LYRIK. Med ”Inat” debuterar Andrea Malešević som poet. Lis Lovén värdesätter det angelägna i en diktbok som av förlaget betecknas som en antifascistisk elegi.

Andrea Malešević undersöker det förflutna

Inat av Andrea Malešević
Aska förlag

Andrea Malešević föddes 1989 i dåvarande Jugoslavien (Bosnien och Hercegovina) och är bosatt i Malmö. Hon arbetar som psykolog och psykoterapeut och har gått skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola och på Biskops Arnös författarskola. Med ”Inat” debuterar hon som poet.

I förlagstexten betecknas boken som ”en antifascistisk elegi” och ”ett trotsigt sorgearbete”.

På ett ställe i sin diktsamling – ”Inat” – säger Andrea Malešević att hon inte hör hemma i de stora berättelsernas värld.

Det är inte så att dikterna erbjuder några djupare visdomsord. Inget som man kan memorera och bära med sig för tröst. Nej, tröst skänker de knappast. Snarare ett slags ungdomlig energi.

Författaren försöker undersöka sin relation till det forna Jugoslavien. Relationen till ett svunnet krig. Det kan inte bli annat än tröstlöst. Ändå är det som om Malešević verkligen vill förstå på djupet.

Att bearbeta ett trauma

Poesin blir då ett sätt att närma sig och bearbeta ett trauma. Men trauma i dikt blir lätt lite svårsmält och overkligt. Det är ingen enkel uppgift att få de svåraste upplevelserna att bli allmängiltiga. Det är svårt att upptäcka var normaliteten i livet kommer in. Med det normala menar jag den där morgonen man vaknar, inget otäckt väntar utanför fönstret där fåglarna kvittrar, där solen lyser. Där man bara ska till jobbet eller skolan. Inget mer än så.

Trauman däremot tränger sig in genom alla porer och vill återberättas med egna måttstockar och metoder. Som om poeten måste gå in under villkor som är, eller som upplevs som djupt onormala. Trauman verkar då inte trivas i de stora berättelserna. Traumat har sällan en fungerande metanivå. Med följande dikt vill jag illustrera vad jag menar;

jag ser bildens gestalter

sönderbrutna

sammanpressade

inträngda i varandra

armar och ben

i fel riktningar

böljande bröst

fötter

levande och döda

flyter samman

röda händer

munnar       sträcker sig

hur kompositionen kutar

                   välter

Jag menar att krigets trauma inte kan bli en bra berättelse i gängse mening. På den känslomässiga nivån kan man sällan gestalta galenskapen. Därför och bara därför upplever jag att poesi är mer angelägen än prosan i detta specifika sammanhang.

I diktens värld kan man krypa bakom medvetandets spärr och formulera det annars osagda. Som i Maleševićs diktkonst. Om vi på djupet hade förstått människans traumatiska historia så hade vi varit förberedda på ondskans återkomst. Nu är det sällan så. I stället försöker vi i efterhand samla upp spillrorna och ge fasan ett namn.

Mångtydiga dikter

Jag värdesätter det angelägna i Maleševićs dikter. Dikterna är inte menade att vara vackra. I poesin finns ofta en tät skog av betydelser. Det gör sig påmint när jag nu läser ”Inat”. Orden spretar vilt. Fragment pekar åt olika håll. Så måste det vara i krig – likt det som rasade i det upplösta Jugoslavien.

Diktaren letar efter ett större sammanhang. Ett överskådligt berättande, är vad hon ber om gång på gång. Det är alltid en bra början. Malešević upprepar alltså ett slags invokation. Lyssna! Hör! Berätta! Ge mig en förklaringsmodell! Hon vänder sig till någon, ovisst vem, och ber om svar.

The post Andrea Malešević gör en angelägen poesidebut first appeared on Opulens.

MINNESORD. Den danske författaren och kulturskribenten Bo Green Jensen är död. Håkan Sandell har skrivit ett minnesord med fokus på Bo Green Jensens gärning som poet.

För några år sedan kastade den i varje fall på ytan konservativa danska Weekendavisens redaktionsledning ut sin legendariske filmrecensent som skrivit i tidningen sedan 1980-talet och rapporterat från samtliga Cannes- och Venedig-festivaler.

Nu meddelar sedan några dygn tillbaka danska medier att Bo Green Jensen avlidit efter en längre tids sjukdom. Hans avresa väcker hos mig många personliga minnen. Bo Green Jensens poesi upptäckte jag under mitt sista år på gymnasiet, och då är vi tillbaka i 1981, samtidigt som jag fann fram till Michael Strunges poesi.

Michael mötte jag så på vårkanten 1982 men kom fort fram till att han och Bo Green Jensen var lyriska konkurrenter, inte så mycket till stil men vad gällde litterära motiv. Generationens självmedvetenhet var enorm, man kände sig stå för något nytt och kände vittringen av det outforskade. Men här insåg jag att det var tvunget att välja sida och stod då med Michael. Jag träffade aldrig Bo Green Jensen i de här tidiga åren även om jag hörde honom läsa upp, läste hans filmrecensioner och följde hans litteraturrapporter från USA.

Först in på 2010-talet träffades vi och, i sällskap med poeten Ulrikka Gernes, vid en bardisk på Nørrebro. Bo visade sig vara en gentleman av den gamla skolan i ordets rätta bemärkelse. Detta skulle ha gått att urskilja redan utifrån hans poesi, som alltid har haft en fattning och en mildhet som står i kontrast till de samtidspräglade hårda motiven.

Bo Green Jensens stora boksvit

Debutdiktsamlingen Requiem & Messe (1981) var inledningen till den sju band långa boksviten Rosens veje, ett begrepp hämtat från medeltidens så kallade rosenroman-diktning, egentligen en esoterisk beskrivning av själslig utveckling under kärlekens tecken, men hos Bo Green Jensen täckande en diktning närmast besatt av att söka ett adekvat uttryck för vår egen tid.

Diktsamlingssviten avrundades med mastodont-samlingen Porten til jorden, med Caspar David Friedrichs ikoniska målning av den ensamme vandraren på omslaget. Boken utkom 1986, och samma år i juli skrev jag en introduktion till bokverket i Sydsvenskan under rubriken ”En poetisk byggingenjör”, en rubrik jag inte gärna kan ha valt själv (en katedral kallade jag diktverket). Låt mig med någon alteration få citera, från den jämnt fyrtio år gamla artikeln, den känns fortfarande som att den var skriven helt nyss:

”Tematiskt sett kan Bo Green Jensen ibland påminna om Strunge, med ämnen som Europa efter bomben, rockmusik, den inre filmen, nattstämningarna, civilisationskritiken… Men bakom likheterna ligger Strunges försök att korsa tids- och rumsdimensionen, att leva ’på tværs af stjerner’. Mest lättförståeligt i den enkla insikten om att en nattlig långpromenad, i rum, även är en förflyttning i tid, mellan kväll och gryning. Green Jensen däremot är helt upptagen av tidsdimensionen, tiden är hans material och materia.”

Artikeln fortsätter med att citera ur en av prosadikterna i Stedernes mening (1985):

”Det er disse stakåndede eller bedøvede eller dybt forvirrede sekunder, som vore børn vil hviske lavt om og forstørre. Dengang Far var i England. Dengang Mor var i Norge. Altsammen i kæmpernes tid. Ikke som nu, hvor dværgene hersker. Ikke som nu.”

Lättflytande och expansiv diktning

Men det är denne poets speciella bruk av böjliga knittelrytmer och versöverklivningar som gör Bo Green Jensens diktning så lättflytande och expansiv. Tillsammans med en historiskt inläst citatteknik verkar hans versifierade storformer kunna rymma det allra mesta, och bli ett omfångsrikt stoff i episkt förlopp; “Det er løvfald her ved grænsen nu/ Og jeg lever alene med denne erindring/ Og mælkebøtter dyppet i himmel,/ Hvisken gjennem hvisken i det bløde morgenlys/…/ SALLE D’ATTENTE, jo, jeg stjæler nu:/ Jeg klipper andres ordforløb i stykker/ Og bygger mit eget hus her på grænsen/…/ Farvel, Lady Greensleeves, for siste gang,/ Det er Løvfald her og intet/ Har nogen anden mulig mening”.

Rosens veje-böckerna kom rentav att så växa ut till en spegel för hela den västerländska hög- och populärkulturen (så långt som då en 25- till 30-årig kunde greppa det), men likväl utan att mista en pulsvarm intimitet. Här likaså i ett citat från Porten til jorden: ”I haven troede jeg virkelig/ En tid lang på den store sommer,/ Men børn vokser op under rosen/ Og verden tager form, mens vi sover./…/ En ganske smuk hån er dette levn/ Af en drøm jeg havde om verden./ Den sorte rose er blomsten jeg blev/ Og den fik et nytt blad her til morgen”.

Bo Green Jensens omfattande verksamhet som filmrecensent och kulturkritiker kom att överskugga hans insats som poet, till förmån för generationskamraterna, utöver Strunge; Pia Tafdrup, Søren Ulrik Thomsen och F P Jac. I själva verket utgör han deras perfekta komplement, med sin ledigt episka stil, en bredd som de andra då inte hunnit eller aldrig hann att komma i närheten av. Michael Strunge dog redan 1986, F P Jac avled 2008, och Pia Tafdrup avslutade sin egen större diktsamlingscykel, i hennes fall i fem band, först 2022, recenserad av Carsten Palmer Schale i Opulens. Generationen har generellt sett eftersträvat mer maximalism än minimalism.

Omfattande produktion

Utöver en omfattande produktion av litterär essäistik och filmkritik så skrev Bo Green Jensen även ungdomsböcker. Det skall nämnas inte minst för att en av dessa filmatiserades i Sverige. Thomas Samuelssons PS. Sista sommaren (1981) har blivit något av en modern svensk filmklassiker, genom sitt nyttjande av ett välbekant svenskt filmhistoriskt motiv – hur en kärlekssommar med dess ljusa svävande nätter leder till oundviklig djupare kontakt med naturelementens kaoskrafter.

Jag vill gärna citera vidare från hans rikt omfattande poesi, och det hade jag kunnat göra i det längre formatet, särskilt från Rosens veje-septologin, men här passar det bättre med några rader från diktsamlingen Den store epoke (2004); ”Så går han runden i værelserne,/ lukker dør efter dør bag sin ryg,/ dræber røde vågeblus,/ det ulmer i mørket som øyne i skoven/…/ I det minste rum trækker han skodderne til/ og lägger seg på sengen/ med armene foldet over brystet/ som en død ridder eller et frysende barn”.

Mina tankar går till Bo Green Jensens tre döttrar, som han ofta berättat om i sina texter i Weekendavisen.

The post Bo Green Jensen – en expansiv och episk poet first appeared on Opulens.

POLITIK. “Det finns en ton i Tunnelseende som är svårare att belägga med citat men som en uppmärksam läsare känner igen. Edward Said kallade den orientalism: den västerländske analytikerns blick som konstituerar sitt objekt som passivt, omoget, i behov av förklaring utifrån.” Det skriver Joacim Blomqvist om Magnus Norells nya bok.

Tunnelseende. Israel, Hamas, Iran och kriget om verkligheten
Av Magnus Norell
Nopolar Publishing, 2026.

Magnus Norell är en av Sveriges mest produktiva Mellanösternforskare, med en lång meritlista som spänner från akademiska monografier om den israeliska fredsrörelsen till böcker om jihadism och islamistiska rörelser. Han har arbetat för svenska myndigheter, internationella tankesmedjor och säkerhetspolitiska institut på båda sidor Atlanten. Den auktoriteten bär han med sig in i Tunnelseende, en 240 sidor lång uppgörelse med vad han ser som den svenska och västerländska debattens systematiska missförstånd av kriget i Gaza sedan Hamas attack den 7 oktober 2023.

Bokens premiss är välkänd för den som följt Norell i Fokus, Bulletin och Kvartal under de gångna åren: medierna har i allt väsentligt okritiskt anammat Hamas narrativ, internationella institutioner som ICC och ICJ har politiserats till oigenkännlighet, och en bred allians av vänstergrupper, islamister och naiva liberaler har tillsammans förvandlats till en terrorrörelses propagandaapparat för etablerad sanning. Mot detta ställer Norell vad han beskriver som en faktabaserad analys – ett bredare fält av sikt, ett botemedel mot det tunnelseende han diagnostiserar hos motparten.

Boken är uppbyggd i tre delar. Den första behandlar antisemitismens återkomst i Sverige och Europa efter 7 oktober, med konkreta exempel från demonstrationer, universitetsprotester och rättsfall. Den andra är bokens tyngsta avdelning: en genomgång av Hamas ideologi, finansiering, tunnelsystem och taktik med mänskliga sköldar, varvad med en kritik av ICC, ICJ och Amnesty International. Den tredje blickar framåt mot dagen efter – Palestinska myndigheten (PA), Libanon, Iran och möjligheterna till regional omgestaltning efter Operation Epic Fury våren 2026.

Stil och metod

Stilistiskt är Tunnelseende välskriven i den meningen att den är lättläst och aldrig tråkig. Norell behärskar konsten att blanda personliga möten – med Osama Hamdan i Beirut, med Hamas-representanter i Gaza – med bredare analytiska resonemang. Citaten är många och långa, på engelska genomgående, vilket ger ett visst akademiskt skimmer men också ibland känslan av att textmassan används som vägg snarare än som argument. Fotnoten fungerar här som ett retoriskt instrument lika mycket som ett vetenskapligt: den imponerar utan att nödvändigtvis belägga.

Det är här granskningen måste börja på allvar.

Tunnelseende lider nämligen av ett metodologiskt problem som är desto mer anmärkningsvärt hos en forskare med Norells bakgrund: boken saknar i praktiken kriterier för vad som skulle kunna falsifiera dess tes. Den som håller med Norell ser verkligheten som den är. Den som inte gör det lider per definition av tunnelseende – och beviset för tunnelseendet är just att man inte håller med Norell. Det är ett cirkelargument, och det är cirkelns konstruktion, inte Hamas, som i längden undergräver bokens anspråk på vetenskaplig seriositet.

Denna cirkel är ingen slump. Den är inbyggd i bokens källhierarki. Amnesty Internationals folkmordsrapport avfärdas som metodologiskt undermålig och politiskt motiverad. ICJ-processen förklaras vara köpt av Qatar och Iran. IAGS-resolutionen om Gaza visar sig innehålla fiktiva medlemmar, inklusive en viss Kejsar Palpatine från Naboo – ett roligt faktum som Norell uppehåller sig länge vid, och som visserligen säger något om organisationens trovärdighet, men ingenting om de hundra fotnoter i det sydafrikanska ICJ-åtalet som stöder sig på rapporter från Röda Korset, Rädda Barnen, Physicians for Human Rights Israel och ett flertal FN-organ. Dessa läser Norell inte – han diskvalificerar dem innan läsningen börjar, eftersom de organisationer som producerat dem antingen är naiva, politiserade eller köpta.

Mot denna fond av misstänkliggjorda källor framstår Times of Israel, Foundation for Defense of Democracies, Henry Jackson Society och Fokus som neutrala sanningsvittnen vars uppgifter inte kräver samma metodologiska granskning. Det är inte ett källkritiskt val. Det är cirkelns inre logik: de källor som bekräftar tesen är pålitliga; de som utmanar den är korrumperade. Resultatet är en källhierarki som är konstruerad för att immunisera argumentet mot motbevisning – vilket är ungefär det motsatta av vad vetenskaplig metod kräver.

Folkmordsfrågan och antisemitismdefinitionen

Folkmordsfrågan är det tydligaste exemplet. Norell har rätt i att folkmordskonventionens tröskel för dolus specialis – det särskilda uppsåt som måste bevisas – är hög, och att den juridiska prövningen pågår och ännu inte är avslutad. Det är ett legitimt argument. Men han nöjer sig inte med det. Han förklarar folkmordsanklagelsen som i grunden antisemitisk till sin karaktär, som en fortsättning på sovjetisk propagandatradition och som ett instrument i en koordinerad lawfare-kampanj. Att historiker, statsvetare, folkrättsexperter, israeliska människorättsorganisationer och europeiska regeringar gör delvis samma bedömning som ICJ-åtalet – av skäl som är disparata och sinsemellan oförenliga med en koordinerad kampanj – trängs undan med hänvisning till att dessa aktörer antingen inte förstår juridiken eller är ideologiskt färgade. Återigen: cirkelns logik.

En ytterligare metodologisk svaghet förtjänar att nämnas. Norells antisemitismkapitel vilar genomgående på IHRA:s arbetsdefinition, som han citerar utan kommentar redan i avsnittets ingress. Det är ett val med konsekvenser. IHRA-definitionen åtföljs av elva illustrativa exempel på antisemitism, varav sju rör kritik av Israel – en konstruktion som kritiserats av hundratals akademiker, av FN:s särskilda rapportör för palestinska rättigheter och av en rad folkrättsexperter för att den riskerar att sammanblanda legitim politisk antisionism med judehat. Det är inte en marginalinvändning. Det är en definitionsfråga som är direkt relevant i just det sammanhang Norell tillämpar den: en pågående internationell väpnad konflikt där gränsen mellan politisk protest och antisemitism är genuint omtvistad.

Antisemitism är, i sin kärnbetydelse, hat mot judar för att de är judar. Den definitionen är inte kontroversiell. Vad som är kontroversiellt är om en demonstration utanför en synagoga, ett upprop mot israeliska universitetssamarbeten eller ett plakat med texten ”From the river to the sea” per automatik faller inom den kategorin – eller om dessa handlingar, begångna med dåligt omdöme eller rentav med aggressivt politiskt syfte, ändå primärt är uttryck för en ståndpunkt i en geopolitisk konflikt. Norell gör inte den distinktionen. Resultatet är att en kategori som borde vara analytiskt distinkt – verklig antisemitism, som faktiskt förekommer och som Palestinarörelsen själv ibland tvingas ta avstånd från – riskerar att utvidgas till att omfatta all kraftfull Israelkritik. Installationen i Umeå sommaren 2025, där gruppen ”Umeå för Palestina” hängde dockor klädda i koncentrationslägerfångarnas randiga dräkter med Davidsstjärnor, är ett talande exempel på gränsdragningsproblemets komplexitet. Avsändaren var propalestinsk, intentionen var att dra en parallell mellan Förintelsen och Gaza, och Palestinarörelsen själv kritiserade aktionen som kontraproduktiv och skadlig. Polisanmälan om hets mot folkgrupp lades ned. Var det antisemitism? Svaret beror på om man väger intention, effekt eller symbolik tyngst – och det är just den frågan Norell aldrig ställer, eftersom hans definition på förhand besvarar den.

Styrkor och svagheter i analysen

Mot detta kan invändas att Norell faktiskt har rätt om många saker. Avsnitten om Hamas finansiering och Muqawama-doktrinens inre logik är välgjorda och underrapporterade i bredare medier.

Tunnelsystemets militära funktion är ett annat avsnitt där Norell har ett underlag men drar för långtgående slutsatser. Det är sant att Hamas-ledare på bandet erkänt att tunnlarna under Gaza inte byggdes för civilbefolkningens skydd. Men Norell behandlar vad som i själva verket är tre olika system som ett. Rafahtunnlarna under gränsen mot Egypten – i stort sett förstörda, dels av den egyptiska armén på sin sida, dels av IDF-operationer på Gaza-sidan – användes för vapensmuggling men också i mycket stor utsträckning för förnödenheter, bränsle och medicin under en flerårig blockad. Att framställa dem enbart som militär infrastruktur är att ignorera blockadekonomin. Tunnelnätverket inne i Gaza är en annan sak: en genuint imponerande gerillainfrastruktur, men en som måste förstås i sitt sammanhang. Hamas och dess allierade för ett asymmetriskt krig mot en av världens mest teknologiskt avancerade arméer, i ett av världens tätast befolkade stadslandskap, utan möjlighet till konventionell rörlig strid. I det sammanhanget är tunnlarna inte ett uttryck för terroristisk perversitet utan för militär rationalitet – med samma logik som FNL:s tunnelsystem under Cu Chi. Och i ett territorium med Gazas befolkningstäthet finns det per definition ingen militär infrastruktur som är geografiskt separerad från civilbefolkningen. Det är en fysisk omöjlighet, inte enbart ett taktiskt val.

Granskningen av SR:s publicistiska dubbelmåttstockar är ett annat exempel. Det är ett reellt problem: kulturjournalisten Mårten Arndtzén petades som programledare för Kulturnytt efter inlägg på X om kulturministern och Tidöregeringens rättspolitik, medan Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén fick behålla sina arbetsuppgifter trots att hon undertecknat ett upprop med folkmordsanklagelser mot Israel. SR:s ledning menade att fallen inte är jämförbara eftersom de har ”helt olika kontext och premisser” – ett svar som knappast skingrar frågetecknen. Men Norell nöjer sig inte med att konstatera den publicistiska inkonsekvensen. Han framställer Uddén som en del av ett propalestinskt narrativ utan att nämna att hon är en av landets mest erfarna Mellanösternkorrespondenter, med trettio år i regionen och en nyutkommen bok vars saklighet och närvaro fått bred uppskattning. Det är symptomatiskt för bokens metod: motpartens starkaste representanter presenteras alltid i sin svagaste tänkbara version.

Orientalism och synen på motparten

Det finns en ton i Tunnelseende som är svårare att belägga med citat men som en uppmärksam läsare känner igen. Edward Said kallade den orientalism: den västerländske analytikerns blick som konstituerar sitt objekt som passivt, omoget, i behov av förklaring utifrån. Palestinierna i Norells text – och gazaborna i synnerhet – framträder sällan som politiska subjekt med en egen historia, en egen rationalitet och en egen röst. De är offer för Hamas, mottagare av humanitärt bistånd, potentiella förmånstagare av en framtida regional omgestaltning som planeras av andra. Den välvilja Norell uttrycker gentemot civilbefolkningen i Gaza är förmodligen uppriktig. Men den är strukturellt paternalistisk: man bekymrar sig om dem utan att lyssna på dem. Det är en blick som inte behöver vara medveten för att vara verkningsfull – och det är just det Said visade, att orientalismen inte är en uppsättning fördomar utan en kunskapsregim, ett sätt att organisera verkligheten som reproduceras oberoende av den enskilde författarens intentioner. Att en bok som diagnostiserar andras tunnelseende inte reflekterar över sin egen blicks konstruktion är kanske den mest talande bristen av alla.

En parentes förtjänar att nämnas i sammanhanget. Norells sätt att behandla den svenska vänstern – Per Gahrton, Andreas Malm och Vänsterpartiet monteras samman till en sammanhållen rörelse – är en straw man som knappast håller för en närmare granskning. Gahrton, en av landets kunnigaste arabister och en gedigen kännare av palestinsk politik, och Malm – filosofie doktor i humanekologi vid Lunds universitet, internationellt erkänd klimatforskare och författare vars senaste bok, The Destruction of Palestine is the Destruction of the Earth (2025), argumenterar för att Israels förstörelse av Gaza är djupt sammankopplad med fossilkapitalismens förstörelse av jorden – förenas i boken närmast av att de båda kan rubriceras som ”vänster” och ”Israelkritiker.” Det räcker tydligen. DFLP-anklagelsen mot Vänsterpartiet följer samma logik: associationen konstrueras, sambandet med 7 oktober postuleras, och slutsatsen dras att namnbytet från VPK var en chimär. Det är en argumentation som var vanlig i den kalla krigets västliga akademier men som numera är ovanlig i den analytiska litteraturen, och inte utan skäl.

Titeln är bokens skarpaste självkritik, om man läser den rätt. Tunnelseende definieras som att reducera en komplex konflikt till ett enda offer-förövare-schema, ett enda accepterat perspektiv. Det är en träffande diagnos. Men den patient boken faktiskt beskriver – en som ser verkligheten tydligare än alla andra, vars källor är pålitliga medan motpartens är köpta, och vars metodologi är immun mot falsifiering – är inte fri från den sjukdomen. Han lider bara av en annan variant av den.

The post Tunnelseende om tunnelseende first appeared on Opulens.

LYRIK. Tomas Johansson läser ”Odödligt” av Iman Mohammed och reflekterar över den nya diktsamlingen och författarskapet i stort. Poesi han finner gåtfull men också njutbar.

Iman Mohammeds dikter kan läsas på flera vis

Odödligt av Iman Mohammed
Norstedts Förlag

Iman Mohammed har tidigare gett ut dikter på flera kanaler, men de tre senaste och kanske viktigaste är böckerna från Norstedts; förutom den i år aktuella ”Odödligt” också ”Minnen av infraröd” och ”Bakom trädet ryggar”. Hon var nominerad till Augustpriset för ”Minnen av infraröd” och minst en av hennes böcker har blivit översatt till engelska.

Man kan läsa böckerna som en trilogi. Jag ska göra ett fåfängt försök att förstå vad särskilt ”Odödligt” handlar om. Fåfängt i den meningen att Mohammed säger sig vilja skriva “obegripligt”. Det ligger säkert en strategi bakom – men lyckas hon med den?

Infraröd är ju en färg som vi inte kan uppfatta och jag fick tanken att hon vill utforska i en omgivning som vi inte kan ta del av – och kanske söka en transcendens för att nå den världen.

Hon har i de tidigare samlingarna här och där nämnt ordet gud, med litet g. Jag har då tänkt att man kan leta efter något metafysiskt i dikterna. Några kritiker har också anat något av detta.

Men det finns många sätt att läsa dikterna på. Någon har påpekat det politiska; I ”Minnen av infraröd” finns också ett kort inslag som pekar på att Mohammed speglar demonstrationerna i Iran på gatorna efter att Mahsa Amini dött i fängelse – hon anklagades ju för att ha burit sin slöja på fel sätt…

”under promenaden klippte hon av sig den långa flätan”

Att klippa av sig flätan är en mycket gammal symbol för vrede och sorg i Iran, här var det också förstås protest mot att kvinnor måste dölja håret.

Men det finns fragment av mycket i böckerna; gud, politik, blommor med vackra namn med mera. Orden vacker och vackert finns på ett par ställen i ”Odödligt”. Antagligen medvetet, i ”Minnen av infraröd” finner man versraden

”får då höra att det jag säger om det vackra är vackert”

Lite lek med läsaren kanhända, eller en ambivalens kring själva det vackra.

I ”Odödligt” släpps ändå det sköna fram på fler ställen än tidigare:

”du är glittrande berg i grönskan

finns inget motstånd i ögonen, det är kolossalt”

Till en början har jag svårt att i denna bok se något politiskt och inte heller någon mystik eller metafysik, förutom då diktjaget leviterar ovanför sängen. Här befinner sig diktjaget mest på jorden och verkar ha det ganska bra där. De förmodade minnena från Kuwaitkriget, det som familjen flydde från när Mohammed var omkring sex år, anas i de tidigare böckerna, men inte här, i stället dyker annat mörker upp, men inte lika påtagligt som tidigare.

Nu hör det alltså till att dikterna kan läsas på många olika sätt. Man kan läsa ytligt och kanske musikaliskt, följa med i ordens klang och rytm utan att söka en slags mening i dem. Eller också gå djupare in i det man möter i dikterna och nå det våld och mörker som ofta ligger som en bordunton genom samlingarna.

Det är förstås förmätet av mig att föra in hennes livshistoria i historia i dikterna, men vid den första och hastiga genomläsningen gjorde mig ”Odödligt” glad. Faktiskt.

En ny lätthet och språkglädje tar plats. En familj tycks ha det bra. En glad ko dyker upp här där.

Jag kan naturligtvis ha fel, men om det nu inte finns några ”fel eller rätt” sätt att läsa dikterna på….

Det är lite som i ett rorschachtest, det man ser är en spegel av läsarens inre.

Det finns alltså, till synes, mindre av våld och mörker i ”Odödligt” än i de tidigare samlingarna. I ”Minnen av infraröd” kan man läsa:

”doft av aska under skallen och käkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål

i bilden öppnar upp världen som en fasansfull ros”

I ”Odödligt” finns också en ros benämnd, men nu mindre farlig:

”kulisser till dem

öppnande av armar

moder av mörker

ros”

Här kan man se Mohammeds användning av förtätning och den ”estetiska självständighet“ som Anna Hallberg nämnt (Dagens Nyheter 2018-09-11) och som fått henne – och andra – att gråta under läsningen. Möjligtvis för att det vardagliga eller det vackra, som ovan, möter mörkret och bildar ett spänningsfält.

I ”Odödligt” tar mörkret visserligen sin plats, det är snyggt, lite hemskt och kärleksfullt på en gång – och ofta. som ovan, på bara några små versrader per sida. Resten av det vita arket kan ses som kontemplationsyta för läsaren. Kanske för att öppna tätheten en del, eller om man vill, en vila i en slags buddistisk tomhet; ingen essens finns i dikten, den blir så att säga till i läsarens möte med den.

Dikten blir alltså svår att sammanfatta eller logiskt förklara, oftast bara att ta in och avnjuta.

Mohammeds lyrik har beskrivits som post-centrallyrik, post-romantisk och paradoxalt nog också som frånvänd och metallisk.

Stor frihet för läsaren

Dikterna ger frihet till läsaren, för att se, ta in, skärpa sinnena; kanske ana att det, som i dikten, finns många sätt att ta in omvärlden på.

Vi vill ju se någon mening i det mesta. Också i dikterna. Men är det verkligen ogiltigt? När jag högt läser några av stroferna för några vänner, ser de genast vad som menas; ”ja men det betyder ju bara att…”

Och för några ögonblick ser jag också det vännerna ser i texten. Men nästa gång som jag läser strofen tappar jag helt bort betydelsen och läser in annat eller försöker att inte läsa in något alls…

Men denna dikt från samlingen går väl ändå inte att tolka på mer än ett sätt:

”din blick när ljuset ändrar sig

ovetandets lycka

invirade i oss

höll varandra vägen hem

vingar utan ljud

fjärilar runt, runt”

Det är skönt skrivet och behöver förstås inte bygga på något som verkligen hänt

Men Obegripligt?

Orden ovetandets lycka tolkar jag som början på en förälskelse; ruset, förhoppningarna, att dansa fram med en älskad (oavsett om det hänt eller inte).

Oväntat många hade tagit sig till Vällingby den 29 april för att höra på Jenny Tunedals författarsamtal med Iman Mohammed om den nya diktsamlingen. I författarsamtalet medger Mohammed att kärleken tar större plats i ”Odödlighet” än i de tidigare böckerna. Men de existentiella villkoren för en del av oss syns också:

”ögonen är svarta hål

de följer i rymden genom solens död

det är mörka källare där de övergivna bor

källare som de övergivna gör till sitt hem”

Och så var det detta med den glada kon.

”vi såg den skrattande kon när morgonljuset träffade träffade osten

en hinna blir och välkomnande in i våra munnar, ömhet vi skulle äta, en dag

började det brinna högsta sken, brann och jag såg det brinna innan det hände”

(En skrattande ko finns ju för övrigt på ett välkänt ostemballage, och en glad ko dyker också upp i en annan dikt.).

Mohammed menar i författarsamtalet att hon vill skriva “obegripligt”. Flera läsare och kritiker verkar också gilla det, medan andra tycker att det blir solipsistiskt. Storheter som Celan skrev också “krångligt” men har väl aldrig, vad jag vet, anklagats för solipsism.

Mohammed menar att hon skriver obegriplig poesi därför att världen, kanske nu mer än tidigare, är obegriplig.

Men som jag velat visa, är kanske inte Muhammeds dikter ibland helt obegripliga ändå – de handlar nästan hela tiden om emotioner och att dela med sig av dessa med läsaren. Men en annan läsare kan alltså läsa in något helt annorlunda än det jag har gjort

En mikropoetik kan anas i början av en av dikterna i den förra samlingen ”Minnen av infraröd”;

”sovande slungas orden ur mig, oförståelsen gör någon intill mig stum/ klarvakna ögon i sömn med frågor på djupets språk”

Det verkar som om orden, i alla fall den här gången, kommit till henne i ett somnambult tillstånd mellan sömn och vakenhet. Sen bearbetar säkert poeten raderna noggrant, för att få fram denna “estetiska självständighet” som kan ses som central för diktaren. Ofta kan man ju dras in i ett konstverk eller i musik utan att man vet vad som skildras – varför skulle det inte kunna gälla också för poesi?

I de fyra ekfraserna (beskrivningar av konstverk) som ingår i boken försvinner något av denna nästan magiska skönhet och de blir därför inte lika intressanta för mig.

Ann Jäderlund fick i början också kritik för att skriva obegripligt – att Mohammed har läst Jäderlund är nog självklart, båda har blommor i blickfånget och leker med syntaxen

Jag satsar en ordkrans på att hon också stiftat bekantskap men Inger Christensen och den tillika danska och lättflygande poeten Signe Gjessing – och kanske Anja Utler. Utlers senaste diktbok. ”Det börjar – sorgerefräng” utkom 2024 på svenska, Utler sätter också själva språket i förarsätet. Utlers bok är skriven som i ett chocktillstånd efter Rysslands intåg i Ukraina. Både Gjessing och Utler skriver ofta svårbegripligt. Mohammed är alltså inte ensam i detta.

Mohammeds texter får mig också att tänka på en kompositör som Anna Thorvaldsdottir, som nog ibland också upplevs som smal och svårtolkad. Den senare blandar det drömska med att skildra vår våldsamhet, särskilt mot naturen. Född på Island men boende i London, utgör hon något av den klassiska musikens Björk.

Hon skriver också ner stycken som kan dyka upp i drömmar eller i somnambula tillstånd. Hon vill genom musiken visa att naturens krafter inte är att leka med, hon härmar inte naturen, men vill gestalta den, menar hon. Så här finns ett syfte, men det estetiska står också här ut och Thorvaldsdottir balanserar också det vackra med mörkare inslag, som kan gestaltas genom bastubor och baspukor.

Lite av obegriplighet och för den ovane kanske “oljud” finns här – men tillsammans med Iman Mohammed står hon i konstens framkant.

Thorvaldsdottir menar att lyssna till musik är en individuell syssla där det bör lämnas öppet för lyssnaren att tolka på sitt sätt. Detsamma gäller alltså för Mohammeds lyrik.

Här ett stycke av kompositören:;

Anna Thorvaldsdóttir »Catamorphosis« | Elbphilharmonie Visions

”Odödligt” är för övrigt paketerad på ett stilfullt sätt både vad gäller sidornas gräddvita nyans och omslagets mörkt barrgröna färg – som sig bör med ett ickeföreställande ljusare grönt i blickfånget. På baksidan kan man läsa:

”stolar fläckas natt

finns och det finns inte”

Till synes en paradox, som gärna får hänga kvar i poesins himmel som en olösbar gåta, tillsammans med den största gåtan; hur sjutton kan det komma sig att vi finns till. Att någon med namnet Iman Mohammed hör till de mest spännande poeterna i Norden just nu, att jag och du, som läser detta just nu, finns. Ja, dessa existentiella frågor blixtrar också ibland fram i Mohammeds texter – det är helt förunderligt att vandra fram på en planet som far omkring i den kolossala rymden (kaboom!).

Iman Mohammeds dikter ingår i en större väv

Jag ser alltså inte Mohammeds texter som inåtvända som somliga uppfattar det som. De är också del i en större litterär vävnad, ”dingla mitt hjärta”, skriver hon i – antagligen i relation till Strindbergs kommentar till en av sina böcker; ett urtaget hjärta/ Som dinglar där på sin krok. 

Är det något jag missat i min läsning? Säkert massor eftersom dikterna undandrar sig säkra tolkningar Men när jag läser den bok av Etel Adnan (1925–2021) som Mohammed varit med om att översätta, dyker en djupare förståelse fram. Adnan föddes i Libanon, men var senare i livet bosatt i USA och Frankrike. Adnan skriver i slutet av ”I hjärtat av hjärtat av ett annat land”,

”Att försöka distrahera sig med poesi. Med träd. Se träden växa, skyndsamt. Framträda och försvinna. Att söka skydd från bestialiskt erövrande i falska skyddsrum. Att jaga flyktingen, spola ut honom från hans nya tillflyktsort. Sätta en kula i huvudet och ryggen på en palestinier. Lägga irakier till slakten…”

Ednans prosadikt, först utgiven 2005, känns kusligt aktuell. Adnan distraherar sig med träd. Mohammed med blommor och det vackra? Detta med att “jaga och spola ut flyktingen”… är det inte just det som sker i vårt land nu? Utarmningen av Libanon och Gaza, kanske värre än någonsin och sen den sista meningen i Adnans text. Just obegripligt tragiskt (liksom sjunde oktoberhändelsen).

Man kan också se dikterna i ”Odödligt” som besvärjelser, ett sätt att bearbeta en hemsk omvärld. Att skriva skönt för att åtminstone i några rader glömma våldet – men helt försvinner det nästan aldrig i dikterna.

Och här sitter vi poesinördar och kanske naiva åskådare på bänkar vid författarsamtalets slut, vi applåderar intill det mörker som Mohammed och andra poeter från Mellanöstern kanske döljer, men som jag vill tro finns som en bordunton i Mohammeds lyrik. Att hon säger att det finns mer kärlek i denna nya bok blir på något sätt heroiskt, som om hon ville skydda sig själv och läsaren från krigens djävulskap.

Men jag tror inte att Mohammed vill att man ringar in hennes dikter i något slags invandrarkategori. Kanske inte heller in i en specifikt svensk poesitradition. Kanske i en europeisk, men också, om fler översättningar kommer – i en kontinental kontext. Somliga dikter har för övrigt något av haikudikt i sig.

När jag i dag öppnade en diktsamling med en mer konventionell och begriplig text, tyckte jag den framstod som naiv. Jag behöver inte tvivla på vad jag läser och det blir en smula tråkigt.

Se där, Muhammeds böcker har ändrat mitt sätt att läsa, kanske också att se på världen.

Så ställer jag in hennes bok bredvid Utler och Christensen i bokhyllan, sätter mig i gungstolen och lyssnar på Thorvaldsdottir.

Jag tänker att om man försöker gripa om det ogripbara och håller det för hårt, så försvinner det. Utler talar i ett slutord i sin bok om möjligheten att se världen som relationell – vi interagerar alltid – också med våra inre organ och med naturen. Hartmut Rosa kallade det för att söka resonans med omgivningen, inte försöka kontrollera den.

Man kan förstås också söka resonans med Mohammeds dikter, ta in paradoxerna; både smärtan och det vackra, både våldet och kärleken, det som Iman Mohammed menar alltid kommer att vara mänsklighetens följeslagare…

The post Iman Mohammed skriver gåtfull men njutbar poesi first appeared on Opulens.

ROMAN. Thomas Almqvist har läst Miriam Toews roman ”En vapenvila som inte är fred” med stor behållning och hyllar hennes vitala berättarkonst.

En vapenvila som inte är fred av Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
Rámus

Miriam Toews föddes 1964 i Steinbach i Kanada, men bor i dag i Toronto, Hon växte upp i en mennonitfamilj. Mennoniterna är en protestantisk, anabaptistisk frikyrka, som har sina rötter i reformationen på 1500-talet.

Toews är i dag en av Kanadas mest framstående och mest populära författare. Hon debuterade 1996 och har nu fyra böcker översatta till svenska, ”Kvinnor som pratar”, ”Ensamma strider”, ”Mina futtiga, små sorger” och den nu aktuella ”En vapenvila som inte är fred”.

En sorgebok om skrivande

Det är en sorgebok om skrivande, där hon försöker besvara frågan varför hon skriver. För varje nytt försök avtäcker hon nya lager av sorg, skuld och tomhet, som har att göra med systerns självmord. Hon minns att det en gång var systern som bad henne att börja skriva och att hon sedan dess befinner sig i en ständig korrespondens med henne, även om hon inte finns längre.

Hon är inbjuden till en konferens i Mexico City och har fått i uppgift att skriva en text under rubriken, varför hon skriver. Hon misslyckas gång på gång men blandar minnen från barndomen och uppväxttiden med händelser i nuet, där ofta hennes storasyster spelar en stor roll, storasystern som begick självmord. Texten är lite rörig, men på samma gång både rolig och därför riktigt underhållande.

Miriam Toews har en försonande humor

Är självmordet ett alternativ till skrivandet? Systern tystnade och begick sedan självmord. Toews har skrivit om syskonkärlek förut, i romanen ”Mina futtiga, små sorger”.. Det vemodsfyllda och svarta i hennes romaner balanseras gärna av en försonande humor. Den humor hon använder sig av är absurd och drar gärna åt det groteska. Miriam Toews är en mycket skicklig författare och skriver hela tiden med en livsbejakande berättarglädje. Det finns, kort sagt, alltid en ohämmad vitalitet i hennes berättarkonst.

The post Miriam Toews övertygar med vital berättarkonst first appeared on Opulens.

SAKPROSA.”Det är en perspektivrik resa som Göran Greider bjuder in till, jag bara njuter och följer med.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst Göran Greiders bok om invasiva arter

Rotskott från paradiset av Göran Greider.
Bonnier fakta

Göran Greider är som bekant både författare och samhällsdebattör. Han har ett flertal fackböcker och diktsamlingar bakom sig. Senast läste jag ”Stinas bästa vän: En hundägares glädje, sorg och förundran”, som nominerades till Augustpriset 2025. Sedan 1999 är Greider chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten.

Nu är han aktuell med boken: ”Rotskott från paradiset” med undertiteln ”Om undran inför lupiner, syrener och andra invasiva arter, såsom människan själv”.

Med denna essäsamling, visar Greider att han även kan kalla sig trädgårdsodlare, som gräver, planterar och odlar i sin trädgård i Dala-Floda.

Vackra men kontroversiella växter

Han skriver med kärlek om skönheten hos lupiner, syrener och jättebalsaminer, de är inte bara vackra, de är kontroversiella och symboler för artdöd.

De är arter bredvid våra inhemska. De benämns invasiva, de är intränglingar, som om de inte kontrolleras, sprider sig okontrollerbart. Många hävdar att de är främmande arter och en av de viktigaste orsakerna till minskande biologisk mångfald i världen. Andra ser det som att de utgör nyheter och blir den nya normen i naturen.

Själva ordet invasiv har flera laddningar – från expansiv och framgångsrik till främmande och obehörig, det sista ordet myntades av en viss Linné.

Inte sällan följer med ordet invasiv, negativa föreställningar; det räcker att tänka på parkslide och mördarräkor, eller lövplattmask.

Upptäcktsresa med Greider som guide

Göran Greider följer med linnéansk iver och noggrannhet arternas historia och geografi och deras resor över land, hav och kontinenter. Det är en upptäcktsresa, för att söka de invasiva arternas rötter och följa med på långväga resor med människans hjälp. Han anknyter till sina egna odlingar och erfarenheter av flitigt trädgårdsbruk.

Han har svårt för att göra sig av med både lupiner och syrener. Men han är för ansning och en viss begränsning. Hans credo blir tydligt –de ska bekämpas när det är möjligt och rimligt, men att se dem som demoner är varken rätt eller rimligt.

Han följer olika arters resor och beskriver framfart och invasioner i termer av imperialism och kolonialism. Personligen tänker jag på luftlandsättningar och marktruppers invasion, liksom på mormors syrenberså – skulle jag gräva upp mormors syrener och elda upp rötterna. Nej! Skulle jag kalhugga lupinfälten hos Sven Olsson. Ett paradis i rosa och vitt. Nej!

Det är en perspektivrik resa som Göran Greider bjuder in till, jag bara njuter och följer med. Essän är en lämplig form, den ger både frihet och möjlighet till sidospår som det intressanta besöket i Kew Gardens i London.

The post Greider skriver uppslagsrikt om invasiva arter first appeared on Opulens.

KRIMI: Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt Markus Grönholms polisroman som också är en mansroman. Därtill bjuds det på utförliga spänningstips.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson – Män, män, män!

Jag hoppas och tror att det blir fler deckare och polisromaner av Markus Grönholm och att de kan bli ännu bättre än den lovande och redan starka debuten. Så skrev jag om debutdeckaren ”Lelo” och detta besannar Grönholm med sin andra polisroman, ”Vad män gör” (bägge Modernista), som är ännu – ja, mycket – bättre.

Också en mansroman, liksom den föregående. Men hemskare, mer brutal, rätt in i själen – om det är ordet, för har de några hjärtan och själar? – på de män som gör vad män gör. De är vidriga, kort sagt, inte minst eller främst mot kvinnor, och de håller varandra om ryggen.

Det har blivit alltmer vanligt att deckare som skrivs av män och har en man som huvudperson blir mansromaner, i betydelsen att de porträtterar, problematiserar och ältar den så kallade mansrollen. Polisromanen ”Vad män gör” är mer än så: en mansroman i plural.

Från polisen, kriminalinspektör Victor Mauer, förstås en ensamvarg eller enstöring som är sin egen man och kriminalpolis med mörka tankar och funderingar (särskilt om sin syster) till Anders Hansson, 51 år och arbetslös lastbilschaufför, som i inledningen av romanen hittas död vid en nedbrunnen sommarstuga ute i ingenstans.

Ur Hanssons belastningsregister: ringa narkotikabrott och misshandel, en dom för sexköp, nu ska snart också vapensmuggling skrivas dit. Men varifrån kommer dessa insmugglade Zastava M70 – från Rumänien? Samt hans vän- och bekantskapskrets av män, på åkeriet där Hansson arbetade och från barndomen och uppväxten.

Kvinnan som han varit ihop med och som polisen Mauer känner sen förut. Kvinnorna som Hansson väl också smugglade in? Människohandel eller? Kvinnor som utnyttjats, utsatts för sånt män gör. Polisutredningen går i stort sett ut på att kriminalinspektör Mauer med kollega reser runt och pratar med män som kvinnor.

Det är obehagligt, så obehagligt att denne deckarläsande man vill protestera och utropa: Inte alla män!

”Vad män gör” utspelar sig i Uppland, liksom Grönholms förra polisroman, i och kring Uppsala, Enköping, Märsta Järlåsa, Tärnsjö och Gräsö. I tjänsten ska kriminalinspektör Victor Mauer även resa till Rumänien. Närvaron i Uppland – främst kring Enköping – placeras exakt och precist genom nämnande av traktens kombinerade rugby- och fotbollsplaner.

Smart tänkt och gjort. Markus Grönholm skriver genomgående lokalt på plats, realistiskt och trovärdigt, vilket får det otäcka att bli än mer otäckt. Fiktion övergår i verklighet. Han skriver hårt och tufft, väjer inte för det hemska. Det skildras så hemskt som det var och är.

Den här gången skriver inte Grönholm – då tänker jag stilistiskt, på ordval och formuleringar, antalet punkter och meningars längd – riktigt som förra gången. Då skrev han mer snirkligt och snårigt, snörde in sig i formuleringarna. Det var bra skrivet då också eller ett bra välskrivningsförsök.

Gourmetdeckare kan jag ibland kalla sådana här kriminal- och andra spänningsromaner som innehåller så mycket mer än en kriminalgåta som ska skildras och lösas. Deckare som blir romaner om samhället och porträtt av människor, skildringar av deras – våra – liv och som författas med ett både välformulerat och personligt språk.

Men när det gäller Markus Grönholm kan jag inte använda den benämningen, den där genreplaceringen, hur gärna jag än vill och hur mycket det än passar. Särskilt den nya polisromanen ”Vad män gör” är en alltför otäck, ja, hemsk skildring av dessa män som gör vad människor aldrig bör göra.

I den nya romanen har Grönholm arbetat vidare med språket: huggit av och skurit ner, kortat meningarna. Nu snor och snör han inte in sig lika mycket. Fast det betyder inte att det går snabbare att läsa. Berättandet drivs inte på utan Grönholm tar det lugnt. Han stannar upp och ältar, kan man nog säga.

Grönholms meningar må vara korta men de är desto fler. Man måste, ja, tvingas läsa många meningar innan berättelsen fortsätter. Slow crime. Action i ultrarapid. Han nöter in. Läsaren kan inte komma undan; vad männen gör, vad boken skildrar, vad författaren vill ha sagt.

Kalla det budskap. Förra gången kunde jag inte låta bli att jämföra Markus Grönholm som debutant med Åke Edwardson som debutant. Bägge vill/ville så mycket att det kan/kunde bli överarbetat. Så att språket ibland snubblar på sin stora vilja.

Lite så kan jag känna några meningar, något stycke här och var också den här gången. Men Grönholm lyckas bättre – än bättre – här och nu. Han tar allt mer och större kommando över sitt författarspråk. ”Vad män gör” är ett stort steg framåt från debuten ”Lelo”, som redan den alltså var riktigt bra. Hans nya är ännu bättre.

Markus Grönholm har inlett ett högst intressant och just spännande spänningsförfattarskap. Inga jämförelser egentligen (eller så får du läsa och se eventuella likheter själv) men du minns väl hur det gick för Åke Edwardson efter hans inledande deckare? Snabbt uppåt. Det tror jag att det kan göra också för Grönholm.

Fyra spänningstips

Familjesvärta i skärgården

Filip Landell hade tidigare skrivit ett par fantasyromaner när han spänningsdebuterade med ”Frusen gryning” – en av fjolårets bästa och mest thrillerintensiva svenska thrillers. ”Splittrad skymning” (båda Harper Collins) är hans andra spänningsroman.

Det verkar vara nåt som drar och suger med vatten och skärgård för Landell, också denna nya thriller utspelar sig nämligen i Stockholms skärgård. Inte sommartid med sol och skärgårdsidyll utan ruskväder och storm. Tydligen ingår både denna och hans förra spänningsroman i serien ”Död i skärgården”, det anges inte på bokomslaget men däremot på författarens hemsida.

Enligt hemsidan är Filip Landell dessutom trädgårdsmästare. Vad jag inte heller visste är att han har vita fingrar, det vill säga mjöl på fingrarna. Han bakar själv sitt bröd och har deltagit i tv-programmet Hela Sverige bakar.

Författaren Landell hämtar uppenbarligen en hel del ur sig själv när han författar. Vanja, huvudpersonen i ”Splittrad skymning”, är konditor på bageriet Skärgårdskringlan samt amatördetektiv. Om hon bör och ska tituleras så när det fall Vanja efterforskar rör hennes egen dotter Emily, som hittas död, drunknad i forsen vid Malmbo herrgård.

Eller… dränkt.

Ja, det här är ju en spänningsroman, en thriller och deckare så du förstår nog. Och jag kunde egentligen skriva ut det i klartext, för vad som hänt framgår direkt i den prolog som lägger grunden för berättelsen. Också herrgårdens trädgårdsmästare förekommer i ”Splittrad skymning” (liksom en trädgårdsmästare förekom i ”Frusen gryning”.

Var ligger herrgården? Var utspelar sig handlingen? I Gustavsberg och Nacka, nånstans. Och skärgården, i huset på Lövskär.

Filip Landell väver och tvinnar, än en gång, trådar av spänning och sammanhang. Han är suverän på att väva: lite i taget, omlott och förlängt, så att en ny tråd visar sig hänga ihop med de tidigare. Resultatet blir domestic noir – översättningen familjesvärta passar ordagrant – där få personer visar sig vara dem man tror de är.

Mödrar och barn. Och karlar. Sorg, smärta och skuld. Olycka och eventuellt lycka. Kärleken, som tog slut. Människorna, vars inre är som skärgården.

Han fångar dessutom upp några små trådar från den förra thrillern och knyter ihop med den nya. Inte mångt och mycket, blott så det märks, om man läst hans spänningsdebut. Men måste man ha läst den, först? Nej, nog mest nåt han roar sig själv med, tror jag, och mig.

Liksom bakverken, kaffe och bulle, som dricks och äts för att påpeka, tror jag också, att det här är ingen mysdeckare, ingen Miss Marple. Det här är en thriller.

Tröstlöst i Varberg

”Förtjänst och skicklighet” hette första titeln i kriminalserien ”Varbergsfallen” och uppföljaren fick heta ”Allmänfarlig ödeläggelse”. Nu har Monica Nebelius Lüning kommit med trean i serien, ”Synnerliga skäl” (alla Romanus & Selling), och verkligen tredje gången gillt.

Också de föregående deckarna var/är bra. Men dem läste jag mest som Varbergsdeckare, för miljöernas skull. Hur rätta och riktiga var de fiktiva miljöerna, hur verkliga i fiktionen? Svar: mycket, nära nog exakta.

Nya, tredje romanen ”Synnerliga skäl” är mer innehållsrikt och helgjuten som roman – en deckare med mera. Säg, en kriminalroman i betydelsen en roman om kriminalitet. Djupare, än mer allmängiltig. Och med den före detta domaren Monica Nebelius Lünings mest kraftfulla juridiska och kriminella budskap hittills.

Nu, när miljöerna är satta och bestämda, och huvudpersonerna – domaren Ingrid och polisen Gabriella – utvecklats från skisser till porträtt, kan författaren ägna sig mer åt det kriminella berättandet och även det verkliga redovisandet: kriminalitetens orsaker och verkan.

Nebelius Lüning berättar ömsint men ”Synnerliga skäl” blir ändå en tröstlös bok. Det går kort sagt åt helvete för de flesta unga människor som skildras. Den ende som nu faktiskt verkar ha hamnat på rätt köl igen är Gabriellas son, Dante, som snart ska ta studenten.

Värre går det för de ungdomar som kommer ur värre miljöer, fattigare och mer kriminella. Nästan som att den förre domaren skildrar de unga brottslingarna som att detta är deras öde, om inget görs i grunden, i deras liv, i deras uppväxt, för deras livsförhållanden, så går och slutar det så här. Det bara gör det.

Det skrivs väl aldrig rätt ut men ”Synnerliga skäl” är ett starkt inlägg mot hårdare straff och särskilt mot fängelsestraff för allt yngre barn. Mellan raderna ropas det nära nog desperat att något måste göras i förebyggande syfte, för att förändra deras liv, stoppa och hindra vad som sker innan unga människor blir kriminella.

En ung man knivmördas. Vem gjorde det? En annan ung man erkänner. Men är han verkligen den skyldige? Monica Nebelius Lüning har fått med så mycket. Här finns också högst trovärdiga skildringar av polisarbetet med förhör i Varbergs polishus samt rättegångar och arbetsmiljön i Varbergs tingsrätt.

Inte minst: i denna lilla stad, som Varberg är för mig, i mitt minne, finns alltså allt detta… ja, allt detta skit. Dessa fattiga, futtiga livsvillkor som barn växer upp i. Dessa kriminella, nästan maffiaaktiga miljöer där barnens framtid är som förutbestämd.

I lilla Varberg… Ja, det är tröstlöst.

Stämningsfullt i Bretagne

Deckare och annan krimi är inte en genre utan ett gigantiskt kriminallitterärt träd med oräkneliga grenar, kvistar och ständigt nya skott. Hur många deckare man än har läst finns alltid ännu en ”okänd” författare vars deckare man aldrig läst eller ens hört talas om.

Så var det för mig med deckarförfattaren Jean-Luc Bannalec. Att jag borde ha känt till honom är en annan sak, för när jag började googla skulle jag upptäcka att Bannalec skrivit en serie deckare som är utgivna på tyska och väl också franska och engelska.

Tyska? Ja, namnet – en pseudonym – må vara franskt och hans polisromaner om och med kommissarie Georges Dupin (detta efternamn, nog ska det få en att tänka på Edgar Allan Poes detektiv?) må utspela sig i Finistère (tänk nu på Bodil Malmsten) med omnejd i Bretagne, Frankrike. Men författaren heter egentligen Jörg Bong och är tysk.

”Bretonska förhållanden” (Perenn; övers: Per Nilsson), som just och först nu kommit på svenska, inleder serien med kommissarie Dupin. Förresten Finistère, ska man = jag vara noga utgår kommissariens liv och polisarbete (efter att han blivit omplacerad från Paris till Bretagne och åtminstone i seriens första titel) snarare från den så kallade ”Blå staden”, Concarneau, där Dupin varje morgon dricker sin ”petit café” – eller egentligen: ”En kaffe till. Och en croissant” – på hotell Amiral och från och i Port Aven, där ett mord har begåtts och vilket en av hans inspektörer ringer och meddelar – och stör kommissarien! – mitt i frukosten.

Port Aven är en idyllisk liten stad, dit Paul Gauguin (1848–1903) kom mot slutet av 1800-talet och bildade en konstnärskoloni. Det sägs till och med att ”Port-Avenskolan” lade grunden för Gauguins fortsatta måleri. I dag har Port Aven blivit en turiststad och turistsäsongen närmar sig.

Då passar det extra illa att den 91-årige ägaren till hotell Riwal hittas mördad, troligen med en kniv.

Kommissarie Dupin – med sin sekreterare Nolwenn – är en systematisk kriminalpolis av den gamla skolan och ”Bretonska förhållanden” är likaså en polisroman av den gamla skolan. Både i egen rätt och som en hyllning till äldre kriminalromaner. (Lätt att associera till exempelvis Maigret och Simenon.)

Alltså inte action utan lugnt, metodiskt och stämningsfullt. Nöjsam deckarläsning, om man bör säga så om deckare och ens fiktiva mord. Jag hoppas tillräckligt många läsare blir intresserade av den här första polisromanen med kommissarie Dupin, så att det lilla förlaget Perenn kan ge ut fler titlar i serien.

Det inte bara går utan rekommenderas att använda en kartbok eller Google Maps, det gör miljöerna och läsningen extra intressanta.

Ungdomar i förorten

Mats Berggren kan inte lämna Orten och Orten lämnar inte honom. Denna fiktivt verkliga, verkligt fiktiva förort till Stockholm som författaren döpt till Alsta och där majoriteten av befolkningen är flyktingar och andra invandrare från halva jorden, föräldrar och – i Berggrens  ungdomsromaner – främst deras barn.

Alltså ungdomsromaner. Spännande ungdomsromaner: ungspänning, ungthrillers och unggangsterromaner. Men – vilket bör påpekas – som all bra ungdomslitteratur kan Mats Berggrens ungdomsböcker också läsas av vuxna. Ja, de förtjänar både yngre och äldre läsare.

Efter den sju titlar långa Alstaserien återkommer Berggren i ”Inga ögon möter mina” (Opal) ännu en gång till samma förort. Det är några år senare. Den förra generationen invandrarungdomar har bytts mot en ny generation. Robin, som är kurd, är jag-berättare. Eller, låt säga, jag-noterare.

Robin iakttar vad som händer, sig själv såväl som andra elever på Alstaskolan. Det noteras i kapitel som ofta inte är längre än just noteringar, ibland tidningsnotiskorta nedslag om nu och då, här och där: i Alftaskolan och på fritidsgården, hemma hos Robin, mamman som talar evighetslänge i telefon med alla släktingar och han som sitter vid dator och gejmar med hela Europa.

Robin hade förut ett par kompisar, Hadi och Fatih, men efter sommarlovet var de förändrade. Robin är mer intresserad av skolan; de hänger med gänget från centrum. Äldst i gänget är Bilal, fast han är mer osynlig, som styr försäljningen. Adnan, som är ihop med Fedra, syrian och lillasyster till Daniel (han förekom tidigare i serien) hör väl också till gänget.

Robin är kär i Fedra men Fedra är inte kär i Robin. Varför blir tjejer alltid intresserade av såna där killar, typ Adnan, men inte såna som han, Robin? Han ska också bli lite kär i Selma, en annan tjej i skolan.

De är personerna, så läggs grunden för denna kollageaktiga berättelse om en Stockholmsförort, som kunde vara en invandrarförort också till andra svenska städer: ung kärlek som spritter och brister, narkotika, våld och rasism.  Och alla dessa ungdomar med alla dessa olika bakgrunder.

Plötsligt kommer en Darth Vader-figur till skolan, en maskerad person med ett svärd i handen. Mats Berggren behöver inte mer än 100 sidor med dessa små notiser till kapitel för att teckna ännu ett porträtt av förorten Alsta. Det är skickligt gjort. Hans ungdomsromaner är så realistiska också att allt som händer i fiktionen har hänt och händer i verkligheten.

”Inga ögon möter mina”, som den ensamme Robin tänker när han går genom skolans korridorer, är dessutom författad med en så öm syn på dessa unga människor. Oavsett vilka de är, oavsett vad de gjort och gör.

The post Markus Grönholms polisroman är action i ultrarapid first appeared on Opulens.

PROSA. ”Med små och enkla medel byggs en värld där dessutom spänningen är på topp hela tiden. David Szalay utför genomgående sitt hantverk mästerligt,” skriver Lis Lovén som läst romanen ”Kött”.  

Kött av David Szalay
Översättning: Amanda Svensson
Albert Bonniers förlag

David Szalay, född 1974 i Kanada, är uppvuxen i London och bosatt i Wien. Det är ett faktum att David Szalay är en författare som skriver i en enkel stil och det passar bra till det han har att berätta. I hans Bookerprisbelönta roman ”Kött” behövs nämligen inga litterära utfyllnader. Sådana skulle bara ha stört historien. Nu manas läsaren själv att vara medskapare till texten. Jag förmodar att det är därför som boken blivit så väl mottagen. Till exempel tycker Zadie Smith att boken är ”enastående”.

En ung kille på 15 år råkar ut för en äldre kvinnas förförelsekonster. Eller är det egentligen fråga om förförelse – något bara händer killen i berättelsen. Det är som om han inte kan säga till sig själv att det inte är okej. Men det bara är ett exempel på hur något bara händer huvudpersonen i den här boken. Han är så att säga inte riktigt kapabel att definiera varför det hela känns så overkligt.

Ju mer deras historia utvecklas desto mer växer det fram vad han tänker sig är kärlek. Men då är kvinnan inte längre med på noterna. Och här uppstår en ödespunkt för pojken. Han hamnar på anstalt och har således halkat in på brottets bana. Och lika overkligt som det sexuella var, lika overkligt är nu det kriminella livet.

István , huvudpersonen, tar så småningom värvning och hamnar i Kuwait. Han börjar ta amfetamin och kommer hem till Ungern igen. Han får ett jobb. Därefter börjar han gå hos en psykolog. Livet liksom bara händer honom i hans alienation. Denna alienation är så mästerligt skildrad. Och mötet med psykologen är så drabbande. Istváns  trauma framstår så klart, så nära.

Han hamnar i London, är dörrvakt på en stripteaseklubb, får jobb som chaufför eller livvakt hos en rik familj. Än en gång blir han älskare åt en äldre, gift dam. Denna dam kommer att bli betydelsefull för honom. Men allt som händer i Istváns liv sker i en anda av passiv acceptans. Läsaren lämnas att själv hitta en förklaringsmodell åt István och hans liv. Därför känns hans alienation så påtaglig. Boken är en angelägen eftersom den fokuserar på en tidsanda. Man skulle kunna tolka István utifrån ett klassperspektiv, men även utifrån det faktum att han är invandrare.

Nu vill jag inte avslöja mer om händelseutvecklingen. Men som sagt, med små och enkla medel byggs en värld där dessutom spänningen är på topp hela tiden. David Szalay utför genomgående sitt hantverk mästerligt.

The post David Szalay skriver mästerligt om alienation first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Ann Jäderlunds nya diktsamling ”Solen syns och solen svävar” och förundras inför dikter där naturen framträder i sin egen rätt.

Solen syns och solen svävar av Ann Jäderlund
Albert Bonniers förlag

Det är svårt att ta in och härbärgera Ann Jäderlunds dikter. De känns djupt förfrämligade och det framstår på det stora hela som ett övergripande stilgrepp. Själva titeln på hennes senaste diktbok är, inte helt otippat, märklig: ”Solen syns och solen svävar”. Så, ja! Dikterna har släppt taget om gravitationen. Orden är lösa, de agerar nu på egen hand. Universum är oförklarligt. Inget är fast. Allt är förflyktigat. Det känns både obekant och lite lustigt.

Jag prövar att läsa dikterna högt för mig själv. De framstår då som högtidliga och en aning teatraliska, men med ett fokus på språket i sig.

Sten Selander kritiserade i en understreckare 1946 i SvD Erik Lindegrens poesi. Det blev början på den så kallade obegriplighetsdebatten. Den nya dikten stod mot den äldre. Med Ann Jäderlunds dikter återkom denna typ av debatt på 1980-talet och jag kan förstå varför. Jag ser det som att hon har tänjt ut det modernistiska konceptet i dess fulla längd. Språket i sig är den materia som skapar dialektik mellan verkligheten och konsten som konst i sig.

När det kommer till mötet med Jäderlunds dikter sker något märkligt. Man kan inte omedelbart gilla dem. Inte heller kan man tycka illa om dem. Det uppstår snarast ett tomrum mellan tycka om och icke-tycka-om. I detta tomrum lever dikten sin egen grammatik. Jag kommer inte åt dikterna. Jag kan inte invadera dikten med mina anspråk. Detta är Jäderlunds egen inmutade domän. Men det finns likväl något ofärdigt i diktningen. Detta ofärdiga bär på ett slags paradoxalt löfte. Ur tomrummet kan något komplett nytt uppstå.

Ann Jäderlund och naturen

Människan är förstås att betrakta som en kolonisatör inför jorden och naturen. Det framstår som att Jäderlund genom sina dikter försöker undkomma denna kolonisation. Hon söker sig bortom människans egna definitioner. Naturen framträder hos henne i sin egen rätt. Metoden blir då att underkasta sig ljuset, solen, växterna. Solen har sin egen grammatik och logik, alltså svävar den. Och den måste sväva inför barnets blick.

Poeten söker sig allt längre bortom det invanda språket. Lyssna:

det finns ej hjälp

   än hjälplöshet

   än allt av jord

   och djup och

           ljus

     försvinner

sin vilja och sin håg

   sin vilja och sin

          blonda håg

Jorden, djupet och ljuset vittnar om det blonda. Naturen har sin egen håg och den är blond. Förmänskligad trots allt.

The post Ann Jäderlund söker sig bortom det invanda first appeared on Opulens.

SCHWEIZ. Rikard Rehnbergh noterar ett ökat intresse för Schweiz och fokuserar i den här essän på den schweiziska ordkonsten

Schweiz i händelsernas centrum

Sverige möter Schweiz i curling, i fotboll, i handboll, i ishockey. Schweiz vinner OS-guld i störtlopp, super-G, kombination, slalom, slopestyle och i skidalpinism. Schweiz står i världshändelsernas centrum (Crans-Montana, nyårsafton), i världspolitikens (World Economic Forum, Trumptullar), i samhällsdebattens (det kantonala styret, de frekventa folkomröstningarna, den humana drogpolitiken, eutanasin). Schweiz i bild- (Böcklin, Giacometti, Klee), i ton- (Bloch, Honegger, Martin) och i ordkonsten. (Synd bara att svensken har så förtvivlat svårt, allt ovan till trots, att uttala Schweiz korrekt [ʃvɛjts eller ʃvaɪ̯ts].)

Ordkonst från Schweiz

Essän, den här, fokuserar – genom ett Bolexobjektiv, givetvis – på det sistnämnda: ordkonsten. De mest kända schweiziska författarna har ett par hundra år på nacken: allra mest kända är väl Jean-Jacques Rousseau (1712-78), vilkens filosofiska Bekännelser kommit ut i nyöversättning på Modernista, och Germaine (Madame) de Staël (1766-1817), vars tidiga exempel på ”femlit”, Corinne, nu finns i modern språkdräkt på Natur & Kultur, samt Albert Bitzius (1797-1854), i stort bortglömd i dag men stor då det begav sig, främst genom bonderomanen Der Bauernspiegel, oder die Lebensgeschichte des Jeremias Gotthelf.

(Gottfried Keller vände sig emot idén om en schweizisk litteratur, han såg sig uteslutande som tyskspråkig författare; Blaise Cendrars utvandrade till Paris, verkade där fram till sin död 1961; om än tyskarna Thomas Mann och Herman Hesse emigrerade till och bosatte sig i Schweiz på grund av nazisternas maktövertagande, räknas de inte.)

Christian Kracht

Svårt som vanskligt är att peka ut en specifik händelse som roten till detta uppvaknade intresse för landet som allt för ofta brukar sammanblandas med vårt (Schweden-Schweiz, Suède-Suisse, Svezia-Svizzera, Svezia-Svizra). Ges en gissning blir det den osannolika framgången för den kontemporäre prosaisten Christian Kracht (född 1966). Och nu står han på teaterscenen också. Eller nästan. Han bevistade i alla fall Teater Galeasen vid premiären i år för Eurotrash i Kristian Hallbergs dramatisering och Natalie Ringlers regi. Romanen/pjäsen handlar om en Christian Kracht (autofiktion – eller ej?!) som tar sin nerviga, pillertrillande, flasktullande 80-åriga Mama från hemmet i Winterthur ut på en ”roadtrip”.

Resmål och grundtanke är Afrika, för modern ”vill se zebror en sista gång”. De kommer inte längre, i en taxi, än till schweiziska alperna, där modern vill se edelweiss, minst, innan hon dör. Inte heller den sällsyntheten får de syn på. Men om resan, som det sägs, är målet så når mor och son i alla fall någon form av förlikning och intimitet – sonen måste byta stomipåse på modern med jämna mellanrum – på sluttampen. Christian får åtminstone någon sorts uppgörelse till stånd med sig själv genom de många nazisterna i släkten, däribland fadern.

Osannolik i så mån att Kracht skriver detaljrika, intrikata, ”symbolistiska” och rätt (till innehållet, inte språket) krävande romaner som utan undantag (de som finns översatta till svenska genom Anna Bengtssons kongeniala känsla för stil på Ersatz förlag) efteråt lämnar en om inte bitter så besk eftersmak i munnen, och en hel del frågetecken:

”Det var sent, han hade ont, solen hade nästan gått ner nu. En sista rand av himmel lyste orangeröd, snart skulle det bli natt. Paul i vit kåpa gick före Cohen för att visa vägen till bergen. Men vart var de på väg. Vilka var de.”

Så slutar Air (näst sista kapitlet, utan att avslöja för mycket), en av fjolårets mest uppmärksammade romaner: den hamnade högt på listorna över årets bästa och kötiderna till exemplaren på bibliotek runtom i landet är ännu månadslånga. Förklara det, den som kan? Förutom den uppenbara orsaken att hans namn och verk ofta nämns i kulturprogram och på kultursidor. Kan det, än mer, bero på det ofta krassa, korta, koncentrerade formatet Kracht jobbar i.

Friedrich Dürrenmatt

Huruvida framgången för Kracht här har bidragit till att andra förlag nyligen givit ut den i Sverige tills nyligen (annat var det på 1950-talet) tämligen okände stilisten Friedrich Dürrenmatt (1921-90) bör vara osagt.

Faktum, dock, är att Kracht och Dürrenmatt (båda Schwyzerdeutsch) uppvisar många likheter i stil (en precis, punktlig prosa), komposition (parallella berättelser som vävs ihop på slutet), språkbruk (noga, ackurata ordval) och tematik (mord, våld, mänsklig grymhet, illusionslöshet). Eller snarare: att Kracht av Dürrenmatt lärt sig det förtätade narrativet, det noggranna ordvalet, den exakta syntaxen, den absurda situationen, det oväntade slutet.

Dürrenmatts pärlor till noveller från 1952 gavs i förfjol ut i svensk nyöversättning (Tunneln och andra berättelser, övers. Jan Erik Bornlid, Ellerströms) och i fjol kom en kriminalroman (vilka Dürrenmatt kanske är allra mest känd för) ut på det avdammade förlaget Legenda: Kommissariens löfte (övers. Ingegerd Lundgren) från 1958; år 2001 en sevärd film, The Pledge, ”Löftet”, regisserad av Sean Penn och med Jack Nicholson som den garvade kommissarien.

Den där samtidigt oanade och därför smått oroande, förhärskande känslan från novellerna – absurda, skruvade, surrealistiska – återkommer (naturligen) i Dürrenmatts kriminalromaner; ingen formel-litteratur, inga direkta pusseldeckare utan oftast med en lika oväntad som okänd mördare. Kommissarie Matthäi ingår i samma enhet som Friberg, Maigret, Hjelm, Holmes, Johansson men bor snarare i Fjällbacka och Tanumshede än i Paris, London, Stockholm. Mord begås, ”gunås” (för läsaren), och härvidlag spelar en viss von Gunten (måhända en referens till Walser) en huvudroll:

– Sätt er bredvid chauffören, von Gunten! ropade Matthäi inifrån bilen, och när luffaren stigit in och satt sig i bilen och andades ut, som om han vore i säkerhet nu, sade Matthäi: – Nå, visa oss nu vad ni har hittat i skogen! [Liket efter en liten flicka.]

Luisa Famos poesi

Så långt prosan. Poesin då? Ett urval av Luisa Famos (1930-74) sparsmakade produktion – två diktsamlingar innan hon gick hädan i cancer – gavs också ut i fjol. Och Ögonblick, möten (Ellerströms 2025) är faktiskt den första svenska översättningen (Ingmar Söhrman och Jonas Ellerström) av rumantsch över huvud taget, fastän hennes dikter är skrivna på vallader, en rätoromansk dialekt som endast talas i kantonen Grischun/Graubünden i östra Schweiz (dit kommissarie Matthäi stundtals måst bege sig).

Som namnet antyder är det ett romanskt språk som inte är särskilt svårförståeligt för den som kan något eller helst några av de övriga. I Famos värld, återigen den schweiziska bergsbyn, är det gentemot naturens manifestationer (blommor, fåglar, sädesslag) och fenomen (stjärnor, planeter, konstellationer) och växlingar (årstider, nederbörd, väderslag) som det egna måendet, sinnestillståndet behandlas, förklaras och rikoschetterar:

Varje höst

föds jag

på nytt

Jag kan läsa

i mitt septemberljus

och säga farväl till min

sorg

som flyger bort

med fåglarna

som strimmar

himlens vita band

Höst, min årstid

fyll mina ögon

med ditt ljus.

Dramatikern Milo Raus

Dürrenmatt reviderade novellen ”Tunneln”, ansedd som en surrealistisk klassiker, ett par omgångar och det slutliga slutet lyder: ”Ingenting!” Och ”ingenting, ingenting, ingenting” återkommer i dramatikern och teaterchefen (IIPM) Milo Raus för Dramaten specialskrivna pjäs RAGE (med versaler, kanske en passning till Rage Against the Machine eller Dylan Thomas välkända dikt ”Do not go gentle into that good night” från 1947), som just nu spelas på nationalscenen.

Milo Rau arbetar med ett slags faktisk, politisk, social teater där verkliga händelser (folkmordet i Rwanda, krigen i Kongo, skövlingen av Amazonas, Breivik-manifestet, Pelicot-rättegången) bildar grund för texten och pjäsen (samma tradition som Dramatenchefen Mattias Andersson arbetar i) och som sedan, på scen, får en metalitterär betydelse.

Eller med Lena Anderssons ord i efterskriften till Kommissariens löfte: ”Ändå går det inte, eftersom det goda alltid för en ojämn kamp mot nihilismen.” RAGE kombinerar Antonin Artauds grymhetens teater med Michael Hanekes ibland psykotiska, schizofrena estetik och Michel Houellebecqs kyla och distans och som underrubrik till (meta-)pjäsen har en rad ur W B Yeats dikt ”The Second Coming” (1919) valts: ”Mere anarchy is loosed upon the world”.

Ett annat kvalitetsförlag satsade i början av 2000-talet på schweizisk litteratur, på en tysk-, fransk- respektive italienskspråkig författare (Francesco Chiesa ges ut i vår; fattas bara en rätoromansk författare, en Andri Peer eller en Rut Plouda-Stecher, en Flurin Spescha, en Leta Semadeni för att täcka Schweiz fyra språkområden).

Solitären Robert Walser

Poeten och prosaisten/aforistikern Robert Walser (1878-1956) var något av en litterär ensling och särling, hans liv som hämtat ur en (egen) roman: uppvuxen i Biel, på gränsen mellan det tysk- och franskspråkiga Schweiz, utbildad på betjäntskola i Berlin (se den högstämda bildningsromanen Jakob von Gunten. En dagbok, 1909) samt frivilligt internerad på hospitalet i Waldau (där han skrev sitt märkliga verk Der Räuber, ”Rövaren” – märk allitterationen Robert-Räuber – utgiven posthumt 1972; 2022 i svensk översättning av Peter Handberg på förlaget Faethon) under återstoden av sitt liv.

Och det var i Bern, på hospitalet, Walser skrev sina uppmärksammade verk med mikroskrift – ”Micrograms” kallade – i en sorts nygotisk, kursiv stil och synnerligen svårläslig piktur (små, tjocka, täta bokstäver i bläck eller blyerts, cirka 2 mm höga; omslagen till omnämnda böcker visar den hart när ogenomträngliga skriften); en skrift som de oförtröttliga Jochen Greven och Bernhard Echte/Werner Morlang en gång gav sig den på att överföra till läsbar prosa. Eloge!

Fast Walser tar sig nog som bäst ut i kortformatet där han tvingas koncentrera, komprimera skriften; i romanerna fladdrar han gärna i väg i ett vildsint associationsflöde som varken är lätt att följa eller tillför texten något ytterligare förutom som isolerade enheter, som Jurabergen. Som galghumorn i prosastycket Elfenau (1921), en av en mängd dråpliga pärlor i urvalsvolymen Att vi lever i en ond värld (2001):

Min kontorschef var nyligen kolossalt vänlig. Han sade att jag inte dög något till. Skulle jag finna mig i det?

                      ”Sådana dumheter”, svarade jag, ”jag kan nog lite av varje, begära avsked till exempel. Är det kanske det ni vill? Var vänlig och svara.”

Jacques Chessex

Frankofone Jacques Chessex (1934-2009) har mutat in ett specifikt litterärt område: Jorat/Jurtenbyarna i kantonen Vaud vid foten eller sluttningen av de majestätiska Jurabergen. Det är som om Chessex vid en tidpunkt bestämde sig för att skriva platsens historia och har i de tre till svenska översatta romanerna tagit upp en rad oroväckande – och faktiska – händelser som inte ”underträffar” David Lynchs filmer eller László Krasznahorkais romaner i absurditet, weltschmerz, ond bråd död och skeenden under ytan.

”När jag i maj 1978 bosatte mig i Ropraz var Rosa Gilliérons grav, som låg invid vägen som leder mot mitt hus, ännu orörd på kyrkogården. […] För tio år sedan byggdes kyrkogården om och Rosas grav avlägsnades.”

Kortromanerna/långnovellerna Vampyren i Ropraz (2007) och En exempeljude (2009) är närmast rapporter, eller reportage, förmedlade på en korthuggen, detaljrik och saklig nyhetsprosa. Lite som text-tv. Och inte minst ”fullängdaren” Besten (samtliga översatta av Ulla Bruncrona) som vid publiceringen 1973 mottog det prestigefulla Concourtpriset. Det är en svavelseosande historia om monstret i människan, här representerad av den skräckinjagande fadern. (Inte för intet levde och dog Jean Calvin, kalvinismens upphovsmakare, i Schweiz.) Den senare inleds ”muntert” och fortsätter härefter inte särskilt mycket muntrare:

Det var på kvällen hans lidande började.

Hos Kracht, Dürrenmatt, Walser och Chessex (inte Famos) framträder ett gemensamt drag i modern schweizisk litteratur: det samtidigt oanade (själva premissen, händelsen; mordet, straffet, offret, dådet, ödet) och oroande (under-ytan-skeenden, farorna i mörkret, rädslan för medmänniskan, galenskapen, utplåningen). Samtidigt pekar de på den, med Hannah Arendts term, banala ondskan hos dem som utövar den. Besten kan gömma sig i kollegan, grannen, vännen, äkta hälften, till och med i föräldern – eller i dig själv!

Under ytan i Schweiz

Kanske allt i det lilla alp-, arméknivs-, finans- och gökurslandet inte är någon större frid och fröjd när allt kommer omkring. Fast det gäller å andra sidan även Tanumshede och Twin Peaks, Bern och Berlin, Stockholm och Ystad. Under ytan, även i ”neutrala” nationer, lurar 1930-talets zeitgeist (diktaturerna, nationalstaten, konflikterna, kapprustningen, kulturkriget, populismen) i 2020-talets ödesmättade tappning (klimatkrisen, pandemin, artdöden, krigshotet, upprustningen, arbetslösheten, inflationen).

Modernistisk schweizisk litteratur säger mycket om den post-postmoderna människan och kan lära henne än mer om den ovissa framtiden. Servus! Salut! Saluti! Viva!

The post Essä: Ordkonst från Schweiz i fokus first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Signe Gjessings djärva och oförutsägbara poesi skapar en stark närvarokänsla,” skriver Erik Bovin, som anser att den visionära ”Illuminationen av allt” är ytterst läsvärd.

Illuminationen av allt av Signe Gjessing
Dikter
Översättare: Ann Jäderlund, Helena Boberg
Ellerströms

Signe Gjessing är en udda fågel på den samtida poesiscenen. Sett till ålder och ryktbarhet borde hon räknas till den grupp danska poeter som kallas ”Generation etik”. Dit hör bland andra Olga Ravn, Josefine Klougart och den för tidigt bortgångna Yahya Hassan. Med dem har hon dock föga gemensamt.

Den autofiktiva strömning som sedan en tid dominerat nordisk samtidslitteratur är också henne främmande. Hon är och förblir en särling. Men en hyllad sådan. För debuten ”Ut i det o-lösa” (2014) mottog hon Munch-Christensens debutantpris och året därpå Albert Dams Mindelegat.

Men hon har även fått motta kritik. I hemlandet har den negativa kritiken avfärdat hennes poesi som kosmisk surrealism. Visst Gjessings poetiska universum kan till en början te sig flummigt och inte helt gästvänligt att besöka.

Signe Gjessing har stora anspråk

I den nu Sverigeaktuella diktsamlingen ”Illuminationen av allt” är detta en plats där ryggsäckar, solrosor och hundrakronorssedlar svävar obehagligt nära stjärnrymden.

I alla hennes diktsamlingar är avståndet mellan kosmos och människan närapå avklippt. Flummigt, jovisst men likafullt poesi med storvulna anspråk. Poesi, förvisso med ett trotsigt och lekfullt tilltal men med rötter i den visionära diktning vi känner från poeter som Edith Södergran och Else Lasker-Schüler.

När Gjessing blickar upp mot stjärnorna och därigenom får läsaren att göra detsamma är det helt klart poesi som ger en existentiell svindel. Man påminns om sin litenhet när man ställs inför det som på många vis är ofattligt och oöverblickbart.

Lyckad översättning

Ann Jäderlund och Helena Boberg som översatt Gjessing sedan tidigare har denna gång hjälpts åt med att överföra Gjessing till svenska, med tillfredsställande resultat skall tilläggas. Hennes poesi är troligen tämligen svåröversatt. Så här kan det låta:

”Universum frågar dig om ni inte ska blanda blod, men kommer sen på

att det inte har mer blod kvar, bara stjärnor. – Det går det med, säger du.

(Det blir enklast för alla om skapelsen är allt, så länge världen skapas.)”

Det rör sig om en till omfånget tunn samling, ofta är dikterna på endast två, tre rader, dock inte så traktatliknande som i den Wittgensteininfluerade ”Tractatus Philosophico-Poeticus” (2021) utan denna gång med vindlande rader som brer ut sig på boksidan.

Somliga dikter tycks ha halkat ur sin omloppsbana. En experimentell poet gör rätt i att ta risker. Ibland landar det dock fel i dikter som vetter åt det nonsensartade.

Flera dikter tycks handla om kärlek. Av kosmiskt eller köttsligt slag? Ett gåtfullt du återkommer. Ändå är det svårt att slå fast. Den som läst Gjessing förut vet att hon gärna arbetar med förskjutningar. Hennes poesi låter sig kort sagt inte fixeras.

Signe Gjessings paradox

Som Joni Hyvönen lyfter fram i en essä i Vagant bär Gjessings poesi drag av rastlöshet som kontrasterar mot den känsla av att vara ett med det oändliga som det kosmiska temat onekligen lyckas frammana. En paradox som gör hennes poesi än mer mångskiktad.

Uppfattningen om att denna femte och ytterst läsvärda diktsamling även är typisk för författarskapet underbyggs i vetskap om att hennes poesi sedan fortsätter i samma riktning. Ja, det antyds redan i titeln på 2024 års ”I kan da også bare skrive om stjernerne!”. Låt oss hoppas att en svensk översättning inte dröjer alltför länge.

Signe Gjessings djärva och oförutsägbara poesi skapar en stark närvarokänsla vilket för tankarna till en annan dansk poet som hon även citerar – underbarnet Michael Strunge: ”Jag älskar dig ända in i stjärnornas knä.” Och Gjessing fortsätter: ”En stjärna bär mitt hjärta på axlarna / in i illuminationen av / allt.”

The post Signe Gjessings visionära poesi är ytterst läsvärd first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Inger Christensen är i vårt land sannolikt mest känd för sin poesi men hon var även en framstående essäist. Här ger Carsten Palmer Schale en introduktion till hennes essäistik.

Inger Christensen (1935–2009) var definitivt en av Nordens mest betydande poeter och essäister under nästan 50 år. I Sverige må hon mest ha varit känd som poet och författare av exempelvis ”Alfabet”, ”Det” och ”Fjärilsdalen” samt – i litterära kretsar – ofta nämnd som en högst trolig Nobelpristagare. I Danmark och Tyskland var hon dock minst lika känd som essäist och germanofil.

År 2000 utkom hennes essässamling ”Hemmelighedstilstanden”.

Den utkom elva år senare på svenska med titeln ”Hemlighetstillståndet”, i översättning av Anna Hultenheim och utgiven av Ariel förlag. Det rör sig om en bok som på en och samma gång rymmer ett dussin essäer, en dikt och ett språk tvärs genom alla texter som i sig har högsta poetiska halt.

Inger Christensen är en författare som knappast låter sig läsas utan viss ansträngning. Hennes beläsenhet på de mest skilda områden, hennes intresse för matematik, talserier och ekologi förenas med en känsla för språket som går långt utöver det vanliga. Själva källan till hennes författarskap är det mysterium som smälter samman oss människor med naturen i vidare mening – eftersom vi är en del av naturen, och denna en del av oss. Ett faktum, enligt Christensen, är dessutom att denna natur-kultur hålls samman av ett närmast oändligt antal korsförbindelser. I sin tur innebär detta bland annat att naturen alltid finner sitt uttryck i ett eller annat humant språk – vare sig detta är format av bokstäver i ett alfabet eller i formler och lagar inom naturvetenskapen.

Även om Inger Christensen inte i denna bok nämner det, leder ett sådant sätt att famna verkligheten till både antika rötter (exempelvis Kratylos-Hermogenes-konflikten i Platons dialog Kratylos) och till mycket modern forskning inom exempelvis kaosteori, termodynamik och kvantfysik – såväl som resonemang befryndade med både den yngre som den äldre Wittgenstein (det vill säga i böckerna ”Tractatus” respektive ”Filosofiska undersökningar”).

Essensen i Christensens egen förståelseform är den gåtfulla och magiska interaktionen mellan det yttre och materiella å den ena sidan, och det inre och andliga å den andra. Det är därför inte heller konstigt att hon gång på gång återkommer till ett citat från den tyske romantikern Novalis:

”Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd.”

Samma magnetiska själ leder henne också till poeten Johannes och till de betydelsemättade inledningsraderna i dennes evangelium:

”I begynnelsen var Ordet. Och ordet var Gud.”

Men vi är inte Gud. Vi kan inte föreställa oss världen utifrån – eftersom vi är ett med den. Eller som titeln på bokens sista essä lyder:

”Som ögat som inte kan se sin egen näthinna”.

Även om Inger Christensen knyter samman världen och orden på ett alldeles specifikt sätt, kan jag som läsare inte undgå att koppla hennes tankar till den store svenske humanisten Hans Ruin den äldres banbrytande verk ”Poesiens mystik” (1925). Här finns också den tanke, som är Inger Christensens – att det finns en stark men ogripbar förbindelse mellan just ordet och det innerligaste innerliga: mystiken. Att läsa Inger Christensen är sålunda att samtidigt tvingas meditera, kontemplera, uppgå och ingå; släppa tyglarna.

Man behöver inte alls vara speciellt intresserad av poesi för att överraskas och bli betagen av dessa Inger Christensens essäer. Perspektiven är så vida och djupen så djupa att envar läsare kan få svindel.

I bokens längsta essä, ”Slumpens ordnande inverkan”, utvecklas natur-kulturtemat ytterligare. Vi längtar tillbaka till naturen, antyds det, på ett nostalgiskt vis, samtidigt som vi inte har ögon för annat än det tekniskt-teknologiska. Christensen insisterar emellertid på själva den fundamentala kopplingen mellan natur och kultur och upphäver de ofta inbillade ”vattentäta skotten” mellan det ena och det andra.

Inger Christensens bok är dessutom en bok om poetik. Vilken förbindelse har världsfenomenen och språket, frågar hon sig. Och vilka konsekvenser kan och bör vi beakta utifrån det? På danska – eftersom det ligger närmare Christensens kind:

”Poesien er bare én av menneskets mange erkendeleseformer, og der går det samma skel ned gennem dem alle, hvad enten det drejer sig om filosofi, matematik eller naturvidenskab.”

Och: när människan uttrycker sig uttrycker sig världen.

Detta är för övrigt poetens klassiska belägenhet. Konfrontationen i timmar, kanske i dagar med det vita pappret, och med insikten att ”i begynnelsen var ordet”, samt ett begrundande av vilket ord, som genast ska börja förvandla ingenting till allt möjligt.

Här möts återigen poesin och mystiken – och människan och Gud.

The post Litterära klassiker: Om Inger Christensen och Hemlighetstillståndet first appeared on Opulens.