POLITIK. I veckans krönika ser Lars Thulin tillbaka på valrörelsen 2026. Han riktar hård kritik mot missbruket av opinionsundersökningar, begreppet stödröster och det rådande debattklimatet.

När krutröken efter valrörelsen lagt sig väntar ett än värre slagfält. För den som ska bilda regering måste navigera i ett minfält. Samt att ställa till med den ena massakern efter den andra. Det som ska slaktas är röda linjer och vallöften. Hösten kommer bli så oviss att det i dagsläget inte känns meningsfullt att spekulera.

Låt oss i stället titta på den gångna valrörelsen. Valet 2026 har lärt mig avsky tre saker: opinionsundersökningar, begreppet stödröster och rådande debattklimat.

Valrörelsen påverkades av opinionsmätningar

Under sista veckorna tycktes opinionsundersökningar komma var sjätte timme dygnet runt. Alla partier påstår att de inte bryr sig om dessa siffror för ”den enda undersökning som räknas är den på valdagen”. En värre lögn är svår att tänka sig. Givetvis följdes varje tiondels procentenhet minutiöst i partiernas högkvarter. Och utspel anpassades efter dessa siffror. Därmed blev valet en metagrej, alltså ett drama som berättar om sitt eget drama. Som en roman som handlar om en författare som skriver en roman.

Varför duggar då dessa undersökningar tätt som ett sommarregn? Där är medierna i högsta grad skyldiga. För alla stora medier gör egna undersökningar. Eftersom de garanterar klick och därmed intäkter. Vilket är nödvändigt då opinionsinstitut tar bra betalt för sina tjänster.

Valrörelsen koncentrerades på stödröster

Hur är denna kanonad av siffror skadlig för demokratin och det serösa politiska samtalet? För att valet 2026 kom att koncentreras på nästa sak jag avskyr – stödröster.

Enkelt uttryckt handlar det om att rösta på något man inte tror på. För man tror att det ska gagna den egna sidan. Då har vi inte längre ett svenskt valsystem med åtta partier utan ett anglosaxiskt med två partier.

Liberalerna sålde ut totalt

Mest tydligt var detta med Liberalerna. Nu skrivs om partiets formidabla uppgång i slutet av valrörelsen och ledaren Simona Mohamsson höjs till skyarna som genialisk frälsare. Sanningen var att hon och partiet utplånade sig själva. Deras valmanifest 2026 var ett ogenerat, förnedrande och motbjudande tiggeri. Budskapet kan kokas ner till: Snälla, rösta på oss liberaler, så lovar vi att göra precis allt det som ett konservativt parti och ett annat som är rasistiskt och nationalistiskt, vill att vi ska göra.

Prostitution är ordet som känns adekvat. Liberalerna sålde ut de allra sista resterna av sin trovärdighet samt moraliska ryggrad.

Ikoniska liberaler som Karl Staaf, Bertil Ohlin och Per Ahlmark torde rotera i centrifug-fart i sina gravar. Men för att ändå påminna om ett parti spottade L ur sig märkliga vallöften i samma takt som en stressad popcornmaskin: allt från förbud mot strypsex, över gråtmild omsorg om mellanchefer till rivande av fula skolbyggnader. Förslag som aldrig skulle röstas igenom i en riksdag och därför var ofarliga att vräka ur sig.

Stödröster har en märklig logik. Om partiet som ska få stöd ligger för dåligt till, vågar ingen slösa bort sin röst. Men för många stödröster är också farligt, för då hotas det parti stödröstaren egentligen tror på. Jag hörde en liberal uttrycka oro när stödröster lyfte L upp mot sex procent.

– Det är inte bra, sade denne man. För då kan stödröstare tycka att de inte behöver stödrösta eftersom vi redan är räddade. Då kan vi tappa röster.

Röstande blir spelteori, inget annat. Teorier som måste matas med ständigt nya opinionssiffror.

Otrevlig ton i valkampanjerna

Den tredje delen i valrörelsen som får underbetyg och även den hotar parlamentariska demokratins idé, var tonen i kampanjerna. I de på nätet, som styrs av techföretagens algoritmer, dominerade hat, överdrifter och lögner. Enkelt uttryckt var man nazist om man röstade höger och Hamas-terrorist och muslim om man röstade vänster. Ytterst få debattörer ville försvara sitt eget partis politik. Svaren blev i 80 procent av fallen whataboutismer. Alltså att kritik mot det egna partiet möttes av varianter på: ”fast andra sidan har ju minsann också, så det så. Skyll inte på oss.”

Varpå den andra sidan hittar något som får dem att svara samma sak. Därmed har alla möjligheter till debatt om sakfrågor effektivt dödats.

I de traditionella medier utvecklades partiledardebatterna ofta till förnedrande och fördummande pajkastningar, något som de flesta deltagare tyckte i efterhand. Frågan är då varför de agerade som de gjorde. Där är medierna huvudansvariga. För de måste utse vinnare och förlorare i debatterna. Allt poängsätts. Varje tvekan, stamning, gest och förstulen blick lyfts fram. Det handlar om vem som kan få till vassa så kallade oneliners, alltså en dräpande, blodfylld och hånfull kommentar. Förlorarna blir åskådarna som hoppas på konsumentupplysning inför valet.

I mina mörka stunder tyckte jag att de varit bättre om partierna hyrt in sistaårselever på Dramatens scenskola för att framföra inövade repliker från ett inövat manus. De skulle få till en bättre underhållning än den partiledarna fixade.

Vad är då alternativet? En fåfäng dröm om en valrörelse utan opinionsundersökningar. Där alla röstar på det parti de gillar. Där politiska frågor blir huvudtemat. Inte valresultatet i sig. Program där pålästa, envisa och tuffa journalister djupintervjuar partiledarna var för sig. Lyssnande reportrar som inte accepterar icke-svar.

Och när det gäller nätet? Varför inte nedstängning av algoritmstyrda så kallade sociala medier som X, TikTok, Instagram och Facebook?

The post Valrörelsen 2026 får betyget icke godkänd first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Om Jimmie, Ulf, Simona och Ebba på söndag kramas efter en seger, kliver vi in i en ny politisk verklighet.” Det skriver Lars Thulin som förklarar varför valet 2026 framstår som så skrämmande.

När du läser detta återstår kanske bara en dag till valet. Eller några timmar. Eller så är det avklarat. Beroende på vilket kan krönikan kännas antingen spritsig eller avslagen, som en bottenskyla i champagneflaska som stått öppen i tre dagar.

Jag skriver ändå. För aldrig under mina drygt 50 år som röstberättigad, då jag alltid röstat, har jag känt mig så rädd inför ett riksdagsval. Begreppet ödesval känns inte utslitet utan oerhört levande.

Ett politiskt cv behövs

För att alla ska förstå mina känslor behövs ett politiskt cv.

Jag är uppvuxen under enkla omständigheter i en förort i Stockholm. De som bodde där kallades arbetare och lägre tjänstemän. Tidigt blev jag intresserad av samhällsfrågor och jag var fjorton år 1968. Så vänster var det som gällde. USA:s angreppskrig i Vietnam, engagerade mig oerhört. Men också att Sovjet detta år krossade demokratirörelsen i Prag. Minns att min mamma storgrät då nyheten nådde oss via radion.

Trots detta, ”alla” var vänster. Även de av mina kamrater som var uppvuxna i fina villor bakom välklippta häckar. En del av de där vännerna blev väldigt mycket vänster, kanske som uppror mot föräldrarna.

Min entusiasm för den riktigt röda vänstern dog i mitten på 70-talet. Då gjorde jag resor i Sovjetunionen och forna östblocket. Det jag upplevde där och då gav mig livslångt vaccin mot socialistiska diktaturer och allt som kallas kommunism. I början på 2000-talet levde jag en tid i Kina. Då fylldes vaccinet på.

Samhällsvetenskapliga studier lärde mig att inget är enbart svart eller vitt. Samt att alla ismer inom sig bär fröet till sin egen perversion.  Dessa mina erfarenheter har gjort att jag alltid röstat på Socialdemokraterna. Väl medveten om att detta parti är fullt med fel och brister och ibland hyckleri. Men alternativen har jag funnit sämre.

Maktskiften nödvändiga

Jag anser att makten i ett land måste växla med jämna mellanrum. Det är förutsättningen för en levande demokrati och en utveckling som på sikt gagnar alla. En demokrati ska ha en bra regering och en bra opposition. Det hade vi tidigare. Därför såg jag fram till 2022 inte det som något oerhört allvarligt de gånger borgarna fick makten. Dessa partier tyckte inte alltid som jag. Men de var seriösa, respekterade demokratins spelregler, var kunniga och regeringsdugliga. De måste få chansen och vänstern behövde vila upp sig. För inget sliter så som att regera.

Valet 2026 har skrämmande dimensioner

Så varför skrämmer mig årets val?

Därför att en av dessa sidor har upphört att finnas till. Tre borgerliga partier har genom det unika Tidöavtalet förvandlat sig till knähundar till Sverigedemokraterna, ett parti som inte sitter vid makten. I mina ögon består det huvudsakligen av pubertala slynglar. Deras parti är rent populistiskt och har rötter i nazism. Något annat kan inte sägas med bibehållen intellektuell hederlighet.

Genom att stå utanför regeringen, men till stor del regera över den, har de haft en märklig position: mycket makt men inget ansvar i laglig mening.

SD föddes 1988 med en enda agenda: att invandrare och invandring är roten till allt ont. Därför måste Sverige rensas från dessa inkräktare. Programmet från 1994 är skrämmande läsning. Kanske främst för att SD idag är i färd med att genomföra en del av det som står där. Ändå, det ruggiga under gångna fyraårsperioden och inför valet, är inte SD. För de har tydligt visat vad de vill. Ingen kan tvivla.

SD har inte förändrats inför valet 2026

Regeringspartierna hävdar med en dåres envishet att SD gjort upp med allt det där. Så nu är de snälla, jättesnälla. Så är det inte. Richard Jomshof, en av de ledande i partiet, säger att ska man ska vara muslim i Sverige måste man upphöra att vara muslim. Han är behörig lärare i samhällskunskap, men urinerar därmed på religionsfriheten, inskriven i grundlagen. En frihet hos alla världens demokratier.

Partiets migrationspolitiske talesman Ludvig Aspling gör klart att det finns för få etniska svenskar i landet. Vilken typ av etnisk rensning han vill ha, presenteras väl sannolikt efter valet.

Märk väl att dessa uttalanden görs 2026. Ytterst lite har förändrats i partiet sedan 1994. Skickliga spinndoktorer har målat över den bruna färgen med blå och gul kulör. Men det behövs ytterst lite sandpapper för att avlägsna den.

Ingen kan säga att de inte visste. Ingen.

På 1960-talet sade den amerikanska medborgarrättskämpen Martin Luther King att det farliga inte är de ondas ondska utan de godas tystnad. Hans bevingade ord kunde ha varit skrivna för svensk politik i dag.

Fast Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har inte ens haft vett att vara tysta. Utan snällt sagt ja till SD:s politik och syn på samhället. Därmed är den värld jag trodde var given, krossad. Den med tron på två jämbördiga sidor med gemensamma demokratiska värderingar.

SD:s medlöpare bär skulden

Högerns block uppfyller inte längre de kraven. Skulden för detta ligger inte på SD. Utan på partiets medlöpare, som övergett sina egna värderingar. Det vill säga Ebba, Johan/Simona och Ulf.

Om Jimmie, Ulf, Simona och Ebba på söndag kramas efter en seger, kliver vi in i en ny politisk verklighet. Vad SD gjorde utan formell makt vet vi. Vad de tänker göra med sådan makt, kan vi bara ana. Att ta sig ur detta kan bli kostsamt och svårt. Den som sår hat skördar hat.

Visst, folket bestämmer. Men ingen, absolut ingen, kan i efterhand säga att de inte visste.

The post Valet 2026 – ett skrämmande ödesval first appeared on Opulens.

DÖDEN. I veckans krönika funderar Lars Thulin över varför många, även journalister, verkar ha så svårt för att tala om döden. 

Bara två saker är helt säkra i livet. Att vi måste betala skatt och att vi ska dö.

Denna lätt fjantiga sentens är ändå omöjlig att avfärda som lögn. Hur mycket skatt vi betalar kan vi till viss del avgöra. Ofta beroende på vårt samvete. När vi ska dö kan vi kanske i någon mån bestämma beroende på livsstil och val av vård. Men att vi ska göra det kan vi aldrig undkomma.

För två sekler sedan var medellivslängden i Sverige 44 år för män och 47 år för kvinnor. Drygt hälften av idag. Räknat på hela världen beräknas att hälften då dog före 15 års ålder. Döden var en ständig realitet. På många sätt.

Hönorna nackades på huggkubben, grisens skrik i dödsångest hördes när den slaktades till jul. När jakthunden inte orkade längre svalde en sorgsen husse en sup och tog med sig sin arbetskamrat och gevär ut i skogen för sista gången. Människor dog hemma och liket låg kvar i kammaren ett tag så att alla kunde vaka och ta farväl.

I dag flyttas slakten till anonyma industrier som nästan ingen vill veta av. Hundar lämnas in för avlivning. Att vi själva en gång går över till andra sidan ses närmast som ett pinsamt misslyckande där vi själva och läkevetenskapen ”förlorat kampen”. Men kan man rent logiskt förlora kampen mot något förutbestämt och oundvikligt?

Men tankefiguren att förlora kampen mot döden är stark. Och flyttar in i vårt språkbruk. Ordet för vad som händer när en ålderstigen person drabbas av en svår sjukdom som inte går att bota, det är död. Fast det får uppenbarligen inte sägas.

Är det skamligt att dö?

Den 27 augusti i år blev det nästan parodiskt uppenbart då morgonstudion i SVT (3 timmar och 53 minuter in i programmet) hade ett inslag om att kung Harald i Norge låg på sitt yttersta. Alla yttre tecken fanns: hans höga ålder, 89 år, att hans hälsa sviktat betänkligt länge, att hovet talade om att läget var ytterst allvarligt, att hans närmaste släppte allt för att vara vid hans sjukbädd.

Det behövdes inte fem års utbildning på läkarlinjen för att förstå vad som snart skulle hända. Död. Men de närvarande i studion, verkade inte förstå. Två journalister intervjuade en tredje. Frågan löd hur man skulle tolka de tecken jag nyss räknat upp. Svaret var att man skulle tolka det som att läget var allvarligt!

Krävs det tre år på journalisthögskolan för att nå den slutsatsen?

Döden blev elefanten i rummet

De imbecilla frågorna malde på. En var hur man skulle tolka att de närmaste nu avbröt alla engagemang för att vara med kung Harald. Svaret att man skulle tolka det som att de rensade sina åtaganden för att vara där.

Verkligen.

Så malde de på i ett par närmast outhärdliga minuter. Det enda ord som inte användes i den ordsallad och floskelparad som trycktes fram, var det adekvata. Ordet dö. Att kungen med största sannolikhet låg på sitt yttersta och att han, givet tillgängliga fakta, skulle dö. Som alla gör förr eller senare. (Kung Harald dog mindre än ett dygn efter detta inslag)

Döden blev elefanten i rummet. Alla såg den, visste att den skulle inträffa. Ingen vågade prata om det. Ingen tog ordet död i sin mun. Varför? Är det skamligt att dö?

Religiösa föreställningar om döden

I en upplyst epok som präglas av tron på naturvetenskapen, kan många av oss le lite överseende åt de religiösa föreställningarna om döden. Om himmelriket, sälla jaktmarker, själavandring, etcetera. Men frågan är om dessa romantiska och trösterika tankar ändå inte behövs. Måhända är de bättre än den elefanten-i-rummet-version som SVT bjöd oss på 27 augusti.

För med en till synes naiv religiös tro kan vi ändå stå ut med det som vår hjärna inte är byggd för att förstå – evigheten. Därmed ducka för de helt logiska frågorna som vi aldrig får svar på: var fanns jag innan pappas spermie hälsade på mammas ägg? Var finns jag efter att jag har dött?

Alternativa sätt att se på döden

Att läsa dödsannonser är spännande. När jag gör det, samt ser gravstenar, räknar jag blixtsnabbt ut hur gammal personen blev. De är en besatthet hos mig. Är personen yngre, fylls jag av sorg och tung medvetenhet om livets förgänglighet. Att jag lever på lånad tid jämfört med personen i annonsen eller under stenen.

Det finns andra sätt att se det. En gång intervjuade jag en åldrad näringslivshöjdare. Jag frågade försiktigt om hur han såg på sin ålder och att så många tidigare kolleger dött. Var det inte tungt? Svaret var humoristiskt och trösterikt:

– Tvärtom, ser jag att någon yngre gått bort tänker jag: wow, den snubben vann jag över. Sedan hämtar jag en ny kopp kaffe.

Många dödsannonser fylls av ord om outsäglig sorg och saknad, ibland finns nästan en ton av ilska med i ord och verser.

Som sörjande är det lätt att instämma i detta. Jag skulle kanske skriva samma sak om en kär närstående som dött. Fast en sådan text skrivs helt för de sörjande. Inte med tanke på den döda och vad hen kanske ville skulle bli eftermälet. Men några gånger har jag sett annonser med varianter på: ”Jag är tacksam för ett långt och rikt liv. Jag är nöjd”. Eller: ”Sörj inte att jag är död, gläds över att jag levt.”

Den typen av fraser kan vara trösterika och hjälpa de efterlevande. Måhända mer än ord om bottenlös sorg.

The post Döden ‒ är det tabu att tala om den? first appeared on Opulens.

COUNTRY. Förra veckan meddelades det att countrystjärnan Dolly Parton avlidit i en ålder av 80 år. Lars Thulin minns en unik artist.

Dolly Parton är död. Ännu ett brutalt tecken på att man själv åldras. För allt oftare visar det sig att de odödliga artisterna som funnits med nästan hela ens vuxna liv, inte alls är odödliga.

Dolly var ett unikum. Hon var den amerikanska drömmen och folksjälen personifierad. På gott och ont. Men samtidigt så öppen och ärlig att det var omöjligt att inte älska henne och det gällde både män och kvinnor. För hon bjöd oerhört frikostigt på sig själv, alltid med både värme och glimt i ögat.

Hennes mest kända låt är nog ”I will always love you” från 1973 och odödliggjord av Whitney Houston 1992.

Men den som berörde mig mest är ”Jolene” från 1974 som hon också skrev själv.  Den hörde jag då min klass på universitet var på studieresa i Danmark. Vi hade hört den först på radio, och på vartenda fik vi besökte under veckan – det blev många – tycktes det finnas en jukebox med den skivan. Många av våra studiebidrags enkronor försvann ner i de maskinerna.

Perspektivet i texten är en kvinna som pratar till en annan kvinna. I vår grupp fanns både män och kvinnor. Nästan alla kände hur det sved i hjärteroten när de hörde de gripande fraserna. För även män kan uppleva konkurrens när det gäller att få sin drömpartner.

Hur som helst, vi lärde oss snabbt den ganska korta och enkla texten utantill och sjöng med. Strofen You can have your choice of men, but I could never love again/he´s the only one for me Jolene, är låtens essens. Den flödar över av kärlek, svek, förtvivlan, vädjan, underkastelse och att blotta sin själ. Den givna mixen i alla stora kärleksdramer. I konsten och i verkligheten. Av Dolly Parton kondenserad till magnifika två minuter och 41 sekunder.

The post Dolly Parton – I will always love her first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika reder Lars Thulin ut vad M-fraserna ”hårt arbetande svenskar” och ”hårt arbetande människor” kan tänkas betyda.

Floskler i valdebatten

Slagorden i den pågående valdebatten flödar över av floskler och plattityder. Som bekant är en floskel ett slitet uttryck som egentligen bara meddelar självklarheter som Bollen är rund. En plattityd är en floskel där motsatsen till uttrycket framstår som omöjligt eller orimligt. Det politiska budskapet Bättre skola är ett sådant. Inget parti kommer rimligtvis gå till val med intentionen att skolorna ska bli sämre (åtminstone kommer de inte att berätta det)

Fraser för de redan frälsta

Syftet med dessa politiska slagord är nog främst att frälsa de redan frälsta. Sådan är politiken i ett nervöst upplopp inför ett val. En fördel är om slagorden är vaga, så att alla kan känna att det passar just dem. Svenska val handlar om att vinna en grupp marginalväljare, de som inte har bestämt sig. Andra röstar på samma block, val efter val. Oavsett vad den egna sidan gjort. Eller inte gjort.

Fast det finns undantag. Slagord som berättar om hur politiker ser på världen, vad de vill och hur det kan genomföras. Ett sådant är mantrat som moderater tycks ha fått i uppdrag att upprepa minst tre gånger i varje anförande de gör. Det är frasen ”hårt arbetande svenskar”.

”Hårt arbetande svenskar”

Det är för dem som budgetar göras. De är de som ska bli vinnare i valet, de som ska slippa drabbas av kostnadsökningar på grund av oroligheter i omvärlden. Särskilt förälskade i ”hårt arbetande svenskar” är statsministern och finansministern.

Frasen är inte innehållslös eller avsedd att locka många. Det är faktiskt precis tvärtom. Låt oss syna den semantiskt och logiskt. Vi börjar bakifrån.

Svenskar – vilka är det? Enklast är se vilka som inte är det, alltså invandrare. I dag är var femte svensk född utomlands. Var femte svensk är alltså inte intressant för regeringen. På senare tid har Moderaterna delvis ändrat språkbruket och ibland bytt ut ”svenskar” om mot ”människor”. Men det är lätt att i äldre referat och dokument hitta termen ”hårt arbetande svenskar”.

Därefter ordet ”arbetande”. Vilka är det? Den givna definitionen är väl de som förvärvsarbetar. Det gör hälften av befolkningen. Övriga är barn och ungdomar, hemarbetande, studerande, arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer.

Efter att ha skalat bort 20 procent av befolkningen, icke-svenskarna, hyvlar nu M bort hälften av den kvarvarande, de icke-arbetande. Notan för satsningarna sjunker därmed.

Vad betyder egentligen ”hårt arbetande” ?

Men sedan bli svårt. Det räcker inte med att arbeta. Utan målgruppen för regeringen är bara en delmängd av de arbetande – de som jobbar hårt. Vad är ”hårt” i detta sammanhang? Jag har märkligt nog aldrig hört någon reporter kräva en klar och tydlig definition. Inte heller på motsatsen. För om det finns en grupp som arbetar hårt måste det finnas en som inte gör det. Vad kallas de? ”Mjukt arbetande?” Vad utmärker dem och hur många är det?

Kan begreppet hårt innebära att man måste jobba heltid? (20 procent av de förvärvsarbetande jobbar inte heltid). Att man måste var fysiskt utmattad efter jobbet? Eller i alla fall vara tvungen att duscha innan man går hem?

Svaret från Finansdepartementet

Rådvill inför begreppet skrev jag till finansministern och bad om en definition på hennes älskade fras. Även definition på icke hårt arbetande.

Svaret kom efter några dagar. Här är det svar Finansdepartementets brevhandläggare gav mig:

”Hej Lars och tack för att du hörde av dig till Regeringskansliet.

Regeringen prioriterar skattesänkningar för hårt arbetande människor, det är en viktig del i arbetslinjen. Det ska löna sig att jobba och att ha jobbat.

Regeringens budgetar har procentuellt gett mest till de som har lägre inkomster.”

En meningslös ordsallad som inte ens försökte svara på någon av frågorna. Allt talar för att det är en AI-genererad text som skickas ut som svar på en lång rad olika frågor.

Därmed är det ytterst oklart om brevhandläggaren på Finansdepartementet kan anses leva upp till att vara hårt arbetande. Att trycka på en knapp som startar AI, utan att ens läsa vad man antas svara på, måste ändå vara ett sådant där mjukt arbete.

Vill M verkligen inte locka fler väljare?

Statsministern avgränsar dock begreppet ytterligare. De han vill satsa på ”ställer klockan och går upp på morgonen för att arbeta”. Därmed lämnar han dem som arbetar eftermiddag och kväll bakom sig. Men även de som vaknar till mobilen utesluts. Bara de som ställer en klocka kommer ifråga för hans omsorger.

Utan att ha statistik hävdar jag att antalet tickande väckarklockor i nationen minskat kraftigt senaste decennierna. Så efter att ha skippat invandrare, icke förvärvsarbetande, mjukt arbetande och sist de som vaknar med hjälp av mobilen, är väl M nere på de drygt 15 procent av väljarkåren där de nu befinner sig. Och de verkar inte intresserade av att öka andelen.

M marknadsför SD:s våta dröm

Allvarligt talat, syftet med termen ”hårt arbetande svenskar” är självklart att marknadsföra Sverigedemokraternas våta dröm. Ett vi-och-dom-samhälle där vissa är önskvärda och andra inte. De senare bör snarast lämna landet. Bara en väl definierad och etniskt ren målgrupp kan hamna i gunst hos en blåbrun regering under 2026-2030.

Om drygt två veckor vet vi om denna delmängd av svenskarna är tillräckligt många för att Tidölaget ska kunna behålla makten i landet.

The post Vad betyder moderata frasen ”hårt arbetande”? first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin skriver i veckans krönika om problemet med ökad rasism i det svenska samhället. Förklaringen till det fenomenet står att finna i Tidöpartiernas politik, menar han.

Rasismen visar sig på lågstadienivå

En god vän berättade för en tid sedan om hur han försökt trösta ett förtvivlat barnbarn. Flickan var åtta år och gick i andra klass. Hon var väldigt ledsen för att klasskamrater retat henne för att ”hennes mamma var bränd”. Alltså brun i hyn.

Flickan har morföräldrar födda i östra Afrika. Så hennes mamma har vackert brun hy samt ett tjockt och krulligt svart hår. Och flickan själv har samma hudfärg och lika magnifikt hår.

Flickan förstod inte hur någon i så elak ton kunde säga sådana saker om hennes mamma. Varför sade de att mamman var bränd? Och i så fall var hon ju själv bränd. Varför var det dåligt?

Flickan hade sålunda för första gången stött på ren rasism riktad mot henne och hennes mamma. Rasism från etniska svenskar. Som dömde ut en annan hudfärg än den vita som dålig och klandervärd. Flickan tyckte att det både var förvirrande och skrämmande.

Detta hände för första gången när flickan var åtta år. Hennes familj är väl etablerad och hon bor i en socialt trygg och välmående del av huvudstaden. En del som inte är präglad utanförskap.

Rasismen har ökat i samhället

Flickans pappa berättade att de som föräldrar kände sig fullständigt tagna på sängen och inte riktigt visste vad de skulle göra. För de hade aldrig haft ett riktigt snack med sina döttrar om rasism och hur den kunde drabba deras familj. Om giftet som ständigt puttrar i samhället. För hittills hade det inte behövts.

Men nu blev de tvungna att berätta om ett samhälle med växande främlingsfientlighet och där allt fler tycker att det  är okej att uttrycka sig som klasskamraterna gjort. Ett samhälle där ledande företrädare för näst största partiet är orolig för att det finns för många som är brända, alltså inte etniskt svenska. Och att dessa därför snarast bör lämna landet.

Överslätande resonemang

Skulle de behöva dra historien med Ku Klux Klan för sina döttrar? Eller skulle de släta över det hela med att: det var dumt sagt. Skit i dem. Det är inget att bry sig om. Ge igen om du kan.

En äldre vän till familjen körde den linjen när han hörde historien.

– Äsch, ungar kan var för jävliga, sade han. Så var det också på vår tid. Någon blev retad för att den hade glasögon, var tjock eller hade töntiga kläder. Så är livet. Bara att lära sig. Men i dag blir alla kränkta. Känner efter och tycker synd om sig själva… Det daltas och curlas för mycket.

Denne man växte upp i en ytterst välbärgad del av Stockholm och bor kvar. En ort i princip befriad från icke-etniskt svenska. På hans skoltid bestod nog mobbingen ofta av att reta den som inte hade den dyraste täckjackan. Eller håna den vars familj bara hade råd att åka till Sälen på sportlovet och inte till franska alperna.

Det finns dock två avgörande skillnader gentemot pratet om brända mammor. Den ena är att rasism är förbjudet. Det är olagligt att uttala sig nedsättande om någon på grund av etnicitet, sexuell läggning med mera. Att reta någon för töntiga kläder och/eller föräldrar med begränsad ekonomi är dumt. Men inte olagligt.

Vuxnas vardagsrasism förs över till barnen

Det andra skillnaden är mer skrämmande. För uttrycket att någon med afrikanskt ursprung är bränd är en så konstig liknelse. Knappast något som ett barn i andra klass kommit på. Utan högst sannolikt fått itutat i sig av vuxna, förmodligen föräldrarna. Som är förbannade på att icke-vita ska få gå i deras barns klass. Därmed kommer den etablerade vardagsrasismen upp till ytan. Den som alltid funnits men som i nuvarande samhällsklimat blir alltmer okej och en del i debatten. Slagträn i ett samtal ämnat att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Och tankefiguren överförs till våra barn.

Regeringen följer SD:s agenda

Förklaringen är förstås att den politiska debatten i vårt land domineras av Sverigedemokraterna, ett parti som åtta av tio svenskar inte sympatiserar med. Ett parti med rötterna i nazism och som under fyra år från en plats utanför regeringen, ändå styrt de borgerliga partierna i Rosenbad. Dessa tre partier har hukande och mumlande följt SD:s grundläggande agenda, den som skapade partiet: att allt icke-svenskt är dåligt. Att i princip allt skadligt och farligt i samhället kan tillskrivas icke-svenskar. Därför blir det okej att säga till en åttaårig flicka att hennes mamma är bränd.

Men det ska sägas att är Sverigedemokraterna är ett rakryggat parti som står för sina åsikter. Det måste man ändå ge dem. På det viset är SD trots allt bättre än deras knähundar i regeringen. För de är hycklare och tillsammans med S röstade de igenom SD:s våta dröm – den lag som gjorde att tonåringar som levt nästan hela sitt liv i Sverige, var väl etablerade och kostats på utbildning skulle utvisas på sin 18-årsdag.

Statsministern var först tydlig och sade att inga undantag skulle göras – så det så. Lagen gällde. Ungdomarna skulle ensamma ut till länder de knappt hade någon anknytning till. Sedan insåg en majoritet av svenska folket det vansinniga, hjärtlösa och inte minst det ekonomiskt vansinniga i detta.

Då blev vår orakade migrationsminister plötsligt full av gråtmild sentimentalitet över detta och förklarade för journalister att han minsann försökt stoppa eller i alla fall mildra denna lag. Påstådda åtgärder ingen av de berörda märkt av. Hans ögon liknade då ändå dem hos en ledsen labrador. Hyckleriet framstår som monumentalt motbjudande.

The post Rasismen ökar i Sverige – vad beror det på? first appeared on Opulens.

MUSIK. Lars Thulin ser tillbaka på sin tid som discjockey och kommer med några låttips till sommarens fester.

Finalen är kanske det mest väsentliga när en discjockey ska fixa en bra danskväll. Så att säga knyta ihop det. Fast det handlar ofta om näst-sista-låten. För på min aktiva tid hade många discjockeys alltid samma låt som sista. Som en slags signatur-låt. Så den verkligt känslosamma, som givetvis skulle var en smeksam styrdans, var den näst sista. Det var den som kunde avgöra hur resten av kvällen eller natten skulle bli för diskotekets gäster. Ett spännande ”hem-till-dig-eller-mig”? Eller ett lagom löftesrikt ”du-har-mitt-nummer. Ring i veckan!” Eller ett avmätt ”ha-ett-bra-liv”. Omskrivning för ”tack, men nej tack”.

Alla dessa slut kunde jag ana mig till när jag spanade ut över golvet när skivspelaren snurrade kvällens näst sista låt. Låten som är så betydelsefull att det finns låtar om just denna, som ett slags meta-grej. Exempel på detta är ”Save the last dance for me” eller svenska ”Vem får följa dig hem”. Eller Lill-Babs fina slagdänga ”Leva Livet” med raderna ”och hon gav Janne en blick. De andra stod och skratta’ åt mig, när sista dansen hon fick”.

Stor poesi signerad Stikkan Andersson 1963.

Här kommer de fem som jag tyckte funkade utmärkt på 70-talet. De tre första var nog bäst på ett diskotek där publiken var i sen ungdom och tidig medelålder. De två senare på de firmafester där jag ibland lirade. Där snittåldern ofta låg runt 50.

Chicagos största hit

1. If you leave me now/Chicago 1976/ Peter Cetera

Vackert, lågmält, melodiskt och smeksamt. Så innebörden i första strofen: ”If you leave me now – you take away the biggest part of me.” Övertydligt så det räcker. Både musik och text skriven av bandets bassist Peter Cetera. Den fanns med på bandets nionde album och blev deras största hit med förstaplaceringar på flera länders listor. En journalist påstod att han varit i New York 1976 och då skannat stadens hela radioutbud. Inom ett par minuter hörde han låten på fyra olika stationer.

En kul grej är att en musiker som var med på en del av inspelningen, hörde låten i sin helhet första gången via radio när han jobbade i sin trädgård.

– Oj, det här så bra att det måste komma från McCartney, var hans första reaktion. Innan han insåg att det var en låt som han själv medverkade i.

Den här låten är för övrigt inte helt ovanlig både på bröllop och begravningar.

Lågmälda låten med Stones

2. Angie/Rolling Stones 1973 Mick Jagger/ Keith Richards

Låten är nästan en enda lång längtan och vädjan. Den kom 1973 och var med på albumet ”Goats Head Soup”. Som ofta står både Jagger och Richards som kompositörer. Men detta är i hög grad Keith Richards sång. Och trots att han var gitarrist har han skrivit låtens pianoarrangemang.

Många har funderat vem Angie var, då låten handlar om ett förhållande med en kvinna som just kraschat. En gissning har varit David Bowies första fru Angela. En annan att den handlar om skådespelerskan Angie Dickinson. Mest långlivad är att den skrivits till Richards dotter Angela. Men studier visar att den skrevs innan barnet fötts och Richards hade då inte en aning om könet på den ofödda. Någon påstår att den handlar om Jagger och separationen med Marianne Faithful. Strunt samma, bitterljuvt och vackert är det. Så mjukt och lågmält att det nästan är plågsamt

Marbles hitlåt skrevs av bröderna Gibb

3. Only one woman/Marbles 1970 / Barry, Maurice och Robin Gibb

Ingen låt kan vara mer Bee Gees utan att vara framförd av Bee Gees än den här. Marbles var ett så kallat one-hit-wonder. Duon bestod av Graham Bonnet och Trevor Gordon, som var kusiner och födda i England,

Trevor flyttade dock till Australien och mötte där bröderna Gibb. Marbles levde bara i ett år och hade då två låtar som nådde listorna, den här lyckades bäst.

Den sirapssöta och sentimentala skapelsen skrevs av bröderna i Bee Gees. Maurice kör bas och piano på inspelningen medan Barry spelar gitarr.

Och här kan ju kavaljeren i dansen nynna med i refrängen och därmed försäkra att det bara finns en enda kvinna för honom. Åtminstone just den här kvällen.

Låten som gick hem på firmafesten

4. Can´t help falling in love with you/Elvis Presley 1961/ Hugo Peretti, Luigi Creatore, George Weiss

Givetvis måste rockens kanske allra finaste röst få ett ord med i laget här.

Måhända är den i smörigaste laget för mig. Men med rätt publik, typ medelålders lätt berusade deltagare på en firmafest, gick den hem oerhört bra.

Melodin skrevs redan 1784 (!) och hette då ”Plaisir d´amour”. Den har gjorts av otaliga, allt från Pearl Jam över Bob Dylan till A-Teens. Elvis hade med den i filmen ”Blue Hawaii”.

En tidning har kommit fram till att det är den vanligaste första dansen på bröllop i USA.

En låt från tiden innan popen tog över

5.Twilight Time/Platters 1958/ Morty och Al Nevins, Arie Dunn, Buck Ram

För den publik som jag under mina aktiva år räknade som klart äldre, fanns flera fantastiska sista-låtar från tiden innan popen tog över. Jag väljer en klassiker, ”Twilight Time”, här med skönsjungande gruppen Platters. Twilight betecknar det ljus som finns på himlen just innan solen går upp och strax efter att den gått ned, alltså gryning och skymning. Kanske kan det i sammanhanget sista dansen tolkas som hoppet att attraktionen som inleddes i skymningen ska överleva gryningen…

För mig doftar låten Folkets park med bitska myggor och sena kvällar som vägrar bli mörka. Kokkaffe och Loranga samt mazariner och kanelbullar i serveringen på dansbanan. Medan alkoholen, inte sällan hembränd, förvaras i handskfack på Saabar, Volvo Amazoner och Folkabubblor ute på parkeringen.

Se där, lite musiktips till sommarens fester! Nu tar jag sommarlov. Tack för den här terminen. Om allt går som jag tänkt mig, hörs vi i höst igen. Ha det bra och glad midsommar!

The post Lars Thulin: Näst sista låten nästan viktigast first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika granskar Lars Thulin två av Tidölagets mantran inför valet i höst.

Mantran präglar politiken

Mantra är ett heligt ord som stärker sinnet och ger koncentration vid bland annat meditation. I dag används det också som beteckning för slagord som en person ständigt upprepar för att övertyga andra och även sig själv om något.

Så mantran präglar politik och valrörelser där allt måste kokas ner till enkla slagord som ska hamras in. En fördel är om de är dåligt definierade, för då kan mottagaren fylla i med vad hen själv anser viktigt.

Två mantran från Tidölaget

Landets valkampanjer som går in på spurten är fyllda av sådana. Låt mig syna två från Tidölaget och försöka bena ut dem logiskt och vad de står för.

“Hårt arbetande människor“

Det första är “hårt arbetande människor”. Det upprepar företrädare för regeringen ständigt och jämt. Gärna med darr på stämman. För hårt arbetande människor vill Tidölaget göra allt. En sökning på frasen ger otaliga träffar från regeringen och moderaterna. Finansministern älskar den. Budgeten som presenterades riktade sig till hårt arbetande människor. Vad övriga medborgare ska få av Elisabeth Svantesson är höljt i dunkel

Att enbart prata om arbetande utesluter många. Syftet är att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Frågan är vilka som är arbetande. De med avlönade jobb? Hemmafruar och hemmamän, arbetar de? De som sliter i ett gammalt äktenskap för att sköta om en sjuk partner, jobbar de? De som anstränger sig på högskolor i de krävande utbildningar som är nödvändiga för att vårt land ska fungera, arbetar de? Och de som gör allt för att hitta ett jobb men inte finner det? Är det inte ett arbete att försöka hitta ett arbete? Pensionärer som lämnat ett yrkesliv med en utsliten kropp, vad gäller för dem?

Men notera noga, det räcker inte med att vara arbetande. Nej, man måste arbeta hårt. Här blir dimman tätare. Till en början med: om det finns människor som arbetar hårt, måste det finas de som inte arbetar hårt. Är de löst arbetande, mjukt arbetande? Fuskare eller bara lata?

Vad innebär hårt? Att man jobbar heltid? Men en stor andel svenskar kan inte göra det för att de dessutom tar hand om familjen. Många vill men får inte jobba heltid, då kontrakt av typen vi-ringer-in-dig-när-vi känner-för-det, blir allt vanligare.

Innebär hårt något fysiskt hårt? Att komma hem slutkörd i kroppen? Då utesluts en stor del av arbetskraften. De som sitter vid ett skrivbord kan väl inte vara hårt arbetande?

Eller betyder det att man blir så mentalt utmattad att man inte orkar hålla koll på sina barn? Därför inte märker att de ingår i grupper med nazistiska förtecken. Detta kan ju drabba hårt arbetande i regeringskansliet.

Märkligt nog har jag aldrig hört en reporter kräva Tidölaget på en definition på hårt arbetande. Att inte ställa frågan liknar tjänstefel.

“Pris vid pump”

Sedan är det tjatet om pris vid pump. Alltså priset på bensin och diesel. Ingen vettig människa säger att de åker till pumpen när bilen ska tankas. Men för Tidölaget är begreppet ett mantra. Ingen fråga i hela världen antas vara viktigare. Det verkar som nationen sjunker nationen in i evigt mörker om det priset ökar. Är det så?

Senaste budet från sakkunniga är att literpriset på drivmedel måste upp tre kronor för att vi ska klara klimatmålen. Vad betyder det för hushållets ekonomi? 1 500 mil per år används ofta som genomsnittlig körsträcka för svenska bilister. Låt oss säga att en bil idag i snitt drar 0,75 per mil. Sålunda 1 125 liter. En höjning med tre kronor ger 3 375 kronor per år. En tia per dag.

En kaffe på stan kostar sällan under 40 kronor. En familj som äger en bil måste sålunda avstå från två sådana köp per vecka. En tia per dag är mindre än kostnaden för en öl per vecka på en pub. Ett fredagsmys i en familj med två chipspåsar och en stor flaska cola går loss på runt 70 kronor. En tia per dag förefaller som ett relativt billigt sätt att vinna fördelar för miljön.

Tidölaget skickar notan vidare

Dessutom är Tidöpartiernas oerhörda omsorg om privatbilister inte gratis. En försämrad miljö ger en kostnad som våra barn och barnbarn får ta. Om subventioner tas via skatten innebär det att den måste höjas eller att vi måste dra in på något annat. Om subventionerna tas via lån skickar vi notan vidare till kommande generationer. Med ränta.

Märkligt är att statens budget rymmer dessa subventioner samtidigt som Transportstyrelsen gör klart att vi inte har råd med vägbelysning i vissa byar. Så pris vid pump betyder allt i Sverige. Ljus vid stolpe betyder inget.

Visst – dyrt bränsle påverkar även jordbruksprodukter och transporter. Men kan inte dessa subventioneras separat?

Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

Vad regeringen prioriterar märks i jämförelse med EU:s övriga 26 länder. Inom unionen är det bara fyra länder som har lägre bensinpriser är Sverige: Malta, Polen, Bulgarien och Cypern. Räknat på att dessa länder har lägre genomsnittsinkomst än Sverige, har svenskarna förmodligen unionens billigaste bensin. Självklart, inget är viktigare för svensken än priset vid pump.

När det gäller arbetslöshet ligger vi också högt i EU. Bara två länder, Spanien, och Finland, har högre. Placeringen visar åter vad regeringen anser viktigt.

För då finansministern gör budget för hårt arbetande människor är arbetslösheten ointressant. Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

The post Valåret 2026 – Samling vid pumpen för Tidölaget first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström gjort ett misslyckat utspel i debatten om klimat och miljö.

Erika Bjerström har blivit hatad och hotad

SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström är en omtalad person. Först genom att berätta hur hatad och hotad hon blev för sin rapportering. Hat och hån som uteslutande kom från kränkta män. Fruktansvärt och helt oacceptabelt. Det värsta är inte att Bjerström drabbats. Utan att hon är en i en lång rad av kvinnor som råkat ut för samma sak.

Sedan skrev hon en krönika i Dagens Industri. Den handlade om hur vi i väst lever på ett sätt som är skadligt för miljön. Men det viktiga budskapet kom att skymmas av en hätsk och hatisk debatt om något annat – genusfrågor. Eller för att uttrycka sig drastiskt: könskriget.

Artikeln blev viral

Bjerströms artikel blev viral eftersom hon skrev att rika vita män var mest skyldiga till miljöförstöringen. Detta problem ansåg hon kunde adresseras bland annat genom en skatt på inköp via kreditkort av speciellt miljöstörande saker: typ kött, flygresor och liknande.

Detta fick givetvis klimathotsförnekarna och den högerlutande pressen att gå bananas. Dessa mörkermän hatade, förlöjligade och missförstod medvetet hennes text.  Därmed flyttades debatten över till frontalangrepp från båda sidor i könskriget.

Några invändningar

Låt oss syna ett par detaljer.

För det första: är alla vita män, och endast dessa, skyldiga till överutnyttjande av jordens resurser? Nej, knappast. I så fall skulle inga kvinnor äta kött och fisk och inte heller grönsaker och frukt som flygimporteras från andra delar av världen. De skulle aldrig åka på solsemester. Aldrig duscha varmt och länge, aldrig överkonsumera kläder. Aldrig åka bil. Och syndernas-förlåtelse skulle skickas bakåt i tiden till medsystrar som glatt sprutade ut ozonförstörande hårspray i atmosfären.

För det andra: vad gäller förnekande av klimathotet är män i förkrossande majoritet, i alla fall om man följer debatt och inlägg i forum på nätet.

För det tredje: finns det skillnader i utnyttjande av resurser mellan olika grupper på vår jord? Ja. Är kön och hudfärg orsaken? Knappast.

Bjerström nämner i sin artikel att män står för ungefär 25 procent mer miljöstörande verksamhet än kvinnor. Hur en sådan beräkning ska göras och vilka faktorer som ska mätas och hur de ska viktas, är komplicerat. Men någon typ av sanning finns med största sannolikhet i påståendet.

Den brännande frågan blir: är kön och hudfärg den oberoende eller beroende faktorn? Inom vetenskapsteori är detta viktiga begrepp. Den oberoende faktorn är den man undersöker och kan ändra för att få olika utfall. Beroende faktorer är de faktorer som ändras när den oberoende ändras.

Samhällsposition trumfar kön och hudfärg

Jag hävdar att makt och position i samhället är den oberoende faktorn när det rör miljöstörande verksamhet. Inte kön eller hudfärg. För finns det bevis för att kvinnor i ledande positioner i politik och näringsliv lever väsentligt annorlunda än män i samma position? Eller att icke-vita politiker och företagsledare lever mer miljövänligt än deras vita motsvarigheter? Jag har inte funnit något som tyder på det.

Nåväl invänder någon: är det så farligt att skuldbelägga vita rika män? Är de så lättkränkta? Måste vi inte få slå på dem för att få en förändring?

Erika Bjerströms inlägg är kontraproduktivt

Givetvis måste det få ske. Men kritik måste också riktas mot övriga individer som lever på liknande sätt. Därför är den debatt som följt i spåren av Bjerströms artikel kontraproduktiv. Den skadar och stör den livsviktiga debatten om miljön, vilket ytterst handlar om utnyttjande av jordens resurser.

Varför är den kontraproduktiv?

Främst för att klimathotsförnekande män, vilka inte sällan finnas i ledande positioner i samhället, då enkelt kan göra miljöfrågan till en genusfråga. Och avfärda den som lögner från hysteriska fruntimmer. Just genom att hävda att västerländska kvinnor minsann också belastar miljön. Så det så.

Kontraproduktiv också för att kvinnor kan fås att luta sig tillbaka och inte ta sitt eget överutnyttjade av jordens resurser på allvar. Eftersom männen som vanligt är bovarna och orsaken till allt som är dåligt. Så länge de inte ändrar sig behöver kvinnor minsann inte bry sig.

Miljön är förloraren

I båda fallen är miljön den stora förloraren. Varför har debatten hamnat där den gjort? Både Bjärstöm och DI:s redigerare och rubrikmakare är medskyldiga. För deras agenda är att tränga igenom det massmediala bruset. Skriva något som får läsaren att haja till redan vid åsynen av rubrik och ingress. Skapa det som flertalet redaktioner vill ha – ett klickmonster. Vägen dit är det som kallas triggers – ord och begrepp som omedelbart skapar starka känslor.

Att vår miljö mår dåligt är dessvärre ingen trigger. Detta har vi vetat länge och det vill vi inte tänka på. Att ställa män mot kvinnor i könskriget väcker alltid känslor och det tycks däremot få tröttna på.

Därför har Bjerström och Dagens Industri använt den triggern. Och därmed gjort självmål. Krönikan Bjerström skrivit frälser möjligtvis de redan frälsta. Och ökar definitivt hatet från de ofrälsta. Leder detta till en förändrad och förbättrad miljödebatt? Knappast. Till ökad polarisering däremot? Ja.

Vinnare är klimatförnekande och misogyna män. Samt frontsoldater i könskriget.

Förlorare är vi som inser att alla, oavsett kön, hudfärg och plånbok måste göra allt vi kan för miljön och därmed ge våra barn och barnbarn en hyfsad framtid på ett hårt utnyttjat klot.

The post Sorgligt självmål av Erika Bjerström i miljöfrågan first appeared on Opulens.

SEMESTER. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur du kan bo gratis på semesterresmålet. Men det krävs både mod och tillit. Den enklaste formen av solidaritet.

Med bostadsbyte blir semestern inte så dyr

Jag är ingen modig person, ibland nästan feg. Ändå har jag och min hustru i snart 40 ägnat oss åt något som får de flesta att utbrista: ”Men snälla nån – hur vågar ni? Vi skulle aldrig…”

Vad har vi gjort? Jo, närmare 40 gånger har vi bytt vår bostad med en annan, tidigare okänd familj. Vi har bott i deras hem, sovit i deras sängar, använt deras lakan och handdukar, brukat deras toaletter och badrum, rivit runt i deras kök, ibland tagit ansvar för deras guldfiskar och katter samt ofta kört många mil i deras bilar.

Vi har låtit dessa familjer utnyttja oss på samma sätt. Utan någon ekonomisk ersättning från något håll. Den enda verkliga kostnaden för dessa semestrar är resan fram och tillbaka. Levnadsomkostnaden på orten är i de flesta fall ungefär samma som hemma.

Månadslånga vistelser på semestern

Metoden har fört oss till ibland månadslånga vistelser, bland annat i lyxiga orter vid Kaliforniens stränder, händelserika turer bland kängurur och koalor i Australien, svindlande vackra resor i skotska högländerna, närmast oändligt långa turer genom Islands natur fylld med vulkanisk hetta och isande glaciärkyla samt vistelser i europeiska storstäder fyllda med vacker kultur och spännande historia. Samt Medelhavets kuster med allt det innebär.

Dessa rader skriver jag från salongen i ett charmigt stadsradhus i Kanadas huvudstad Ottawa. Där vi nu planerar att ta del av landets spännande historia och kultur, se landskapet genom att företa långa bilresor samt besöka Niagarafallen. Medan det kanadensiska husets invånare vandrar runt i de medeltida kvarteren i Gamla stan i Stockholm, besöker regalskeppet Vasa, Abba-museet och planerar för en tur med övernattningar i skärgården.

Den enklaste formen av solidaritet: om du litar på mig, så lovar jag att lita på dig.

Den enda insatsen är nyfikenhet, en gnutta mod och framförallt en stor portion tillit. Den enklaste formen av solidaritet: om du litar på mig, så lovar jag att lita på dig.

Fördelarna med denna typ av semester förefaller överväldigande. Ända har våra berättelser genom åren nästan alltid möts med kommentarer i stil med: ”Fantastiskt. Men vi fattar inte hur ni törs. Det skulle vi inte göra. Någon vi inte känner … I våra sängar… vårt kök… Och bilen… Nej, aldrig…”

Låt mig redovisa några av svaren jag brukar ge.

Mina svar angående bostadsbyte

För det första, när ni bor på hotell, tar ni med egna lakan och madrasser? Eller antar ni att hotellets sängkläder är tvättade?

För det andra: om någon använder ditt porslin och dina kastruller, ditt mjöl, socker och kryddor – tror du att detta blir förorenat eller smittat med något?

För det tredje, något kan bli förstört eller gå sönder – självklart. Precis som du kan ställa till med något i den andras hem. Då får man ersätta det, precis som om man själv har sönder något i sitt eget hem. Här kommer tilliten in:  jag måste sköta mig om jag ska kunna kräva att den andra gör det.

För det fjärde – något kan bli stulet. Visst risken finns.  Men den kan minimeras. För kravet är att den du byter med ska kunna leva ett bra och fungerande liv i din bostad, inte ta del av hela ditt liv. Personliga och värdefulla ägodelar kan stoppas undan i ett låst rum eller skåp. Som finaste matsilvret och farfars värdefulla gitarr. Kanske också vasen från andra Mingdynastin, om du råkar äga en sådan.  Vad finns övrigt att stjäla från ett ordinärt hem? tv:n, kaffebryggaren?

Bilbyte kan vara känsligt

Om bil ingår i bytet kan det vara mer känsligt och oroligt. Å andra sidan ger det förstås en oerhörd frihet om man vill utforska en region i ett nytt land. Kravet vid bilbyten är att bilen är helförsäkrad. Och ett avtal om att betala självrisken om olyckan skulle vara framme.

Är du orolig – kolla med ditt försäkringsbolag. För den som bor i hyreslägenhet eller bostadsrätt skadar det inte att berätta för värd respektive bostadsrättsförening. Men jag har aldrig hört att det skulle vara något problem. Inget görs för ekonomisk vinning och varaktigheten är ofta bara några veckor per år. Precis som när du låter en god vän eller släkting låna din bostad någon gång.

Helt okända människor?

Men ändå – helt okända människor?

Nja, okända är de inte. Bytet föregås av tät mejlväxling där man berättar om sig själv, beskriver sin bostad och omgivning. Dessa kontakter är ofta roliga och givande. Verkliga strulputtar och eller oärliga personer skulle förmodligen inte lämna sitt eget boende till någon annan. De flesta bytessajter har dessutom ett ratingsystem där du i efterhand betygsätter huset du bott i samt hur bytespartnern uppfört sig. De med dåliga omdömen får inte många nya erbjudanden,

Vårt facit efter snart 40 byten är två holländska pojkar som med en boll spräckte en fönsterruta i vårt radhus. Och vi satt sönder en gammal stol i Palermo. Rutan kunde lagas till en rimlig kostnad för våra gäster. Stolen visade sig sönderäten av mask. Våra italienska vänner var tacksamma att den inte brakat när de själva satt i den.

Att komma i gång

Hur gör man? Det finns flera sajter på nätet som ordnar husbyten. Det är bara att googla. Upplägget är likartat. För en kostnad för någon tusenlapp per år lägger du upp din bostad som en annons på sajten och väljer sedan att kontakta de erbjudanden du finner lockande. Och du blir kontaktad av dem som gillar din bostad.

Törs du?

The post Bästa semestern bygger på tillit first appeared on Opulens.

VETENSKAP. I veckans krönika begrundar Lars Thulin den filosofiska frågan om vi någonsin in i minsta detalj kommer att förstå hur hjärnan fungerar.

Den mänskliga hjärnan ‒ ett underverk

Människans hjärna är ett biologiskt och evolutionärt underverk. Förmodligen det mest utvecklade organet på klotet. Därmed också tillvarons största hopp. Men även hot. Hjärnan, som väger upp till 1,5 kilo hos en fullvuxen människa, styr vår kropp, ger oss vår personlighet, bygger våra tankar, handlingar, förhoppningar och drömmar. Skapar svindlande vacker och fulländad konst men även de vidrigaste och mest destruktiva beteenden. Allt beror på blixtsnabba kontakter förmedlade mellan miljarder celler med hjälp av signaler som skickas med elektricitet och/eller kemi. Signaler från ögon, öron känsel, smak, minnen och drömmar.

Den filosofiska frågan är om vi någonsin in i minsta detalj kommer förstå hur hjärnan fungerar och därmed begripa och kunna förutsäga hur vi tänker och agerar. En teori är att vi aldrig kan göra det så länge vi bara har våra egna hjärnor till hjälp. Eftersom det krävs något bättre än hjärnan för att utifrån bedöma och genomskåda den. Tankegången är den samma som att hur stark man än är, så går det inte att lyfta sig själv i håret.

Någon säger kanske att med AI kan vi få den superkraft som är smartare än vår hjärna. Fast å andra sidan är det våra hjärnor som skapat AI och matat den med kunskap vi byggt upp. Därmed hamnar frågan i en intressant, men närmast olöslig loop.

Demensprocess i överljudsfart

Frågan om hjärnans innersta funktioner och hur den skapar vår verklighet, blev för mig plågsamt aktuell då en god vän drabbades av en ytterst ovanlig och vidrig cancertyp som bokstavligen åt upp hans hjärna. På ett par månader gick han från en mycket livfull, intellektuell och intelligent person – vilken som nybliven pensionär hade rådgivande uppdrag in i regering och förvaltning – till ett mentalt vrak. Det var en demensprocess i överljudsfart.

De få gånger jag lyckades fatta vad han sade beskrev han sin totalt förvirrade verklighet. Historier om märkliga trafikolyckor han aldrig varit med om, segrar i stora tennisturneringar han aldrig deltagit i och blodfulla skildringar av sexuella aktiviteter i hans närhet. Och han ljög inte. Därför att en lögn betyder att lögnaren vet att det hen säger inte stämmer med verkligheten. Min vän ljög inte utan berättade om sin verklighet. Psykiatrin kallar fenomenet konfabulation.

Det slog mig då att denna helt förvridna verklighet, som kan liknas vid drömmar, skapades och förmedlades på samma sätt som den som beskriver verkligheten i en frisk hjärna. Men min vän hade en annan verklighet.

Vad är verklighet?

Ur detta kommer en ytterst intressant tanke: exakt vad är det i hjärnan som bestämmer att en uppsättning intryck, alltså elektriska och kemiska signaler, konstateras vara verkliga medan drömmar avfärdas som nonsens? Med andra ord, finns det ett överkommando som känner igen verkligheteten? Den ruggiga följdfrågan blir då, vad är verklighet?

Skillnaden mellan nonsens och verklighet kan de flesta av oss uppleva när vi vaknar efter att ha genomlidit en stark mardröm. Åtminstone jag har då några ögonblick när jag är förvirrad och rådvill. För de känslor av rädsla och förtvivlan som mardrömmar skapat, härjar i min själ. Min mentala kapacitet skriker att jag måste fly, ställa tillrätta, avvärja hot och skydda mig. Efter en kort stund sjunker denna stress undan. En underbar känsla fyller mitt medvetande:

– Herregud så skönt, det var bara en dröm, inget av det där har hänt…

Då har överkommando tagit över, gett mig verkligheten, fått mig att tro på en annan uppsättning signaler än de från drömmen. Detta överkommando hade slagits ut hos min vän. Han kunde inte längre sortera eller värdera intryck. Hans hjärna saknade facit

Jag jämför det med ett mixerbord. Där kan man skapa en ljudbild utifrån olika källor: magnetspår, digitala enheter, sångmikrofoner och instrument. Dessa kan vara ställda på olika styrka och skapar då tillsammans ljudet vi hör. Ofta finns en så kallad override. En källa som när den aktiveras omedelbart stänger av alla andra ljudkällor. Så tänker jag mig att överkommandot i hjärnan fungerar.

Hur styrs överkommandot i hjärnan?

Följdfrågan blir då, hur styrs och laddas detta? Kan vetenskapen knäcka den frågan skulle det innebära himmel och helvete. För då skulle psykisk sjukdom kunna botas. Samtidigt skulle vi fullständigt kunna kontrollera och förutse alla tankar en människa har. Vi skulle klampa in i den absolut högst stående delen av vår hjärna. Och därmed grunden för vår civilisation.

Jag har försökt diskutera detta med medicinskt kunniga vänner. Men mina försök att få förståelse för tankarna och få smarta svar har varit begränsade. Antingen långa förklaringar om de olika loberna i hjärnan. Eller: ja, säg det. Har jag inte riktigt tänkt på…

Måhända har jag nått punkten då jag fåfängt försökt lyfta mig själv, och vetenskapen, i håret.

Hur gick det för min vän? Med ett smörgåsbord av mediciner kunde hans oro och förtvivlan över sin obegripliga värld dämpas samt nedbrytningen av hjärncellerna att minska i hastighet. Sista biten av resan mot döden verkade han hyfsat tillfreds med det som hände i hans plågade hjärna. Men överkommandot gick aldrig att laga. Det hade cancern ätit upp.

The post Kommer vi någonsin att fullt ut förstå hjärnan? first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika reflekterar Lars Thulin över hur hat och drev kommit att bli ett hot mot demokratin.

Hat föder hat

Hat mot någon beror ofta på rädsla. Att man fruktar att personen ska skada en själv. Den man fruktar blir ett hot. För att försvara sig uppbådas hat för att samla kraft och motivation att möta hotet.

I dag är det enklare än någonsin att uttrycka hat. Sociala medier är oändliga, alltid öppna och övervakningen av dem i bästa fall minimal, i de flesta fall obefintlig. Hat föder hat. På nätet finns likasinnade och att hata tillsammans fördjupar och förstärker.

Följden blir att allt fler tvekar att bli politiker och allt fler hoppar av uppdraget med hatet som främsta skäl. Måhända är det de politiker vi behöver bäst: de eftertänksamma och lyssnande som kan respektera dem som tänker olika. Men i gengäld kräver respekt tillbaka. De tystnar i det offentliga samtalet. Då besannas Martin Luther Kings tes: det farliga är inte de ondas ondska utan de godas tystnad.

Hatet mot Palme

Låt oss se på tre hatkampanjer i Sverige. En mot Olof Palme, (1927-1986) socialdemokratisk statsminister i elva år och ledare för partiet i 17 år. Hans stil kan beskrivas som konfrontativ och retoriskt mycket skicklig. Under hans tid var Socialdemokraterna långt mer vänster än i dag och därför ett hot mot högern och den ekonomiska makten. Hatet kom även ur det faktum att han kom från en ytterst högborgerlig miljö. Av många i högern och den ekonomiska eliten betraktades han som en förrädare.

Hatet tog många former. En var nidbilder av honom i stil med de karikatyrer som nazisterna använde för att beskriva judar. I andra fall var han mål på en pricktavla eller ett ansikte i ett kikarsikte. Eller en docka som misshandlades.

Det påstods att han behandlades för mental sjukdom eftersom han setts på Beckomberga Sjukhus. Orsaken var dock att han besökte sin mor som ibland vistades där. Värst var den urspårade, ärekränkande och hatiska kampanjen från läkaren Alf Enerström och hans kvinna skådespelerskan Gio Petré. Den drevs i åratal via annonsplatser i pressen. Vilka som plockade upp de notorna är oklart. Enerström dömdes senare för försök till dråp på en polis. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård.

På en moderat fest för en tid sedan, där företrädare för regeringen deltog, kom en riksdagsledamot i t-tröja med Hata-Palme-motiv. Hatet fortsatte alltså nästan 40 år efter att han mördats.

Hatet mot Annie Lööf

Annie Lööf, tidigare näringsminister, riksdagsledamot i 17 år och ledare för C i tolv år, utsattes för en lång och väl orkestrerad hatkampanj, främst från Sverigedemokraterna. Orsaken var inte att hon svikit löften. Utan tvärtom. För till skillnad från de borgerliga partiledarkollegorna höll hon löftet att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon valde därmed samarbete med S 2018. Hon blev ett hot mot borgarna.

I SD:s värld är ett löfte som hålls lika vidrigt som ett som bryts. Tv-kanalen Riks som tidigare ingick i SD, men nu får bara har starka kopplingar till partiet, publicerade 180 inslag med hat och hån Annie Lööf. Bland annat kallades hon Sharia-Anne, beskrevs ha ögon som en sociopat och “skulle bort från världen”. Extremhögern, bortom SD, drog på med att Annie Lööf var landsförrädare och folkfiende. Det var anledningen till att Thedodor Engström, som mördade överläkaren Ing-Marie Wieselgren i Almedalen 2022, hade Lööf som primär måltavla.

SD:s chefsideolog Mattias Karlsson sade senare i en SVT-intervju att man “gått för hårt åt Annie Lööf.” Orsaken var att andra minsann varit elaka mot SD, så då blev det så. Trovärdigheten i detta är för mig lika liten som när han och Jimmie Åkesson i Almedalen förra året plötsligt yrvaket insåg att judarna i Sverige kanske känt sig hotade av SD. Det var ju inte bra och SD bad om ursäkt. Därmed vann partiet priset för decenniets största lögn/hyckleri.

Greta utsatt för hat och hån

En tredje person som utsatts för hat och hån är miljöaktivisten Greta Thunberg. Hatet mot henne kan delas upp i tre delar. För det första kommer hon från en kändisfamilj, (mamma är operasångerskan Malena Ernman). För det andra var hon mycket ung när hon började sin kamp och kan därför upplevas som näsvis och brådmogen. Det tredje skälet består i att hon drev frågan som högerpopulister hatar och förnekar mest – att vårt sätt att leva skulle hota miljön. Allt hat och hån mot henne i kommentarsfälten på sociala medier är vidrigt, speciellt som det riktas mot en ung kvinna utan någon formell makt. Jag har följt en del av fälten och bedömer att 90 procent av hatarna är medelålders vita män.

Hennes engagemang och stil har också gjort att hon älskats av en del av världens befolkning. Hon har blivit kändis, talat i FN och träffat värdsledare. Vilket gör att hon avskys än mer av hatarna.

En stor del av hatet, hånet och misstron mot henne beror nog på att hon av många upplevs som hotfull. Hon ger oss dåligt samvete för det sätt vi lever på, att vi inte tar ansvar för det och skärper oss. Hur avvärjs detta hot? Jo, genom att skjuta budbäraren, alltså Greta Thunberg. Hennes åsikter i miljöfrågan är dock inte extrema. Egentligen går hennes budskap ut på att vi måste lyssna på experterna.

För många upplevs det som oerhört farligt att följa det rådet. Därför är det fritt fram att hata och håna Greta. Från en trygg plats vid ett anonymt tangentbord.

The post Hat och drev utgör hot mot demokratin first appeared on Opulens.