MINNESORD. Nyligen meddelades det att den framstående ungerske författaren Péter Nádas avlidit. Carsten Palmer Schale tecknar ett porträtt av en saknad litterär gigant.

Péter Nádas var ständig Nobelpriskandidat

Förra veckan meddelades det att Péter Nádas gått ur tiden. Den internationellt kände författaren blev 83 år gammal. Den ständige Nobelpriskandidaten kan beskrivas som en ungersk blandning av Musil, Proust, Burgess, Aira. Absurd. Surrealistisk. Voluminös. Grävare i historien och förmåga att lyfta fram enskilda individer. Fantastisk.

Med sitt magnum opus, romansviten ”Parallella historier” (omfattande cirka 1 600 sidor), höll han på i 18 år. Den handlar om en tysk och en ungersk familj vars berättelser går omlott och tränger in i varandra. Förefaller det åtminstone. Trots olika platser (Berlin och Budapest) och tidssegment.

Péter Nádas har också hävdat att det tagit decennier att förstå saker han hörde och såg i sin barndom

Hur länge han skrivit på självbiografin ”Illuminerade detaljer” (i översättning av Daniel Gustafsson och Peter Tóth, Albert Bonniers förlag, 2022) framgår inte men “Minnesanteckningarnas bok” tog honom elva år.

I detaljrika minnen och ett magnetiskt flöde beskriver han i ”Illuminerade detaljer” det som ska bli ett skrivande liv i ett Europa präglat av antisemitism och i de stora ideologiernas skugga. ”Man lyckas bättre när man minns något av en tillfällighet, då börjar det, då kommer floden av minnen,” säger Péter Nádas själv.

I dag räknas Péter Nádas, naturligtvis, som en av stora centraleuropeiska författarna. Som i fallet med Imre Kertész ströks hans böcker av politiska skäl för ett antal år sedan från Ungerns kulturkanon.

Péter Nádas föddes i Budapest, Ungern 1942, och arbetade som journalist och dramatiker innan han blev författare.

Péter Nádas gav ut ett stort antal romaner och böcker, varav flera översatts till svenska, däribland ”Egen död” (2009), den tvådelade självbiografin ”Illuminerade detaljer” (2022) och ”Skräckhistorier” (2025).

Hans största verk är emellertid tveklöst ”Minnesanteckningarnas bok” (på svenska 1994) och ”Parallella historier ” (2012-13). I dem genomlyses den europeiska kulturens sammanbrott som det yttrar sig i människors faktiska tillvaro, utan ideologiska tillrättalägganden.

I likhet med andra stora författare med surrealistiska drag hade han dessutom – som en Kafka, en Borges, en Aira – en myckenhet humor,

Med Péter Nádas försvann en kontinental författargigant. Ett minne inte bara i sina böcker, utan även i sig själv. Dessutom tillhörde han måhända en ”generation” av författare som nu rent faktiskt är på utdöende, Vila i frid Péter!

För den som vill ha en fördjupning när det gäller Péter Nádas kan jag bland annat rekommendera en essä av undertecknad från våren 2023, då jag alltså uppmärksammade honom som en av det årets potentiella Nobelpristagare,

The post Péter Nádas, en litterär gigant, är död first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Berättarglädjen är stor hos Nelio Biedermann, tematiken intressant och språket är, när det är som bäst, en ren och oförfalskad glädje att ta del av.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst författarens debutroman ”Lázár”.

Lázár av Nelio Biedermann
Översättare: Susanne Widén
Albert Bonniers förlag

För den ungerska adelsfamiljen von Lázár, centralpunkten i den tyskspråkige schweizaren Nelio Biedermanns hyllade debutroman med samma namn, inleds nittonhundratalet med att en pojke gör sitt inträde i världen.

Barnet, som föds på trettondagen och får namnet Lajos, har blå ögon och en hy så genomskinlig att man kan skönja de små organen genom huden. Han liknar inte alls den man som kommer att kalla sig hans far. Det är inte så märkligt i och för sig, för i själva verket är Lajos son till en stalldräng med blek hy och mycket ljust blå ögon som haft ett one-night-stand med baronen Sandor von Lázárs livströtta hustru Maria bara för att omedelbart efteråt, behändigt nog, sparkas ihjäl av en häst.

Hemligheten avslöjas aldrig och Lajos växer upp på familjen von Lázárs slott beläget djupt inne i en skog i södra Ungern, tillsammans med sin mamma, sin förmodade pappa och sin sex år äldre syster Ilona.

Miljön, som har ett gotiskt drag över sig, är instängd och stämningen världsfrånvänd, men även på sitt eget sätt dovt hotfull. Huset och den stora skogen runt det befolkas av andar och mytologiska varelser som inte ofta ses men som ändå gör sig påminda och i ett sovrum på övervåningen i slottet gömmer man en gammal onkel, Imre, som anses ha blivit sinnessjuk efter att ha läst en bok av E T A Hoffman.

Den instängda atmosfären kännetecknas av en undergångsstämning som påminner om känslan i Joseph Roths roman ”Radetzkymarschen”. Det en gång så mäktiga Habsburgska riket har nått vägs ände och familjen von Lázár kommer snart att slängas ut i den råa verklighet som väntar dem. Två världskrig och en rysk invasion ligger framför dem och den ungerska adeln som ätten von Lázár ju tillhör, är på väg att förlora sina privilegier. Livet för kommande generationer kommer aldrig mer att bli vare sig tryggt, tråkigt, sömnigt eller världsfrånvänt.

Det är den här historiska utvecklingen som Nelio Biedermann i fortsättningen kommer att koncentrera sitt romanbygge runt. Familjen von Lázár flyttar ut från sin lugna men kvävande miljö och rädslan för det okända som smyger runt i slottet och dess omgivning ersätts av skräcken för det alltmer påtagliga våld som tränger sig på och börjar genomsyra samhället.

Det gotiska som dominerar romanens första del hamnar nu så gott som helt i bakgrunden och berättelsen börjar i stället röra sig runt den i en komplex verklighet placerade familjen och de problem och livsval som uppstår inom det historiska kontext som omger dem. Lajos lever sitt liv, han gifter sig med Lilly, en kvinna han älskar men är otrogen mot med husjungfrun, skaffar barn, går ut i i krig, förlorar till sin sorg sina privilegier som adelsman och måste till sist arbeta som brevbärare under kommunisteran.

Lajos mamma Maria och hans ”pappa” Sandor går ännu mer olyckliga och destruktiva öden till mötes, Ilona som gifter sig med en judisk man måste fly från Ungern under nazisternas ockupation. Lajos två barn, Pista och Eva, tvingas göra likadant efter den misslyckade revolten mot sovjetregimen 1956, då allt ungerskt motstånd slogs ned inom en vecka och över 20.000 människor dödades.

Nelio Biedermann är en mycket ung debutant

”Lázár” är utan tvivel en formidabel debutroman, därtill författad av en mycket ung debutant. Nelio Biedermann, som nu är 23 år, var bara 16 när han började skriva på sin roman och följaktligen 22 år när den gavs ut i Tyskland förra året. Boken hyllades som ett mästerverk av ett stort antal kritiker och Biedermann jämfördes bland annat med en ung Thomas Mann. Viss rättvis kritik infann sig också.

Boken är en bladvändare som det delvis sjunger om av ungdomlig berättarglädje, men Biedermann glömmer, eller kanske till och med struntar i, att återkoppla till det han gör stor sak av i inledningsfasen, nämligen det faktum att Lajos hy vid födseln är så gott som genomskinlig. Det blir därför upp till läsaren att försöka gissa sig fram till betydelsen av det nyfödda barnets tunna hud, ingen antydan till förklaring dyker någonsin upp.

Personligen gissar jag på att det bleka barnet får stå som representant för det utdöende Habsburgska väldet och rikets försvagade kungahus och adelssläkter. Men eftersom Lajos exceptionella tillstånd inte har något som helst inflytande på hans framtid som den framställs i romanens andra mer realistiskt hållna del, förblir jag rätt så konfunderad. Flera av centrala romangestalter känns dessutom skissartade och skymtar mest förbi som en form av staffagefigurer vid sidan av de mer utvecklade karaktärerna: exempelvis Lajos fru Lilly och hans storasyster Ilona, vars inre utveckling jag gärna velat följa från slottet och ut i världen.

Med allt det här sagt vill jag ändå varmt rekommendera ”Lázár”. Berättarglädjen är stor hos Nelio Biedermann, tematiken intressant och språket är, när det är som bäst, en ren och oförfalskad glädje att ta del av. Det är mycket bra jobbat av en så ung och uppenbart begåvad debutant!

The post Nelio Biedermann imponerar med historisk roman first appeared on Opulens.

PROSA. Isabella Nilsson är aktuell med prosaboken ”Om varmhållning av levande döda”. Lis Lovén har läst den och uppskattar den charmerande stilen och det putsade språket.

Isabella Nilsson har en djupt originell röst

Om varmhållning av levande döda
Isabella Nilsson
Ellerströms förlag

Isabella Nilsson (född -89) är författare till en rad kritikerrosade böcker, däribland genombrottsboken ”Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning” och den Augustnominerade Tomhet och ömhet. Nu är hon aktuell med prosaboken ”Om varmhållning av levande döda”.

Isabella Nilsson har en djupt originell röst när hon skriver. Hon är också översättare och detta ger henne sannolikt en specifik, möjligtvis också lite loj, inställning till det egna skrivandet. Det är ofta i skärningspunkten mellan två språk som det kan uppstå intressanta effekter av det porösa slaget.

Även om hon inte längre kan räknas till de yngsta författarna uppfattar jag henne likväl som en ung röst i den svenska litteraturen. Inte minst framstår hon så i sin nya bok.

Hon har som bekant gett ut nonsenspoesi, vilket är ett exempel på den inställning som jag uppfattar ett slags lojhet. Men jag menar också att detta måste betraktas som en medveten stil i sin egen rätt. Om man skriver för ingen, vilket bidragit till titeln på en av hennes böcker så innebär det samtidigt att ”för ingen” blir för alla. Det vill säga alla som kan tänkas vara intresserade.

Varje kapitel i den nya boken upplever jag som en angenäm tablå, ett litet tittskåp där det går att läsa av en scen.

Någon övergripande berättelse kan jag inte utläsa. Jag tänker mig att Isabella Nilsson letar efter den film som ska förklara livet. Då blir tablåerna giltiga. Texten är insnärjd i det egna jagets förutsättningar att ge liv åt något. Åt någon där ute.

Det finns också något charmerande med Isabella Nilssons salongsfähiga stil. Det är något jag uppfattar som kvinnligt ljuvt i den, samtidigt som den bär på och upprätthåller en osäkerhet. Den som en gång i tiden gjorde att preciöserna både beundrades och avhånades. Detta att i salongens anda leka fram språket i ett medvetandegörande om språket allena. En invecklad poetik som drivs av det sköna i att vilja uttrycka sig för sakens egen skull. Språket i sig har otaliga ingångar hos Isabella Nilsson.

Hennes stämma klingar distinkt. Det handlar därtill om att ge sig själv tillåtelse att betrakta politik och andra angelägenheter som blott innehåll. Det gagnar knappast formen att vara politisk tänkare, inte i poetisk mening.

Sedan tänker jag mig att det finns ett slags kollektivt arv när det gäller skrivande kvinnor. Eftersom kvinnor historiskt sett så länge stått utanför de politiska institutionerna var kvinnors språk något skulle putsas för att passa i sociala sammanhang. Det är ett putsande som Isabella Nilsson pysslar med och med den äran i behåll. Ja, jag kallar det för ett kvinnligt språkbruk. Putsa på språket tills det fyller rummet med sötma. Då uppstår ibland just den där känslan av att man skriver för ingen.

The post Isabella Nilsson skriver fram charmerande tablåer first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. ”Jan Sigurd ger nya och värdefulla bidrag till förståelsen av bredden i Piratens skrivande och mångfalden infallsvinklar och bottnar.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst biografin ”Kring en drunknad pirat”.

Kring en drunknad pirat av Jan Sigurd
Kira förlag

Jan Sigurd är författare, kompositör, pianist, skådespelare och regissör. Vid det här laget har han gett ut uppemot ett trettiotal böcker. En av dessa, ”Kalla min barndom åter”, behandlar Fritiof Nilsson Piratens tid i Malmö.

Den nu aktuella, ”Kring en drunknad pirat”, är en uppföljning och bygger på ett rikt intervjumaterial och omfattande arkivstudier.

Ett hundratal personer har på olika sätt lämnat bidrag till boken, kommit med uppslag, texter eller gett tips på personer, som har något att berätta om Piraten.

Det heter ofta att det är ett ensamarbete att vara författare och skriva, det är säkert så. Det finns perioder i författandet när det kräver all uppmärksamhet och en absolut koncentration. Då är den bästa vännen ensamheten och det enda möjliga umgänget är de allra närmaste.

Samtidigt kräver skrivandet också tider av socialt umgänge, av att skaffa nytt stoff i möten med miljöer och människor. Det blir möjligen en stomme i nästa bok och med lite skruvande och friseringar kan en ny berättelse växa fram.

För Piraten var det muntliga berättandet, de sannolika blivande textklungorna av allra största vikt i det egna skrivandet.

Piraten värderar alltid en god berättelse högst, oavsett var den kommer ifrån.

Det kan vara från musikprofilen Sten Broman eller estradören Karl Gerhard, men lika gärna från fotografen Kalle Nordström eller matskribenten Anna Karin Persson. Alla Piraten möter bär på berättelser, även kammarskrivare och spiritister.

Flera av de som framträder i Sigurds bok har inte tidigare fått någon särskild uppmärksamhet, men de har med säkerhet påverkat Piratens framskrivande av sina texter. De mindre kända ger här en större fyllighet och större bredd åt Piratens böcker.

Och i Jan Sigurds bok får även miljöerna en särskild roll, det kan vara både Kivik, Lund, Köpenhamn också Paris.

Allting smälts ner i Piratens degel, med en särskild språklig polering och stilistisk elegans och en sannolik ram, det har inte alltid med den äkta sanningen att göra. Det är inte heller avsikten.

Jan Sigurd har gjort ett omfattande utforskningsarbete. Han ger nya och värdefulla bidrag till förståelsen av bredden i Piratens skrivande och mångfalden infallsvinklar och bottnar.

Boken är därtill illustrerad med ett antal fina svartvita bilder.

The post Jan Sigurd belyser Piraten ur nya vinklar first appeared on Opulens.

LYRIK. Lennart Sjögren är aktuell med diktboken ”Vi är en, vi är många”. Bo Bjelvehammar uppskattar poetens förtätade språkliga mognad och bildspråk präglat av skönhet.

Lennart Sjögren är en tongivande svensk poet

Vi är en, vi är många av Lennart Sjögren
Albert Bonniers förlag

Lennart Sjögren är bildkonstnär och poet och som 96–åring utkommer han nu med sin 33:e bok, en diktsamling med titeln ”Vi är en, vi är många”.

Omslagsillustrationen av Eva Forsberg ger oss en bakgrund, det öländska landskapet med vatten, isfåglar och röda växter.

I det landskapet avläser Lennart Sjögren det som löses upp och förgås, men även det som i förvandling och rörelse ger oss hopp, om det kommande och det nya.

Nu finns det inga möjligheter att uttala sig med säkerhet om det som ska komma; även flyttfåglarna får nya tidtabeller och nya avgångstider.

Det går emellertid att lita på ugglan, som ger samma svar, från samma träd. Ålen är inte pålitlig, den kan dra med hela ryssjan.

Men ett är säkert, så länge det finns ett sedan, så finns det ett hopp, vi är särskilda, men inte ensamma, vi är som alla andra, likadana varelser i mångt och mycket.

Det går inte att förneka, inte att tala bort och låta andra ord komma som röda eller gula fjärilar. Det gäller att hålla sig till det faktiska; med vintern och snön kommer upplösningen av hösten, entrén till en ny tid. Mycket täcks, trängs undan och utplånas.

I denna tid av förvandling och rörelse, i det svarta mörkret, när vårlökarna återvänder och löven spricker igen, då kan vi uthärda till och med ett sjaskigt då.

Allting visar på någonting annat.

”Natt kom
natt lyfter

På efternatten
visade sig varelser
av okänt ursprung.”

Lennart Sjögren är en av de tongivande svenska, nu levande poeterna, med en växande, förtätad språklig mognad och ett bildspråk präglat av skönhet. Han visar på kärlekens levande väsen och hoppet även för de mest vilsegångna.

The post Lennart Sjögren skriver storartad poesi first appeared on Opulens.

LYRIK. Med diktsamlingen ”Den lena stenen” återvänder Viktor Johansson efter 16 år till poesin. Erik Bovin har läst och finner att det är fråga om en storstilad återkomst. 

Den lena stenen av Viktor Johansson
Modernista

I kontrast till vuxenlivets och civilisationens bojor står barndomen som en ändlös sommar. Det om något, vet poeten. Hen lovsjunger födelsen, gryningen, längtar tillbaka till ursprunget. För poeten gäller det att bevara barnasinnet, få fatt i äventyret innan det hunnit stelna till konvention, rikta sökljuset mot det fria och otämjda, det som finns där mitt framför oss men ofta görs osynligt i vardagens ekorrhjul.

Viktor Johansson spolar tillbaka

När Viktor Johansson återkommer till poesin efter 16 år spolar han tillbaka till början, närmare bestämt livets öppningsscen, födelsen:

”Inte många som fått se

ett regnskimrande spädbarn.

Jag kan säga att man hajar till.

I vanliga fall ska de alltid bäras in,

tvärt och akut som sockerbitar,

under tak och torkas.

Jag kan önska att man skulle

låta det bero. Se vad som händer.

Du förstår,

den feta hinnan, som också änder och sälar har,

den skimrar och skiftar i färg

som ett oljespill

när regnet når vår nakna bebis.”

I livets dramaturgi är början avgjort mer spännande än slutet, det vet en poet som nått medelåldern.

Som barn utgör felläsningen av ordet “filmjölk” närmast en profetia om en framtida passion och sysselsättning: ”Och paketet med filmjölk på frukostbordet, / visst innehöll det film, / sedan detta bihang, / jölk, så söligt det lät.” I över ett decennium är det nämligen som filmskapare Johansson gjort sig ett namn med experimentella filmer som ”Under Gottsunda” (2014), ”Himmel över Flogsta” (2015), och ”Inuti diamanten” (2020). Ovannämnda citat ger också en hint om vilken roll det undermedvetna spelat för poeten under skrivprocessen.

Jag tyckte nog allt det var en sentida surrealist jag mötte redan i den bildrika debuten, ”Kapslar” (2007). Denna influens har resulterat i ett djärvt och särpräglat bildspråk, inte lika ostyrigt som i debuten men fortfarande krävs det ett visst mått av öppenhet för att ta till sig Johanssons poesi. Stundtals lyckas inte bildspråket överskrida det apartas domän och då sluter sig dikten.

Ändå är det en storstilad återkomst. Poesi eller film, det kan kvitta – Johanssons konstnärskap ruvar på en sanning, till synes obekymrad över hur den framställs. Bara det är värt beundran. Hans poesi tycks ha uppstått ur en inre nödvändighet. Dikt som berör är alla gånger bättre än dikt som behagar, därför förlåter jag honom för en och annan skavank.

Allmängiltiga anspråk

När diktjagets blick vänds från barndomen mot nuet är det, som så ofta i samtidspoesin, sent på jorden: ”stenen var lika stor och tung / som de stridsvagnar och bulldozers / med vilka man plöjt ned barnens familjer.” Världens omskrivna tragedier ger ingen ro. Men det är skakigt även på ett personligt plan. En barndomsvän har dödats i en skottlossning, och det ligger därför nära till hands att tänka sig att dessa dikter tillkommit som en del i ett sorgearbete.

Johansson undviker dock att bli privat och det går inte att ta miste på dikternas allmängiltiga anspråk. Resonans skapas när barndomens oskuld och naivitet ställs mot medelålderns närvaro av sjukdom och död.

Stenen äger en skiftande och tvetydig betydelse hos Johansson. Det är en ofta anlitad symbol i poesin som vi exempelvis hittar hos Ingrid Nyström och Harry Martinson. Johansson värjer inte för stenens mörkare nyans av stelnat liv men som tröst finns också den lena stenen. Något att hålla i när allt blåser, tänker jag; en gnutta beständighet i en tid av flytande värden.

Viktor Johansson och likheter med Moodysson

På sätt och vis påminner Johansson om Lukas Moodysson. Hos bägge två förlänas leken en jämbördig plats bredvid allvaret. Deras poesi är alltigenom chosefri och det finns en lätthet i dikterna även när innehållet är tungt.

Efter framgångsrika karriärer som filmskapare har de återvänt till det kreativa ursprung de råkar dela: poesin. Moodyssons återkomst gick av stapeln i fjol med “Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta” medan “Den lena stenen” landade denna sommar.

Den cyniskt lagde misstänker nog att skrivandet var vad som stod närmast till hands när filmidéerna tog slut. Själv förbluffas jag av hur självklart de här konstnärerna rör sig mellan dessa två medier. Slående är det inte minst med vilken tydlighet det går upp för en att dessa diktsamlingar inte hade kunnat bli annat än just poesi. Dikterna förmedlar inte sällan vad en kameralins omöjligen hade kunnat fånga. Två välkomna återkomster, och lika mycket: två sällsynta men utmärkta försvar för litteraturen.

The post Viktor Johansson gör en storstilad lyrisk återkomst first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Bo Bjelvehammar har med stor behållning läst ”Upptakten – en litterär arbetare” av Torgny Karnstedt. Det är första delen i en planerad självbiografisk trilogi.

Torgny Karnstedt är en arbetarförfattare

Upptakten – En litterär arbetare av Torgny Karnstedt
Karnstedts förlag

Torgny Karnstedt är författare, föreläsare och bokförläggare. Han har ett skiftande arbetsliv bakom sig. Arbeten som lagerchaufför, svetsare och fabriksarbetare, men även som dramapedagog.

Den litterära debuten kom 1977 med ”Slamfarmen”, som bygger på dagboksanteckningar från ett smutsigt och farligt arbete på en kemisk fabrik.

I den nya boken skriver Torgny Karnstedt sin självbiografi. Det ska bli tre delar och han ska ses som en arbetarförfattare.

Vi får bilder från ett gryende 50-tal, rekordåren under 60-talet och det upproriska 70–talet.

Det är en noggrann och detaljrik framställning, där de primära källorna är dagböcker och brevväxlingar. Tänk, i dag finns inte detta ord – brevväxling, det är rödlistat liksom ordet brevlåda.

Klasskamp och agitation

Jag kan inte minnas att Torgny Karnstedt nämner ordet polarisering, ett flitigt förekommande ord i den politiska debatten i dag.

Men under den här tidsperioden är det starka motsättningar mellan skilda intressegrupper; ord som agitation, klasskamp och kapitalets makt är vanliga. Det är en klar och tydlig ideologi, som driver Torgny Karnstedts värderingar och ställningstaganden.

Det är inga mesar som är riktmärken, utan män som Anton Nilsson, Amalthea-mannen. En sann och ärlig förebild!

Torgny Karnstedt deltar flitigt i den politiska och fackliga debatten, han säljer stridsskrifter och försöker att mobilisera och agitera bland sina arbetskamrater. Han är ingen bekväm arbetare, för arbetsgivaren.

Påpekar missförhållanden

Han drar sig inte för att påpeka brister och missförhållanden i arbetsmiljön, samtidigt gör han nogsamma anteckningar, om det som händer och det som sägs omkring honom på arbetsplatsen. Han är både populär och impopulär bland de egna. Många vill ha lugn och ro, tycker orden är svulstiga och stora och att det viktiga är att ha ett arbete och sköta det. Att det är farligt för hälsan och alla relationer – det får man svälja.

Torgny Karnstedt och Skånska Teatern

Det finns ett avsnitt, som jag uppskattar särskilt, det är texterna kring Skånska Teatern i Landskrona, under en period på 70-talet och 80-talet när Peter Oskarson var konstnärlig ledare.

Det var en period av politisk klarhet och tydlighet – allt arbete kretsade kring politiska husgudar och dramatikens lysande stjärnor. Det var ett uppoffrande arbete kring att komma så nära texterna och bilderna, som det var möjligt. Allt mejslades fram i samtal och åter samtal. Ändlösa överläggningar, utan slut, det fanns alltid saker, som kunde bli bättre. Och arbete med den ständiga frågan, om att nå fram till vanliga människor, till människor, som var teaterovana.

Torgny Karnstedt skrev själv ett stycke för Skånska Teatern under denna tid och i detta arbete mötte han verkligt stöd och sann vänskap.

Infallsrikt och angeläget

Boken är infallsrik, det finns viktiga inslag om samspelet och dynamiken inom familjen, som jag inte hinner behandla här. Men familjen har mycket stor betydelse för Torgny Karnstedt.

Det som gör boken så angelägen är att den bygger på goda källor och på livserfarenheter som är självupplevda, inte påhittade och tillrättalagda. Allt framställt på ett livfullt och engagerande sätt.

The post Torgny Karnstedts självbiografi övertygar first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Malte Persson är en virtuos nonsenspoet.” Det skriver Bengt Eriksson som läst poetens aktuella diktsamling ”Den fördrivna tiden”med undertiteln ”Nonsens fabler sånger”.

Nonsenspoeter i England och Sverige

Den fördrivna tiden.
Nonsens fabler sånger
av Malte Persson
Ellerströms förlag

Det var England och popmusiken på 60-talet som fick mig att upptäcka den så kallade nonsenspoesin: komikern Spike Milligan, som också var en nonsensdiktare, John Lennon med sin ihopsamlade bok ”In His Own Write” och popbandet Scaffold med poeten Roger McGough som en av medlemmarna. De fick mig att blicka bakåt och läsa äldre engelsk nonsenspoesi av Edward Lear och Lewis Carroll och med åren också läsa framåt till Michael Rosen med flera.

Den (främst) muntliga brittiska punkpoeten John Cooper Clarke ska inte heller glömmas i sammanhanget, även Cooper Clarke kan – mer eller mindre – läggas till på listan över brittiska nonsenspoeter.

I Sverige brukar Falstaff, fakir, Carl Jonas Love Almqvist, Lennart Hellsing (hans barndikter) och Gunnar Ekelöf (som mest lekfullt absurdistisk) nämnas bland dem som diktat så kallat nonsens. Även låttexter av Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Beppe Wolgers och Robert Broberg skulle väl kunna räknas hit. Och förstås Philemon Arthur & The Dung!

Erik Ofvandahl då, den diktande sockerbagaren, kan han tituleras nonsenspoet? Nja, även om det ibland går en smal gräns mellan visst nonsens och visst pekoral var nog Ofvandahl egentligen raka motsatsen. Han siktade högt, ja, högst upp, med sin poesi men nådde, om man säger, inte ända dit upp.

Det borde skrivas en bok om nonsenspoesi. I Storbritannien har det säkert gjorts en sådan genomgång och getts ut en sådan bok eller flera men inte i Sverige. Jag skulle vilja ha en bok som inkluderar svenska nonsenspoeter, från Falstaff och Almqvist till Isabella Nilsson och Malte Persson i dag.

”Den fördrivna tiden”

Både Nilsson och Persson medverkar i den sistnämndas nya diktsamling ”Den fördrivna tiden” med undertiteln ”Nonsens fabler sånger”. Isabella Nilsson var redaktör och skrev förordet. Malte Persson har, förutom att rimma nonsens, dedikerat samlingen till Nilsson i en tillägnan som också den blivit ett slags dikt.

Vad innebär nonsenspoesi? Hur diktar nonsenspoeten? Ordagrant nonsens = utan mening och betydelse? Det kan vara så. Men då blir nonsenspoesi sällan lika bra som när nonsendikterna har både yta och djup, dubbla betydelser med något mellan raderna och under orden som man kanske inte märker vid första läsningen. Redan den här bokens titel har ju dubbel betydelse.

Malte Persson rimmar med lätthet

Rimma? Det får dikterna gärna göra, även om de inte behöver. Men själva letandet efter rim har ju en tendens dra sig åt just nonsens i betydelsen att det rimmar men inte går ihop med diktens betydelse. Rytmen då? Den är viktig. Det rytmiska, melodiska och sångaktiga, bidrar till att en nonsensdikt fokuserar på tja, nonsens. Det disciplinerade som kontrast till det skruvade. Dikten blir på allvar men ändå inte riktigt på allvar. Särskilt om rytmen plötsligt snubblar till och börjar halta. Sådant hör också till att dikta nonsens.

Ett par rader som exempel ur Malte Perssons nonsensdiktande, inledningsraderna i dikten ”Trasten och sparven”:

Trasten sa, vad allt är tarvligt,
tråkigt, trasigt, alltför sparvlikt…

Inte så lite påverkan här av Lewis Carrolls barndikter (med “They’re changing guard at Buckingham Palace / Christopher Robin went down with Alice” som ett par av mina favoritrader). Det kan tilläggas att Malte Persson ofta verkar ha alltför lätt att rimma för sitt eget och diktens bästa. Rimmen kommer som en hagelskur och han bara öppnar handen och fångar ett av dem, mer eller mindre lämpligt, ibland mer nonsens och ibland mer allvar.

Följande både fyndiga och tänkvärda rader ur ”Varanen och intet” är rätt typiska för Malte:

Ur tranan utvinns tranfettet.
Ur vanan utvinns vanvettet.

Extra allvarlig är kanske, som sig bör, dikten ”Om livet”. Men samtidigt är den extra fyndig, lekfull och nonsig (en annan egenskap som nonsenspoesi gärna får ha, diktat som med en axelryckning). Den första av nio allvarliga verser (samt en extra rad till epilog) ur denna dikt eller sång:

Det finns så många sorters liv,
och aldrig kan man ta för givet
att livet av en särskild sort
är särskilt likt det andra livet.

Problemet, för recensenten, är hur den här samlingen med ”Nonsens fabler sånger” ska kunna sammanfattas och recenseras. Ämnen, rader, ord och rim sticker ju iväg åt alla håll och kanter dit hjärnan rusat som i poetisk berusning. Tankarna har inte gått att tygla utan bara kommit och kommit. Orden ställde sig på rad och krävde att bli rimord. Och Malte Persson verkar bara att glatt ha tagit emot, ropat kom igen, hit med fler ord, kom alla ord som vara med och rimma.

Det går inte – det vill säga – jag kan inte tro annat än han måste ha diktat sin nonsenspoesi både för att fördriva tiden och för att vara en smula uppnosig mot den malligare poesin, den poesi som anser sig förmer än somligt annat diktande. Som nonsenspoesi. Haha, här får ni! ropade Malte och fnittrade. På så vis blir ”Den fördrivna tiden” dessutom ett poetiskt manifest.

Många djur i Malte Perssons dikter

Ämnen: getter. Om jag inte ser fel vandrar en rad små getter över bokomslaget och inledningsvis finns bland annat en dikt om ”nonsensgetter”, innan Malte Persson överger dem för vättarna. Trots att, som han diktar:

Om getter har jättelik klokhet
så saknar vättar vett. /–/
Allt enligt vad getter berättar
om vättarnas vettlösa ätt.

Fler ämnen (och dikttitlar): ”Kamelen och dromedaren”, ”Ålen och tvålen”, ”Bäverns hemmakvällar”, ”Granen och tallen”. ”Och ytterligare en gran”, ”Best of odjur” (vol 2)”, ”Den döende riddaren”, ”Venedigheten”, ”Äventyrarens äventyrliga äventyr”, ”Balladen om Tummetott och Tummelisa”, ”En ko, ok?”, ”Getvariation” (där kom geten igen), ”Prinsessan och grodan”, ”Möt sessans hjärnspöken”, ”Poeter kommer och kometer går”, ”Det godtyckligas konst”, ”Getesteten” (och ännu en get)…

Jo, många djur. Och jo, roligt redan att läsa titlarna. Malte Persson är en rolig poet, nog till och med, som jag skrev förut, alltför rolig för sitt poetiska rykte. Också en fyndig poet, via ett rim kan hans diktrader ta oväntade vägar, plötsligt handlar nästa rad om något annat än den förra. Han är dessutom rytmisk, som alltså nonsenspoeter ska vara, men inte slav under rytmik och melodik. Om det behövs, för innehållets skull, rolighetens och allvarets, allvarets och rolighetens, kan Malte låta ett ord snubbla på ett annat ord så att rytmen vrickar versfoten.

Roligt blir allvarligt och tvärtom

Allvarlig, ja. Här och var, nu och då, en rad där och ett ord där, byts det roliga mot det allvarliga. Så egentligen är det ingen större skillnad mellan den här samlingen med dikter som Malte Persson skrev för att fördriva tiden – eller eventuellt ur den fördrivna tiden – och poesi han publicerat i samlingar som lanserats som allvarliga och verkligen inte nonsens. Han kan vara lika rolig då, lika rytmisk och melodisk.

Och bäst diktar han, som jag också skrev tidigare, liksom alla nonsenspoeter, när roligt blir allvarligt (eller tvärtom) och förenas i samma dikt i samma liv. Som – ännu ett maltesiskt typexempel – de två första raderna i ”Tanken”:

Har tanken, ett bevingat djur,
förvandlats till förnuft i bur?

Eller så diktar han mitt i skoj och nonsens både kärleksträngtande och sprött, smått sorgset. Till exempel följande rader ur ”Hjärta, smärta, vintervantar”:

Vintern gav mig kalla kårar.
Vantar gav mig då min kära.
Vad får jag av alla vårar,
som har gått sen hon var nära?
Inget får jag utom tårar.

Malte Persson är en virtuos nonsenspoet.

The post Malte Persson skriver virtuos nonsenspoesi first appeared on Opulens.

ROMAN. ”I egenskap av en bok som skildrar kulturkrockar är detta nyttig läsning,” skriver Lis Lovén som läst ”Förundran och bävan” av Amélie Nothomb.

Förundran och bävan av Amélie Nothomb
Översättning: Pär Svensson
Éditions J.

Den belgiska, franskspråkiga, bestsellerförfattaren Amélie Nothomb är i år åter Sverigeaktuell i och med Pär Svenssons nyöversättning på förlaget Éditions J av hennes självbiografiska roman från 1999 ”Stupeurs et tremblements”.

Den handlar om en period då hon bodde i Japan och fick ett jobb på ett stort japanskt företag. Titeln, ”Förundran och bävan”, kommer från ett japanskt uttryck man förr i tiden använde om den känsla en vanlig individ upplevde i mötet med en kejserlig person.

Nothomb beskriver sina upplevelser på företaget där hon som västerlänning tvingas möta och bemöta den hierarki som råder.

Vad hon än gör eller säger så trampar hon i klaveret.

Gradvis sjunker hon allt längre ner i hackordningen.

Hon får det mest smutsiga jobbet. Även om hon har universitetsutbildning så kan hon på företaget inte använda sig av den. Som västerlänning är hon nu ”mentalt efterbliven”.

Rangordningen är strikt och det är en stor skam att tappa ansiktet.

I egenskap av en bok som skildrar kulturkrockar är detta nyttig läsning. Var man än i världen kommer ifrån så möter man något specifikt och jobbigt när man kommer till ett annat land.

The post Amélie Nothomb skildrar kulturkrockar i Japan first appeared on Opulens.

DIKTER & ESSÄER. Musikern och designern Anders F Rönnblom har med stort behag läst vår medarbetare Bengt Erikssons nya bok med dikter och essäer.

Rönnblom konstaterar också att ”Jag vill bara leva ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö” är en bok genomströmmad av poesi.

Jag vill bara leva ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö
Dikter och essäer om resor, platser och ögonblick
av Bengt Eriksson
Bokförlag: Media I Morron I Dag

En behaglig känsla av igenkännande infinner sig nästan omedelbart när jag börjar läsa Bengt Erikssons reseskildringar i form av essäer och poesi. Jag blir påmind om mycket. Vi är ju båda två uppväxta och uppfostrade på ett likartat sätt, kan jag tro. I ett slags medelklassformat och under en kreativ tid, sent 50-tal/tidigt 60-tal, då drömmar om kärleken, livet och världen stod högt i kurs. Och en tid då rock- och popmusiken blev som en revolution för alla som då närmade sig 20-årsåldern.

I dag håller vi till runt 80-årsstrecket och allting är naturligtvis annorlunda. Men också så lika. Det slår mig när jag börjar bläddra i boken. Det är en bok om resor och platser. London, USA, Paris, Reykjavik, Tokyo… Ja, vi har båda varit på dessa ställen. Vi har båda minnen, även om de skiljer sig åt. Åh, alla dessa resor. Alla dessa intryck.

Och så är det poesin, naturligtvis.

”Vart man än i världen kommer så finns där en poet
som förklarar världen för en den yttre och den inre”

Jag ser poesin strömma genom hela boken, genom hela Bengts resa från ungdomsåren och den starka påverkan från de amerikanska beatförfattarna, vidare tillsammans med Dylan och in i den svenska poggvärlden och politiken – ”Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten” är ett gruppnamn jag inte kan glömma.

Jag sa väl att det var en känsla av igenkännande. Vi tycks ha haft samma idoler och hjältar även i barndomen. Bengt droppar namn som seriefigurerna Kapten Miki, Windy och Salasso. Jag blir även påmind om Hopalong Cassidy och hästen Topper. En hockeymatch mitt på gatan, avblåst när en bil passerar. Träna vänsterskott på fotbollsplan. Elgitarr och förstärkare. Beatles och popdrömmen.

Bengt vid Sofielundsplan, Enskede. Jag på norra sidan av stan, vid Gärdet och Östermalm. Han berättar om en tid som inte många känner till längre. En tid då Sverige började utvecklas till välfärdsstat. Klassamhället som var så tydligt då. Klassresorna som man kanske kunde göra. Flytten från ett område till ett annat. Resorna upp till ett bättre liv.

”Tiden rinner och försvinner
det som då var nu har nu blivit då”

Allt detta igenkännande, allt detta som vi har haft gemensamt, känns först lite märkligt, tänker jag. Men är det inte kanske så att många i vår generation har växt upp i en tid då kulturyttringar var lätta att dela och samlas kring, variationerna var få jämfört med dagens explosion i sociala medier. Jag tycker mig förstå att Bengt tycker om att ha varit med om denna tid. Att som ung och i den mest kreativa fasen av ens liv ha fått uppleva ungdomsrevolutionen. Många av oss formades under denna tid. Vi formades av konsten, litteraturen och musiken. Vi formades också av resorna ut i världen.

Bengt blev journalist. Jag blev grafisk formgivare. Musiken hade vi gemensamt. Bengt skrev om den. Jag blev musiker. På äldre dar har jag flyttat till södra delen av stan och lever nu ett lugnt liv i Gröndal. Jag är säker på att Bengt kan känna att ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö också är ett bra sätt att leva.

The post Bengt Erikssons nya bok genomsyras av poesi first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. Erik Bovin har med stor behållning läst en aktuell utgåva på Alastor Press av Pierre Louÿs romanklassiker ”Aphrodite”.

Det är enligt Bovin ett erotiskt och dekadent verk som håller än i dag.

Aphrodite av Pierre Louÿs
Översättare: Ernst Lundquist & Hillevi Norburg
Förord: Hans-Roland Johnsson
Formgivare: Beatrice Bohman & Martina Andersson
Alastor Press

Flera av sekelslutets författare saknade framtidstro och såg på sin tid med vämjelse. De levde, i likhet med oss, i en brytningstid som det hårdraget gick att förhålla sig till på två sätt. Man kunde skildra vanmakten och livsledan som dekadensens författare – J K Huysmans, Ola Hansson, Arthur Schnitzler med flera – eller fly verkligheten som de renodlade symbolisterna gjorde genom att längta bort och ta avstamp från denna längtan i sin konst.

Så avlägsna romantikerna var inte symbolisterna i sin strävan att poetisera världen, men däremot avgjort mer dekadenta.

Pierre Louÿs fann hemvist i antiken

Den franska författaren Pierre Louÿs (1870-1925) är ett exempel på en symbolist med en dragning åt det förhöjda och poetiserade som fann sin filosofiska och litterära hemvist i antiken.

Han låter kvinnan Callistô, i sin fantasifulla novell ”Den nya njutningen” (1903), nås av insikten att det enda nya som ‘hänt’ sedan antiken är cigaretten.

Antiken står också i förgrunden i ”Aphrodite” (1896) som nyligen utkommit i reviderad översättning.

Det är första gången romanen tillgängliggörs på svenska i sin helhet. Av orsaker, som det inte finns utrymme för att gå in på här, har de tidigare översättningarna varit gravt ofullständiga.

En stor eloge till förlaget Alastor Press och Hillevi Norburg. Förutom att revidera och utöka översättningen med utgångspunkt från tidigare översättningar (främst Ernst Lundquists översättning från 1925) har Norburg varit generös nog att förse utgåvan med kontextualiserande kommentarer.

Alastor Press och Vertigo är, som jag ser det, de enda verkliga undergroundförlag vi har i dagens Sverige. Förvisso finns det gott om mindre förlag men de nyss nämnda är de enda som ger ut böcker som verkligen avviker från den övriga svenska utgivningen, präglad som den i hög grad är av ett ängsligt litteraturklimat.

Kort före publiceringen av ”Aphrodite” hade Pierre Louÿs rönt erkännande som poet med verket ”Bilitis sånger” (1894). Några av dikterna ur denna samling tonsattes senare av ingen mindre än Claude Debussy som tillhörde hans umgängeskrets. Louÿs var även god vän med André Gide och Oscar Wilde.

Erotiken är central i Pierre Louÿs författarskap

Utan att överdriva kan man hävda att erotiken har en central plats i Louÿs författarskap. Ingen erotik utan eros, om man får tro denna författare. (Eros som i den grekiska mytologin passande nog är Afrodites son). Det råder således inget tvivel om att det primärt är denna livskraft som driver romangestalterna i ”Aphrodite”.

Romanen utspelar sig i antikens Alexandria.Skulptören och kvinnokarlen Demetrios får en dag syn på kurtisanen Chrysis under en promenad. Deras blickar möts, gnistor uppstår, och ur detta möte växer ett plågsamt starkt begär. Demetrios är även känd för allmänheten som drottningens älskare men trots hans status står det klart redan vid första ögonkastet att Chrysis utövar en viss makt över honom med sin bländande skönhet och karisma. Förtrollande är hennes intensiva blick:

”Dessa ögon betraktade liksom sirenerna sjunger. Den som kom in i deras ljus var ohjälpligt fångad. Det visste hon och hon begagnade sig skickligt av deras makt.”

En femme fatale i antikens Alexandria

En överenskommelse sluts: hon blir hans älskare mot att han lyckas stjäla tre föremål. En dyrbar spegel från en annan kurtisan, en kam i elfenben från översteprästens hustru och, inte minst, det pärlhalsband som pryder hans egen skapelse: Afroditestatyn. Som Hans-Roland Johnsson nämner i sitt initierade förord hämtade Louÿs inspiration från den antika skulptören Praxiteles staty ”Afrodite från Knidos” från 300-talet f Kr.

Det vilar onekligen något macbethskt över den pakt som Chrysis och Demetrios ingår. Utan att spoila för mycket går Demetrios bokstavligen över lik för att genomföra dessa stölder med fatala konsekvenser som resultat. Men Demetrios är även medveten om vilken fälla han går i. Följande rader kan tas som intäkt för denna erotiska klassikers dekadenta drag: ”Han förstod att hon drog honom i fördärvet, men han lät sig ryckas med utan kamp, nästan med glädje.”

Ingen är någon trogen i denna roman, apropå trohet – Louÿs hyser ingen större lojalitet gentemot intrigen utan vältrar sig i stället i exotism, sensualism och orgier. De erotiska passagerna är flera till antalet. För dagens läsare bör de te sig så pass perversa att det snarare är med förfäran än njutning man läser dem. Men Louÿs sjunger inte måttfullhetens lov, och visst vilar det något kittlande i tanken på att det numera går att hitta denna bok i en bokhandel full av uppbygglig och harmlös litteratur.

Misogyni och psykologiska nyanser

Dagens läsare lär höja på ögonbrynen åt den misogyni som dessvärre var helt normaliserad på 1800-talet. Sentida tolkningar har lyft Chrysis som ett exempel på en modern kvinnogestalt som trots sitt yrke uppvisar en viss självständighet, och som dessutom utgjorde något för tiden så ovanligt som en fördomsfri gestaltning av en bisexuell kvinna. Denna läsning duger inte till att svära författaren fri från anklagelser om en dålig kvinnosyn. Även om Louÿs stod långt ifrån realismen är hans porträttering av Chrysis modern av andra skäl: han gör henne till en psykologiskt sammansatt gestalt.

Själv kommer jag på mig själv med att drabbas av romanens skönhet som jag finner inbäddad inte så mycket i erotiken som i språket. Sinnligt och klart som det är firar språket triumfer, och med den sällsamma precision som kännetecknar en stor författare.

En roman om besatthet

Till syvende och sist är ”Aphrodite” en roman om besatthet. Louÿs låter oss identifiera besattheten som ett slags galenskap som det samtidigt är högst mänskligt att drabbas av. Den som låter denna ‘sjuka’ härja otyglad inom sig alltför länge dras emellertid obönhörligen ned i farlig destruktivitet och misär.

Se där! – lärdomar kan dras även hos en författare som likt vännen Oscar Wilde menade att konsten uteslutande är sin egen tjänare. En konstsyn som onekligen förlänar konsten en tidlös kvalitet. Jag vet dock inte om jag är beredd att plädera fullt ut för l’ art pour l’art. Däremot vill jag slå fast att Pierre Louÿs ”Aphrodite” är ett verk som håller än i dag.

The post Pierre Louÿs erotiska klassiker håller än i dag first appeared on Opulens.

ROMAN. Bo Bjelvehammar konstaterar att Tomas Bannerhed skapat ett mästerligt porträtt i sin senaste roman.

Den oduglige av Tomas Bannerhed
Norstedts

Tomas Bannerhed debuterade 2011 med romanen ”Korparna”. Den fick både Augustpriset och Borås Tidnings debutantpris. Romanen översattes till nio språk och blev även film. Sedan dess har han gett ut en roman och tre böcker med naturprosa. Bredvid författarskapet arbetar han som universitetslärare.

Den nya romanen med titeln ”Den oduglige” tilldrar sig i Småland, möjligen i en kyrkby nära riksväg 27 mellan Tingsryd och Växjö. Möjligen, platsen har ett namn, Stenryda. Vi befinner oss i huvudsak i nuet, gör små språng bakåt i tiden, och om framtiden talas det mera sparsamt.

I stormens öga finns Einar Lövström, 37, sågverksarbetare. Einar i Ängen, som han kallas, är en särling, som aldrig lämnat föräldrahemmet. Han sörjde hela livet sin far Hjalmar som kvävdes i havreskruven. Mor Jorunn hade han ett alldeles särskilt förhållande till. När en knöl började gröpa ur hennes kropp, gick Einars liv sönder. Han blev aldrig mer en hel människa.

Einar förlorade sitt arbete på sågverket, inte på grund av att han misskötte sitt jobb, utan på grund av att han arbetade i ett sengångartempo. Han hade för mycket klister på händerna och sågverksägaren tröttnade på honom till slut.

Med detta kommer stämpeln att han inte duger något till, han blir onyttig och oskicklig. Det börjar att spekuleras och talas om galenskap. Öknamnet Tok-Einar förekommer.

Han funderar på om han skulle kunna flytta ihop med Eva-Lotta som han en gång fick ta kort på. Eller så ska han börja som tulpanlöksförsäljare, cykla omkring på bygden och bjuda ut lökar.

Men det finns ingenting som det blir något av. Einar går mest för sig själv, fotograferar flitigt, lever sitt eget liv och lyser upp när en avlägsen släkting, tonårsflickan Isabell, bor hos honom en kort tid.

Einar skickar in dikter till tidningen ibland. När jag kommer till sidan 262 i Bannerheds bok blir jag häpen, där står det om en inspirationskälla. Bengt Cidden Andersson från Läckeby, en rörmokare och poet som skriver lika lätt om cementblandare som om fotboll.

I romanen finns ett antal korta utsagor infällda, från bybor – de har ingenting negativt att säga om Einar. Man säger att han är underlig och eljest och lever avskild, från alla andra. Men ingen av de personer som uttalar sig använder orden tosig eller galen.

Allt blir över tid för mycket för Einar, han orkar inte med livet, utan flyr in i en håla i skogen. Ingen vet vad som sker eller var Einar finns.

Tomas Bannerheds prosa är både vacker och stilren, dessutom är porträttet av Einar Lövström mästerligt. En djupstudie i ensamhet och utsatthet. Om en människa bortom gemenskap och sammanhang.

The post Bannerhed skriver stilrent om en särling first appeared on Opulens.