INDIEPOP. ”Traditionell vispop i all ära. Men denna gång tolkas en anarkist av en annan anarkist. Lärka gör Dagerman rättvisa genom att göra honom till sin,” skriver Erik Bovin som lyssnat på Mårten Lärkas aktuella album med egensinniga Stig Dagerman-tolkningar.

Två dagar om året – Mårten Lärka spelar Stig Dagerman
Comedia/M.OTION SONGS. Distribution: The Orchard.

Kort efter Stig Dagermans hundraårsjubileum släpptes hyllningsalbumet Två dagar om året – Mårten Lärka spelar Stig Dagerman. Att denna undergroundartist förr eller senare skulle låta sin musik hämta kraft ur litteraturen förvånar inte.

Lärka som själv beskrivit sin musik som biblioteksrock har alltså förläst sig på Dagerman och låtit texter ur ett kort men mångfasetterat författarskap kokas ned till 12 medryckande indiedängor.

Med Dagermans bläck – och ett mörkt Europa som fond – fick människans ondska, svek och förtvivlade längtan efter frihet en rejäl genomlysning. I dag råder onekligen andra stilideal än under Dagermans 40-tal. Ändå är det uppenbart på vilket sätt han talar till oss i dag.

I mitt tycke fångar Mårten Lärkas musik – som både skevar och svänger – en viktig motsägelse hos Dagerman: hur han tog avstånd från mörkret samtidigt som han inte kunde låta bli att såväl erkänna som betona dess dragningskraft.

Ta de idag närmast bevingade orden ur Bränt barn (1948), som Lärka sjunger i låten med samma titel: ”Det är inte sant att ett bränt barn skyr elden. Det dras till elden som en mal till ljuset. Det vet att när det kommer nära skall det åter bränna sig. Ändå kommer det för nära.”

Mörkret bjuder gärna upp till dans; alla som varit där vet hur lätt det är att gå upp i mörkrets egen tarantelladans. Det gäller att gripa efter det lilla handlingsutrymme som står till buds för att ta sig ur detta ormgrepp. Men som denna nyansernas mästare till författare visade är även detta val förenat med ångest. Som bekant lyckades inte Dagerman bekämpa sina demoner och dog ung. 1954 begick han självmord, blott 31 år gammal.

Syndikalist och anarkist

Dagerman var mycket: syndikalist, existentialist men också anarkist. I dag innehar han ställningen som en något mer rumsren nationalskald än Strindberg. Men ”nationalskald” är nog ett epitet som får en anarkist att vända sig i graven. Dagerman var nämligen en stark kritiker inte bara av diktaturer utan, i viss mån, även av välfärdsstaten, han identifierade till exempel tidigt folkhemmets auktoritära drag.

1946 beklagade han sig över ”individens oförmåga att i det väsentliga förfoga över sitt eget öde” även i ett demokratiskt land som Sverige. ”Man födes, man lyder, man dör / det sista en människa lyder är en ålderdomshemsdirektör” som Lärka sjunger i ”Den sista skolan”.

Prosabaserade Dagerman-tolkningar  

Det självklara hade varit att låta Dagermans dikter tjäna som låttexter, i stället tas ofta passager ur Dagermans prosa i bruk. Texten till inledningsspåret ”Den vackra systern” utgör också inledningen i romanen Bränt barn medan ”Den tomma rustningen” (där Mårten Lärka påminner en aning om Franska trion) är hämtad ur den, även med dagermanska mått, ovanligt febriga romanen De dömdas ö (1946).

Men att Lärka skulle göra det enkelt för sig var knappast väntat. Sedan 2015 har denna särling huvudsakligen släppt låtar med franska texter, uppförda på små scener inför en, får man förmoda, till majoriteten icke-fransktalande publik.

Punkig indiepopkostym

Ingen hade nog väntat sig att Dagermans texter skulle passa i en punkig indiepopkostym – men det gör dem! Men, tänker kanske några, borde inte ett hyllningsalbum åtminstone försöka göra hyllningsobjektet rättvisa? Vad hände med respekten? Borde inte nationalhelgonets textskatt förlänats ett mer finstämt arrangemang? Och det stämmer. Mårten Lärka gör Dagerman främmande för oss – så att vi kan upptäcka honom på nytt! Traditionell vispop i all ära. Men denna gång tolkas en anarkist av en annan anarkist. Lärka gör Dagerman rättvisa genom att göra honom till sin.

The post Anarkistiska Stig Dagerman-tolkningar first appeared on Opulens.

JAZZ/FOLKMUSIK. ”Det är musik med stråk av vemod, men lika ofta inger den mod och kraft till lyssnarna. Och skönhet – som en vindstilla sommarmorgon,” skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på albumet ”Paperbird” med Livet Nord.

Paperbird med Livet Nord
Kakafon Records

Violinisten Livet Nord har rest jorden runt både med New Tide Orchestra och Kaja och hon har medverkat i ett flertal andra musikgrupper, liksom i dans – och teaterföreställningar.

Efter att ha spelat på ett stort antal album med andra, släpper hon nu sitt första soloalbum ”Paperbird”.  

Livet Nord har samlat en stor ask av intryck från skilda källor för påverkan och inflytande, hon har kommenterat detta personligen och låter känslouttryck trängas med varandra och vara bredvid varandra. Hon har stöd i sitt arbete av nitton gästmusiker, från Jonas Knutsson till Lisa Långbacka.

Allt tog sin början i en cirkusföreställning om sorg, där en liten flicka sörjer en död fågel. I en av scenerna viker Livet Nord en pappersfågel, som tröst åt flickan i sorg.

Förvandling

Fågeln får följa med in i skapelseprocessen i albumet och förvandlas till en koltrast, en fågel som kommer med bud om sorg, men som även skänker tröst, energi och glädje.

Saknaden har skilda skepnader och sorgen skiftande ansikten. Dessa faser och skeden gestaltar musiken på ett utmärkt sätt.

Originellt

Både färg och ton är något särskilt och originellt. Det är musik med stråk av vemod, men lika ofta inger den mod och kraft till lyssnarna. Och skönhet – som en vindstilla sommarmorgon, med en stor klunga nigande blåklockor och ett hav av hundlokor.

Det starkaste spåret är ”Nu slår en blomma ut”, Livet Nords egen tonsättning av Stig Dagermans dikt om hur bomberna föll över Nagasaki och Hiroshima.

”Nu slår en blomma ut
i kalla kvällen
Nu lyfter fågeln som är
gjord av eld.”

The post Livet Nord inger kraft och mod med ”Paperbird” first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett den aktuella pjäsen “Tusen år hos Gud” av Stig Dagerman, på Göteborgs dramatiska teater. Hon gillar föreställningen men tycker ändå att den lämnar en del övrigt att önska.

Tusen år hos Gud av Stig Dagerman
Göteborgs Dramatiska Teater
Spelas t o m den 29 april

En halvtrappa ner i Stigbergsliden stiger vi in och kontrasten till den snöigt vita gatan är stark. Det är mörkt och ombonat med vackra foton från tidigare föreställningar på väggen vid den lilla baren. Det blir snart fullsatt och av sorlet att döma är det många som sett flera av denna lilla teaters föreställningar genom åren.

Sorlet tystnar och vi förflyttar oss till Newtons arbetsrum, en stormig natt. Scenografins dovt belysta fönster och ljudet av den vinande vinden omger Erik Åkerlind som spelar Newton själv, med käpp och iklädd trikåer och lång särk.

Han vandrar i tystnad omkring bland sina ting innan han börjar ta tid på hur lång tid det tar för först en sten och sedan en tyglapp att falla till marken. Slutligen testar han, med ett brak, hur lång tid det tar för honom själv att falla i marken. Det ser ut att göra ont.

Han tar sig upp och en snabb och ordrik monolog tar vid. Han talar om alla de saker som vi i mänskligheten bär på, på ett sätt är detta en deprimerande föreställning men dess ljuspunkter består som så många gånger innan, i Erik Åkerlinds komiska ådra som kan bära upp hela historien och även det faktum att hans motspelare som knackar på, kliver in och tar plats i scenen inte gör sin tolkning av Gud på ett speciellt intressant sätt.

Det är synd att framförandet som Karin Lycke gör inte är mer förtroendeingivande. Men samtidigt kan det finnas en poäng i det, därför att denna föreställning är en konversation mellan Newton och Gud och den allsmäktige vet ju redan svaret på allt.

Det enda Newton gör är att låta Gud uppleva mänsklighetens lidande från insidan av olika människor. Uppenbarligen påverkar det, men frågan är vilken skillnad det kan göra i sammanhanget? I utbyte vill Newton att hans kropp ska upphäva naturlagarna när han dör. Men är det möjligt att göra ett sådant avtal, eller ens önskvärt? Jag tycker om föreställningen men den lämnar också en del frågetecken.

The post Bra föreställning, trots frågetecken first appeared on Opulens.

EXPRESSIVT. Det är omväxlande – stillsamt såväl som expressivt och kraftfullt, skriver Thomas Wihlman om Jonathan Hillis nya album.

Sånger att brinna till med Jonathan Hilli
Kakafon Records
Distribution: Naxos Sweden

Jonathan Hilli är en finlandssvensk singer/songwriter från Helsingfors, nu bosatt i Sverige, med en spännande bredd i sitt skrivande. Det är inspirerande, mjukt, hårt, politiska och poetiskt meningsfulla texter. Ja, kanske till och med lite trams. Det finns således en stark variation i såväl text som musik, något som inte gör det hela lättlyssnat men definitivt intressant. Såväl hårdrock som chansons, stråkar och cello, i ett ständigt utforskande av uttrycket. Hilli har själv skrivit all musik på det nu aktuella albumet Sånger att brinna till och även flera av texterna. Allt är inspelat, producerat och mixat av Martin Olsson.

Låt mig ge några exempel på innehållet: “Rhododendron” är finsk tango åt det svängigaste, med sträckta ben. “Flykten valde oss” är en sorglig betraktelse över alla flyktingar som faktiskt inte av fri vilja valt flykten och nöden, och den musikaliska tonen är välfunnen. Texten utgörs av en av Stig Dagermans dagsedlar och skrevs redan 1953, men är lika aktuell idag. “Dagslända” är ett spår som musikaliskt tar Hillis på resa till Balkan och till romsk musik, mycket medryckande.

Det är omväxlande, det är stillsamt såväl som expressivt och kraftfullt. Kanske är det expressiva en Hilli som hamnat på en finländsk teaterscen, där demonregissören Jouko Turkka regisserar, krossar tabun och fördomar, provocerar och chockerar. Så läser jag: Jo, Hilli är också verksam som teatermusiker, se där, och även gitarrist i folkrockgruppen WoodsFolk och indie-visgruppen Slaktarn och Soldanspojken.

Nå, riktigt så långt som till Turkkas provokationer och skandaler för oss inte Hilli. Men, jag tar tacksamt emot det som är. En ytterst personligt finlandssvensk artist som sprider sitt budskap till en intet ont anande svensk publik.

The post Album med stor spännvidd first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Gunnar Lundin skriver om vad det kan innebära att vara kritiker och författare. Det handlar framför allt om Olof Lagercrantz som var chef för Dagens Nyheters kulturavdelning 1951–60 och en av DN:s chefredaktörer 1960–75.

Arne Melbergs Läsaren Olof Lagercrantz är en ambitiös och insiktsfull genomgång. För Melberg är den en postum fortsättning av en dialog som för tidigt, av yttre omständigheter avbrutits. Till min överraskning såg jag att boken publicerats 2017; recension var ej att tänka på. Så dags hade jag upptäckt hur mycket libido det fanns i mitt förhållande till OL, så jag fick behov att med utgångspunkt från Melberg ge min bild. Jag började läsa om.

Vid omläsningen av biografin om Agnes von Krusenstierna upptäckte jag att han redan där funnit stil och metod. De utvecklas föga; de räcker till för alla livsetapper.

Böckerna om Dante, Joyce, Conrad och Proust är kretsar till skillnad från de övriga kring ett enda verk. Ändå ser jag biografi som den rätta beteckningen. Lagercrantz intar åtminstone från och med Dante rollen som lärjunge. Vid läsningen får man den märkliga upplevelsen att mästaren längtat efter sin lärjunge lika mycket som vice versa. Det är fråga om ett kärleksfullt möte – men också, som i Stig Dagerman och Agnes von Krusenstierna, med klarsynt kritiska inslag.

I mötet läsare-författare följer Lagercrantz Conrads råd att vara medskapande; i ett brev skriver Conrad att författaren bara gör halva arbetet, den andra hälften gör läsa­ren. Mötet fordrar ett jag och ett du; porträttet av mästaren blir även ett porträtt av lärjungen, allt klarare under färdens gång, oupphörligt både retuscherat och i detaljer förstärkt enda till avslutningen Om livet på andra sidan (om Swedenborg). Och läsaren inbjuds snart bli lärjunge till hans poetiskt-moraliska sätt att förstå och tolka redan känd litteratur. Lagercrantz upptäcker i biografierna – till skillnad från i dagskritiken – på ett par undantag när (Stig Dagerman och Nelly Sachs) inte nya författare utan gamla. Det händer att porträtten blir bilder som uppstått när den skapande handen trevat i mörkret – så överraskande och sanna ter de sig jämfört med schablonerna av de stora diktarna. Det är en poet och en psykolog som håller i pennan. Biografin om Krusenstierna blev av professor Henry Olsson inte godkänd för en docentur. Men till skillnad från flertalet doktorsavhand­lingar har den utgivits i flera nya upplagor.

Mötena innefattar ett intellektuellt utbyte, historiskt, filosofiskt, psykologiskt, moraliskt, litterärt. De kombinerar sensualitet med teori.

Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

Som kulturredaktör och sedan chefredaktör i DN under det omvälvande sextiotalet stod Lagercrantz mitt i dagspolemiken. Och trivdes. Då fanns bara ett tv-bolag och en tidningsdrake. Jag minns det vita håret och det stela kroppsspråket – som en som lyssnar spänt knappt utan ett leende – från Grupp 65:s kvällssoaré på W&W och på Moderna Museets happenings och konserter. Vi unga kände oss vara med i en rörelse som var på väg att med konstens hjälp omtolka världen. Det vita håret, den soignerade kostymen, den aristokratiska flugan – en märklig galjonsfigur för det nya. På W&W sa Martina, hans allt annat än spända hustru, anarkiskt att ”Olof och jag har tagit av oss vigselringarna”.

Detta var förstås dubbelt. Som kritiker och polemiker var Lagercrantz mjuk, skarp, oberäknelig. I tv-studion efter en svettig eftermiddag på tidningen omgavs han av en oscillerande nervositet som kunde få ett samtal att likna en fäktning med blanka vapen. Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

På förmiddagarna ägnade sig chefredaktören åt annat. Då studerade han ett författarskap för att finna det gemensamt mänskliga; en sanning som gestaltad i tiden även var tidlös. Det perspektivet fanns med då eftermiddagen öppnade sig mot DN och samtiden. Och självklart fanns en dialektik mellan de två sysslorna. Av en journalist och kritiker fordras spänst, kvickt omdöme. ”Motrötter”, recensioner, ledare. Men för­middagen ägnades en annan sorts läsning. Conrads roman Lord Jim läste han om för kanske tionde gången.

Skulle detta liv vara så exceptionellt? Är inte varje människa en sorts journalist i sin vardag? Livet är mer eller mindre oberäkneligt. I vardagen behövs en snabb uppfattning tillsammans med rutiner som skapar ordning. Behovet av en annan sorts läsning – av begrundan och meditation – kan uppstå i de flesta livssituationer. Fladdrigt läsande och tv-tittande kommer vi väl inte ifrån, men det ger mindre näring än den läsning över tid som tillåter oss att förändras inom en relation där nya rum och utsikter öppnas, oavslutat under en livstid.

Behovet av möten och kontinuitet – i livet, i dikten – är lika för alla.

Man kan se det så att den radikaliserade politiska uppfattningen kom i växelspel med de existentiella och filosofiska spörsmålen i biografierna. Ej att förundras över att han efter DN-tiden via Strindberg stannade vid Joseph Conrad som förenade livsfilosofi med kritik av kolonialism, med slängar mot amerikansk industrialisering av sjöfarten.

Conrads omsorg om språket liknar för övrigt Lagercrantz. Bådas verk utgör egen värld utförd med ett konstnärligt samvete. Det krävs en långsam, och gärna lustfylld, läsning för att upptäcka det klimat där detaljerna får skärpa. Man kan använda begreppet ”essens” som innefattar personligheten som den kommer till uttryck i verket. Uppfattar man inte grundtonerna och formen så kommunicerar inte texten.  Och enligt Conrad skapar alltså läsaren halva verket. Det är en fruktbar inställning för essäisten och poeten. Kritikern analyserar, poeten syntetiserar.

Lagercrantz har det poetiska språket i blodet. Som kritiker och chefredaktör kunde han ha låtit det stanna där till förmån för ett intellektuellt moraliskt temperament à la föregångaren på DN Herbert Tingsten. I biografierna är det en tillgång som naturligtvis härrör ur ett personligt val.

Arne Melberg har med anknytning till Stig Dagerman sammanfattat: ”Lagercrantz bär sig inte objektiverande åt, inte ’vetenskapligt’, snarare är han personlig, engagerad, essäistisk, ibland rentav lyrisk. Han är vetenskapligt och kritiskt skolad och vet mycket väl vad detta betyder och kräver. Men det som driver honom och det han finner angeläget är ändå det personliga mötet, den högre vänskap som den engagerade och förverkligande läsningen tycks lova.”

Sympatin bestämmer men är inte kritiklös. I Strindbergbiografin kan han bli ironisk och moraliska frågetecken förekommer i Swedenborgboken (”Andeskådaren” behandlas som en romanförfattare vilken skapar sitt universum.). I Joycestudien Att finnas till anknyts avsnitt i Ulysses till Ezra Pounds och Eliots imagism: bilderna ger direkt sammanhang och mening, man kan snubbla över dem, vila i dem; de kan tala till en eller vara stumma – de finns i helheten i sin egen rätt. De ger förbindelser mellan romanfigurerna och oss. Och visar något allmängiltigt. I essän om konsten att läsa och skriva heter det att alla klassiker, alla mäster­verk, strävar mot samma allmängiltighet.

Den biografi som bryter sig ur och blir ett särfall är boken om Gunnar Ekelöf. Den består av dagboksanteckningar alltifrån det tidiga fyrtiotalet fram till Ekelöfs död 1968. Och miraklet inträffar: metoden i de tidigare verken, av medskapande lärjunge, blir även här alldeles naturlig. Det är minsann en kärlekshistoria. Slutet, då Ekelöf genom strupcancern som man sa i hans barndom dömts till ”livstids halshuggning på vatten och bröd”, utgörs av en journalistik (i ordets ursprungliga bemärkelse) som ger en sorts tröst.

The post Vem var Olof Lagercrantz? first appeared on Opulens.

Utrotningshotade djur och miljömedvetenhet, jovisst. Men hur vore det med lite lyhördhet för de mänskliga asteroiderna bohemerna, undrar Ladislaus Horatius.

Bohem. Det står inte så på mitt visitkort, men jag lystrar till ordet. Mindre och mindre, men fortfarande. Samtidigt har jag en känsla av att bohemen, som typ och fenomen, blir nästa dinosaurie. Innan han (det är oftast en han) helt försvinner vill jag nedteckna några signalement och igenkänningstecken, ifall ni skulle stöta på bohemen i skog och mark, eller bland betong och neon.

En stark kraft i Västerlandet är motsatsen till bohemen. Kärvt barn har många namn: industrialism, maskindyrkan, effektivitetsdyrkan, taylorism. Nyckelorden är mätbarhet och ordning, till döds om så skulle vara.

Eftersom effektivitet knutits till många kvalitéer som västerlänningen lärt sig att se upp till – inte minst avguden Bekvämlighet — har de flesta kommit att betrakta effektivitet som åtminstone ett vitt lamm om inte en ängel. Frågan “Vilken modell vill du köpa, den effektiva eller den ineffektiva?” är närmast en Monty Python-fråga. Att svaret inte är självklart demonstreras av just bohemen.

Bohemens melodi går förvisso inte bara i en tonart; här finns särarter, avarter och allehanda dialektala konstigheter. De flesta enas dock i att se regelbundenhet som anatema. Raka linjer, rutiner, punktliga kretslopp? Glöm det! Bohemen är komet, asteroid, en astronomisk och astrologisk anomali som snurrar i diverse urverksprudentliga solsystem. Man vet inte när han dyker upp, från vilket håll, och med vilken svanskaskad.

Kommer bohemen att krocka med oss? Oftare med sig själv, för hans bana korsar sällan den ordningsamma medborgarens resrutt. Däremot är han bra på att ge sig själv blåmärken och tiror. Ibland till ingen nytta; bara ett utslag av självmålsimpuls. Men ibland till STOR nytta, om inte för sig själv så för världen.

Bohemen kan vara den nyttigaste av medborgare. Detta har man åtminstone förr nog anat. Inte sällan är geniet bohem, och mitt i hans oreda, otvättade underkläder och bisarra infall finns gnistorna som antänder civilisationens stora eldar.

Men, det skymmer, som sagt. Statistiskt sett är bohemerna möjligen lika många som förr. Rentav har de mänskliga asteroidernas antal växt. Vad som däremot krympt är lyhördheten, igenkännandet av sorten. Vi skulle behöva existentiella geigermätare som gav utslag när vi närmar oss honom. “Aha, en bohem? Jag har bara tänkt på honom som en odåga, en svirare och slarver…!”

Hur var det det stod i Bibeln? Ha inte bekymmer för morgondagen. Ändå har jag inte hört någon kalla Jesus, som annars fått många epitet, för “slarver”.

Det är något bibliskt över bohemer av bästa sort. De har inga bekymmer. Eller snarare bekymrar de sig över helt andra saker än massan (Gud ske lov!). Över mystiska matematiska formler, den nästan omärkbara skillnaden mellan två dofter, översättandet av musik i politik.

Bohemen som sort har ingått i gårdagens mänskliga rollista, till och med lönelista. För det har alltid funnits gynnare som klart insett att när punktliga planeter inte kan lösa problemet behövs det en komet. Eller som bara haft ett extra stort hjärta och förstått att kaktusar också behöver vatten. De många törnena kanske gömmer och värnar en extra fin ros, med en doft som bara känns på nära håll.

Eller på långt avstånd i tiden. För bohemens bästa tid är DÅ. Det tar ibland hundra år att inse hans briljans.

Han behöver inte vara fattig, även om så ofta är fallet. De konstitutionellt fattiga vill ibland se sig som bohemer, men det finns också rika aristokratiska exemplar. Frågan handlar inte så mycket om deras rikedom som omvärldens; när man tappar känslan för excentricitet, oregelbundenhet och ungefärlighet tappar man känslan för själ. Som Harry Martinson skrev: Ungefärlighet är det högsta mänskliga. Ungefärlighet är själ.

Här är hela citatet; smaka på det, tugga på det, rama in det i ert minne. “När ungefärligheten på alla områden hotas till livet av den tyranniska exaktheten på alla områden, då har det stora kriget mellan poet och ingenjör börjat. Sinne för fri ungefärlighet är det högsta mänskliga. Tag bort detta och mänskan har blivit en termit i en termitstack utan själ, ty ungefärlighet är själ.”

Amen.

PS: Detta nedplitat efter att ha tonsatt Stig Dagermans dikt “Det gamla hotellet i Klara”. Helt klart var Klara ett bohemtillhåll. Jag är inte up to date med det moderna Stockholm. Finns det fortfarande bohemkvarter där? Eller bara kvadratmetrar? Var virvlar numera de irreguljära asteroiderna, om de inte störtat mot marken?

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post En värld utan bohemer är en termitstack utan själ first appeared on Opulens.