ROMAN. ”Annakarin Thorburn har skrivit en fängslande roman, med både driv och närvarokänsla.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes nya roman.

Du har din mor med dig av Annakarin Thorburn
Wahlström & Widstrand

Annakarin Thorburn är verksam som skönlitterär översättare från spanska. Hon utkom 2013 med en roman för unga vuxna, ”Jag biter i apelsiner”.

Den nya romanen, ”Du har din mor med dig” är fattig på plats-och tidsmarkörer, men vi är i ett spansktalande land, jag tolkar det som några decennier bakåt i tiden. Vi är vid havet och valutan är pesetas (det var så i Spanien och Andorra fram till 2002).

Sjömännens och fiskarnas skyddshelgon Virgin del Carmen är närvarande i det vardagliga livet.

I berättelsens nav finns Juana, som växer upp med sin mor och sina syskon. Fadern som är sjöman är en sällsynt gäst, när han är hemma sår han mest svek och lögner. Sällan eller aldrig under sina långa perioder av frånvaro, skickar han hem pengar till familjen. Men han drar sig inte för att använda härskarteknik och våld mot sina egna.

Dessutom har han en utsökt förmåga, genom sina berättelser, att plantera både drömmar och ge löften.

Allting upprepas, men ingenting förändras.

Det är modern, som håller ihop allt, genom ett uppoffrande arbete på fälten, från gryning till skymning.

Det finns i romanen flikar av hopp, optimism och framtidstro.

Till de positiva symbolerna hör kastanjeträdet intill huset, som ger både skugga och mat, grenarna är som beskyddare. Men även det berövar fadern familjen.

Juana är en ung kvinna med både ambitioner och drömmar, men hon förstår tidigt att hennes mor har andra tankar och hyser andra framtidsplaner för henne. För hennes bröder är det annorlunda, de ska om pengar finns, få studera och resa.

För Juana väntar ett liv som liknar mammans. Det vill säga om modern får bestämma. Dock ett liv med större och vidare framtidsvyer. Juana ska inte bli ett hembiträde eller piga. Hon ska bli något mera, det visar modern i slutet av romanen med tydlighet.

Men alla i familjen måste bidra till familjens försörjning, det gäller att ha mat på bordet varje dag – det är si och så med det.

Havet är något som fascinerar Juana, hon ser det som något som glimmar och lockar. Längre fram, när havet slutligen kallar och vågorna bryts en sista gång, då kastar fartyget loss och hon vinkar från relingen.

Thorburn har en utsökt förmåga att gestalta och mejsla ut karaktärer. Hon väjer inte för att skriva om svåra saker, människor emellan.

Annakarin Thorburn har skrivit en fängslande roman, med både driv och närvarokänsla.

The post Thorburn skriver med driv och närvarokänsla first appeared on Opulens.

SERIEROMANER. ”Palabra förlag gör sannerligen en kulturgärning när de ger ut Zapicos och Martíns skildringar av en period i spansk historia vars sår fortfarande inte läkt.” Det skriver Carolina Thelin som med stor behållning tagit del av grafiska romaner vilka skildrar tiden i Spanien strax före det spanska inbördeskrigets utbrott.

Balladen från norr av Alfonso Zapico
Översättning av Elisabeth Helms och Manni Kössler
Palabra förlag

Dansa hela natten på undergångens brant av Sebas Martín
Översättning: Ellinor Broman
Palabra förlag

”Av alla de många åsikter som förfäktas i vår värld härrör de allra flesta från människor som aldrig har haft det svårt.”

Anton Tjechov (inledande citat ur Balladen från norr del 2).

Sedan jag för många år sedan läste George Orwells självbiografiska klassiker Hyllning till Katalonien och såg Ken Loach dramafilm Land och frihet (vilken förmodligen inspirerats av Orwells självbiografi) har mitt intresse av och min fascination för spanska inbördeskriget varit omfattande.

Drygt fyrtiotusen människor från stora delar av världen reste till Spanien för att strida mot fascismen. De blev en del av de internationella brigaderna. Många av dem var övertygade kommunister, med partibok, vars tro på Sovjetunionen fick en ordentlig törn. Stalinisterna ville inte ha att göra med en socialism som inte följde direktiven från Moskva vilket ledde till splittring mellan de olika antifascistiska miliserna. Något som i sin tur bidrog till att fascisterna med general Francisco Franco tog makten.

Serieromansvit av Alfonso Zapico

När jag många år senare upptäckte första delen av Balladen från Norr bland bibliotekets utgallrade kulturrådsböcker smugglade jag med den hem. Balladen från norr är en grafisk romanserie av Alfonso Zapico i fyra stora band som skildrar ett gruvarbetaruppror i regionen Asturien i norra Spanien, under de år under 30-talet som föregår inbördeskriget. Zapico, född 1981, är själv uppväxt i Asturien. Han har gett ut andra serieromaner med vitt skilda teman, som Café Budapest och Dublinés.

Det märks tydligt att Zapico varit mån om research och att det inte ska finnas några oklarheter kring historiska skeenden. Första delen inleds med en introduktion av Thomas Gustafsson där han beskriver hur situationen sett och ser ut i Spanien när berättelsen tar sin början. Han gör också en intressant jämförelse mellan händelserna i Asturien och skotten i Ådalen 1931. Den svenska regeringen satte då också in militär för att slå ner en arbetarkonflikt vilket resulterade i att fem arbetare blev skjutna.

Balladen från norr är, förutom en mycket maskulin skildring av gruvarbetare som sliter, strejkar och strider mot militären, ett slags Romeo och Julia-historia. Första delen börjar med att Tristán, sonen till ägaren av gruvbolaget, markisen av Valdivia, återvänder till familjehemmet efter att ha tillbringat några år i Madrid. Han är en vänstersinnad storrökare tillika poet med fäbless för rysk litteratur och den oppositionella tidningen La Noticia, ägd av Gruvarbetarförbundet. I familjehemmet arbetar den stolta Isolina som hembiträde. Hon är dotter till Apolonio, en argsint men godhjärtad gruvarbetare utan impulskontroll.

Här inleds en kärlekshistoria med förhinder mellan Tristán och Isolina. De tvingas isär när upproret börjar och i de följande delarna får vi följa dem, deras kamrater och familjer genom uppror, glädje och sorg. Zapicos tecknarstil i svartvitt är detaljrik och genomarbetad. Ingenting, vare sig det handlar om stridsscener eller kärleksstunder, får gå läsaren förbi. Serierutor med mycket text ger ibland ge vika för sidor utan ord, där bilden talar för sig själv. Stundvis, i varje fall i fjärde delen, får jag nog av grabbnävar och skjutande men det råder ingen tvekan om att Balladen från norr är ett strålande verk.

Sebas Martín 

Den sista och fjärde delen utkom på svenska förra året på Palabra förlag. Förlaget ger ut spansk och latinamerikansk litteratur och som grundades 2017 av Ellinor Broman. I år gav de ut Dansa hela natten på undergångens brant av Sebas Martín, en annan serieroman om åren innan inbördeskriget bröt ut och i en utmärkt översättning av just Broman. Martín är född 1961 och uppväxt i Barcelona. Han har gett ut ett tiotal serieromaner, alla med homosexualitet som tema, undervisar i serieteckning och har varit chefredaktör för gay-serietidningen Claro que Sí.

Här, i Barcelona, träffas den oskuldsfulla bokslukaren och kontoristen Tomás och den läsokunnige diversearbetaren och boxaren Basilios. Trots ingrodd homofobi både till höger och vänster och trots fascistiska underströmmar, finns i staden ett klubbliv där även den som är queer kommer in.

Läsaren får följa de till synes helt olika unga männens relation, deras vänner och Tomás familj (som bland annat består av en frisinnad syster och en homofobisk syndikalistsvåger), alltmedan de politiska motsättningarna hårdnar. Martíns svart/grå/vita serierutor är tydligt tecknade, på gränsen till banala. Men han väjer inte för det mest förbjudna och intima. Många närbilder blir det på hårda knull och grova kukar.

Kulturgärning

Palabra förlag gör sannerligen en kulturgärning när de ger ut Zapicos och Martíns skildringar av en period i spansk historia vars sår fortfarande inte läkt. I 40 år kontrollerade Francos regim allting och det rådde en tystnadskultur, byggd på rädsla, som hindrade att information om diktaturens övergrepp överfördes till nästa generation. Inte förrän 2021 kom ett lagförslag om att spanska staten ska bekosta sökandet efter de som mördades av Francos regim och 2023 trädde för första gången en man fram för att vittna inför spansk domstol om att han utsatts för tortyr.

The post Läsvärda serieromaner skildrar 30-talets Spanien first appeared on Opulens.

PROSA. ”Det är en liten, glänsande men läskig pärla, som bara innehåller 118 sidor, men dessa är väldigt väl utnyttjade.” Så lyder Thomas Almqvists omdöme om ”Carcoma” av Layla Martínez.

Carcoma av Layla Martínez
Översättning: Annakarin Thorburn
Rámus

Layla Martínez föddes 1987 i Madrid, där hon verkar som författare, översättare och krönikör i El Salto och Última Hora. Hon driver också förlaget Antipersona. ”Carcoma” är hennes debutroman och med den förnyar hon den gotiska romanen i den spanska litteraturen. Hon visar på historiska oförrätter och socialt förtryck, när hon skriver om generationer av patriarkala monster och onda krafter. Hon ger en skoningslös bild av hur de spanska klasskillnaderna lever kvar hos dagens unga vuxna.

Carcoma är det spanska ordet för trämask, som är en insektslarv som gräver och borrar trä. Ordet används bildligt för att beskriva ett långvarigt bekymmer, som plågar den drabbade.

I ett hus på den spanska landsbygden, där en mormor och hennes dotterdotter bor, skakar väggarna och slår luckorna, när de onda andarna inte görs till viljes. De båda kvinnorna är offer för patriarkala oförrätter, diktaturers våld och fattigdom.

Mormor tillbringar sina dagar vid den ständigt puttrande grytan, talar med helgonen och håller skuggornas illvillighet på distans. ”Carcoma” är en roman om vrede och hämnd. Det går inte att skilja de döda från de levande. I Martínez värld är de magiska krafterna och andarnas värld en betydelsefull och självklar del av verkligheten. Det som händer i romanen är bortom sans och förnuft.

Huset som de båda kvinnorna bor i är hemsökt och utsatt för en förbannelse. Deras liv i nuet är ett inre kaos, som innehåller både sorg, vanmakt, skräck och ångest.

Martínez gestaltar skickligt lidande och smärta

Martínez gestaltar ondskan och äcklet inför tillvaron på ett så pass konkret sätt, att det nästan går att ta på. Berättelsen kan ibland verka lite rörig, lite undanglidande eller till och med abstrakt. Dotterdottern hatar civilgardister, präster och tjallare, som hon vill ge igen för alla oförrätter. Hon arbetar som piga åt den rika familjen Jarabo och har gjort det i tio år, från det hon var nio till det hon var nitton.

Perspektiven skiftar

Perspektivet växlar mellan mormodern och dotterdottern, vilket driver upp romanens berättartempo. Martínez är väldigt duktig på att gestalta det outsägliga lidandet och den skärande smärtan. Här finns hela tiden en obehaglig glidning från brutal realism till grotesk fantastik, som känns ytterst obehaglig. Här finns också en omisskännligt oroande underton.

Martínez har skrivit en mörk historia

Martínez skriver både inträngande och påträngande, men här finns inte ett spår av sentimentalitet. Hon skriver personligt, uppkäftigt och lite lagom provokativt. ”Carcoma” är en ytterst mörk historia, där Martínez inte ger oss mycket hopp som människor. Det är en liten, glänsande men läskig pärla, som bara innehåller 118 sidor, men dessa är väldigt väl utnyttjade.

The post ”Carcoma” av Layla Martínez är en glänsande men läskig pärla first appeared on Opulens.

FILMESSÄ. Mathias Jansson tipsar om några spanska skräckfilmer och serier för den som vill bli skrämd under regniga kvällar.

I början av 2000-talet producerades det flera nya skräckfilmer med spansk bakgrund. ”The Others” (2001) med Nicole Kidman, regisserades av Alejandro Amenábar och betraktas som startskottet för denna våg av nya spanska skräckfilmer.

I filmen återvänder Kidmans karaktär med sina två barn till sitt hem på ön Jersey i engelska kanalen. Andra världskriget är slut och fadern är saknad i strid. Barnen lider av en märklig sjukdom och klarar inte av att vistas i dagsljuset och snart börjar märkliga saker hända i huset. Dottern berättar att hon ser en okänd pojke och huset verkar vara hemsökt, saker flyttar på sig och så vidare. Som en bra skräckfilm har handlingen en oväntad twist och ger också ett oväntat perspektiv på den väl utnyttjade grundstoryn om det hemsökta huset.

Efter ”The Others” följde fler spanska skräckfilmer som till exempel ”Pans labyrint” (2006) och ”Barnhemmet” (2007). Den senare är regisserad av spanjoren Juan Antonio Bayona som också använder sig av grundtemat om det hemsökta huset.

I ”Barnhemmet” möter vi en familj som köpt ett gammalt hus. Fastigheten har tidigare varit ett barnhem, som familjen tänker renovera med syftet att öppna ett hem för funktionshindrade barn.

Familjens son får snart en ny vän, en låtsaskompis visar det sig, men snart så händer det som alla föräldrar drömmer mardrömmar om. Sonen försvinner nämligen spårlöst och trots att man letar desperat efter pojken hittar man honom inte. Ett medium kallas in för att hjälpa till och sonen hittas till slut, men även här finns en oväntad och olycklig vändning i slutet av filmen. ”Barnhemmet” är en otäckt suggestiv och psykologisk skräckfilm som i stämningen påminner om den senare mycket uppmärksammade australiska filmen ”The Babadook” (2014)

Om ”Barnhemmet” kan räknas till den första vågen av spanska skräckfilmer så kan ”Rösterna” (2020) räknas till den andra vågen. Filmen är regisserad av Angel Gómez Hernández och precis som i ”Barnhemmet” flyttar en familj in ett gammalt hus som de tänker renovera. Familjen har dock inga planer på att behålla huset utan ägnar sig åt att “flippa” hus, det vill säga köpa billigt, renovera och sedan sälja dyrt. Har man sett den amerikanska tv-serien ”The Haunting of Hill House” så vet man att hemsökta hus kan vara svåra att renovera och sälja vidare. Precis som i Barnhemmet finns det i ”Rösterna” också en liten pojke i familjen som får kontakt med onda krafter, vilket resulterar i att fadern i familjen blir tvungen att slåss mot gammal ondska för sin överlevnad. Även den här filmen bygger långsamt upp en suggestiv och psykologiskt skrämmande stämning.

Som du märker finns det ett mönster i filmerna: Gamla hemsökta hus som barnfamiljer vill renovera, men tyvärr är huset hemsökt och spökena uppskattar inte de nya gästernas inredningsstil.

Konceptet med nya hyresgäster i hemsökta hus är som sagt ett gammalt tema som vi hittar i klassiker som ”Huset som Gud glömde” (The Amityville Horror) från 1978 eller i mer skräckkomiska filmer som ”Beetlejuice” från 1988 eller för den delen i ett av de senaste tillskotten i genren, skräckkomedin ”We Have a Ghost” (2023) som uppdaterat handlingen med sociala medier och vår tids kändisskap på nätet.

Filmen ”Fenomen” (2023) regisserad av Carlos Therón bygger däremot på en sann berättelse. Ja, så sann en film om medium och paranormala aktiviteter kan anses vara. Filmen är inspirerad av den verkliga organisationen Grupo Hepta som undersökte paranormala fenomen i Spanien.

I filmen möter vi tre färgstarka kvinnor som ska undersöka en hemsökt lägenhet och även de ställs öga mot öga med gammal ondska. Handlingen är ganska traditionell, även om det finns en plot twist så är inte slutet inte helt oväntat, men filmen är sevärd för sina färgstarka och välspelade kvinnliga karaktärer (jag kommer att tänka på parapsykologen Martha Lesh i ”Poltergeist” (1982) som förebild). 

En spansk skräckserie som fått mycket uppmärksamhet är ”30 coins” (2020) skapad av Álex de la Iglesia. I ”30 coins” hittar vi en tvivlande präst med ett brokigt förflutet. Prästen har flyttat ut på den sömniga spanska landsbygden för att undkomma sitt förflutna. Tvivlande präster är för övrigt också en stereotyp som återkommer i skräckfilmer. Men i stället för att få lugn och ro hamnar prästen mitt i striden mellan det goda och det onda. Judas fick nämligen 30 silvermynt för att förråda Jesus och legenden säger att den som äger alla silvermynten får en enorm makt. Tyvärr verkar ett av mynten finnas i byn och byn blir därför medelpunkten för all världens ondska. ”30 coins” är en välgjord och kuslig serie som är väl värd att se. Jag har själv länge gått och väntat på nästa säsong, som nu äntligen kommer under hösten på HBO.

The post Den spanska skräckfilmssuccén: Hemsökta hus och gammal ondska first appeared on Opulens.

SPANIEN. Jesper Nordström uppmärksammar här en idag lite bortglömd Nobelpristagare i litteratur, Juan Ramón Jiménez, från Spanien. Mest känd för den poetiska prosaboken ”Platero y yo”.

Spansk 1900-talskultur har en unik karaktär på det viset att den var partiellt isolerad från, eller opåverkad av de övriga västeuropeiska kulturströmningarna fram till Francoregimens fall 1974. Undersöker man den moderna spanska filosofin så saknar den i hög grad exempel på ett flertal ismer och strömningar i dåtidens Europa såsom existentialism, fenomenologi eller logisk positivism. Även den spanska litterära modernismen istannade till stor del kvar i mer traditionella uttryck och mönster.

Juan Ramón Jiménez poesi var i denna anda mer traditionsbunden och saknade bland annat avancerad metaforik. Ej sagt i vanvördig anda, men hans diktning drog mer åt den sorts aforistik som gör sig på en kylskåpsmagnet.

Han blev Nobelpristagare 1956 och som sådan framstår hans författarskap som ovanligt lättsamt med idylliska inslag. Lättlästa Nobelpristagare är inget som det går tretton på dussinet av.

Juan Ramón Jiménez är berömd för den poetiska prosaboken ”Platero y yo”, utgiven 1917, i Sverige uppdelad på två volymer; “Silver och jag”(översättning Arne Häggqvist, Wahlström & Widstrand, 1956) och “Samtal med Silver”(med teckningar av Rafael Alvarez Ortega, översättning Arne Häggqvist, Wahlström & Widstrand, 1958). Det rör sig kort och gott om en fattig lantbrukares monolog med sin åsna.

Själva ramen kring det hela kan ju sägas vara lite sorglustig. Flyttad in i samtiden hade det kanske varit en fattigpensionär i en hyresetta som i långa haranger berättade om ditt och datt för sin katt. Men det är ju också ett berättatekniskt knep för att tillåtas prata rakt ut som en morfar Simpson på stan…”och då det och det och har du tänkt på att…”

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men Juan Ramón Jiménez har förstås också skapat en skildring av ett agrart samhälle med en större här-och-nu tillvaro och ett mer personligt förhållande till djuren. En åsna kan därmed framstå som en individ. Så rullar denna klassiker på i ett tätt språk och ett mättat ljus med dag, natt, vatten och vila som basala hörnstenar.

Jiménez låter ofta substantiven tala för sig själva och det varma förtätade i hans språk är mycket karaktäristiskt iberiskt. Så ändras plötsligt språket närmast sömlöst och glider över i det essäistiskt vindlande. Var för sig hade dessa språkstilar varit enerverande monotona men tillsammans frambringar de ett slags alkemisk dynamik. Det är få gånger jag läst något så dubbelbottnat där det enkelt impressionistiska är en siktlinje mot det filosofiska.

Det är kanske så att det traditionstyngda konservativt katolska Spanien skapade ett slags tryck som födde fram dessa närmaste smygande livsbejakare. Med moralens vakande öga i åtanke fick man stjäla sig en härlig stund här och där. Jiménez var sannerligen inte främmande för de jordiska frestelserna. Bland hans övriga verk märks bland annat en rad erotiska dikter. Han är en av de mer bortglömda främmande fåglarna i Nobelpristrädgården och går inte heller att få in i de stora fållorna.

The post Litterära klassiker: Juan Ramón Jiménez first appeared on Opulens.

DRUVARV. I en artikel i The Guardian betonas problemet med klimatförändringar och hur glömda druvsorter erbjuder hopp för pressade vinproducenter.

Annonser riktade till vinproducenter med tips om var man kan hitta ovanliga druvsorter började dyka upp i Kataloniens tidningar på 1980-talet. Dessa annonser hjälpte Miguel A Torres, en fjärde generationens vinproducent, i hans sökande efter sedan länge bortglömda vindruvor. Torres ville återvinna arvet och de gamla traditionerna, men det var inte förrän klimatkrisen började påverka vinstockarna som han insåg vikten av att söka sig bakåt i tiden. 

– Jag ville helt enkelt återuppliva arvet – de uråldriga traditionerna och vinstockarna – som våra förfädrar lämnat till oss, sa Torres, ordförande för vingården Familia Torres. Och sedan insåg vi att vissa av dessa sorter tar längre tid för att mogna, vilket betyder att de kanske kan hjälpa oss i en allt varmare värld. Klimatförändringarna är det värsta hotet som vi någonsin har stått inför. På 1800-talet hade vi phylloxerapesten som utplånade vingårdar över hela Europa. Det här är ändå något mycket värre.

Stigande temperaturer har inneburit att druvorna mognar snabbare i Spanien, vilket fått vinproducenterna att skynda på. För att bekämpa klimatkrisen blickar vintillverkare bakåt till det förflutna och tar tillbaka värmetoleranta druvsorter som de tidigare ignorerat.

Institute of Grapevine and Wine Sciences i La Rioja, Spanien, är ett av flera institut i Spanien som försöker stärka mångfalden av druvsorter. Deras ansträngningar har hjälpt till att öka antalet kommersiellt registrerade druvsorter i Spanien med hela 50 procent under de senaste två decennierna.

Läs mer HÄR.

The post Äldre druvsorter ger hopp för pressad vinbransch first appeared on Opulens.

MELODRAM. “Jag vill känna sympati, men känner mestadels bara frustration över rollfigurernas beteenden,” skriver Filip Hallbäck, som sett den Netflix-aktuella tv-serien “Todas las veces que nos enamoramos”.

The post Spansk tv-serie på tomgång first appeared on Opulens.

PROJEKT. Spanska aktivister avslutar försöket att återuppliva en övergiven by efter tio år rapporterar The Guardian. Projektet att återuppliva den tusen år gamla byn Fraguas avslutas på grund av att aktivisterna riskerar böter på upp till 110 000 euro.

En övergiven by i Spanien, Fraguas, har dömts till sin tredje och sista död efter att en grupp landsbygdsaktivister som ockuperade den för tio år sedan tvingats ge upp sin kamp för att återuppliva den. Fraguas exproprierades av Francoregimen i slutet av 1960-talet för ett återplanteringsprogram och användes senare som en arméövningsplats, vilket ledde till dess andra död. Dess tredje död närmar sig när den regionala regeringen i Castilla-La Mancha har beslutat att vända på den vidarebosättningsinsats som inleddes för nio år sedan av en grupp unga människor som hade hoppats på att hitta ett mer hållbart liv i den övergivna byn.

Regeringen har utdömt böter på 110 000 euro eller fängelsestraff på två år och tre månader för de sex aktivisterna, vilket skulle motsvara kostnaden för att riva ner det som de har återuppbyggt i Fraguas.

— Efter tio års kamp och tre rättsfall har vi beslutat att avsluta projektet. Även om det inte kommer att fortsätta, tror vi att det har varit en framgång genom att det har ökat allmänhetens medvetenhet om landsbygdens avfolkning, sade gruppen i ett uttalande.

Gruppen har lanserat en crowdfundingkampanj för att hjälpa dem att betala böterna. Byns tidigare invånare, såväl som miljögrupper och organisationer som kampanjar för att hejda avfolkningen på landsbygden, har stöttat gruppen. Under de senaste tio åren har gruppen restaurerat byggnader, installerat solpaneler, planterat grönsaker och bryggt öl och producerat sylt.

Den regionala regeringen har dock förblivit oförsonlig i att ogilla projektet. Regeringen sa i ett uttalande att förändringar för att urbanisera ett skyddat naturområde skulle uppmuntra människor att bryta mot lagen och utgöra en social orättvisa.

– Det är väldigt tråkigt och frustrerande att myndigheterna efter så mycket ansträngningar inte har lyckats komma med en lösning, säger Isa Turina Rodríguez, medlem i kollektivet. I en tid när det är så svårt för människor att hitta någonstans att bo borde myndigheterna ha uppskattat att en grupp unga människor ville bygga upp byn igen men istället valde de att kriminalisera oss.

The post Spanska aktivister tvingas ge upp landsbygdsprojekt first appeared on Opulens.

ARBETARROMAN. “Underverken är en nutida feministisk arbetarroman som på ett precist och osentimentalt språk berättar om människor som lever sina liv så gott det går,” skriver Carolina Thelin.

Underverken av Elena Medel
Översättning: Hanna Nordenhök
Norstedts förlag

Allt handlar om pengar. Så skulle man kunna sammanfatta den spanska poeten och numera också romanförfattaren Elena Medels debutroman Underverken, ypperligt översatt till svenska av Hanna Nordenhök. Den handlar om makt och vanmakt, att ha och att inte ha, arv och sökandet efter frihet och oberoende. “Allt handlar om pengar: om bristen på pengar… Men det handlar också om det andra: att vara kvinna”.

Medel föddes i Córdoba 1985, är bosatt i Madrid och det är också på dessa platser romanen utspelar sig. Hon har tidigare givit ut flera diktsamlingar och sakprosa. I våras kom hennes debutdiktsamling Min första bikini ut på svenska, på it-lit förlag. En samling hon skrev mellan 13 och 16 års ålder, längst bak i klassrummet på högstadieskolan. Underverken har översatts till över 15 språk och hyllats världen över och i år presenteras alltså äntligen hennes författarskap på svenska.

The post När allt handlar om pengar och att vara kvinna first appeared on Opulens.

CORONASTÖD. Den spanska regeringen har godkänt att spanska 18-åringar ska få ett presentkort som ska användas till att konsumera kultur.

Det digitala presentkortet, som är på strax över 4 000 kronor, ska kunna användas till att köpa böcker, skivor, digital musik samt till att gå på musikfestivaler och andra kulturevenemang.

Kulturbonusen kan användas under ett års tid, och syftar främst till att stötta kulturnäringar som drabbats hårt under pandemin.

Tidigare har liknande bonusar införts i bland annat Italien och Frankrike.

TT Nyhetsbyrån

The post Spanska ungdomar får presentkort på kultur first appeared on Opulens.

BIOPREMIÄR. Mödrar och moderskap – det är ett ofta återkommande tema i Pedro Almodóvars filmer. Att det också är ett av spåren i nya “Parallella mödrar” anger titeln med eftertryck.

–Det är ett evigt ämne, säger Almodóvar till TT.

Berättelserna om mödrar är oräkneliga genom historien – och trots att de på ytan kan te sig likartade är var och en av dem unik.

Gunnar Rehlin/TT

The post Pedro Almodóvar: Ingen talade om massgravarna first appeared on Opulens.

KOLLEKTIV TRAGEDI. Den spanska författaren Clara Usóns hyllade roman om Ana Mladics fascinerande livshistoria släpps nu på svenska på Ekström & Garay. Under ett Sverigebesök träffar hon Opulens för att berätta varför hon inte kunde släppa historien om en ung kvinnas tragiska öde.

Skulle du vilja börja med att berätta om din bok Ana, som nyligen blev översatt och gavs ut på svenska på Ekström & Garay.

– Jag är väldigt glad över att den har blivit översatt till svenska, vilket Ekström & Garay, och framför allt min översättare Marika Geri, har gjort möjligt.

– För många år sedan läste jag en artikel i tidningen om en ung tjej, 34 år gammal, som tog livet av sig. Hon var en vacker, populär och charmig ung kvinna som var på väg att ta läkarexamen. Ana var väldigt älskad av sina föräldrar, speciellt av sin pappa, men sköt sig själv med ett väldigt speciellt vapen. Det var en Zastava från Jugoslavien som hennes far hade tilldelats vid Militärskolan där han tog examen på 60-talet. Han hade flera andra vapen men hon valde just den här, vilket gjorde pappan väldigt upprörd. Han kunde aldrig acceptera att hans dotter begick självmord eller att hon använde vapnet som betydde så mycket för honom. Även om det var en polisutredning som klargjorde att hon hade gjort det så sa han att hon hade blivit mördad. Men det här var Anas budskap, hon dödade sig själv på grund av sin far.

– Pappan, Ratko Mladic, var krigsförbrytare och har dömts för folkmord och brott mot mänskligheten. Men nationellt var han en hjälte och var väldigt omtyckt i de nationalistiska serbiska kretsarna. I mars samma år som Ana begick självmord åkte hon till Moskva med sina kollegor och när hon kom tillbaka var hon förändrad, tillbakadragen, deprimerad och okoncentrerad, men vägrade berätta för sin familj vad som pågick. Enligt artikeln hade någonting förändrat Anas syn på Ratko Mladic, hon såg den mörkare sidan av honom och kunde inte leva med det hon fick se.

Hur kom du på att du skulle skriva en roman om Anas öde?

– Det överraskade andra att en spansk författare valde att skriva om Bosnienkriget. Min avsikt var aldrig att skriva om kriget, som jag egentligen vet väldigt lite om, det var den personliga tragedin och Ana Mladics liv som intresserade mig. Som författare är det inte de stora ämnena som lockar mig, utan människorna. Speciellt konflikterna och det motsägelsefulla i en persons karaktär.

– Jag tyckte att Anas berättelse var så stark, en tragedi, men väldigt komplicerad. Kriget började 1991 i Slovenien, därefter i Kroatien och 1992 startade Bosnienkriget. Alltmedan vi firade Olympiska spelen i mitt land, två timmar därifrån med flygplan. Efter att Bosniska kriget slutade 1995 fortsatte ett annat krig. Jag kan inte skriva om detta, tänkte jag, det måste någon som kommer därifrån göra. Istället skrev jag en annan roman om saker jag visste något om, men när den var klar hade jag fortfarande berättelsen om Ana i huvudet. Jag kände att jag måste berätta den och bestämde mig för att skriva en novell om familjetragedin. Men tre månader blev tre år. Jag läste allt som fanns att läsa, reste till Serbien, Bosnien och Kroatien och var i kontakt med människor som hade levt under kriget och som fortfarande bodde där.

– Det fanns många journalister i Sarajevo som kände sig upprörda över att Europa behandlade kriget som något som inte rörde oss utan som en nationalistisk katastrof. Journalister från England, Italien, Tyskland, Spanien, Frankrike och Portugal ville rapportera om det som hände, om alla människor som dödades i massaker. Det finns många dokument om kriget, men det tog mig ett år att se Anas ansikte i ett bosniskt tv-program. I videon ser man Ratko Mladic, hans fru och en vacker ung kvinna som sitter utanför ett hus och skrattar. Där blir skärmen svart och nästa bild är på en begravning. Kameran zoomar in på kistan med ett foto på och du kan inte förstå att det är samma unga tjej som skrattade på skärmen för en sekund sedan. Jag ville veta vad som hände de här månaderna mellan skrattet och bilden över kistan.

Varför kändes hennes berättelse viktig att skriva om?

– Det var viktigt för mig att förstå. Inte bara den personliga familjetragedin utan också den kollektiva och jag ville berätta om båda. Ibland vet du inte varför, men som författare kan jag känna en längtan efter att berätta en viss historia. Så det är en del av min egen nyfikenhet och mitt behov av att veta vad hände. Jag är besatt av just självmord, en karaktär begår självmord i alla mina böcker. Om det inte finns med så är en roman av mig inte fullständig. För mig är det främmande, jag förstår självmord men när unga människor mördar sig själva, det är oacceptabelt. Hur kan du vägra livet innan det ens har startat? Det är vad som verkligen smärtar mig. I den här boken försöker jag nå ut till Ana och fråga henne, varför? Du var ju så ung.

Har det framkommit hur resten av Anas familj tog hennes död, sa de också att hon blev mördad?

– De lyssnade nog på mannen i familjen. Folket i Bosnien trodde att Ratko Mladic var en oskyldig man som aldrig skulle dömas. Han var en stor hjälte och masskerna han utsatt människor förnekades. Jag tror att familjen måste ha vetat att hon tog livet av sig, och även anledningarna till det, men de skulle aldrig säga det offentligt och det måste man respektera. För mig är han en hemsk man, för dem är han en pappa och en make.

Du var den första kvinnan på 40 år att vinna Spaniens nationella kritikerpris för den här boken.

– Ja, det är synd för det finns väldigt, väldigt bra kvinnliga författare i Spanien. Landet har alltid dominerats av män, även om det börjar ändras nu, så jag kunde inte tro att det var sant, det här priset är ju för män! De sa att de inte hade valt mig på grund av att jag är kvinna och jag svarade att jag vet, de valde mig för att jag inspireras av att vara kvinna. Sedan dess har två kvinnor till fått priset, så istället för att vänta ett helt århundrade väntar de bara några år. Men det är inte acceptabelt, vi måste prisa kvinnor.

Du studerade juridik och jobbade som jurist i arton år, hur såg steget ut till att bli författare på heltid?

– Jag har alltid varit intresserad av litteratur och läsning är en väldigt stor del av mitt liv. Läsningen är en lika stor del av min upplevelse som det jag är med om i verkliga livet. Så jag ville alltid bli författare men trodde inte att det skulle gå att leva på det, därför studerade jag juridik och fick en bra lön. Men jag hade ändå känslan av att jag inte gjorde vad jag ville så jag började skriva på fritiden, men blev mer och mer olycklig.

– Jag jämför det med ett äktenskap. Du gifter dig med någon som har det gott ställt och kommer att kunna ge dig trygghet, men samtidigt är det rätt tråkigt. Sedan kommer den här yngre killen som inte har en enda krona men som du känner stor dragning till och du kastar dig in i ett äventyr. Det är precis det jag gjorde. Jag har passion för skrivandet, men jag kände aldrig passion över juridiken. Och du lever bara en gång.

Är det något särskilt du strävar efter i ditt författarskap?

– Jag tycker inte att en roman behöver ha några budskap, men en sak som jag själv har lärt mig av att läsa är att alla människor är lika. Ingen är ensam.

– Min enda ambition är att skriva så bra jag kan och att fånga läsarens uppmärksamhet. I berättelsen Tusen och en natt måste en kvinna sitta och behålla Kung Shahriars uppmärksamhet med historier varje natt så att han inte dödar henne. När historien nästa är slut börjar hon på något nytt och eftersom han vill veta hur , det sluttar så fortsätter hon att leva. Alla läsare är Shahriar för mig. Min huvudsakliga uppgift är att hålla deras intresse uppe så att de inte stänger min bok.

Ana har redan blivit översatt till flera olika språk. Hur känns det att få ditt verk översatt?

– Det är en gåva. Men det är inte bara min bok, det är min översättares också. Samma bok blir annorlunda på varje språk.

Hur lätt är det att släppa kontrollen över hur berättelsen kan komma att ändras på det nya språket?

– Det handlar om tillit och i det här fallet så vet jag att Marika Gedin är en fantastisk översättare. Du har kontroll över din bok medan du skriver den, men i samma stund du ger den till förlaget så förlorar du kontrollen. Du måste låta boken leva sitt eget liv.

Du har nyligen deltagit på Stockholms Litteraturmässa, vad kommer du mer att göra under ditt besök i Sverige?

– Mitt schema har varit ganska fullt sedan jag kom hit. Jag har besökt en fantastisk park på en ö som tillhör kungen och ett vackert palats som tillhörde en prins, med en utställning av väldigt intressant kvinnliga skandinaviska konstnärer från år 1900. Idag kanske jag går till ett annat museum. Stockholm är en väldigt vacker stad, jag kommer absolut tillbaka.

The post Helgporträttet: “Jag kände att jag måste berätta” first appeared on Opulens.