledningsvis tillsammans vid en hink, och när potatisarna ”plumsar ner i vattnet”, väcks de ur sina tankar. Då modern ligger på sin dödsbädd erinrar sig poeten den fina stunden då de skalade potatis:

/…/

Så när församlingsprästen vid hennes dödsbädd

tog i med pukor och trumpeter när han bad för henne

och några mumlade medan andra grät,

kom jag ihåg hur hon lutat sitt huvud tätt mot mitt eget

och blandat sina andetag med mina när vi skalade potatis.

Närmare varandra än då kom vi aldrig senare i livet.

Den tredje dikten, Mitt eget Helikon, som sagts ovan dedicerad till poeten och vännen Michael Longley, är ytligt sett en dikt om brunnars djup och innanmäten. Sista strofen lyder så här:

Att snoka i rötter och fingra med lera

och med Narcissus stora ögon glo i en källa

är under all vuxen värdighet. Numera

rimmar jag för att se mig själv och höra ekots skälla.

Vad handlar denna dikt om? Mer än om brunnars mörka innandöme och djup är det en dikt om mognande. Diktjaget pojken har blivit vuxen och berättar och intalar sig själv att konsten/dikten/skapandet tidigt sökte honom. Brunnen återger ekon från underjorden, titelns Helikon är en anspelning på musernas hemmaplan – berget Helikon. Inspirationen kommer nerifrån brunnarna, som ju möjliggör kontakt med underjorden.

Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar, skaldade en gång Johannes Edfeldt. Så att söka brunnars djup kan vara detsamma som att uppmärksamma såväl sin egen kallelse och mognad som de döda som gått före oss. Heaney har som sagt kallats för Vergilius på Irland, och det med all rätt. Likt romaren och kollegan har poeten avlyssnat ekon av människor som lämnat världen, bland annat i sin sista diktsamling, ”Human Chain” (2010).

I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. Att parallellisera tider, erfarenheter och minnesbilder är ett slags mytisk metod som Heaney använder sig av i flera dikter, märkbart i ”Hundra dikter”; ett mänskligt-poetiskt försök att genom närvaro i förfluten tid bättre hantera smärtan som vi alla förr eller senare drabbas av.

Så innebörden av Mitt eget Helikon är sannerligen representativ för vad Heaney ville och skulle göra med sin poesi. Detta gäller förstås också för mer ryktbara Tollundmannen, vilken givetvis finns med i ”Hundra dikter”, och vilken i tid och otid framhålls när det ska ges prov på Heaneys medvetenhet om svunna tiders betydelse för vår samtid.

The post Seamus Heaney – en odyssé i tiden first appeared on Opulens.

KLARGÖRANDE. Här följer ett förtydligande angående gårdagens två publiceringar.

I går publicerade vi två aprilskämt i Opulens. Dubbelt upp således, vilket kanske kan betraktas som okonventionellt. Vi håller fast vid traditionen på vårt vis, och detta trots att vi lever i en tid när många tidningar avstår från aprilskämt på grund av mängden falska nyheter som dagligen florerar. Vi vill emellertid varken avstå från humor eller satir i den mörka era som världen nu gått in i.

Michael Economou skrev en utförlig artikel om ett sensationellt brevfynd. Texten bjöd också på ett fiktivt brev med några oväntade vändningar.

Jesper Nordström skrev en fiktiv story om ett östtyskt elektronikföretag som på något magiskt sätt hade återuppstått och återtagit sin plats på marknaden efter att ha varit borta i årtionden.

Vi hoppas att våra läsare uppskattade dessa kreativa skämt.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

The post Aprilskämt i Opulens 2025 first appeared on Opulens.

STAGNELIUS. Författaren Michael Economou presenterar i dag, den 1 april, ett osannolikt brev med Erik Johan Stagnelius som avsändare. Brevet, vars äkthet inte är bekräftad, offentliggörs nu för första gången i Opulens.

Författaren Michael Economou presenterar för Opulens läsare ett smått osannolikt brev, vars avsändare är Erik Johan Stagnelius, vårt lands mest omtalade romantiker. Fyndet gjordes för många år sedan uppe på en vind i Kalmar, och det är först i dag – den 1 april 2025 – som brevfyndet görs offentligt. Äktheten är dock inte fastställd, men som framgår nedan har Economou inte haft anledning att betvivla denna. Kanske står litterära värden över frågor om eventuell äkthet, framför allt när så många människor i dag upplever världen som osann och vilsen.

I Stagnelius spår

Under många år har jag försökt närma mig Stagnelius med sådan tillbörlig respekt som ordskatten väcker i lyrikälskarens själ. När jag trott att jag förstått enstaka versrader, ibland hela dikter, passager i dramer och tankefragment, är det alltid något väsentligt som undgått mig. Kanske beror detta på att avståndet i tid varit för stort, min dyrkan för högtravande och min poetiska inlevelseförmåga alltför bristfällig.

Ämnet är förvisso svårt och krävande.

Jag har ändå ärligt och förutsättningslöst försökt närma mig skaldens tankevärldar, och ibland också tillbett Stagnelius som en litterär gud. Det jag kan förstå tröstar och stärker. Det jag inte lyckats få grepp om har jag ändå uppskattat. Man kan ju tycka om fågelsången utan att förstå vad och varför fågeln sjunger uppe i trädet. Picassos ord hjälper mig att beskriva innebörden av min totala hängivenhet.

Eller, om man så vill, min smått överväldigande dyrkan.

Mitt intresse har varit berikande och bland annat resulterat i två romaner, “Erik Johans minnen” (2013) och “Lorenzos gärning” (2014). Fakta och fiktion spelar i dessa volymer tärning om sanningen; somt har hos Stagneliusälskaren väckt anstöt, annat har föranlett ord om min kärlek och respekt för skalden. Kritiken har likaledes varit splittrad. En kritiker, Merete Mazarella (SDS), intog en obehaglig von oben-ställning och fann inget som helst av värde i romanerna. Att merparten av utrymmet i recensionerna upptogs av ett torrt redovisande av kritikerns egna kunskaper om Stagnelius var uppenbarligen legitimt. Andra kritiker var mer professionella och inkännande, ibland rentav smått hyllande. Men så där blandat blir det allt som oftast när man ställer ut sin beundran på en marknad.

Under arbetet med romanerna reste jag fler gånger i Stagnelius spår; främst i Kalmartrakten men också i och runt Gärdslösa på Öland. Här kunde jag insupa ett slags bejakande atmosfär. Här kunde jag ana konturerna av en levande Erik Johan Stagnelius, trots att hans stund på jorden – skaldens levnadsår skrivs som bekant 1793-1823 – är tämligen avlägsen.

Sensationellt fynd

Det var under detta arbete med resor och skrivande som jag fick vetskap om vad måste betecknas som ett sensationellt fynd – ett brev med Stagnelius som avsändare. Jag har grunnat och inte varit säker på om brevet ska göras offentligt, men efter att många gånger ha diskuterat med brevets ägare publiceras det här nedan för Magasin Opulens läsare. Av hänsyn till damen som gjorde fyndet uppe på sin vind i Kalmar måste jag vara diskret och kan därför inte offentliggöra annat än brevet i fråga.

Jag har rådfrågat språkvetare vid Lunds universitet och fått hjälp med att modernisera Stagnelius språkbruk. Avsikten har varit att inget ska försvåra läsningen. Enstaka meningsbyggnader, stavning och ett fåtal ord har därför förenklats och/eller förändrats. En hel textpassage tvingades jag dess värre utelämna. Om brevet är äkta eller falskt förblir oväsentligt när litterära värden står på spel. Stagnelius är så betydelsefull för vår litteratur och vårt språk att tvivel inte ska behöva formuleras.

Önskar någon läsare studera brevet med den ytterst vackra handstilen finns kopior. Det är i brevets ursprungliga form som äktheten kan avnjutas. Magasin Opulens kulturredaktör Clemens Altgård har min adress, och jag kan åtaga mig att sända kopior utan annan kostnad är portots.

Stagnelius brev

Bäste vän och bror, kusin och vitamin Wellin!!! Not 1.

Det är mer brännvin än vin nu. Mitt hjärta uppför sig som en rastlös resenär i mig. Jag är bliven rädd för att vara still och lugn. Min vänskap dock fortsatt omutlig, stark, fast och innerlig. Därför många av mina uppriktiga hälsningar till alla i vänkretsen.

Men att åter vara nyfiken och fråga om Amanda? Jag förtvivlas och upprörs.

Vad Ni vill tänka i Kalmar ska icke vidröra mig. Men era tankar gör det likväl, så som en vind i gränden rör vid en. Jag måste vara tydlig. Tror Ni ännu att Amanda är en kvinna Ni känner? Jag fnyser. Jag säger inget om vad för slags förakt som vaknar. Om kvinnan finns och är mig kär är min förborgade hemlighet. Lär er vad Beatrice betyder för Dante och vad Laura innebär för Petrarca. Att Bellman diktar om en bestämd och köttslig Ulla Winblad betyder inte att Amanda skulle klarat att bredbent i paulun tränga sig emellan två fyllbultar.

Ägna dyrbar tid åt dyrbara frågor!

Kärleken vill oss annat än kroppslig förening mellan man och kvinna. Amanda är min, ingen annans! Amanda finns i mina dikter för att filosofin behöver en väglederska. En kvinna med såväl Jordisk som Himmelsk tillhörighet. Amanda existerar inte för att jag behöver en musa. Tillåt mig återigen att fnysa! Dumheter är dumheter varifrån de än kommer. Också i Kalmar susar dumheter värre än vinden i gränderna.

Schlegels Berlinföreläsningar röjer bättre väg än Bror kan ana. Tysken säger att avpoetiserings tid är förbi – nu är det äntligen tid att Luft, Eld, Vatten och Jord åter poetiseras. Diktningen kan vakna och därför bistå diktaren att uppfatta naturen som symbol för sådan andliga sanning som vi måste vara kloka nog att öppna oss för. Jag ämnar ta fatt i ämnet med en stor lärodikt på hexameter. Om det anses förlegat är vår tid fattig och inte rik. Verkligt fattig! Lucretius och Homeros må ha sällskap framöver också. Men bifall och hurrarop? Kotteriers applåder och erkännanden? Icke, icke jag.

Jag tänker mig en antikimitation – ett hexametersepos i Vergilius färdled. Iliaden kan vara ett mönster – folkens stora strider, kungars och furstars döttrar, blodbad och plundringar. Rent homeriskt således, men kristet även om stoffet är ryskt. Nestorskrönikan! Tänk på allt stort i Nestorskrönikan. Not 2.

/Här följer en i det närmaste oläslig passage, bestående av tjugoåtta eller möjligen tjugonio ord, kanske trettio; det exakta antalet beror på hur man läser. Det går dock att urskilja ord som bör vara Ecklesiastik Expedition (Stagnelius arbetsplats i Stockholm) samt Änkefru Almgren (skalden hyrde rum hos en änkefru Almgren på dåvarande adressen Stora Fiskargränd 8 i Stockholm; änkefruns dotter Fredrique är för övrigt inte oväsentlig i Stagnelius biografi.) Jag måste dock dessvärre utelämna hela passagen, eftersom helheten är obegriplig./

Jag ämnar söka ledighet från augusti i år och framöver låta mig upptas av detta ryska som kan peka ut en ljusare väg åt Europa. Vet bror att Schlegel fick ta emot Vladimirorden ur Tsarens hand? Rysshatarna i poesin måste motarbetas mer än någonsin förut! Karl Johans allians med Alexander ska behöva inte bara mitt stöd utan hela Rikets stöd. Ryska folket har ett urgammalt förbund med Svenska folket. Napoleons militärdespotism ska krossas om vi bygger en teokratiskt styrd stat på kärlekens och kristenhetens fasta mark. Kyrka och stat hör samman. Vi människor är bara en återspegling av Gud Fader och därför måste Hans Högvördighets allomfattande makt och härlighet vara världens ständigt levande eld.

Inte ett ord om Din hälsa kan jag hitta i ditt brev. Det oroar och förbryllar mig. Jag vet alltför väl att mer än en ond demon kan ställa till svårigheter i bröstet. Nu vet Du bror vad jag således önskar och ska få höra mer om i nästa brev.

För alltid i broderlig vördnad framlever

En redlig vän sina dagar i Kungliga Huvudstaden

Erik Joh. Stagnelius

Not 1:

Det kan inte råda någon tvekan om att adressaten är den i Fredrik Bööks “Erik Johan Stagnelius” (1919) omnämnde Johan Magnus Wellin. Jag citerar ett för sammanhanget relevant avsnitt ur denna bok: “Född 1783, son till en öländsk kyrkoherde; hade han icke varit samtida med Stagnelius i Uppsala; han blef magister 1806 och redan 1810 tjänstgjorde han som gymnasieadjunkt i Kalmar, där han blef Lector 1819. Han var bröstsjuk och dog den 6 augusti 1821. Hur och när hans vänskap med Stagnelius grundlagts är icke bekant; men när Hammarskiöld tillfrågade biskopen, hvem som kunde ge upplysningar om sonen, fick han till svar: ´Efter lector Wellins död, en man, som förtidigt ryckdes ifrån oss och med saknad beklagas, vet jag ingen, med hvilken Tit. skulle kunna correspondera om den aflidnes lynne och Character, som, stundom sombert, stundom glättigt, utom nuvarande Lectorn N. Wimmerstedt, som egde den aflidnes förtroende.´(Bref af den 27 mars 1824.) “

Att Stagnelius kallar Wellin ”kusin och vitamin” skulle kunna vara en blinkning åt Lennart Hellsing, men det faller förstås på sin egen orimlighet.

Not 2:

Det bör vara ställt utom allt rimligt tvivel att Stagnelius syftar på sitt epos “Wladimir den store”, i sig en rojalistisk hyllning av Rysslands tsar Alexander. Eposet trycktes under sensommaren eller hösten 1817, då skalden återvänt till Stockholm efter att ha vistats en tid i Kalmar. Den nyfikne kan läsa om detta (och mycket annat) i Göran Häggs “I världsfurstens harem: – Erik Johan Stagnelius och hans tid” (2007).

The post Sensationellt fynd – Stagnelius okända brev first appeared on Opulens.

ESSÄ. ”Om Paula Modersohn-Becker förunnats fler år i livet skulle hon ha tillerkänts sin rättmätiga plats i världskonsten som en av de riktigt betydande konstnärerna – redan i sin tid.” Michael Economou tecknar ett porträtt av en pionjär i den moderna konsten

Varför ringer kyrkklockan
i Worpswede så tidigt
in på det nya seklet?

Kyrkklockan i byn Worpswede varnar i kvällningen för fara. Eldsvåda? Tjuvar på besök i trakten? Oväder? Människor oroas och trots mörker och blåst söker man sig till samlingsplatsen vid kyrkan. Vad har hänt? Det är höst, året skrivs 1900. Något skrämmer byborna och omgivningarnas lantbefolkning, men ingen kan förklara vad som är å färde. Markeras det så här tidigt på det nya seklet att framtiden inte ska bli så hoppingivande som många trott och hoppats? Väntas krig, ofärdstider med stort elände? Oron skriver mer än ett svar i människornas ansikten. När det snart visar sig handla om en olovlig ringning – och visst; man kan kalla tilltaget för ett busstreck – tvingas de ansvariga unga kvinnorna sona sitt tilltag. Vid flykten från kyrkan blev båda igenkända, och många höll också konstnärskolonin, där kvinnorna ingick, som medansvarig för det fräcka tilltaget. Byborna tog tillfället i akt och markerade i sann kollektivistisk janteanda mot konstnärernas bohemiska leverne och ovilja att anpassa sig till bylivets hårda vardagsvillkor.

Paula Modersohn-Beckers väninna: Clara Rilke-Westhoff

Ett år senare är en av kvinnorna gift och bär efternamnet Rilke-Westhoff. Men att leva ett traditionellt familjeliv med make och vardagsrutiner passar henne inte. Charmen med en borgerlig tillvaro är svår att uppskatta för en människa som funnit livets mening i skapandet. Konsten krävde uppoffringar av denna Clara Rilke-Westhoff, och intensiva studier i Leipzig för Max Klinger och i Paris för Auguste Rodin tog också på krafterna. Makarna separerade och utvecklades var för sig i skilda uttrycksätt; Rainer Maria Rilke skapade i dikt, Clara Rilke-Westhoff i skulptur.

Clara Rilke-Westhoff, i vår tid betraktad som en av 1900-talets framstående skulptörer, får emellertid finna sig i att maken länge ges den stora uppmärksamheten. Nämns inte Rainer Maria Rilke när ämnet är tyskspråkig poesi förvanskar (läs: förminskar) man verklighetens litteraturhistoria. Hustrun är under inga som helst omständigheter på samma sätt ett självklart namn i konsthistorien. Men i dagens Worpswede, där falsklarmet upprörde byborna, finns kultur- och utställningsaktiviteter med frekventa uttryck för konstnärskolonins skapande förmågor.

I närliggande byn Fischerhude, dit Clara flyttade med sin dotter, finns Café Rilke – förvisso innehållande skulptörens bostad och ateljé. Men namnet i sig markerar på sätt och vis ojämlikheten mellan män och kvinnor som länge styrt och präglat konst-, kultur- och litteraturhistorien. Spår av Clara Rilke-Westhoffs estetiska känsla och kunnande går dock att finna i Worpswede för den nyfikne. Inne i kyrkan står skulpturer, vilka Clara Rilke-Westhoff färdigställde för att undslippa böter. Kerubhuvudena, ett ypperligt prov på ett utvecklat hantverkskunnande, lugnade säkert upprörda känslor efter klockringningen. Änglarna tycks be om ursäkt å hennes vägnar, men man kan också se det på ett annat sätt. Kanske uppmanar keruberna rentav konsthistorien att inte glömma Clara Rilke-Westhoff.

I dag hyllas Paula Modersohn-Becker av konstvärlden

Sju år efter falsklarmet avlider den andra kvinnan i Worpswede, Paula Modersohn-Becker, blott arton dagar efter att ha gett liv åt en dotter. Hon var inte heller beredd att offra sin konst för en traditionell modersroll och ett familjeliv, vilket främst skulle ha gagnat maken, den elva år äldre konstnären Otto Modersohn, och inskränkt på hennes egen utveckling. Vid sin bortgång 31 år gammal är Paula Modersohn-Becker okänd, men idag hyllar konstvärlden konstnärskapet för pionjärinsatsen det innebar för den tidiga expressionismen. Studier vid Académie de Colarossi i Montmartre i Paris, besök på samma stads världsutställning 1900 samt kurser i anatomi (”Äntligen förstår jag vad ett knä är”, skrev hon till sina föräldrar) utvecklade på kort tid måleriet i en mästerlig riktning, präglad av såväl klarhet och mysticism som av sprudlande kolorit och stämningsmättad, nästan tidlös mänsklighet.

I dag är Paula Modersohn-Beckers grav på Worpswedes kyrkogård i det närmaste förstörd av en pompös minnessten som knappast skulle ha tilltalat hennes kärlek för livets väsentliga estetik. Hon som menade att det fanns ”en biblisk enkelhet” hos lantbefolkningen skulle ha förfasats. Den klara och serena linjen, det rena och balanserade uttrycket i exempelvis egyptisk konst, som hon lärde sig uppskatta på Louvren och som påverkade tecknandet och måleriet, var något helt annat än det smått otäcka gravmonumentets ”konst”. Det enkla är som bekant det svåra, men det verkar inte ha föresvävat upphovsmannen, Bernhard Hoetger, vän och kollega med Paula Modersohn-Becker, som han lärt känna i Paris.

Worpswede ligger några mil nordost om Bremen, och här fanns motivvärlden som utmanade Paula Modersohn-Becker. Barn, ammande mödrar, fattiga åldringar – de flesta av kvinnligt kön då pojkar sällan ville sitta modell och då byns män, de flesta lantarbetare och bönder, var upptagna av arbete ute på fälten. Landskapet med vattendrag, åkrar och gårdar lockade ut också Paula Modersohn-Becker, som ville dra nytta av naturen och i lugn och ro meditera över motivens möjliga bärkraft.

Till det tragiska slutet efter barnafödandet måste adderas att Paula Modersohn-Becker aldrig fick uppleva hur hennes konst blev en viktig pionjärmarkör för vad det nya seklets skapande kvinnor lyckades uppnå; erkännandet kom förvisso, men senkommet och inte utan framsynta konsthistorikers kamp. Också Paula Modersohn-Becker fick sitt straff efter det som kan liknas vid en busringnings larm: bidra med ditt måleri till en mer levande estetik i kyrkorummet, annars väntar böter! Besökarna i Worpswede flockas idag ofta vid blomstren och dess vackra kolorit uppe i valven och nederst på kolonnerna.

Bildningsresorna till Paris, där en gryende modernism lockar, får Paula Modersohn-Becker inse att konstnärsmiljön i Worpswede inte var tillräckligt bejakande för hennes visioner. I mars 1905 besöker hon konsthandlaren Ambroise Vollards utställning med över 30 verk av Pablo Picasso utan att låta sig imponeras. Hon planerar att lämna sin make, men under en lycklig stund i äktenskapet blir hon gravid. Den väntande tillökningen blir föderskans grymma slut. Men Paula Modersohn-Becker anar att måleriet bar på värden som ingen annan uttryckt tidigare. Att hon sålt ytterst lite – tre, möjligen fyra tavlor; två av dessa till nära vänner – bekom henne inte. Ambitionerna var starka och i liv ända fram till döden. I sin dagbok skrev hon samma år som busringningen följande ord:

Jag vet att jag inte ska leva särskilt länge. Men, undrar jag, är det så sorgligt? Är en fest vackrare för att den varar längre? Och mitt liv är en fest … Och om kärleken blomstrar för mig, och om jag gör tre lyckade målningar, ska jag med glädje lämna livet med blommor i mina händer och i mitt hår.

Sedan skrivs modernismens historia – nästan enbart herr Picassos, jämte en lång rad andra mäns.

Några år in på det nya seklet grunnar den Pablo Picasso som senare i konsthistorien ska betecknas som ”myten” och ”monumentet” på ett porträtt av Gertrude Stein. I Paris får han som av en händelse se två porträtt, Lee Hoetger och Lee Hoetger med en blomma, målade tidigt 1906 av Paula Modersohn-Becker. Tavlorna hjälper honom att lösa problemet han haft med sitt eget verk.

Picasso hade arbetat under mer än 90 tillfällen med en vad man får säga tämligen tålmodigt sittande Gertrude Stein, och själv blivit så trött att han inte kunnat titta på henne utan att sucka. Diane Radyicki, amerikansk konsthistoriker, som dels påtalat Picassos beroende av Paula Modersohn-Becker, dels lanserat henne på den amerikanska konstscenen, har trovärdigt klarlagt hur Picasso efterhand förändrar profilen i sitt Stein-porträtt för att till slut fixera det på samma sätt som Paula Modersohn-Becker gjort i sina målningar.

Sedan skrivs modernismens historia – nästan enbart herr Picassos, jämte en lång rad andra mäns. Alls icke så mycket fru Paula Modersohn-Beckers historia. Jag har förgäves sökt hennes namn i många Picasso-biografier. Också flera praktverk om konsthistoria lyckas med konststycket att utesluta henne; i exempelvis Art: the definitive visual guide (London, 2008) är Paula Modersohn-Becker märkligt nog inte omnämnd trots ett omfång på över 600 sidor.

Paula Modersohn-Becker tillhör inte de mytomspunna konstnärerna, men hennes betydelse för modernismen är ovedersäglig. Jämte Pablo Picasso och Henri Matisse är hon avantgardisten som inte enbart pekar ut en framkomlig väg åt andra, utan hon blir själv ett av naven i rörelsen, en juvel i kronan, en nyckelsymbol för vad seklets spirande konstliv kunde åstadkomma. Allt som berör henne i Paris införlivar hon med sitt eget skapande, och samtidigt upplever hon så intensivt sitt eget själsliv att hon förvandlas och blir förlöst som skapande människa.

Hon är på plats i bildstormens öga när modernismen exploderar och tar över konstscenen. När Picasso målar Les Demoiselles d´Avignon och Matisse målar Blå Naken har Paula Modersohn-Becker redan färdigställt Självporträtt med citron, Självporträtt på hennes sjätte bröllopsdag och Clara Rilke-Westhoff, målade med såväl kraft och intensitet som känsla och kärlek för motiven.

Paula Modersohn-Becker ‒ en verklig pionjär

Hon är en av de verkliga pionjärerna, men i skymundan, som om hon varit tvungen att underordna sig männen och tidens patriarkala strukturer.

Kan man möjligen anta att klockringningen med Clara Westhoff i Worpswede haft med dessa skriande orättvisor att göra? Man frestas nämligen tro att de demokratiska villkorens skriande underskott visavi kvinnliga konstnärer aldrig varit så uppenbart som i fallet Paula Modersohn-Becker.

Detta är också på sätt och vis sant, men sant bara för en viss tid – de tio år under vilka hon målar. Samt några decennier till.

Att humanismens skuld till många skapande kvinnor är stor betyder ju inte att vår tid låter bli att betala av. Paula Modersohn-Beckers postuma ankomst på den stora konstscenen är ett tecken. Hon är den första kvinnliga konstnär som tillägnas ett museum för sin konst, Paula Modersohn-Becker-museet i födelsestaden Bremen. Hon är den första kvinna som målar gravida och nakna kvinnor, vilka upplåter brösten åt sina nyfödda barn. Hon räds varken det enkla eller det monumentala, och när hon låter färgerna dominera tavlorna är det för att motiven behöver kraften och intensiteten som bara en koloristisk explosion kan ge uttryck för.

Under tio års konstnärskap, då tid också läggs på utbildning och förkovran, målar hon 560 tavlor, färdigställer drygt 700 teckningar samt 13 etsningar.

Två tavlor ställs ut på Bremens konsthall i november 1899. Nedsablingen i Bremen Courier – av konsthallens direktör(!) – var inte precis uppmuntrande. Hur, frågade han sig själv och tidningsläsarna – har en så okvalificerad konst funnit vägen in till denna konsthall? En annan inte lika fördomsfull konsthallschef, efterträdaren Gustav Pauli, var klokare och uppmanade besökarna på nästa utställning (november 1906) att anstränga sig och vara fördomsfria gentemot Paula Modersohn-Beckers ”utvecklade färgsensibilitet och säregna energi.”

Det är på grund av utanförskapet som de två väninnorna kommer till Worpswede under 1800-talets sista år.

I Tyskland fick ambitiösa kvinnor inte tillträde till målarakademierna förrän några decennier in på 1900-talet. Det är på grund av utanförskapet som de två väninnorna kommer till Worpswede under 1800-talets sista år. Konstnärskolonin erbjöd åtminstone i viss utsträckning bättre utvecklingsmöjligheter.

I dag vallfärdar konstvänner från hela världen till Worpswede. Clara Rilke-Westhoff är inte begravd här utan i närliggande byn Fischerhude.

Att den olovliga ringningens verkliga innebörd – Hör ni oss? Vi vill också räknas! Vi hör till! – uppenbarats först i våra dagar, framstår som en tung skuld i konsthistoriens oförmåga att uppmärksamma kvinnors skicklighet och pionjärinsatser – i tid. Om Paula Modersohn-Becker förunnats fler år i livet skulle hon ha tillerkänts sin rättmätiga plats i världskonsten som en av de riktigt betydande konstnärerna – redan i sin tid.

The post Paula Modersohn-Becker ‒ pionjär i den moderna konsten first appeared on Opulens.

ESSÄ, Michael Economou försöker skönja mönstret som kan hjälpa oss att bättre förstå diktaren Erik Johan Stagnelius. Det har resulterat i en fascinerande essä om att bryta sig ut ur personlighetsklippan.

Kan man förstå en människa med hjälp av människor som levt efter vederbörandes stund på jorden? Frågan tycks öka i relevans och bli mer betydelsebärande ju mindre man vet om människan. Här ska ett försök göras att belysa Erik Johan Stagnelius (1793-1823) med bistånd av tre författare/översättare, vilka levt och skapat i en annan tid – Eric Hermelin (1860-1944), Vilhelm Ekelund (1880-1949) och Olav H Hauge (1908-1994).

Kvinnorna i läspubliken må ursäkta den maskulina dominansen, men ingen av herrarna är godtyckligt vald; valen är genomtänkta.

Uppenbara beröringspunkter finns mellan dessa skaparsjälar; trådar går att lägga i ett mönster som ter sig komplext, men faktiskt också häpnadsväckande väl sammanhållet. Jag försöker således göra trovärdigt att man kan bli klokare på Stagnelius skapande och biografi genom att bejaka och reflektera över mycket av sådant som förenar honom med Hermelin, Ekelund och Hauge.

Det är som om alla banar väg för varandra; den ene syns och återuppstår i den andres sken och vice versa: mönstret byggs av en sorts ömsesidighet. Skalden från Gärdslösa har stakat ut en riktning och i flera dikter öppnat ett slags mänsklighet – eller, om man så vill en sorts själslighet med religiösa och andliga förtecken, samtidigt som de tre å sin sida möjliggör en större förståelse av detta rika skapande.

Och allt hör, hoppas jag, till mönstrets stora värde.

Kittet som håller samman de fyra må vara av vad man säger lös konsistens, men jag framhärdar och vill karaktärisera det så här:

Hur göra sig fri från sin personlighet? Hur komma till tals med sig själv?

Gunnar Ekelöf, vars ord vi återkommer till nedan, hjälper oss i dikten “Jag tror på den ensamma människan” (ur Färjesång, 1941) att bättre greppa allt mänskligt i detta sammanhållande tema:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Svårt att vänja sig vid sig själv.

Svårt att vänja sig av med sig själv.

Ovan nämnda skaparsjälar tycks ha insett och levt med problematiken i hög utsträckning och därför brottats med vad man kan kalla själv- eller själsuppgörelser. Vi kan göra ett första biografiskt nedslag för att bättre förstå temats relevans.

Bryta sig ut ur personlighetsklippan

När Eric Hermelin tilläts göra tillfälliga besök inne i Lund och lämna Sankt Lars, där han var inspärrad mellan åren 1909-1948, brukade han – nykter eller onykter – gå omkring i staden. Vid universitetsplatsen stannade han ofta vid Axel Ebbes stenmonument ”Mannen, som bryter sig ut ur klippan”, som den skånske skulptören 1918 skänkte till universitetet. För Hermelin, som kallats ”hospitalshjonet som översatte persisk poesi”, var budskapet uppenbart.

Att bli fri från sin personlighet, att göra upp med det han kallade sin “sjelfhet” för att komma till tals med sig själv, upptog honom under många av åren på Sankt Lars. Detta anspelar han på i flera av noterna som han skrev på sidorna i sina översättningsvolymer med medeltida persisk litteratur.

Till de människor ”som bryta sig ut ur (personlighets-)klipporna” räknade han uppenbarligen sig själv.

Hermelins självuppgörelse bekräftar relevansen i tanken på att det inte finns någon frihet utom själens, och, frestas man fortsätta, knappast något stort överlever i själar som inte eftersträvar frihet. Inbegripet i sådant frihetsarbete lever därför också klokskapen i Simone Weils famösa och livgivande ord om att ”all smärta som inte gör fri, är förlorad smärta.”

Chockerande likheter mellan Hermelin och Stagnelius

Det finns annat i Hermelins biografi som knyter honom till Stagnelius.

Ja, det existerar i det närmaste chockerande likheter, åtminstone i somt. Missbruk, alkohol, bibelstudier, tron på att militärtjänst kunde disciplinera kroppen, påstådd galenskap, häktesvistelser, bejakandet av världsreligionernas gemensamma kärna, sökandet efter själens eteriska ursprung, tidsmedvetande, utanförskap och existentiell ångest, behovet av läkekällor och tröst samt oavslutade studier vid universitet är några uppenbara överensstämmelser. 

När Stagnelius skaldar och menar att ”Grymt verklighetens hårda band mig trycka” (i dikten med samma namn, årtal okänt) och ”Dock tröstar mig den himlaburna sången” (dito dikt) instämmer utan tvekan Hermelin, även om han främst hyllade en annan skald, Gustaf Fröding, vars ”En fattig munk från Skara” var favoritdikten. Verk av Stagnelius fanns dock tillgängliga i uppväxthemmets bibliotek och det är svårt att tro att inte skaldens öde och skapande var bekant och gjort intryck.

Hermelins liv, kallat ”en serie kraschlandningar”, hänger utöver alla olyckor, ödesdigra val och misstag samman med hans gärning – försöken att bli klokare på det persiska/mystika arvet för att därigenom komma till tals med sig själv. Kanske är Hermelin också den som gjort mest för att hos publiken möjliggöra en bättre förståelse av Stagnelius synkretistiska religionsuppfattning.

En av de persiska sufier som Hermelin tillgängliggjort för en svensk publik, poeten, matematikern och astronomen Omar Khayyam (d. 1123), menade att man öppet skulle visa sina dåliga sidor för att därigenom bli och vara trovärdig. ”Gud hvet af vad slags lera han knådat oss” är en annan av Khayyams insikter, vars polaritet högt-lågt för övrigt går att jämföra med Stagnelius rimord ljus/grus, som förekommer i diktningen.

Khayyam uppvisar så uppenbara likheter med Hermelin att också sufiern kunde ha ingått i ovan nämnda mönster. Båda var ett slags heliga dårar (eller tokiga helgon!), båda skämtade och kunde skratta åt såväl oro och bekymmer som åt sig själva och sina tillkortakommanden. Att på nytt bli barn, vara och förbli ung i sinnet var idealiskt. Barnets paradisiska oskyldighet, sann eller falsk, sågs som betydelsebärande.

Ingen av de två drog sig heller för att stjäla! När Hermelin vid ett tillfälle under sin militärtjänstgöring ute i stora världen (läs: Australien) stal en överrock, kunde Khayyam på sin tid utan skam lägga beslag på en bönematta i en moské. 

Och om någon av dem bar på skuld till samhället, menade båda att de kunde betala genom att inte förställa sig utan bara vara sig själva.

Ge av dig själv med den du verkligen innerst inne är, inte med den du vill synas vara, löd devisen. Jag menar att detta sufiska levnadsideal skulle tilltala också Stagnelius, om han levt under 1900-talet och kunnat ta del av Hermelins digra översättningsarbete. Enligt Rudyard Kipling var ju sufiern en ”freethinker”, Hermelin å sin sida menade att sufiernas texter kan tina upp ”vår frusna tankeförmåga”; det persiska fungerar som balsam för själen.

Är det inte just så också Stagnelius gör i och med flera av sina dikter – värmer och tröstar läsarens själ, ”balsamerar” ångest och lindrar oro?

Sufismens ideal

Idealet för sufierna var att hålla löftet till Gud om att gå barfota, betrakta innehavet av överdrivet mycket egendom detsamma som att ”fälla sin egen dom”, leva hemlösa och möta mänskligheten som sin egen familj. Hermelin speglade för övrigt sin egen personlighetsgåta genom att bearbeta ett citat av en annan sufier – Rumí, vilket återfinns i en av de många noterna: ”I ödelagda menskor, lägger Gud Sin Sannings Skatter ned.” Visst vill man tro, att också Stagnelius kunde ha formulerat det på likartat sätt, eller hur?

Den genuine sufiern hade som livsmål att genom sina ord och insikter inspirera till ett nytt sätt att leva. Att göra sig tom på själviskhet skulle vara det enda riktiga begäret att ta på allvar. Maktgirighet, uppmärksamhetsiver och rikedomar är ett sken, sann verklighet något annat som går att finna bland de utstötta och marginaliserade. Det är bland de olyckliga man kan göra goda gärningar. Det är bland dem som Gud planterar sina skatter.

Vem – rik eller fattig – mår bra i vetskap om att grannen – fattig eller rik – mår pyton? Klass, etnicitet och ras var för sufierna också ett sken, äkta verklighet bestod av människor, som hjälpte varandra så att det som Simone Weil kallat ”det allmännas bästa” kunde utvecklas.

Men att göra Stagnelius till en sufier, en ”österlänning” stärker knappast mönstrets trovärdighet. Dock finns så mycket som förenar honom med sufiernas livssyn och tro att man gärna vill se släktskapet. Omar Khayyams ord om att den som är som ”utblottad” blir en ”Guds-förnekare” överensstämmer på sätt och vis med Stagnelius rad ”Förskjuten av världen, förskjuten av Gud” (i dikten ”Till förruttnelsen”, årtal okänt).

Stagnelius skulle också ha trott på sufiernas budskap om att ”rösten finns i hjärtat”, även om skalden trogen sin teosofi och gnosticism formulerade insikten på annat sätt – ”det gudomliga ordet är hjärtats och fantasiens röst”. Skaldar man om “ett moriskt glänsande Alhambra” (i dikten ”Se Blomman! På smaragdegrunden hon blänker”, årtal okänt) måste detta vara grundat i medvetandet såväl om det östliga inflytandet som om religionernas släktskap.

Det österländska

Vi kan åter ta hjälp av Gunnar Ekelöf för att belysa närheten till det österländska. Hans karaktäristik av Stagnelius som en exotisk främling, ”en bysantinsk uppenbarelse”, vars bästa dikter har ”mosaikens azurblå eller gyllene grund” talar för ett österländskt inflytande på Stagnelius tankevärldar. Nog tycks Stagnelius åtminstone själsligen ha varit som sufierna, även om viss försiktighet måste anbefallas när man vill ge sken av sådana överensstämmelser.

Men att Stagnelius delade Hermelins och sufiernas tro på religioners gemensamma kärna och besläktade gudsuppfattning har klarlagts av bland andra Simon Sorgenfrei. Se exempelvis denne religionsvetares insiktsfulla text ”I DEMIURGENS BORG – Esoteriska teman i Erik Johan Stagelius lyrik” (i Det esoteriska Sverige, 2023).

I sina studier och under sina studieår har Stagnelius kommit i kontakt med mandeisk-gnostiska urkunder och antika mysteriespel, vars grundläggande tankestoff är sprunget ur österländskt tänkande. Också den så kallade manikeismen lär på persiskt vis att människans själ är en andlig gnista fången i kroppen, och att det bara är kunskap, gnosis, som kan befria och skilja själen från den materiella kroppen. Detta har som säkert bekant Stagnelius gestaltat som ett framträdande tema i Liljor i Saron (1821).

Vilhelm Ekelund och sufismen

Också nästa skaparsjäl i mönstret jag försöker göra betydelsebärande, Vilhelm Ekelund, var förtrogen med det österländska arvet. Han kallade träffande sufierna för ”ärans tosingar”, och ger i sitt sökande efter det mänskligas spår uttryck för ett annat huvudspår, även det att betrakta som en länk i kedjan som håller samman öst med väst: avsiktslösheten, det värdefulla med att bli fri från sin personlighet och försöket att komma till rätta med främlingen man har inom sig, den man måste umgås och försonas med ”i sitt eget bröst”.

De förnumstiga och självgoda hade ingen frände i Ekelund! Guds sannings skatter fanns inte bland dessa människor, utan Guds visdom och klokskap sökte Ekelund bland de ”brännmärkta och förolyckade”. Han menade att det var i ”de gamla böckerna”, som – uttryckt med mystikern Hjalmar Ekströms ord – ”det mänskligas äventyrliga väg genom världen – människans spår genom tiderna” framskymtade som mest angeläget. Ofta hävdade han – och citatet är åter Ekströms, som för övrigt också var skomakare – att det är ”med forntida båge pilen ska skjutas in i framtid”.

Svårt är det näppeligen att i Ekelunds aforistik i tankeböckerna finna belägg för det sufiska. Här nedan ges ett talande citat, och jag vill mena att det lika gärna kunde vara formulerat av en sufier i en helt annan tid, i en helt annan ”kultursfär”:

”Lifvets fattigdom – hur meninsgfull! Verkligt lefva – vara en skattsökare. Verkligt lif – en upptäcksfärd: upptäcksfärden efter guldfyndigheten i den stora vildmarken i ditt eget bröst – vildmarken människan. Tillbringa lifvet förnuftigt: tillbringa det under tanken på dess adlighet; inviga det åt efterforskandet af det skönas och starkas hemligheter.” (ur Båge och lyra, 1912)

Med Stagnelius delar Vilhelm Ekelund mer än födelsedag (den 14 oktober). Båda sökte släcka plågsam eld i sitt bröst, båda ville få svalka i sig själv, och jag menar att när de lyckades var det främst i sitt skapande. I det civila brottades båda med likartade problem, åtminstone förleds man att tro detta.

Ekelund hamnade i klammeri med rättvisan, vilket ju också Stagnelius gjorde under våren 1823. Ekelund fick gå i landsflykt, Stagnelius tycks ha haft planer om att resa till Ryssland. Båda fick utstå armod och fattigdom, ”utstötthet”; båda sökte visdom i såväl urkunderna som i sig själva. Ekelund bekände öppet att han inte riktigt fann sig till rätta i sällskap med så kallat ”hyggligt folk”, och jag menar att också Stagnelius kanske var av samma skrot och korn i just detta avseende. Samtidens litterära kotterier verkar i varje fall inte ha varit något för honom.

Båda sökte livsbalans i all sin sensibilitet, båda tycks ha ställt mer än höga krav på sig själva. Ekelund skriver om nödvändigheten av att ställa sig vid sidan om, tömma sig och uppnå avsiktslöshet: ”Men den som går undan, blir icke han ännu ömtåligare? Jo, ifall han icke har konst och filosofi.” (ur Metron, 1918). Aforismen går att jämföra med kraven Stagnelius ställde på sig själv. Hur han såg på sin lidandeshistoria, antyds i diktraden ”Ju högre liv, ju större kval du röner” (i ”Livets villkor”, årtal okänt).

Ekelund kunde inse att det finns klokskap i mentalsjuka människor, bland annat de som satt på Sankt Lars i Lund (Hermelin var inte den ende!); Stagnelius kunde göra detsamma, det vill säga se värde och belägg för att Guds sanningar går att hitta i ”de ödelagda menskorna”, även om vi får försöka utläsa detta i diktningen, då det knappast låter sig göras i biografin. Märk exempelvis hur gestaltandet av intighet i ”Vän! I förödelsens stund” (årtal okänt) tyder på en starkt utvecklad känslighet för utsatthet och olycka, elände och mörker.

Andra dikters rader om sorg, skuggor, nätter, mörker, uslingar, smärta, härjad jord, förruttnelse, svartklädda bårar, avsked till livet och tunga kedjor tyder på att ljuset var en bristvara i Stagnelius verklighet, även om vi inte får göra det för lätt för oss. Det är den som känner mörkret, som också vet att sträva efter ljusets mission, det vill säga söka sådan tröst och försoning som de riktigt utsatta kanske saknar och behöver mest av allt. Detta trösterika ”ljussökande” är ju också uppenbart i Stagnelius diktning.

Vilhelm Ekelund skrev flera dikter, ”stagnelianska” i ton och stil, stämning och rytm, vilket bidrog till att Fredrik Böök kallade honom för 1900-talets Erik Johan Stagnelius. Flera dikttitlar ger en fingervisning om släktskapet: i Elegier (1903) finns till exempel ”Uti min själ förruttnelse slog ned”, ”Ack, hjärtats längtan har ej hem i världen”, ”För ingen diktar jag”, ”Min själ, vak upp” och ”Hemlängtan”. Ett kort citat ur en Stagnelius-dikt kan enkelt visa varför exempelvis den sista av Ekelunds titlar ovan är så starkt knuten till ölänningens livskontext. I ”Barndomsminne” (årtal okänt) gestaltas hemlängtan bland annat så här:

O ljuva tid, av brister och besvär

ej dunklad än! O Paradisets vår!

Du har försvunnit, och förbannad är

den jord, där jag nu släpar mina spår.

För att ytterligare ge status åt Ekelund i det mönster som jag vill hålla samman och göra relevant, citeras nedan en hel dikt, ”Endast kvalet andens blommor när”, hämtad ur Hafvets stjärna (1906).

Om jag inte vetat namnet på upphovspoeten, hade jag utan att tveka gissat på Stagnelius:

Endast kvalet andens blommor när,

endast kvalet hjärtats eldflykt spänner,

blott omvärvd af fasors midnattshär

själen djupt sitt hemlands vinddoft känner.

O, hvar blommar stranden, hvilkens bild

smärtan fram med dunkla järnen bränner,

hvar den hembygd, från hvars strömmar skild

här jag vandrar mållös utan vänner?

Fruktbart är också att ge utrymme åt Ekelunds beundran: ”Sedan Stagnelius har Sverige icke ägt någon lyriker av första rangen.” skriver han i kapitlet ”Aforismer till lyrikens själslif” i Antikt ideal (1909). Senare i samma text hävdar Ekelund att Stagnelius som ingen annan uppfattat lyriken som ”hög världsförklaring” och ”lidelsefull själsdemonstration.”

Olav H Hauge och personlighetsklippan

Nästa skaparsjäl i mönstret, Olav H Hauge, är den som levt och skapat närmast vår tid. Det betyder inte att han är modern eller trogen våra livsideal; snarare tvärtom måste man säga, åtminstone i vissa avseenden. Frestande vore att se honom som en ful ankunge. Eller rentav som en dark horse. Olav H Hauge är ju norrman, och om det norska förväntas man som bekant att skämta i vårt avlånga land.

Men det skulle vara lika fult som bedrägligt.

Att kalla honom för den ”poetiske äppelodlaren”, vilket gjorts, är desto mer rättvisande och respektfullt. Trots livsmörker och flera års vistelser på mentalsjukhuset Valens hospital i närheten av Bergen fanns hos Hauge en naturlig och nykter verklighetsförankring, vilket man kan förvissa sig om med hjälp av såväl biografin som diktningen.

Rötterna i och kring ett småjordbruk vid Hardangerfjorden övergavs aldrig, tusentals äppelträd behövde kärlek och omsorg. Den som inte kan bryna en lie, blir aldrig skald, menade Hauge. Det mer än antyds i källorna att han var enstöring, ibland folkskygg, ibland härjad av ”en annan man” inom sig. Möjligen och emellanåt radikal i politikens ständigt föränderliga värld, absolut trogen äldre tiders språkbruk i en konserverande avsikt. Bildad och vetgirig; bokslukare från tidig ålder – så ska Hauge redan i 15-årsåldern ha funnit vägen till ovan nämnde Omar Khayyam.

Klassiker umgicks han med varje dag i sitt vuxna liv, åtminstone om man ska döma av flera tusen sidor dagboksanteckningar, samlade i drygt 80 anteckningsböcker, som hustrun fann efter hans bortgång. Till svenska finns lite mer än 300 sidor översatta i Dagbok 1924-1994 (övers. Lars Molin, 2015), och till dagbokens mest fängslande inslag hör all självrannsakan han idkade. Livsviktigt är att inte vara i strid med sig själv; Hauges kamp och själsbrottning – att komma till tals med sig själv, se sig själv i andra, motarbeta fienden i bröstet, är också Stagnelius, Hermelins och Ekelunds kamp och själsbrottning: allt du tänker ska bli det som både är och bygger din själ.

Berömmelse och uppmärksamhet eftersträvade Hauge inte, och i detta framstår han sannerligen som en sufier. Den text han livet genom höll som mest fulländad, amerikanen Ralph Waldo Emersons Selfreliance, blir intressant för vårt mönster. Emerson, kallad orientalist och västerlänning, var samtida med Stagnelius, men skalden har inte varit medveten om översättningsarbetet som denne utförde i avsikt att förena öst med väst. Omöjligt är det i vart fall inte att Stagnelius skulle instämma i amerikanens uppfattning om att de stora religiösa showerna med församling, tempel och predikan är ”humbug”.

Outsiders i strid med sin tid

Emerson, Stagnelius och Hauge är outsiders, och som sådana på sätt och vis oppositionella, i strid med sin tid (och ibland med sig själva). Emerson ifrågasatte kristna doktriner och menade att Gud fanns inom människan, inte i katedraler och tempel; Stagnelius ville som gnostiker också finna nya sätt att framställa kristen tro på i enlighet med de äldsta källorna, de gnostiska urkunderna; Hauge, som tidigt bekantat sig med Schopenhauer, bestred och ville nå bortom programmatiskt gudstänkande, snäv akademisk utbildning och inskränkande ideologiska system:

Kom inte med hela sanningen,

kom inte med havet för min törst,

kom inte med himlen när jag ber om ljus

(ur ”Kom ikkje med heile sanningi”, Dikt i samling 2010, min övers.)

Vilhelm Ekelund hörde till Hauges verkliga husgudar, och i dagböckerna vredgas han över den bristande uppskattning som svensk bokpublik gör sig skyldig till. Läsare av dagböckerna ska märka vilka andra skönandar som spelar huvudroller i verkstaden. Här ska nämnas kinesiska poeter, kristna mystiker, engelska romantiker, Swedenborg, Hamsun, Pound, Kafka och Eliot. För att ge ett hum om hur det kan låta i vardagen citerar jag vad Hauge skriver under några sommardygn 1960, här nedan i Lars Molins översättning:

”16 juli

Regn. Gott, lågt, grått regn. Lockar inte till utevistelse, det skulle vara om du hade en ny regnrock som du ville testa.

Källorna till det vackra och sanna kan du nog finna, men källan till det heliga?

FASER I ETT MÄNNISKOLIV Femtonåringen är romantiker, tjugoåringen postivist, och femtioåringen mystiker. De faserna hör det mänskliga psyket till, även för dem som inte läst ett ord. Hade Nietzsche levt tillräcklig länge hade han blivit mystiker, som Strindberg.

18 augusti

Den som befinner sig under här i livet, har en fördel: han är inte farisé.

19 augusti

En som visslar samtidigt som han knackar på dörren har inget viktigt ärende.”

Ett universellt mönster

På norrmannens gravsten vid Rossvolls kyrkogård intill Ullviksfjorden, nära Hauges hemtrakter citeras en av hans dikter, i sig vittnande om sådan längtan som också Stagnelius, Hermelin och Ekelund burit på. Kanske är det rentav en sufisk önskan som gör sig påmind här i naturens tystnad, en uråldrig gnostisk avsiktsförklaring, en känslans tidlösa hopp om större tillförlitlighet i vår tro.

Eller så handlar gravskriften helt enkelt om varför vi alls ska ty oss till religioner:

Herre, öppna ögona mina

så att jag bättre kan förstå

undret, inte bara dina

gärningars glans utanpå. 

(min övers.)

I Stagnelius såg Hauge en stor själ, vars skapande var ”djärvt”; de svåraste frågor en människa ställs inför uthärdade skalden modigt och klarsynt. Påverkan från ”kristendom, gnosticism, urkristendom och mystikerna” inte bara präglade livsödet, utan det var läror som skalden levde. Men Stagnelius fick, enligt Hauge, uthärda och finna sig i att läkandet var omöjligt, ”han som alla andra”.

Med denna syn bekräftar Hauge mycket av det som jag i min text försökt torgföra och göra trovärdigt i ett komplext mönster, mer universellt än ”västligt” eller ”östligt”, och i bästa fall rättvisande för en nyanserad syn på Erik Johan Stagnelius och hans skapande.

The post Michael Economou: ”Om att bryta sig ut ur personlighetsklippan” first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen har vi glädjen att presentera en diktkvartett ur Michael Economous kommande diktsamling ”Livssken ‒ multitudes”.

Michael Economou är född i Malmö 1956 och verksam som författare, skribent och översättare. Bland hans publicerade verk finns bland annat diktsamlingen Christos/Ötzi  (2019, Smockadoll), Vid ödekyrkan i Svensköps socken (2021, Fri Press) och Ted & Sylvia – Ett förståelseförsök (2022, h:strom). Economou har tidigare medverkat i Opulens, dock inte här, i vår avdelning för prosa och poesi.

Därför är det extra trevligt att nu få presentera ett smakprov på hans kommande diktsamling Livssken ‒ multitudes som kommer ut under våren 2025. Här gestaltas fyra kvinnor från olika generationer och århundraden. De porträtterade får även en kort presentation efter varje dikt.

CAROLINA THELIN

Fyra kvinnor, fyra livssken

AGAFIA LYKOVA

En evigt envis bild, visst tar Pantokratorn intryck?

Agafia Lykova lyssnar på själens bibliska värld

i skogar där forsens dån fladdrar likt en flagga.

Förflutna dagar rör sig hemtamt i nätters väntan,

ekande hebreiskt tidlöst i knirrandet av stugans

säng, så likt krubbans ljud från fjärran Betlehem.

Agafia Lykovas gulnande läsning sparar ännu

miraklers gammaltestamentlighet åt framtiden.

Så hon söker och söker. Så hon väntar! Så

hon räds kalla tomheten i minnenas öken!

Hon hostar och fryser, gör små trädgårdar

av sitt korstecken, knäpper sina händer

i ett 1700-tal som om bönens blommor

och ängar ljusnar i himmelskt evig skrud,

ur ett jag i växt av Gud, av Gud allenast.

                             Men inget i kroppsvärken

mildrar korsdraget från Golgata: varje natt

skriver exaktheten i själen exakta frågor

hon inte vill höra. Vad betalar man för

om man inte tillåter sig att tvivla?

Vad hjälper bibeln när bönen blivit

evig sisyfoslättnad, så långt bortom

kärleksgudens nåd och försoning?

Agafia Lykova har tillbringat hela sitt liv i rysk vildmark, knappt 25 mil från närmsta civilisation – en stad. 1988 gick hennes sista kvarlevande anhörig (fadern) ur tiden. Familjen, som var gammaltroende, flydde Stalintidens terror och förföljelser under 1930-talet. Man levde i isolering fram till sent 1970-tal, då en expedition med ryska geologer hittade familjen långt ute på taigan. Nyheter från stora världen fanns det aldrig tillgång till, utan faderns berättelser samt en rysk-ortodox bibel från 1700-talet präglade Agafia Lykova uppväxt och omvärldsuppfattning. Mig veterligt är hon ännu i liv, men man kan inte vara säker. Den nödsändare som ryska myndigheter skänkt henne fungerar kanske inte längre. Frågan jag ofta ställer mig vill jag gärna formulera här också: Vad vet Agafia Lykova om kriget mot Ukraina och ryskortodoxa kyrkans ställningstagande?

REVISITED: HELENE SCHJERFBECK

                                                                        Nej det är bäst att gå ensam.

                                                                                                       (ur brev 6.7.1919)

                                                                                               Det regnar, det är roligt       det är sällskap.

                                                                                                                                         (ur brev 21.9.1920)

Nog tar hon helst tåget hem, Helene Schjerfbeck.

Hetsen efter nytt – det som åldras så snabbt –

göre sig inget besvär i tidens eklektiska 1924.

Tunga skogar föder svårmod i Hyvinge, växer

i lampans sken av låtsasnatur utan änglars själ.

I ett rum med minimalt kök överlever dottern

sin mor, härmar Fra Angelico, går så djupt in

och ur hans serafiska drömmar om frihetens

Gud att målningarna milt vallmolikt förlöser

ljuset i de knotiga händernas värk. När tågen

från Helsingfors bullrar och stör ensamheten

i natten måste inre världar ljuda av fågelkvitter.

Hösten är snart vinter: så fort det går mot vinter!

Så fort hastigt liv inte är overklighet längre!

Vindarna är också tyngre, går hårt åt björken

som ska målas så den står värdigt tyst

i livssvårigheternas snärjiga skog.

Månens ton reducerar varje natt

Helene Schjerfbeck till ett nödvändigt –

färgens värme i färden ut, längs

ljusets räls i skymning utan spår

av tankar om att allt var fel,

så förgängligt och tomt…

Helene Schjerfbeck bodde med sin mor i Hyvinge under åren 1902-1923. Här kunde hon utveckla sin konst på avstånd från kulturlivet i Helsingfors. Med författaren, konstnären och forsmästaren Einar Reuter inledde hon djupa diskussioner, och det finns skäl att tro att hon blev besviken när han förlovade sig med en yngre kvinna. Gösta Stenman, konsthandlare och gallerist, var den som såg till att Schjerfbeck fick sitt publika genombrott. Hon reste mycket, fick inspiration av andra konstnärers verk; i Italien blev hon djupt tagen av Fra Angelicos religiösa målningar i klostret San Marco i Florens. Det av sina verk som Schjerfbeck höll högst, ”Fragment”, är för övrigt inspirerat av Fra Angelicos teknik.

SOPHIE BRAHE

Torrlösa gamla kyrkogård: inte är det

rymdens ljus och mörker som återskapar

förfluten långsamhet åt mitt livssken.

Trädens tysta reminiscenser av allt

som var natur vaccinerar besökaren

mot sådan fåfäng tro –  inte är jag

stjärnbilders dotter! Inte här, inte nu!

Fjärran är åren på Uranienborg, men

stjärnor längtar ännu ovan vart och ett: 

jag var Syster Urania, kvinnan jämlik

männen som lyssnade när kungar

förnekade mig.  Nu är jag upplöst

i kusliga mörkrets intighet, som vore

kyrkoruinens frid förklätt stigma

åt förlusten av skapelsens magnitud.

Jag tillhör gravens döda – tystad, stum,

ett förflutet förenat av brända tankar.

Är det min tids pålitliga kollektivism?

Järntavlan på korset nämner åttiosju år

på jorden, patroniserande allt fullbordat

i min gärning – utan att himlen kan se på.

*

Men jordisk glans gav aldrig själ åt mitt inre.

Så jag och min bror var alltid överens:

andligt är att universums kosmiska

lagar får ifrågasättas. Sjuhundra

planeter kunde  tysta  bönerna

tysta   tysta   bönerna   till  

Gud   till   Gud   till  

Gud    till   Gud

till   Gud.

Sophie Brahe vilar i skymundan på Torrlösa gamla kyrkogård, nära Svalöv och Landskrona i Skåne, medan brodern Tychos grav i Prag än i dag lockar massor av nyfikna besökare. Ändå var hon i flera avseenden sin brors jämlike, och assisterade också honom kompetent under många år. Sophie Brahe skrev flera lärda verk och ägnade sig också åt en omfattande korrespondens; dessvärre har merparten av allt detta gått förlorat. Hon kallades vid tiden för sitt arbete på Uranienborg på Ven för Syster Urania; Urania är för övrigt namnet på astronomins musa.

FRIEDA HUGHES ÄR INTE DÄR

Ett mejl sänt i mörkrets digitala 23.07:

Europa är så tyst, så infernaliskt tyst. 

Vad vet etern om lidande. Hat och åtrå.

Om levande kärlek. Om din tystnad?

När jag till slut stänger datorn svarar

genast dina tysta föräldrar åt dig:

Ted och Sylvia ska bli över tusen år

utan att du kan slå ihjäl ett enda år.

Å, elände. Å, liv, liv. Å, drömmar!

Allt som var Frieda och Nicholas

och Sylvia – din Sylveeaaa, hon

som svek en gång när du skrek –

ska aldrig göras om. Jag ger upp.

Jag anar inte hur livets mening

ska uttryckas. Men om du har

kvar ditt hjärtas ensamma tårar

vill jag bifoga molande oro – i

ett attachment – över att allt

som aldrig mognar aldrig

gör annat än begränsar oss.

Tomma dator, dumma skärm

som stirrar på mig! Tystnaden

ur eterns så bullrande döda ros

växer och fyller ut glaskupan.

Frieda Hughes, poet och konstnär, lever idag ute på landsbygden i Wales. Många år dessförinnan var hon gift och bosatt i Australien. Som dotter till Sylvia Plath och Ted Hughes har hon fått finna sig i att intresset för hennes persona ofta bottnat i detta ursprung, men hon har konsekvent och enträget undanbett sig kontaktförsök – om det inte handlat om den konst och poesi hon skapar och ägnar sig åt. Det är en hållning man måste visa respekt, även om jag i dikten ovan dumt nog sökte kontakt för att jag ville förhöra mig om annat än hennes skapande.

The post Littestraden: Michael Economou – ”Fyra kvinnor, fyra livssken” first appeared on Opulens.

MANDELSTAM. I går publicerade vi en essä om den ryske poeten Osip Mandelstam. Den är skriven av Michael Economou och som en uppföljning publicerar vi i dag hans översättning av ett brev som Nadezjda Mandelstam skrev till sin make.

Essän kan läsas här.

Här nedan återges en svensk version av Nadezjda Mandelstams brev till Osip Mandelstam (i brevet kallad ”Osia”). Brevet finns inte i minnesboken Stalins mirakel, men bör tillhöra den donation (brev, texter, dikter och foton) som hon skänkte ett universitet i USA (Princeton). Den engelska version som jag utgått från, är Ilya Kaminskys – en ukrainsk-amerikansk poet och litteraturvetare, och då han arbetar på nämnda universitet, utgår jag från att han haft tillgång till brevet i dess Mandelstam-arkiv.

När Nadezjda Mandelstam – förnamnet betyder för övrigt ’hopp’ – skriver sitt brev, vet hon inte om maken är i livet.

Vi i vår tid tror oss veta att han i oktober 1938 har några månader kvar att leva, och vi kan vara tämligen övertygade om att han aldrig fick läsa hustruns brev.

Nadezjda Mandelstams brev till Osip Mandelstam

22 oktober 1938

Osia, min älskade, fjärran sötnos!

Jag finner inga ord, älskling, för att skriva detta brev som du kanske aldrig ska läsa. Jag skriver i ett tomrum. Kanske ska du återvända och inte finna mig här. I så fall blir detta allt som du kan erinra dig av mig.

Osia, vilken lycka det var att leva tillsammans likt barn – allt vårt käbblande och allt vårt argumenterande, lekarna vi ägnade oss åt och så vår kärlek. Nu tittar jag inte ens upp mot himlen.

För om jag ser ett moln, vem kan jag då visa det för?

Minns du hur vi tog med oss varor för att laga våra enkla måltider på platserna där vi rest våra tält likt nomader? Minns du smaken av de bröd vi kom över som genom ett mirakel?

Och vår sista vinter i Voronezj.

Vår lyckliga fattigdom, och poesin du skrev. Jag minns dagen då vi en gång gick tillbaka från badet, när vi köpte ägg eller korv, och

en kärra fylld med hö körde förbi. Det var ännu kallt och jag frös i min korta jacka (men det är inget jämfört med hur vi måste lida nu. Jag vet hur frusen du är). Just den dagen återuppstår för mig nu. Jag förstår det så klart, och det smärtar mig att dessa vinterdagar med alla dess bekymmer var den mest underbara och sista lyckan som livet gav oss.

Alla mina tankar är hos dig. Alla mina tårar och alla leenden gäller dig. Jag välsignar varje dag och timme i vårt bittra liv tillsammans, min sötnos, min kompanjon, min blinde livsvägledare.

Vi var som två valpar, nosande vid varandra och så lyckliga tillsammans.

Och ditt så febriga huvud, och så lättsinnigt vi slösade bort dagarna i vårt liv. Vilken glädje det var, och hur medvetna vi alltid var om vilken glädje det var. Livet kan ju vara så länge. Så outhärdligt och så utdraget för var och en av oss att dö ensamma. Blir detta vårt öde, vi som är så oskiljbara?

Vi valpar och barn, förtjänade vi detta? Förtjänade du det, min ängel? Allting fortskrider som förut. Jag vet ingenting. Ändå vet jag allting – varje dag och timme i ditt liv står fram enkelt och klart för mig som i ett delirium.

Du stod framför mig i min sömn varje natt, och jag frågade och frågade vad som hänt, men du svarade inte. I min senaste dröm köpte jag mat till dig i en smutsig restaurang på ett hotell. Människorna där var främlingar. När jag hade köpt maten, insåg jag att jag inte visste vart jag skulle ta den, för jag vet ju inte var du är.

När jag vaknade, sa jag till Shura: ”Osia är död”. Jag vet inte om du ännu är i livet, men från och med stunden i den drömmen, har jag helt tappat bort spåren av dig. Jag vet inte var du är. Vill du lyssna på mig? Vet du hur mycket jag älskar dig? Jag kan inte nog säga hur mycket jag älskar dig. Jag kan ju inte ens säga det till dig. Jag talar bara till dig, bara till dig. Du finns alltid hos mig, och jag som var så vild och argsint och som aldrig lärde mig att gråta löjliga tårar – nu gråter och gråter och gråter jag.

Det är jag: Nadia. Var är du?

Farväl. Nadia.

not: Shura var Osip Mandelstams bror

                      (övers. Michael Economou, från engelsk version av Ilya Kaminsky)

The post Nadezjda Mandelstams brev till Osip Mandelstam first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. Michael Economou har skrivit en omfattande essä om den ryske poeten Osip Mandelstam. Den handlar bland annat om värdet av det moraliska trotset.

När Ryssland idag brutalt försöker vitalisera mycket av det som var signifikant för Sovjetunionen finns det skäl att uppmärksamma ekona av det förflutna. Dessa hörs och tränger på som om landets självbild aldrig väntat sig något annat. Personkulten är återupprättad. Psykiatrin används för att få oppositionella klassade som mentalsjuka. Josef Stalin hyllas åter. Elever får lär sig gräva skyttegravar, hantera Kalasjnikovs och handgranater. Skolan liknar mer och mer sovjettidens skola. Kritiskt tänkande är i Vladimir Putins läroplaner bannlyst. Så kallade viktiga samtal fostrar barnen. När väst inte är nazism, vilket det enligt prominenta politiker oftast är, kan man åtminstone kalla väst syndigt och degenererat. Allt som anses dåligt, till exempel opposition, oro och avvikande beteende i samhället, förenas av ett gemensamt – det går alltid att skylla på väst.

Kreml serverar sanningen med stort s om andra världskriget, vilket betytt att historieskrivningen stöpts om och isolerats från all annan historiesyn utom den i rysk tappning. Kärleken till fosterlandet, den högsta formen av kärlek, ska rädda rysk-ortodoxa värden. Josef Stalin är ett helgon och Moder Rysslands hjälte, vilket ledande skikt inom rysk-ortodoxa kyrkan också idag bidrar till att bekräfta, parallellt med sitt reservationslösa stöd för den så kallade specialoperationen i Ukraina, idag benämnd som kriget. Vladimir Putin ska slutföra det som varken Katarina den stora, Alexander II eller Josef Stalin lyckats med – eliminera nationen Ukraina. När ryska soldater idag bränner ukrainska läroböcker är det således ett eko av Alexander II:s dekret från 1876, vilket förbjöd det ukrainska språket.

Fosterlandsförrädare kontrolleras – dödas eller fängslas de inte, hängs de ut och trakasseras, vilket är detsamma som att exil eller tystnad blir av nöden. Så har det i varierande utsträckning fungerat under lång tid. Man kunde i Aleksej Navalnyjs politiska kamp höra ekot av sådant moraliskt trots, mod och agerande som alltsedan 1840-talet präglat den ryska intelligentsian.

Först gällde kampen tsarens brutala envälde, i en senare tid handlade kampen om att motarbeta kommunistiskt förtryck samt det av staten sanktionerade våldet visavi oliktänkande. Många ryssar som kämpat för yttrandefrihet och demokrati har bidragit till att hålla liv i en förnuftstradition med rötter i såväl bysantinsk kristendom som i upplysningstidens moralism. Mycket eller lite av Gud, mycket eller lite av yttrandefrihet och jämlikhet – all kamp och opposition har i vilket fall haft som mål att bekämpa auktoritetstro och religiös maktfullkomlighet.

Samt, nog så viktigt, att verka för mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter.

Företrädarna för medborgarrättsrörelsen har i yttrandefrihetens och demokratins namn bekämpat åsiktsförtryck och intolerans. Bland dessa kan och bör nämnas Andrej Sacharov, Oleg Orlov, Jelena Bonner och Vladimir Bukovskij. Mycket i deras aktivism förenar dem med författarna och publicisterna, vilka verkat i samma anda, om än snarast med konstnärliga förtecken, inte aktivistiska diton. I denna tradition bör namnges författarna Aleksandr Herzen och Nikolaj Tjernysjevskij från 1800-talet, kollegorna Aleksandr Solzjenitsyn och Joseph Brodsky från 1900-talet.

*

Här ges inte utrymme att reflektera över hur och i vilken utsträckning konstnärer som Vassilij Kandinskij och Marc Chagall bidragit. Men det vore illa att inte ta tillfället i akt att nämna en annan rysk konstnär, Nicholas Roerich, vars konst, filantropi, fredssträvan och kulturarbete inte kan förbises när frågan om värdet av ett ryskt förnuft förs på tal. Nicholas Roerich, som 1929 var en av kandidaterna till Nobels fredspris, bidrog också till att möjliggöra vår tids Världsarvslista, som Unesco ansvarar för. Den så kallade Roerich-pakten med dithörande fredsflagga undertecknades 1935 av president Franklin D. Roosevelt, och mottot – Pax Cultura – var tänkt att tjäna världen i samma globala anda som präglar Röda Korsets verksamhet.

De katastrofala följderna av första världskriget och ryska revolutionen fick konstnären att inse att varje lands kulturarv tillhör världen och därför måste räddas åt framtiden. Inte bara ruiner, monument och arkeologiska föremål från äldre tider utan även all skapande verksamhet, såsom bibliotekens, universitetens, sjukhusens, teatrarnas och operahusens, måste värdesättas och skyddas från krigets vansinne.

En anekdot, talande för Nicholas Roerichs måleri, måste återges. När Yuri Gagarin 1961 återvänt efter sin rymdresa, utfrågades han om hur jorden såg ut uppe i rymden. Kosmonauten menade att klotet påminde honom om en målning av Nicholas Roerich. Behöver det utsägas att svaret knappast föll i god jord hos KGB, som i sedvanlig paranoid anda misstänkte att konstnären motarbetade ryska värden. Detta var dock en grandios missuppfattning – Nicholas Roerich såg sig som en rysk världsmedborgare, inte som en rysk avhoppare som bara kritiserade och förtalade hemlandet. Det märks såväl i konstnärens universella kultursträvan som i hans respekt för att all kreativitet värd namnet aldrig kan förminskas av nationella intressen, vare sig dessa innefattar slavofila värden eller inte.

*

Kärnan i motståndet har utgjorts av begreppet sovest, det vill säga samvete. Att försöka leva i enlighet med samvetets röst för att uppnå något slags sanning är således ett gammalt ideal som också i dag påverkar dissidenter, oliktänkande och oppositionella. Att ta avstånd från lögner och vägra leva med dem var i sig en moralisk handling, slog Aleksandr Solzjenitsyn fast i essän ”Lev inte i lögnen” (1974). Nobelpristagaren ställde sig med innebörden i många av sina verk i samma oppositionsled som sedan 1829 styrts av filosofen Pjotr Tjaadajev, som menade att Ryssland var underutvecklat och i behov av modernisering – om landet ville tillföra världen något. ”Sanningen är dyrbarare än fosterlandet”, lyder en klassisk formulering hos denne filosof.

Rysslands historiska uppgift låg i ”att tjäna som avskräckande exempel för andra nationer.” Diagnosen var inte svårfunnen. Tsaren var snabb med att förklara Pjotr Tjaadajev sinnessjuk, och han fick resten av sitt liv vänja sig vid att leva under polisbevakning.

Inte ens i samband med Sovjetunionens kollaps 1991 avmattades tankarna på ett mer förnuftigt samhällsbygge, präglat av frihet, mänskliga rättigheter, tolerans och yttrandefrihet, av en särskild anledning – det fanns fog för dem. I dag räcker det med att nämna namnet på Rysslands president för att inse att behovet är större än någonsin.

Rysk litteratur går inte att förbise när man berör denna historia, vad man nu än säger i dagens Ukraina. Ukrainska författaren Oksana Zabuzjko har exempelvis menat att denna litteratur lurat människor i väst att se Ukraina-frågan med ryska glasögon och därför uppmanat till bojkott av landets klassiker (DN 20220429). Men hon har fått rejält med mothugg – klassisk rysk litteratur har utmanat makten, inte tjänat den.

Ett av de stora värdena med klassikerna ligger i gestaltningen av själshärjningar, samvetsförebråelser och sanningslidelser, vilket utvecklat såväl läsarens moraliska klokskap och mod som hans eller hennes förnuft och samvete.

Furst Mysjkin i Fjodor Dostojevskijs Idioten framställs som en dåre, men hans mänskliga egenskaper, bespottade av ett hycklande borgerskap, är föredömliga, inte förkastliga. Den goda människan är ingen omöjlig människa. Naiviteten är i själva verket en styrka och en egenskap, inte ett lyte och en sjukdom.

Krig och fred är en antikrigsroman, skriven av en pacifist, Leo Tolstoj, som inte drog sig för att angripa kyrkan för att den välsignade soldater som skulle ut i krig. Krig är inget hjältemodigt. Krig är död, kaos och tragik. Krig har inga segrare. Tsaren och adelsfolk är trots sin makt (läs: maktfullkomlighet) inte mer betydelsefulla än vanliga människor. Dramatikern bakom Körsbärsträdgården, Onkel Vanja, Tre systrar och Måsen, Anton Tjechov, försökte medelst stämningar, människogestaltningar och inre monologer visa att bristen på moral, humanism och ömsesidig respekt mellan klasserna var den stora samhällsfaran, inte väst och inte de oppositionella. Anton Tjechov uppmanade makthavare att reflektera över det faktum att en människa är mycket mer än en produkt och en kugge i maskineriet.

Många av de klassiska verken har fungerat som en grundbult för sådana frågor som dissident- och medborgarrättsrörelsen fått beakta. Vad är gott och sant, vad är ont och falskt? Vill Ryssland tillhöra världen? Eller ska ryssar sluta sig i ett medeltida mörker, be Gud om moral och motarbeta världens frihetliga värde? Vad gör lögnerna med oss? Vad gör makten med våra möjligheter att leva ett värdigt liv? Ska Ryssland vara en del av världskulturen?

Eller är rysk kultur ett isolat av gudomligt ursprung som världskulturen i sig måste anpassa sig efter?

Det är således inte för inte som Aleksander Navalnyj i ett brev, avsänt från fängelset under hans sista dagar i livet, hänvisar till Anton Tjechov och Fjodor Dostojevskij. Brevet, adresserat till journalisten Sergej Parchomenko, avslutas med en insikt som ekar av ambitioner liknande dem som många av Navalnyjs föregångare bar på: ”Man måste läsa klassiker. Vi kan dem inte.”

 *

Efter denna långa inledning – nödvändig för förståelsens skull – ska poeten Osip Mandelstams öde tecknas i ljuset av detta moraliska trots, detta behov och denna vilja av att bejaka ett förnuftigare, mer tolerant och frihetligt samhällsbygge.

Poetens aktualitet har skiftat, men aldrig varit vad man säger out of the game: det finns goda skäl att uppmärksamma ekot inte bara av hans lyriska och essäistiska skapande utan också av dess fatala följder. Beröringspunkter mellan hans 1930-tal och vår tid finns på mer än ett plan.

Händelser idag väcker liv åt händelser i Osip Mandelstams tid, som om historien går igen i ett tröstlöst flöde av misstag och låsningar. Ekona av det förflutna är i liv och hörs som ett varnande memento – det enda vi tycks lära oss av historien är att vi inget lärt.

Så gick det exempelvis att uppfatta ett eko under hösten 2023, när det bepansrade tåget med Nordkoreas Kim Jong-Un färdades in i den ostliga regionen Primorskij för mötet med Vladimir Putin. Ekot bidrog till att få liv i reminiscenserna av en annan järnvägsvagn, som drygt 85 år tidigare ankom Vladivostok i detta fjärran östern.

I vagnen – av typ godsfinka eller boskapsvagn eller möjligen något än mer olidligt – satt Osip Mandelstam, som avrest från Moskva, där han i april 1938 arresterats och dömts till fem års arbetsläger, anklagad för KRD, det vill säga kontrarevolutionär verksamhet. Felaktig och subjektiv inställning, löd en alternativ dom.     

Osip Mandelstam var på väg till genomgångslägret Vtoraja Retjka utanför  Vladivostok med adressen Barack 11, Styrelsen för Nordöstra korrektionsarbetslägren. Färdkost under den långa resan österut lär ha varit torftig och undermålig, naturligtvis inte att jämföra med Vladimir Putins och Kim Jong-Uns lyxmat, serverad under ledarnas resor. Det ryktas om hummer, viltkött och annat smått och gott. Samt förstås franska årgångsviner.

Diktaren skulle inte bli långvarig i lägret. Svältande och med hjärtbesvär samt i ständig rädsla för att bli förgiftad var Osip Mandelstams tillvaro eländig.

Redan i december samma år som han internerades slängdes han död ner i en massgrav, i vilken andra internerade lagts huller om buller. Och så fick legenderna snart liv. Sagor, tilltalande minnesbilder. Romantiserande hågkomster.

Mot slutet av detta 1930-tal väcktes en mytbildning kring Osip Mandelstams öde, vilken förvisso är trösterik och vacker, men inte desto mindre grundfalsk. Vem vill för sitt inre inte se den bräcklige poeten sitta vid lägerelden långt borta i fjärran östern och läsa Dante för medfångarna och fångvaktarna, kanske rentav recitera sonetter av Petrarca? Ända in i våra dagar har försök till kanonisering gjorts. Bruce Chatwin menar att Osip Mandelstam är 1900-talets litteräre martyr, seklets ”schaman och siare”. Ja, enligt honom skulle en annan epok rentav ha gjort Osip Mandelstam till ett helgon.

Att från sent 1920-tal och framåt inneha och läsa dikter av fosterlandsförrädaren ansågs vara brottsligt och kontrarevolutionärt. Det förnekades på sina håll till och med att en diktare med namnet Osip Mandelstam alls existerade. Litterära kollegor baktalade honom, några anklagade honom rentav för plagiat.

Först efter Stalins död och i samband med Chrusjtjovs avstaliniseringsförsök på 20:e partikongressen 1956 fick poeten viss upprättelse – i det officiella Sovjetunionen.  Men såväl utomlands som i landets underjordiska litterära kretsar betydde en sådan korrigeringsiver inte mycket.

Det fanns nämligen liv i Osip Mandelstams poesi, vilken spreds, lästes, översattes och hyllades – som om censurens arbete varit så kontraproduktivt att det haft en alltigenom motsatt effekt.

 *

I dag anses Osip Mandelstam vara den ryskspråkiga poesins största namn, och så pass sent som 1979 uppmärksammades en annan sträng på lyran, vilket spätt på den litterära statusen. Detta år publicerade den amerikanska forskaren Jane Gary Harris Osip Mandelstam – The Collected Critical Prose and Letters (Collins Harvill, nyutgåva 1991), som visade på den smått häpnadsväckande bredd, infallsrikedom och lärdom som präglar författarskapet. Flera av essäerna finns tillgängliga, översätta av Bengt Jangfelt, i volymerna Frihetens gråljus (medövers. Göran Sonnevi, FIB:s Lyrikklubb, 1979), Murarlod och brysselspets (medred. Harald Lyth, Bokförlaget Hylaea, 1988) samt Ordet och kulturen (FIB:s Lyrikklubb, 1992).

Inte många reflexioner, tankar och infall lämnar läsaren oberörd, men att läsa förstrött och oengagerat är meningslöst om avsikten är att förstå Osip Mandelstam. Författaren kräver med sin konkretion och metaforik i stilen läsarens förutsättningslösa närvaro, och språkets elegans och precisionsmättnad gör all allvarligt syftande läsning till ett subtilt nöje.

”Samtal om Dante”, vilken ingår i Ordet och kulturen, är den mest omtalade essän i kraft av sin smått hisnande substans. Här lyckas Osip Mandelstam ge liv åt italienarens rim och rytm, flöde och poetiska värld. Men, medger han själv, det är ett oändligt slitgöra att läsa Den gudomliga komedien: ”Jag ställer mig på fullt allvar frågan, hur många oxhudssulor, hur många sandaler som Alighieri nötte ut under sitt poetiska arbete, vandrande längs Italiens getstigar.”

Osip Mandelstam, som bekände att han aldrig fått ”fotfäste i det tjugonde århundradet”, svävar i essän fritt och obesvärat genom seklerna, som om historien var hans mark där fötterna kunde placeras lite varstans utan att spåren för den sakens skull leder läsaren vilse i någon tid. Osip Mandelstam levandegör Dantes texter i ett slags tidlöst och frihetligt bejakande, och blott ett längre citat ur ”Samtal om Dante” kan göra avsikten viss rättvisa:

”Det är otänkbart att läsa Dantes sånger utan att rikta dem mot samtiden. De är skapade för det. De är projektiler för att uppfånga framtiden. De kräver en kommentar i futurum.

      Tiden är för Dante innehållet i historien, sedd som en enda synkron akt; och omvänt: innehållet i historien är en gemensam fasthållning av tiden – av dess kolleger, medsökare, medupptäckare.

      Dante är antimodernist. Hans  samtid är outtömlig, outräknelig och outsinlig.

      Det är därför som Odysseus´ tal, buktigt som linsen i ett brännglas, handlar lika mycket om kriget mellan grekerna och perserna som om Kolumbus´ upptäckt av Amerika, Paracelsus´ djärva experiment och Karl den femtes världsimperium.”

*

Vilket var Osip Mandelstams brott som till sist framtvingade deportationen? Vilken var innebörden av den så kallade kontrarevolutionära verksamheten? Svaret må i dag förvåna med tanke på poesins smått försumbara betydelse för samhällslivet, åtminstone i vår del av världen. Seriös litteratur får inte alltid sådant utrymme och värde som kunnat göra den relevant och levande inte bara för politikers, makthavares och andra samhällsaktörers djupare tänkande och kulturkänsla, utan också för människor med intresse för samhällsbygge, präglat av utveckling och förnuft, moral och kunskap.

Det handlade nämligen om flera dikter med så kallat statsfientligt innehåll. Osip Mandelstam var medveten om riskerna. Klarsynt om än ironiskt konstaterade han i en essä, återgiven i Ordet och kulturen, att det bara är i Ryssland som poesi respekteras: ”Finns det någon annanstans där poesi är ett så vanligt motiv till mord?” Framför allt en specifik dikt hade väckt angiverisamhällets och säkerhetstjänstens misstänksamhet. Ett epigram om Folkens store hjälte – Josef Stalin. Ostraffat kallade inte någon georgiern för bergsbon i Kreml. Diktatorn bar en mustasch som ljöd av ”kackerlacksskratt”. Att skriva att den store ledaren ”suger på dödsstraff som hallon” och att andra ledare lismar omkring honom var förstås lika farligt (övers. Hans Björkegren, Rosen fryser i snön, W & W, 1976).

Dikten renderade Osip Mandelstam tre års förvisning först till Tjerdyn i Uralbergen, och sedan till den större staden Voronezj närmare Ukraina. Tillvaron behöver inte ha varit förödande, sjukdom och dålig hälsa till trots. I vart fall tillkom en svit dikter under förvisningsåren. Här nedan en av dessa dikter, daterad Voronezj, 18 januari 1937:

Jämför inte: vad som lever är ojämförligt.

Jag erfor en sorts kärleksfull rädsla

när jag tog in slätternas jämlikhet

och öppna himlen blev min sjukdom.

Jag sög in luften, min tjänande människa,

och förväntade mig hjälp eller nyheter,

gjorde mig redo för avfärd, seglats på arkens

expeditioner som aldrig ens påbörjades.

Där himlen är öppen strosar jag lycklig,

och en ljus ledsnad tillåter mig inte

överge Voronezjs tonåriga kullar

för de klara och äldre i Toscana.

                         (övers. Michael Economou, med hjälp av en engelsk tolkning av Peter France)

Men knappt ett år efter återvändandet till Moskva, blev Osip Mandelstam åter arresterad och dömd till fem års arbetsläger, vilket han således aldrig skulle lämna levande. Hans profetia om att ”en svulten stat är farligare än en hungrig människa” besannades därmed.

*

Det judiska ursprunget ska inte överbetonas eller ältas. I vilket fall tycks det som om familjen Mandelstam, vars rötter fanns i Warszawa, lyckades undgå antisemitismen i Sankt Petersburg, dit man flyttat när sonen var liten.

1911, då Osip Mandelstam fyllt tjugo år, lät han för övrigt döpa sig i en metodistkyrka – nota bene en verkligt fattig kyrka. Men konfessionen var, vilket också Bengt Jangfeldt framhållit, inte i första hand en fråga om kristen eller judisk hemhörighet hos Gud utan om ett uppgående i kulturen.

Således handlade det om en levande längtan efter att tillhöra världskulturen, i vilken tron var en av många levande beståndsdelar. Kanske närde Osip Mandelstam inte alls hopp om att få liv i religiös intighet ur flydda eller närvarande tider; religionens (och kulturens) mission låg på ett annat plan – att komma bortom det låsta och inskränkande i en provinsiell tillvaro, vars omvärldsuppfattning var lika provinsiell. Vad han tyckte sig se i väst önskade han finna också i Ryssland; i flera dikter är denna västliga influens ett slags visionärt hopp om enhet och gemenskap åt världen, inte åt väst och inte åt Ryssland.

Detta måste betonas – världen. Inte väst, inte Ryssland.

 *

Osip Mandelstam gavs av familjen möjlighet att studera i Sankt Petersburg, med vad man säger blandade resultat. Fortsatta studier i Europa verkar ha gett näring åt det som han tidigt börjat se som sitt kall – diktandet. Ensam och övergiven i Paris fann han tröst i poesin och musiken. Dikten ”Notre Dame”, daterad 1912, är berömd och inte bara talande för de intryck som bjöds under detta tidiga 1900-tal, utan också för att innebörden blev en av grundstenarna för estetiken som Osip Mandelstam börjat utveckla:

Där romaren dömde ett främmande folk

står en basilika nu. Med spända nerver

spelar, som Adam, i förstlingens glädje

korsgångens lätta valv med musklerna.

Och likväl röjs den dolda inre planen:

Förstärkta bågars kraft ser till

att jättebördan inte krossar muren

och valvets djärva ramm blir overksam.

En ursprungslabyrint. En gåtfull skog.

Det gotiska förnuftets avgrund.

Egyptisk kraft och kristet saktmod.

Som ek. Som rö. Allt är i lodets makt.

O fästning Notre Dame, ju mer jag sett

av dina monstruösa revben desto starkare

har jag känt längtan efter att få skapa

det sköna ur en tung fientlig massa.

                                         (övers. Hans Björkegren, ur Rosen fryser i snön)

Paris och Heidelberg hade välkomnat Osip Mandelstam till Europa, arkitekturen han fick se gav konkretion och byggstenar åt diktandet. Längtan efter att ”skapa det sköna ur en tung fientlig massa” var väckt och växte sig allt starkare. Dikten ”Notre Dame” ger en antydan om vad som var betydelsefullt: klarhet och rymd. Radernas fasthet är födda ur en estetiserande hantverksskicklighet som fascinerar lika mycket som det arbetssätt som efterhand skulle göra Osip Mandelstam berömd – associationsmetoden. Egyptisk kunskap samspelar med kristet saktmod, och tiderna överlever genom stenmästaren – han som med sitt lod väcker liv i miraklet – arkitekturen kan öppna för Guds närvaro i katedralen och därmed i världen.

Det finns en kärna av sten eller kristall i många av dikterna, vilken håller samman dem, och vilken också är ett bergfast uttryck för den form, som kan upplevas som smått petrifierad – tuktad och stram som den är. Här nedan en annan dikt, daterad 1915, där poeten också associerar fritt, och det är svårt att undvika känslan av att Osip Mandelstam upplevde att andra tider stod honom mer nära än hans egen tid. Första strofens fartygslista syftar på Illiadens uppteckning av fartygen som deltog i anfallet mot Troja, akajer är Homeros ord för grekerna.

Sömnlöshet. Homeros. Strama segel.

Jag läste fartygslistan blott till hälften:

den långa fågelkull, det sträck av tranor

som en gång lyfte över Hellas.

Likt tranors kil mot fjärran land –

på krönta huvuden ett gudaskum; –

Vart seglar ni? Om ej Helena funnes,

vad vore Troja då för er, akajer?

Av kärlek röres havet och Homeros.

Vem skall jag lyssna till? Homeros tiger,

vältaligt brusar nu det svarta havet

och dånar närmare min huvudgärd.

                                              (övers. Hans Björkegren, ur Rosen fryser i snön)

*

Osip Mandelstam liknade poesin vid en plog ”som plöjer upp tiden så att tidens djuplager, dess svartjord hamnar på ytan.” Några litterära skolor ville han inte kännas vid. Inte ens en poetik. Pusjkin, Ovidius, Homeros är föraningar om vad poesin kan möjliggöra, inte litteraturhistoriens döda diktare som en gång skapade odödlighet åt sig själva. Poesin har ingen skyldighet att vara på ett bestämt sätt. Poesin är – om den ska vara värdefull – allt. Klassicism, hellenism, kunskap och hantverk, öppna dörrar och fri horisont mot det tillstånd då ordet blir musik och musiken blir poesi. Poesi är inte dilettanteri och inte ett ting bland andra ting; poesin behöver enligt Osip Mandelstam ”en stegrad känsla för bilder, maskinrytm, stadskollektivism, landsbygdsfolklore.”

Det goda hantverket kan, om klarhet, rytm och metaforik får utrymme, skapa sådan enhet, struktur och kontinuitet att teorier om framsteg och utveckling blott är att se som löv, vilka då och då faller vissna ner från trädet.

Sovjetförfattarna förväntades hylla teknologin i enlighet med Vladimir Lenins påbud om att diktaren skulle betraktas som själens ingenjör. Men Osip Mandelstam var mer klarseende än så: ”Det kan inte ske något framåtskridande (verkligt, det vill säga andligt) annat än hos individen och genom individen själv.”

I revolutionens Ryssland var Osip Mandelstams tankar inte comme- il-faut: revolutionen förutsatte rättning i ledet. Först förfördes dock diktaren av revolutionsyran och skrev in sig i det socialrevolutionära partiet. Men konst är inte propaganda, Osip Mandelstam var ingen konformist. Han var poet. Han sökte framtid åt annat än ideologier och system. Hans uppgift var att förvandla ord till musik.

Mandelstam uttryckte i en dikt sin känsla av att vara ”ett barn i de starkas och mäktigas värld”, och kunde, i samma dikt, återgiven i Rosen fryser i snön, bekänna vidden av sin frihet så här: ”Jag är inte skyldig den världen ett dyft av min själ.” Med världen syftade Osip Mandelstam inte på vit- eller rödgardisternas värld, inte på bolsjevikernas eller mensjevikernas värld, inte på Rysslands värld eller på en västlig värld. Hans värld – världen – stod över världens låsta och inskränkande ideologier.

Under förföljelserna mot ortodoxa kyrkan tog Mandelstam ställning. Om religionen ställde sig på de förtrycktas sida, var det hos de förtryckta han ville vara. Men om religionen ställde sig på makthavarnas sida, var det inte hos maktmänniskorna han ville vara.

Det Osip Mandelstam uttryckte om akmeismen, det tidiga 1900-talets rådande poesisyn som med konkretion och saklighet ville nå bortom symbolismens ockulta sfärer, kunde gälla också för hans egen längtan till jorden, ner i själva myllans rötter där gemenskap med alla tiders människor var i liv; akmeismen bar på, med hans egna ord, en ”hemlängtan till världskulturen.”

*

I Nadezjda Mandelstams Stalins mirakel (övers. Hans Björkegren, W & W, 1970) kommer man Osip Mandelstam in på livet. Boken – ett slags minnesbok – är brutal och omskakande, om än lite hafsigt redigerad. Den schizofrena tillvaro som var många sovjetmedborgares verklighet under 1930-talet ges en otäckt vardaglig ton, och känslan av en sanning på kollisionskurs med makthavarnas sanning serveras på i princip varje boksida. Ingen människa vågar lita på någon annan människa. Angiverisamhället är utvecklat. Människor försvinner. Rykten om massavrättningar sprider skräck. Myndigheter och censorer nosar rätt på farliga och samhällsomstörtande texter. Interneringsstraff utdöms. Människor dör. Människor är rädda. Människor upphör med att lita på sina närmaste. Människor hemlighåller sin tro på Gud.

Men parallellt med kontrollsamhällets tyranni skulle i sinom tid ord spridas muntligen. Intellektuella och ungdomar som revolterade mot det stalinistiska arvet fann sin litteratur – i kopie- och stencilform bland annat Osip Mandelstams dikter och Alexandr Solzjenitsyns romaner. Det är som om en rysk motståndsvilja, ett ryskt förnuft, en högre form av rysk värdighet, förblev oåtkomlig för och bortom den politiska elitens försök att likrikta och tysta all opposition.

Det mest betydelsebärande i Nadezja Mandelstams gestaltning av vad hon och maken fick genomlida under sina 18 år tillsammans är det heroiska motståndet mot systemterrorismen.

Makarna är i kontakt med människor som försöker hjälpa varandra, åtminstone de gånger då människorna alls är i stånd att våga lita på någon annan människa. Det kan räcka med en blick, en åtbörd eller en vinkning för att lura angivare och representanter för säkerhetstjänsten. Man utvecklar helt enkelt knep och lyckas därför ibland undkomma. Osip Mandelstam får själv av nattliga besökare, som han misstänker tillhör säkerhetstjänsten, frågan om innebörden av en dikt. Hans svar må drypa av ironi, men framstår som ett uppenbart försök att skydda sig själv:

• Ja, säg det….

Nadezjda Mandelstams oförtröttliga arbete för sin döde makes litteratur (och heder) var en nagel i ögat på det stalinistiska förtrycket. För att undkomma censuren, som förvisso sällan var litterär och språkkunnig, men inte desto mindre farlig (läs: livsfarlig), fick Nadezjda Mandelstam memorera flera av makens dikter. Änkan gav med sitt mod och sin sorg statsterrorns brutalitet ett levande ansikte, vilket avspeglar sig i miljontals andra änkors anleten världen över.

Det är därför relevant att jämföra Nadezjda Mandelstam med Julija Navalnaja, vars politiska aktivism möjliggör inte bara hopp utan också framtid och fortsatt liv åt den döde makens mänskorättskamp.

 *

Resan till Armenien (övers. Bengt Samuelsson, Alfabeta 1991), av Bruce Chawin hyllad som ”ett av 1900-talets litterära mästerverk”, är som reseskildring fyndig och finurlig, precis så substantiell som man kan förvänta sig av en poet som inte tyckte sig ha fotfäste i något århundrade. Osip Mandelstam, ömsom skojfrisk och tvetydig, ömsom seriös och noggrann, gräver i Armeniens förflutna och hittar ett judiskt-kristet urhem, som måste skyddas från ideologier och historieförfalskningar.

Med tanke på vad som skett och vad som sker i Armenien måste boken ses som ett dokument av hög aktualitet. Författarens blick på landets historia, dess nutid och framtid är så individuell och personlig att innebörden förvisso sällan blir allmängiltig. Men den hamnar påtagligt ofta på kollisionskurs med Sovjetunionens/Rysslands avsikter i går – och i dag. För det är just hotet från Ryssland, den mäktiga fienden som stöttar grannlandet Azerbajdzjan, som lett till att Armenien i vår tid vänder sig till väst, vilket i sig bidrar till att världen blir än mer tudelad. I bokens förord konstaterar Birgitta Trotzig att ”det faktiskt levande Ryssland gradvis har sprängt sönder det sovjetiska systemet – i varje fall förintat dess mentala makt och suggestion.” Det måste sägas vara ett uttryck för ett önsketänkande, även om man måste förstå att det fanns liv i hoppet om en bättre framtid under sent 1900-tal. Läst idag framstår yttrandet som obegripligt naivt med tanke på vår tids obehagliga verklighet, som knappast växt fram som blixten från en klar himmel.

I lysande metaforisk skrud tecknas i Resan till Armenien ett tillstånd – drömt, levt, bejakat och upplevt, vilket är formulerat med en så konstskicklig och elegant mandelstamskhet  att läsningen gör något med ens bild av Armenien, det judisk-kristna urhemmet. Landet träder fram inte bara som tillhörigt världskulturen, utan presenteras också som själva ursprunget för densamma.

Men inte gjorde Osip Mandelstam det lätt för sig. Även om författaren tillstår att det inte hör till hans uppgifter att undervisa, finns här och var en pedagogisk avsikt, som var ytterst farlig. Följande mening ska ha väckt censorernas ilska. Anspelningen på det skäggiga sågs som ett angrepp på marxismen: ”Växten i världen är en tilldragelse, en händelse, en pil och inte tråkig, skäggig evolution!”

Clarence Brown, som översatt boken till engelska, hävdar att dess meningar ”viftar som flaggor och struttar som påfåglar.” Det är en god karaktäristik. Osip Mandelstam ser på avstånd hur Rysslands tomhet är ”lik en vattenmelon”. Sevans klimat är konjakens ”gyllene valuta i bergssolens lönnfack.” Inte nog med det: hela ön är ”homeriskt beströdd med gulnade ben – rester av den kringboende befolkningens gudfruktiga picknickar.”

På frågan om i vilken tid Osip Mandelstam vill leva, svarar poeten, inte utan sådan humor som är märkbar också här och var i poesin, så här:

‒ Jag vill leva i imperativ particip futurum, i modus passivum, i ”det som bör vara”.

The post Inte väst, inte Ryssland – världen: Osip Mandelstam och värdet av det moraliska trotset first appeared on Opulens.

LYRIK. Stefan Albrektsson fortsätter att utvecklas som poet, konstaterar Thomas Almqvist som läst poetens senaste diktsamling Att fågla att fly att förbli.

Att fågla att fly att förbli: dikter
av Stefan Albrektsson
Fri Press
Sedan jag läst och recenserat Stefan Albrektssons diktsamling Sjöstjärna 2019, har jag följt hans utveckling som poet från ganska nära håll. Han föddes och växte upp i Vadstena men bor sedan 1994 i Halmstad, där han försörjer sig som musiker, elgitarrpedagog och skrivkurslärare vid Halmstad Kulturskola. Han debuterade med ”Upplysta mörkrum” tillsammans med konstfotografen Gunnar Sjödin, som han även gjort ”Duetter” med. I år har ”Thomas Merton – dikter i urval” kommit, som är en översättning han gjort tillsammans med Michael Economou.

Tonåringen och fältbiologen Stefan Albrektsson tillbringade ofta dagar och nätter i olika fågeltorn vid sjön Tåkern i Östergötland. Här njöt han av att se sothönsen glida fram över spegelblankt vatten och såg även havsörnen cirkla över vassar och isar. Han lyssnade på trastsångarens drillar och rördrommens dova läte. Med sina dikter vill han få oss att minnas det förgångna, att vara vakna i nuet och att drömma om framtiden. Redan diktsamlingens titel Att fågla att fly att förbli, som jag verkligen gillar, bär med sig allt detta. På något sätt blir dikterna minneskonst och samtidighet, när de gestaltar poetens liv och erfarenhet. Han menar själv att han lärt sig mycket av Tomas Tranströmer, William Stafford och Robert Bly.

Fågeltemat anslås direkt med diktsamlingens motto, som är ett citat av Maya Angelou: ”A bird does not sing because it has an answer, it sings because it has a song”. Fåglarna finns med i de flesta av dikterna – ”Gryningen har just öppnat ögonen./Våren regnar in i trädgården, slår ner/i blåmesarnas ivriga sång.” Jag återger dikten ”Fågelskådande” i sin helhet.

“jorden luktar törst
vassarnas rävsvansar slokar
Tåkerns spegel väntar vind
där sothönorna ligger som olyckor.

trots att mitt huvud är ett träd
fyllt av små grenskakande apor
flaxar en svartgråten skäggmes
i bladverket och blir till blyertsbock i min bok”

Det är en underbar dikt i all sin konkretion och strama enkelhet och väldigt typisk för Albrektssons sätt att formulera sig idag. Jag tyckte verkligen om ”Sjöstjärna”, när jag läste den för några år sedan, vilka dikter redan då var laddade med stark närvarokänsla, men Att fågla att fly att förbli är ännu ett strå vassare och så pass mycket bättre. Stefan Albrektsson fortsätter alltså att utvecklas som poet.

Jag började läsa dikterna samma morgon en dag som jag skulle iväg på en begravning för att ta ett sista avsked av en mycket nära och god vän. Att bara vakna och ta sig ur sängen den morgonen kändes tungt, men Stefan Albrektssons dikter träffade mig rakt i hjärtat, fick mig ganska snart att må mycket bättre och gav mig tröst i all min sorg. Livet går trots allt vidare och vi kan se framtiden an med viss tillförsikt. 

The post Dikter som träffar rakt i hjärtat first appeared on Opulens.

ENKELT OCH ELEGANT. Ytterst sällan förmår en nyskriven diktsamling absorbera mig i den utsträckning som Michael Economous Christos/Ötzi enkelt och elegant förmår, skriver Crister Enander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Christos/Ötzi av Michael Economou
Smockadoll förlag

I skuggan av ett liv som slocknat, i dödens omedelbara närhet, är det som om själva verklighetens innehåll och närvarande skepnader förvandlas. Smärtan förvrider sättet att se och tolka omgivningen. Människors konturer kan samtidigt bli skarpare, tydligare. Ibland rentav påträngande.

Minnen, sedan länge flydda hågkomster, flyger upp i luften som brända rester, svarta flagor av gulnat tidningspapper. Notiser, berättelser ur förflutenheten, frysta ögonblick som fotograferats och fastnat inför evighetens oöverskådlighet. De virvlar förbi. Hastigt, illusoriskt tydliga. Sammanhang och överblick går annars ytterst lätt förlorade i sorgens saknad och smärta.

Fadern står där såsom handfallen med urnan i sina händer. Greppet är stadigt, kanske av rädsla att ännu en gång förlora greppet om den människa som under alla år funnits vid hans sida. I den lilla obetydliga urnan ligger askan, de sista jordiska resterna, efter modern.

Kyrkogården ligger tyst. Som ett öde och övergivet landskap efter ett sargande krig och främmande truppers skövlingar. Träden tiger. Gångarna är krattade och nästan överdrivet välskötta. Som om ordning skulle kunna driva dödens hånfulla tomhet på flykten.

Dödens obarmhärtiga armé tar inga fångar. Döden skonar ingen – och inget. Tyst. Evigt tigande. Obegriplig i sitt majestät av svärta.

I Michael Economous diktsamling Christos/Ötzi härskar i upptakterna till såväl Christos som Ötzi ett svagt klingande efteråt, en vibrerande efterklang. Då, när allt är för sent, när orden inte längre kan nå fram eller förstås. Allt förvandlas till ett avlägset och avtagande eko — långt, långt bort. Först handlar det om en moders död, senare om en faders.

Denna gång skriver Economou en form av tankeväckande och känslomässigt uppfordrande poesi som, befriande nog, saknar varje form av förställning. Inte ett ord andas tillgjordhet. Och trots ett konstfullt, ja mycket vackert språk förblir det i varje bild och tanke konkret. Orden täcker en verklighet eller olika högst träffande — drabbande — känslolägen. När till exempel vildsvinen trampar in och nästan bokstavligen omkring i diktsamlingen är de förvisso ofta mer än enbart vildsvin genom att deras närvaro skapar en mängd associationer och nya tankeled. Men att de ändå är just bökande och hungriga och vilda svin råder det inte någonsin minsta tvekan om. Jag kan under läsningen snudd på känna deras vassa råa doft där de drar fram över slättmarkerna.

Ytterst sällan förmår en nyskriven diktsamling absorbera mig i den utsträckning som Michael Economous Christos/Ötzi enkelt och elegant förmår. Jag är redan inne på tredje genomläsningen, och inser att jag inte är klar med den. Det är främst kombinationen av intellektuellt innehåll, ett livsfilosofiskt djup, och dikternas starka emotionella innehåll som tillsammans förmår skapa dess stora och lockande attraktionskraft. De eggar och driver fram de existentiella frågeställningar som beledsagar oss genom livet lika självklart som den skugga vi kastar fram till den dag då döden suddar ut våra konturer.

Det finns en övertygande och ibland rentav överväldigande pendelrörelse i dikterna. Chosefritt och självklart, med en förrädisk och skenbar lätthet som helt uppenbart kräver hårt arbete och stort hantverkskunnande, rör de sig över livets myllrande och mångfasetterade mångfald. Detaljerna rymmer den större verkligheten. Rollen som den infrusna mumien Ötzi — funnen i Alperna så sent som 1991 och med en uppskattad ålder på femtusen år — är en förening mellan historia och natur. Och, självfallet, även myt.

Vildsvinen och deras laddade roll har, tycker jag, en särskild och avgörande plats i samlingen. Djuren och med dem naturen som en plats för en förlorad kunskap som åter måste erövras bär på stråk som minner om äldre tiders lärodikter. Och temat har haft en framskjuten position hos Economou alltsedan i dikten pågår människans kom ut för tio år sedan. Men hos Michael Economou finns inte ens den minsta ansats till ekologisk flummighet. Naturen är i stället (jag tror att det är rätt att säga) majestätiskt magnifik och en ständigt närvarande källa till verklig kunskap som ska förenas med insikter hämtade ur civilisationernas historia och inte minst litteraturens levande mångfald.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Chosefri och självklar poesi first appeared on Opulens.