PEKPINNAR. Nationalmuseum har nu tagit bort de omstridda överförklarande ”pekpinnarna”. Ida Thunström reflekterar över vad det kan innebära för museivärlden i stort och besökarnas konstupplevelser.

Nationalmuseum har nu tagit bort (eller åtminstone modifierat) sina ”politiska pekpinnar” som sedan 2018 presenterats i anknytning till vissa konstverk. Den förklarande informationen har rört verkens idémässiga ”kopplingar” till 1800-talets och nationalistiska tendenser. Jag föreställer mig att de flesta av oss kulturintresserade är ganska tacksamma och glada över att de inte finns kvar. Inte för att det på något sätt skulle betyda en seger för till exempel Leif Gren på Bulletin (som också är mycket tacksam och glad), utan för att det är ett tecken på respekt för museibesökare i största allmänhet.

Det är naturligtvis viktigt att känna till och förstå kontexter och sammanhang. Perspektiv får man sällan för mycket av, både på det man ser och det som sker. Men det ska helst röra sig om ett givande och tagande, och på samma sätt som konst ger perspektiv på samtiden, måste samtiden få ge sitt perspektiv åt konsten. En viktig relation, inte minst för att konsthistorien ska kunna hålla sig levande.

Stigande oro

Samtidigt kan jag helt klart relatera till det senaste decenniets stigande oro över ökningen av främlingsfientlighet och högerradikala tendenser i samhället. Och över hur Sverigedemokraternas politiska framgångar bara vuxit. Känslan av maktlöshet inför utvecklingen kan nästan bli till desperation när man inte riktigt förstår eller vet vad man ska göra. Om man blir rädd kan det dess värre lätt leda till ogenomtänkta lösningar. Men ”pekpinnarna” på Nationalmuseum var kanske inte enbart ett resultat av Sveriges välkända ängslighet i det offentliga samtalet.

”Överförklaring”

”Överförklaring” i allmänhet har enligt många varit ett problem för konst i allmänhet under lång tid. Konstverk där processen eller kontexten i presentationen är avgörande för innehållet är en sak. Att förklara vad ett konstverk går ut på och hur det ska upplevas en annan. Det senare idiotförklarar lätt betraktaren och dennes möjligheter till egna subjektiva tolkningar. Vilket är avgörande för upplevelsen, och därför hela syftet, även om det betyder att någon besökare kanske står framför Gustaf Cederströms välkända målning Karl XII:s likfärd (1878) och känner hur den nationalromantiska ideologin uttrycks som något vackert. Och hur denne någon för en gångs skull känner sig lite inkluderad. Då kanske den ”vänsterextrema kultureliten” upplevs som mindre ondskefull?

Ordet ”elit” är förvisso problematiskt, inte minst när det rör sig om makt, men själva begreppet kan också, i vissa situationer, ha ett syfte.

Jag äter till exempel gärna mat på en restaurang där samhällets kulinariska elit fått leka loss vid grytorna. Det gör mig dock både besviken och lite irriterad, rentav förnärmad, när en elegant kypare nödvändigtvis måste stå och berätta för mig precis exakt hur allt i rätten tillretts, hela vägen från skogen där man hittat råvarorna.

Kanske grundar det sig i en solidarisk vilja att förklara och undervisa, utan några som helst elitistiska avsikter, men hos mig, en glad amatör som bara vill äta gott, uppfattas det snarare som en vilja att framhäva sin egen fackmässiga överlägsenhet, och landar alltså helt fel. När jag diskuterade det här med en erfaren matrecensent höll han faktiskt, till min stora glädje, fullständigt med mig.

Problemet är dock inte att de som är bäst på något delar med sig. Det uppstår först när någon ser sig nödgad att sätta sig över den som inte har samma kompetens. Och en konstnärlig elit har ganska länge sett sig nödgad att förklara konst för en mindre upplyst allmänhet, och det har banat väg för ett konstklimat där de rätta svaren alltid kommer uppifrån.

Trots mitt eget stora intresse för konsthistoriska fenomen och fakta, var det först när jag tog del av forskningsrön om rasism jag fick lära mig att en inte oviktig anledning till det vita skinnets höga status var 1800-talets vurm för antikens skulpturer. Idealet var marmor, och alltså mycket vitt. Tänk vad mycket jag hade missat om jag kastats in i rasismens historia innan jag fått tid att njuta av de gamla mästerverken helt på egen hand.

Politisk korrekthet på gott och ont

Eftersom vi i Sverige ofta tycker att vi är världens mittpunkt och därför kan ha svårt att se bortom våra egna gränser, har vi nu fått upp ögonen för att det inte bara är vi som har det jobbigt. Efter EU- valet i år är det nu med tydliga siffror konstaterat att vi inte är det enda landet i Europa där högerextremism och politisk nationalism blivit en faktor att räkna med.

Kanske har vi i vår desperation hamnat lite snett, även om politisk korrekthet är ett fantastiskt koncept när det tillämpas på rätt ställe. För när en ”uppfostran” av folket släpps in på museer skadar det konsten och vår förståelse av vår historia, vår samtid och oss själva, och det är illa. Nationalmuseum har fortfarande informativa skyltar, men dessa har modifierats till att inte vara idéhistoriskt selektiva. Och rena, enkla historiska fakta som till exempel årtal räcker en bra bit på vägen om man vill erbjuda ett vettigt sammanhang.

The post ”Pekpinnarna” har länge varit ett problem i konstvärlden first appeared on Opulens.

POPULÄRKULTUR. Ida Thunström reflekterar, med utgångspunkt i Eurovision Song Contest, över hur populärkulturella uttryck kan slå en bro till konstens värld. Hon ser därför föraktet för populärkultur som problematiskt.

Av alla de Malmöbor som flydde ut på landet under Eurovision-veckan, var det inte bara de som gjorde det för sin fysiska säkerhets skull, utan, som någon uttryckte det, av rädsla för att råka ut för ”schlager”. Själv bor jag granne med Eurovision Village (Folkets Park), och satt följaktligen mitt i riskzonen.

Eurovision-musik ligger väldigt långt ifrån det som är min favoritmusik, men jag får ibland intrycket att det för många, med liknande utgångspunkt, resulterar i ett slags förakt. Ett förakt inte bara för den enkla lättsmälta musiken, utan för fenomenet som sådant.

Det tycks i vissa fall expandera till att innefatta värderingar som inte bara är kulturella, utan livsåskådningar, värdegrunder, rentav ideologier.

Det finns kanske inga stora fiskar i grunda vatten, och visst ligger det något i att ”största gemensamma nämnare” kan ha en avtrubbande effekt på det estetiska uttrycket, men måste saker alltid vara edgy för att vara bra?

Är man av naturen en lägre stående kulturkonsument för att man kan uppskatta en tonartshöjning då och då? Visst kan anti-intellektualism vara skadlig i åtskilliga fall. Men när det gäller Eurovision-musiken är resultatet av anti-intellektualismen så långt bortom vår dagliga tillvaro att det borde vara ofarligt.

För konstens utveckling behövs ständigt nya inslag, och många idag högt värderade former av kultur har sitt ursprung i alternativa subkulturer (graffiti och seriekonst är bra exempel). Känslan av nödvändighet, en grupps existentiella behov av att skapa något nytt och eget, är förvisso centralt i en skapandeprocess, men det betyder inte att det är den enda vägen.

Konst söker ständigt efter en slags autenticitet. Det icke-banala är viktigt, bristen på alldaglighet kan nästan vara ett syfte i sig, men det ger oss ingen rätt att förkasta andra gruppers val av underhållning.

Besattheten av Melodifestivalen och Eurovision Song Contest kan förvisso te sig lite som galenskap, men vi ska inte underskatta just denna galenskap. Få poplåtar blir så ofta öronmaskar som schlagerlåtar. Ingredienserna utgörs till stor del av repetitiva element och enkla, välbekanta symboler. En enkel formel, alls inte exklusivt använd av Christer Björkman.

Yayoi Kusama är bombastisk och populär 

När den stora soloutställningen med Yayoi Kusama som för många år sedan hade sin avslutningshelg på Moderna Museet i Stockholm, gick det knappt att få plats i lokalerna. Museet var fullt av en massa barn. Kusamas konst drog alltså inte bara en bred publik, utan dessutom den minst intellektuellt förkovrade delen.

Men så följer hon också på pricken den denna oemotståndliga formel: enkel symbol (prick) och upprepning (i all oändlighet). Är Yayoi Kusamas konst därför banal? Vad är skillnaden mellan lättåtkomlig och lättköpt?

Det som kanske mest lyfter hennes verk är det bombastiska, det som inte ber om ursäkt för sig själv, ett slags ren glädje. Beståndsdelar som definitivt slår an som en schlager. Kusamas liv har dock varit allt annat än banalt, utan präglat av psykisk sjukdom. Och hennes karriär är äkta och konsekvent. Ändå är hennes konst älskad av nästan alla, barn inkluderat, så varför föraktas hon inte av finsmakarna?

Det talas ibland om en ökande brist på autenticitet, om faran i att ”inte utmana” betraktaren (eller publiken). Men vem är det då som ska utmanas? Carolina Falkholts stora bilder av vaginor utmanar inte många kulturskribenter men blir attackerade, rentav bannlysta, av andra grupper i samhället. Och nu flyr vissa kulturmänniskor Malmö i rädsla för ”schlager”. Folköl och dunkadunka utmanar alltså åt andra hållet, spegelvänt, så vad är då problemet?

Det våras för drag

Allt behöver utvecklas, och även den bredare delen av kulturutbudet kräver injektioner.  Och de kommer då och då. Hbtqi+ rörelsen är inte direkt subkultur längre i Sverige. Eller, för att säga det enkelt: Det våras för drag. Att en drag queen som Conchita Wurst vann Eurovision 2014 var kanske inte ett jättekliv för mänskligheten, men en viktig milstolpe på vägen mot en positiv normalisering.

Nu är det inte bara queerkretsar som älskar Eurovision, utan Eurovision som älskar queer. Och kanske har vi här ett exempel på hur den magiska bryggan mellan subkultur och allmänhet kan uppstå. Mellan vänster-hbtqi+:are och SD-vurmare, hög-och lågkultur, multikulturella och nationalister. Kanske mellan ”vi” och ”dom”.

Man skulle kunna sura över att subkulturer urvattnas när de kommer upp i ljuset och domesticeras, och att de därmed förlorar sin alternativa glans. Eller också kan man se det som att dessa inslag av något mer autentiskt, alternativt, kan locka ut den större allmänheten på djupare vatten.

Vaginal Davis

Det är föraktet i sig som är problemet. Genom att hålla mitt fönster öppet och rentav spetsa öronen lite när en artist som Conchita Wurst sjunger ”Rise like a Phoenix”, känner jag att jag går något till mötes. Kanske i mig själv. Och kanske händer samma sak för någon nu i Eurovisionpubliken, som bestämmer sig för att gå och se homocore och ”drag-terroristen” Vaginal Davis soloutställning ”Magnificent Product” som öppnar på Moderna Museet i Stockholm nästa vecka. Då är det i alla fall någon som har vunnit något.

The post Föraktet för det populära är problematiskt first appeared on Opulens.

AI-KONST. Ida Thunström reflekterar över hur AI kan komma att påverka kulturlivet. Och hoppas på en irrationell kulturrevolution när det gäller skapandet av konstnärliga värden.

Det återkommande argumentet, att det inte finns någon ”själ” i AI-genererade bilder, är både för simpelt och för dramatiskt på samma gång.

Ett centralt problem med AI

Många anser att ett centralt problem med AI-genererade bilder är, att något som för konsten är avgörande kan gå förlorat. Utgångspunkten är avsaknaden av en outtalad, intim förbindelse som ska uppstå mellan människa och hens konstnärliga verktyg, tar död på något som för konstens väsen är livsavgörande.

Visst kan det ligga något i det, men som argument mot teknisk utveckling är det närapå anakronistiskt. Eller, i alla fall generations-narcissistiskt. Historielöshet tenderar att leda till missförstånd. Eller mindre välgrundade tolkningar.

Analoga perspektiv

Därför är det en betryggande tanke att AI-revolutionen sker medan det fortfarande finns människor med icke-digitala uppväxter, som kan se på saken med perspektiv. Att vi finns, som minns hur livet såg ut i den analoga forntiden.

Och vi kan gå ännu längre tillbaka. Fotografiets utveckling och snabba framfart i slutet av 1800-talet blev till en existentiell kris för dåtidens bildkonstnärer. Det var dessutom en turbulent tid rent politiskt, och Europa var på många sätt ett samhälle i splittring. Men sönderfall kan leda till förändring och utveckling.

När man inte förstår tillvaron behöver man konst ännu mer, för att få lite tröst mitt i allt kaos. Och det kan till och med underlätta att ha nya verktyg för att uttrycka dessa nya känslor. Fotografiets födelse var alltså en kris, men en kris som förde med sig oanade möjligheter. Med lite tur gör utvecklingen av AI något liknande.

Digital fotografi

”Ju dyrare kamera, desto bättre bilder” brukade man säga när digitalkamerorna kom ut i butikerna, men så ser det inte riktigt ut längre. Förr eller senare blir nya tekniska uppfinningar till allmängods. Först när riktigt bra bildkvalitet blev mer lättillgänglig, och medvetna estetiska val fick en mer avgörande roll, föddes nästa steg i revolutionen inom det digitala fotografiet som konstform.

Det var inte längre fråga om att ”flest pixlar vinner”, och man kunde börja använda sig av mediets olika inneboende nivåer för att skapa nyanser i uttrycket. Den tekniska kvaliteten i sig fick en identitet. Jag är övertygad om att alla konstnärliga medier når denna punkt förr eller senare. Även AI-genererade bilder.

Vad väntar i framtiden?

Alla kan inte vara tekniska virtuoser som Salvador Dali. Det krävs en hel del mjukvarukompetens för att göra en övertygande hitte-på-bild i till exempel Photoshop. Men i stort sett alla kan idag lägga ett förskönande filter på sin mobiltelefon, eller varför inte ett par kaninöron.

Så vad händer då i framtiden när alla kommer att kunna realisera sina visioner och idéer på en bild med bara ett par knapptryckningar? Eller rentav, med hjälp av AI, kunna generera fram själva visionerna?

Jag tror att det är här den faktiska oron för AI-konst föds. Inte i att någon icke-kännade entitet skulle kunna analysera fram ”konst”, utan att vem som helst av oss människor kan bli fri att göra det. Varför är tanken så skrämmande, att alla skulle kunna göra ”konst”? Vad är det vi är så rädda ska gå förlorat? Vi konstnärer håller hårt på vår exklusivitet, men det begreppets koppling till konst är egentligen bara en fråga för konstmarknaden.

Men visst gläder det mig att vi som samhälle kan komma att tvingas ta det här med konstbegreppet på allvar. Bortom alla floskler och eteriska formuleringar; vad är det egentligen för speciellt som bara konst kan ge oss?

En irrationell kulturrevolution

Kommer samhället nu äntligen inse att det är livsavgörande med mänsklig ofullkomlighet, att enbart analytiskt tänkande inte nödvändigtvis kan skapa nyskapande poesi? Jag hoppas på en irrationell kulturrevolution. En kommande guldålder för det förnuftsvidriga, oberäkneliga och känslomässigt labila.

Som skärmsläckarbild på min mobiltelefon har jag katter+tåg+allmän apokalyps i en fin AI-animerad mix. Vad bra, tack! Då kan jag ägna mig åt att göra andra bilder. Sådana som går bortom algoritmerna. Jag kan fokusera på att utveckla personliga, konstnärliga metoder som är bättre lämpade för att materialisera svåråtkomliga delar av det mänskliga tillståndet.

Det handlar i slutänden om enkel resursmaximering.

The post AI väcker hopp om en kulturrevolution first appeared on Opulens.

KONST. ”Att få vara den man är handlar för många inte om identitet utan om överlevnad. Ibland tror jag att vi i Sverige glömt bort vad det innebär, och att den bästa aktivismen idag utgörs av ett sökande efter förståelse,” skriver Ida Thunström, apropå några aktuella konstutställningar.

Det är inte alltid helt lätt att formulera en tanke. Ännu svårare att formulera och förmedla en känsla, framför allt till någon som inte är som en själv. Ju mer homogena liv vi lever, desto enklare är det att förstå varandra, men om vi inte ska slita sönder det här konglomeratet till värld vi har, är det tyvärr precis den stora uppgiften vi står framför.

Ett fungerande samhälle bygger på solidaritet, och för det krävs något slags gemensam förståelse. Faktisk förändring kräver insikt och medkänsla, och för att nå dit är det inte tillräckligt att bara berätta om sin erfarenhet. Det räcker inte med att vara en utsatt minoritet för att man ska göra intressant konst. Man måste däremot göra intressant konst för att kunna sprida sin historia.

William Kentridge på Louisiana

Den sydafrikanske konstnären William Kentridge har arbetat runt ett och samma tema under hela sitt konstnärskap. Han växte upp som del av den förtryckande sidan i ett systematiskt rasistiskt samhälle. Och jag kan bara ana, men inte förstå; hur hanterar man en sådan identitet? Vad gör man av den erfarenheten?

Ett av hans verk finns nu tillgängligt att se på Louisiana i Danmark. The Refusal Of Time, en imponerande installation som liksom de flesta av hans verk sträcker sig över ett oräkneligt antal filosofiska och känslomässiga nivåer.

Verket uttrycker ett oerhört stort behov att förstå sig på vår mänskliga existens som sådan, något som många av oss kan relatera till. Mörkret som präglar installationen är vackert, men också skrämmande. Genom sina ibland mer, ibland mindre uttalade kopplingar till apartheidregimen i hans hemland, ger han mörkret en personlig kontext. Upplevelsen är blottad och redo för oss att kliva in i. Och här, trots att den ursprungliga symboliken ligger långt ifrån mina egna upplevelser, förstår jag något.

Queer-kulturen i Mellanöstern

Det finns mycket ilska och frustration i världen som måste få komma ut. Men som tur är finns det också kärlek, och den mellan människor av samma kön har aldrig upphört att blomma. Trots att det under många av världens regimer idag är illa sett, olagligt, och ibland direkt livsfarligt att uttrycka tillhörighet i regnbågsspektrat, frodas queer-kulturen.

Under den arabiska våren uppstod ett hopp om ökad frihet i största allmänhet i många delar av Mellanöstern, och den kultur som länge bara levt under ytan vågade sig upp en smula.

Fantastisk utställning på Medelhavsmuseet

2022 sattes utställningen Habibi-The Revolutions Of Love, upp på IMA (l´Institut du Monde Arabe) i Paris, och nu har den kommit till Medelhavsmuseet i Stockholm. 13 konstnärer med ursprung i arabvärlden presenteras, alla vars konstnärskap handlar om HBTQ-identiteter. Utställningen förvånade mig. Jag hade förväntat mig starka uttryck av ilska, frustration och indignation, men istället möttes jag av värme, en viss sorg förvisso, och humor. Det är en fantastisk utställning.

Luleåbiennalen

I Sverige har vi ett avundsvärt (dock inte fulländat) system av lagar och regler för att upprätthålla mänskliga rättigheter, men det är svårt att tvinga fram en folklig acceptans. Konst som vill adressera identitetspolitik är ofta ganska arg, och jag tror inte att det är det vi behöver. Konst uppstår ur ett behov av att framföra något som inte går att säga på andra sätt. Det handlar om symbolik och outtalade meningar. Sådant som inte kan förstås enbart genom spridning av fakta.

Som till exempel upplevelsen av att leva på en plats där ens värld skakas i grunden i en föränderlig samtid.

Jag tänker mig att det är lite så det känns att bo i Norrbotten idag, och att Luleåbiennalens konst och arkitekturutställning i år riktat in sig på just detta är fullt rimligt. Det borde inte vara omöjligt för mig att ta in deras erfarenheter, men jag tror inte att utomståendes förståelse är utställningens syfte, och det är synd. Hur känns det att bo på en plats som resten av Sverige exploaterar och förstör utan att man får ut något av det? Jag vill förstå!

Utställningens två samordnare förklarar att den ”… har som avsikt att kritiskt reflektera kring pågående förändringar i byggda miljöer och samhällsstrukturer i Norrbotten. Genom att förbinda regionen till andra platser och samhällen som genomgår parallella processer skapas möjligheter att utforska det som kan uppstå i dessa mellanrum” och jag befinner mig plötsligt på en antropologisk institution. Eller på ett kontor för stadsplanerare.

Det av utställningen jag sett i medierna hjälper dessutom föga, och hur mycket jag än försöker lyckas jag inte suggerera fram ett intresse för att besöka den. Hur lyfter man ut en minoritets upplevelse till en bred allmänhet? Hur skapar man genklang utanför den egna gruppen? Om inte med konst och kultur så vet jag faktiskt inte.

Leif Holmstrand på Malmö konsthall

I ett samhälle som kommit jämförelsevis långt vad gäller mänskliga rättigheter kan konst som berör identitetsfrågor riskera att bli till en överslagshandling. Om det inte görs för att faktiskt bredda samhällets förståelse, och då måste det göras med innerlighet och komplexitet. Mod att inte bara vara arg, utan också skör. Som Leif Holmstrand i sin pågående utställning Termiternas liv: Slutet på Malmö Konsthall. Gå och se!

Att få vara den man är handlar för många inte om identitet utan om överlevnad. Ibland tror jag att vi i Sverige glömt bort vad det innebär, och att den bästa aktivismen idag utgörs av ett sökande efter förståelse.

The post Sökandet efter förståelse i konsten first appeared on Opulens.

KONSTENS ROLL. ”Politiskt intressant konst kräver att det finns möjlighet till en serös diskussion som faktiskt kan lösa något,” menar Ida Thunström, som reflekterar över konstens betydelse i en mörk tid. 

Jag har läst någonstans att det är en trend idag att göra konst som handlar om natur och miljö. Inte alls märkligt, absolut viktigt, men eftersom klimatförnekarnas röster idag inte gör något verkligt avtryck i debatten kan det knappast betraktas som ett politiskt ställningstagande.

Är relevant lika med politiskt intressant?

En samhällskommentar, på sin höjd. Åtminstone här i Sverige. Här vet vi vad vi tycker, och som vanligt tycker vi helst lika. Vi slänger matrester och plast på rätt ställe, ofta dock med ett klimatångestskrik tryckande bakom sammanpressade läppar, för det är jobbigt att behöva tänka på hur världen är på väg att gå under. Så naturen som motiv i alla former av kulturyttringar är alltså högst relevant. Men är relevant samma sak som politiskt intressant?

Konsten riskerar bli intetsägande

Politiskt intressant konst kräver att det finns möjlighet till en serös diskussion som faktiskt kan lösa något. Det krävs att man måste våga riskera att bli motsagd. Det kan som konstnär, och curator, vara svårt att våga yttra sig, i rädsla för att hamna på ”fel sida av historien”. Konsten riskerar då att bli intetsägande.

Skenpolitisk konst

Och hur gör man då för att inte uppfattas som helt bortkopplad från verkligheten? Ett knep kan vara att maskera det som politiskt, att säga något samtida relevant, men i vilket samhället har en vedertagen åsikt. Natur och klimat är här en lysande utväg. Man slipper vara politisk genom att vara, låt oss kalla det skenpolitisk.

Ingela Ihrmans konst

DN har nyligen delat ut sitt kulturpris för 2024, till konstnären Ingela Ihrman, senast aktuell med utställningen Frutti di mare på Malmö Konsthall (30/9 2023–14/1 2024). Med formuleringen (i utdrag) att ”Ingela Ihrman gestaltar vår tids största ödesfråga, människans förhållande till växter och djur på allas vår planet”…”Tankeväckande, underhållande och helt unikt.”

Det fina med Ihrmans konst är just den livsbejakande, innerliga lekfullhet den genomsyras av. Dessa är egenskaper som konstvärlden förvisso aldrig kan få för mycket av.

”Sjösala vals” och Ihrmans konst

Men när de i DN jämförde Ihrmans uppvisande av konstnärlig integritet med Evert Taubes, som skrev Sjösala Vals 1942, så tvingades jag tänkta till en extra vända.

Om vi sätter på oss våra mer granskande moraliska glasögon blir Taubes taktik, att stå fast i sitt bejakande av livet mitt i brinnande världskrig, kanske snarare ett slags hån mot samtidens lidande? Hur kan vi understå oss, medan världen brinner, att dansa vals? Det kan vi ju såklart, det bör vi faktiskt, men det får inte bli en kollektiv passiv utväg när världen brinner.

Israel-Palestina-konflikten

Eskaleringen av Israel-Palestina-konflikten skapar klyftor mellan människor och nationer, och många är ganska säkra på vad de tycker i frågan (jag själv inkluderad). Men eftersom det är svart eller vitt så kommer det andra saker med som man kanske inte kan stå för.

Israels ambassadör gav ett lysande exempel på hur det kan gå, när han genom SVT uppmanade de kulturarbetare som skrivit under ett upprop att bojkotta Israel från Eurovision, att se dokumentären om Hamas massaker den 7 oktober förra året.

Så hur gör man med konsten?

Det är tydligen inte möjligt att känna ilska mot brutalt våld, eftersom man genom att visa en ståndpunkt alltså inte fattat att det finns oskyldiga offer också på den ”andra” sidan.

Det verkar svårt att inte uppfattas som något av en sadist om man yttrar sig och man kan hävda att det blir fel hur man än gör.

Så hur gör man? Det skulle nog inte spela någon roll hur neutralt ett konstverk än skulle försöka vara, varje tillstymmelse till tråd att dra i för något av lägren, skulle placera konsten, och därmed konstnären, i en situation där hen i förlängningen hatar barn. Eller ungdomar.

Känner man, som de flesta av oss nog gör, en sorg både över palestinska och israeliska offer, är det alltså ändå bäst att vara tyst om man inte vill bli missförstådd.

En form av självcensur

I julas hörde jag talas om en kör som strök ett nummer ur sitt program för att det innehöll för många ”Israel”. Var sak har sin plats, tyckte man, och publiken skulle få vila ifrån jobbiga associationer en stund; en ganska harmlös och rentav vettig form av självcensur.

Politisk nihilism

Men när det rör sig om konst finns en risk för att det i längden skapas en bild av en generation av konstnärer som helt enkelt inte bryr sig när det hettar till. För så är det väl inte? I värsta fall utvecklas en slags politisk nihilism hos de kulturutövare som egentligen bara valt att ha förhålla sig intellektuellt problematiserande. Är man inte helt bensäker på om det är svart eller vitt gör man bäst i att fokusera på annat.

Konst som ger tröst

Så då gör vi som DN:s kulturpriskommitté och belyser andra, högst angelägna men mindre känslomässigt komplicerade frågor.  Det finns få terapeutiska verktyg för hur man hanterar klimatångest, som faktiskt är en fullt naturlig reaktion på att vi går mot en kollektiv självutplåning. Hur gör vi för att få själslig lindring för det?

Eftersom vi inte kan göra konst om Mellanöstern utan att verka stå bakom den ena eller andra mördaren, får vi hålla oss till mer rättframma katastrofer. Efterfrågas alltså: konst som ger tröst i klimatkrisen. För det räcker inte med att bara sjunga Sjösala Vals; rösterna drunknar i Syndafloden.

The post Konst som är relevant är inte alltid politiskt intressant first appeared on Opulens.

KONST. Ida Thunström summerar det gångna året och väljer överraskande nog att utse ett modifierat datorspel till årets konstverk. Spelet heter ”My House”.

Låt gå för att det inte är helt riktigt dags än för nedräkning och summering av det gångna året, men jag gillar att vara tidigt ute, så jag kör. Jag ska nu berätta om 2023 års bästa konstverk.

Datorspelet Doom har sedan det först släpptes 1993 blivit närmast legendariskt. Då det kom ut var det ett kontroversiellt spel, på grund av sitt explicita grafiska våld, och sina mörka referenser. Inte jättetrevligt kanske, men det var ”bara” utomjordingar som skulle dö. Det kändes förmodligen bättre då.

Bygga egna banor

I Doom kan man bygga egna slags ”banor” (oerhört förenklat uttryckt), och med tanke på den kultstatus spelet fått finns det ett otal. Hösten 2022 loggar en dittills okänd användare in på forumet doomworld.com. Han skriver att han fått tag i en gammal floppydisk som hans bästa vän lämnat efter sig vid för tidiga sin död. Sorgligt, men fint eftersom denne Veddge (som han kallar sig) nu ämnar ta fram disken och färdigställa ”banan” som kompisen jobbat på. Sedan försvinner han.

Den tredje mars i år dyker han så upp igen, och lägger upp spelfilen, fri för alla att ladda ned. Den skiljer sig från vad man kunnat förvänta sig. Inledningsvis befinner man sig inte alls i rymden, utan i trädgården till ett hus.

Det är exakt samma förortsvilla som den på de upplagda bilderna. Redan där är det lite obehagligt. När man går in i huset är det dock business as usual, aliens ska skjutas och nycklar till dörrar och nivåer ska hittas. Precis som vanligt, förutom att det sker inuti en alldaglig villa i stället för en rymdstation på Mars. Detta faktum gör det hela ganska olustigt, det känns mer som en parallell verklighet, kommer närmre inpå.

Perspektiven förändras

Men ju längre spelet utvecklar sig, desto värre, eller bättre, blir det. Visuella perspektiv förändras nästan omärkligt, den för alla spelare så välkända Doom-musiken förändras och förvrängs etcetera.

I forumet lägger Veddge också upp textfiler, där han beskriver en slags långsam själslig assimilering med vad som sker i ”huset”. Han beskriver mardrömmar som blandas med (påstådda) barndomsminnen ifrån huset, vilka sedan återkommer som symboler i spelet. Allt detta inom de snäva ramar som han måste förhålla sig till.

Själv är jag alls ingen gamer, och har aldrig spelat Doom i hela mitt liv. Men när jag dyker ned i Youtube-filmer som tittar på playthroughs som förklarar vad som händer i just My House träffar det likväl helt rätt. Den högst interna kunskap och de referenser som byggts upp under år, för gamers i allmänhet och Doomare i synnerhet, skulle säkert fördjupa upplevelsen, men utan några som helst förkunskaper lyckas jag alltså ändå bli helt uppslukad av detta märkliga My House.

Det hela är, har jag fått mig förklarat, utomordentligt välgjort. Eller som de imponerat uttrycks i forumet: ”och detta i Doom…Doom!”

Surrealismen

Konstnären Giorgio De Chirico (född 1888) var också väldigt duktig på det han sysslade med var en av föregångarna till surrealismen. Han förvrängde ofta rumsperspektivet i sitt måleri, för att för att få fram just den här tvetydigheten, den olustiga känslan av att något inte riktigt stämmer.

De faktiska surrealisterna fokuserade sedan på gränsen mellan dröm och verklighet, inte minst Salvador Dalí med sina utdragna, nästan upplösta objekt.

Samma effekter används i My House, där små detaljer förändras, dörrar försvinner, perspektiv förvrängs, föremål försvinner och återkommer, allt i denna till synes harmlösa villa. Följt av drömmar och symboler.

Genom spegeln

Vid något tillfälle ska man rentav gå igenom en spegel för att komma till en inverterad värld, och jag blir som tillbakakastad hundra år i konsthistorien till filmen Meshes Of The Afternoon (1943). Perspektiv, parallellvärldar och själsliga gränsland, där har vi My House. Men det finns ännu en aspekt. ”Verket” hade inte kunnat genomföras till fullo utan förekomsten av nätforum.

När allt sker i forum mellan (mer eller mindre) anonyma alias, är det en annan spelplan än den vanliga. När intimitet och anonymitet förväxlas med varandra, skapas så en rent existentiell skevhet. Det ger My House ännu en dimension. Och det uppges för övrigt att MyHouse är djupt inspirerat av boken ”House of Leaves”.

My House är alltså inte bara ett uppvisande av förträffligt tekniskt kunnande, eller en hyllning till ett legendariskt datorspel, utan bygger vidare på en tradition som sträcker sig långt tillbaka i bildkonstens historia.

The post Ett datorspel som knyter an till konsthistorien first appeared on Opulens.

FÖRUNDRAN. ”För är det inte en ynnest att ibland inte få saker förklarade för sig? Att få undra och förundras? Vi har ett behov av att söka efter svar. Med betoning på söka, inte att finna,” skriver Ida Thunström apropå en utställning med alltför många pekpinnar.

Sanningen kan, som bekant, se ut på olika sätt. Ofta finns det dessutom flera olika sanningar. På senare tid har vi fått lära oss att det till och med finns sanningar som faktiskt inte är sanna, men som många tror på ändå. Att faktaresistens är ytterst problemaktiskt för demokratin är knappast en nyhet för någon, men kan det inte också, även vara problematiskt för det konstnärliga uttrycket? Inte bara i längden, utan mer direkt?

Konstkonceptet går ju delvis ut på att verkliggöra något som inte finns i vår materiella tillvaro. Eller, något som finns men ändå inte syns eller känns, som till exempel en känsla, kanske kärlek eller en religiös upplevelse. Eller, som i det jag talar om här, frihet. En frihet ifrån det som går att förklara. Jag tror rentav det kan vara ett djupt mänskligt behov, precis som ritualer och grupptillhörlighet.

Faktaresistens

Konst är många saker, men en definition jag inte kan släppa är ett kort citat från Svenska Dagbladet någon gång på 1990-talet. Det var något i stil med att ”de säger att två plus två är fyra, men så höjer vi till fem och då är det klart att nån blir sur”. Bevingade ord, enligt mig, även om jag inte för mitt liv kan minnas vem som skrev dem. Det var nog ingen då som trodde att skribenten inte visste att två plus två rent matematiskt faktiskt inte kan bli fem, men idag kan man, om man ska vara petig, se det mer negativt. Två plus två blir fem? Ett minst sagt faktaresistent uttalande.

Konstens utveckling drivs av att konstnärer på något sätt vänder sig mot den rådande ordningen. För att kunna göra det krävs det såklart regler, den fria tanken behöver ständigt något att ifrågasätta. Är faktaresistensen ute efter att ta den fria tanken gisslan?

Alternativa fakta som leder till faktaresistens kan användas, och används, på effektiva manipulativa sätt, och ”två plus två blir fem” låter inte längre lika harmlöst som det gjorde för 30 år sedan. Men vi får inte släppa greppet om den mänskliga rättigheten att tänka fritt och vara irrationell samtidigt. Kanske skulle det rädda oss ifrån alternativa fakta som underminerar den gemensamma grund på vilken vårt demokratiska samhälle är så beroende?

Suspekt konsensus 

Louisianas stora utställning i år, med den isländske konstnären Ragnar Kjartansson, har från de flesta håll beskrivits som kanske den bästa någonsin. Jag hann ta mig dit dagen innan den stängde. Mer driven tror jag av tvivel, än höga förväntningar. Konsensus hos konstkritiker känns alltid suspekt, och jag var definitivt misstänksam. Mycket riktigt blev jag heller inte särskilt upplyst av spektaklet. Allt följdes åt av förklarande text. Många verk behövde det faktiskt men det gavs på det hela inget utrymme för mig att tänka själv. Det jag främst tog med mig ifrån utställningen var en smärre irritation över att den fått så översvallande bra kritik. Alternativ teori: så himla spännande var det faktiskt inte. Två plus två ska ju bli fem!

Tänka själv

Kanske var det rentav en principsak. I brist på utmaning från utställningen till att tänka själv fick jag rikta min (tysta) protest mot Louisianas kuratorer och Danmarks kulturjournalister. Naturbehov så som ifrågasättande måste ju tillgodoses, och konst behöver vara en plats där vi kan få utlopp för förvirrade, nyfikna och sökande tankar. Helst i den ordningen.

För är det inte en ynnest att ibland inte få saker förklarade för sig? Att få undra och förundras? Vi har ett behov av att söka efter svar. Med betoning på söka, inte att finna. Får vi allt förklarat för oss, måste vi i stället börja ifrågasätta viktiga, väletablerade sanningar. Och då kan det gå alldeles åt helsike, så för demokratins skull, rädda konsten! Håll den fri från uttalade bestämda förklaringar!

The post Håll konsten fri från pekpinnar! first appeared on Opulens.

SAMLARE. Nyligen uppmärksammades en svensk samlare som samlat konst i det dolda och hade en privat konsthall endast få fick besöka. Hur många konstverk ska man inneha innan det blir en förpliktelse att visa upp dem? undrar Ida Thunström och reflekterar över samlarnas betydelse för konsten och kulturlivet.

”Konst”, sa den franske författaren Émile Zola (1840-1902) ”är verkligheten sedd genom ett temperament”. Uttalandet har citerats ett otal gånger sedan dess, och håller faktiskt än idag. Trots alla mer eller mindre dramatiska förändringar konstbegreppet gått igenom sedan 1800-talet.

Zola hade alltså en poäng, men samtidigt är, och var, konst också alltid del av en process som involverar många fler människor och viljor än just konstnärens. Det krävs olika slags förmågor, en del skapar konst, andra hittar den och ser till att hålla den levande.

Alla konstnärer vet att det kan ta lång tid innan man finner sitt språk. Bra konst behöver eftertanke och tålamod för att mogna. Experimenterande, tragglande eller någon annan from av utkristallerings-metod, där oviktigheter skalas av och avlägsnas. Verklighet som formas, bearbetas och sedan uttrycks. Genom ett temperament.

En liknande process gäller sannolikt de som systematiskt och dedikerat ägnar sig åt att köpa samtida konst; privatsamlarna, en jämförelsevis ganska osynlig del av konstsamhällets invecklade system. Privatpersoner med pengar har den i sammanhanget unika positionen, att stå fria från samhällets inflytande, fria från kulturkanon, definitioner och kategoriseringar. Det skapar såklart makt. Och makt förpliktigar.

Rika människor har alltid finansierat konst. Kyrkan, storköpmän och kungligheter, men jag tänker här främst på just samlarna. De som väljer ut olika konstnärers verk, grundat på någon slags inspiration. Individer som värderar konst enligt sitt eget temperament. Deras plikt är bland annat till att utse ”rätt” konst. Med ”rätt” konst menar jag den som de blir personligt inspirerade av. Det är mer än att stötta konstnärer finansiellt. Det är att hedra varje konstverk i dess egen rätt, och att ge verk möjligheten att helt stå för sig själva. En plikt alltså, att använda sig av den frihet pengar ger att följa sin inre övertygelse, istället för yttre ekonomiska spekulationer. Plikt två är att försöka dela med sig.

Jag vill helst inte tänka på hur mycket konst som ligger och skräpar i olika lager världen över, men en snabb googling meddelar att det rör sig om cirka 80 procent av historiens bildkonstnärliga skatt.

I ett lager för exklusiva objekt, Geneva Freeport, Schweiz, förvaras det så mycket värdefull konst (inte bara i dollar räknat) att New York Times i en artikel lite sarkastiskt kallar det ”One of the World’s Greatest Art Collections”. Inte många samlare som tar sitt ansvar där. Borde det inte finnas någon slags lag mot att äga konst utan att exponera den? Hur många konstverk ska man inneha innan det blir en förpliktelse att visa upp dem?

Självklart är det ingen enkel sak, att skapa och hålla i gång ett privat konstgalleri i stil med Sammlung Boros och Saatchi Gallery. Det krävs en stark vision, och en kanske ännu större drivkraft. Men de förutsättningar för nytt liv som konstverk får genom att ingå och visas upp i en konstsamling är inget man bara kan bortse ifrån.

En gedigen konstsamling byggs inte upp över en natt. Dagens förmodligen bäst exponerade privata samling påbörjades av Solomon R Guggenheim i slutet av 1929. Den nästan lika berömda privatsamlaren Charles Saatchi köpte sitt första verk 40 år senare. När det gäller en samling som påbörjats för flera decennier sedan ställs olika samtider mot varandra och den historiska aspekten blir lika tydlig som den blir sekundär. Det blir knappast mer levande än så, och att bjuda in alla till denna fest är ett underskattat sätt att tjäna mänskligheten.

The post När medför konstsamlandet en förpliktelse att visa verken? first appeared on Opulens.

I FAROZONEN. ”I Nazityskland handlade det om ‘degenererad’ konst men hos SD är det i stället ‘provocerande’ konst som ligger i farozonen. Det rör sig således i båda fallen om att det som är modernt och tankeväckande anses vara fel,” skriver Ida Thunström.

Nazisterna älskade Gustav Klimt. Det är svårt att tänka sig att han skulle ha älskat dem tillbaka, men eftersom han dog redan 1918 var han lyckligt ovetande om denna kommande guldsmetning.

Med tanke på Klimts ställning som den moderna expressionismens fader, kan man dock fråga sig hur hans konst lyckades undgå att censureras tillsammans med annan ”entarte kunst”. Inte ens den uttalat övertygade nazisten Emil Nolde kom ju undan. Som väletablerad konstnär hade Klimt till och med tagit de båda förbjudna Oskar Kokoschka och Egon Schiele under sina vingar, och influenserna från hans måleri är omisskännlig i deras ytterst ”degenererade” bildvärldar.

Det fanns alltså trots allt utrymme för en viss konsekvens i nazisternas kulturpolitik; Gustav Klimts konst var grundad på symboler och värderingar som nazisterna stod för, och uppfyllde därmed kraven för deras värdegrund. Själv hade han förmodligen vänt sig i sin grav om han vetat om det, men nu var han alltså en nationalsocialistisk hjälte. Helt utan samtycke blev han maktens guldgosse, och namnen på hans porträtt ändrades för att passa i nazisternas salonger. Ofta judiska namn på personer som tillhörde Klimts närmsta umgängeskrets.

Tänk er att alla officiella visningar av Klimts verk skulle förses med undertexter som fokuserar på hans sensuella, dock inte explicit erotiska kvinnofigurer som uttryck för nazismens höga ideal. Hur skulle det kännas att se på dessa bilder? Kanske skulle guldskimret rentav spilla över en smula på nationalsocialisterna? Helt utan samtycke från konstnären. Det låter närmast som en stöld, eftersom det inte var konstnären som hängde upp sina bilder på nazisternas väggar.

I filmen Woman In Gold (Simon Curtis, 2015), skildras en process (av många) där Klimts verk (med samma namn) återförs till sina ursprungliga, judiska ägare. Det blir en upprättelse som lika mycket är konstnärens.

Att Sverigedemokraternas syn på konst och kultur är snarlik den som gällde i Nazityskland, eller sovjettidens idealiserade bildvärld för den delen, är ingen nyhet. Utan att säga rakt ut att Sverigedemokraterna är ett anti-demokratiskt parti, kan man lugnt påstå att de anser det motiverat med statlig censur. I Nazityskland handlade det om ”degenererad” konst men hos SD är det i stället ”provocerande” konst som ligger i farozonen. Det rör sig således i båda fallen om att det som är modernt och tankeväckande anses vara fel. Konst måste tilltala våra högre sinnen, vilka dessa nu är.

För det är provocerande med bilder som väcker tankar. Och rimligtvis vill maktfullkomliga regeringar i största möjliga mån hindra sitt folk från att tänka själva. Jag tvivlar på att det är den kopplingen SD gör, men funktionen är densamma. Ett provocerat sinne är ett som känner att något är fel. Även om det inte går att sätta ord på vad. Man tvingas gräva i sig själv; varför känner jag så här? Och i detta varför kan fler ifrågasättanden gro. Och alla former av ifrågasättanden är skadliga för ett auktoritärt samhälle. Men våra högre sinnen, vilka är nu dessa? Ett förslag är att kalla det våra harmoniska sinnen, och visst finns det ett syfte med att appellera till dessa.

Therese Bohman beskriver i en krönika i Expressen hur hon nästan mot sin vilja dras med i Artipelags något kitschiga presentation av Monets måleri. Hon gör en viktig poäng (om man bortser från artikelns rubrik) när hon inser, men välkomnar, utställningens lättillgänglighet. Allt har ett syfte, och Klimts konst är officiellt oemotståndlig. Tack vare att den, enligt nationalsocialisterna, vädjade till våra högre, rena och oskuldsfulla sinnen, har den till skillnad från andra samtida mästerverk bevarats. Målet har, så som faktiskt sker ibland, helgat medlet.

The post SD:s syn på konst liknar nazisternas first appeared on Opulens.

AKTIVISM. Ida Thunström reflekterar över attentat, aktivism och vandalism i konsten. Och hur omvärlden reagerar när konstverk attackeras. Det görs skillnad på folk och folk, konstaterar hon.

År 1914 gick suffragetten Mary Richardson in på National Gallery i London med en kniv, och skar revor i Vélasquez-målningen The Toilet of Venus. Attentatet utfördes som en protest mot fängslandet av den ledande suffragetten Emmeline Pankhurst, men var också del av ett led liknande attacker mot de historiska målningar som utgjorde karakteristiska exempel på männens objektifierande blick på kvinnan. Händelsen blev en stor medial chock, och Richardson dömdes till sex månaders fängelse för skadegörelse.

Konst ska gärna vara lite stötande, röra upp känslor och ibland få oss att vilja agera på ett eller annat sätt, men det finns flera anledningar än upprörda känslor att vandalisera ett konstverk. Richardson gick i första hand inte på verket för att det var stötande, hon hade ett specifikt politiskt syfte. Att få Pankhurst befriad. Aktivism är i grunden (anser jag) en bra sak, och att den ibland går över gränser för vad som är lagligt kan ofta vara försvarbart: målet helgar medlen, så att säga, och det är inte svårt att idag hylla suffragetternas militanta kamp. Trist för Vélasquez, men ibland måste konsten stå åt sidan för högre syften.

Mindre moraliskt försvarbar är till exempel attacken på Michelangelos David 1991, då en inte helt psykiskt stabil man lyckades slå av en av Davids tår med en hammare. Enligt gärningsmannen själv blev han beordrad att utföra dådet av en venetiansk 1500-tals målares modell.

De senaste årens färg-och-mat-attentat, mot berömda målningar, som klimataktivister ägnat sig åt är enklare att förstå, men handlingarna känns svåra att förena med kontexten. Gamla mästare som van Gogh och Monet tycks har blivit brickor i ett spel i vilket de känns lite malplacerade.

I förra veckan fick Sverige vara med om sin första attack av det slaget, i form av färgkastning på en tavla av Claude Monet. Valet att uppmärksamma just detta verk motiveras med att vi är på väg att förstöra en ännu större skönhet: världen. Visst har händelsen uppmärksammats i media, men varför blir mottagandet så svalt när de flesta av oss rent ideellt står på aktivisternas sida? Förmodligen av just den anledningen: de slår in öppna dörrar. I sak är jag inte emot de här angreppen, de skadar ju inte ens konstverken, utan träffar främst museernas budget. Tvättning och restaurering, utökad säkerhet som tyvärr kan leda till att besökare tvingas längre och längre bort ifrån verken. Men värre saker kan hända, som till exempel översvämningar och massvält.

Vandalism är intressant. Att förstöra saker kan i sig vara lika mycket konst som en Monet-målning, men då handlar det mer om hur det görs. Och kanske ännu mer om vem som gör det. I Pippilotti Rists videoinstallation Ever Is Over All (1997) ser vi en kvinna gå glatt, närmast euforiskt, utför en gata. Hon passerar en polisbil och krossar fönsterrutan på den. Bara sådär. Så går hon vidare, lika glad. Det är förvånansvärt upplyftande och frigörande.

Att se saker gå sönder är känsloladdat och triggande. Exakt ett århundrade efter att Richardson får sex månaders fängelse för att ha skurit sönder en kulturskatt, ställer exilkinesen och världskändisen Ai Weiwei ut fotografier av hur han slänger kulturskatter (urnor från Handynastin) i marken så att de går i tusen bitar. Framför fotografierna står en samling krukor som han själv har målat på, och en dag kommer en man in och krossar en av de målade vaserna i golvet.

Handlingen är en protest mot att museet inte ställer ut lokala konstnärer. Weiwei blir förbannad och rubricerar det som vandalism. Gärningsmannen är även han konstnär men alltså inte, enligt Weiwei, lika mycket konstnär som Weiwei själv. Vem som helst får inte ha sönder dyrbarheter.

Det finns flera skäl till att förra veckans klimat-terrorattack (som det kallas) inte riktigt tas på allvar. Ett av dem kan tyvärr vara att den utfördes av två unga kvinnor från den svenska vårdsektorn. För det är ju ändå skillnad på folk och folk.

The post Det görs skillnad på folk och folk i konstens värld first appeared on Opulens.

MOTSTÅND. Det krävs kreativ moteld mot SD:s kultursyn. Vi behöver fler konstnärer som förmår uttrycka sig på initiativrika och undersökande sätt, skriver Ida Thunström och framhåller den Hongkonfödde konstnären Kacey Wong som en ypperlig förebild.

Alla har sina favoriter i konsthistorien, och själv har jag länge varit barnsligt förtjust i den italienska konströrelsen futurismen. Eller rättare sagt, förtjust i deras måleri. Visst var deras bildspråk en produkt och del av den omstörtande utveckling som skedde inom måleriet under tidiga nittonhundratalet, men det hade likväl sin grund i en stark ideologisk kärna som hyllade både våld och krig. Det ”futuristiska manifestet” från 1909 innehåller en del minst sagt oroväckande element:

”Vi vill förhärliga kriget – världens enda hygien – militarismen, patriotismen…Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitaristisk feghet…Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.” Orden gav skrämmande förebud om den kommande fascismens fasor, men kan tyvärr också kännas igen i dagens politiska klimat.

Samtidigt kan det inte hjälpas; Giacomo Balla, Umberto Boccioni och Gino Severinis konst är i alla fall enastående. Det är vackert, nyskapande, suggestivt, och finns gudskelov att beskåda på flera museum världen över.

Det är straffbart att ställa ut till exempel inglasade molotovcocktails och Kacey Wong är alltså inte särskilt uppskattad av den kinesiska staten.

Lika vackra och suggestiva är den väletablerade Hongkongfödde konstnären Kacey Wongs serie skulpturer, gjorda av inglasade molotovcocktails, men de kan tyvärr inte visas överallt. I Xi Jinpings Kina tycker man, precis som futuristerna, mycket om våld. Man stoltserar med sin stora krigsmakt, som absolut inte får kritiseras eller ironiseras över. Det är straffbart att ställa ut till exempel inglasade molotovcocktails och Kacey Wong är alltså inte särskilt uppskattad av den kinesiska staten.

Wong har länge varit öppet kritisk mot den kinesiska regeringen. Hans politiska uppvaknande skedde när den prisbelönte konstnären Ai Weiwei blev fängslad på grund av sitt konstnärliga budskap, och har sedan dess demonstrerat för ett fritt Hongkong. Ju mer den kinesiska snaran dragits åt, desto oroligare har han blivit. Nu har han flytt till Taiwan, där hans konst kan göra stor nytta genom att syresätta landets motstånd mot kinesiska hotet innan det, som i Hongkong, är för sent.

Personligen har jag aldrig varit någon större anhängare av Ai Weiweis konst. Jag tycker helt enkelt inte att den är särskilt inspirerande rent visuellt, men jag inser helt klart vikten av hans politiska engagemang och hans tyngd i debatten. Det går däremot inte att undgå skönheten i Wongs skulpturer. Oavsett alla politiska nivåer är det synd om alla som lever under censur och inte får uppleva dem.

I ett debattklimat som blir allt mer polariserat för varje våg som slår in från väst, är det svårt att göra apolitiskt konst.

Så till Sverige och riksdagsledamot Björn Söders uppmärksammade uttalande på Twitter: ”Kulturkriget har börjat. Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott…” Det är definitivt ett bekymmersamt citat.

Visst har majoriteten av Sveriges aktiva konstnärer en mer eller mindre uttalad politisk ståndpunkt som tenderar att ligga åt det socialistiska hållet, och det kulturella etablissemanget kan ibland tyckas lite maktfullkomligt och nästan korrumperat, men det finns inget faktiskt diktatoriskt samband. Samtycke råder. Lika barn leka bäst och så vidare, och gemensamma tankekulturer växer och frodas inom olika sociala skikt och grupper. Detta betyder dock inte att Sverige är utsatt för en kulturpolitisk konspiration.

Vi vet att all konst på något sätt speglar sin samtid. I ett debattklimat som blir allt mer polariserat för varje våg som slår in från väst, är det svårt att göra apolitiskt konst. Att vara tyst blir att ta ställning, och resultatet kan bli att man börjar bekräfta sin ideologiska attityd ytterligare. Det gör att svensk konst kan te sig lite tandlös, men vad är då egentligen alternativet? Den politiska högern är som grupp ökänt ointresserad av nyskapande kultur och när SD tar över rodret gör de det med censuren som vapen. Det finns ingen kreativ moteld. Vi behöver fler konstnärer som förmår uttrycka sig på initiativrika och undersökande sätt. Dekadens uppstår i första hand på grund av en brist på fantasi.

The post Kreativ moteld krävs mot SD:s kulturkrigare first appeared on Opulens.

OUTSIDERKONST. Med utgångspunkt i en aktuell scenkonstföreställning resonerar Ida Thunström kring den säregne konstnären Henry Darger och dennes efterlämnade livsverk.

Konst går emot alla fysiska lagar, genom att ha ett liv efter döden. Ett fortsatt liv, som det är upp till oss vanliga förgängliga dödliga att förvalta bäst vi kan.

Den amerikanske konstnären och författaren Henry Dargers konst började inte leva överhuvudtaget förrän efter hans egen död. Det är egentligen en ganska fin historia: när den avlidne 81-årige mannens lägenhet städas, finner hyresvärden nästan 300 akvareller, och över 15 000 sidor text. Ett gediget livsverk av oanat hög kvalitet.

Trots att Darger var självlärd var han en skicklig konstnär som förtjänar all denna uppmärksamhet, men att hans bildvärld inte stött på mer kritik, eller i alla fall moralpanik, är lika förvånande som det är upplyftande.

Henry Darger har skapat en hel värld, och berättelser om de hemskheter som utspelar sig där: Historiens hjältinnor är sju prinsessor från det kristna riket Abbieannia. De är döttrar till Robert Vivian, och kallas för The Vivian Girls. I ett skräckvälde har John Manley och The Glandelinians förslavat alla barn, som nu tagit upp kampen mot sina förtryckare. De sju hjältinnorna ställer sig bakom barnens revolt och hjälper till i striderna. Darger skildrar i bild och text hur barnen mördas och torteras av de glandelinianska härskarna. Barnen, liksom prinsessorna, är ofta nakna, och det hela är uppenbart pedo-erotiskt. The Vivian Girls, hjältinnor som de är, har blivit ett slags symboler för motstånd och uppror (jag tänker inte minst på Brooklyn-baserade musikgruppen Vivian Girls) och det är inte helt oproblematiskt.

Den besatthet som lyser igenom i Dargers närmast maniska produktion är bevis för en oerhört stark drivkraft. För någon som dessutom ska ha arbetat helt utan kontext, eller ens publik, måste behovet att göra dessa bilder (och texter) ha varit oerhört starkt. Men allt detta grafiska sexuella våld, varifrån kommer det?

Henry Darger skickades som barn till en katolsk pojkskola. Hans skolkamrater minns honom som underlig, någon som brukade mumla för sig själv och göra märkliga ljud, och han var ensam och mobbad. Vid flertalet tillfällen försökte han rymma, men vid tolv års ålder blev han intagen på en vårdanstalt för sinnessvaga barn. Anledningen var att lille Henry onanerade för mycket.

Darger ska dessutom ha haft en besatthet av en högst verklig historia om en kidnappad och mördad elvaårig flicka. Man hittade aldrig hennes mördare, men man fann bilder och tidningsurklipp om mordet hemma hos Darger. Det finns inga som helst bevis för att han skulle ha något med det här mordet att göra, men hans brinnande intresse för historien säger något om vem han var.

Med tanke på Dargers bakgrund på katolsk institution ifrån vilken han försökte rymma upprepade gånger, är det inte svårt att tänka sig ett obearbetat trauma av sexuella övergrepp i barndomen. Det är såklart rimligt att Darger bearbetade sin barndom genom att skapa sina modiga hjältinnor och låta dem ta hand om saken genom att ställa sig bakom de oskyldiga barnen och slå tillbaka mot förtryckarna. Men överdriven onani, tidig institutionalisering, självvald exkludering ifrån samhället och en uppenbar fixering vid barn och våld uppfylls flera kriterier för en potentiell sexuell förövare. Lägger vi till att han förmodligen var ett offer för sexuellt våld i barndomen, blir det svårt att inte se The Vivian Girls som utlevandet av en erotisk fetisch.

Nu sätter Göteborgs Stadsteater upp The Vivian Girls,  en fri tolkning av Dargers berättelse. Regissören Linda Forsell, en av fem konstnärliga ledare i frigruppen PotatoPotato Scenkonst, arbetar ofta med ung femininitet som motstånd, och det här kan bli hur motsägelsefullt och suveränt som helst.

En värld skapad av en man som ägnat sitt liv åt att i smyg skildra hur barn utsätts för sexuell tortyr; mina tankar går inte helt spikrakt till en skildring av kvinnors frigörelsekamp, och det gläder mig att det här ens är genomförbart.

Samtidigt går Oliver Frljićs iscensättning av Dostojevskijs Brott och straff på Dramaten. För fulla hus. Vissa hade kanske sett att den blev cancellerad av respekt för ukrainarnas kamp, men vad som sticker i ögonen på den folkliga opinionen är kanske bara tidsbundet?

Henry Dargers moraliskt tvivelaktiga motiv verkar ha gått helt under radarn, och tur är väl det.

The post En särling i konsten vars verk lever vidare first appeared on Opulens.