PEKPINNAR. Nationalmuseum har nu tagit bort de omstridda överförklarande ”pekpinnarna”. Ida Thunström reflekterar över vad det kan innebära för museivärlden i stort och besökarnas konstupplevelser.

Nationalmuseum har nu tagit bort (eller åtminstone modifierat) sina ”politiska pekpinnar” som sedan 2018 presenterats i anknytning till vissa konstverk. Den förklarande informationen har rört verkens idémässiga ”kopplingar” till 1800-talets och nationalistiska tendenser. Jag föreställer mig att de flesta av oss kulturintresserade är ganska tacksamma och glada över att de inte finns kvar. Inte för att det på något sätt skulle betyda en seger för till exempel Leif Gren på Bulletin (som också är mycket tacksam och glad), utan för att det är ett tecken på respekt för museibesökare i största allmänhet.

Det är naturligtvis viktigt att känna till och förstå kontexter och sammanhang. Perspektiv får man sällan för mycket av, både på det man ser och det som sker. Men det ska helst röra sig om ett givande och tagande, och på samma sätt som konst ger perspektiv på samtiden, måste samtiden få ge sitt perspektiv åt konsten. En viktig relation, inte minst för att konsthistorien ska kunna hålla sig levande.

Stigande oro

Samtidigt kan jag helt klart relatera till det senaste decenniets stigande oro över ökningen av främlingsfientlighet och högerradikala tendenser i samhället. Och över hur Sverigedemokraternas politiska framgångar bara vuxit. Känslan av maktlöshet inför utvecklingen kan nästan bli till desperation när man inte riktigt förstår eller vet vad man ska göra. Om man blir rädd kan det dess värre lätt leda till ogenomtänkta lösningar. Men ”pekpinnarna” på Nationalmuseum var kanske inte enbart ett resultat av Sveriges välkända ängslighet i det offentliga samtalet.

”Överförklaring”

”Överförklaring” i allmänhet har enligt många varit ett problem för konst i allmänhet under lång tid. Konstverk där processen eller kontexten i presentationen är avgörande för innehållet är en sak. Att förklara vad ett konstverk går ut på och hur det ska upplevas en annan. Det senare idiotförklarar lätt betraktaren och dennes möjligheter till egna subjektiva tolkningar. Vilket är avgörande för upplevelsen, och därför hela syftet, även om det betyder att någon besökare kanske står framför Gustaf Cederströms välkända målning Karl XII:s likfärd (1878) och känner hur den nationalromantiska ideologin uttrycks som något vackert. Och hur denne någon för en gångs skull känner sig lite inkluderad. Då kanske den ”vänsterextrema kultureliten” upplevs som mindre ondskefull?

Ordet ”elit” är förvisso problematiskt, inte minst när det rör sig om makt, men själva begreppet kan också, i vissa situationer, ha ett syfte.

Jag äter till exempel gärna mat på en restaurang där samhällets kulinariska elit fått leka loss vid grytorna. Det gör mig dock både besviken och lite irriterad, rentav förnärmad, när en elegant kypare nödvändigtvis måste stå och berätta för mig precis exakt hur allt i rätten tillretts, hela vägen från skogen där man hittat råvarorna.

Kanske grundar det sig i en solidarisk vilja att förklara och undervisa, utan några som helst elitistiska avsikter, men hos mig, en glad amatör som bara vill äta gott, uppfattas det snarare som en vilja att framhäva sin egen fackmässiga överlägsenhet, och landar alltså helt fel. När jag diskuterade det här med en erfaren matrecensent höll han faktiskt, till min stora glädje, fullständigt med mig.

Problemet är dock inte att de som är bäst på något delar med sig. Det uppstår först när någon ser sig nödgad att sätta sig över den som inte har samma kompetens. Och en konstnärlig elit har ganska länge sett sig nödgad att förklara konst för en mindre upplyst allmänhet, och det har banat väg för ett konstklimat där de rätta svaren alltid kommer uppifrån.

Trots mitt eget stora intresse för konsthistoriska fenomen och fakta, var det först när jag tog del av forskningsrön om rasism jag fick lära mig att en inte oviktig anledning till det vita skinnets höga status var 1800-talets vurm för antikens skulpturer. Idealet var marmor, och alltså mycket vitt. Tänk vad mycket jag hade missat om jag kastats in i rasismens historia innan jag fått tid att njuta av de gamla mästerverken helt på egen hand.

Politisk korrekthet på gott och ont

Eftersom vi i Sverige ofta tycker att vi är världens mittpunkt och därför kan ha svårt att se bortom våra egna gränser, har vi nu fått upp ögonen för att det inte bara är vi som har det jobbigt. Efter EU- valet i år är det nu med tydliga siffror konstaterat att vi inte är det enda landet i Europa där högerextremism och politisk nationalism blivit en faktor att räkna med.

Kanske har vi i vår desperation hamnat lite snett, även om politisk korrekthet är ett fantastiskt koncept när det tillämpas på rätt ställe. För när en ”uppfostran” av folket släpps in på museer skadar det konsten och vår förståelse av vår historia, vår samtid och oss själva, och det är illa. Nationalmuseum har fortfarande informativa skyltar, men dessa har modifierats till att inte vara idéhistoriskt selektiva. Och rena, enkla historiska fakta som till exempel årtal räcker en bra bit på vägen om man vill erbjuda ett vettigt sammanhang.

The post ”Pekpinnarna” har länge varit ett problem i konstvärlden first appeared on Opulens.

POPULÄRKULTUR. Ida Thunström reflekterar, med utgångspunkt i Eurovision Song Contest, över hur populärkulturella uttryck kan slå en bro till konstens värld. Hon ser därför föraktet för populärkultur som problematiskt.

Av alla de Malmöbor som flydde ut på landet under Eurovision-veckan, var det inte bara de som gjorde det för sin fysiska säkerhets skull, utan, som någon uttryckte det, av rädsla för att råka ut för ”schlager”. Själv bor jag granne med Eurovision Village (Folkets Park), och satt följaktligen mitt i riskzonen.

Eurovision-musik ligger väldigt långt ifrån det som är min favoritmusik, men jag får ibland intrycket att det för många, med liknande utgångspunkt, resulterar i ett slags förakt. Ett förakt inte bara för den enkla lättsmälta musiken, utan för fenomenet som sådant.

Det tycks i vissa fall expandera till att innefatta värderingar som inte bara är kulturella, utan livsåskådningar, värdegrunder, rentav ideologier.

Det finns kanske inga stora fiskar i grunda vatten, och visst ligger det något i att ”största gemensamma nämnare” kan ha en avtrubbande effekt på det estetiska uttrycket, men måste saker alltid vara edgy för att vara bra?

Är man av naturen en lägre stående kulturkonsument för att man kan uppskatta en tonartshöjning då och då? Visst kan anti-intellektualism vara skadlig i åtskilliga fall. Men när det gäller Eurovision-musiken är resultatet av anti-intellektualismen så långt bortom vår dagliga tillvaro att det borde vara ofarligt.

För konstens utveckling behövs ständigt nya inslag, och många idag högt värderade former av kultur har sitt ursprung i alternativa subkulturer (graffiti och seriekonst är bra exempel). Känslan av nödvändighet, en grupps existentiella behov av att skapa något nytt och eget, är förvisso centralt i en skapandeprocess, men det betyder inte att det är den enda vägen.

Konst söker ständigt efter en slags autenticitet. Det icke-banala är viktigt, bristen på alldaglighet kan nästan vara ett syfte i sig, men det ger oss ingen rätt att förkasta andra gruppers val av underhållning.

Besattheten av Melodifestivalen och Eurovision Song Contest kan förvisso te sig lite som galenskap, men vi ska inte underskatta just denna galenskap. Få poplåtar blir så ofta öronmaskar som schlagerlåtar. Ingredienserna utgörs till stor del av repetitiva element och enkla, välbekanta symboler. En enkel formel, alls inte exklusivt använd av Christer Björkman.

Yayoi Kusama är bombastisk och populär 

När den stora soloutställningen med Yayoi Kusama som för många år sedan hade sin avslutningshelg på Moderna Museet i Stockholm, gick det knappt att få plats i lokalerna. Museet var fullt av en massa barn. Kusamas konst drog alltså inte bara en bred publik, utan dessutom den minst intellektuellt förkovrade delen.

Men så följer hon också på pricken den denna oemotståndliga formel: enkel symbol (prick) och upprepning (i all oändlighet). Är Yayoi Kusamas konst därför banal? Vad är skillnaden mellan lättåtkomlig och lättköpt?

Det som kanske mest lyfter hennes verk är det bombastiska, det som inte ber om ursäkt för sig själv, ett slags ren glädje. Beståndsdelar som definitivt slår an som en schlager. Kusamas liv har dock varit allt annat än banalt, utan präglat av psykisk sjukdom. Och hennes karriär är äkta och konsekvent. Ändå är hennes konst älskad av nästan alla, barn inkluderat, så varför föraktas hon inte av finsmakarna?

Det talas ibland om en ökande brist på autenticitet, om faran i att ”inte utmana” betraktaren (eller publiken). Men vem är det då som ska utmanas? Carolina Falkholts stora bilder av vaginor utmanar inte många kulturskribenter men blir attackerade, rentav bannlysta, av andra grupper i samhället. Och nu flyr vissa kulturmänniskor Malmö i rädsla för ”schlager”. Folköl och dunkadunka utmanar alltså åt andra hållet, spegelvänt, så vad är då problemet?

Det våras för drag

Allt behöver utvecklas, och även den bredare delen av kulturutbudet kräver injektioner.  Och de kommer då och då. Hbtqi+ rörelsen är inte direkt subkultur längre i Sverige. Eller, för att säga det enkelt: Det våras för drag. Att en drag queen som Conchita Wurst vann Eurovision 2014 var kanske inte ett jättekliv för mänskligheten, men en viktig milstolpe på vägen mot en positiv normalisering.

Nu är det inte bara queerkretsar som älskar Eurovision, utan Eurovision som älskar queer. Och kanske har vi här ett exempel på hur den magiska bryggan mellan subkultur och allmänhet kan uppstå. Mellan vänster-hbtqi+:are och SD-vurmare, hög-och lågkultur, multikulturella och nationalister. Kanske mellan ”vi” och ”dom”.

Man skulle kunna sura över att subkulturer urvattnas när de kommer upp i ljuset och domesticeras, och att de därmed förlorar sin alternativa glans. Eller också kan man se det som att dessa inslag av något mer autentiskt, alternativt, kan locka ut den större allmänheten på djupare vatten.

Vaginal Davis

Det är föraktet i sig som är problemet. Genom att hålla mitt fönster öppet och rentav spetsa öronen lite när en artist som Conchita Wurst sjunger ”Rise like a Phoenix”, känner jag att jag går något till mötes. Kanske i mig själv. Och kanske händer samma sak för någon nu i Eurovisionpubliken, som bestämmer sig för att gå och se homocore och ”drag-terroristen” Vaginal Davis soloutställning ”Magnificent Product” som öppnar på Moderna Museet i Stockholm nästa vecka. Då är det i alla fall någon som har vunnit något.

The post Föraktet för det populära är problematiskt first appeared on Opulens.

AI-KONST. Ida Thunström reflekterar över hur AI kan komma att påverka kulturlivet. Och hoppas på en irrationell kulturrevolution när det gäller skapandet av konstnärliga värden.

Det återkommande argumentet, att det inte finns någon ”själ” i AI-genererade bilder, är både för simpelt och för dramatiskt på samma gång.

Ett centralt problem med AI

Många anser att ett centralt problem med AI-genererade bilder är, att något som för konsten är avgörande kan gå förlorat. Utgångspunkten är avsaknaden av en outtalad, intim förbindelse som ska uppstå mellan människa och hens konstnärliga verktyg, tar död på något som för konstens väsen är livsavgörande.

Visst kan det ligga något i det, men som argument mot teknisk utveckling är det närapå anakronistiskt. Eller, i alla fall generations-narcissistiskt. Historielöshet tenderar att leda till missförstånd. Eller mindre välgrundade tolkningar.

Analoga perspektiv

Därför är det en betryggande tanke att AI-revolutionen sker medan det fortfarande finns människor med icke-digitala uppväxter, som kan se på saken med perspektiv. Att vi finns, som minns hur livet såg ut i den analoga forntiden.

Och vi kan gå ännu längre tillbaka. Fotografiets utveckling och snabba framfart i slutet av 1800-talet blev till en existentiell kris för dåtidens bildkonstnärer. Det var dessutom en turbulent tid rent politiskt, och Europa var på många sätt ett samhälle i splittring. Men sönderfall kan leda till förändring och utveckling.

När man inte förstår tillvaron behöver man konst ännu mer, för att få lite tröst mitt i allt kaos. Och det kan till och med underlätta att ha nya verktyg för att uttrycka dessa nya känslor. Fotografiets födelse var alltså en kris, men en kris som förde med sig oanade möjligheter. Med lite tur gör utvecklingen av AI något liknande.

Digital fotografi

”Ju dyrare kamera, desto bättre bilder” brukade man säga när digitalkamerorna kom ut i butikerna, men så ser det inte riktigt ut längre. Förr eller senare blir nya tekniska uppfinningar till allmängods. Först när riktigt bra bildkvalitet blev mer lättillgänglig, och medvetna estetiska val fick en mer avgörande roll, föddes nästa steg i revolutionen inom det digitala fotografiet som konstform.

Det var inte längre fråga om att ”flest pixlar vinner”, och man kunde börja använda sig av mediets olika inneboende nivåer för att skapa nyanser i uttrycket. Den tekniska kvaliteten i sig fick en identitet. Jag är övertygad om att alla konstnärliga medier når denna punkt förr eller senare. Även AI-genererade bilder.

Vad väntar i framtiden?

Alla kan inte vara tekniska virtuoser som Salvador Dali. Det krävs en hel del mjukvarukompetens för att göra en övertygande hitte-på-bild i till exempel Photoshop. Men i stort sett alla kan idag lägga ett förskönande filter på sin mobiltelefon, eller varför inte ett par kaninöron.

Så vad händer då i framtiden när alla kommer att kunna realisera sina visioner och idéer på en bild med bara ett par knapptryckningar? Eller rentav, med hjälp av AI, kunna generera fram själva visionerna?

Jag tror att det är här den faktiska oron för AI-konst föds. Inte i att någon icke-kännade entitet skulle kunna analysera fram ”konst”, utan att vem som helst av oss människor kan bli fri att göra det. Varför är tanken så skrämmande, att alla skulle kunna göra ”konst”? Vad är det vi är så rädda ska gå förlorat? Vi konstnärer håller hårt på vår exklusivitet, men det begreppets koppling till konst är egentligen bara en fråga för konstmarknaden.

Men visst gläder det mig att vi som samhälle kan komma att tvingas ta det här med konstbegreppet på allvar. Bortom alla floskler och eteriska formuleringar; vad är det egentligen för speciellt som bara konst kan ge oss?

En irrationell kulturrevolution

Kommer samhället nu äntligen inse att det är livsavgörande med mänsklig ofullkomlighet, att enbart analytiskt tänkande inte nödvändigtvis kan skapa nyskapande poesi? Jag hoppas på en irrationell kulturrevolution. En kommande guldålder för det förnuftsvidriga, oberäkneliga och känslomässigt labila.

Som skärmsläckarbild på min mobiltelefon har jag katter+tåg+allmän apokalyps i en fin AI-animerad mix. Vad bra, tack! Då kan jag ägna mig åt att göra andra bilder. Sådana som går bortom algoritmerna. Jag kan fokusera på att utveckla personliga, konstnärliga metoder som är bättre lämpade för att materialisera svåråtkomliga delar av det mänskliga tillståndet.

Det handlar i slutänden om enkel resursmaximering.

The post AI väcker hopp om en kulturrevolution first appeared on Opulens.

KONST. ”Att få vara den man är handlar för många inte om identitet utan om överlevnad. Ibland tror jag att vi i Sverige glömt bort vad det innebär, och att den bästa aktivismen idag utgörs av ett sökande efter förståelse,” skriver Ida Thunström, apropå några aktuella konstutställningar.

The post Sökandet efter förståelse i konsten first appeared on Opulens.

KONSTENS ROLL. ”Politiskt intressant konst kräver att det finns möjlighet till en serös diskussion som faktiskt kan lösa något,” menar Ida Thunström, som reflekterar över konstens betydelse i en mörk tid. 

The post Konst som är relevant är inte alltid politiskt intressant first appeared on Opulens.

KONST. Ida Thunström summerar det gångna året och väljer överraskande nog att utse ett modifierat datorspel till årets konstverk. Spelet heter ”My House”.

The post Ett datorspel som knyter an till konsthistorien first appeared on Opulens.

FÖRUNDRAN. ”För är det inte en ynnest att ibland inte få saker förklarade för sig? Att få undra och förundras? Vi har ett behov av att söka efter svar. Med betoning på söka, inte att finna,” skriver Ida Thunström apropå en utställning med alltför många pekpinnar.

The post Håll konsten fri från pekpinnar! first appeared on Opulens.

SAMLARE. Nyligen uppmärksammades en svensk samlare som samlat konst i det dolda och hade en privat konsthall endast få fick besöka. Hur många konstverk ska man inneha innan det blir en förpliktelse att visa upp dem? undrar Ida Thunström och reflekterar över samlarnas betydelse för konsten och kulturlivet.

The post När medför konstsamlandet en förpliktelse att visa verken? first appeared on Opulens.

I FAROZONEN. ”I Nazityskland handlade det om ‘degenererad’ konst men hos SD är det i stället ‘provocerande’ konst som ligger i farozonen. Det rör sig således i båda fallen om att det som är modernt och tankeväckande anses vara fel,” skriver Ida Thunström.

The post SD:s syn på konst liknar nazisternas first appeared on Opulens.

AKTIVISM. Ida Thunström reflekterar över attentat, aktivism och vandalism i konsten. Och hur omvärlden reagerar när konstverk attackeras. Det görs skillnad på folk och folk, konstaterar hon.

År 1914 gick suffragetten Mary Richardson in på National Gallery i London med en kniv, och skar revor i Vélasquez-målningen The Toilet of Venus. Attentatet utfördes som en protest mot fängslandet av den ledande suffragetten Emmeline Pankhurst, men var också del av ett led liknande attacker mot de historiska målningar som utgjorde karakteristiska exempel på männens objektifierande blick på kvinnan. Händelsen blev en stor medial chock, och Richardson dömdes till sex månaders fängelse för skadegörelse.

Konst ska gärna vara lite stötande, röra upp känslor och ibland få oss att vilja agera på ett eller annat sätt, men det finns flera anledningar än upprörda känslor att vandalisera ett konstverk. Richardson gick i första hand inte på verket för att det var stötande, hon hade ett specifikt politiskt syfte. Att få Pankhurst befriad. Aktivism är i grunden (anser jag) en bra sak, och att den ibland går över gränser för vad som är lagligt kan ofta vara försvarbart: målet helgar medlen, så att säga, och det är inte svårt att idag hylla suffragetternas militanta kamp. Trist för Vélasquez, men ibland måste konsten stå åt sidan för högre syften.

Mindre moraliskt försvarbar är till exempel attacken på Michelangelos David 1991, då en inte helt psykiskt stabil man lyckades slå av en av Davids tår med en hammare. Enligt gärningsmannen själv blev han beordrad att utföra dådet av en venetiansk 1500-tals målares modell.

De senaste årens färg-och-mat-attentat, mot berömda målningar, som klimataktivister ägnat sig åt är enklare att förstå, men handlingarna känns svåra att förena med kontexten. Gamla mästare som van Gogh och Monet tycks har blivit brickor i ett spel i vilket de känns lite malplacerade.

I förra veckan fick Sverige vara med om sin första attack av det slaget, i form av färgkastning på en tavla av Claude Monet. Valet att uppmärksamma just detta verk motiveras med att vi är på väg att förstöra en ännu större skönhet: världen. Visst har händelsen uppmärksammats i media, men varför blir mottagandet så svalt när de flesta av oss rent ideellt står på aktivisternas sida? Förmodligen av just den anledningen: de slår in öppna dörrar. I sak är jag inte emot de här angreppen, de skadar ju inte ens konstverken, utan träffar främst museernas budget. Tvättning och restaurering, utökad säkerhet som tyvärr kan leda till att besökare tvingas längre och längre bort ifrån verken. Men värre saker kan hända, som till exempel översvämningar och massvält.

Vandalism är intressant. Att förstöra saker kan i sig vara lika mycket konst som en Monet-målning, men då handlar det mer om hur det görs. Och kanske ännu mer om vem som gör det. I Pippilotti Rists videoinstallation Ever Is Over All (1997) ser vi en kvinna gå glatt, närmast euforiskt, utför en gata. Hon passerar en polisbil och krossar fönsterrutan på den. Bara sådär. Så går hon vidare, lika glad. Det är förvånansvärt upplyftande och frigörande.

Att se saker gå sönder är känsloladdat och triggande. Exakt ett århundrade efter att Richardson får sex månaders fängelse för att ha skurit sönder en kulturskatt, ställer exilkinesen och världskändisen Ai Weiwei ut fotografier av hur han slänger kulturskatter (urnor från Handynastin) i marken så att de går i tusen bitar. Framför fotografierna står en samling krukor som han själv har målat på, och en dag kommer en man in och krossar en av de målade vaserna i golvet.

Handlingen är en protest mot att museet inte ställer ut lokala konstnärer. Weiwei blir förbannad och rubricerar det som vandalism. Gärningsmannen är även han konstnär men alltså inte, enligt Weiwei, lika mycket konstnär som Weiwei själv. Vem som helst får inte ha sönder dyrbarheter.

Det finns flera skäl till att förra veckans klimat-terrorattack (som det kallas) inte riktigt tas på allvar. Ett av dem kan tyvärr vara att den utfördes av två unga kvinnor från den svenska vårdsektorn. För det är ju ändå skillnad på folk och folk.

The post Det görs skillnad på folk och folk i konstens värld first appeared on Opulens.

MOTSTÅND. Det krävs kreativ moteld mot SD:s kultursyn. Vi behöver fler konstnärer som förmår uttrycka sig på initiativrika och undersökande sätt, skriver Ida Thunström och framhåller den Hongkonfödde konstnären Kacey Wong som en ypperlig förebild.

Alla har sina favoriter i konsthistorien, och själv har jag länge varit barnsligt förtjust i den italienska konströrelsen futurismen. Eller rättare sagt, förtjust i deras måleri. Visst var deras bildspråk en produkt och del av den omstörtande utveckling som skedde inom måleriet under tidiga nittonhundratalet, men det hade likväl sin grund i en stark ideologisk kärna som hyllade både våld och krig. Det ”futuristiska manifestet” från 1909 innehåller en del minst sagt oroväckande element:

”Vi vill förhärliga kriget – världens enda hygien – militarismen, patriotismen…Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitaristisk feghet…Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.” Orden gav skrämmande förebud om den kommande fascismens fasor, men kan tyvärr också kännas igen i dagens politiska klimat.

Samtidigt kan det inte hjälpas; Giacomo Balla, Umberto Boccioni och Gino Severinis konst är i alla fall enastående. Det är vackert, nyskapande, suggestivt, och finns gudskelov att beskåda på flera museum världen över.

Det är straffbart att ställa ut till exempel inglasade molotovcocktails och Kacey Wong är alltså inte särskilt uppskattad av den kinesiska staten.

Lika vackra och suggestiva är den väletablerade Hongkongfödde konstnären Kacey Wongs serie skulpturer, gjorda av inglasade molotovcocktails, men de kan tyvärr inte visas överallt. I Xi Jinpings Kina tycker man, precis som futuristerna, mycket om våld. Man stoltserar med sin stora krigsmakt, som absolut inte får kritiseras eller ironiseras över. Det är straffbart att ställa ut till exempel inglasade molotovcocktails och Kacey Wong är alltså inte särskilt uppskattad av den kinesiska staten.

Wong har länge varit öppet kritisk mot den kinesiska regeringen. Hans politiska uppvaknande skedde när den prisbelönte konstnären Ai Weiwei blev fängslad på grund av sitt konstnärliga budskap, och har sedan dess demonstrerat för ett fritt Hongkong. Ju mer den kinesiska snaran dragits åt, desto oroligare har han blivit. Nu har han flytt till Taiwan, där hans konst kan göra stor nytta genom att syresätta landets motstånd mot kinesiska hotet innan det, som i Hongkong, är för sent.

Personligen har jag aldrig varit någon större anhängare av Ai Weiweis konst. Jag tycker helt enkelt inte att den är särskilt inspirerande rent visuellt, men jag inser helt klart vikten av hans politiska engagemang och hans tyngd i debatten. Det går däremot inte att undgå skönheten i Wongs skulpturer. Oavsett alla politiska nivåer är det synd om alla som lever under censur och inte får uppleva dem.

I ett debattklimat som blir allt mer polariserat för varje våg som slår in från väst, är det svårt att göra apolitiskt konst.

Så till Sverige och riksdagsledamot Björn Söders uppmärksammade uttalande på Twitter: ”Kulturkriget har börjat. Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott…” Det är definitivt ett bekymmersamt citat.

Visst har majoriteten av Sveriges aktiva konstnärer en mer eller mindre uttalad politisk ståndpunkt som tenderar att ligga åt det socialistiska hållet, och det kulturella etablissemanget kan ibland tyckas lite maktfullkomligt och nästan korrumperat, men det finns inget faktiskt diktatoriskt samband. Samtycke råder. Lika barn leka bäst och så vidare, och gemensamma tankekulturer växer och frodas inom olika sociala skikt och grupper. Detta betyder dock inte att Sverige är utsatt för en kulturpolitisk konspiration.

Vi vet att all konst på något sätt speglar sin samtid. I ett debattklimat som blir allt mer polariserat för varje våg som slår in från väst, är det svårt att göra apolitiskt konst. Att vara tyst blir att ta ställning, och resultatet kan bli att man börjar bekräfta sin ideologiska attityd ytterligare. Det gör att svensk konst kan te sig lite tandlös, men vad är då egentligen alternativet? Den politiska högern är som grupp ökänt ointresserad av nyskapande kultur och när SD tar över rodret gör de det med censuren som vapen. Det finns ingen kreativ moteld. Vi behöver fler konstnärer som förmår uttrycka sig på initiativrika och undersökande sätt. Dekadens uppstår i första hand på grund av en brist på fantasi.

The post Kreativ moteld krävs mot SD:s kulturkrigare first appeared on Opulens.

OUTSIDERKONST. Med utgångspunkt i en aktuell scenkonstföreställning resonerar Ida Thunström kring den säregne konstnären Henry Darger och dennes efterlämnade livsverk.

The post En särling i konsten vars verk lever vidare first appeared on Opulens.