LÖFTESBROTT. “Sanningen har förlorat relevans. Ingen behöver tala sanning. Ingen i Tidölaget vill ha en slav på vagnen”, skriver Lars Thulin.

Den som vinner en kamp där man kämpat hårt kan bli segerrusig. Tillståndet innebär ofta eufori, en känsla av att vara oövervinnelig och att få göra precis som man vill. Kejsarna i Rom visste farorna med detta. Därför hade de alltid med sig en slav på triumfvagnen. En som viskade i kejsarens öra att han trots allt var dödlig.

Segerrus är begripliga. Men kan leda fel och innebära att smolk kastas i glädjebägaren. SD i synnerhet och övriga borgerliga partier i allmänhet, har drabbats denna höst.  Segerrus i politiken brukar betyda att det är okej att bryta löften eftersom vinsten ändå är i hamn. En annan är att det går att kasta masken, eftersom man inte längre behöva låtsas något.

För SD inträffade detta redan på valnatten då Rebecka Fallenkvist, känd SD-profil, och en av de få kvinnliga profilerna i partiet och ledare för SD:s tv-projekt Riks vrååålade ut ”helg (hell) seger”, rakt in i en tv-kamera. Likheten med nazisternas ”Sieg heil” var svår att missa med tanke på partiets födelse i nynazismen.

Min gissning är att segerropet är okej att använda internt i partiet. Att göra det utåt är inte okej, speciellt inte om en journalist finns inom hörhåll. Men berusad både av segern och alkohol, vilket hon erkände att hon var, slank detta ur Fallenkvist.

Men uppståndelsen och hennes lama ursäkt för detta lärde henne inget. För lite senare hade hon läst Anne Franks dagbok. Den är ett av de mest gripande dokumenten om Förintelsen, sedd ur en flickas ögon. Rebecka avfärdade berättelsen genom att framställa judinnan Anne Frank som en kåt tonårstjej. Krönikörer och tyckare rasade mot uttalandet. SD bestraffade Fallenkvist genom att ge henne ett nytt jobb i partiet.

Hatet mot media har SD hämtat från tre regimer.

SD:s stabschef och medie-expert Linus Bylund utropade segerrusigt att nu skulle partiet köra med journalistrugby. Representanter för pressen skulle knuffas undan och nu skulle partiet strunta i att svara på jobbiga frågor. Det behövdes ju inte längre eftersom SD hade vunnit. Hatet mot media har SD hämtat från tre regimer som de fram tills nyligen flörtat med: Orbans Ungern, Putins Ryssland, Trumps USA.

När det gällde klimatet fortsatte ruset. Två riksdagskvinnor från SD gjorde klart att det inte existerade något hot. Inget sådant gick att bevisa. Det var bra att det blev varmare för då slapp folk frysa, sade civilingenjören Elsa Widding. Kollegan i riksdagen, Angelica Bengtsson, 32-årig frilansande dansare, förklarade i SVT:s Rapport att hon visste bättre än 90 procent av världens forskare. Eftersom hon ”följt media”. Partiledaren hängde på och avfärdade klimatkrisen som en religion.

Att kasta klimatfrågan på soptippen genom att förneka den, hade SD inte vågat göra före valet. Det hade inte varit taktiskt. I segerruset avslöjade partiet sin verkliga agenda.

Övriga i Tidölaget blev också berusade. Norrtäljes moderata kommunpolitiker höjde sina löner med närmare 30 procent. Skälet som angavs var en märklig koppling till statsministerns lön. Domen och hånen från medborgare och media var stenhård. Höjningen togs tillbaka. Ordet ”tondöv” använde M själva. Den dövheten drabbar segerrusiga. Begreppet tondöv innebär dock att kravet framfördes på fel sätt. Inte att det var fel i sig.

De många löftesbrotten är påtagliga. Innan valet gjordes Magdalena Andersson ensam ansvarig för nedgången i ekonomin och de höga energipriserna. På affischer utlovade Ulf Kristersson att få ordning på precis allt. Men på sin första presskonferens betonade nya finansministern att allt skulle bli värre och att vi måste förbereda oss på en riktigt kall vinter.

Av den utlovade sänkningen av bränslepriserna med upp till tio kronor litern återstod en som landade på mindre än en krona.

Den nya regeringen skulle också få ordning på brotten. Det lät enkelt, som att laga en punktering på cykeln. Men väl i Rosenbad gjordes klart att det är en lång process och att det skall bli värre. Uppenbarligen skakade inte de gängkriminella av skräck då nye justitieministern Gunnar Strömmer höjde rösten. De tycks inte ha gjort patron ur.

Men, säger någon läsare: de rödgröna partierna skulle minsann gjort samma sak om de vunnit. Därför får vi inte att klaga på Tidölaget. Måhända är invändningen riktig. Men vi har inte facit för de rödgröna. De blev aldrig segerrusiga.

Slutsatsen är skrämmande, oavsett vem som blir berusad. Nämligen att med IT-teknik kan vi nu syna en lögn blixtsnabbt. Google är en hård domare med ett oerhört minne. Löftesbrott avslöjas obarmhärtigt. Det borde inneburit att partier blev försiktigare med vallöften, svepande beskrivningar och lögner. Slaven på triumfvagnen hade varit klar och tydlig.

Valdebatten visade motsatsen. Lögnerna och löftesbrotten har varit fler än tidigare. Sanningen har förlorat relevans. Ingen behöver tala sanning. Ingen i Tidölaget vill ha en slav på vagnen. De har väl skickats med enkelbiljett till Kabul, vilket är SD:s lösning på problemen med integration.

Den nya tekniken borde medfört mångfald i debatten. Den har medfört enfald.

The post Alla behöver en slav på triumfvagnen first appeared on Opulens.

HÖGERHOTET. “Denna verktygslåda och civilsamhällets ignorans med tro på att ett högerextremt, rasistiskt och antidemokratiskt parti kan tyglas och behärskas, existerar fortfarande.” Lars Thulin ser tre områden där den nya regeringen med stöd av Sverigedemokraterna kommer att angripa demokratin.

I somras gjorde jag, hustrun och ett par goda vänner en resa i ett varmt Bayern och Österrike. Vi tog guidade turer med historiskt perspektiv, bland annat om nazismen i Tyskland. För just Bayern var en central region för den ideologins framväxt.

Kunniga reseledare talade om nazismens verktyg för att få makten, att på laglig väg avskaffa demokratin samt civilsamhällets undfallenhet: passivitet, dumhet och ren feghet. Berättelserna skrämde. För det första: självklart på  grund av den ofattbara tragedin världen utsattes för till följd av nazismens framfart. 50 miljoner döda som en direkt följd av andra världskriget. För det andra: en krypande och isande känsla av obehag. Det här känns ju bekant, har vi inte hört det nyss, tänkte vi.

Självklart. För denna verktygslåda och civilsamhällets ignorans med tro på att ett högerextremt, rasistiskt och antidemokratiskt parti kan tyglas och behärskas, existerar fortfarande. Så det var inte som att se en blåkopia av den politiska utvecklingen i Sverige. Utan att se en blåbrun kopia, accepterad av Moder Svea.

Låt oss se på de tre främsta verktygen.

Ifrågasättande av den parlamentariska demokratins legitimitet. En tydlig vägvisare fick vi då Ulf Kristersson och Ebba Busch motiverade beslutet att stå bakom misstroendeförklaringen mot Löfvens regering 2021. Som initierades av Vänsterpartiet! M-ledaren sade att regeringen aldrig borde tillträtt. KD-generalen gick vidare och hävdade att den tillkommit genom mygel. Men när den röstades igenom i januari 2019, efter att borgarna fullständigt misslyckats med att få fram ett alternativ, då hördes inte ett knyst om olaglighet. I praktiken var det dock vad två av de blåbruna, M och KD, solklart menade två år senare. Vår demokrati hade havererat.

Bara den andra sidan kunde alltså fuska.

Några dagar innan valet hävdade en av SD:s profilerade politiker, Richard Jomhsof att det skulle förekomma fusk i valet. Underförstått – SD:s rättmätiga framgångar skulle myglas bort. När de blåbruna vann, då upprepade han inte kritiken. Uppenbart hade allt då gått helt rätt till. Bara den andra sidan kunde alltså fuska.

Talet om fusk, innan valet ägt rum, var ett eko från Donald Trump, den amerikanske president som SD hyllade förutsättningslöst fram till kuppförsöket mot Kapitolium. Jomshof ifrågasatte och underkände vårt demokratiska system i förväg. För säkerhets skull. Ett eko från Trump. SD ser och lär.

Strypa och tysta all fri och kritisk media. Där är tre av de blåbruna helt överens. Public service ska tyglas, kritik mot politiker tystas. Förslagen är olika men målet är det samma: att knäcka och tysta de medier som svensken har mest förtroende för. SD:s mediepolitiske talesman Linus Bylund vill att journalister som rapporterar misshagligt ska bli av med månadslönen.

Och när Björn Söder, framträdande SD-profil, fick höra hur Willy Silberstein i Aktuellt på ett milt sätt uttryckte sin oro för hur judar skulle behandlas i ett hårdare samhällsklimat, då fick den tidigare talmannen frispel. Han krävde att inslaget skulle anmälas för att vara partiskt och detta var beviset att man var tvungen att ta i med hårdhandskarna mot public service. I samband med detta beskrev den förre M-politikern Gunnar Axén public service som en cancersvulst som måste opereras bort. Ändå var det inte SVT som var oroliga, utan en intervjuad. Men inte bara reportrar utan även de som intervjuas ska tystas i blåbrunas Sverige. Kanske förordas även ett avdrag på Silbersteins pension.

Ta över den juridiska apparaten. Där har de blåbruna inte hunnit så långt. Men det som hänt är skrämmande. För Rickard Jomshof, han som hävdade valfusk och att demokratin inte fungerar, har fått det finaste juridiska jobbet i riksdagen, ordförande i justitieutskottet. Ett område där eftertänksamhet, konsekvensanalys och sunt förnuft borde vara de viktigaste egenskaperna, tas över av denne man vars politiska gärning hittills bevisat motsatsen. Men Jomshof är väl ändå juristutbildad? Ingalunda, lärare i samhällskunskap och geografi finns i hans CV.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Hur är det med civilsamhällets godtrohet, undfallenhet, feghet? Parallellerna med det tyska 30-talet tydliga.

Efter löftet 2018 att aldrig någonsin samarbeta med SD dröjde det något år innan Ulf Kristersson och Ebba Busch drog på sig det halsband som Jimmie Åkesson gav dem. Sedan dess har de lydigt följt varje ryck som husse gjort i strypkopplet.

Liberalerna, vars ursprungliga ideologi är allt som inte SD inte är, morrade lite ett tag. Men när de förvandlades till mopsar och ställdes mot en våldsamt skällande blandras av SD, M och KD, drog även de på sig Jimmies halsband och gick i takt. Nu verkar det som alla i nya riksdagsgruppen snällt kommer lyda husse. De som skäller för högt mobbas bort.

Liberalerna påminner om butikslokalerna i botten på rivningshus. Där plakaten säger: ”Rea. Allt ska bort. Huset ska rivas”. I partiet L ska all ideologi bort. Ledare för utförsäljning och rivning är en mysig korvgubbe vid namn Johan Pehrson. Han förvandlade ett stolt, ideologiskt drivet parti till en dörrmatta. Mattans färg? Blåbrun.

The post Den blåbruna mattan first appeared on Opulens.

LÄRDOMAR. “Vad är läxan dessa fyra tilltufsade partier bör dra av valet 2022? Den första är att aldrig tjäna två herrar med olika agendor och viljor. Den andra är att det där med att hålla löften är tramsigt.” Lars Thulin finner likheter mellan de fyra partier som förlorade valet.

Ett fint kinesiskt ordspråk säger att det är omöjligt att tjäna två herrar samtidigt. De fyra politiska partier som procentuellt sett förlorade mest i riksdagsvalet nyss borde lyssnat på denna sanning. Låt oss syna detta lite tillspetsat. Vi börjar längst vänsterut.

Tanken var att Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar skulle bli en tuffare och mer ungdomlig ledare än timida företrädaren Jonas Sjöstedt. Därför trodde partiet att hon kunde hitta nya väljare. Vilka var de gamla? Jo, de som är marinerade i 1968 års ideologi. De käkar oändligt mycket linsgryta, tar lådcykeln till måttligt betalda jobb i offentliga sektorn och anser att USA/Nato ensamt är skyldigt till allt dåligt som hänt sedan inlandsisen smälte.

Nu siktade man på jobbare som tröttnat på S och gått till SD. Dadgostar for land och rike runt i hjälm och gul skyddsväst. SD-killarna uppskattade nog en ung och snygg tjej som var rapp i käften. Men samtidigt älskade de att lägga halva grisar på tändvätskeosande grillar och sina bensinslukande jättebilar ännu mer. De tyckte vi skulle gått med i Nato för länge sedan och att denna allians borde bomba skiten ur Ryssland i Ukraina.

Hur fick V ihop det där? Inte alls. Alla var missnöjda.

68-falangen var besvikna på att V i princip skrotade sin gröna profil för att inte skrämma bort köttfrossarna med sina stora bilar. Medan de SD-väljare som kunde valt Nooshi blev förbannade då hon sade nej till Nato och därför drog slutsatsen att hon ändå inte gick att lita på.

KD var helt enkelt snällt.

KD-ledaren Ebba Busch hade liknande problem. Hennes trogna var fromma kristna, främst i Småland. Väljare som tidigare skulle kunnat offra sina liv för idolen, den förre partiledaren Alf Svensson. De älskade partiet för att det var kristet och stod för de mjuka värdena i livet. KD var helt enkelt snällt.

Fler väljare behövdes. Krutet lades på dem, främst kvinnor, som tyckte som SD. Men skrämdes av partiets grabbiga, skräniga och arroganta stil. Men om bara KD blev SD light skulle dessa oroliga själar rösta på Busch. Politiken anpassades därefter.

Det gick – inte. Många av de fromma blev skrämda och nobbade KD. Tidningarna fylldes av djupt troende som inte kände igen de hårda tonerna från sitt forna parti, Alf Svensson var en av dem.

De väljare med SD-sympatier som såg KD som SD-light, vande sig allt mer vid Jimmie och drog slutsatsen att han inte var så farlig. Så de röstade på originalet, SD, istället för på en blek kopia. Många frågade sig varför Kristdemokraterna behövdes. Så kristet var ju inte partiet längre och demokratiskt var även Sverigedemokraterna, i alla fall utifrån namnet.

Liberalerna hade en jättespricka innan de började leta efter nya väljare. Efter valet 2018 utkristalliserade sig två falanger. En som stod för de gamla fina liberala värdena som innebär frihet och öppenhet. Samt en obrottslig tro på den parlamentariska demokratin.

Men sedan fanns en inriktning som såg en ännu värre fiende – socialdemokraterna. Dessa liberaler ansåg att S var så farliga att L hellre borde samarbeta med ett parti som sagt att de hatar liberaler, vilket socialdemokrater inte gör, nämligen SD . För det var S och Folkpartiet som i dragkamp byggde det moderna Sverige. Medan högerpartiet, föregångarna till M, var upptagna med att försöka hindra allmän rösträtt. Men nu var S spöket med stort S. Den SD-vänliga falangen vann.

En tidigare ledare, Bengt Westerberg, lyfte en gång partiet så mycket att bedrifter av den typen allmänt kallas Westerberg-effekt. Han var mycket kritisk till SD-falangen. Han gjorde klart att han inte skulle rösta på sitt gamla parti. För han såg SD som L:s huvudmotståndare. Motståndet minskade inte då SD i sin tur gjorde det än tydligare att just liberalismen var deras största fiende.

Partiet var länge uträknat med drygt två procent i opinionsmätningarna. Då kastade L in en ny ledare, Johan Pehrson, en mysfarbror som älskade varmkorv. Han lovade högtidligt att SD kunde lita på Liberalerna. Han skulle minsann hjälpa liberalhatarna SD till makten.

L klarade sig med minimal marginal. Förmodligen med hjälp av stödröster kom man 0,4 procentenheter över spärren. Kanske köptes de sista rösterna med gratis varmkorv. Då slängde nog den gemytlige korvgubben även på en klick räksallad.

Centerpartiet gjorde samma misstag med två herrar. De övriga borgerliga partierna, M, KD och L bröt ju alla det högtidliga löfte som alla fyra i alliansen gav 2018: att aldrig samarbeta med SD. Att tre sedan svek löftet orsakade sprickor i främst KD och L. M har uppenbart inga problem med ett rejält löftesbrott.

C:s problem blev omvänt. För man stod för ett löfte. En egenskap som är ovanlig idag. För att inte hamna i SD:s värld bytte C sida. Vilket ledde till en spricka, helt likvärdig den som drabbade L. Partiet tappade röster och ledaren mordhotades.

Vad är läxan dessa fyra tilltufsade partier bör dra av valet 2022?

Den första är att aldrig tjäna två herrar med olika agendor och viljor.
Den andra är att det där med att hålla löften är tramsigt. Väljarna bryr sig inte, minnet är kort. I slutändan avgör bara omsorgen om den egna plånboken.

The post Vådan av att tjäna två herrar samtidigt first appeared on Opulens.

GAYKULTUR. Det var med Rikard Wolff som med Pet Shop Boys. Behövde han verkligen ge ut en övertydlig “komma ut-sång”? Vem med minsta möjliga känselspröt förstod inte? Och en ännu viktigare fråga, vad spelar det för roll? George Michael uttryckte det klockrent : “I never felt the urge to confess I am gay, ’cause ‘confession’ implies there is something wrong with it”. Wolffs “Vackra pojkar, vackra män” har mycket humor och är väl risky på det sätt som inom cabaret och burlesque stavas “risqué”.

Jag köpte Wolff-skivan på loppis i samma anda som jag köpt Elvis och Bill Haley, som ett slags pliktskyldig allmänbildning. Speciellt då han i mitt medvetande mest varit rollfiguren Zac i Änglagård. Visst är det gripande! Hans sammetslena men cigarettrökiga röst är som gjord för den hudlösa chansontraditionen. Men nu väntar vi på det slutgiltiga valresultatet och jag undrar. Kommer jag bara få höra denna sång från min egen stereo i fortsättningen?

Kommer vi få en ungersk situation med en kulturminister som inte vill ha demoraliserande “bögpropaganda” i public service? Kommer Jimmie Åkesson att vara som Disney-tomten på julafton, innan pk-saxen gjorde sitt, och sätta en garanterad hetero-OK-stämpel i stjärten på varje godkänd kulturutövare?

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: I väntan på valresultatet first appeared on Opulens.

POLITIK. Channa Bankier har förhandsröstat. Läs hennes ord innan du går och röstar (om du inte redan gjort det)!

Jag hade i princip stängt av valrörelsen den här sista veckan
eftersom den bara är eländig & upprepande
Jag har röstat MOT SD
Så jag tänkte få slippa de sista skälvande hysterierna
Men sen kom FALUKORVEN!
& vi gick in i ett annat komiskt universum

The post Val 2022: Falukorven first appeared on Opulens.

VALET. Det är med anledning av valet 2022 som den antinationalistiska föreställningen Tal till nationen sänds från Ställbergs gruva över landet via satellit.

Föreställningen beskrivs som en antinationalistisk och färgstark show för att stå emot polarisering och värna yttrandefrihet. Den sätts upp av konstgruppen Ful i samarbete med musikern samt Folkets Hus och Parker. Ställbergs gruva, platsen där föreställningen sänds ifrån, är ett kulturcentrum som körledaren och kompositören Sara Parkman är en av grundarna av.

Det blir konstgruppen Fuls tredje valföreställning, då de har tidigare satt upp valföreställningarna Europa Europa – då i samarbete med duon The Knife – samt Mödrars manifest tillsammans med  Quiquiriquí Coyotas.

– Vi lever i en tid då rättigheter politiseras och konstnärer censureras. Inte bara i andra länder, utan även här i Sverige. Vi lever också i en tid när högerextremister bränner koranen och kallar det frihetsaktivism i yttrandefrihetens namn. Och det är just då yttrandefriheten står på spel och därför kopplar vi upp oss mot flera platser i Norden för att skapa en kollektiv erfarenhet med denna föreställning – ett historiskt skeende, säger regissör och dramatiker Nasim Aghili i ett pressmeddelande.

Tal till Nationen har premiär den 25 augusti och biljetterna släpptes den 6 juni.

Anna Brynhildsen

The post Föreställningen ”Tal till Nationen” livesänds inför valet first appeared on Opulens.