BOOM. Plötsligt finns de i alla tv-kanaler och strömningstjänster – ungdomar som festar, ligger och grubblar över livet. Efter Nordic noir kommer nästa stora tv-trend där Sverige ligger i framkant.

The post Heta tv-trenden – boom för svenska ungdomsserier first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Clemens Altgård har sett Ragnarök, en ny nordisk tv-serie från Netflix, och måste, trots vissa invändningar, säga att resultatet är klart godkänt.

Netflix nya nordiska originalserie Ragnarök framstår som närmast utstuderad eller ännu hellre skräddarsydd för att svara mot definierade målgruppers behov av en ny tv-serie. Det är ingen hemlighet att algoritmer spelar en allt större roll för vad som produceras.

Adam Price, som skapade Borgen för tio år sedan, är upphovsman, manusförfattare och exekutiv producent för Ragnarök. Men i hans team ingår även Simen Alsvik (Lilyhammer), Meta Louise Foldager Sørensen (Antichrist, Melancholia) och Stine Meldgaard Madsen (Friheten, Mercur).

Själva utgångspunkten kan tyckas lite cheesy. Som titeln antyder så knyter serien an till nordisk mytologi. Men detta är inte ännu en dramaserie om vikingar. Istället utspelar sig handlingen i nutid i den norska småstaden Edda (ännu en hint om att det fornnordiska arvet kommer att spöka).

Det blir ett slags mashup av gymnasieskildring, nordic noir, dystopisk miljökatastroffilm och seriehjältestory samt rikligt med Twin Peaks-stämningar. Det hade kunnat resultera i ett fullständigt konstnärligt haveri, men så illa är det verkligen inte.

Från succéserien Skam känner vi igen David Stakston i hjälterollen som Magne, samt Herman Tømmeraas och Theresa Frostad Eggesbø i de tvetydiga och mörka rollerna som syskonen Fjor och Saxa.

Genomgående är det en stark rollbesättning med namn som Henriette Steenstrup, Odd-Magnus Williamson, Synnøve Macody Lund, Line Verndal, Fridtjov Såheim, Bjørn Sundquist och Gísli Örn Garðarsson.

Det finns helt enkelt så många talanger involverade, både på produktionssidan och när det gäller skådespeleriet, att serien övertygar, trots en osannolik story som kombinerar det litterära begreppet magisk realism med element som känns igen från till exempel Marvel-serierna.

En aning förutsägbart är det allt. Redan i det första avsnittet går det att ana på vilket vis de fornnordiska gudarna blandar sig i vad som händer i det nutida norska lilla samhället.

Det dröjer inte heller länge innan det framgår vad för slags speciella krafter Magne begåvats med eller vilken fornnordisk gud som inkarneras i honom. Och nog påminner hans tricksteraktige bror en smula om en annan av gestalterna från Asgård.

Såväl pågående klimatkris som en lokal miljökatastrof, förgiftat vatten och smältande glaciärer, står i centrum för handlingen. Och naturligtvis nämns Greta åtminstone vid ett tillfälle i dialogen.

Stadens mäktigaste familj Jutul äger den starkt miljöförstörande fabriken som förstås samtidigt spelar en nyckelroll för det lilla samhällets ekonomi. Den som googlar ordet “jutul” kommer för övrigt att upptäcka att även det namnet är en hint. Den familjens medlemmar är nämligen inte vad de synes vara. Det vill säga, de är för visso storkapitalister som struntar i miljön, men också i besittning av krafter som gör dem till något helt annat än ordinära överklasstyper.

Men det finns trots viss övertydlighet så mycket av humor och träffsäkerhet i scener och dialog, plus storslagna vyer, att serien förmår fängsla ända fram till det sjätte och sista avsnittet av denna första säsong som för övrigt avslutas med ett slags cliffhanger. Så klart är det mer att vänta.

Jag måste trots vissa invändningar säga att resultatet är klart godkänt.

The post Människor och gudar i klimatkrisens era first appeared on Opulens.

LIVSSTIL. När det gäller klimatkrisen talas det allt oftare om skam i sammanhanget. Till exempel flygskam, klimatskam och som nyligen i en DN-artikel, av Hanne Kjöller, flerbarnsskam. Erik Cardelús försöker reda ut skambegreppen. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En forskningsstudie från Lunds universitet pekar ut de fyra mest effektiva livsstilsvalen för klimatet. Det mesta är välkänt, stött och blött otaliga gånger. Skifta över till en växtbaserad kost, lev utan bil, undvik flygresor och skaffa inte sig så många barn.

Ofta väcker detta reaktioner. Om vi kallar det skam, ångest, försvarsmekanismer eller bara mänskliga reflektioner är upp till var och en att avgöra. Varje människa känner sig själv bäst.

Intressant är dock att det talas allt oftare om skam i sammanhanget. Flygskam, klimatskam och nyligen i en DN-artikel skrev Hanne Kjöller att ”Flygskam är bra för klimatet — men flerbarnsskam är bättre.”

Låt oss därför — i denna skammens tidsålder — diskutera vilken skam som är rimligast och lättast att hantera.

Alla kan nog utan allt för stor pina trycka i sig en bönburgare då och då, kanske oftare än så. För visst måste man inte mumsa på döda djur hela tiden? Inte heller gynna den ofta så grymma djuruppfödningsindustrin. Sedan sägs det gröna vara bra för hälsan också.

Flyg då? Visst flygs det mer än någonsin globalt, trots att antalet postade bilder på flygresor på sociala medier har sjunkit snabbt. Så kanske finns här en viss skavande skam. Men i så fall, varför inte åka mer tåg? Där är det lättare att fotografera än i ett flygplan. Många europeiska städer har också enormt vackra järnvägsstationer, sådana som ofta används i reklam och i historiska filmer. Klick, klick. En tågresa kan vara behaglig också — läsa, prata, lyssna på pod och sådant kan vara ganska trevligt.

Ställa bilen då? Kanske sjunker ens imp-faktor en smula när chansen att cruisa fram i en suv eller sportbil minskar. Men nu finns ju Tinder och mycket annat, apparater och teknologier som sköts bäst utan ratt i handen eller i ett trångt baksäte. Dessutom har vi inte avgett något slags klimatets kyskhetslöfte och är begåvade med visst förnuft. Måste vi köra ungar till en bortamatch i obygden eller frakta hem arvegods från moster Agda, ja då är bilen bra.

Sedan kommer flerbarnsskammen, som Hanne Kjöller lyfter fram. Nja, att gå runt och skämmas för sina eller andras barn är ingen bra idé. Det blir ett recept på att må dåligt och det räcker med den psykiska ohälsa som finns i samhället idag.

Dessutom framkallas otäcka ekon, om det så kommer från diktaturstaten Kinas enbarnspolitik, eller de omfattande tvångssteriliseringarna i vårt eget land, samt tendensen att peka finger åt utvecklingsländer, så här bör vi allt hålla igen. Och slutligen verkar det dessutom som om de unga har fattat det här med klimatkrisen bättre än vi äldre.

The post Fyra nyanser av skam first appeared on Opulens.

HEMLIGHETER. Vigdis Hjorths roman Arv och miljö skildrar familjehemligheter, övergrepp, skam och hämnd. Vår recensent Carolina Thelin har läst den, berättar om en stark läsupplevelse men känner också olust över innehållet. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Arv och miljö av Vigdis Hjorth
Översättning: Ninni Holmqvist
Natur & Kultur (2018)

“Min søster har kunstnerisk ytringsfrihet. Derfor kan hun krenke andre menneskers personvern og rettssikkerhetsgarantier. Hun har enorm makt” skrev juristen Helga Hjorth i Aftenposten hösten 2017. Hon hade då nyligen kommit ut med boken Fri  vilje med avsikt att berätta sin version av det systern Vigdis Hjorths avslöjar i sin självbiografiska roman Arv og Miljø (utgiven i Norge 2016).

Familjehemligheter, övergrepp, skam och hämnd. Allt ska fram i ljuset även om det gör förbannat ont. I Norge väckte Hjorths roman en häftig debatt om förhållandet mellan fiktion och verklighet. Får man verkligen skriva hur och vad man vill bara man kallar det en roman? Nu finns boken alltså på svenska och polemiken kring den så kallade “verklighetslitteraturen” är naturligtvis inte unik för Norge.

Unika är inte heller de verklighetsbaserade böckerna. 1997 skrev Carina Rydberg Den högsta kasten där hon skildrar och namnger kända stammisar på en innekrog i Stockholm. Tio år senare demaskerar Maja Lundgren Aftonbladets mansstyrda kulturredaktion i Myggor och tigrar (som journalisten Ulrika Knutsson, i ett inslag i P1:s OBS för snart ett år sedan, menade förebådade #metoo) Både i Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp och i Geir Gulliksens Berättelse från ett äktenskap beskrivs både händelser och personer autentiskt. Både män och kvinnor har genom historien skrivit den här typen av biografisk fiktion men när kvinnor gjort det har den ofta beskrivits som smutsig och författarna som psykiskt instabila. Kanske har #metoo banat väg för nya tankemönster?

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Arv och miljö är ett exempel på detta som, trots debatten den vållade, mottogs väl av både recensenter och allmänhet och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Vigdis Hjorths författarskap är mångsidigt — hon har ett trettiotal titlar bakom sig och skriver för både barn och vuxna. En gemensam nämnare för hennes böcker är dock att hon använder sig av egna erfarenheter.

Den aktuella Arv och miljö handlar om en arvstvist som blottlägger övergrepp inom familjen och river upp gamla sår. Berättarjaget är författaren och teatertidningsredaktören Bergljot som sedan många år endast haft sporadisk kontakt med den högborgerliga familj hon vuxit upp med. Hon har brutit med familjen och förträngt trauman från barndomen. Men när hennes äldre bror får veta att föräldrarna överlåtit de älskade släktstugorna på de två yngre systrarna (som hela tiden stått föräldrarna närmare) blir han förbittrad. Bergljot, som tidigare accepterat att inte ha tillgång till stugorna eftersom hon inte vill ha något med sitt förflutna att göra, tar parti för sin bror.

När fadern dör kommer minnena tillbaka. Nu när han är död känner hon inte längre av det hot han utgjort, som hon förut inte insett att hon känt. De skamfyllda övergreppen från fadern när hon bara var fem sex år, moderns ängsliga förnekelse och systrarnas svek. Nu tar hon strid.

Liksom i Felicia försvann — Felicia Feldts skoningslösa roman om supermorsan Anna Wahlgren — skildras här en barndom präglad av utsatthet och själviskhet under en polerad yta. I Feldts skildring får ingenting rubba föreställningen om den kärleksfulla och okonventionella storfamiljen, i Hjorths är anseendet allt. Men ingen av författarna har syskonen på sin sida. De blundar för sanningen menar Feldt och Hjorth. Syskonen säger att de ljuger.

Arv och miljö är en djuplodande undersökning av en familj i spillror, skickligt översatt av Ninni Holmqvist. Bergljot är en sammansatt person; trots vreden hon känner är hon ärlig med sina tillkortakommanden. Det är en tung och obehaglig läsning vilket det ska vara när det handlar om det mest förbjudna. Men ändå. Jag känner också olust över själva innehållet, Bergljot-Hjorth får mig att rygga tillbaka och jag slår ihop boken med en känsla av att ha knuffats ner i grumligt vatten.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Stark men olustig läsning first appeared on Opulens.

NATIONALKÄNSLOR. Nu när nationaldagen är över är det kanske lättare att ställa frågan: Kan symboler för Sverige få en att känna stolthet eller skam? Kopplar man i så fall den stoltheten eller skammen till sig själv? Nathan Hamelberg känner sig lyckligt lottad som lever i ett land där det är fred, men har svårt att se det som en personlig prestation.

Nationaldagen, eller svenska flaggans dag som den tidigare hette, är intressant. Jag kan inte minnas att ens uttalade svenska nationalister firade Sveriges nationaldag 6 juni för ett kvarts sekel sedan. Då tog dock nazister och högerradikala nationalister varje tillfälle att mobilisera och manifestera på Engelbrektsdagen den 27 april, på Gustav Adolfsdagen den 6 november och på Karl XII:s dödsdag den 30 november.

Från det att 6 juni blev nationaldag 1983 tills dess att 6 juni blev en röd dag 2005 kan jag inte minnas att någon firade nationaldagen med entusiasm, med undantag för ovan nämnda ultrahöger som vid några tillfällen i början av 2000-talet försökte sig på marscher.

Gemene Svensson har ju däremot alltid firat midsommar runt sommarsolståndet den tredje eller fjärde helgen i juni och haft kräftskiva under sensommaren. Nationaldagen har alltså liksom de allra flesta andra moderna nationella traditioner blivit pådyvlat folket uppifrån. Jag tror knappast att majoriteten av Sveriges befolkning på 1980- och 1990-talet hade kunnat svara på när Sveriges nationaldag inföll, än mindre under nationalromantikens tid då kulturen i Sverige var mycket mer präglad av nationalism än i dag. På samma sätt var det ju i början av nationalromantiken – man var tvungen att propagera för folk att de skulle känna ”svenskhet”. Vissa symboler kom underifrån för att sedan övertas av överheten.

Vid Sundsvallsstrejken 1879, den första strejken i Sverige, satte landshövdingen in polis och militär in mot de arbetare som lade ner arbetet. Med hänvisning till att de var ”lösdrivare” brukade man våld mot dem efter åtta dagars strejk. De strejkande arbetarna var i själva verket mycket disciplinerade – de var helnyktra och höll bönemöten om kvällarna – och knappast lösdrivare som överheten ville göra gällande i pressen. De demonstrerade med röda fanor och med den blågula fanan. Den blågula fanan var helt okänd för de allra flesta befäl som sattes in mot arbetarna. Dessa var vana vid Sveriges heraldiska nationalsymbol Tre Kronor, som nästan enbart använts av överheten och militären. Just svenska flaggan användes alltså som symbol för folket i motsats till överheten – och överheten kände inte ens igen symbolen.

I vår samtid är det ju omvänt: folket kände inte igen den nationella symbolen, men överheten i riksdagen pådyvlade folket den på samma sätt som den pådyvlat folket nationella institutioner förr i tiden för att skapa ett nationellt medvetande och en nationell stolthet. Rötterna till Nordiska museet och Skansen är till exempel nationalistisk identitetspolitik.

Att nationaldagen blev röd dag just 2005 hade nog mest med Sveriges EU-medlemskap att göra. Det är väl ingen överdrift att säga att det var överheten som lotsade in Sverige i EU, men när det väl var gjort behövde man nationellt samlande symboler just för att uppväga det som öppnat för dubbla medborgarskap för svenska medborgare. På samma sätt finns det så klart anledningar till att svenska flaggans dag började firas just 1916. Drygt tio år tidigare hade unionen med Norge kommit till en fredlig upplösning tack vare omfattande antimilitaristisk agitation hos arbetarrörelsens unga aktivister – svenska flaggans nuvarande form bestämdes just ett år efter unionsupplösningen.

Några år senare led storstrejken 1909 ett nederlag, och konsekvensen blev förnyad massutvandring från Sverige. Svartlistade, fattiga och arbetslösa arbetare utvandrade återigen till framför allt USA och Brasilien, men tog även anställning till sjöss. År 1914 ställdes 30 000 monarkistiska bönder och 50 000 radikala arbetare mot varandra i och med Bondetåget och Arbetartåget till kungliga slottet, och senare samma år bröt första världskriget ut, följt av repression av vänstern och pådyvlad nationalism ovanifrån. Som militärhistorikern Leif Törnquist påminner om i sin bok Svenska flaggans historia kompletterades detta med att Åhléns grundare Johan Petter Åhlén delade ut flaggan gratis till de första 2 000 personer som kunde stoltsera med en minst 12 meter hög flaggstång.

Vilket leder mig till det här med nationella känslor. För mig är det rätt svårt att förstå nationell stolthet. Att känna nationell samhörighet är inte lika svårt, inte heller att helt enkelt komma på sig själv med att vara präglad av Sverige. Men stolthet? I så fall borde det ligga lika nära till hands att känna nationell skam. För mig är stolthet förknippat med ens eget agerande, beteende, deltagande, mod eller ansvarstagande – och vad man bidragit till eller gjort med eller för folk i sin omedelbara närhet. I det som enbart är slump eller arv och i det som givits till skänks finns ingen källa till stolthet. Att känna sig lyckligt lottad över att bo i ett land präglat av fred, välstånd och välfärd för folkflertalet och demokratiska rättigheter är ingen källa till stolthet. Försvar för dessa ting kan inge stolthet, men den stoltheten borde inte känna några nationella gränser utan vara lika stor om inte större om den utsträcks bortom de nationella gränserna.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Vad flaggades det för egentligen? first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. I timmar har jag suttit och funderat. Vid halv fem gjorde jag kaffe och fortsatte att fundera. Fast egentligen, när natt blir tidig morgon, har jag slutat resonera med mig själv: jag är bara så in i helvete arg och besviken på hur vi som land–  men framför allt som medmänniskor i världen – inte är solidariska.

Jag svär och svär, tar en klunk kaffe och sedan svär jag igen. Jag skäms över mig själv, över oss. Den som inget har får inte ens be om en krona. Nazister däremot, deras rätt att finnas måste skyddas, så där enligt grundlagen och högtidligt. Men inte den som ber, den som ber ska bli en icke-människa i det här landet. Borde det ändå inte vara tvärtom? Nazism och rasism normaliseras medan vi vänder ryggen åt dem som behöver oss som mest. Och jag hör till dem som inte gör särskilt mycket med det jag tycker, jag som så många andra. Och skulle jag få frågan vad som hindrar oss skulle jag säga att den genomträngande trötthet vi dras med spelar stor roll. Vi är fysiskt och psykiskt så trötta och slitna av olika anledningar.

Platsen blev annorlunda, positionerna allt suddigare, kollektivet svagare. Kanske hade man fått nog av varandra, livet tycktes nog inte så farligt att ta sig igenom på egna ben, tanken är ju trots allt fri och pengarna trygga på banken. Men benen blir skröpligare och banken kursar. Och det blev fan kaos i tanken hos den stora massan. Sjukförsäkringen, vårdcentralen, skolan. Våra tänder visar återigen var vi befinner oss på den sociala stegen, klasshierarkin. Kroppar är medel och valuta. För många har varje millimeter blivit en kamp och det har blivit svårt att tala, något slemmigt har lagt sig över oss, som Jägermeister fastnar det i magen och vi kan inte kräkas upp det hur gärna vi än skulle vilja. Processen att nedmontera intelligentian har varit framgångsrik eftersom man har fått människor att tro att de inte är intellektuella bara för att de inte är med i teve eller har tusentals följare på Twitter.

Brunnsparken 12.41 en vanlig torsdag. Mellan en stor papperskorg och stolpen för spårvagnarnas signalljus sitter en ung kille. Han sitter egentligen inte, han snarare halvligger med benen hårt tryckta in mot kroppen, armarna håller hårt runt om honom, som om det vore ett mekaniskt grep som höll honom samman. Han tigger inte, han ber inte, han skakar. Jag böjer mig ner med en usel tjuga och han kämpar med att möta min blick, så stor möda, så mycket rädsla, så frusen. Så mycket av allt som han inte rår på och inte planerat inför. Han är i tjugoårsåldern på sin höjd, antagligen yngre, som han skakar håller han på att dö – inget annat händer däremellan stolpen och papperskorgen. Kanske gömmer han sig i det öppna, kanske orkar han inte gå längre än så. Nog för att många ser honom där i ruset, men ljudet av allt det egna tränger bort honom, släpper honom att ensam falla.

Jag är rädd för hatet och det är inget annat än utpressning. Invandrare, flyktingar, asylsökande, dem ska jag bekymras så över att jag sätter gränser, säga nej nu räcker det, fler invandrare, flyktingar, asylsökande får inte bo här. Hatet fungerar så, det är effektivt, rädslan är för hatet som en sjurättersmiddag med avec på det. Ibland ser jag skillnaden mellan oss, det brukar se ut som resväskor i trapphuset, allt som familjen fått med sig från sitt land, från sitt liv, delar av något som aldrig kan göras helt. De flesta dagar luktar det matos, dofter av något jag inte känner igen, tonårsgrabben som hjälper mig att bära ner tvätten för alla trappor trots att han inte talar svenska, läkaren på vårdcentralen som jag inte begriper ett ord av, tandläkaren som engagerar sig i mina tänder samtidigt som han blinkar mot mig med ena ögat. Det är skillnader, ibland bra, ibland inte, men ändock är det alltid detsamma – vi är människor som ibland beter oss bra och ibland sämre. Ibland är vi mer och ibland mindre. Men rädslan sätter allting på glid, det är snöbollen som växer sig till hat medan den är i rullning. Och det är svårt att inte vara rädd, men vi måste vara aktsamma, våga skåda fanskapet i munnen, alltid ifrågasätta oss själva om vi tror eller vet.

”Åk tillbaka till ditt hemland i stället för att tigga här!” Så säger han, mannen, pappan till den lille pojken som sitter och äter på Burger King. Jag köper inte heller hennes tidning. Jag är nog inte bättre, även om jag fruktansvärt gärna skulle vilja vara det. Pojken, kanske fem år gammal, kommer att få bilden, sanningen minsann, att det finns människor som stör och människor som inte stör. De som tränger sig på mitt i en vulgomiddag ska bara åka till sina hemländer – bort. Ett annat hem. Bort löser distraktionerna, mitt är här och ditt är där. Skärp till dig människa och åk hem.

Tiggare i varje gathörn är inget bildligt uttryck, det är så bokstavligt att vi inte längre minns något annat. Allt förändrades, inte plötsligt, inte osynligt, inte om man tittade. Det började med att A-lagarna blev fler och yngre. Mellan den psykiatriska öppenvårdsmottagningen och Systembolaget vid Gamlestaden slår de sig till ro, kom att likna en flock. Det började med att svennar smög omkring om kvällarna och letade burkar i papperskorgarna. Det började bli fler människor på Centralstationen som bad om något. Kartongbitar med text, undsätt oss. Det började med pensionärerna, de äldre herrarna som letade efter samma pantburkar på dagen som medelklassen i skymningen. Det fortsatte med spott och spe – som när en svart katt går över vägen. Tvi, tvi, tvi, dra inte olycka över oss, inte över oss som kan gå förbi, som kan gå hem, inte över oss som är på väg någonstans.

Hon sitter på en pall utanför Netto. Fem veckor på vintern och fem veckor på våren ser jag henne. Vi hälsar, vi vet inget mer om varandra än att vi passerar i varandras livsutrymmen då och då. Jag är förlägen när jag ger henne pengar och skamfylld när jag inte gör det. Skäms som mest gör jag den dagen då jag köpt några småsaker till henne från affären, yoghurt, frukt, juice, choklad: jag har försökt att välja allt så neutralt som möjligt. Hon ler lite grann och nickar på huvudet. Jag går och ser i ögonvrån hur hon ställer den lilla kassen på marken bakom sig. Jag skäms för jag vet inte hur jag ska bete mig.

Det är viktigt att motståndet sker och att vi inte fortsätter att acceptera ensamheten, utsattheten, den förbannade livsledan som lagt sig över oss, den där blöta filten som luktar unket, vi håller för näsan i stället för att kasta av oss den. När vi inte är tillsammans tappar våra berättelser värde, ett värde som inte kan uppvägas av något annat.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post När började vi se bort? first appeared on Opulens.

SKULD & SKAM. “Metoo kan sägas vara sista ledet i en långsam och tung revolution – en revolution som innebär att ett sexuellt övergrepp inte längre misskrediterar den utsatta, utan förövaren.” Maria Küchen om händelserna kring Svenska Akademien och motståndet mot metoo. 

Utan arton kvinnors vittnesmål i Dagens Nyheter om ”kulturprofilens” sexuella övergrepp i akademiens absoluta närhet skulle den senaste tidens söndring inte ha uppstått. Allt skulle ha fortsatt som förut.

I svallet efter kvinnornas vittnesmål blottlades stadgebrott, läckor och jäv. Akademiens ledamöter högg varandra i strupen offentligt och lämnade sina uppdrag. Den anrika sammanslutningen rämnade inför allmänhetens ögon. Många tyckte det var lika gott, ett tecken på att den kungligt beskyddade akademien överlevt sig själv. Andra önskade att de arton kvinnorna som avslöjat ”kulturprofilens” framfart hade förblivit tysta. Det hade varit enklare så.

Men i kölvattnet av Metoo är det inte i samma utsträckning som förr förknippat med skam och skräck att säga ”jag utsattes för sexuella övergrepp”. Den som förgriper sig måste från och med nu räkna med att det kan komma fram. Det har inte bara bidragit till att skaka om Svenska Akademien. Själva rättsstaten är i fara, sägs det. Kvinnor som berättar om övergrepp har beskrivits som en lynchmobb med makt och vilja att förgöra. I diskussioner om allt från det konstnärliga skapandets villkor till ledarskap och medieetik har metoo använts som syndabock.

I tidskriften Fokus några dagar efter det att vd:n för Stockholms stadsteater begått självmord frågade sig exempelvis Johan Hakelius om Metoo nu hade skördat sitt första dödsoffer. Stadsteaterns vd tog sitt liv efter kritik som ledde till en utredning på hans arbetsplats. Invändningarna kom från både kvinnor och män och handlade om arbetsledning. Ingen anklagade den nu avlidne vd:n för att ha förgripit sig på någon. Till de mest drivande i kritiken mot honom hörde Aftonbladets kulturchef, som även var offentligt kritisk mot metoo.

Att mot den fonden antyda att metoo dödade Stadsteaterns vd är irrationellt, men Hakelius fråga är bara ett av många exempel på en retorik där metoo gjorts till ett monster som när som helst, var som helst, kan sticka upp något av sina tiotusentals huvuden och döda en man.

Monstret metoo har även påståtts ligga bakom tvivelaktiga publicistiska beslut på redaktioner. ”Metoo-journalistik” har det gåtfullt nog kallats när en teaterchef granskas av en kulturjournalist som alltså är kritisk även till metoo.

Ogrundade anklagelser kan alltid, oavsett metoo, riktas mot människor för att skada dem. Alla kvinnor är inte alltid oskyldiga offer. Så är det. Dessa sinsemellan väsensskilda konstateranden har i metoo-debatten legerats till framställningar av kvinnor som definitionsmässigt opålitliga.

”Några har ställt sig frågan hur pass tillförlitliga uppgifterna i DN egentligen är”, skrev exempelvis Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius på Svenska Akademiens blogg i december 2017, där hon med eftertryck uttalade sitt stöd för kvinnorna som enligt Dagens Nyheter hade utsatts för ”kulturprofilens” övergrepp. Låt mig gissa att Danius inte hade behövt hantera ifrågasättanden av trovärdighet om det framkommit att ”kulturprofilen” systematiskt under många år hade förgripit sig sexuellt på pojkar och unga män.

Några månader senare drevs Danius bort från posten som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Att en kvinna tvingades lämna sitt uppdrag för att en man förbrutit sig väckte uppseende internationellt och kan tyckas ologiskt, men det ligger i linje med bilden av kvinnan som farlig, ja monstruös. I pågående retorik översätts det till ”dålig ledare”, men vad som egentligen sägs är urgammalt: Kvinnan är roten till det onda. Metoo-monstret är en kvinna.

I samband med Svenska Akademiens kris blottlades olika skikt i den samtida feminismen. Kvinnor iklädde sig Sara Danius signaturplagg knytblus för att visa stöd. Ur ett klassperspektiv är det inte oproblematiskt. Det är inte självklart för alla feminister att bära ett plagg som förknippas med överklassen i engagemang för en atavistiskt feodal institution.

På liknande vis har metoo belyst feminismens, eller kanske snarast feminismernas, heterogenitet.

Det har hävdats att metoo cementerar offerrollen som fundament i kvinnors bilder av sig själva, men det finns ingen logik i påståendet att kvinnor ”gör sig till offer” när vi tar makten över våra erfarenheter genom att formulera dem – ett makttagande som av många upplevs som samhällsfarligt, och kaoset i Svenska akademien visar att det faktiskt rubbar maktstrukturer.

1996 skrev en konstnär till Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare att hon hade hade våldtagits av ”kulturprofilen” i samband med att hon ställde ut sina verk på hans klubb – en klubb som Svenska Akademien stöttade ekonomiskt. Ständige sekreteraren betraktade inte detta som viktigt. Sådana var tiderna: en våldtagen kvinna tillmättes ingen betydelse.

Att hon överhuvudtaget hörde av sig till akademien indikerade dock en pågående omdisposition av skam och skuld. Bara några årtionden tidigare skulle alla troligen ha varit överens om att skammen var hennes och att resten var tystnad.

Ett decennium efter konstnärens brev till Svenska Akademien utgavs antologin Lyckliga slut, där jag och andra kvinnor offentligt, i vånda men utan skam, berättade om övergrepp vi hade utsatts för. Antologin väckte uppseende, obehag, förvirring och insikt.

Metoo kan sägas vara sista ledet i en långsam och tung revolution – en revolution som innebär att ett sexuellt övergrepp inte längre misskrediterar den utsatta, utan förövaren. Revolutionen har rubbat metoderna för solidaritet med förövare. Deras övergrepp ursäktas inte längre genom påståenden om att den utsatta inbjöd till dem och bör skämmas eftersom hon var sexigt klädd eller berusad. I stället förnekas de enligt principen: Bevisa det inför rätta, annars hände det inte.

På kort sikt lär det innebära förtalsrättegångar mot kvinnor som inte tigit. På längre sikt kommer ingen vettig människa att avfärda sexuella övertramp som normal friktion, något en kvinna får stå ut med, något män får – i vissa kontexter närmast förväntas – ägna sig åt. Den som tvivlar kan betänka hur allt från kvinnors rösträtt till vår förmåga att köra bil och utöva traditionellt ”maskulina” yrken har ifrågasatts på ett sätt som idag framstår som befängt i de flestas ögon.

Två decennier efter den våldtagna konstnärens obeaktade brev till Svenska Akademien, ett decennium efter Lyckliga slut, i tryckvågen efter den detonation som Metoo innebar, medgav till sist akademien sitt misstag. Man borde, ansåg man själv, omedelbart ha reagerat och stoppat utbetalningarna till förövarens verksamhet. Samtiden står nu frågande inför den lovsång som klubbägarens nära vän i akademien Horace Engdahl formulerade 2016 i Dagens Nyheter:

”Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män!”

Engdahl kan inte ha varit obekant med ”kulturprofilens” vitt och brett kända framfart på klubben, som här framhålls som stilskola. Till definitionen av det goda livet för en man har traditionellt hört rätten att ta för sig sexuellt, med eller utan samtycke.

Så är det inte längre, hur många kvinnor som än fördrivs ur maktens rum.

Metoo har förstört allt.

Det innebär en befrielse även för män. Många av dem har känt djup olust inför övergreppsbeteenden som presenterats för dem som normala eller rentav normativa, tills metoo slutgiltigt förflyttade ansvaret och skammen dit där den hör hemma.

Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare bidrog till den skamförflyttningen. Det hade ett pris, men ledde också till att hon bokstavligen och bildligt översvämmades av blommor. Sara Danius lär gå till historien som den som stod upp för det rätta.

The post Har metoo förstört Svenska Akademien? first appeared on Opulens.

GENERATIONSROMAN. “Han är en av alla de unga och kaxiga nittiotalisterna som dissekerar gamla gothare och indiepopälskare som mig. Men Burrau har definitivt mer gemensamt med min generation än man kan tro – han kan det här med ironi”. Carolina Thelin recenserar Karismasamhället.

Karismasamhället – en roman av Elis Burrau
Albert Bonniers Förlag (2018)

Jag tillhör Generation X – den ironiska generationen. Det gör inte Elis Burrau. Han är en av alla de unga och kaxiga nittiotalisterna som dissekerar gamla gothare och indiepopälskare som mig. Men Burrau har definitivt mer gemensamt med min generation än man kan tro – han kan det här med ironi.

Ironi är dock en färskvara och det märker jag under läsningen av Karismasamhället – en roman. Att han kallar sin bok för roman är bara det ironiskt. Vid första intrycket tyckte jag att den mest består av inklistrade blogginlägg om livet bland Stockholms innerstads kulturella elit, hans “konstanta kärlek till events” och brottstycken från hans diktsamlingar.

Namedroppings finns det också gott om. Burrau nämner namn i förbifarten på i stort sett varenda sida: YouTube-stjärnor, modeikoner och Bodil Malmsten. Det är han och hans polare som står lite vid sidan om på vernissage och bokmässor och kör något med extremt intern humor.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt vet om det Burrau har skrivit är bra eller dåligt. Måhända en generationsgrej? Att skriva en recension om något som är svårt att förhålla sig till kändes närmast omöjligt så jag googlade på vad andra har tyckt om hans diktsamlingar Och vi fortsatte att göra någonting rörande (2016) och Röda dagar (2017). Upptäckte då att han har fått många positiva omdömen av både mer erfarna och äldre recensenter än jag. Nina Lekander, till exempel, blev så upplyft över hans uppfriskande, tillgängliga och kaxiga attityd att jag genast veknade. Något som behövs i det ängsliga litterära Sverige, skriver hon.

Burrau säger någonstans att han älskar ovationer. Att om han inte gillar något håller han hellre tyst än att dissa. Och då tänker jag: vad är jag för någon bitter kärring som vill såga Elis?

Så jag bestämde mig för att försöka ta Elis Burrau på allvar. Och faktiskt, när man vant sig vid hans nonchalanta manér, att han blandar högt och lågt utan någon som helst skam i kroppen, samtidigt som han är så patetiskt pretto blir det ganska bra. Det finns guldkorn. Sånt som verkligen är roligt och till och med genialiskt. Ibland lyser svärtan igenom som en sårbar pärla. Som cancern han ständigt återkommer till. Cancern som slog klorna i honom när han var endast fjorton.

Det här är vackert:

det ser ut som att krispiga salladsblad har ryggrad
ner med skelettet i salladsslungan

När man tänker på saken finns det en hel del gemensamma nämnare mellan mig och Burrau. Även jag har hållit på med events. Fast då, i början av 90-talet kallade vi det aktioner eller happenings. Jag körde erotisk dans med en annan tjej framför Livetsordare på deras torgmöten i Uppsala, jag citerade Nietzsches “glöm inte piskan!” och svängde ett spö mot publiken på Änkan Gulds Saloons litterära afton. Jag har också snattat meningslösa saker bara för att det var kul. Jag “uppfann” uttrycket Leve patetismen! Och jag har också haft cancer.

Kanske en roman inte behöver vara mer än så här.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Utan någon som helst skam i kroppen first appeared on Opulens.

MELLANFÖRSKAP. “Han skriver också sarkastiskt i sin inledning att allt i boken är fiktion, utom problemen. Det som händer i styckena där författaren intervjuas är att villkoren för en skrivande person som rasifieras (och som skriver om rasism) synliggörs”, skriver Anna Remmets i sin recension av Adrian Pereras White Monkey.

White Monkey av Adrian Perera
Förlaget (2017)

”Vi får bara se till att ingen blandar ihop dig med Athena Farrokhzad” säger någon till författarjaget i den Svenska Ylepris-belönade finlandssvenska poeten Adrian Pereras diktsvit White Monkey som handlar om en son med en mamma från Sri Lanka och en pappa från Finland och om rasism och mellanförskap. Titeln ”white monkey” syftar dels på morfaderns vemodiga konstaterande att dottersonen aldrig skulle passa in på Sri Lanka, utan vara som en ”vit apa”, dels på moderns kommentar om att som rasifierad i Finland riskera att bli ”deras” (majoritetsfinländarnas) apa.

Det metalitterära anslaget är även närvarande i form av återgivningen av en intervjusituation som då och då bryter in i narrativet. Journalisten frågar författaren hur utstött han har varit för att i nästa andetag berömma hans hår och som är så ”vilt och vackert”.

Det som skildras i White Monkey är skoningslös rasism, om än ofta förklädd till exotistisk välvilja, något som Perera frammanar bitande effektivt med sin raka, avskalade och ganska fåordiga lyrik. Modern i diktsviten blir inbjuden till sonens klass för att berätta om den ”spännande” platsen hon kommer ifrån, med sitt ”skimrande hav”, ”buddhistiska ritualer” och ”vänliga befolkning”. Samtidigt oroar hon sig ständigt över den ökade stigmatisering det skulle innebära om just hennes son till exempel inte var oklanderligt ren:

Jag tvättar min sons hår varje dag.
Synar skalpen
för loppor
och smuts.

Perera skildrar en mor, omväxlande ur hennes eget, sonens, och även faderns perspektiv som bryts ner av rasismen hon utsätts för i det nya landet och som blivit märkt av den skam denna rasism klistrat på hennes kropp och hennes språk. På ett ställe skriver han:

Min mor gömmer sig i köket
så mina vänner tror
att hon försvunnit.

Och på ett annat låter han en moster lakoniskt säga till sonen:

Med blickar
och tystnad
har din mor
blivit
rost.

Men i de komprimerade, nästan korthuggna ögonblicksbilderna skymtar också en mor (och en mormor) med integritet och humor. Sonens känslor inför modern är ambivalenta. Skammen klibbar även fast på honom och blir till en skam över modern:

Jag har inga ord att säga hur jag älskar min mor
för allt blir ilska.

Allt jag ser är hennes misstag,
brutna tankar
och språk.

Själv brottas sonen med sitt mellanförskap: att inte vara helt välkommen i landet där han levt hela sitt liv och inte känna sig hemma i moderns hemland Sri Lanka.

Författaren Mara Lee skrev i sin litteraturteoretiska bok När Andra skriver: Skrivande som motstånd, ansvar och tid att för de (rasifierade, kvinnor et cetera) som tillskrivs positionen Andra är det omöjligt att avlägsna den egna kroppen från texten, eftersom det är på kroppens yta som denna annanhet konstrueras. Vissa reduceras till enbart kropp och frånkänns rätten att också vara skapande subjekt i den patriarkala och rasistiska ordningen. Den författare som intervjuas i White Monkey och får kommentarer om sitt hår behöver alltså inte nödvändigtvis läsas som den biografiska författaren Adrian Perera. Han skriver också sarkastiskt i sin inledning att allt i boken är fiktion, utom problemen. Det som händer i styckena där författaren intervjuas är att villkoren för en skrivande person som rasifieras (och som skriver om rasism) synliggörs.

För att parafrasera Lee: När ”Andra” skriver kan det hända att journalister vill prata om författarens hår istället för om hens poesi. Det är också i sammanhanget intressant att fundera på vad som händer när diktsviten istället tar moderns perspektiv. Genom detta grepp ger den vuxna Författaren (som alltså inte behöver vara synonym med Adrian Perera) upprättelse åt den mor som väckte skamkänslor i honom som barn. Samtidigt så är hennes konturer nästan skarpare i de passager som återger sonens synvinkel.

Pereras språk är precist och rättframt, utan särskilt många poetiska lekar med utsmyckningar och metaforer. Även om det rör sig om ögonblicksbilder och fragment ur tillvaron är texten strukturerad i händelseförlopp som är lätta att följa. Ibland kan jag önska att han tog ut svängarna lite mer, använde det poetiska språkets möjligheter att både fördunkla och visa upp.

Men Adrian Perera har en språklig talang som får mycket att rymmas i få, väl valda, ord, och även i tomrummen mellan raderna som tar relativt stor plats i den redan tunna boken. Dessa talar om de många tystnader som rasismen omges av, allt det outsagda som ligger i en kommentar om någons hår eller i den uppfordrande frågan ”Vad tycker du om Finland?”

Alla artiklar av Anna Remmets

The post En språklig talang first appeared on Opulens.

KAPITALISM. “Allra mest skäms Mike, precis som oss andra, när han föreställer sig hur han framstår i andras eller samhällets ögon. Vi skäms när vi bedöms som misslyckade, det vill säga som personer som aldrig kommer att kunna förverkliga oss själva”, skriver Emma Engdahl i andra och sista delen om sociologen Arlie Russell Hochschilds bok om amerikanska högern.

Enligt Hochschild sörjer Mike det Amerika som en gång var stort och känner i enlighet med sina värderingar – bland annat vikten av att vara arbetsam och uthållig – en rättfärdigad ilska över att inte längre ha några chanser att förverkliga sina drömmar. Tiderna har förändrats och de som var vinnare igår är förlorare idag. Hochschild talar om sorg och ilska, men jag ser en annan känsla träda fram i de berättelser som hon låter oss ta del av i sin bok, nämligen känslan av skam.

Mike lyckas inte sörja. Att sörja innebär nämligen att bearbeta en förlust så att man kan acceptera den och gå vidare. Att sörja är ett arbete i vilket den personliga identiteten förändras så att den bättre harmoniserar med de omständigheter man befinner sig i. Mike förändrar sig inte. Han står där han står och kan inget annat. Inte heller lyckas han bli heligt förbannad. Istället gråter han – som en kvinna. Han är svag. Är det något män som Mike skäms för är det kvinnliga epitet som svaghet. Allra mest skäms Mike, precis som oss andra, när han föreställer sig hur han framstår i andras eller samhällets ögon. Vi skäms när vi bedöms som misslyckade, det vill säga som personer som aldrig kommer att kunna förverkliga oss själva. I Mikes fall handlar det om att han inte förmår att realisera den amerikanska drömmen om framgång och rikedom. Alla kan emellertid inte uppnå framgång och rikedom. Däremot kan alla berätta om sitt lidande. Men denna berättelse ger inte status och makt. Istället står man där med sitt lidande och skammen som uppstår när man speglar sig i andra människor eller samhället.

Det är den amerikanska högerns lidande som Hochschild lyckas sätta fingret på. Samtidigt undrar jag varför hon inte vill kännas vid skammen som är en så framträdande del i detta lidande. Kanske beror det på att hon då varit tvungen att peka ut den egna gruppens skuld i den andra gruppens skam. Skam är nämligen en relationell känsla. Den uppstår bara när man inte lever upp till de förväntningar som andra och samhället har på en. Ett tydligt exempel på detta är när Colin Power, som var utrikesminister under George W Bushs ledning, i ett hackat mail skriver att Trump är en nationell skam. Skammen drabbar dessvärre inte Trump så mycket som hans väljare.

När Trump lovar att han ska göra Amerika stort igen är det naturligtvis en manöver vars syfte är att få den skam som de förbisprungna upplever att omvandlas till stolthet eller åtminstone ett hopp om att återigen få känna sig stolta. Inget är skamfullt med ett sådant löfte, åtminstone inte om man har för avsikt att infria det. Tvärtom. De är så de flesta sociala rörelser fungerar: man känner sig marginaliserad och oönskad; man blir medveten om att man själv och andra helt enkelt är exkluderade från möjligheten till självförverkligande; man tolererar inte den medföljande skammen som genom kamp för inkludering skulle kunnat transformeras till stolthet.

Men det är inte detta som sker i berättelserna i Strangers in Their Own Land. Istället uttrycks en känsla av hopplöshet som gränsar till depressivitet. I en av bokens avslutande scener står Mike och hans granne sida vid sida och gråter över sina livsöden. Precis som Mike har grannen dröjt sig kvar; vägrat lämna sin hemstad, eftersom han inte tror att hans cancersjuka fru skulle klara av det. Nu har han dessutom nåtts av medelandet att även hans son insjuknat i cancer.

Är dessa män verkligen arga? Har de funnit varandra i en gemensam sorgeprocess? Dessvärre tror jag inte det. Istället verkar de fångade i sin egen affektivitet; i känslan av en outhärdlig förlust eller sin oförmåga att lämna det och dem de älskar, men inte har förmåga att skydda från förstörelse och död. Inte heller har de förmåga att hantera förlusten av det värde de en gång hade som arbetande vita män med möjlighet att göra en klassresa uppåt i den sociala hierarkin. Alla vill till himmelen, men ingen vill ju dö. Att släppa taget om hemstaden, familjemedlemmarna och de egna starka värderingarna skulle innebära att ge upp sin egen sociala identitet; ett alldeles speciellt sätt att dö på. Vem skulle frivilligt göra det? Är det någon av oss alla vänsterorienterade människor som gladeligen skulle ge upp allt vi tror på för att tiderna förändrats? Jag tvivlar på det.

Som jag ser det har de två männen ingen annan tillgänglig strategi för att hantera sin situation än att hänge sig åt dess substitut; sin egen affektivitet eller skammen inför den otillräcklighet och oändliga sårbarhet de ställs inför ansikte-mot-ansikte med de förändrade tiderna eller den nya kapitalistiska andans krav. Det är skammen över denna skam som Tea-Party rörelsen och Trump spelar och vinner sina segrar på. Och om de på andra sidan inte fattar detta så är det kört. Vad vi behöver är nämligen ett samhälle som är så pass inkluderande att ingen av oss ska behöva skämmas om våra värderingar blivit förlegade. Först då har vi det sociala stöd som behövs för att sörja och gå vidare.

Här kan du läsa del I

The post Främling i sitt eget land, del II first appeared on Opulens.

REALISM. Vilka krav kan vi egentligen ställa på fiktiv realism? Karolina Bergström har tittat närmare på norska tv-serier, dogmafilm och slow-tv.

För en tid sedan behandlade Svenska Dagbladets Madeleine Levy i en krönika den norska succéserien Skam, där hon pekade på seriens oförmåga att på riktigt gå på djupet med tonårens alla vedermödor med sitt fokus på en grupp relativt privilegierade ungdomar. Nota bene att undertecknad inte själv sett mer än några avsnitt av serien och därför inte kan uttala sig specifikt om den saken – våra förväntningar på igenkänning och medial realism är inget nytt under solen. I höstas genomgick exempelvis TV4-serien Syrror en välförtjänt bashing för sitt lättsinniga hanterande av sjukvårdens vardag.

Vilka krav kan vi då egentligen ställa på filmisk och tv-mässig realism, och när blir verklighetskravet viktigare än den konstform det verkar i? När Lars von Trier tillsammans med några andra danska filmregissörer i mitten av 1990-talet spikade det så kallade dogma-manifestet, var det i syfte att skala av alla ”onödiga” attribut från filmskapandet. Ljuset skulle vara naturligt, ljudet inte pålagt och kameran definitivt inget annat än handhållen. Senare har även skräckfilmer som Blair witch project och Cloverfield tacksamt använt sig av den handhållna kameran i syfte att uppnå en slags filmisk verklighetskänsla. Vad gäller dogmarörelsen var det kanske inte så mycket den skakiga kameran och det grumliga fotot som skapade moderna klassiker som Festen och Idioterna, utan snarare ett skådespeleri till fulländning befriat från tekniska pålagor.

Men faktum är att verkligheten kan återfinnas även i det högst overkliga. Nyligen rosades bioaktuella Rouge one: A Star Wars story av kritiker för sina ruffigt realistiska stridsscener, där ett gråtande barn mitt i rymdimperiets skottlinje för tankarna till vår tids slagfält. Och visst blir det lättare för oss att leva oss in i berättelser som innehåller grader av igenkänning, även om handlingen i fråga utspelar sig på en galax långt långt borta. Den barockinspirerade Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare-regissören Peter Greenaway har å sin sida däremot inga anspråk på någon slags handlingsmässig realism – för den numer multimedieverkande filmskaparen, som även uttalat att ”vi måste göra oss av med kameran”, är dessutom den kvadratiska filmduken ett långt större hinder för det fria filmskapandet än något annat.

Hur intressant är då den absoluta realismen att se på? De senaste åren har norska public service-kanalen NRK gjort succé med sitt slow tv-koncept, där en sju timmar lång tågresa från Bergen till Oslo eller en månads direktsändning från fågelön Hornøya trollbundit en masspublik. Samtidigt skulle exempelvis en realistiskt skildrad klimatkatastroffilm locka långt färre åskådare än dagens mer dramatiska versioner – vi blir helt enkelt mer övertygade av plötsliga istider och blixtsnabba virus än av långsammare och mer verklighetsbaserade skildringar. Just detta är förmodligen också anledningen till att peak oil inte blivit tema för mer än en handfull filmer – en potentiell oljebrist gör sig helt enkelt inte lika bra på film.

Vad gäller handlingsmässig realism så ligger kanske skönheten, som med så mycket annat, i betraktarens öga för att dra den slitna klichén. Livet på en storstadsbaserad juicebar, eller för den delen för en grupp priviligierade norska medelklassungdomar, är inte mindre verkligt än något annat. Men det innebär givetvis inte att vi inte måste fortsätta att sträva efter en långt större bredd av berättelser i tv-serier och på film – historier som inte bara passerar flyktigt förbi utan som berör, påverkar och förändrar.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Den fiktiva verkligheten first appeared on Opulens.