FACKLITTERATUR. Lis Lovén har läst Helena Meyers bok ”Tatuering” med stor behållning och reflekterar kring vad som får människor att vilja dekorera kroppen med bilder och tecken.

Tatuering av Helena Meyer
Verbal förlag

Jag har just läst en bok som jag har svårt att göra rättvisa. Om jag berättar om den med alla till buds stående medel så riskerar jag att få boken att låta så bra att många misstänker att det just inget annat än låter för bra…

Boken handlar om tatuering och är skriven av Helena Meyer. Boken heter alltså blott ”Tatuering.” Titeln säger just inte så mycket men bokens omslag är vackert och konstnärligt lockande.

Meyer kan sitt ämne och hon spänner över olika fält. Hon är delvis intresserad av att täcka upp de många orsaker och motiv till att tatuera sig som finns.

Fördomar

Själva tatueringen som konstform och teknik kan leda till många slentrianmässiga påståenden. Och vad är det då som gör att myterna ännu idag sprids? Som den gamla föreställningen om att det till exempel bara är kriminella och sjömän som bär tecken på huden…

Kroppsmodifiering

Alltså, att modifiera kroppen har urgamla anor och detta med att vilja bära med sig en historia finns i alla kulturer. Att ringa in vad tatuering egentligen är för ett fenomen blir svårt och just här tänker jag att bokens bredd och djup är svår att förklara. Men låt mig säga att bredden och vidden i denna boks omfång är omtumlande.

Oåterkalleligt val

I förlängningen vill nog Meyer påvisa hur kroppen kan vara ett ideologiskt instrument. Det oåterkalleliga valet vi gör när vi kommunicerar språk, tecken, tatueringar får ju konsekvenser. För omgivningen och för oss själva. 

Livskriser

Meyer är en förunderlig tänkare som gått igenom livskriser som lärt henne saker. Hennes otaliga kroppstecken handlar om hur hon framställer sig själv och det är kul att läsa om detta.

Tatuering som igenkänning och politik? Som språk och bevis? Som något dolt under slöjan på en kvinna från ett muslimskt land? Som en vilja att använda konst och teknik i ett?

Det som slår mig efter att ha läst boken är att alla fördomar om tatueringar bör förkastas.

The post En läsvärd och omtumlande bok om tatuering first appeared on Opulens.

SUBKULTUR. Med utgångspunkt i Netflix-dokumentären Behind the curve reflekterar Myra Åhbeck Öhrman över vad som lockar med subkulturer som försvarar galna teorier. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är svårt att veta om man ska beundra eller oroas av envisheten i korståget mot etablissemanget och vetenskapen som uppvisas av de ”flat earthers” som skildras i Netflix-dokumentären Behind the curve.

Snabb lektion: ”Flat earthers” är personer som tror att jorden är platt. Som byggt upp hela sin världsbild på att samhället ljuger om något så grundläggande — och därför egentligen kan tänkas ljuga om precis allt.

När en av de mest kända plattjordsförespråkarna, Jeran Campanella, av misstag bevisar att jorden är rund under ett av sina experiment samtidigt som kameran rullar, är hans enda kommentar att det är ”intressant”.

När två andra stora profiler inom rörelsen hånar en interaktiv Nasa-utställning för att den inte fungerar, zoomar kameran in på den startknapp de båda lyckats missa.

Trots att det vore lätt att i en och en halv timmes tid visa den här typen av klantigheter, blandat med uttalanden som motbevisar deras teorier, så har dokumentären valt en annan väg.

En mjukare, mer empatisk väg.

Regissören Daniel J Clark visar personerna bakom alla arga konspirationsfilmer på Youtube och den positiva rörelse denna subkultur blivit för dem.

Han visar hur människor som förkastar den etablerade synen på världen kan hitta värme och självförtroende i sitt eget sammanhang.

Inte minst visar han hur svårt det är att sluta försvara galna teorier och förlora sitt sammanhang, när man redan stött bort alla utanför det.

Det bestående budskapet blir till sist att det bästa vore om vi kunde få dessa människor att lägga sin tid, nyfikenhet och sitt engagemang på något som kunde göra samhället bättre, i stället för att attackera det.

På så sätt kan man se den som en allegori om delar av det svenska politiska landskapet.

Om processen det innebär att hånas för att man ifrågasatt något som är etablerad sanning, att känna sig sviken och vända sig till ett sammanhang där ens ifrågasättanden inte bara accepteras utan till och med hyllas.

Och om hur svårt det är att någonsin vända tillbaka, om man inser att man har fel.

The post Lockelsen i att ifrågasätta etablerade sanningar first appeared on Opulens.

GRÅZONER. “Svartklubbarna ska vara råa, ha trasiga soffor och ett PA-system som Jeppe lånat av sin brorsa.” Linda Bönström apropå Göteborgs stads senaste tillslag mot svart klubbverksamhet.

Välmenta präktiga typer – det är väl egentligen det vi pratar om efter Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werners krönika om Göteborgs svartklubbar. Klubben Truckstop Alaska utreds för brott mot alkohollagen och Werner menar att kommunen låtit den bedriva verksamhet ett decennium trots att den knappast varit laglig – först nu väljer man att slå till mot den framgångsrika verksamheten.

Göteborgs stad har den här gången sig själv att skylla att svartklubbar kommit på tapeten igen. Som Werner framhåller har man tillämpat en ”se mellan fingrarna”-policy där olaglig verksamhet tillåtits pågå med kommunens goda minne. Naturligtvis finns det flera aspekter av detta, men det gör också att många människor påverkas när vinden vänder.

Är det verkligen så allvarligt? Det finns gott om lagliga dans- och musikklubbar i Göteborg och andra städer, det är väl bara att besöka någon av dem som gör rätt för sig med alkoholskatt och entréavgift! För att inte tala om garderobsavgiften, kostnaden för att förvara sin jacka på en galge under personligt ansvar … När Werner tog över som Göteborgs-Postens kulturchef gjorde han klart att han tog uppgiften på allvar men att han inte hade några planer på att bli en tråkmåns. Jag kan tycka att det vore bra om Werner blev något lite tråkigare och inte gjorde frågan till något en artonåring skulle hosta fram. Men i poängen finns egentligen inget fel.

De flesta av oss vet varför svartklubbar fungerar så bra: spriten. Jo, jag vill väl ge även den alternativa musikscenen cred för det hela, men det vore inte sant. Åtminstone inte helt och hållet. För utan spriten, om den spelade en aldrig så liten eller obefintlig roll, skulle väl kulturhusens uppvisningar vara fullsatta med människor på spaning efter the next big thing. Många är däremot de som besökt tvivelaktiga adressers dunkla rum med diskutabel lukt. Och där har banden funnits – de som inte kvalificerat sig att spela på övervåningen på puben eller gått hem hos Sticky Fingers arroganta ledning – och det är fint.

Min vän kallar det idiotiskt att Göteborgs stad slår till när väl klubbarna blivit etablerade, Werner beskriver det som att ”leka med stadens alternativa kulturliv som en liten myra som man när som helst kan mosa”. Jag håller med dem båda, det behövs mindre scener för nya band att spela på. Litet luddigt har många svartklubbar börjat drivas som ideell verksamhet: jag törs sticka ut hackan och hävda att det inte görs i det etablerade kulturlivets tjänst. Åtminstone inte i den där sötare formbara spela-efter-noter-sorten. Svartklubbarna ska vara råa, ha trasiga soffor och ett PA-system som Jeppe lånat av sin brorsa. Men även subkulturen är förenad med villkor, även om en del hellre skulle lyssna på en hel Mariah Carey-platta än att erkänna det. I subkulturens natur ligger att när den blir framgångsrik blir den också mainstream – det som är bra är således det som öppnar portarna till hemliga hus och en större publik. Se bara på punk, rave eller metal. Till och med rocken var en gång syndig.

Tillåt öl- och/eller vinservering så blir det lättare att ha koll och det främjar klubbverksamheten, oavsett vad välmenta präktiga typer än påstår, säger min vän, och jag nickar instämmande.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Kul utan tillstånd first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/artmonstersofsweden/07-parallell-kultur

PODD. I detta avsnitt diskuterar Mia Makila och Maria Wingård begreppet “subkultur”, dissekerar konstnärens utanförskap – men funderar också över vilka lik man helst skulle vilja gräva upp, hur det är att födas upp och ned och hur skulle världen se ut om konstnärer skulle styra världen?

I avsnittet medverkar även Hank Holmström från kulturmagasinet Odd At Heart och ART MONSTERS-medlemmen Amapola Wiger.

Om podcasten ART MONSTERS OF SWEDEN och tidigare avsnitt >>

The post Parallell-kultur first appeared on Opulens.

FÖRSVARSTAL. “Det finns en tendens i debatten att glömma bort att hiphopmusiken inte bara är en växande, inflytelserik musikgenre utan att här även finns en hel bakomliggande kultur”, skriver Sara Forslund.

Jag är hemligt förälskad i hiphop. Likt en helig, gömd klenod har jag plockat fram den vid triumfartade ögonblick men också i stunder av sorg och ensamhet. När jag velat känna mig gudomligt självsäker, oemotståndlig, arg, ledsen eller rebellisk. Hiphopen ligger långt ifrån min egen singer-songwritergenre som jag annars är van att röra mig inom men vi har en viktig sak gemensamt – fokuset på texten.

Hiphopen har ofta anklagats för att vara sexistisk och homofobisk. Medborgarrättsliga organisationer har i historien bojkottat rappare på grund av just detta och likaså har feministgrupper ofta viftat med sexistkortet. Kulturprojektledaren och skribenten Arefeh Behbakht påpekar en viktig poäng när hon säger: ”Om ni nu verkligen brinner för att det ska bli fler kvinnor inom hiphop – lägg mindre tid på att kritisera bristen på dem, och lyft upp dem som redan finns! Börja sedan kämpa mot sexism och homofobi på era egna arbetsplatser i stället för min”.

Det finns en tendens i debatten att glömma bort att hiphopmusiken inte bara är en växande, inflytelserik musikgenre utan att här även finns en hel bakomliggande kultur. När man endast spottar ut anklagelser om kvinnoförnedrande texter och bristen på jämlikhet så är man ignorant för alla de kvinnor och män som faktiskt är medvetna om dessa problem och dagligen kämpar för att bryta patriarkatet inom hip hopen liksom de fasta könsstereotyperna. Ett annat vanligt missförstånd är att hiphopen måste ha ett politiskt budskap vilket långt ifrån alla artister inom genren har.

Hiphopens historia är också en dokumentär skildring av USA:s afroamerikanska underklass. Språket och musiken är inte tagna ur luften utan är direkta avtryck av det samhälle de växte upp i där frånvarande pappor inte var ovanligt. Avsaknaden av manliga förebilder ersattes ofta av gängens machokultur. Det är inget försvar för kvinnoförnedrande texter men kan ändå ge en viss förståelse om det klimat där hiphopen har sitt ursprung.

Det är konstigt att man inte hör mer om alla de människor vars liv förändrades radikalt genom hiphopens kulturella möjligheter och entreprenörskap. Jag tänker bland annat på hiphopens gudfader Afrika Baambaata som grundade organisationen Universal Zulu Nation. Ett reslutat av vad han ansåg vara en nedåtgående spiral av New Yorks gängbildningar, drogförsäljning och våldsamma gatumord. Organisationens motto var: ”Fred, Enhet, Lycka och Glädje”. Han ville ge gängen en annan tänkbar framtid och genom detta populariserade han och spred hiphopkulturen.

Det blir därmed alldeles för enkelriktat att bara anklaga hiphopen för patriarkala strukturer och sexism när det florerar lika mycket om inte mer inom rockmusiken. Där hiphopen är mer rak och tydlig i ”sina åsikter” är rocken mer grumlig och diffus vilket gör den svårare att kritisera.

Alla artiklar av Sara Forslund

The post Hiphopen saknar förmågan att vara falsk first appeared on Opulens.