PROSA. ”Sjónorama” är en bok med 20 berättelser av den isländske författaren Sjón. Thomas Almqvist tilltalas och berörs av den surrealistiska berättarkonsten.

Det komprimerade formatets mästare

Sjónorama av Sjón
Översättning: John Swedenmark
Rámus

Sjón betyder ”synsinne” på isländska och är pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurdsson. Sjóns författarskap är ordentligt förankrat i ett stort samhällsengagemang och han funderar mycket på alla konstigheter i världen och det absurda i tillvaron. Han brukar kunna göra det osannolika sannolikt och trovärdigt.

”Sjónorama” leder oss in i tjugo nya berättelser om drömska världar och magiska tillfälligheter. Som så ofta i Sjóns författarskap rör han sig ganska ohämmat mellan verklighet och fantasi.

Med tidigare böcker som ”Skugga-Baldur”, ”Pojken som inte fanns” och ”Rågblont hår, grå ögon” har Sjón visat sig vara det komprimerade formatets mästare. Nu kommer alltså en samling med historier där han excellerar i samma stil. Det rör sig om berättelser som tar oss med in i drömmarna och in i hans surrealistiska världar. Berättelserna är från åren 1982-2023.

I berättelsen ”Ur bojorna” får Samson, harpunerare på ett valskepp, veta att han blivit pappa. I samma ögonblick träffar han en val med en harpun och valen drar ner honom i djupet och kvar ombord blir bara Samsons avkapade ben.

I berättelsen ”Lättväckt” får vi läsa om hur människor som drömmer har kontakt med folk på andra planeter. Många av berättelserna är väldigt korta. Den längsta och också bästa berättelsen är ”Under valkyrians vingar” som handlar om den unge pojken som är besatt av sin kärlek till RAF-terroristen Gudrun Ensslin. Hon var hans skyddsängel, älskarinna och goda vän under femton år.

Sjón gör overkligheten verklig

Enligt Sjón finns det drömlitteratur på så hög nivå att nationers öden avgörs och världsbilder kastas om.

Berättelserna känns äkta, tilltalande och väldigt angelägna. De berör mig och väcker många tankar, här och nu. Sjón skriver om de stora, eviga frågorna, om människovarandets villkor och om vad det egentligen innebär att leva och vara människa. Den tid vi lever i upplevs som pessimismens och ångestens epok.

I berättelserna finns en mörk grundton, där overkligheten görs verklig, precis som i drömmarna. Allt uttrycks hela tiden med ett självständigt och mycket personligt språk, där även lekfullheten är en viktig ingrediens. Språket kan vara poetiskt och mycket vackert men också ofta kärvt, vilket gör det hela både direkt och mycket konkret. Därmed kan det säregna och kanske till och med groteska accepteras av oss som läsare.

The post Sjón – Surrealistisk berättarkonst som berör first appeared on Opulens.

FILOSOFI/POLITIK. Žižek påvisar att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning, menar Nette Wermeld Enström som läst boken ”Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet”.

Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet
av Slavoj Žižek
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke

Det finns skeenden som inte låter sig beskrivas och där vi helt måste tänka om för att komma vidare. Slavoj Žižek kallar dem nollpunkter, med anspelning på Lenins idé om att förkasta det gamla för att kunna bygga något nytt.

När Žižek applicerar idén på samtiden blir kontrasten skarp till historiska nollpunkter. För i dag, med extremhögerns globala framfart och inte minst med folkmordet i Gaza, har politiska och moraliska skiljelinjer ersatts av något mer fragmenterat.

Medierna synliggör våldet och lidandet överallt, men det är desto svårare att orientera sig. Varje intagen position riskerar framstå som komprometterad och varje ställningstagande infogas i ett flöde som neutraliserar dess konsekvenser.

Žižek beskriver flerdimensionell kollaps

Detta skapar en form av paralyserad empati, resonerar Žižek. Vi reagerar men våra reaktioner saknar riktning, kraft och fäste i verkligheten.

Solidariteten finns kvar men i en annan och mer verkningslös form, som impuls snarare än strategi, som uttryck snarare än handling.

Samtidigt så är vår samtida nollpunkt för Žižek inte bara en kris utan också ett förlopp där hela regelsystemet krackelerar. Han beskriver en flerdimensionell kollaps genom samhällets alla dimensioner och ner till dess yttersta fundament, dess ekologiska grund.

Konkret nollpunkt i Gaza

I Gaza blir nollpunkten som mest konkret och i framväxten av artificiell intelligens som mest svårbegriplig.

Gaza är platsen där makten visar sitt filterlösa ansikte och där hela idén om mänskliga rättigheter och internationell rätt faller samman inför ett våld som inte ens längre behöver rättfärdigas och som därtill knappt kan beskrivas.

Det som uppstår är dessvärre inte ett undantag, utan en ny regel och ordning där vissa liv räknas och andra måste dö.

Med detta växer nya teknologiska krafter fram som både hävstång och spegel av denna ordning, vilken konkret befästs genom både bomber och kod, territoriell kontroll och (des)informationsflöden.

Där Gaza visar våldets råa materialitet visar AI dess abstrakta former genom system där beslut fattas utan tydligt ansvar och där makt verkar genom strukturer snarare än människor.

Hos Žižek binds fenomenen samman. AI är ingen teknisk detalj utan del av samma historiska rörelse som leder till folkmord.

Det är en värld där kontrollen centraliseras samtidigt som ansvaret upplöses. Resultatet är en paradox med total(itär) kontroll utan subjekt och kanske är det här som Žižeks position blir både tydligare och mer motsägelsefull.

Žižek rör sig i ett mellanrum

Om Žižek ibland låter som en postmodern kommunist så är det för att han skriver från en plats där kommunismen förlorat sin form och postmodernismen sin trovärdighet, men där båda fortsätter spöka i språket.

Han rör sig i ett mellanrum och försöker ihärdigt formulera något universellt, men det i en tid som misstror alla universella anspråk.

Det är också därför svaren uteblir.

Žižek visar möjligen hur krigen och teknologin blottlägger samma grundproblem, att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning.

Idéer som förblir svävande

Han krossar illusionen om att problemet kan lösas inom ramen för det bestående men när frågan om handling uppstår drar han sig tillbaka.

I stället får vi antydningar om behovet av ett radikalt uppbrott, av nya former av global organisering, av något som ibland liknar en återuppfunnen kommunism.

Men dessa idéer förblir svävande. De pekar bortom det varande men landar aldrig i något och det är ingen tillfällighet, för Žižek misstror också svar som levereras för snabbt. Kanske misstror han alla lösningar och svar som gör anspråk på verkligheten?

För Žižek är falsk handling lika farligt som passivitet och han varnar för all handling som riskerar reproducera systemet genom att ge sken av förändring.

Att vägra enkla lösningar är en form av intellektuell disciplin. Men inför krig och pågående folkmord blir denna disciplin svår att försvara.

I Gaza är förintelsen inte en filosofisk möjlighet utan en konkret verklighet, och i en värld där AI omformar hur beslut fattas, hur information sprids och hur makt utövas, blir frågan om handling ännu mer akut.

Att bara analysera är otillräckligt

Att bara analysera och försöka förstå systemet räcker inte. Det måste motarbetas och framför allt krävs det att vi organiserar oss.

Men det är en lösning som bryter med Žižek.

Där han ser nollpunkten som ett slut på våra begrepp kan man också se den som en början på nya praktiker.

Vi skulle kunna prata om självorganisering, teknologiskt övertagande underifrån och solidaritetsnätverk som inte väntar på de institutioner som redan har misslyckats.

Folkmord och krig ska inte bara analyseras, de måste upphöra. Teknologin behöver inte bara förstås, den måste demokratiseras. Gaza är inte bara en symbol, det är en plats med människor som förtvivlat ropar på vår hjälp, handling och solidaritet.

I skenet av pågående katastrofer blir ”Nollpunkt” därför en bok som klargör men inte vägleder. Den visar hur världen faller samman, hur våldet och teknologin sammanflätas i nya former av makt och hur våra gamla språk inte längre räcker till. Men sen är det stopp, vi lämnas i labyrinten utan den riktning som vi behöver för att ta oss ur den.

Kanske är det också där dess värde ligger, att Žižek inte erbjuder någon kompass. Att han på sin höjd räcker fram en stormsliten karta, full av sprickor och revor.

Frågan är vad vi gör med den, i denna nya auktoritära och högteknologiska världsordning som växer fram och där vänstern hopplöst tycks ha tappat fotfästet.

The post Žižek klargör men vägleder inte first appeared on Opulens.

ROMAN. Bo Bjelvehammar har läst Lukas Moodyssons nya roman “Rebellerna” och känner både glädje och sorg inför de starka tidsbilderna.

En roman baserad på verkliga händelser

Rebellerna av Lukas Moodysson
Wahlström & Widstrand

Lukas Moodysson är filmregissör, romanförfattare och poet. Förra året utkom hans senaste diktsamling – ”Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta”.

Hans nya roman ”Rebellerna” är en berättelse, baserad på verkliga händelser som inträffade i Stockholm och Uppsala våren och sommaren 1968.

I romanens mitt finns Monica, som försörjer sig som krokimodell och som lever i en unken relation utan rörelse och värme.

Monicas tillvaro verkar så tillfällig och utan mening. Stillastående som det bruna, järnrika vattnet i skogskanten.

Allt blir annorlunda när hon möter Torbjörn. Monica lämnar allt och börjar ett nytt liv. Hon blir en del av den revolutionära aktionsgruppen Rebellerna, en utbrytargrupp av KFML, alltså en extrem, politisk rörelse.

Monica går med i ett kollektiv, som till en början sysslar med lekfulla och oskyldiga upptåg. Men rörelsen ändrar karaktär, lever enligt stränga regler och försakar alla värdsliga tillgångar. De ägnar sig åt ivriga studier av ordförande Maos skrifter. Medlemmarna måsta inrätta sig i stränga led, det ställs krav på handlingar och beteenden som är trogna idealen. Avvikelser leder till korrigeringar och bestraffningar.

Revolutionära ideal

Under tiden blir målet mer framträdande och tydligt. Revolutionen ska segra och för att uppnå detta gäller det att nå fram till arbetarklassen. Det visar sig inte helt enkelt.

Tvärtom gror och växer kollektivet till en hård, ideologisk kärna långt bortom de tankar och värderingar som vanliga arbetare har.

Det blir en både skrämmande och underhållande läsning. Mycket känns främmande när kollektivet rör sig i ett dunkel där dogmatismen är förhärskande.

Lukas Moodysson gestaltar glipan mellan teori och tillämpning

Monicas personlighet präglas av både vilsenhet och hårdhet, en trevande osäkerhet på randen till upplösning och kaos. Till slut blir hon hopplöst tveksam till hela det ideologiska experimentet, ja, det går att benämna det så.

Till slut går de vackra bilderna sönder. Monica har tagit sina medmänniskor i öppna händer och hon har värmt dem som sköra fågelungar med trasiga vingar och lagat dem.

Till en början var allting möjligt och åtminstone Monica ville mycket. Så sker det glidningar och rörelser mot en urgröpning och ett förfall.

Monicas liv skrivs fram till nutid, dåtiden bleknar och nuet ter sig diffust. Hon visar, kort sagt, fram en sammansatt karaktär.

Lukas Moodysson målar starka tidsbilder, skapar scener där dramaturgin skärps. De starkaste avsnitten handlar om mellanmänskliga relationer. Och så handlar det förstås om den stora glipan mellan politisk teori och samhällelig praktik och tillämpning. Det går både att känna sorg och glädje inför det som skildras.

The post Lukas Moodysson skapar starka tidsbilder från 1968 first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!” Så lyder Lis Lovéns omdöme om Édouard Louis sjätte roman ”Kollapsen”. En bok där spänningsfältet mellan två bröder resulterar i stor litteratur.

I Édouard Louis femte roman, som handlade om hans mor, ”Monique flyr” kom han inte till sin rätt. Jag var inte helt nöjd med den boken. Men i denna nya roman, ”Kollapsen”, där han skriver om sin äldre halvbror, tar han sig upp på den litterära stegen igen.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är en bedrift att komma från de sociala omständigheter han växt upp med och – ja, klättra upp. En ära minsann!

Under läsningen av ”Kollapsen” märker jag att författaren Édouard Louis är tillbaka på banan. Det är riktigt kul att se, ja glädjande. Det som framträder som romanens bärande element är hans sociologiska metod.

De sociala omständigheterna i Louis liv har varit förfärliga. En våldsam pappa, en bror som super, en mor som är hunsad. Louis lyckas få en blick för sakernas tillstånd och han skriver på ett ställe:

Våldet cirkulerade mellan våra kroppar, som ett fluidum, som en elektrisk ström.

Det fanns överallt, det tillhörde ingen.

Édouard Louis har genomskådat det sociala spelet och dess maktstrukturer. Det är på ett sätt en njutning att förstå det, en revansch. Han är inte bitter, han konstaterar faktum. Att höja sig över det mekaniska våldet är en triumf. Och just detta att inse hur våldet tillhör ingen är också att förstå att vi ofta lever genom strukturerna snarare än vårt ego. Särskilt för de lägre klasserna är detta sant, för de kan inte fly sina omständigheter. Därför är de prov Louis ger på sin intelligens en njutning att ta del av.

Édouard Louis skriver så bra att man som läsare bara sveps med. Jag är därför glad att jag beslöt mig för att läsa denna hans sjätte roman, även om jag misstänkte att jag skulle bli besviken. Det blev jag nu inte.

Och det är något djupt märkligt med denna bok. Den tar spjärn mot gåtan att två bröder kan vara så olika. Den ene vill förstå utan att bry sig; författaren alltså. Den andre, alkisen, homofoben, rasisten tror sig förstå utan att bry sig. Det skapar ett spänningsfält mellan dessa båda som tvingar fram stor litteratur. Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!

The post Édouard Louis roman ”Kollapsen” är stor litteratur first appeared on Opulens.

LYRIK. Thomas Almqvist har läst sångtexter av Rafael de León i översättning av Marianne Sandels. En spansk poet som härmed presenteras i svensk språkdräkt.

Sånger i apelsinblommans doft av Rafael de León
Översättning: Marianne Sandels
Privat utgåva i 100 exemplar. (marianne.sandels@telia.com)

Marianne Sandels är hedersdoktor vid Uppsala universitet och är i dag Sveriges främsta kännare av portugisisk litteratur, vilket hon inte minst visat genom otaliga utgivningar och översättningar på sitt eget förlag, Almaviva.

Jag fick på ett tidigt stadium det stora privilegiet att på ganska nära håll följa hennes karriär som författare, översättare och förlagschef.

Hon har även översatt en hel del spansk litteratur genom åren, vilket hon nu återkommit till med ”Sånger i apelsinblommans doft” av Rafael de León (1908-1982).

Rafael de Leóns tonsatta texter gladde många spanjorer inte minst under det spanska inbördeskriget, 1936-1939, när hans sånger ofta spelades på radio.

Den typ av populära sånger han skrev och som de flesta kunde recitera och sjunga med i brukar kallas coplas.

Han avled i en infarkt i Madrid 1982 och begravdes där och alltså inte i hemstaden Sevilla.

Ett exempel på Rafael de Leóns poesi

Här följer ett exempel på Rafael de Leóns sångpoesi i översättning av Marianne Sandels:

TORN I SPANIEN

I

En copla är ett torn som reser sig upp

mot himlen

med doft av apelsinblom, kanel och citron.

Den talar om gråt, om skratt, om svartsjukans kval,

för coplan är en ros i hjärtats rosengård.

Den är glädjens flagga

och kyrkklockans sorg,

Den är duvan mitt på dagen

och dolken i gryningen.

Refräng

– Torn i Spanien –

Från gitarren hörs klagan i natten

– Torn i Spanien –

Och en man berättar om sin dova smärta.

Flickan med ringar runt ögonen

sjunger medan hon broderar

romansen om ett väntande

som blir slutet för henne.

– Torn i Spanien –

Coplan färdas fram till lands och till sjöss.

– Torn i Spanien –

och den är som näktergalar på flykt/…/

Det torn som omnämns är naturligtvis det moriska tornet La Giralda i Sevilla. Både La Giralda och Sevilla som stad är ytterst populära motiv i sångerna.

Staden besjungs till exempel i ”Alltid Sevilla”:

”Sevilla kommer att vara Sevilla

så länge det finns blommor och vin

och kvinnor och kärlekskval

som sjunger i seguiriyas,

män som vet att älska”

The post Rafael de León – En spansk sångtextpoet first appeared on Opulens.

ROMAN. Carina Rydbergs nya roman ”Norfolk Falls” är högst läsvärd för den som gillar både historiska romaner och klassiskt utformad skräcklitteratur. Det skriver Elisabeth Brännström.

Norfolk Falls av Carina Rydberg
Albert Bonniers förlag

När Carina Rydbergs bok ”Vitt slödder” gavs ut 2022 som avslutande del i en självbiografisk trilogi, (den föregicks av skandalsuccén ”Den högsta kasten” 1997 och ”Djävulsformeln” 2000,) hade hon under ett antal år i stort sett varit försvunnen från den svenska litteraturscenen. Ingenting nytt hade publicerats efter skräckromanen ”Den som vässar vargars tänder” 2006, en stark berättelse indränkt i besatthet, våld och sexualitet om tvillingarna Jannis och Sonia och deras lust att hämnas sin barndom. Den romanen beskrevs av ett flertal kritiker som en raffinerad studie i ondska.

Carina Rydbergs återkomst till fiktionen

När Carina Rydberg nu med romanen ”Norfolk Falls” återvänder till att skriva ren fiktion är det återigen skräckgenren hon väljer. Denna gång utspelar sig dock inte handlingen i nutid, utan i stället har Carina Rydberg valt att placera sina långt ifrån moraliskt perfekta romanfigurer på ett brittiskt gods under det sena artonhundratalet.

Det rör sig om den viktorianska era som präglades starkt av tron på det övernaturliga och, trots att den ofta förknippas med prydhet, ett starkt intresse för såväl sund som osund sexualitet.

Ondskan ett underliggande tema

Ondskan är ett underliggande tema som finns med i alla Carina Rydbergs böcker. Det temat återkommer med råge i ”Norfolk Falls” där bokens relativt unga ”hjältinna”, den inte speciellt godhjärtade Irene Bear, har fått anställning som sällskapsdam åt Emma Bloomsworth, en betydligt äldre överklassdam hon aldrig tidigare träffat.

Irene som önskar fly ifrån, och helst glömma bort, ett illdåd som hon begått i det förflutna ser anställningen som en chans att börja om på nytt. Men snart nog upptäcker Irene att huset i Norfolk Falls på många sätt känns inpyrt av en ondska som är betydligt mer kvävande än den som omgivit henne under hennes barndom och uppväxt.

Hon förstår också inom kort att hon inte behövs som sällskapsdam till Emma. Snarare behandlas hon som en väntad och omtyckt gäst, till sin ”arbetsgivare” som också bjudit in tre personer med tvivelaktiga bakgrunder till Norfolk Falls. Catherine, en yngre kvinna som spenderat mycket tid i Paris, Leslie, en vacker yngre man som Emma blir smått förälskad i, och den mystiske Joseph Sommer, som skrämmer upp Catherine så pass mycket att hon varnar för att han besitter djävulska krafter.

En roman i romanen

Första kvällen får Irene även en roman som hon uppmuntras att läsa, boken är skriven av en ung man, George Kemp, och även om hon initialt känner av ett motstånd mot boken och dess innehåll, fascineras hon snart av berättelsen som börjar löpa parallellt med händelser på godset. Bokens innehåll ruskar om henne och väcker upp vissa sedan länge gömda känslor hon placerat längst bak i sitt minne.

Minnet är för övrigt ett problem för alla huvudfigurerna på Norfolk Falls. Det är en gemensam nämnare för Catherine, Leslie, Sommer och Irene Bear att de inte kan minnas vissa delar av sin bakgrund, som till exempel illdåd de alla begått i det förflutna eller viktiga detaljer från barndom och uppväxt.

Under tiden på Norfolk Falls kommer dock minnena att återerövras genom bekännelser de alla mer eller mindre tvingas delge varandra och det blir mer och mer tydligt att varje person döljer en djup kloak under den välpolerade ytan och de fina maneren. Det är nämligen inte småsaker det handlar om.

De väluppfostrade människorna i Emma Bloomsworths salong har alla varit involverade i allsköns vidrigheter, alltifrån pedofili och flera andra sexuella perversioner till stöld, våld och mord.

Gotisk känsla i Carina Rydbergs roman

Det vilar en gotisk känsla över den här romanen som med sin otäckt krypande, instängda, grymt obehagliga stämning ibland påminner om ETA Hoffmans eller Edgar Allan Poes skräckberättelser och tidvis om Shirley Jacksons två romaner ”Hemsökelsen på Hill House” och ”Vi har alltid bott på slottet”.

Vardagen på godset fungerar bra på ytan, man äter, dricker, umgås och konverserar till att börja med vänskapligt, men när sprickor visar sig i fasaderna blir stämningen allt sämre. Alla involverade har ljugit och den utåt sett ärevördiga och väluppfostrade lilla krets Emma Bloomsworth har samlat runt sig är på djupet inget annat än en samling mördare, våldsverkare och sexualförbrytare.

”Norfolk Falls” är en ganska märklig, stundtals svårförståelig men fängslande roman som täcker flera av de teman som Carina Rydberg ägnat sig åt att utforska under sin långa författarkarriär: ondska, barndomstrauman, besatthet, sexualitet och moraliskt förfall.

Allt är inbäddat i en atmosfär av en alltmer förlamande fasa och av en växande paranoia som påkallar kraftfulla fysiska och psykiska reaktioner från huvudfigurerna.

Romanen, som Jessica Gedin i Babel redan har hunnit med att likna vid amoralisk romance eller en de Sade-dagdröm, är ingenting för de pryda eller harhjärtade och den inger inte mycket hopp om mänskligheten. Men ”Norfolk Falls” är högst läsvärd för den som gillar både historiska romaner och klassiskt utformad skräcklitteratur.

The post Carina Rydbergs nya roman övertygar starkt first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Trots romanens mardrömslika atmosfär är det inte tung läsning. Jag tror att det beror på språket – subtilt poetiskt stundvis och alltigenom stringent,” skriver Erik Bovin som läst ”Dagen då solen slocknade” av Yan Lianke.

Dagen då solen slocknade av Yan Lianke
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Weyler förlag

Livet bjuder både på förgänglighet och upprepning. Vi lever olika liv men ingen undkommer denna paradox. Livet delas mellan natt och dag, sömn och vakenhet och utan denna kontinuitet skulle inte mycket fungera.

I den kinesiske författaren Yan Liankes roman ”Dagen då solen slocknade”, hans nionde bok att översättas till svenska av Anna Gustafsson Chen, rubbas denna ordning. En sömngångarnatt inträffar som får invånarna i byn Gaotien att gå i sömnen. Ett kaotiskt tillstånd utlöses som märks på gatorna där människor uppträder som zombies och i sitt sömngångartillstånd genomlever denna beckettska natt genom att plundra, mörda eller ta livet av sig. ”Dagen då solen slocknade” utgör med andra ord ett slags slutspel.

Allegorisk berättelse

Romanen är fylld med satirisk symbolik som att berättaren – fjortonårige Li Niannian – betraktas som en korkad typ trots att han ser och förstår mer än de flesta och de facto hjälper sin granne, författaren Yan Lianke, att få ihop sin berättelse. Det är uppenbart att Lianke vill skapa distans till fiktionen genom att skriva in sig själv i berättelsen. Lianke är onekligen en smålurig och långt ifrån lättillgänglig författare. Romanen är emellertid en högst tänkvärd allegori.

Den kollektiva somnambulism som drabbar samhället leder till ett massivt antal dödsfall som minst sagt sysselsätter pojkens föräldrar som driver en begravningsbutik med namnet ”Den nya världen”. Hans morbror har också införlivat döden i sin vardag då han driver ett krematorium i byn. Även han gynnas av det ökade antalet döda på grund av en statlig order som kräver att alla lik skall kremeras. Av liken blir det inte bara aska utan även ”likolja” som morbrodern absurt nog tjänar pengar på genom att sälja vidare. Och det saknas inte efterfrågan. Likoljan, får läsaren veta, kan bland annat användas som smörjmedel eller tvål.

Yan Lianke är både poetisk och stringent

Med denna roman skriver Yan Lianke in sig i en magisk realistisk tradition. Tankarna går obestridligen till dagens Kina. Ingen läsare lär missa de ironiska citattecken Lianke sätter kring ”Det nya Kina”. Modernt? Nja, på det hela taget ett land fortsatt präglat av regimens unkna människosyn, förtryck och starka motstånd mot demokrati.

Trots romanens mardrömslika atmosfär är det inte tung läsning. Jag tror att det beror på språket – subtilt poetiskt stundvis och alltigenom stringent. Ett språk som mot alla odds, likt somliga romankaraktärer, söker sig till ljuset.

The post Yan Liankes roman är fylld med satirisk symbolik first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Trots, eller kanske tack vare, Lise Tremblays korta prosa är ”Judiths syster” en stor roman,” skriver Carolina Thelin.

Judiths syster av Lise Tremblay
Översättning från franska: Elin Svahn
Rámus förlag

Lise Tremblay skriver på kort, direkt prosa och hennes författarskap har liknats vid Alice Munros. ”Judiths syster” är den sjätte romanen som översatts till svenska av Elin Svahn på Rámus förlag. Det rör sig om vackra utgåvor i det lilla formatet.

Novellsamlingen ”Driftens väg” (2024) handlar till skillnad från ”Judiths syster” om kvinnor på ålderns höst och de odrägliga männen de dras med. Men annars är Tremblays teman de samma i det mesta hon skriver med sin skarpögda blick på klassklyftor, familjerelationer, kontrasten mellan stad och landsbygd och katolicismens stränga inflytande.

Berättaren i Lise Tremblays senaste roman är en 12-årig flicka som ska börja i högstadiet. Men nu är det sommarlov i det sena 1960-talets Kanada. Hon och hennes bästa vän, den jämnåriga grannen Judith, gör allt tillsammans.

Judiths storasyster Claire är den som alla deras samtal kretsar kring. Den coola Claire som gått vidare till finalen i en danstävling. Om hon vinner kommer hon att bli bakgrundsdansare på Bruce et Les Sultans avskedsturné. Detta är ofattbart stort för flickorna i det lilla samhället Chicoutimi, i norra Québec.

Åh, vad jag känner för berättarjaget! Hennes truliga och samtidigt hjälpsamma persona väcker både igenkänning och sympati. Det är hennes berättelse, hennes version av livet där att delta i en katolsk procession och att kolla in snyggingen under softbollmatcherna med Judith är sommarens höjdpunkter. Förutom att vara om sig och kring sig i Claires väl och ve så klart. För det visar sig att Claires liv inte blir den dans på rosor som alla hoppats på.

Vare sig Judiths eller berättarjagets familjer har det gott ställt. Själv sitter hon barnvakt för fickpengar. Berättarens både subversiva och kanske just därför bittra mor försörjer sig på att sy kläder på beställning. Kanske har Tremblay inspirerats av sin egen mor i skapandet av mamman; i dedikationen som inleder romanen skriver Tremblay: “Till mamma som gav sin revolt i arv till mig och till pappa som lärde mig berätta historier”.

Lise Trembley fångar barnets blick

Mellan raderna förstår man det hennes dotter inte ser – att mamman gör allt för att dottern ska lyckas med studierna och kanske på så sätt ta sig ur den förutbestämda klass hon fötts in i. Flickan däremot får panik över att varken mamman eller de slarviga bröderna städar upp efter sig och gör det själv för att inte behöva skämmas för grannarna. Jag känner med henne, det är hjärtknipande att läsa hur hon kämpar.

Den alltför långa sommaren tar slut. Berättarjaget ska börja i den avancerade klassen och läsa latin i en statlig högstadieskola, det är annat än den klosterskola hon tidigare tagit för given. Judith och hon verkar ha vuxit ifrån varandra. Nya klasskompisar – en ny tid?

Trots, eller kanske tack vare, Lise Tremblays korta prosa är ”Judiths syster” en stor roman. Hon fångar barnets blick på livet. Ett liv som till synes verkar oansenligt men rymmer så många ämnen och frågeställningar.

The post Stor roman i litet format av Lise Tremblay first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. ”Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom,” skriver Bo Bjelvehammar.

Den lyckligaste leken av Björn Wiman
Norstedts

Björn Wiman är författare och kulturchef på Dagens Nyheter, han har bland annat gett ut ”I en sal på lasarettet”, 2022 och ”Grinden i Dachau”,2024.

”Den lyckligaste leken” är en gripande berättelse om en sons förhållande till sin far, eller snart brist på och avsaknad av förhållande. Inga floder bara tillstånd av ebb och torka.

Pappan är i flera avseenden en frånvarande förälder – föräldrarna skilde sig, när Björn var sex år. Far och son träffades enligt den sociala tabellen för umgängesvillkoren.

I denna personliga och smärtsamma betraktelse visar det sig att far och son har en så gott som obefintlig känslomässig kontakt, pappan har själv växt upp i en dysfunktionell familj, där känslorna har lyst med sin frånvaro.

Men det finns en sak, som förenar dem och det är skidåkning. Björns Wimans far är både frisksportare och skidlärare och han lärde sin son att åka skidor och få en kärlek genom livet till skidåkning. Jag vet inte om Wiman lärde sig någonting annat av sin far. Jag är tveksam på den punkten.

Hur som helst har detta enda gett underlag till en hel bok. Om skidmiljöer, om storindustrin kring skidåkning och enskilda platsers framväxt och storhet. Platser som Hemsedal i Norge och Åre och Storlien i Jämtland. Allt i ett fåtal fullödiga och spänstiga essäer.

Björn Wiman skriver äkta och nära

Men det finns i berättelsen ett vemod över snötäcken som håller på att försvinna och Björn Wiman ser framför sig en dyster och fattigare framtid, utan skidåkning, kvar finns bara då minnen av far och son, starka minnen.

Alldeles i slutet av boken besöker han pappans minneslund, placerar en liten stenbit där och hör pappans ord på platsen – lägg inte blommor, lägg sten.

Titeln på boken ”Den lyckligaste leken” är hämtad från en beskrivning av skidåkning formulerad av författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Bakom imman på glasögonen formulerar han orden, i närvaro av kvinnan som drog ut honom i skidbacken – Simone de Beauvoir.

Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom. Och glädjen i att förenas i just detta, på bestämda platser, som på Granberget i Leksand.

The post Björn Wiman skriver gripande om far-son-relation first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst ”Tre varv motsols” av Per Faxneld. Hon konstaterar att det är en välskriven och berikande historisk spänningsroman om svartkonst, folktro och inre smärta.

Tre varv motsols av Per Faxneld
Albert Bonniers förlag

Författaren Per Faxneld (född 1978), som har rötter i Jämtland, är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola och även specialist på ockulta läror.

Faxneld har flera fackböcker bakom sig, debuten kom 2006 med monografin ”Mörkrets Apostlar: satanism i äldre tid” och därefter följde ett antal böcker. 2014 kom en doktorsavhandling inom samma område som utgavs på nytt av New Oxford Press 2017 och 2020 debuterade Faxneld även skönlitterärt med den fint bemötta novellsamlingen ”Offerträd” där fyrtiofyra korta skräcknoveller har jämtländsk folklore som gemensam nämnare.

”Tre varv motsols” är Per Faxnelds första roman och den skäms inte för sig. Boken, som kan räknas in i genren historiska romaner, har även starka drag av klassisk skräcklitteratur.

Handlingen är baserad i en vardagsnära miljö men snart förvandlas allt till ett alltmer skräckfyllt scenario.

I augusti 1929 är den trettiosjuåriga Edda Erlenstam, huvudpersonen i ”Tre varv motsols”, på väg från Uppsala till Jämtland utrustad med revolver, primuskök och cykel, en stor bunt pengar och några sidor utrivna ur en gammal bok.

Edda har fått ett udda uppdrag som gör henne både exalterad och revanschlysten och hon är helt övertygad om att hon ganska snart kommer att vara tillbaka på sitt arbete på Landsmålsarkivet i Uppsala med något speciellt som kommer att ge hennes karriär ett stort lyft. Hon är, som tur är, ännu inte medveten om att hon är på väg att hamna i en minst sagt livsfarlig, svårtydd och ytterst svårhanterlig situation.

Några dagar innan Edda hals över huvud ger sig av till Östersund har hon nämligen fått ett brev i posten till Landsmålsarkivet där hon arbetar med att samla in folksägner. Brevet innehåller några sidor ur en gammal svartkonstbok från sextonhundratalet som avsändaren påstår har tillhört den ökände prästen Herr Ola (1575-1656) verksam uppe i byarna Trång och Offerdal i Jämtland.

Svartkonst och folktro

Berättelser om Herr Ola i Trång och hans samröre med oknytt sitter djupt inrotad i traktens folktro och berättelserna om hans nära bindning till vittror, ett slags underjordiskt småfolk, lever fortfarande kvar i trakten.

Utöver svartkonstboken, en helt ny och unik upptäckt som kan ge Edda det hon behöver för att främja sin karriär, finns det mycket att hämta uppe i Jämtland och det officiella uppdraget hon tilldelats av sin chef blir att samla in gamla sägner, medan inköpet av Herr Olas bok än så länge ska hållas hemligt.

När Edda anländer får hon dock till sin förskräckelse höra att bonden Fryksell som skickat brevet har förolyckats för bara några dagar sedan och så gott som ingen säger sig veta något om svartkonstboken. Hon fortsätter trots allt att leta då det framkommer antydningar om att boken har delats upp och att delarna kan finnas gömda på olika platser.

I svindlande fart trampar hon runt i bygden på sin cykel och listar sig in i de bondkök och kyrkor där man har många gamla historier att förtälja om Herr Olas oheliga förbindelse med vittrorna, en så kallad ”döingflöjt” gjord av uppgrävna människoben som kan kontrollera väder och vind, och mycket annat som kan vara henne till nytta i jakten på den försvunna dyrgripen.

Edda som är tuff på ytan men öm i själen skär sig själv för att få lugn i kroppen. Därtill har hon stora sömnproblem och tar därför starka mediciner. För henne blir resan således en berg-och-dalbana genom himmel och helvete.

Speciellt illa blir det när hon förstår att någon ända från första början varit henne på spåren och att personen i fråga inte skyr några som helst medel för att kunna lägga vantarna på den unika svartkonstboken. Den obehagliga känslan späs på av att Edda överallt tycker sig se små vittror, människoliknande varelser som sällan har någon god intention. Dessutom drömmer hon skrämmande, verklighetsnära mardrömmar om nätterna. Kan det bero på medicinerna hon tar, eller har hon kommit nära en annan värld fylld av oknytt, svartkonster och våld?

Medan Edda kämpar på uppe i Jämtland är läkaren Jonas, Eddas stora kärlek, kvar i Uppsala där han umgås med en underlig figur som även han intresserar sig för folktro och det ockulta. Denne, Sebastian Sorgenfrei, har starka bindningar till Tyskland dit han åker för att fäktas och skaffa sig mensurärr samt umgås med män som Eugen Grosche ockultist och grundare av den magiska ordern Fraternitas Saturni och arkitekten, konstnären och ockultisten Albin Grau. När Sebastian plötsligt försvinner från sin arbetsplats förstår Jonas att han kanske aldrig har lärt känna sin vän ordentligt och ett sökande som ska leda även Jonas bort från tryggheten i Uppsala tar fart.

Faxneld skriver lättsamt men med djup

Tonen i den här romanen är bedrägligt lättsam med inslag av ironi och humor. Det lättsamma övergår dock i allvar när de gamla sägnerna om Herr Ola och andra ålderdomliga skrönor flätas in i texten genom de berättelser Edda får sig till livs i de detaljerat beskrivna bondköken.

Det hör till saken att flera av bokens huvudfigurer funnits i det verkliga livet. Herr Ola, en mytomspunnen, lärd präst som studerat i Wittenberg och som påstods ha haft kontakt med både småväsen och ännu mörkare krafter, ligger begravd på Alsens kyrkogård. Edda uppvisar många gemensamma drag med folkminnesforskaren Ella Odstedt (1892-1967) som sommaren1929 även hon utförde fältarbete i Jämtland.

Tyskarna Grosche (1888-1964) och Grau (1884-1971) och Sebastian Sorgefreis läromästare den schweiziske läkaren, mystikern och alkemisten Paracelsus (1493-1541) som det hänvisas till här och där har även de funnits i verkligheten.

I sitt efterod förklarar Per Faxneld dock att läsaren trots alla likheter, och de är rätt så många, först och främst ska betrakta huvudpersonerna som fiktiva romanfigurer. Berättelsen är ju ändå till allra största delen spunnen ur hans egen fantasi.

Faxnelds text är som sagt lättillgänglig men döljer oanade djup. Den läsare som intresserar sig för eller vill lära sig lite mer om exempelvis folktro, mysticism, ockultism och esoterism vinner också mycket på att googla på några av de verklighetsbaserade namnen. Det finns många kaninhål i den här texten med gångar som kan leda en uppmärksam, vetgirig läsare vidare, kanske i all oändlighet om man vill det, till nya kunskaper, nya intressen eller annorlunda perspektiv.

”Tre varv motsols” är sammanfattningsvis en mycket spännande och berikande roman där berättelsen balanserar på en spänd lina mellan det världsliga och det övernaturliga.

The post Stark roman av Faxneld om ockultism och smärta first appeared on Opulens.

DECKARHYLLAN. Bengt Eriksson har läst ”Fadern” av Monica Rehn och anser att det är hennes bästa bok hittills. Deckarhyllan bjuder därtill även denna gång på intressanta och utförliga lästips.

Skyldig eller icke skyldig

Monica Rehn skriver thrillers som inte är serieromaner men ändå blir en bokserie. Inga återkommande personer men titlarna – ”Moratorium”, ”Lögnaren”, ”Älskarinnan” och den nu utgivna ”Fadern” (Polaris) – med undantag för förstnämnda debutroman hålls samman av en gemensam serietitel, ”Oskyldig till dess motsatsen bevisats”, och framför allt av Rehns sätt att skriva och berätta.

Romanpersonerna är – alltid – så många att de myllrar och därmed blir också de liv som förmedlas så många att de möts och krockar, slingrar sig runt och in i varandra. Alltså många och mycket att hålla reda på: Monica Rehns psykologiska kriminalthrillers ska läsas stilla, lugnt och koncentrerat.

(Apropå serietiteln ”Oskyldig till dess motsatsen bevisats” kan påpekas att Monica Rehn är jurist.)

Tidigare har det mångt och myllriga också smittat av sig på hennes sätt att författa: nervigt och kanske lite rörigt, men det hänger ihop, till sist får hon det att hänga ihop och bli förklarat. Ja, klart. Det nerviga skrivsättet hänger med och finns kvar även i ”Fadern”, samtidigt som Rehn nu skriver mer kontrollerat.

”Fadern” inleds med en bakåtblickande prolog som utgör själva hjärtat – om det finns något som kan kallas ett mordhjärta men säg epicentrum då – i romanen och direkt efter går berättelsen i gång thrillersnabbt med att huvudpersonerna presenteras, liksom automatiskt i handlingen, utan att man ens tänker på det.

Den ene heter Gabriel Magnusson och är advokat, nybliven medlem i Advokatsamfundet men redan rätt misslyckad. Han sjabblade och fick sparken från en större, ansedd advokatbyrå, så han startade i stället en egen byrå men från den försvann och försvinner advokaterna snabbt, den siste just nu och Gabriel blir ordagrant sin egen advokat (ensam på byrån, om han klarar av att betala kontorshyran).

Den andra heter Fredrika Anker, frilansjournalist med egen YouTube-kanal, grävande och impulsiv, som vuxit upp i Spanien utan veta något om föräldrarna. Inte förrän nu, så därför har hon återvänt till Stockholm. I Spanien växte hon upp med sina morföräldrar, Bertil (avliden) och Kerstin, som bör nämnas eftersom hon finns med i handlingen.

Fredrika har ett uppdrag åt Gabriel: hennes pappa, Jonny Andersson, sitter sen 30 år i fängelse för att ha mördat hennes mamma, Ellinor. Pappan vill ha resning och han är bestämd, av någon anledning ska den advokat som begär resning vara just Gabriel. Men de har inga pengar, varken Jonny eller Fredrika, skulle Gabriel kunna arbeta för ”den goda sakens skull”?

Pro bono, som heter. Men det kan han inte. Gabriel har mer än ont om pengar, han är i akut ekonomisk knipa. Han kan inte arbeta gratis. Å andra sidan skulle han behöva det här målet, ett resningsmål, det kunde återupprätta hans rykte som advokat, göra honom känd så att han fick hur många framtida uppdrag som helst, och dessutom skulle Fredrikas pappa Jonny – om resningsmålet blir framgångsrikt – få en enorm skadeståndssumma som Gabriel i sin tur får en inte föraktlig del av.

Många ingredienser i Monica Rehns roman

Hur ska han/de göra? Med i berättelsen finns också hans mycket välbärgade familj, pappan Henry och mamman Marie, som också hon är advokat och varit betydligt mer framgångsrik, de bor på Lidingö med grindstolpar in till huset och en sån där ring att köra runt, och hans syskon, Sissela och Jacob. Varför stöttar föräldrarna inte honom som de stöttat hans syster och bror? undrar Gabriel, ännu en gång.

Fler personer: Gabriels hustru Emma begärde skilsmässan och flyttade till London med deras lilla dotter, som Gabriel inte kan betala underhåll för, han har som sagt inga pengar, när hon blev ihop med en advokat på en känd brittisk advokatbyrå. Gabriel har en ny flickvän, Josefin, men nu börjar han tänka på – ja, han har tänt på – den vackra Fredrika.

Många ingredienser, mycket som kan hända och händer. Som att hans mamma, advokaten Marie, erbjuder sig att hjälpa till med resningsmålet, just resningsmål är ju något hon verkligen har erfarenhet av.

Överraskande slut

Här finns två genomgående trådar, den ena i berättelsens nutid och den andra i dåtid (men den senare löper och rullar också upp sig framåt i tiden). Gabriel för ordet i nutid, i dåtid finns ett annat jag.

Monica Rehn skriver längst en tråd som blir avlöst en annan tråd eller så kränger tråden plötsligt till, där uppstod en knut, och tar en annan riktning, nu är hon inne på en ny tråd. Om man måste vara koncentrerad, när man läser, hur koncentrerad måste inte hon ha varit, när hon skrev?

Ytterligare en person måste nämnas: en författare vid namn Paul Molander, hos vilken Fredrikas mamma Ellinor gick en skrivarkurs. Pappan Jonny pekar ut honom, Molander, som den egentlige mördaren. Författaren Molander deltog vid rättegången mot Jonny, där han sa något som blev en bidragande orsak till den fällande domen.

I alla fall: Gabriel, som advokat, och Fredrika, som efterforskare, börjar arbeta tillsammans med resningen. Gabriel är noga, han vill ha säkra fakta. Medan Fredrika gärna sticker i väg spontant och offentligt, till och med till CNN. En fråga som Gabriel ältar: Varför ville Jonny ha just honom som advokat och ingen annan? Varför valdes Gabriel ut för att sköta resningsmålet?

Det slutar inte som man tror, det brukar inte Monica Rehns kriminalthrillerhistorier göra, åtminstone inte som jag trodde.

”Fadern” är en roman som blir mycket mer än en advokatdeckare och kriminalthriller, faktiskt en sådan roman som skulle kunna och borde nomineras till Augustpriset (trots att det ju ”bara” är en deckare, ja, du förstår). ”Fadern” är Monica Rehns – hittills – bästa thriller och roman.

Fyra lästips

Rätt och fel, egoistisk, godhjärtad eller lättlurad

Lina Arvidsson är en av de svenska spänningsförfattare som skriver krimi snarare än deckare. Hon skriver dessutom sin egen sorts spänning och krimi. Undergenre, nog: psykologiska thrillers.

Hennes nya ”Kvinnorna i huset” (Lind & Co) är inget undantag utan tvärtom typisk, för just Lina Arvidsson: speciell på gränsen till egen, spännande på gränsen till skrämmande. På samma gång realistisk och orealistisk eller orealistisk och realistisk i betydelsen att sånt här skulle väl ändå inte kunna hända i verkligheten. Väl?

Temat är dock inte helt nytt: en främmande person flyttar i en annan persons hus och liv. Men ändå inte så här, inte på det här sättet.

Berättelsen = karaktäriseringen av Eva Falk, huvudpersonen, 46 år, med arbete i hotellbranschen, numera som personalansvarig på hotellkoncernens huvudkontor i Stockholm, börjar direkt i inledningen. Eva bor, som skild, kvar ensam i makarnas före detta gemensamma hus i Sigtuna. (Det finns en förhistoria om hennes uppväxt i Hallonbergen och orsaken till skilsmässan, men den och det får du själv fundera på vid läsningen. Långt borta finns också en dotter, som flyttat till San Francisco.)

Tillbaka till inledningen, som förtjänar att man stannar upp vid den. ”Kvinnorna i huset” börjar så fyndigt att inledningen blir en spänningsnovell för sig. Det har varit konferens på ett hotell, nu är dagen slut och Eva står nere i baren. Och blir uppvaktad, av flera män. Det ska fortsätta och sluta med att en av männen avlider (hoppas jag kan skriva så pass utan att avslöja för mycket), vilket beror antingen på slumpen eller på Eva.

Hotelldödsfallet är viktigt för den fortsatta berättelsen. Snart ska Eva möta den döde mannens änka, Mini, som alla kallar henne, säger hon. De kommer varandra nära: Mini närmar sig Eva med resultatet att hon flyttar in i Evas hus – eller kanske ska det beskrivas som att Mini flyttar in sig.

Till berättelsen hör också att Eva sköter om sin gamle far på ett vårdhem i Sigtuna. Han är knappt kontaktbar längre. Också mamman, som avled i en hjärtinfarkt hemma hos Eva, finns med i bakgrunden.

Jag upptäcker att det är svårt att skriva om den här psykologiska krimin. Här finns så mycket som inte går att återberätta, det skulle vara att spoila. Arvidssons roman är uppbyggd av händelseförloppets detaljer, som påverkar varandra och blir förödande för Eva.

Så jag får väl bara avsluta recensionen så här: Nog handlar den här berättelsen om tillfälligheter? Och valmöjligheter: Välja rätt eller välja fel? Om Eva är egoistisk, godhjärtad eller lättlurad, hon vill väl men det blir fel? Om lögner som blir sanning, inte bara för Eva utan också Mini (som kanske heter Tilly, eller så heter hon Lillis, och hon kan vara en häxa)? Jo, det är invecklat.

I slutet återvänder också Evas dotter Michaela till Sverige och Sigtuna.

Triangelkärleksdrama, sex och klass

Udda och egna psykologiska spänningsromaner och thrillers börjar bli en allt större svensk genre som just kännetecknas av det udda och egna. Romanerna kan placeras tillsammans i denna undergenre samtidigt som varje roman är udda i egen rätt, denna författares roman, inget annat och ingen annans.

Dessa romaner, som alltså både hör och inte hör ihop, skrivs till stor procent av kvinnor. ”Domestic noir” kunde vara en gemensam vinjett (för detta breda begrepp). Hit hör den nya, andra titeln, ”Mammas flicka” (Romanus & Selling), i Djursholmssviten av Jina Zachrisson. Liksom ”Au pair”, den första delen i sviten och en av fjolårets bästa svenska spänningsdebuter (enligt mig).

Också ”Mammas flicka” utspelar sig då förstås i Djursholm, denna rika Stockholmsförort eller förstad. Varför skriva en hel spänningssvit om Djursholm? Det går att fråga sig men jag tror att svaret kan vara att där de rika bor – där brukar det också finnas människor som inte är så rika. Antingen så bor de i en annan, mindre del av området eller kommer dit på besök.

Och det uppstår en samhällelig frontalkrock. Som kärlekstriangeldramat – denna ”domestic noir” gånger två eller till och med gånger tre – mellan Olivia, Jonas och Kattis i ”Mammas flicka”. Samhällsklasser, kvinnor och män möts, blandas och/eller krockar, i olika konstellationer. De har barn tillsammans, alla tre, till att börja med.

Olivia och Jonas är gifta sedan fjorton år och har tolvåriga tvillingpojkar. Kattis och Jonas har också barn ihop, en sexårig flicka. (Ja, du kan räkna själv.) Om detta visste Olivia ingenting tills Jonas lämnade henne för att i stället bo ihop med sin riktiga kärlek, Kattis. Det får Olivia att bli desperat – det betyder hämndlysten.

Till saken hör att Jonas är en våldsam man. Till saken hör också att Olivia och Kattis är barndomskamrater, trots olikheterna. De kommer från olika samhällsklasser, här nere respektive där uppe, ensamstående, missbrukande mamma med usel ekonomi kontra välutbildade, välbärgade föräldrar. Ändå blev de vänner, kamrater, kompisar.

Berättelsen följer dem bakåt, främst Olivia, i tillbakablickar: deras olika uppväxter, hur de möttes och hur de – bägge två – mötte Jonas. Den friare och modigare Olivia och den mer återhållsamma Kattis som också blir vildare och roligare tack vare Olivia.

Deras första, mycket unga fylla. Deras vänskap (förr). Deras ovänskap (nu). Deras vänskap (återigen, kanske, i framtiden, ändå). Och mitt i detta: Jonas, lika tuff privat och i arbetet, som man, make och VD.

”Jina Zachrisson skriver som med en strypsnara. Drar åt handling och intrig undan för undan, allt mer och mer.” Så skrev jag om debutboken ”Au pair”. Orden passar också för ”Mammas flicka”.

Psykologiskt spännande och krävande

Spänning i vardagen. Ja, mycket spännande. Och liksom sparrande, studsande psykologiskt: från klienten eller patienten till kuratorn och tillbaka. Men krimi och kriminellt? Kanske inte men ändå en passande roman för spännings-, kriminal- och deckarläsare, tror jag.

Tina Trenders ”Tystnadsplikt” (Lind & Co) med undertiteln ”De berättar. Hon lyssnar.” ger en förklaring och bakgrund till Trenders föregående thrillers, ”En bra man” och ”Allt är perfekt”. Och det borde man ju ha kunnat ana, att hon själv till vardags är typ kurator.

Hennes två tidigare romaner, genre: psykologiska kriminalthrillers, var liksom gestaltningen. Hennes nya frilägger den grund som utgör fundamentet utifrån vilket hon författar kriminellt. Ett slags förklaring till såväl hennes romaner som författaren själv.

Det sägs – och det verkar hon hålla med om – att ”Tystnadsplikt” är ett avsteg från de tidigare kriminella romanerna (och en senare, som kommer till hösten). Men det tycker, som syntes ovan, inte jag. Snarare ett komplement, just en bakgrund men även fördjupning.

Samtliga personer i ”Tystnadsplikt” hade kunnat vara med i Tina Trenders kriminalthrillers. Huvudpersonen Frida, nyutbildad kurator, börjar nu sin första anställning på en vårdcentral i stockholmsförorten Farsta.

Till kuratorn Fridas samtalsrum kommer människor som befinner sig mellan liv och död (ofta i motsatt ordning). De pendlar mellan hopp och förtvivlan, ljus och mörker (också i motsatt ordning). De faller ner i rädsla och skam, alla mänskliga och mindre mänskliga känslor.

De berättar om sig själva för kuratorn, ifall de alls berättar. Jo, de berättar. Men det kan sitta långt inne. De är män och kvinnor, de är i olika åldrar, de bär olika upplevelser med sig. De heter, i tur och ordning: Truls, Adnan, Nora, Karin, Ian och Eva.

Mår de bättre efter att ha mött och samtalat med  kuratorn Frida? Mår Frida bättre – eller sämre – efter att ha mött dem och hört deras berättelser? Mötena påverkar både den ena och den andra. Också Frida, inte minst Frida: i arbetet som kurator och i samvaron med arbetskamraterna men även i privatlivet utanför vårdcentralen, hemma i sin lilla lägenhet vid Blåsut, i hennes kärleksförhållanden.

Frida målar. Hon målar ur sig sina tankar, känslor, minnen. Hon målar sig, mer eller mindre, ut ur tillvaron och omgivningen. (Av detta kan anas att hennes förhållanden inte löper så bra.) Får Fridas arbete henne att bli en annan människa? En bättre eller sämre?

Låt mig svara och konstatera så här: Jag skulle aldrig klara av att arbeta som kurator. För hur lägger man av det man hört när arbetsdagen är slut? Det man lyssnat på med ”tystnadsplikt”? Så svårt att inte bli engagerad som privatmänniska och inte bara som yrkeskurator. Klarar Frida av det?

Iransk spänning i Sverige

Jalal Lalouni är ännu en svensk deckardebutant. Ja, de verkar ju aldrig ta slut. Vartenda år debuterar ett oräkneligt antal nya deckarförfattare i Sverige. De skriver så olika sorters deckare också, det är ju extra kul.

Som ”Mannen med ett blått öga” (Piratförlaget) av Jalal Lalouni. Redan titeln påpekar att det här är en annorlunda spänningsroman. För nog ska titeln få svenska deckarläsare att tänka att det är ovanligt med blåa ögon?

Journalisten Jalal Lalouni var tio år när han på 80-talet kom med sina föräldrar från Teheran till Sverige. De hade flytt från diktaturens Iran. Hans huvudperson, journalisten Ash Esma (egentligen Ashkan Esmalian), kom också som liten med föräldrarna från Teheran till Sverige, även de flydde undan islamismen.

Det går inte att läsa ”Mannen med ett blått öga” utan att tänka, i alla fall kunde inte jag det, att Ash är Jalas alter ego. Romanen har lika mycket blivit en berättelse om flykt från vad som var ens hemland, för att omplanteras och växa upp i ett annat, främmande land, alltså Sverige.

Hur många av Ash Esmas upplevelser och erfarenheter är också Jalal Lalounis? Det vet jag inte. Men de finns där, liksom mellan raderna, de anas men syns inte, och blir en verklig undertext till en fiktiv berättelse.

Ash verkar dock vara mindre lyckad som journalist än Jalal. Eller säg, han hade oflyt. Ash var framgångsrik men det slutade med en katastrof, nu ägnar han sig åt lokaljournalistik (en, brukar det anses, lägre stående form av journalistik). Men så kommer chansen att återigen bli en grävande journalist, den chansen hägrar, om han får den, om han lyckas ta den.

Berättelsen handlar mycket om Ash Esmas liv: föräldrarna (pappan är död, mamman flyttade till Spanien), själv är han skild och hans före detta hustru har rest till Iran med deras lille son (ska de stanna i Teheran, ska han någonsin få se sonen igen?), själv kämpar han med att skaffa nödvändiga papper för att kunna få ett nytt iranskt pass.

Också spänningshistorien utspelar sig i två tidsplan: åren 2016 och 1986–87. Ashkan och föräldrarna kom 1986 till en flyktingförläggning i (det fiktiva) Hallersta. Han fick två kompisar och skulle möta en hemsk, iransk man med ett blått öga. Trettio år senare ska Ash, vid ett besök på iranska ambassaden i Stockholm, återse mannen med detta blåa öga. Om det är han, ja, kan det vara samme man?

Jalal Lalouni tvinnar två trådar: livsberättelsen om Ash som iransk flyktinginvandrare och spänningsberättelsen med och om den enögt blåögde mannen. Inte helt lätt, konstaterar jag. Fakta måste med och nämnas. Iranska ord och uttryck ska översättas och förklaras.

”Mannen med ett blått öga” är en intressant spänningsroman. Men en spänningsroman ska också vara just spännande. Här blev resultatet mer intressant än spännande. Samtidigt som det är en både annorlunda och lovande spänningsdebut, så jag ska definitivt hålla ögonen öppna för nästa titel i serien.

The post ”Fadern” av Monica Rehn bör Augustnomineras first appeared on Opulens.

ROMAN, ”Cărtărescu må vara Nobelpriskandidat och lovordad av många kritiker men hans prosa i Theodoros saknar faktiskt koherens.” Det skriver Lis Lovén.

Theodoros av Mircea Cărtărescu
Översättning: Inger Johansson
Albert Bonniers förlag

I Mircea Cărtărescus senaste romanbygge ”Theodoros” kliver vi från första sidan in i, hör och häpna, Bibelns sista bok. Jag talar alltså om Uppenbarelseboken. Det apokalyptiska, de sista dagarna före Jesu återkomst.

Cărtărescus prosa ter sig som ett gytter av ord som på ytan tycks sakna mening och sammanhang. Romanen bygger på något som antas vara en myt om en viss Theodoros. Den är postmodernt (ja jag använder detta epitet, även om det är omtvistat) komponerad i lager på lager.

Men vad handlar den då om? Händelserna radas upp som en kataloguppvisning och svänger än hit, än dit. Huvudpersonen, denne Theodoros tycks försvinna i myllrande skeenden. Han kunde ha blivit ett utomäktenskapligt barn men räddas från det ödet genom att hans föräldrar snabbt gifts ihop.

Föräldrarna är tjänare på ett godsliknande ställe och att deras son ska bli kejsare i ett befintligt Etiopien ter sig osannolikt.

Stommen till berättelsen uppger författaren att han hittat i en utgiven brevsamling av Ion Ghica, en rumänsk politiker och akademiledamot.

Det är som om Cărtărescu vill övertrumfa något, jag vet inte vad. Kanske överträffa denna dumma verklighet där realismen i sig inte duger längre. Kanske överträffa de stora berättelserna genom en fiktiv sfär av händelser som är bombastiska och överdådiga och likväl nedmonterade för att passa in i en gemensam nämnare.

”Theodoros” bjuder på ett överdåd och samtidigt saknas något grundläggande som tycks ha skalats bort. Som genom en storslagen paradox väller det fram berättelser, biberättelser och ännu mera berättelser.

Hur en roman som denna angår läsaren är en knepig fråga. Det framstår som att det blott är författaren som sitter inne med svaret på hur man hittar den röda tråden.

Cărtărescu må vara Nobelpriskandidat och lovordad av många kritiker men hans prosa i ”Theodoros” saknar faktiskt koherens. Den hänger inte ihop, så snöpligt är det. Det är alltså svårt att tillägna sig Cărtărescus roman. Ändå ligger det en djup frihet i detta med att slippa förstå. Just för att detta öppnar oanade rymder.

Romanen har flera kontextuella lager. Dessa lager är svårforcerade och man vill som läsare ge upp mest hela tiden. Men att ta sig igenom denna textmassa känns efteråt som en bragd. Varierande kontexter innebär att man letar efter en spricka, men den står inte att finna.

Det finns inte heller några egentliga karaktärer i boken, inga dialoger. Allt vävs samman i en långrandig textmassa som tycks övermänsklig. Ja, allt är opersonligt. Texten inbjuder till både tolkning och övertolkning. I vår samtid finns flera komplexa sammanhang som behöver tolkas. Allt tycks vara oss övermäktigt – precis som Cărtărescus litterära anspråk. Cărtărescus bok ligger rätt i tiden på det viset. Just så omöjlig är den.

The post Cărtărescus roman är lika överdådig som omöjlig first appeared on Opulens.