NOVELLVINNARE. Förstapristagaren i Opulens novelltävling Vinterresa är Roland Andréassons melankoliska men samtidigt humoristiska Orden och stormen. En tunnhårig poet strävar framåt på cykel genom den avfolkade landsbygden. Här vill han bosätta sig för att skriva. “Han trodde inte mycket på sig själv, och folk trodde inte mycket på honom. Men en sak trodde han på: ordens förmåga att förändra.” Berättelsen besitter ett djup och är uppbyggd med flera lager av innebörder. Den kan läsas både som en skarp civilisationskritisk text och som en personlig reflektion om skrivandet i sig – finns det någon mening med orden när allt redan är sagt? Grattis Roland!

Orden och stormen

En gång hade det varit en levande by, som bullrat och bågnat av människor. Här hade de ärjat sina åkrar och bärgat sina fattiga skördar. Kanske hade de någon gång längtat bort, när de såg de låga horisontmolnen färgsättas av den avlägsna stadens ljus. Men det invanda band dem med trygghetens trådar. Det var bäst att stanna hemmavid.

Byn åldrades, inte bara människorna utan också de hukande husen. Ingen flyttade in. Inga barn föddes. Inga ljusa röster klingade kring de steniga backarna. Inga drömmarnas barkbåtar sjösattes i bäcken, som slingrande försvann ut mot det okända.

Nu fanns bara tre hus kvar. Ett var ombyggt, överrenoverat till oigenkännlighet. En hiskelig veranda bredde ut sig över det gamla gårdstunet. Där skulle man sitta och grogga, var det tänkt. Strålvärme installerades, specialformgivna möbler inköptes och utplacerades. Allt var noga planerat.

En faktor hade man dock inte räknat med: myggen!

Nu var huset i det närmaste övergivet. Det hade gått i så många affärer, att ingen längre tycktes veta vem som var ägare.

Ett annat hus köptes av en gammal lärarinna, som i början utvecklade en febril aktivitet med blomrabatter och bärbuskar. Men snart tröttnade hon på att bära vatten och sitta på utedass. Sly och snår återtog trädgården. Skorstenen vittrade. Rödfärgen flagnade från den gistna brädklädseln. Ena brostenen hade ramlat ner.

Det tredje huset i byn var i hygglig kondition, även om också det började se rätt malätet ut.
Där hade mannen med det tunna håret och den framåtlutande gången hyrt in sig. Han kallade sig författare. Här skulle han skriva, inte något omfångsrikt men något djupt känt, inifrån kommande. En diktsamling hade han tänkt sig, en bok med ett ödmjukt och nära tilltal.
Han ville så starkt men förmådde så litet. Han trodde inte mycket på sig själv, och folk trodde inte mycket på honom. Men en sak trodde han på: ordens förmåga att förändra. De skulle bära rakt in i människors hjärtan, skänka storhet och svirrande värme.

Så ville han skriva, och skriva skulle han här ute i storskogen. Kanske skulle en liten vinterresa sätta sprätt på inspirationen.

– Javisst får du låna plejset, sade ägaren, som drev någon sorts rörelse i lurendrejarbranschen. Själv åker jag aldrig ditupp. Nyckeln hänger på en krok till vänster om farstudörren. Där hittar alla tjyvjävlar den. Men vafan, där finns ju ingenting att stjäla, så det är bättre att de kan låsa upp, än att de pangar en fönsterruta. Skithuset ligger en bit ner i backen. Ta med toapapper. Elda försiktigt i kaminen till att börja med, så att skorstenen hinner bli varm. Annars ryker det in alldeles förbannat. Det finns gott om ved, torr och fin. Värme måste du ha där ute i bushen. Det har ju vintrat till sig ordentligt. En gammal radio står i sängkammaren, så att du kan hålla dig underrättad om vad som sker. Alldeles isolerad får du inte vara. Då kan du bli tokig. Man vet ju hur det är med poeter.

– Just det, erinrade han sig plötsligt, det är en batteriradio. De finns ingen elström i kåken. Men du skall väl ändå ha med batterier till datorn.

– Jag hade nog tänkt att skriva för hand, sade skalden stilla. Då kommer orden på rätt plats, de blir riktigare och rundare. Texterna rinner direkt ut genom handen och hamnar utan omvägar på pappret. Tankarna bevarar bättre sin kraft på det sättet.

– Ja, du är en riktig tokfan. Du har läst för mycket böcker. De enda ord jag bryr mig om står på orderblocket. Och plånboken är min bästa bok. Kör försiktigt! Det är lätt att stöta på sten och skada underredet. Ställ bilen nere vid landsvägen.

– Jag skall cykla, sade poeten och strök upp håret bakom öronen.
Husägaren vräkte sig bakåt i stolen och gav upp ett guldkantat gapflabb, som skvallrade om höga tandläkarräkningar.

– Dig skulle man stoppa upp, linda med gasbinda och ha som mumie på museum. Stick nu – och ha så trevligt. Jag måste tjäna pengar, så att jag har råd att hålla fattiga författare med bostad.

Poeten reste sig men stannade till i dörren.

– Jag är inte säker på att jag hittar riktigt rätt. Min karta är gammal.

– Jojo, världen är vid. Men ta sikte på storgranen, så far du inte vilse. Det är ett riktmärke som syns över backarna. Den växer bara några meter från stugan.
Poeten krängde på sig sin luggslitna överrock, tackade och traskade nedför trappan.

Cykelturen gick rätt bra, även om kedjan var osmord och ena pedalen fastrostad. Backarna var sega. Det bar uppåt nästan hela tiden. I de kraftigaste motluten fick poeten kliva av och gå. Skjortan blev blöt av svett, och snart kändes en obehaglig kylrand längs ryggen.
Efter ett par timmar såg han jättegranen. Den stack upp som en fyr ur det väldiga barrskogshavet.

Med den som riktmärke fann han stugan.

Nyckeln hängde på angiven plats, men dörren kärvade. Till sist lyckades poeten pressa upp en så stor springa, att han kunde klämma in sin magra lekamen. Efter mycken möda fick han fyr i kaminen. Han gick ut på gårdsplanen och såg, hur det bolmade vitt ur skorstenen. Rökslingorna gled in i storgranen och snodde sig kring de rimfrostglittrande grenarna. Det såg ut som änglahår i barndomens julträd.

Särskilt mycket mat hade han inte släpat med sig. Innan han kom igång med skrivandet, gällde det att proviantera. Det skulle finnas en liten lanthandel i den närmast liggande byn, det hade husägaren upplyst honom om.

Luften hade gått ur bakdäcket på cykeln. Poeten suckade, hängde på sig sin stora, slankiga ryggsäck och började gå.

Han hittade byn, och han hittade affären. Den var förvånansvärt välsorterad.
Handlaren var en man med tunga skuldror och stora händer. Han expedierade över disk, vägde omständligt upp varor i lösvikt och skrev ner varje pris på brunt omslagspapper. Sedan räknade han samman slutsumman, snabbt och tveklöst.

Du får litet rabatt, sade han. Jag skall snart slå igen. Efter jul kan kärringarna handla var de vill. Det gör de förresten redan. Flänger in till stan och fyller bilen med billigt skit. Sen kommer de hit och köper jäst.

Poeten stod kvar länge och bläddrade i en gammal veckotidning. Handlaren pysslade med sitt, sopade golvet och ordnade i hyllorna. Det växte fram en tystnadens innerlighet mellan de båda männen.

Här kunde egentligen allting vara slut, tänkte poeten.

Handlaren låste ytterdörren och bad honom följa med in i lägenheten bakom butiken.

– Vi kan sitta tillsammans en stund. Jag är ensam, sedan frugan dog. Det blir dåligt med matlagningen. Men jag gör gott kaffe, riktigt kokkaffe. Inget blask. Egen blandning.
Känslan av att ha hunnit målet, att allting var färdigt, fanns kvar hos den stackars poeten. Han satt hos den stillsamme lanthandlaren, ända tills han hörde vinden vina utanför.

– Det är kanske bäst att du knallar iväg. Väderleksrapporterna har varnat för storm.

Det hade verkligen friskat i. Den med varor tungt lastade poeten knegade fram genom byn. När raden av gårdar slutade, kändes blåsten ordentligt. Ibland for han ner i vägdiket och var nära att falla omkull. Det blev en smula lugnare, då han kom in i skogen. Nog skulle han hitta hem. Han hade ficklampa med sig.

Plötsligt brakade det till framför honom. En stormfälld tall spärrade vägen. Med stor möda lyckades han kravla sig över den. Längre fram föll fler träd. Ibland tycktes vinden dra andan, men ur denna sekundkorta stillhet växte nya avgrundstjut.

Det här går inte, tänkte poeten. Jag måste leta mig tillbaka till byn. Kanske kan jag övernatta hos handlaren.

Alternativet var borta, i samma stund som tanken var tänkt. Stormen gick fram som en slåttermaskin. Träd spärrade vägen framför och bakom honom. Han var stängd i en fälla. Ficklampans ljuskägla fångade in ett virrvarr av stammar och stora grenar. Han befann sig mitt inne i ett grönt, snöpudrat inferno.

Poeten letade sig ut vid sidan av stigen, halkade på kvistar, rev sig illa på händerna och i ansiktet. Flermeterhöga rotvältor reste sig överallt som raggiga urtidsdjur, hukande och hotande.
Efter en timme, som tycktes honom som en evighetslång ångestvandring, nådde han en liten inäga. Han kunde inte gå upprätt. Krypande som en snigel med ränseln på ryggen nådde han fram till en stengärdsgård. Mödosamt reste han sig och såg den svajande jättegranen avteckna sig mot stjärnor och skyad måne. Med dess hjälp kunde han orientera sig. Han var snart framme!

Stormen hade klarat det han inte förmått. Stugdörren stod vidöppen. Det var kallt i huset. Han krängde av sig ryggsäcken och fick fyr i kaminen.

Länge satt han som förlamad men reste sig till sist och gick ut. Det hade ljusnat, men blåsten hade inte avtagit. Han fick hålla sig i dörrposten för att inte slås omkull.
Det rådde full orkan. Runtom huset låg stora vindfällen. Till och med jättegranen svajade betänkligt. Den var illa utsatt. Det knakade i rotsystemet. Blåste den omkull, skulle den falla på huset, rakt över sängkammaren.

Han kände sig plötsligt färdig med livet. Hos handlaren hade han hittat den ordlösa gemenskapen. Där hade tystnaden skänkt honom klarhet, en insikt som förstärkts därute i de rasande vindbyarna.

De viktiga texter, som bar och byggde broar, var redan skrivna. Visst kunde han skapa en dikt om stormen, spegla sin skakande skräck, men det skulle framstå som en blek avklang av någonting mycket större. Hans meningar skulle bara bli upprepningar och omformuleringar. Inga nya tankar, inga förbättringar – endast variationer.

Hans ord behövdes inte. Det kändes bittert och slutgiltigt men på något sätt skönt. Han behövde inte leta längre, inte sträva och bemöda sig. Allt var redan sagt.
Därute vrålade sekundmetrarna fram över skogarna.

Han gick in och satte sig på sängen.

På väggen framför sig såg han skuggorna från storgranens grenverk dansa i det glåmiga gryningsljuset.

Resan var slut. Nu var det bara att vänta.

The post Orden och stormen first appeared on Opulens.

NOVELL. Vi har nu publicerat fem av vinnarna i Opulens novelltävling. I dag publiceras texten som kom på första plats. Den vinnande novellen, som skrivits av Pia Lindestrand, håller sig inom en realistisk ram och bjuder på svart humor. Det här är vardagsnära skräck när den är som bäst! Här hittar ni en intervju med vinnaren.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Men vi kan ju inte fira jul utan mandel!”

Alva har bara höjt rösten en aning men hon använder ett tonfall ingen vågar säga emot. Inte hennes studenter, hennes barn eller jag — hennes storasyster. Hon talar lågt för alla andra sover. Hela släkten som samlats i mammas (och mitt) hus och som sett fram emot den här dagen så länge. Bara Alva och jag är vakna. Hon har precis stigit upp, med en exklusiv morgonrock svept över sitt designernattlinne, för att kontrollera att allt är som det ska vara. Och att allting är på rätt plats. Prydnader, klappar, godis, gran, stora grötkastrullen… Hon har just gjort den fasansfulla upptäckten:

”Det finns ingen mandel kvar till risgrynsgröten!”

”Varför köpte du inte mer i tid?” väser hon och muttrar för sig själv om ”ingen framförhållning”, ”usel planering” och ”Herregu’!”

Jag som inte gått och lagt mig ännu eftersom jag varit uppe och bakat Hela Natten medan Alla Andra sovit, har lust att vråla. Jag HADE köpt Åtta påsar. Åtta! Men din son…

Det gör jag naturligtvis inte. Jag vill inte förstöra den spröda julstämning som trots allt infunnit sig. Det lyser vitt där ute på gräset och äppelträdens knotiga, svartkala grenar. Antagligen bara rimfrost men ändå.

Alva har kokat knäck och bakat en speciell julkaka, en exotisk skapelse med mycket nötter och inlagd frukt. Det var två påsar mandel till det. Alvas barn skulle hjälpa mig med mandelmusslorna och de två första plåtarna brändes (ytterligare två påsar mandel till spillo). Nytt försök. Vid det laget hade jag redan tappat räkningen på hur mycket mandel som redan gått åt. De nya mandelmusslorna smulades sönder när de skulle tryckas ur formarna. En delikat uppgift, som jag borde tagit mig an själv och i enskildhet. Barnens ivriga försök att ”hjälpa till” gjorde mig så nervös att jag inte lyckades bättre än de med att få ut kakorna hela.

Vid det laget hade Alva skållat och hackat mandel till glöggen som hon och mamma ”provsmakat”, och de skrattade bara hjärtligt, båda två, när nybakta mandelmusslor flög över köket och kraschlandade lite varstans. Hoppsan! Oj, en till! Hahaha! Det var då jag, utan kommentarer, stannat uppe och bakat nya själv. Med de sista påsarna mandel, tydligen.

”Kan vi inte slänga en bittermandel i gröten?” föreslår jag trött.

”ÄR du dum i huvudet?” säger Alva. Hennes havsgröna kattögon slår blixtar.

”Okej, okej” säger jag, sliter åt mig bilnycklarna och går ut. Vilken tur att jag sett till så att min bil står utanför gårdsplanen, i rätt färdriktning dessutom, mot staden. Alvas Tesla modell S, är parkerad precis framför dörren och farbror Carls Volvo är lämnad snett bakom. Fast på ett visst respektfullt avstånd. För vem skulle våga riskera att repa lacken på Alvas egendom?

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag halkar på trappan och rycker, i ett misslyckat försök att hålla balansen, ner enriskransen Alva spikade upp igår.

”Men måste du förstöra allting?” utbrister min syster som nu står beredd med en näve grovsalt.

”DU kunde ju sandat igår” tillägger hon och sliter åt sig den misshandlade kransen.

Jag hade åtminstone varit förutseende nog att täcka över vindrutan med en gammal filt och slipper skrapa mer än två sidofönster, innan jag kan krypa in i den iskalla och rostiga skrothög, som ska föreställa min bil. Fantastiskt nog startar den faktiskt och medan gryningen tecknar med glödpenna i horisontkanten kör jag de tre kilometerna till närmaste affär. Värmen har just kommit igång och nästan tinat upp mina djupfrysta knän när det är dags att stanna igen. Den ende som har öppet så här tidigt på julafton är den kosovoalbanske grönsaks- och godishandlaren som verkar bo i sin butik. Det är en liten affärslokal där det saluförs allt möjligt, från vattenpipor till vakuumförpackade julskinkor från Tyskland. Han har alla möjliga sorters nötter också — Tack gode Gud! — även ”svensk” sötmandel. Vanligtvis ger han alla kvinnliga kunder ett riktigt stort och charmigt leende men mig skänker han knappt en blick. Jag har en solkig vinterkappa över nattlinnet och nakna fötter i ett par nergångna stövlar med trasig knäppning. Det är tre år sedan jag använde skosnören (praktiskt att slippa, när man har bråttom) och det är tre veckor sedan jag rakade benen. Eller om det var tvärtom, det som sticker fram av min vinterbleka hud ser mest smutsrandigt ut, av den glesa men mörka behåringen.

Handlaren suckar något med ena handen kvar i sin tidning från det gamla landet. Jag frågar om jag lämnat för lite pengar kanske, samtidigt som jag inser att det nog var ”God jul” han sagt. Jaja, du med, mumlar jag och rodnar och håller på att glömma mina varor. Han räcker mig kassen och jag lyckas ta emot den utan att röra vid hans fingrar. Hans ena tumnagel är svart som om han klämt sig.

En blek vintersol lyser upp stadens lätt isglaserade gator. Willys ska också öppna nu, snart, och ett par pensionärer och en alkoholist väntar tålmodigt utanför. Tungt stödda på sina rollatorer. Undrar vad de har fått slut på hemma som de absolut måste ha för att rätt kunna uppskatta SVT:s julprogram. Eller bara ta sig igenom den här dagen med. Folköl gissar jag. Kanske tobak.

Allt vitt är redan bortsmält från gräs och grenar. Det gnistrande som lyste upp litet, har gett vika för de trista, urvattnade färger som är typiska för vintern i Blekinge. Det grönblöta och svartdrypande. Och grått. Mycket grått.

Jag kommer hem i tid för att höra farbror Carls kommentar om granen jag högg i förra veckan. Ingen ville följa med fast jag erbjudit alla att själva bestämma en tidpunkt när det passade dem att vara med och välja ut julträd.

Men nej, alla de andra hade fullspäckade scheman hela december, jobb och skola, glöggmingel, firmafester och after work med jultema. Och ingen annan ville riskera att åka fast i den där granplanteringen som bara nästan fortfarande är vår. Förresten fick man ingen julkänsla av att klafsa runt i regnvåta marker.

”Spretigaste, fulaste granjävel jag sett” fnyser farbror Carl och vrider och vänder på barrträdet i farstun.

En bildsekvens som tagen ur en skräckfilm far genom min hjärna; hur jag tar yxan jag kapade granen med och begraver den djupt i farbror Carls kala, glänsande skalle, med ett härligt krasande ljud, samtidigt som jag urskuldande svarar att den såg fin ut i skogen.

Medan jag skyndar förbi som en personifikation av en stor, fet ursäkt kan jag inte sluta tänka på yxan. Och vad den skulle kunna användas till. Visst slipade jag den omsorgsfullt i år? Satt nere i källaren och kände på den vassa eggen. Jag som fällt så många träd under årens lopp skulle nog kunna hugga huvudet av gubben. Lätt. Skallen skulle segla rakt in i finrummet kanske. Jag kan föreställa mig deras miner, Alva och de andra, gapande, förskräckta munnar, uppspärrade ögon. Ingen skulle komma på någon ironisk kommentar då. Inte på flera minuter. Men nej, sådana hemska tankar. Allt blod som skulle spruta. Ur en avhuggen hals. Över de nytvättade trasmattorna.

Alva har fixat till enriskransen, tryckt dit nya, röda bär som hon tagit från adventsljusstaken. Nu ser den litet trist ut, med all tom och trasig vitmossa. Kanske borde jag ställa undan staken innan någon klagar. Det är en ganska tung pjäs, av gammalt, vitt porslin. Undrar hur Alva skulle se ut om man slog den rakt i hennes flinande och laserblekta tandgarnityr?

”Äntligen” snäser Alva och knuffar mig mot köket där gröten puttrar.

Åh, vad det luktar jul åtminstone. Kanel, hyacinter, granbarr, apelsiner med kryddnejlikor, pepparkakor och nykokt skinka. Klagar någon på skinkan ska jag dränka dem i spadet. Snacka om dopp i grytan!

”Stå inte bara där. Gör i ordning mandeln” säger Alva och ler. Hon står framför mig men det är någon bakom mig hon tindrar mot. Mamma kanske har vaknat.

De andra dricker kaffe framför tv:n och jag har köket för mig själv, lägger sista handen vid mandel, skinkan och en panikinköpt julklapp. Jag glömmer alltid bort hur många barn det finns och vilka som fortfarande ska ha paket. Var det tolvårsgräns vi enades om eller skulle tonåringarna få något litet också? Kommer pappas brorsbarn dragandes med sin nya bebis eller skulle de fira hos någon av släktingarna på någon respektives sida? Jag ger plyschnallar till alla. Jag har slutat bry mig om vad de gör med det de fått av mig. De kan kasta det, lämna på Röda Korsets återvinningsbutiker eller öva prickskytte på det. Jag tänker inte ens lyssna på det där obligatoriskt framtvingade ”tack så mycket”.

Radion är på och någon mild röst maler på om julfrid. Att man inte borde stressa utan sätta sig ner och njuta av stunden. Stå emot släktens krav. Tänka på sig själv. Ja, kanske någon annan skulle tycka att min familj är litet krävande men jag vill inte vara utan den. Dem. Jag nynnar ”Stilla natt” för mig själv. I det här ögonblicket är allt verkligen perfekt. Som om den där magin från barndomens jular är tillbaka. Och de är så tysta där ute. Det måste bero på att de tycker om kaffet jag gjort till dem. Annars skulle de skrika och… Det är nog den där extra ingrediensen jag spetsade den uppiggande drycken med. Kaffe kan verka avslappnande också. Det ser ut som om de somnat allihop när jag kikar in i rummet. Min systerdotter ligger utsträckt mitt på golvet. Den unga generationen kan verkligen det här med att ”chilla”.

Jag ska duka julbordet själv bestämmer jag. Så att det blir precis som jag vill ha det. Fint och prydligt. Det här ska bli den bästa julen någonsin.

Men varför står de där tomma burkarna med råttgift framme vid spisen? Usch, jag ska kasta dem innan någon upptäcker dem. De passar verkligen inte in i mitt julstädade kök.

The post Julskräck: En perfekt jul first appeared on Opulens.

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna

När jag åker från stan är jag omringad av ljud. Jag inbillar mig alltid att några av dem smiter med mig in i bilen när jag sätter mig där. Att jag ofrivilligt drar med dem ut till platsen där de inte hör hemma. Men stugan låter sig inte påverkas. När jag väl kliver ur bilen igen är det som vanligt alldeles tyst, så när som på knastret från katalysatorn. När även den har svalnat är de enda ljuden som hörs de som jag själv orsakar. Ljuden av ensamhet. Bildörrarna och bagageluckan som bara låter av att just jag öppnar och stänger dem. Fotstegen på gruset och gräsmattan som inte kan tillhöra någon annan än mig. Skvalpet från dricksvattnet i dunken jag bär på. Vi brukade alltid säga att vi borde köpa en till så att vi inte behövde köra till macken och fylla på så ofta. Det blev aldrig av. Och nu är det bara jag kvar.

På väg över tomten stannar jag och startar pumpen. När den fungerar har jag rinnande vatten i stugan. Det är inte drickbart men duger till tvätt och disk. Åtminstone om man använder det sparsamt. Det har aldrig varit ett rakt igenom pålitligt system.

Jag låter vattendunken stå kvar vid brunnslocket så länge och vankar omkring en stund. Inte så mycket för att inspektera ägorna som för att helt enkelt ta in åsynen av dem. Vårt sommarställe omgärdas av blandskog i så gott som alla riktningar, bortsett från vyn mot grusvägen. Den tar slut där, vägen. Vill man ta sig ner till sjön kan man däremot fortsätta en bit i samma riktning till fots, längs en öppning i skogspartiet som nog aldrig kommer att bli så upptrampad att man kan kalla den för en stig.

Jag behöver inte besöka utedasset än, men öppnar det ändå för att se om där har flyttat in några djur sen sist. Det har det inte. Bara de sedvanliga klotspindlarna bakom fågelaffischen på väggen. I redskapsboden intill hittar jag heller inget utöver det vanliga. Det har jag aldrig gjort, men jag måste ändå titta efter. Det är en del av den orubbliga rutinen när man anländer hit.

Jag går tillbaka efter dunken igen och tar den med mig in i stugan. Dörren kärvar som vanligt när man försöker att öppna den utifrån. Det går lättare från insidan när man samtidigt kan sätta ett knä i den och trycka till. Inte heller här inne möts jag av några objudna gäster. En snok hade bosatt sig i köket ett år, men jag blev aldrig klok på vad den hade överlevt på eller var den hade tagit sig in. Kanske hade den bara uppstått.

Min rutinmässiga kontroll fortsätter med elen, värmen, vitvarorna och packningarna i kranarna. Allt verkar vara i sin ordning. Jag startar kylen och frysen så att de ska hinna bli kalla innan maten i min kylväska blir varm. Jag har inte varit och handlat än, men har så att jag reder mig de närmaste dagarna.

Ytterdörren får stå öppen och vädra ut obeboddheten under tiden som jag hämtar resväskan i bilen. Jag skakar och hänger ut mattor och täcken och lägger mina kläder i garderoben i sovrummet. Den luktar av gammalt trä och lavendel från en doftpåse som Felicia hängt in där en gång. Jag har längtat efter att få känna den igen.

En annan sak jag behöver ordna är att gå och sätta upp brevlådan. Posten levereras av förklarliga skäl inte fram till varje tomt i ett så här avlägset och glesbebyggt område, utan brevlådorna står samlade i en grupp där grusvägen övergår i asfalt. Det är ett par kilometer dit, så jag brukar kombinera det med min första promenad här ute. Jag vet inte varför vi aldrig har låtit den sitta uppe året om. Kanske har vi varit rädda för att den ska bli stulen. Eller att den ska rosta mer än vad den redan har gjort. Oavsett vilket hör det till, på något sätt.

Det är betydligt senare på sommaren nu än när jag brukar åka hit. Det märks inte minst på att solen redan är på väg ner. Dessutom är löven på träden betydligt mer mörkgröna nu. Inte alls samma kontraster mot granarna runtomkring längre. Här och var kryper trötta humlor omkring i gruset. Längre fram på min runda har fallna bigarråer lämnat svarta oljefläckar efter sig på asfalten. Antalet bilar som passerar mig är försvinnande få. Inga turister på väg till en bad- eller campingplats i närheten. Alla har åkt hem nu. Även jag.

Det är om kvällarna allt kommer tillbaka. Det är då jag tillskriver de allra minsta och egentligen mest obetydliga sakerna en orimligt stor betydelse. Saker hon har ägnat sig åt. Rena tidsfördriv. Det ligger ett olöst korsord på soffbordet som jag ibland kan titta på i timmar och beröras av de ord hon har skrivit. Jag tror inte att hon hade kunnat föreställa sig att något sånt skulle få mig att sakna henne mer.

När jag vaknar är det för att det har blivit ljust i rummet. Det var jag beredd på. Jag ställde inget alarm när jag gick och la mig eftersom jag vet hur svårt det är att somna här den första natten. Det är en säng som aldrig har en chans att bli min istället för vår. Inte när jag vistas en så liten del av året som jag gör här ute.

Men klockan är inte så mycket än. Och rullgardinen lyser av ett sken som brukar vara förbehållet en annan årstid. Dessutom fryser jag. Det stämmer inte. Jag har aldrig känt av något liknande här ute. Ruggighet, visst, men inte kyla. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig när jag stiger upp för att se ut genom fönstret, men det osannolika finns alltid med mig som en möjlighet.

Och det visar sig vara precis vad jag får se.

Det är ett vinterlandskap där ute, med snö nästan hela vägen upp till fönsterkarmarna. Min första, fullkomligt irrationella tanke är att jag har fått sova betydligt längre än jag bad om. För ett ögonblick accepterar jag verkligen att det är det som har hänt, som om någon har kastat en filt över mig och när jag tar av den igen har flera månader passerat. Det är en känsla som stannar i kroppen även om mitt huvud försöker resonera annorlunda.

Lyckligtvis förvaras det ett ordentligt förråd av koftor och raggsockor här. Jag sätter på mig det varmaste jag hittar och går omkring och vrider upp alla elementen till maxtemperatur. Jag tittar på vattenbehållaren och frågar mig själv om vatten kan bli dåligt. Om jag nu verkligen skulle ha sovit mig igenom både sensommaren och hösten, går det överhuvudtaget att avgöra om det har hunnit bli gammalt under tiden? Jag tappar upp ett glas, men att det luktar och smakar precis som det ska säger mig egentligen ingenting.

Almanackan som hänger på väggen bredvid spisen ger mig precis lika lite att gå på. Nog för att en almanacka kan fungera som en fast punkt i tillvaron, men den är värdelös utan en människa som håller räkningen på dagarna.
Då kommer jag istället att tänka på min mobiltelefon. Den må vara gammal vid det här laget, men den kan åtminstone visa datum och tid. Det känns av någon anledning som en lättnad att få bekräftat att jag inte har sovit ända till vintern. Det har bara kommit en meter snö under en av årets sista sommarnätter. Och det snöar än.

Jag sätter på radion för att få veta vad det kan bero på, men där finns inte en tillstymmelse till mottagning på någon av kanalerna. Det låter precis som det ser ut utanför fönstret. Jag tänker att det kan göra detsamma, att jag inte behöver agera än. Men det är innan min blåsa gör sig påmind. Hur ironiskt är det inte att det är först då som det slår mig hur besvärlig situationen verkligen är? Jag är bara en människa trots allt. En insnöad människa, som inte längre har någonstans att uträtta sina behov. Spaden står i redskapsboden. Redan hungrig och orkeslös innan den första koppen kaffe rotar jag fram en serveringsbricka ur köksskåpen och ger mig i kast med att skotta en någorlunda framkomlig väg till uthusen. Efter frukost har den redan snöat igen.

Felicia blev gammal redan vid unga år. Det var aldrig tal om någon vanlig ålderskris som jag först trodde, utan en ständigt tilltagande depression över ungdomens förgänglighet. Att hennes oundvikligen var förbi. Trots att hon, så vitt hon visste, eller åtminstone borde ha vetat, fortfarande hade merparten av livet framför sig. Men det var inte en fråga om hur länge till hon skulle få leva. Det var just ungdomsåren hon inte stod ut med att ha förlorat och som kanske, om man ska tro några av dem som vi kände då, var det som i slutändan påskyndade hennes åldrande ytterligare.

När hon fyllde trettio hade hon redan tappat allt sitt hår. Det var också då som orkeslösheten kom över henne. Somliga dagar gjorde hon inget annat än att sitta eller ligga och återuppleva den tid som för alltid hade gått henne förlorad i tankarna. Åtminstone tror jag att det var det hon tänkte på. Hon pratade inte så mycket den sista tiden.

Hennes ständigt tilltagande depression. Jag förstod den aldrig. Jag delade den, i hennes sätt att möta livet varje dag, men jag kunde aldrig förstå den. Jag frågade mig (inte henne) varför det alltid är just ungdomen som blir föremål för sorg och ånger, när det förflutna är det enda man kan vara säker på att ha fått uppleva. Jag frågade mig varför hon istället inte riktade sin ängslan åt det andra hållet, mot dagarna vi tvärtom inte var garanterade tillsammans. Jag frågar mig fortfarande varför det inte är den betydligt mer osäkra ålderdomen vi människor uppmanar varandra att ta till vara på istället.

Efter bara en dag av upprepade skottningar till och från utedasset har det lämnats rejäla avtryck i matförrådet hemifrån. Det slår mig att det inte kommer räcka långt ifall jag fortsätter så här. Ju mer jag ligger i desto mer mat fordrar jag. Att försöka gräva ut bilen kommer inte ens på fråga. Den skulle ändå aldrig gå att köra någon vart på vägen nu. Snön är lika hög där, och så vitt jag vet är det ingen annan än jag själv som har ansvar för att underhålla den. Hur jag än vrider och vänder på det är mitt handlingsutrymme begränsat till att försöka rida ut det här.

En månad åt gången. En gång om året. Längre än så har vi aldrig bosatt oss här ute. Ändå har det aldrig rått några tvivel om att det är detta som är vårt egentliga hem. Det är allt det andra som har varit ett uppehåll från vistelsen här, inte tvärtom. Allra helst för Felicia.

Jag sitter och tummar på stuvbitarna hon har samlat i en korg bredvid den ena fåtöljen. De har samma inverkan på mig som korsordet i köket. Hon brukade sitta här. Inte i fåtöljen, men bredvid. På golvet. Så länge hon var frisk var fåtölj nummer två alltid överflödig. Ändå är det den som är mest nedsutten nu.

Utanför fönstret snöar det igen. Glesare nu, men med snöflingor stora som näsdukar. Jag vet inte hur länge jag blir sittande och betraktar dem, väljer ut en individ i mängden och följer den på vägen ner, för att sen börja om på nytt med nästa. Efter hand får de samma färger och mönster som tygerna jag håller i händerna, ett tecken på att drömmen inte har kunnat bärga sig tills dess att jag träder in.

Jag håller mig vaken i den så länge jag förmår.

Nästa gång jag öppnar ögonen ser de bara på mörker istället. Belysningen här inne är släckt och vägen utanför har aldrig haft någon. Därtill är det alldeles mulet. De enda ljuspunkterna som syns på himlen är de statiska skenen från omgivande samhällen. Och så är det snön. Efter att ha rest på mig och ställt mig vid fönstret kan jag se vilken egendomlig inverkan den har på omgivningen. Även utan något att reflektera kastar den ett kyligt ljus över allt i dess närhet. Som en utkavlad måne. Det är ett fenomen jag aldrig har bevittnat i sin fulla prakt tidigare.

Jag ser på termometern hur kallt det är och tänker att skaren kanske kan ha blivit hård nog för att bära mig. För ett ögonblick ser jag mig genomföra företaget att vandra härifrån på den, orienterar mig efter stadsljusen istället för stjärnhimlen. Som ett vinterspöke i tystnaden. Men bara för ett ögonblick. Längre tar det inte innan jag rycks tillbaka till mina betydligt mer närliggande behov. Det är detta, blåstrycket, som slutligen förmår mig att öppna dörren mellan mig och kylan.
Men den sistnämnda låter mig inte.

Jag vet inte om dörren har frusit fast eller blockeras av för mycket snö, men den går inte längre att öppna. Varken med ett eller två knän till hjälp. Och nu är det inte läge att ta mig ut genom ett fönster och försöka ploga upp en ny väg. Dessutom inser jag att jag gör mig själv en otjänst varje gång jag öppnar och släpper in ytterligare några minusgrader. Det är nu jag börjar finna på medel för att uträtta mina behov här inne istället.
Och därmed är den sista kontakten med världen utanför bruten.

Det vore lönlöst att försöka somna om just nu. Det är på natten ensamheten blir som mest påtaglig och också då som jag inte kan undgå att tänka att det inte hade behövt vara så. Att det kunde ha varit fler än jag kvar.

Innan hon drabbades hade vi samma föreställningar om vad som var att vänta av vårt gemensamma liv. Vi skulle hålla ihop till slutet. Vara vi. Och tids nog inte bara vi. Vi pratade också om barn. När vi träffades var vi båda på det klara med att vi så småningom ville bilda familj. Kanske inte nödvändigtvis med varandra, så tidigt, men överhuvudtaget. Det var en syn på framtiden vi delade och som senare fick oss att måla upp scenarion i olika skeden av livet som en hel familj.

Saker vi påtalade för varandra i stunder av särskild tillgivenhet.

Flera år senare ändrade hon sig.

Fram tills dess hade vi båda konstaterat att vi inte behövde hasta. Vi tyckte oss vara rationella då, som väntade in det rätta tillfället när inkomster och bostad var säkrade. Och tids nog kom vi verkligen dit, till skedet då vi båda hade sagt oss vara beredda att ta nästa steg. Men det var också i samma skede som hon började hävda att hon hade blivit gammal. Inte bara äldre än vad hon önskade att hon var, utan för gammal för att skaffa barn. Rent medicinskt hade det inte varit något hinder, vi var båda under trettio än, men hon ville bara inte längre.

Till en början kunde jag inte ta det på allvar. Den Felicia jag kände var självironisk och bekymmersfri. Visst hade vi båda haft våra motgångar, men hon hade alltid haft ett sätt att hantera dem direkt när de dök upp, för att sen försöka återgå till det vanliga. Hennes första nedsättande kommentarer om sin egen ålder bemötte jag därför med en slags klapp-på-axeln-attityd. Jag sa kanske aldrig ”ryck upp dig” i ord, men det var onekligen det jag kommunicerade. När hon förde det på tal i samma andetag som vårt föräldraskap påpekade jag istället att hon skulle skärpa sig, återigen med mitt sätt att vara snarare än med faktiska ord.

Men hon menade det verkligen. Hon ville inte att barnen skulle ha en gammal mamma, sa hon. En mamma som kunde dö ifrån dem medan de själva ännu var unga. Det var något hon stod fast vid oavsett vad jag försökte säga till henne.

Jag tror inte att jag klandrade henne för det. Åtminstone hoppas jag inte att jag gjorde det. Hur skulle jag kunna tvinga någon att sätta ett barn till världen för min skull? Däremot visste jag inte hur jag skulle hantera det. Att min partner sen många år tillbaka plötsligt hade ändrat sig helt i en fråga som alltid hade varit avgörande för hur jag ville leva mitt liv. Vore det skäl nog att lämna någon man älskat så länge? Jag vet att det framstod som det vid en del tillfällen, men jag kunde aldrig förmå mig till att låta det bli avgörande för vår relation. Så jag fanns där. Jag var kvar när allt blev värre och tills det inte längre var. Men jag frågar mig fortfarande om den primära anledningen egentligen var vad jag inte kunde uppbåda, snarare än vad jag verkligen ville.

Det är nu det börjar tryta. Min mat, mitt vatten, min ork. I viss mån antar jag att det går hand i hand, men jag ska inte förringa effekten som sysslolösheten har på mig. Avkoppling i sig är sällan avkopplande nog. Det krävs att man har gjort något av dagen dessförinnan, som att räfsa löv eller skrapa stentrappan ren från mossa. Hur fridfullt är det inte att på kvällen sitta och se ut över sitt dagsverke? Var det detta Felicia upplevde när hon inte längre kunde anstränga sig? Tristess?

Tids nog har jag behövt inse att snön som omger mig också är vatten. Jag skopar upp den med ett litermått genom fönstret, från de områden som ser renast ut. För säkerhets skull låter jag den inte bara smälta av sig själv utan kokar den på spisen. Sen låter jag den svalna igen och ställer in den i kylen. Det känns, av någon anledning, kontraproduktivt.

När snövattnet nu är allt jag har kvar finns det inte längre något som lockar mig ur sängen på morgonen. Jag blir kvar. På samma sätt som jag bara blev kvar förut.

Jag tröstade henne aldrig så mycket som jag kände att jag borde. Jag tänkte ofta tanken att jag hade velat finnas där i en annan mening än bara den fysiska, vara den självklara tillflykten för henne. Jag hade velat vara en klippa när hon pratade om mig inför andra. Men det finns en gräns, åtminstone fanns det det för mig, för hur mycket man kan se sin nästa gå ner sig innan det börjar bli föremål för frustration. I slutändan var det det som stod i vägen mellan henne och mig. En från min sida tilltagande frustration över hela vår situation tillsammans, över att aldrig få se henne glad. Över att aldrig kunna tillåta mig själv att vara mindre uppgiven än vad hon för tillfället var. Det är detta som har pågått inom mig medan jag i andras ögon alltid var den beundransvärde, som stod ut och förblev henne lojal. I efterhand är detta en av sakerna som har visat sig vara allra tyngst att bära: det dåliga samvetet, kännedomen om hur jag har framstått i relation till hur jag egentligen har varit.

Har jag alltså gett upp till sist? Genom att bara ligga här, med alla lager av kläder och filtar, och inte göra något annat än att titta upp i taket? Jag tycker inte det. Nu liksom då är det inte en fråga om uppgivenhet. Bara ett tillstånd av att inte agera, som en naturlig följd av att inte veta hur. Och nu liksom då är det så jag i slutändan tar mig igenom alltsammans. Som om saker och ting har sin gilla gång oavsett hur jag beslutar mig för att agera, där resultatet alltid bara varierar med min egen efterföljande själsro eller ånger beroende på hur mycket eller lite jag har bidragit till händelseförloppet.

Det börjar som ett för landsbygden karakteristiskt motorljud i fjärran.

Där ljudet av en traktor är ljudet av att allting ordnar sig.

The post Novell: Vem sandar en grusväg? first appeared on Opulens.

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna.

”Ur led är tiden”, just så skrev skalden, och Kristin höll med, för så tyckte hon också att det blivit. Allt gick för fort. Alla skyndade, hetsade och stressade. Det var kapptävling inom det mesta.

Man skulle klättra högt upp på karriärstegen, men samtidigt förverkliga sig själv och de egna drömmarna. Dessutom hinna bilda familj, innan den biologiska klockan slutade ticka. Målet var: ”Villa, Volvo och Vovve”, innan första pensionsavin betalades ut.

Skolåren blev fler, och ämnena fördjupades.

Även fritiden hade blivit en tävling. Man borde hänga på gymmet x-gånger i veckan. Kämpa, svettas och ta i tills man nästan föll ihop över träningsmaskinen.

Semestrarna hade blivit längre och skulle helst förläggas till främmande, exotiska länder.
Barndop, konfirmationer och examensavslutningar skulle ordnas på bästa sätt.

Bjuda in grannar och vänner till partyn och grillfester under sommarhalvåret hade blivit allt vanligare.

Bröllops- och begravningstal skulle sättas ihop och hållas. Överallt skulle den jäktade människan fixa och dona och helst vara en uppskattad entertainer.

Utöver krav och förväntningar att lyckas nå de uppsatta målen, fanns ett annat krav … Ett som var svårare att klara; den egna känslan av att vara tvungen att känna glädje över den framgång man rönt. Det omöjliga kravet att njuta av ledigheten när man till sist hade rätt till vila och avkoppling: Carpe diem! – En ren omöjlighet för den kroniskt stressade.

Det var inne att tänka positivt och affirmera lycka och framgång. Det låg i tidsandan. – Men någonstans var det på väg att tippa över, ansåg Kristin. Detta med att vara tacksam, känna glädje och njuta … Den rättigheten blev nästan som en skyldighet, och kunde i stället ge individen en känsla av vanmakt och ångest. Det är lätt att känna sig misslyckad, om man inte klarar av att leva upp till förväntningen att känna sig glad och tillfreds, sådana gånger när det finns anledning att vara lycklig. – Känslan av att inte räcka till infinner sig. Risken finns att kravet på att känna sig glad och lycklig kan övergå i tankar på suicid, ansåg Kristin.

***

Frågan som Kristin ställde lät så här: Var det inte bättre förr, trots allt?
Då för längesedan gick allt i sin jämna lunk. Visserligen var det mesta mer slitigt, utan nutidens moderniteter och arbetsbesparande maskiner. Men stressen förtärde inte individen på samma vis, även om ordet skynda sig alltid fanns närvarande. För någon gång var arbetsdagen tvungen att ta slut.

Man hann det man hann. Arbetet fick ta den tid det tog, mer var det inte med det. Fritid … Vad var det? Fritid … var ett begrepp som inte alla hade hört talas om, och var därför inget problem. Det ögat inte sett, gråter det inte för.

Varje dag hade nog med sin egen plåga.

***

Så där gick Kristin och funderade. Nu var hennes barn vuxna och hade sina egna familjer. Yngsta barnbarnet skulle gifta sig till pingst. Kristin hade ingalunda glömt hur det var när hon själv var ung. Hur hon slitits mellan arbete och fritid. Försökt räcka till åt både make, barn, egna föräldrar och vänner. – Men den hets som folk tycktes leva under i dag, kände hon inte igen från sin tid i hetluften.

Men så gick hennes tankar till föräldrarna … Hur var det då? – Mycket bättre, var hon på väg att svara, men hejdade sig. Var det verkligen bättre förr? Det där skulle hon bli tvungen att ompröva. Det var så lätt att slänga ur sig något som man trodde, men inte visste så mycket om.

Hon styrde in rollatorn till kanten av trottoaren. Parkerade den utanför konditoriets dörr, tog handväskan och gick in. Nu skulle hon unna sig en kaffetår med en bakelse. Det var trekvart kvar innan färdtjänsten skulle komma och hämta henne.

Ett fönsterbord bakom en yvig blomspaljé, såg ut att vara ledigt, där slog hon sig ner med sin bricka. Bra utsikt över det lilla torget där bilar parkerade, folk som steg ur och endera sprang in på Ica eller Coop. Andra hade ärende till Apoteket eller till spelbutiken, som även sålde tidningar och godis.

En vovve var bunden vid papperskorgen, där en del glasspapper trillat ur och rörde sig oroligt i den somriga brisen. Ett par duvor spankulerade likt ett par patrullerande poliser, kanske i hopp om att hitta något ätbart.

Ett par grabbar i tioårsåldern kom cyklande medan de tjoade och nojsade med varandra. Den ene gjorde en fin piruett på cykelns bakhjul, innan han ovarsamt slängde cykeln ifrån sig utanför spelbutiken för att kila in och köpa godis eller glass.

– Heej, här sitter du alldeles ensam.

Kristin rycktes hastigt ur sina funderingar, vred på huvudet och såg hur Hanna Svan kom klivande med en bricka i händerna.
– Åh, är du också ute och luftar dig, sa Kristin och samlade raskt sina rynkiga anletsdrag till ett välkomnande leende. Sätt dig, sätt dig …, sa hon och nickade mot den lediga platsen mittemot.
– Då är det din rollator som står utanför … förmodar jag.
– Javisst, hurså?
– Jag menar: hur vågar du ställa den olåst på det där viset?
– Jameen, snälla … Här inne är det ju så trångt, så hur skulle jag ha kunnat ta den med mig hit in?
– Tänk om du får den stulen …
– Hö…, pöh! – En rollator är det väl ingen som vill ha.
– Skitsnack. Folk snor allt som inte är fastkedjat vid ägaren, fortfor Hanna och ställde brickan ifrån sig på bordet, drog ut en stol och satte sig.
– Är du ute för att shoppa, jag såg att det stod REA med stora bokstäver över skyltfönstret på Anitas Manufaktur, sa Kristin.
Hanna knäppte upp och krånglade av sig sin sommarlätta jacka medan hon svarade:
– Nä, kära du. Jag har varit på vårdcentralen, och guuud va folk det satt i väntrummet.
– Jag vet … kommer själv just därifrån, men inte såg jag dig, svarade Kristin.
– Nej, jag var bara där för att ta ett blodprov, jag kom kanske efter dig.
Kristin pillade lite på sin egen plåsterlapp, vars tuss av gasbinda blivit lite ful där den satt precis i armvecket, som en påminnelse om att det var tack vare läkarbesöket som hon kommit ut just den här fina sommardagen.
– Jag får inte glömma att jag har ett ärende in till Apoteket, fortsatte Hanna. Så bra det har blivit. Nu finns det apotek nästan överallt. Annat var det förr. När man fick jaga in till centrum för att stå i kö både länge och väl för att få ut de receptbelagda medikamenterna.
– Jaa, jo… Visst det är bra att det finns apotek både här och där, höll Kristin med.
– Och pizzerior växer det upp som svampar ur backen.
– Bra för dem som arbetar och har svårt att hinna fixa käk åt familjen, sa Kristin, och såg ut mot Pizzeria Canaria, där det just då klev ut ett par ungdomar med varsin pizzakartong och slängde sig in i en skåpbil som det stod Linds Rör & Plåt på.
– De där två som kom ut nu, skulle nog inta sin lunch i bilen eller på nån parkbänk. Folk stressar ihjäl sig.
– Nä, de där två …, kontrade Hanna. De har säkert slutat för dagen och ska väl hem och käka. Du vet det är inga långa arbetsdagar ungdomarna gör nu för tiden. Det är inte som när du och jag var unga. Vi jobbade tills månen steg upp ovanför grantopparna innan man fick ta cykeln och kvista hemöver.
Det blev tyst några sekunder. Enbart klirret från tårtgafflarna, när damerna intog sina bakverk, hördes. Men snart fick Hanna åter mål i munnen. Hon tog en slurk kaffe och talade sedan om att hennes barnbarn just tagit studenten med pompa och ståt. Tösen hade blivit lovad ett sommarjobb, som kanske gav både fickpengar och lite praktikpoäng, innan hon skulle börja högskolan till hösten.
Kristin skakade ogillande på huvudet.
– Kära hjärtanes. Barnen går ju i skolan tills de blir mer än giftasvuxna nu för tiden. Annat var det förr. Då hann åtminstone folk gå ur skolan innan de gick i pension.
– Jaa-men, inte tycker du väl att det var bättre förr? Min fars skolgång var sex år, och vilka professorsjobb kunde folk få med ett sådant avgångsbetyg, sa Hanna. Far fick ta över skomakeriet efter sin far. Utöver skomakarjobbet med halvsulningar och viss nytillverkning, ägde familjen ett litet torp med ett par kor och en gris till husbehov. Mor skötte byk och storstädningar åt storbönderna. Det blev långa dagar det, och usel lön. Dessutom var det ransonering på många varor. Kära Kristin, du har kanske glömt att det var två världskrig som utkämpades under tiden som våra föräldrar hade sin gansperiod.
– Jo, men det var inte lika stressigt då, som vad det är nu, invände Kristin.
– Johoo, då. Det var det nog. Det fanns inga bilar, knappt att folk hade råd att skaffa sig en cykel. Inga moderna maskiner inom jordbruk eller fabriker. Det mesta gjordes för hand och tog tid. – Tiiid, Kristin! Tiiid … folk var aldrig lediga, har du tänkt på det?
Kristin drog en lång suck och en rynka mellan de fortfarande mörka brynen blev synlig:
– Jo, där har du alldeles rätt, Hanna. Det där med fritid fanns inte. Det var nog därför som stressen inte blev lika hög. Ledigheten fanns inte. De knogade på. Plöjde sina fåror, harvade och sådde. Semestrarna blev nog enbart en roddtur ut till någon holme i en närbelägen insjö med barn, kaffekorg och familjens hund några timmar före kvällsmjölkningen och utfordringen av svin och höns.
– Titta där, sa Hanna, förde undan gardinen en aning och pekade upp mot himlen där det syntes två vita ränder efter ett reaplan.
– Det däär …, sa Kristin, böjde sig fram mot fönstret och skrattade till samtidigt som hon kikade upp mot den klarblå sommarhimlen. Det är nog dina eller mina ättlingar som just löst biljett till Bahamas för att koppla av några veckor och njuta av livet och ledigheten. Som du vet är det inte modernt att nöja sig med inhemska utflykter längre. Man ska stressa även under semestern. Beskåda så många sevärdheter som möjligt och jämföra med grannens bravader. En bidragande orsak till att stressen ökar.

Hanna stramade upp sig, tog servetten och drog ett drag runt munnen och fick det kvarvarande läppstiftet att fastna på den vita servetten, som hon stoppade in under kaffefatet.

– På sätt och vis kan jag hålla med dig, Kristin. Det är nog stressigt med alla krav på allt. Det är så mycket som ska hinnas med. Förväntningarna är höga på det uppväxande släktet. Emilia och Måns ska iväg och åka skidor i alperna om bara några veckor och Linda är i USA med jobbet. Fabian ska vara guide åt några äventyrare under en turisttripp till Kebnekaise. – Med en suck tillade hon: de far och flyger åt alla håll. Det är nog inte så konstigt att unga människor går in i den där omtalade väggen. Kanske har du rätt Kristin; det var kanske bättre förr!

Hanna strök undan blusärmen och såg på sin armbandsklocka och sa:
– Nej-duu … Här få jag inte sitta längre. Jag måste handla och ta mig en tur till min styv-dotters lägenhet och vattna hennes blomster. Carls dotter, vet du. Jag har ju ett bonusbarn också. – Hon är faktiskt inlagt på lasarettet. Jag lovade sköta blommorna tills hon kom ut därifrån.
– Vad är det för fel med Tilde? Hon har väl alltid varit frisk.
– Njaa… Hon har haft känning åt hjärtat, och nu var läkaren ängslig för att det kunde röra sig om infarkt.
– Infarkt … Unga mänskan!
– Jo, men hon har ju faktiskt fyllt femtio. Du och jag har också åldrats, vi är inte unga längre.
– Nä, du har så rätt.
– Så har jag lovat gå en sväng med Cissis hund, för hon jobbar till sent ikväll, och hunden måste ut och kissa.
– Cissi … Vem är det?
– Hon bor i lägenheten över mig.
– Oj, du verkar ha häcken full, du Hanna.
– Jo, jag har många järn i elden. Framför allt på somrarna. Vi har ju sommarstället kvar också, så dit brukar det komma folk just när vi installerat oss för att koppla av. Carl brukar säga att det är lugnare att var kvar i stan, men det håller jag inte med om, sa Hanna och skrattade till.
Men visst såg Hanna både stressad och jagad ut, tyckte Kristin, som var glad över att hon själv inte hade vare sig andras blommor, hundar eller torp att hålla ordning på.
– Vad ska du göra för skoj i sommar då…? frågade Hanna och satte sin urdruckna kaffekopp på den tomma assietten och sköt undan brickan en bit.
– Jag har funderat på att gå med i PRO och eventuellt anmäla mig till någon av deras sällskapsresor.
– Bussresor menar du?
– Javisst, något annat har jag inte att välja på.
– Guud … Så hemskt att sitta och trängas i en kvav buss under en het sommardag.
– Ja-men du vet … Bilen blev jag tvungen att sälja efter att jag skadade mig i ryggen.
– Jaa, just det. Och Yngve är ju borta nu, annars hade det ju …
Där avbröt Hanna sina tankar på vad väninnan hade kunnat göra, om hon inte blivit änka.
– Joo-meeen … Du har ju söner och även döttrar, kan du inte be dem …
Där blev Hanna avbruten.
– Kära du, barnen har nog med sitt. För att inte ytterligare öka på deras stressiga leverne, gäller det att jag klarar mig själv.

***

De båda damerna reste sig upp från bordet och följdes åt ut när Kristin såg att hennes färdtjänsttaxi körde in och parkerade alldeles utanför kaféfönstret.

Kristin sa hej till sin väninna, gav henne en lätt kram, tog sedan rollatorn och hastade iväg bort till taxin, så föraren slapp vänta. Hon kände sig alltid stressad när hon var tvungen att anlita hjälpare för att komma dit hon skulle. Lite pirrigt tyckte hon att det var när hon själv inte längre kunde rå över sin egen tid, och ”låta det ta den tid det tog” att förflytta sig. Hon fick försöka passa in i samhället där det fanns andra, som också hade tider att passa.

Taxiföraren tog emot hennes betalkort, satte det i kortläsaren, och Kristin knappade in koden.
Den utländske chauffören såg på henne när han sa:
– Doo for följa till sjukklinik … Mosta hämta päärsonn där.
– Visst … vi svänger iväg och hämtar Persson, namnet spelar ingen roll för mig. Jag har all tid i världen, sa Kristin hurtigt och spände fast säkerhetsbältet.
Hon var van att det plockades upp nya människor utefter färdvägen.
– Han bo samma adressen, som doo bo …! Ni vara gifta?
Hanna skrattade till.
– Nej, jag är inte gift med någon Persson.
– Lite konstigt, jag tycka, boo samma adressen, muttrade taxikillen och såg undrande på Kristin.
Han parkerade utanför sjukhusets entré. En äldre herre kom uthoppande på kryckor. Chauffören hjälpte mannen in i bilen och så fortsatte färden utan fler avbrott för nya passagerare.
Vid Kristins adress, stannade chauffören och hjälpte Persson ur bilen, sedan sa han, vänd till Kristin:
– Noo… doo, hjälpa din mannen in. Jag mosta åka viiitare, hämta annan päärsonn.
– Okej, okej …! Jag ska hjälpa päärsonn in genom porten, sa Kristin och log mot taxikillen, som efter att han tagit ut hennes rollator, kvickt likt en vessla slängde sig in bakom ratten och for.
– Du måste vara den nya grannen, började Kristin och höll upp den tunga porten.
– Ja, jo, så är det nog. Jag flyttade in här igår. Idag hade jag lite för bråttom. Tog trappan istället för att vänta på hissen. Trodde det skulle gå fortare, men så gick det som det gjorde … Jag trillade.
Han skrattade till lite generat, och föste undan den grånade pannluggen.
– Jo, jag ser det.
– Man är inte lika vig längre.
– Nej, åldern tar ut sin rätt, så man får lov att ta det lite lugnare, förstår du, sa Kristin.
– Lite olyckligt att jag skulle bryta mig nu. Jag har alla grejerna stående huller om buller i lägenheten, och sonen har emigrerat till Staterna.
Då hörde Kristin sig själv säga, mot sin vilja:
– Jag kan hjälpa dig. Jag är pensionär och har all tid i välden.
– Han som inte hette Persson, pekade på hennes rollator och sa:
– Ja-meen … du är väl själv placerad?
– Man kan sitta på den här när man jobbar, sa Kristin och klappade på rollatorns svarta plastsäte. – Man behöver inte stressa i onödan. Hade du väntat på hissen, hade du inte stått här med ett gipsat ben. Om vi hjälps åt och låter det ta den tid som krävs, så är du alldeles säkert inflyttade före pingsthelgen, ska du se.
– Du har nog rätt, Granström heter jag, sa mannen och räckte fram handen mot Kristin, som fattade den och presenterade sig själv, och tryckte sedan på hissknappen.
Kanske hade den här dagen gett Kristin en egen vän. En som också skulle bli tvingad att ta det lite lugnare. Åtminstone under de närmaste veckorna. Sedan fick de väl se.

The post Novell: Den moderna människans dilemma first appeared on Opulens.

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna.

I morse såg jag att det redan har börjat. Två husbilar stod uppställda vid norra stranden trots att det bara är mitten av maj. Snart är karusellen igång, precis som vanligt. Bilar överallt. De ställer dem både på grusvägen och på hällmarken. För att inte tala om dikeskanterna på stora vägen, folk brukar springa som tokiga kors och tvärs mellan bilarna. Konstigt att det inte skett någon olycka ännu. Bara häromdagen pratade jag med Kalle på ICA om den väntade turistinvasionen.

”Hur i helvete kan det komma sig att alla människor känner till just det här brottet?” frågade jag.

”Det ligger ute på nätet”, svarade han. ”Det är känt över hela världen, skulle jag tro”.

”Kyss mig. De enda nät jag känner till är flundrenät”, sade jag och plockade ner mina varor i ryggsäcken.  

Kalkbrottet är min närmaste granne. Förr var det arbetsplats för de flesta karlar i socknen, men nu är det nedlagt sedan länge och fyllt med grundvatten. Turisterna påstår att det är precis som att bada i Medelhavet. Det vet jag inget om, men det är fint att vara där när det är folkfritt. I påskas tog jag med en kaffetermos och satte mig i lä för en stunds avkoppling. Vattnet låg spegelblankt, inte en vindfläkt märktes och solen sken som en värmelampa. Högt ovanför seglade en havsörn. Det var något så förbannat grant, att jag nästan blev lite religiös.

Efter middagen tog jag moppen och åkte bort till husbilarna för att kolla läget. De satt i sådana där brassestolar och försökte bli solbrända, samtidigt som de väntade på att engångsgrillarna skulle bli klara.  

”Fint väder, fast lite kallt i vattnet, kanske?” sade jag inledningsvis.

En liten kille blängde surt på mig. ”Vet inte, för jag får inte bada.”

”Nä, tänk för att du inte får det. Det går inte att du drar på dig förkylning, för du skall vara frisk och gå i skolan nästa vecka, sörru”, sade hon, som jag förmodade var hans mor.

”Så ni blir inte kvar så länge, då?” Jag gjorde mitt bästa för att dölja hur lättad jag blev.

”Nä, bara över helgen. Fast jag skulle gärna stanna längre. Här är ju helt magiskt!” 

”Skönt att se att ni inte eldar, i alla fall”, sade jag. ”De varnar för brandfaran”. Alla började skratta.

”Men det kan väl inte vara brandfarligt redan? Isen har ju nyss gått upp”, sade familjefadern och alla skrattade på nytt.

”Säg inte det. Förra året brann det i en tall”, sade jag och drog igång moppen igen. ”Fast då var det ett gasolkök som exploderade”.

Det där gasolköket orsakade ett stort pådrag, Både polis och ambulans, förutom de två brandbilarna. Elden stod som en kvast rakt upp och det var rena turen att det var i det närmaste vindstilla. Annars vet man inte hur det hade gått med de fnösketorra furorna.

Jag har ett stort problem med min tomt. Den är inte inhägnad på alla sidor för något hände innan jag hade lagt muren klar, jag tror att jag blev sjuk. Det är inte många som kan lägga en vast idag och själv orkar jag inte längre, så det har fått vara. Förr i tiden, då var det annorlunda minsann, då orkade man hur mycket som helst. Jag blev aldrig trött, när jag byggde det här huset till exempel. Mycket gediget byggt, det har många sagt mig. Det är väldigt trevligt att bo i ett hus, som man själv har byggt. 

Men nu gällde det som sagt tomten. Förra sommaren var det några stollar som körde in och parkerade på tomten. Jag fick sätta upp skyltar med PRIVAT MARK målat i rödfärg. Då började de ställa sig med kylaren precis framför, så att skyltarna inte syntes, och sedan promenerade de jävlarna rakt över tomten. Som den naturligaste sak i världen! Gå runt hade de förstås inte tid med. Man undrar vart mänskligheten är på väg. Verkar vara på reträtt, tillbaka till neanderthalarna. 

Janne, som har bensinmacken, har kommit på en strålande idé. Det är ju så att på mackar idag säljs inte bara bensin och grejer till bilen, de har mjölk och smör, bananer och frysta färdigrätter. Till och med grillad korv och färdiga mackor. Nu är hans affärsidé att packa kylboxar med smörgåsar och läsk och slå läger alldeles vid badplatsen. Det kommer att bli en strykande åtgång, var så säker. 

Turisterna slipper förlora dyrbar tid från solandet och badandet, det är bara att skicka barnen att handla lunchen direkt vid strandkanten. De slipper åka till ICA eller till Brittas Café nere vid färjan. Janne gick på om hur mycket pengar han skulle dra in. Han snackade sig varm för sin idé, men det hade han inte mycket för. 

”Man måste ha polistillstånd till sådant, det fattar du väl. Och vad tror du Britta tycker om att du tar hennes kunder?” Jannes fru Kerstin skall alltid vara en sådan ledsam besserwisser.

”Den enes bröd, den andres död”, försökte jag, men fick en förintande blick från Kerstin. 

”Stå på dig, Janne!” Jag slog honom uppmuntrande på axeln, innan jag reste mig och gick därifrån. Åkte ner till båten, kände att jag behövde komma ifrån ett tag. Jag får som en oro i kroppen när midsommar närmar sig. Folk blir galna, de verkar inte kunna ta vara på sig. Super och lever om, badar mitt i natten och för ett sjuhelvetes oväsen. Gör upp eld på strandkanten, brandvarningarna skiter de blankt i. Jag brukar gå en runda frampå nattkröken när det är som värst. Och inte är de något vidare trevliga om man ber dem släcka heller. Tallarnas grenar sträcker sig farligt nära ibland, jag får hjärtflimmer när jag tänker på hur det skulle vara att vakna upp mitt i natten med en fullt utvecklad skogsbrand runt omkring.

Stig Jansson kom förbi en stund igår. Han hade en del intressanta nyheter att förtälja.

”Idrottsföreningen skall ta entré till brottet. De skall stå nere vid avfarten. Ungdomarna skall turas om att stå där från morgonen till klockan tre. Kan det avskräcka en del, tror du, om de måste betala för att bada? I träsket är det gratis men det tycks ju inte duga. Alla skall löga sig i Lagunen, som de säger. Det är rena masspsykosen”.

”De kunde lika gärna packa ihop sig som sardiner på Mallorca”, inflikade jag.

”Vet du vad jag svarar, när de frågar efter vägen?”

Jag skakade på huvudet.

”Var ligger Blå Lagunen, säger de och vevar ner bilrutan. Nej, nej, ni har åkt fel, säger jag. Den ligger på Öland”.

Vi skrattade en stund åt skämtet.

”Går de på det, då?” undrade jag.

”Nä, de gör ju inte det”. Han reste sig och tackade för kaffet. ”Följer du med och lägger nät ikväll?”

Det lovade jag göra, trots att det var lite tidigt på säsongen för flundror. Men vädret var vackert, ingen vind, i stället lugn och fin sjö.

Det blev några taniga stackare i alla fall, de riktigt små slängde vi tillbaka i sjön. Jag körde igång röken för första gången i år. Bäst som jag stod där och plockade ut de färdigrökta flundrorna, kom tre flickor på cyklar. De frågade om de fick köpa och sade sig vilja betala hundra kronor kilot.

”Nä”, sade jag. ”Någon ockrare är jag inte. Det räcker gott med en femtiolapp”.

En av flickorna frågade om de fick fylla sina vattenflaskor.

”Det är bara att ta ur träsket”, svarade jag, som alltid när jag får den frågan.

”Va, går det? Kan man verkligen dricka träskvatten”?

”Det duger gott åt halva öns befolkning”, sade jag. Men sedan blev jag mitt vanliga, artiga jag igen: ”Det är inte fråga om något träskvatten. Här kallar vi sjön för träsk och havet för sjön. Så ni kan lugnt dricka det. Mitt eget kranvatten kommer faktiskt också därifrån”.

Lite stukade lommade de iväg, men de fick i alla fall nästan ett kilo nyrökta flundror med sig. Själv fick jag så att det räckte till middag. Det smakade bra, trots att de inte var fullväxta. Det är lätt att föräta sig på flundror längre framemot hösten. Då brukar jag frysa in och ha att steka under vintern. Det är inte heller så dumt, serverat med lingonsylt och en kall öl. Förr hade vi obegränsat med torsk, nu är den nästan utrotad. Med piggvaren är det på väg att bli likadant. Ännu så länge har vi strömming – men då har den i stället blivit farlig att äta. Bör bara förtäras ett par gånger om året. Det är som en förbannelse. Jord och hav, allt blir förstört och ingenting är längre som förut. Britta säger att jag är en obotlig nostalgiker, när jag beklagar mig. 

Jag åker upp till caféet ibland – ja om sanningen skall fram ganska ofta – för Britta är ett väldigt trivsamt fruntimmer att prata med. Jag brukar ta en öl och slå ihjäl några timmar hos henne.

”Och vad har du på hjärtat idag, då?” Så löd hälsningsfrasen när jag senast steg över tröskeln.

”Jag vill träffa dig, förstås”, sade jag.

”Hå hå”, skrockade hon. Det dröjde inte länge förrän hon lockat ur mig vad som egentligen tyngde mitt sinne.

”Turistjävlarna kommer tidigare och tidigare och blir fler och fler. De väller in som gräshoppssvärmar, de ockuperar brottet och all mark runt ikring på flera kilometers avstånd. Och till råga på eländet är de ju så in i bängen blödiga!”

”Vad menar du? Blödiga??”

”Ja man kan ju inte ge sig till att skjuta en endaste rabbis-uschling från maj till september. Skulle man göra det blir barnungarna förtvivlade och föräldrarna drar igång ett mediedrev”.

”Är det verkligen så illa? Stackars Hannes, då”. Britta hade anlagt sin medkännande terapeut-min. ”Vill du ha en öl till?”

”Ja tack”. Jag tog ett par rejäla klunkar av den kalla drycken och torkade bort skummet ur skägget. Men jag var inte färdig med ämnet ännu.

”Putte, min katt du vet, kom hem häromdagen med en rabbisunge i munnen. Han är en råttjägare av rang och en liten rabbis är ingenting för honom. Tomten är i stort sätt befriad från alla slags gnagare, tack vare Putte. Han lade ner sitt byte på marken vid mina fötter och jag tog upp ungen för att slänga in den i skogen till räven. Men se det gick ju inte för sig, den skulle ju kunna hamna på någon av stigarna till lagunen och någon ömtålig turist skulle kunna bli illa berörd av naturens bistra verklighet”. Jag blev tvungen att fukta min torra hals med en ny klunk öl efter den långa utläggningen.

”Är det någon som har sagt det till dig?”

”Vadå?”

”Att du inte får slänga rabbis i skogen”.

”Nej, men man vill ju inte skrämma de arma stackarna. Summan av kardemumman blev i alla fall att jag gick ner till Svens betesängar och lade den där i gräset. Tar inte räven den så gör höken det”.

”Men Hannes, det var hedersamt”. Britta hämtade en kopp kaffe åt sig och slog sig ner vid bordet. ”Vet du vad, det här turisthatet du går och bär på, det är inte nyttigt för dig. Du måste försöka att tänka positivt i stället. Tänk bara så mycket pengar turisterna drar in åt oss”.

”Fan vet om det inte går jämt upp med vad de kostar i brandkårsutryckningar och polisingripanden. I år har kommunen dessutom lovat komma och lappa alla felparkerare efter mina upprepade telefonsamtal. Men tack skall du ha för ölen i alla fall”. Jag tog på mig kepsen och gick ut. 

Det var en vacker och ljummen försommarkväll. Solen hade gått ner för en stund sedan men i väster fanns ännu en rosa strimma på himlen. En tunn månskära syntes svagt. När jag kom hem fanns inte en bil kvar på vägen. Endast några spridda skratt, som hördes från lagunen, blandades med ejdrarnas kurrande ute på sjön och koltrastens sång från skogen. Det kändes som en kort frist, som ett andningshål att bara finnas till i. 

Men jag lät inte lura mig. Snart nog är helvetet över oss.

Jag längtar till slutet av augusti, när skolorna börjar igen. En hel dag kan gå utan att en endaste bil syns till. 

Då äntligen blir det fan ta mig tvärtyst. 

The post Novell: Blå lagunen first appeared on Opulens.

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna.

Vi hade varit gifta i lite drygt tre år när Ann-Caroline vände sig emot mig i soffan framför teven och sa ”jag har tänkt lite”.

Jag ställde ned vattenglaset på bordet och tittade på henne.

”Du är arbetslös och jag jobbar på bank och det går knappt ihop fast det bara är du och jag. Har jag rätt?” sa hon och blinkade sådär som hon brukade när hon var koncentrerad.

”Du har rätt älskling, jag är arbetslös och det går knappt ihop.”

”Och du hatar ju att ha nån över dig?”

”Jag tappar koncepterna när nån tyrann ska berätta för mig att jag ska göra si eller så. Kanske var det därför jag fick dåliga betyg i skolan när det begav sig.”

”Och det funkar ju inte i samhället – man har ju alltid en chef när man är anställd, det går liksom inte att komma ifrån. Så nu föreslår jag att vi tänker utanför boxen.” Hon tog mina händer i sina.

”Vi startar något eget helt enkelt”, fortsatte hon. ”Du är ju duktig på att baka och laga mat, och jag kan vara ansiktet utåt och sköta administrationen i vårt eget lilla café!”

Jag lösgjorde mina händer och reste mig upp. ”Café? Är du galen?”

”Ted, du är alltid så dramatisk. Vill du inte att vi ska få det bättre? Att vi ska ha råd att köpa en fin bostadsrätt?”

Jag skakade på huvudet och tittade ut genom fönstret. På gatan nedanför vrålade bilar förbi i kvällsregnet. En ung kvinna brottades med sitt röda paraply, och en hund utan koppel kastade sig fram mellan människorna på trottoaren, kanske på jakt efter nån av de feta råttor som delade vår kaotiska stad med alla andra varelser.

”Bostadsrätt… fånerier… vi har det väl bra här? Jag vill inte prata om det här mer, och snart börjar GW Perssons mest bestialiska och olösta mordfall på teven, och det vill jag se utan att ha tankarna på en massa trivialiteter.”

Till min förvåning började Ann-Caroline att gråta, och det kändes inte bra, men när hon gick iväg till köket så satte jag mig igen och bytte kanal. Programmet hade just börjat, och det grämde mig att jag var på dåligt humör och inte sådär fri och öppensinnad som man bör vara när man fördjupar sig i gamla spännande mord.

Ann-Caroline drog envist upp ämnet flera gånger ytterligare under de följande veckorna, varje gång med någon ny liten vinkling. Dessutom visade hon hur ledsen hon var över att jag var så ovillig att lyssna på hennes förslag, och mitt stenhjärta liksom krackelerade och förvandlades till en blandning av grus och sand. Till slut gav jag efter och sa att idén kanske inte var så dum trots allt.

Hon kramade om mig, och drog in mig i sitt lilla arbetsrum där hon visade broschyrer på cafémöbler, interiörer, lämpliga menyer och dessutom en helt färdig affärsplan att gå till banken med. Det krävdes ett jättelikt lån för att starta upp företaget, men eftersom hon jobbade på banken och redan diskuterat affärsplanen ingående med de rätta avdelningarna så skulle frågan om pengar bara vara en formalitet.

”Nu måste vi hitta en lokal!” sa hon och log brett. Och som av en slump hade hon redan en lista på sju möjliga objekt som hon strax förevisade på datorn.

En månad senare var allt klart, hon hade sagt upp sig från jobbet och vi var ägare till ett café i utkanten av staden, nära havet.

”Så underbart, tänk i sommar när vi öppnar och de första gästerna kommer!”

Vi satt på en restaurang och hon hällde upp vin från en karaff till oss.

”Detta är verkligen värt att fira, eller hur älskling?” Hennes ögon lyste. ”Känner du friheten och alla möjligheterna?”

Jag hade onda aningar, men nickade och klunkade i mig hela glaset och bad om mer. Det var bara två månader kvar till öppningen, och hur mycket som helst att göra innan dess för att vara redo.

Det visade sig att vi hade olika åsikter om allt. Jag ansåg att funktionaliten skulle stå i första rummet, men Ann-Caroline tyckte att allting skulle vara ”mysigt”, och att funktionen på något magiskt sätt skulle uppstå automatiskt. Min vision var ett café vars belysning gav ett genomträngande blåaktigt sken, något som endast kunde uppnås med gamla hederliga lysrör. Dessutom behövde cafét ett ljust och stryktåligt marmorgolv, stålmöbler med svarta sitt- och bordsytor i hårdplast, vita väggar och tak, och förstås en toppmodern köksutrustning i rostfritt. Jag såg framför mig hur stressade nutidsmänniskor i karriären satt på vårt café och försiktigt svalde ner dyr latte med spröda bakverk i sina blodfattiga händer.

Jag älskade Nietsches teori om att det allra mest onda i vår värld var godheten. Den ställde ju till med så mycket elände, och inte minst satte den Darwins naturliga urvalsprincip ur spel, vilket hur man än vände och vred på det faktiskt var ett brott mot naturlagarna. Och jag var naturligtvis även svag för Sartres existentialism som reducerade allt som fanns till sina triviala beståndsdelar, och sparkade iväg hoppet utom räckhåll för de dåraktiga stackare som trodde på en eller flera gudar. Ockhams rakkniv som skar bort allt kvarvarande bjäfs var kronan på verket i det som utgjorde min livssyn, och detta mycket sakliga, rimliga och logiska förhållningssätt vägledde mig i caféprojektet.

Ann-Caroline som utan vidare och nästan provocerande lättvindigt avfärdade såväl Nietsche som Sartre (sanningen att säga visste hon knappt vilka de var), ville ha lampor med stearinljussken, textilier och kuddar i varma färger, trämöbler och diverse andra opraktiska ting, något som jag helt förkastade som ”onödigt” och ”svårstädat” men även ”estetiskt frånstötande.”

Hon var helt uppe i det blå med alla sina orealistiska drömmar och ogenomförbara förslag. Faktiskt oroade jag mig för hennes psykiska hälsa, hela projektet verkade tära på henne, och jag tyckte att skimret i hennes ögon mer och mer övergick i något dimmigt. Det ökade bara på min känsla av press, och jag började inse att det mesta hängde på mig. Jag fördjupade mig i varje detalj, vårt café skulle bli perfekt in i varje mikrometer. Kärleken till min hustru gav mig kraft att gå vidare trots att caféet redan från början visade tydliga tecken på att vara dödsdömt eftersom hennes vision för det var så vitt skild från min egen.

Ett av mina många praktiska bekymmer var att det fanns så många liknande cafémöbler hos så många liknande leverantörer, och att det var nästan omöjligt att avgöra vilka som var bäst. Samma när det gällde belysningsarmaturer, och så vidare till övrig interiör, som alla de olika typer av marmorgolv som fanns, och alla de vita nyanser som man kunde måla väggar och tak i. Och så tillkom naturligtvis frågan om hur tillverkningen skedde, huruvida barnarbete var inblandat eller ej, och vilka grossisterna var och hur de skötte sina investeringar i det stora hela, men även i detalj. De måste vara etiskt och moraliskt oantastbara för att få komma i fråga som leverantörer till vårt företag.

Jag hade helt rationaliserat bort Ann-Carolines idéer eftersom de skulle ha kommit att röra till allt ännu mycket mera, tänk bara på alla dessa bordsdukar som tillverkas av barn i Burma, och jag snäste ofta åt henne när hon försökte lägga sig i, det måste jag erkänna. Men jag slog henne aldrig, i alla fall inte vad jag kan minnas så här långt efteråt.

Man måste förstå den press varunder jag befann mig, och så hände det ett par dagar innan vi skulle öppna – jag hade ännu inte kunnat bestämma mig för vilka inköp vi borde göra till vårt café, och ingenting var med andra ord klart, eller ens påbörjat – att jag satte mig i bilen och styrde ut ur staden. Jag var inte på väg någon särskild stans, men jag kommer ihåg att det var en morgon och att dimman rullat in från havet och att sikten var minimal. Jag stannade bilen längs vägrenen och promenerade ut på ett fält, och sen la jag mig ner och lät demonerna ta mig.

Demonerna bar uniform och körde iväg mig till en stor tegelbyggnad. Där ställde de en massa frågor, men jag försökte bara hitta ett sätt att ta mig därifrån. Jag visste att jag drömde, för de sa sådana osannolika och märkliga saker som bara förekommer i mardrömmar. Jag vill inte ens berätta vad de beskyllde mig för, eller de ”fynd” de gjort från mitt tidigare liv, innan jag gifte mig med Ann-Caroline. Men jag kommer ihåg drömmen väldigt väl, och jag kommer också ihåg att den fortsatte i evighet. Jag skickades på rättspsykiatrisk undersökning, och eftersom jag aldrig vaknade upp eller på annat sätt kunde fly så satt jag där oftast godmodigt och svarade på deras idiotiska frågor, men ibland gick jag till attack för att få slut på deras översittarfasoner.

Jag tål inte människor som säger till mig vad jag ska göra, jag vet inte varför jag är så känslig för sånt, men kanske har det något med min barndom att göra? Inte ens jag själv kan avgöra det, eftersom jag inte har några minnen av mitt liv före tolvårsåldern, och då är det bara fantasier ändå. Jag ser mig hålla min mors avhuggna huvud i mina händer, och varför jag har såna syner vet jag inte. Jag har senare fått berättat för mig att hon dog under våldsamma former när jag var i den åldern, men att man aldrig hittade gärningsmannen. Det var jag själv som ringde polisen, jag var alldeles nedblodad min stackare, och så småningom fick jag komma till en fosterfamilj, som även de drabbades av flera oförklarliga olyckor.

Så jag la mig ned i gräset och lät demonerna ta mig, men innan de tog mig så kände jag hur dimman kröp ned i mina lungor och fyllde mig med sin fuktiga kyla. Det långa gräset slöt sig kring mig, och mina ögon fylldes av tårar. Jag minns att jag upprepade Ann-Carolines namn där jag låg, men jag kan inte säga om jag viskade det eller om jag skrek.

Kvinnorna i mitt liv, tänkte jag när demonerna körde iväg med mig i sin svarta bil. Min kära mor, som var så noga med att uppfostra mig med hårdhet och fasthet, min fostermor som så olyckligt föll i källartrappan och slog ihjäl sig mot stengolvet, och så min underbara stackars Ann-Caroline med alla sina idéer om hur vi borde leva vårt gemensamma liv.

Jag vet inte när jag vaknade upp eller om jag vaknade upp. Mitt hjärta av asfalt och morän vill nästan sluta att slå när jag tänker på min hustru och hennes oskyldiga blick. Kanske lever hon inte längre, detta hände för mycket länge sedan.

Jag ligger fastspänd i ett rum med möbler av stål och ser tiden passera i det vita taket vars lysrör kastar sitt blåaktiga sken över mitt ansikte, och jag undrar när allting ska ta slut.

The post Novell: Vårt lilla café first appeared on Opulens.

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna

Värmen. Värmen fanns överallt. Varje andetag hon drog in kändes torrt och dammigt. Näringsfattigt. Hon strök nervöst en slinga av trassligt hår ur ögonen. Genast föll det tillbaka ner i ansiktet och klibbade fast mot den svettvåta kinden. Värmen och lukten av diesel häftade fast över henne som en tunn plastfilm. Hon försökte sig på att svälja. Körde runt med tungan mot kinderna för att skapa lite saliv.

Hela vägen från stranden, flera kilometer, hade hon halvsprungit med den slirkiga badväskan dunkande mot benet och med sovsäcken under armen. Nu kliade svettsalt och sand under linnet och shortsen. Det svala vattnet kändes så långt bort här i den skakande bussen. När hon slöt ögonen såg hon Ankis förundrade, vidöppna ögon. Hennes hår hade svajat så sällsamt vackert, strävande upp mot ytan.

Under vatten hörs inga ljud. Ljuset faller alltid milt där. Även på det som gör ont.

När hon tittar upp möter hon chaufförens ögon i backspegeln. Snabbt vrider hon på huvudet. Han får gärna glo på henne men hon vill inte titta på honom. Han har ett utseende som sänder signaler, signaler som säger ”Hej snygging, var har du hållit hus de sista åren. Här har jag kört buss dag ut och dag in men du har inte nedlåtit dig att åka med. Finns det något jag kan göra för att rätta till regionalbussarnas dåliga rykte?” Som om han vore någon jävla ungdomsvariant av Hugh Grant, fast han säker passerat 35. Hon känner irritationen blanda sig med svetten och det kliar under brösten och vid byxlinningen. Hon ska inte titta på honom fler gånger, inte förrän hon stiger av vid busstationen och dit är det en dryg halvtimme. Hon drar handen genom håret och lutar huvudet mot den skitiga rutan och fäster blicken på de förbiilande fälten. Vägens håligheter gör att pannan hela tiden slår mot bussfönstret. Det är lika gott åt henne, tänker hon. Hon förtjänar en rejäl huvudvärk. Nu har hon ställt till det igen.

Vatten är så olika. Kallt och uppfordrande i början av sommaren, utmanar så att de alla måste skrika åt varandra att hoppa i, knuffa och dra för att den som spelar mest motvillig ska hålla tillbaka dem alla. Till dess det händer, till dess den modigaste hoppar i. Anki hoppar alltid i först av alla. Det är hennes orangeröda hår som de ser mörkna till kastanj när det försvinner under ytan. De står kvar på bryggan och känner att allt är som det ska, att ordningen upprätthålls och att de kan fortsätta vara de fega en sommar till.

Bussens bromsar gnyr och hon måste fatta tag i stålhandtaget på sätet framför för att inte slå i. Galonsätet klistrar mot glipan mellan jeansen och linnet i ryggen och hon försöker jämka sig tillrätta när bussen stannar. Ett lätt damm virvlar upp och lägger sig igen över smörblommorna och rödklövern som växer i diket på andra sidan grusvägen. Dörrarna öppnas där fram och hon hör chauffören prata med någon som står kvar där ute. Hon hör bussen pusta och sen öppnas bagageluckan och ett lätt gungande talar om att något lastas in. Luckan slår igen och en man med militärgrön ryggsäck stiger på. Han säger något till chauffören att det inte var några problem, att allt var lastat nu och sen löser han biljett innan han sätter sig två platser framför henne. Hon ser hur han drar upp sina långa ben och tar spjärn med knäna mot sätet framför och kanar ner i en avslappnad pose. Huvudet lutar han bakåt och även om hon inte ser det så är hon säker på att han blundar.

Vattnet var också den betraktare som såg dem sitta kring elden de brukade tända på sommarkvällarna nere vid sjön. Vattnet hörde skrik och skratt och tog då och då emot en plaskande kropp som av vin och liv ville omfamna hela världen och därför var tvungen att kasta sig i sjön för att göra av sig någonstans. Anki var aldrig den. Hon hushöll med sina känslor och med sin kropps rörelser. Hon ingick i skogen och sjön, i den svarta stjärnhimlens vaka över de ängar som doftade av vildblommor och ogjord honung.

Hon återgår till att låta huvudet dunka mot fönsterrutan. Svetten har bildat en liten fläck på glaset och hon känner både glädje och rädsla över att det ska bli kvar ett spår av henne när hon stigit av och fordonet rullat vidare. Någon annan ska kanske undra vem som lutat sitt huvud. Kanske äcklas över fläcken. Tänk om hon skulle bli ett sommarmord? Om poliser och tekniker skulle behöva kartlägga hennes sista timmar? Skulle de ta DNA-prov i bussen, topsa kladdet på fönsterrutan och leta efter hårstrån på sätet? Hennes väska glider ner på golvet när bussen gör ännu en inbromsning. Hon böjer sig ner och plockar upp den. Får syn på skrubbsåret vid fotknölen, hur blodet koagulerat och hur ett svagt blåmärke börjat växa fram.

Anki hade vinkat henne till sig. Tagit henne i handen, Ankis torr och varm, hennes egen svettfuktig och motsträvig. Dragit henne med sig längre upp i ekbacken och de båda hade försvunnit ur lägereldens cirkel. Hon hade viskande försökt fråga var de skulle men Anki hade lagt handen över hennes mun. Hon hade känt de smala fingrarna mot sina läppar, känt hur Ankis tumme sekundsnabbt strukit över hennes kind, så som man stryker med tummen över ryggen på en nyfödd kattunge. Hon hade tystnat, en sådan smekning tystar, gör en medgörlig, följsam. Anki hade fortsatt in i skogen, släppt hennes hand och tagit förgivet att hon följde efter.

Bussen krypkör genom det sista lilla samhället innan vägen tar dem till stan och stationen. Brummande på låga växlar snirklar den sig förbi en sommartom skola där väghinder i form av stora baljor fyllda med blommor bromsar upp trafiken. Hon hinner se en ensam ryggsäck, svart, Nike, ligga på bänken vid hållplatsen. En skolväska som inte kommer hem.
Det är ett stopp vid den nedlagda järnvägsstationen. En anslutningsbuss står och väntar på dem. I skuggan av kiosken står en kvinna med barnvagn, hon röker medan hon pillar med stort intresse på sina nagelband. Anslutningsbussen tömmer ut sitt innehåll, fyra tjejer med ryggsäckar och blå scoutskjortor som skrattar och fotograferar varandra, en farbror med käpp och iklädd en söndagskostym i mörkgrå gabardin (scouttjejerna hjälper honom att lyfta ner två matkassar i papp), en kille i tonåren med en Iron Maiden-keps nerdragen över ögonen och sist två ganska rultiga kvinnor i likadana svarta tights, rosa volangtoppar och varsin blå IKEA-påse över axeln. Iron Maiden-kepsen stiger på hennes buss och så gör också IKEA-kvinnorna. Killen sätter sig längst bak medan kvinnorna sätter sig näst längst fram och börjar prata med Hugh Grant som äntligen får den bekräftelse han längtar efter.

Hon hade så klart snubblat och slagit i fotknölen medan hon försökte famla sig fram i sommarnattens skumme med Ankis orangeblixtrande hår flimrande ett stycke framför henne. Hon hade kvidit tyst, väst ett par svordomar men det hade räckt för att Anki skulle höra och bromsa upp. Äntligen tänkte hon, äntligen väntar hon på mig och bryr sig. Men det enda som hänt var att Anki än en gång lagt handen över hennes mun och stuckit sitt ansikte alldeles intill hennes och med ett pekfinger över sina egna läppar och rynkade ögonbryn visat att det krävdes total tystnad. Sedan hade hon vänt och gått vidare.

Det hade varit skönt om bussen gjort ett litet längre uppehåll så hon hunnit hoppa av och köpa en cola eller en vatten i kiosken men den stänger inte motorn. Från sin plats ser hon hur kvinnan med barnvagnen dödar cigaretten och börjar plocka i en väska under barnvagnen samtidigt som en svart Volvo kombi kör upp och stannar. På den tonade bakrutan sitter en klisterdekal från Ölands djurpark, den har bleknat och börjat fransa sig i kanterna. Hon hinner aldrig se vem som kör, bara att kvinnan med barnvagnen gör ett fuck-you-tecken till personen innan hon sliter upp passagerardörren. Killen med den militärgröna ryggsäcken vaknar till liv framför henne. Sträcker på sig och gör några vridningar på överkroppen så att hon ser överarmarnas tatueringar där t-tröjan tar slut. En amerikansk örn och ett ankare med en rosenslinga. Hon har sett det förut, tecknen, motiven, signalerna man vill sända och hon föraktar det. Tatueringar, så lågt. Framför allt är människohud det allra sämsta underlaget för konstnärliga uttryck. Huden kan aldrig bli bättre, bara rynkigare, slappare, sladdrigare och med allt grövre porer och åldersfläckar. Men än ser den amerikanska örnen ut att må väl.

Anki drar ner henne bakom en stor tuva med lingonris, en grop som för länge sedan har varit en rotvälta. Hon kan känna doften av den nattfuktiga mossan och de stickiga tallbarren som fastnat i hennes svettiga knäveck och nu irriterar något alldeles enormt. Men hon vågar inte röra sig, Ankis grepp om hennes handlov trycker henne neråt, håller henne fast. Myggen samlas kring hennes ansikte, knott kryper in i öronen och hon måste låta det vara. Måste hålla sig alldeles stilla för det är Ankis vilja.

IKEA-kvinnorna skrattar högt och tillgjort. Kråmar sig för busschauffören som berättar något innan han höjer volymen på radion. Ur högtalarna som sitter i bussens tak strömmar ”Lady Marmalade” med Labelle. Den ena kvinnan ställer sig upp i mittgången och börjar göra discomoves från 70-talet medan svettfläcken på hennes rygg växer och färgar den rosa volangtoppen en nyans mörkare. Iron Maiden-kepsen ger ifrån sig ett kräksljud som får busschauffören att rycka till men när han ser i backspegeln att ljudet bara är ett uttryck för avsmak och inget som medför extra rengöring återgår han till att flirta med kvinnorna. När låten tonar ut och radiorösten börjar prata om den ihållande värmeböljan och vattningsförbudet sätter sig kvinnan igen och bussen rullar långsamt in mot stationen och resecentret som är ändhållplatsen.

Framför dem, femton meter kanske, öppnade sig skogen och en glänta bredde ut sig. Där växte skogsstjärnor, ängsull och älgört som lyste vita i sommarnatten, verkade sväva fritt ett stycke ovan marken. Mitt i gläntan stod ett förfallet torp, sönderslagna fönster som gapade svarta, ett halvt inrasat tak av gulröda enkelkupade takpannor, En ytterdörr som hängde öppen på ett enda kvarvarande gångjärn. Det växte ormbunkar och rölleka närmast huset och där den ena gaveln en gång stått stack en tunn svartvit björkstam upp genom taket. Ramarna för vad som var ett hus hade sprängts av tiden och naturen.

Hur dålig ventilationen än varit på bussen så hade den hållit den värsta värmen stången. När hon nu stiger ner på asfalten mitt i stan kan hon känna en hetta strömma upp för sina ben och en annan som pressar sig mot henne från väggarna på stenhusen som ligger kring torget. Hon sneddar över busshållplatsen, kryssar mellan andra bussar och hör motorer slå av och på, känner dieselstanken. På andra sidan torget ska hon vika åt vänster, gå en halv gata upp och ta lokalbussen ut dit där hon hört hemma. Hon hör en röst ropa men den angår inte henne. Känner en hand på sin axel och vänder sig om. Där står mannen med den militärgröna ryggsäcken och sin tatuerade örn. Han har kompletterat upp sig med en resväska på hjul och ett stort fodral som ser ut att innehålla en elbas, det är i alla fall vad som står på klistermärket ”I´m the bass” och bild på instrumentet. Han frågar henne om hon vet något bra ställe att äta på och hon pekar på pizzerian i hörnet av torget. Han frågar om hon bor här och hon skakar på huvudet. Går därifrån.

När de ligger där alldeles tysta och hon kan känna Ankis andedräkt mot sin kind hör hon först ett svagt prassel, sen växer ljudet, kompletteras med snörvlingar och grymtande, prasslet växer till ett bökande ljud, grenar knäcks. Fram ur en håla under det förfallna torpet kryper en grävling och efter kommer en rad ungar. Det vuxna djuret verkar peka ut var maten kan finnas, stannar upp och vädrar i luften, kravlar sig vidare genom det höga gräset. Ungarna stannar också upp, försöker göra likadant, vädrar, bökar i marken men kan inte låta bli att tumla runt med varandra. De försvinner in i skogen och med dem ljudet. Anki drar efter andan, böjer sig fram och nafsar henne i örsnibben innan hon reser sig och börjar gå tillbaka till stranden.
Vägen tillbaka är lättare, en julimåne, full och rödaktig har trevat sig upp över skogstopparna och ger ledljus. Skrubbsåret svider, drar till sig knott. När hon kommer fram till elden sitter Anki redan där, ser ut som om hon varit där hela kvällen, skrattar, dricker direkt ur en flaska rosévin och låtsasbrottas med Micke som alla vet är kär i henne. Anki ser inte åt henne. Hon rullar ut sin sovsäck och lägger sig under eken där ett par av de andra redan somnat.

Hon känner hur det bultar i såret på foten. Det behöver antagligen rengöras, svetten och sjövattnet är nog inte den bästa sårtvätten. Ett par myggbett som hon fått på kinden har svullnat upp och kliar i värmen. Sista biten med lokalbussen väljer hon sin favoritplats, långt bak och hon sitter så att hon åker baklänges. Det hade varit ett av livets stora nöjen när hon var liten, baklängesåka på bussen. Helst på ett eget säte så att ingen trodde att hon reste tillsammans med den där kvinnan som sa sig vara hennes mamma.
När hon stiger av ser hon direkt att persiennerna i hennes lägenhet är nerdragna. Det är ju bra, håller värmen ute. Ute på lekplatsen är det barn som gungar och föräldrar som sitter på bänkarna runt omkring. En pappa har släpat dit en uppblåsbar pool som han låter alla barn, inte bara sitt eget, bada i. Hon går förbi, de vet vem hon är och det är därför de nickar så snällt och hejar.

Vid middagstid var det bara hon och Anki kvar. De andra hade gett sig av men hon hade sagt att hon ville ta ett sista dopp innan hon skulle hem. Anki hade inte tagit någon notis om henne, bara legat på bryggan och lyssnat på musik i hörlurarna, blundat. När hon hoppade i omslöts hon av den svala, ljudlösa massan av vatten som bara ville henne väl. Inga ljud blev häftiga, inga ljus för starka, beröringen vänlig och följsam. Hon dök, simmade under vattnet så länge det fanns luft kvar i lungorna, gick upp till ytan, dök igen. Tills hon plötsligt slog emot en annan kropp. Ankis ansikte, ögon och mun framför henne i ett flimrande ljus av solbrutet vatten och upprörd sandbotten. Hon slog henne, slaget hade ingen kraft under vattnet, blev bara en beröring. Anki kysste henne och kyssen blev sval och overklig. Vattnet blev kvar när hon sprang upp mot busshållplatsen.

Hennes mamma ville inte att de skulle flytta. Det förstod hon väl? Och hon sa ja, det förstod hon. Mamman sa att det inte var lätt när det inte fanns något att välja på. Och hon sa ja, det förstod hon. Mamman sa att hon var ledsen över att de behövde flytta. Och hon sa att det inte gjorde något, att det skulle ordna sig. Mamman sa att när dom flyttat till mormor så skulle det bli bättre, för mormor också, de kunde hjälpas åt. Och hon sa att det skulle bli jättebra och sen lyfte hon ner det röda hjärtat i filt som hängde på hallväggen, det man skulle ha att lägga julkort i. Mamman hade varit så trött. Nu var det tre år sedan mamman inte orkat plocka ner allt julpynt. Hon la det röda filthjärtat högst upp i en av flyttkartongerna. Nu var det sommar igen.

The post Novell: Gamla sjöar first appeared on Opulens.

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna.

Jag går ut genom dörrarna på Malmö Centralstation och bländas av solen samtidigt som jag letar efter 2:ans buss. Det är vårens första dag och nästan alla mina kollegor flexade ut en timme tidigare för att hinna ut och njuta. Vem vet hur vädret är imorgon? sa dom och skyndade iväg. Jag satt kvar och jobbade vidare.

Jag går bort till hållplatsen och väntar. Bussen ska komma om sju minuter. Det brukar vara minst tjugo stycken som ska åka vid den här tiden, men idag är det bara jag och två gymnasiekillar som står här.

– Svettigt? frågar chauffören, när jag går på.

– Äntligen sol, svarar jag och ler.

– Ja, nu skulle man legat i parken, säger han och blinkar.

Jag sätter mig på en skuggig plats, trycker in hörlurarna och väljer Håkan Hellströms Gårdakvarnar och Skit. Jag koncentrerar mig på musiken så mycket jag kan. Det melodiska pianot, den spruckna gitarren, isolerade trummor och mjuk trevande bas. Allting mixat så att det låter som alla instrumenten står för sig själva i varsitt hörn och spelar, sneglande på varandra och undrar om dom egentligen passar in i helheten. Och över alltihopa, längst fram i ljudbilden, Håkans röst som kämpar sig igenom en bergochdalbanemelodi med en text där han “förstår om du skulle träffa nån bättre sen”. Det låter som om han sätter allt på en enda tagning och behåller alla toner, även där luften nästan tagit slut. Man hör varenda desperat inandning innan varje fras.

Bussen skakar till och jag tittar upp. Snart är vi vid Triangeln. I vanliga fall brukar jag hoppa av här och gå sista biten hem, men jag orkar inte gå förbi Möllan och se alla fulla uteserveringar. Jag sitter kvar och tittar på min telefon och scrollar igenom Platsbanken för tredje gången idag.

Jag kommer inte orka att laga mat, så jag går förbi Runda Grillen och köper en kebabrulle och en Coca Cola. Hundpisset i hissen upp till tionde våningen luktar extra starkt idag. Måste vara värmen.

Kl 18 har jag dragit för gardinerna, lagt mig i soffan med kebaben och slagit på TV:n och har tre avsnitt av Simpsons framför mig. Äntligen hemma. Jag slumrar lite under andra avsnittet. Anders skickar ett sms och undrar om jag ska med ut på en öl. Jag väntar tills tredje avsnittet är klart och svarar att jag gärna gör det. Solen börjar försvinna bakom taken och när den inte syns längre tar jag hissen ner igen.

På cykeln in till Möllan tänker jag att det ska bli kul att träffa Anders och prata, teater och framtida gig. Han står och väntar vid statyn och verkar vara den enda på torget i långbyxor. Alla andra har shorts. Förutom jag då, jag har också långbyxor. Vi kramas och går till restaurang Nyhamns uteservering.

– Jag är slut som skådespelare, säger Anders.

– Kanske det, svarar jag.

Vi börjar alltid så.

Vi röker och dricker fram till kl 23, för sen ska Anders hem och äta lunch innan han ska jobba. Han jobbar som tidningsbud sju nätter i veckan, mellan kl 03 till kl 07. Sen sover han hela dagen fram till kl 16 då han vaknar, äter frukost, gör eventuella ärenden innan han hör av sig till mig för en kvällsöl. Ibland går det veckor utan att han får dagsljus. Det är bra för min anemiska image, brukar han säga.

Jag sitter på balkongen och röker och tittar ut över Malmö. Staden känns så himla spontant planerad. Nya fräscha, men ofta fula, kvarter blandas med äldre nedgångna och slitna hus och det verkar inte finnas någon röd tråd. Lite som en gigantisk replokal, där man fyller på med olika instrument och möbler, hänger upp en kabel här och en gitarr där, alla kontakter på ett och samma ställe, så att strömmen ofta går.

Jag känner att jag vill prata med Monica, men nu är det alldeles för sent att knacka på. Kanske imorgon kväll.

Klockan ringer 06:30, men jag är redan vaken. Solen går upp medan jag åker 2:ans buss genom stan och ser hur skitiga fönstrena är. Det verkar bli ännu en solig dag.

Jag jobbar som musiklärare på en högstadieskola i Eslöv och pendlar dit med buss och tåg från Malmö fem dagar i veckan. Tåget är inte försenat och jag kommer till jobbet en halvtimme innan första lektionen. Jag möter Henrik i personalrummet och pratar lite kort med honom.

De två första lektionerna går bra. Eleverna är morgontrötta och jag kräver inte något extra av dom idag. Vi pratar om typiska drag för olika genrers och dom accepterar att jag spelar upp hela låtar, istället för korta utdrag. På så sätt minimerar jag samspelet mellan mig och eleverna och samtidigt risken för konflikt.

– Kan du dra för lite där, säger Stefan på tiorasten och pekar mot fönstret.

– Nu när solen äntligen kommit tillbaka, nähä du, säger Ann-Kristin och skrattar lite.

– Jag bländas, säger Stefan och flyttar sig lite till vänster för att slippa ljuset i ögonen.

– Man får inte klaga på vädret en sån här dag, säger Katja.

Gå ut på skolgården då, tänker jag och reser mig upp och går på toaletten innan jag går till nästa lektion.

När jag kommer till Malmö på eftermiddagen tar jag bussen hem, istället för att promenera. Jag köper en inplastad sockerkaka, tar hissen upp till våningen under mig och knackar på hos Monica.

Jag lärde känna Monica för fem år sedan, efter att ha råkat tappa en glödande cigarett ner på hennes balkong. Hon blev inte alls arg, utan bjöd ner mig till sig och vi satt och pratade i hennes svettiga skinnsoffa i två timmar. Sedan dess har vi setts ganska regelbundet någon gång i månaden och hon har blivit en nära vän. Jag brukar hjälpa henne med olika saker, även sånt som jag vet att hon klarar själv. Idag är det videon som krånglar. Jag hjälper henne att koppla in den. Sen sätter vi oss på balkongen, äter sockerkaka, dricker kaffe och röker.

– Våren nu igen? frågar hon.

– Ja, fast det vänder snart. Brukar bara ta ett par veckor.

– Inget annat som hänt? Nåt konkret?

– Nä, allt är som vanligt. Bara vårkänslor, ha ha!

– Ja, så kan man ju kalla dom också.

Redan första gången vi sågs pratade vi om hur jag mår varje vår.

– Jag vill bara isolera mig och dra ner gardinerna och kolla på skräpTV och dricka öl och röka. Orkar inte med att träffa glada människor som inte inser hur meningslös hela vår existens är och jag blir nästan äcklad av hur allt börjar vakna till liv och grönska runt mig, när jag själv ruttnar långsamt inifrån. Jag får prestationsångest när förutsättningarna är perfekta. Jag funkar bäst när det finns ett motstånd, dåligt väder, förkylning, spontanbesök och sömnbrist.

– Ha ha ha! du är för go, skrattade Monica.

– Förlåt, det var inte meningen att ta ner stämningen.

– Nu är det för sent!

Andra gången vi sågs, pratade hon länge om sina egna erfarenheter och syn på livet.

– Problemet är att våra minnen är fragmentariska och alldeles för korta, sa hon. Ögonblicksbilder som övertolkas genom åren och får ett slags romantiskt skimmer som bara förskönas ju längre tiden går. Om ett minne istället tog tio minuter att återuppleva så skulle det både vara mer realistiskt och mindre magiskt. Till exempel så har jag ett väldigt varmt minne från vår champagnefrukost på min studentdag, berättar Monica.

– Vi sitter på en lekplats i centrala Karlskrona och skålar. Vi har bländvita klänningar, alla är försommarbruna och det är svårt att skilja på nervositet och salongsberusning. Det är en fint minne om man bara nuddar vid det och det är det jag alltid försöker göra. Men om jag nu för tiden går förbi Gustav Adolfs Torg när det är dags för student och ser uppklädda ungdomar sitta och skåla vid fontänen, så minns jag hela min egna studentmorgon, som börjar med ångest över min nyss upptäckta graviditet, vilken jag tillfälligtvis glömmer bort när vi sitter på lekplatsen, och bråket mellan mig och Birgitta när vi går tillbaka till skolan för att träffa resten av klasskamraterna.

– Om jag isolerar stunden på lekplatsen, fortsätter hon, är det ett fint minne, men om jag tvingas återuppleva morgonen så som den egentligen var så skulle även bilden av de glada studenterna vid fontänen på Gustav Adolfs Torg smutsas ner. Och ju fler såna minnen som förstörs, ju blekare och tristare känns allt som jag upplever i resten av livet.

– Deppigt.

– Tricket handlar om att hela tiden skapa nya minnen samtidigt som du upplever dom och isolera den faktiska upplevelsen från allt annat du har i dig.

– Mindfullness? frågar jag och tänker på senaste föreläsningen i skolans aula.

– Kanske det.

Jag har flera egna minnen som bleknat och förstörts genom åren. Ett är från min artonårsdag.

Jag bärs in på Statoil av mina kompisar, plockar ett sexpack folköl, visar leg, betalar och mina vänner hurrar samtidigt som dom hissar mig. Ett lyckligt minne maxat med frihetskänslor och lycka över att ha så fina vänner. Men när jag flera år senare kör fulla artonåringar i min taxi, minns jag också bråket med min flickvän efter att ha sett henne hångla med en av mina vänner och skammen morgonen efter när mamma berättar att jag satt sönder den Rolling Stones-CD som jag fått av min favoritmoster i artonårspresent.

Ett annat minne är när jag står på en solig balkong i Oskarshamn och pratar med en kille som heter Niklas. Jag var nyinflyttad och hade inga vänner än och vi hade precis börjat lära känna varandra. Jag kände mig vuxen när jag lutade mig ut över räcket och kommenterade omgivningen. Jag var ny i stan och framstod förhoppningsvis som en intressant person när jag berättade om den musik jag sysslade med och vilka planer jag hade. Men det är bara en ögonblicksbild, för egentligen var jag en fullfjädrad hypokondriker, som gick runt med konstant dödsångest hela tiden.

– Vem är jag att ta hand om det här? säger Monica helt plötsligt. När jag ser mina barn umgås med mina barnbarn, så bleknar minnet av stunderna med mina egna barn, eftersom jag minns omständigheterna kring mina egna minnen. Vad kallas det när nånting bara upprepas gång på gång?

– Rundgång?

– Nä, nåt annat.

– Loop?

– Kanske det. Och ju oftare mönstret upprepas, ju färglösare och fattigare blir mina upplevelser nuförtiden.

– Och till slut betyder det ingenting?

– Lite drastiskt, men i det stora hela, ja.

– Trist.

– Jo, fast å andra sidan får du ju då en total frihet, som gör att du har möjlighet att göra precis det du känner för och på så sätt skapa så pass starka minnen som aldrig bleknar.

– Tack för det ansvaret, ha ha!

– Antingen det, eller ta livet av dig!

– Lite drastiskt, det med.

–Jovisst.

– Och vem är jag att ta hand om det?

– Gör det bara!

– Gör det själv!

Vi skrattar och börjar prata om andra saker. Vid niotiden tackar jag för mig, kramar Monica och går en våning upp till mig själv. Jag har glömt att äta middag och tar fram fiskpinnar från frysen, kokar makaroner och blandar dem med hamburgerdressing.

Jag äter ute på balkongen och tittar ut över Malmö. Tack vare att jag bor så högt upp ser jag Öresundsbron. Havsutsikt, inte illa. Och alla hus, gator och kvarter som trängs med varandra. Gammal med nytt, slitet med renoverat och fräscht, fult med fint, fattigt med rikt, grönt med grått. Vackert att allt det kan existera parallellt med varandra. Ett slags harmoniskt kaos.

Och regnet ligger i luften. Tack.

The post Novell: Vem är jag att ta hand om det first appeared on Opulens.