JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie. Detta är den avslutande delen. Samtliga delar finns samlade här.

En vandring med ett ord,
en återstående bit – en stump

Detta är en text som åtminstone i två avseenden hör till just den här textfamiljen.

I ett tidigare markområde av sommarstugor, har husen ömsat skinn, de har blivit permanenta, inte tillfälliga, det har skett under trettio år, men nu bor det andra där, de gamla är borta, såväl korvfabrikören, svindlaren/sprängaren som tysken.

Allt har inte förändrats som infrastruktur och vägsystem, många vägar har inga namn, saknar underhåll, liksom lämplig bredd för bredare transporter. Några vägar slutar i ingenting, det har säkert en gång funnits planer, nu finns det knappt en början. Det är en liten bit, som är bortkopplad på något vis, en vägstump. Gata går det inte att tala om, för det krävs det mera ordning, ordentliga skyltar, annan beläggning och enhetliga mått; en återvändsgata slutar på ett mera ordentligt sätt med en återvändsplats.

Det är hos en vägstump inte ovanligt med en hög gräskant i mitten, lite makadam, som tillfälligt och oregelbundet strössel, det syns även på sina ställen trädstubbar, mycket nära den ojämna vägkanten. Möjligen går det att tala om trädstumpar, men det känns ansträngt, stubbar är nog mera lämpligt. I engelska språket finns både ordet stub och stomp; stub är en stomp of tree, men det kan även betyda fimp och det som är kvar, när det rivs en biljett.

Svindlaren var i någon mening en krympling, en stympad person, vid en av hans tvivelaktiga operationer förlorade han en stor del av sin högra kroppssida, kvar fanns en benstump och en armstump, kvar efter två amputationer; det är klart att hugga av, att stympa är släkt med ordet stump.

Klara Ask tillhör dem, som bott längst i området, hon bor i det lilla gröna huset intill svindlaren, som har hjälpt henne mycket under åren; Klara är änka efter Tyko B Ask, fiskare, med tillnamn som grobian och neanderthalare. Han var en god människa, med ett utvecklat sinne för affärer. Han lämnade en god peng efter sig till Klara, som har förvaltat pundet väl. Tyko dog tidigt av slarv och ovarsamhet med sin kropp.

Klara Ask är intressant för denna text, av ett skäl, hon äger en stumplåda, ett ting i naturträ, som hon själv har tillverkat, av brädstumpar, som sparats under åren. Tyko sparade allt, han blev rasande när Klara ödslade bort saker, som bjälkstumpar, när de själva byggde det stora uthuset.

Klara skulle nog säga brädestumpar. Det är fråga om en låda, inte en ask, som är mindre, inte heller ett etui, som är som en dosa, inte heller ett skrin, som har gångjärn och gärna innehåller reliker liksom smycken.

I stumplådan finns flikar och snuttar av tidningsurklipp och bokmärken, snörstumpar, för att binda upp krukväxter med, pennstumpar med anilinstift och ljusstumpar, som väntar på att bli något större. I lådan finns dessutom gamla mynt, glaspärlor, knappar och spillror av en leksaksdockas huvud. Klara öppnar ofta lådan, tar fram en sak i taget, tittar och minns.

På lockets undersida finns en oval stämpel, där det står Hampton Republic, locket går lätt att öppna.

The post Kring Ringsjön: En vandring med ett ord, en återstående bit – en stump first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Jag måste vara ensam
Tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.

Tomas Tranströmer

Låt oss granska talet om ensamhetens sidor, om det skadliga hos den, om det dåliga hos ensamheten som ett dödligt hot, detta till- stånd, där det saknas socialt stöd, brist på kontakt och vänskap oroar engelsmännen alldeles rysligt, de vill inrätta ett ministerium för att bekämpa ensamheten, mildra den och utrota den, både den självvalda och den tvångsmässiga på grund av livsbrott, som separation, sjukdom, dödsfall och livskriser, en engelsk antiensamhetsforskare, hatar utsagor som denna – att komma hem till ensamheten blir en vana, liksom att komma hem till ingen, en sorts lycka, detta att vara nöjd med sitt eget sällskap.

Alfred Jansson bor ensam på slätten i sitt hus, som håller på att ätas upp av alla nyplanteringar av energiskog och poppelridåer, han går till brevlådan två gånger varje dag, det är en promenad på trettiosex minuter, så står han en stund vid vägen och ser om nån kommer förbi, det händer sällan, om det kommer nån, stannar de aldrig, någon gång säger han några ord till Anders Ivarsson i huset längs brevlådevägen, men Anders är knappordad, han bär ensamhetens och tystnadens blick, han är inte för att ränna längs vägarna och sprida spillord, mötet lindrar Alfreds ensamhet, men det är ingenting, som bekymrar Anders, det vet han i och för sig ingenting om, men han visar inga såna tecken, Anders har lärt sig dosera det mesta, även ensamheten och tystnaden, i brevlådan kan det finnas en lokaltidning, en katalog om grilltider från det stora temahuset och tips om olika dietkoster, det som mest intresserar Alfred är tvestjärtarna, som gömmer sig i lokaltidningen, han tar fram dem på köksbordet, låter dem kajka runt i ett glaslock med kant, utan att de kan ta sig över, Alfred är fascinerad av de många färgerna, av den delvis läderartade kroppen och rävsaxen i bakkroppens spets, han kan se på dem i timmar, till dagsljuset börjar att mattas, då låter han dem gå fritt på vaxduken, som har fläckar av fernissa och mycken synlig textilväv, nu blir det liv i huset, nu kommer ett hot, Alfred måste skydda sin förmåga att vara ensam, under lång tid har han vant sig vid ensamheten, skapat ett rum där han kan finna sig tillrätta och trivas, han har över tiden erövrat förtrogenheten med ensamheten, nu surrar en ny fluga på flugfångaren, spiralen för kök och stall, Alfred har haft såna i eviga tider, möjligtvis är det nån sorts lim på remsan, det märkliga är att ett stillsamt surr kan växa, till en stilla fontän, en sång, där orglar dånar i bakgrunden, till orkaner, som har egna namn,

Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring.

Gunnar Ekelöf

Några saker i köket är särskilt viktiga för Alfred Jansson, ett broderi, som sitter på den vita väggen, intill vedspisen, en tjädertupp i en tätstammig tallskog, bilden äger en berättelse, ursprunget är när Alfred år efter år är tillsammans med naturfotografen Bertil Petersson i ett gömsle några dagar in i mars, ofta var det den trettonde, ett antal år upprepades detta, från dessa besök kom minnesbilder från vildtuppens spel, beteende, utseende och korta anteckningar från Bertil, Alfred berättade för sin hustru Herta om allt, hon började på fri hand att forma bilden och ge fjäderhanen färger i brunt, grått, vitt och metalliskt grönt, längst fram i bilden finns ett blankt, speglande vatten, Herta ger svartögat namn, Bjurtjärnen och hon skriver på en lapp Gustaf Frödings ord ”ser du på tjärnet, hur töcknet står”.

Herta är osannolikt skicklig på kompositioner, hon kan foga samman små enheter till något stort, hon kan genom att ändra på delar få helheten att växa, alldeles under broderiet, har Alfred nålat fast ett svartvitt foto av Herta, hon står bredvid en tjudrad ko, förmodligen har hon nyss gett kon kraftfoder, hon är på väg bort från kon, som heter Rosanna, en klen ko, som var för sig själv, skämdes bort och stod Herta nära. Den tredje minnessaken, värd att nämna är ett skrin med hjärtformade havssnäckor med små räfflor, Herta köpte den på en bussresa till Bornholm med en väninna, på locket finns det klistrat en färgbild av en rundkyrka, Sankt Ols kirke, står det i bilden, kyrkan har färger i vitt, grått och rött, snäckorna runt bilden är påmålade med rött och vitt, i bilden finns det infällt detaljer av ett kor och en dopfunt, i botten står det med svart skrift Olsker, i asken har Alfred tre samlarbilder av Hedy Lamarr, Siw Malmkvist och fotbollsspelaren Inge Salomonsson från Helsingborgs IF, vidare finns det i asken tre glaskulor, lika många stenkulor, några hårnålar och två säkerhetsnålar, i asken finns en lundellsk vardagsensamhet (ensamhet är detsamma som frihet säger Uffe), ofta tar Alfred upp allt ur skrinet, ordnar det i en rad, fogar det i en ring, han tänker då på orden, som han en gång ordnade och fogade samman, nu behövs det nästan aldrig, nu härskar tystnaden och ensamheten, men nu är det så att även tystnaden och ensamheten, behöver en ordning och ett mönster, det ger en god mildhet, som lenar livet, denna dagliga ordning, är som enkla och goda händer, som träd med gester, som förtydligar och gör livet klarare,

Det finns vissa avbrott och ingrepp, hemsjukvårdens besök en gång i veckan för omläggning av bensår och några värmande ord från utevärlden, besöket brukar räcka femton minuter, till detta besöken av Sten Peter Widén och hans fårhund Frans Josef, ett besök med ojämna och ryckiga mellanrum, dessa mellanrum.

Eddie Lindh har en storväxt björkdunge, intill sitt hus, nedtill finns det ungbjörkssly, björnbärsrevor och två nyponbuskar.

En tisdag före lunch tar jag mig dit, högt uppe under kronorna hör jag en lövsångare och min egen favorit, den mindre flugsnapparen, en bråttomfågel, som far och flänger. Den stannar till, ryttlar en kort stund och slår till mot flygfän. Före intensiteten i stillaståendet. Den tycker om flugor, ordet snappa handlar om att fånga plötsligt, rycka till sig. Den är stor som en gransångare, elva till tolv cm. Jag har sett den även i slyn, med bär i näbben.

Den mindre flugsnapparen är ingen optimistisk sångfågel, den har i sina melodier ett korthugget vemod, men stämman är som en klarbäck, när den ska varna ungarna, hörs samma smatter, som hos gärdsmygen. Hanen är stilig med sitt roströda bröst, annars klädd i olivbrunt och åt blygrått till.

Honor och ungfåglar är grå, utan prakt, men alla har vitt, längst ut på stjärten. Eller är bröstet tegelrött?

Det har länge sagts att flugsnappare, tycker om bär och frukter av olika slag, den har fått namnet ficedula, fikonätare. Den mindre flugsnapparen ska alla vara rädda om, i England faller orden om den (red-breasted flycatcher) så:

”If you scare the fly-catcher away
no good luck will with you stay”

Eddie Lindh har sina egenheter, han är full av ångest och rädslor, han skyddar sig mot strålning genom att bära blyklumpar nära kroppen. Han har falluckor i anslutning till huset, där han kan försvinna och överleva ett bra tag. Huset och tomten omges av elstängsel, han patrullerar flera gånger om dagen runt sitt revir, för att se att det inte är några brister i säkerhetsnätet. Detta sker dygnet runt, nattetid går det att se det starka flackande ljuset från ficklampan.

Det finns dolda inspelade ljudmattor, som ger ifrån sig allmänna brusbilder och rösters sorl. Eddie Lundh har en stor hund, som sällan ger något ljud ifrån sig, skäller inte, varnar inte för inkräktare, gnyr inte, men hunden iakttar nogsamt den stora betydelselösheten. Eddie Lindh sover ryckigt, vaknar ofta – trött och förvirrad. Vaknar i drömmar om sin milda mor och i mardrömmar om sin far. Det är nästan alltid samma innehåll, ett lyssnande i dimma, det är vind, det är en stark vind, höga träd, en svart kall väg. Föräldrar- na bär en liten vit kista.

Så drar livet förbi med snabba nattmoln och med allvar i månens ansikte.

Sven David. På det stora sjukhuset finns det mesta ovan jord, men under jorden finns det ett system av kulvertar, där tas tvätt, avfall och smuts om hand, där rör sig människor i halvmörkret. I denna miljö finns även ombud för transportdetaljen, patienter körs från en avdelning till ett otal undersökningar, många är i dåligt skick och knappt kommunicerbara. Slammer hörs och ljud från sängarna som stöter till varandra och forslas på transportvagnar i hög fart. Sven David har arbetat med transporter i nitton år, han använder ingen hjälpvagn med motor.

Tvångsmässiga utsmyckningar finns bredvid skräp, på och längs med väggarna.

Sven David talar inte ett ord om sitt arbete, han talar om annat, om sin bror, sin syster, sin barndom, pengar och om hur det ska bli när han slutar med sitt arbete. Om hur det ska gå att få pengarna att räcka till… Han hälsar på många… som inte arbetar i hans detalj, utan kanske i ett forskarlag? Högre upp…

För att berika sitt arbete målar han upp bilder, väver drömmar från det land, som han älskar, Småland. Som en poet målar han sig egen värld, varje dag, om någon vill höra på, han talar fort, han har blivit sned i ryggen av allt transporterande. Och visst går det att sälja lägenheten i Lund och skaffa något billigare i Alvesta!

Sven David har antaganden och åsikter, han blir större av sitt tal. Likgiltigheten gör alla mindre. Med drömmar och bilder får livet kraft!

Nu kommer överläkaren in till sjukhussängens välstädade tystnad, orden väller fram i kaskader, de står framför mannen, vräkiga, bredbenta och skrymmande – överord.

Sven David och jag tiger tillsammans, efter en stund i stormen. Sven David har gått så långt, han har gått så långt. När han var hemma senast i Småland, gick han rakt in i en nyponbuske, det kändes som att ta på de stickiga strumporna i barndomen.

När jag lämnar sjukhuset får jag en dikt av Sven David, med namnet I samtal med Göran Tunström:

doften av nyslaget gräs
regnlösa moln med frödingskt skimmer den danske mannen
går med sina, två svarta hundar
på eftermiddagen cyklar han till bäcken med hundarna
han har solvärme i nacken
de tre stannar vid de glesa alarna tar stigen neråt sjön
de tre
mycket är sig olikt
den vackert svävande citronfjärilen är sig lik full av sommar

(Jag mötte Sven David vid en kort inläggning på det stora sjukhuset, för två månader sen, det var den enda personen som gjorde intryck på mig, trots många möten med personer med fina titlar och konstiga namn.)

The post Kring Ringsjön: Alfred, Eddie och Sven David first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Förvandlingen

Det släta och det platta kunde fortsätta länge, bara brytas av stenar och träd, som oroliga ungaspar och enstaka, rönnar med flikiga fingrar, därtill sly och busksnår. Det bästa är om något bryts mot något annat, som en slätt mot ett vatten, eller en ungskog mot en kärrmark. Det finns inga tillgängliga stränder, de är både gyttjiga och steniga.

En kärrmark, som idag har blivit en åker, liksom vassruggen har blivit en äng. Slätterna är bearbetade, de är plöjda, harvade, besådda, gödslade och skördade. På somrarna är åkrarna klädda i korn, gräs och timotej.

Några ödelador ligger strödda över slätterna. Bland allt finns kvarglömda åkerstycken med gråbo, tistlar, fibblor och maskrosor.

Poeten och journalisten Emil Kléen levde under sitt korta liv nära Ringsjön, han hade under stora delar av sitt liv sitt hem där, han följde årstidernas växlingar; höstens dova färger och tunga dofter, han lät sig ryckas med i den första unggröna försommarlättheten. Och på sina rörelser bland jord, vatten och himmel, lät han sina drömmar leva. Drömmar om att finna den äkta och rena kärleken.

I poesiliknade stycken, med överlastade ord, far han ut i lyrikens båt på Ringsjön, ekan glider utmed alklädd insjöstrand.

Det målas upp ett landskap i en ton av pärlemor, dimman breder ut sitt silverflor och mot toften vilar sirlig fot. Så lät ordvalet i hans poesi runt 1890. När han skrev som tidningsman, då var det ett annat språk, även när han umgicks med den fria, intellektuella eliten i Lund, vid samma tid. Då var det vassare, rakare och enklare ord. Livfulla diskussioner fördes med de blivande professorerna Karl Petrén och Bengt Lidforss, närmast Emil Kléen stod Mästaren, Den Store, August Strindberg, den svenska litteraturens kungsörn. August Strindberg och Emil Kléen blir mycket nära vänner, under några år, trots en betydande åldersskillnad kom de mycket nära varandra. De visade en stor omtanke om varandra, liksom en påtaglig ömhet mot varandra. De sågs ofta på lördagar, när Kléen var ledig från sitt arbete på tidningen. När Kléens sjukdom i november 1898 förvärras, besöker Strindberg hans sjukbädd, enligt hans dagbok två gånger om dagen.

I en intervju inför sin femtioårsdag berättar August Strindberg om Kléens dödsögonblick, han manar fram bilden av fjärilen, som skapas inne i puppan, den döende Kléen ”kastade med huvudet fram och tillbaka ej på grund av plågorna utan som han legat i födslovåndor, som hölle det på att ur hans märkliga varelse framskapas ett nytt väsen, i vilket han så småningom övergick. När slutligen döden infann sig, skedde detta omärkligt och sakta och ena mungipan drogs ned av en halvt bitter, halvt glad förvåning, liksom hade han velat säga; Jaså var det inget annat”.

Strindberg är med vid begravningen, han är en av dem, som bär kistan, en unik handling i hans liv, enligt Olof Lagercrantz.

Från begravningen antecknar Strindberg i sin dagbok:

”En skata flög på kyrkogården. En hund tjöt. Ett svin slaktades när ceremonin började. En isande vind mötte i Höör. Klockorna från kyrkan hördes ej ehuru de ringde.”

I hembygden får Emil Kléen ro, på de otaliga strövtåg han gör, är det sparsamma överraskningar, med ständigt skiftande färger, dofter och rörelser, allt ger energier till ett skapande, i melodier och rytmer, med erotiska toner.

Ibland far orden iväg och blir överhettade.

Drömmen lever:

”Och jag ser två mörka ögon
tankfullt blicka mig emot,
medan lätt mot toften hvilar
liten sirlig fot”

Emil Kléens bästa tid är våren, då föds en ny optimism, då föds allt på nytt, då tränger lustar sig på, då känns det lena dofter, bland brustna knoppar. Vilhelm Ekelund skriver om detta i sina minnesord till Emil Kléen 1900, om jäsande safter, förföriska dofter och spirande drömmar.

Bilder målas upp av solglitter, fågellekar och det är som allt vaknar på nytt. Emil Kléen kan under våren känna sig friare och se fram mot sommaren med tillförsikt. Med nya förhoppningar och yviga drömmar.

Det finns inte samma vemod och svärta som hos Vilhelm Ekelund, när han rör sig i samma marker, som en främling i fjärran land.

Så kan inte Emil Kléen tygla sina lyriska överbyggnader och ord med svullnader:

”Min tanke som förtrollad
drar ut å stiglös ban,
av sippor översållad
står brinkens gröna plan”

Våren har berett inför sommaren, då kommer mognaden, förhoppningen och mättnaden. Emil Kléen känner detta, tar det till sig, han låter vinden lämna över sina dofter och ljuset variera färgerna, på samma sätt som ljudbilderna skapas i träd, buskar och på vatten. Det känns som naturen ger honom nya krafter och när han ligger på rygg, kommer gräset mellan stängsel och strå med nya minnesbilder, som nästan alltid handlar om längtan och åtrå. Den sanna ömheten och den stora uppfyllelsen låter vänta på sig.

Men den finns nära:

”Jag skönjer ur gräset lysa
Veronicas ögon blå
Veronica, i min älskogs viv”

The post Kring Ringsjön: Förvandlingen first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

”Jag minns en stig över ängar och hagar, den gick jag ofta när ung jag var. Jag gick den också de lyckliga dagar, när jag mötte dig helt underbar. Den mjuka stigen oss förde till Ringsjön där vi oss satte till ro ner vid strand.”

Allan Ewerth var hans artistnamn, han hette egentligen Allan Evert Zachrisson, född 1912 i Gudmundrå i Västernorrland, död 1998 i Stockholm. Han var en svensk populärkompositör och sångare. Han skaffade sig en grundläggande handelsutbildning och arbetade ett tag i sin fars företag i Kramfors.

Han flyttade så småningom till Stockholm och började en anställning på Kungliga Postverket, där stannade han till sin pensionering, i ett trettiotal år.

Musiken dominerade hans liv, han skrev och tonsatte minst ett hundra låtar, gav ut fyra skivor. Han turnerade i folkparkerna och gjorde ett otal sångstunder på skilda sjukhus. Han blev känd i radion som Den sjungande brevbäraren och i Veckotidningen Såningsmannen från 1952, skrev man om Allan Ewerth, i samma nummer finns det en artikel om Gösta Snoddas Nordgren.

Om Allan Ewerth står det att han trallar och gnolar i trapporna i Vasastan, när han knogar omkring med sin tunga väska och delar ut såväl tidningar som kärleksbrev.

Han skrev låtar från skilda delar av världen, som Las Palmas, Paris och Danmark, de flesta sånger kom till i Sverige, oftast med emblem från naturen som nipor, näckrosor och rallarros, bredvid platser och möten med människor. En av hans populäraste låtar är Sången om Lappflickan, som sjöngs in av Thory Bernhards, inspelad 1949 med Nils Weingard och Sam Samsons orkester.

”Du var min vackra Maj från Lappland
Att du mig väntar vet jag väl
För du var flickan som mig trollband
mig bundit har till kropp och själ.”

Han tillägnade den förste astronauten Jurij Gagarin Kosmisk vaggvisa, som framfördes i den ryska radion.

1989 inspirerades han av Anton Tjechovs Damen med hunden och skrev Vid Jaltas strand, som snabbt upptogs som något av en signaturmelodi vid Tjechovmuseet i Jalta.

Det finns åtminstone tre låtar från Skåne i hans omfattande produktion – En soldag på Sofiero, En väderkvarn på Skåneslätten och så Vals vid Ringsjön, troligtvis kom de till i samband med resor och turnéer.

”Jag aldrig glömmer den ljuvliga sjön, där
Du mig gav både hjärta och hand. När solen
sjön bakom skogsbrynets rand och vi
höljdes i skymningens dok
vi njöt kvällshimlens brand,
fria från vardagens ok.”

The post Kring Ringsjön: Vals vid Ringsjön first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Aning av vår

Möjligen är det så att det som jag nu skriver om inte finns, just nu, allt är snarare en tro och en förhoppning om att allt detta snart ska komma, det är ingenting nytt, det upprepas varje år, repetitionerna är ju livet, de som skapar både innehåll, stabilitet och mening.

Aning är kanske inte rätt ord, det ska snarare vara vårkänning, som dikten med samma namn i Dan Anderssons samling Kolvaktarens visor från 1915; dikten är som musik i nationalromantisk och naturalistisk anda, här några rader;

” jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom…”

Den vitgrå frosten tinar bort från grenar, takfall och bilrutor, solen arbetar sig gul och stark, talgoxarna tror att det redan är vår, snart kommer Mattiasdagen, den dagen när tuppen skulle dricka sig otörstig av takdroppet. Blåmesarna är vackrare, kvickare, rörligare och mera spirituella, jämfört med talgoxarna.

Dessutom blåmesens hätta lyser som en flaga av en sommarhimmel. Just idag är hanens yrvakna uppsyn borta, han inte bara ringer, han serrar. Nu signalerar nötväckan från ekens krona, som står i ultraviolett i solljuset. Gråspetten är vårglad, det märks på tutandet.

Rudbeck d y kallade fågeln Picus cinerus, gråspett. Det är inte ovanligt i Närke att höra namnet grå hackspett, liksom det talande tilltalet trädrännare. Nötväckan tillåter inget intrång av någon annan i eken, om det kommer en annan fågel, visslar den hysteriskt och jagar bort den med otrolig energi och beslutsamhet.

Med frost kommer en stelhet och en tystnad i naturen, den bryts av smältvatten, takdropp och senare av bredare vårflöden, samtidigt med mera solljus sträcker träd och buskar på sig, antar andra färger och befolkas av fåglar som drar fram och jagar varandra för kärlekens skull. Isarna ändrar färg, råmar lätt och vi skärper uppmärksamheten mot himlen, vi vill se de första spanarfåglarna, som kommer för att muta in de bästa reviren.

Kråkparet sveper allt oftare förbi sitt bo, för att se till att det finns kvar, de gör det på ett arrogant och nonchalant sätt och efter en disträ flygtur sitter de bredvid varandra i den disiga luften. Diset växer till dimma, det går nu bara att ana det vita svinstallet.

En ny morgon med gråkall dimma, först framåt middag trasas den sönder och sopas bort av en svag vind. Små snöfläckar finns kvar på bruna fält och svarta åkrar. Vid fågelbordet är det små ispärlor och på lekstugans fönster frostrosor.

Märkligt nog hör jag den första lärksången tidigt, den tar emot det svaga gryningsljuset, framåt tolvtiden börjar de glesa snöfläckarna att suckande försvinna, koltrasten sitter i hasselsnåret och övar på tonskalan.

Så händer något märkligt, på radion, som står intill min dator, Thora Berglind (Thory Bernhards) sjunger Vildandens sång, som börjar så här:

”Till nordliga landen vi kommo om våren.
Vid vassen av stranden lik fordom om åren
vi byggde vårt bo
i sällhet och tro.”

”Min syster
du kommer som en vårvind över våra dalar…
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:
där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.”

                                                                      Vårmysterium av Edith Södergran

Andens svanesång

På strandängen ser jag fyra strandskator. På avstånd har de något särskilt över sig, högtidligt, lätt andligt, när jag kommer närmare dem, då är det annorlunda, hela fågelkonstruktionen verkar aningen misslyckad. De har proportioner, som är anormala. Åt pelikanhållet till. Det är kanske att överdriva, mer åt morkulla till; något oformligt och klumpigt är det. Vinden från havet rör upp fåglarnas halsfjädrar, när jag kommer närmare visslar de och känner sig oroade. En fågel, av de fyra verkar svag, matt i de svartvita färgerna. Den ser ynkligt på mig, väser och vill att jag ska ta den med mig, så känns det; jag vill inte röra fåglar, det gör ingen skillnad, om de är levande eller döda. Det beror på rädsla för både smitta och hackmärken på händer och i ansikte. Mest handlar det om en infektionsrisk, det kan vara saker, som smittar, allt kräver försiktighet.

Jag följer hela tiden genom kikaren deras näbbar, långa, raka och lysande röda; inte den svages näbb, den är brungrå med flera hål i. Det är ett borrande och ett stötande hela tiden i marken, när näbbarna lämnar jorden ser jag maskar, som ringlar och insekter, som är klämda. Mest maskar, som vrider sig i näbbarna. Fåglarna tjattrar och springer som på styltor.

Det kommer en tjock kvinna förbi med en golden retriever, jag ser dem på långt håll, jag förstår att hunden ser de fyra strandskatorna; särskilt tänker jag då på den svaga fågeln, i min ryggsäck har jag både engångshandskar och plastpåsar, om det skulle bli skarpt läge. Jag ska snart förklara, varför jag har den utrustningen. Den svaga fågeln är omgiven av avföring.

När hunden närmar sig, lyfter de tre strandskatorna. De flyger bort, lågt och hastigt, den fjärde, svaga fågeln försöker att lyfta, den lyckas inte. Kvinnan kallar till sig hunden och kopplar den, den rör sig konstigt. Den har en protes på ena bakbenet, den är fäst med ett läderbälte med mässingsbeslag. När kvinnan närmar sig, ser jag det vackra kastanjebruna håret och hennes näsvingar, som darrar, skälver. Hon verkar upprörd. Jag säger ingen- ting till henne, viker av mot havet till, för att slippa prata med henne; bakom en kulle dyker en ung man upp, med stenansikte, han är klädd för motion, men går normalt och rör sig utan ansträngning. Det är möjligen en kvinnomördare, som har gömt sig bakom kullen, för att vänta på rätt tillfälle för anfall. Det är ingenting att göra en stor sak av, jag går bara förbi, men ett märkligt prasslande följer efter mig. Jag vänder mig inte om. Det finns annat att se och tänka på, som solen som flyter omkring på havet, utan riktning och bestämd avsikt. Efter en bra stund, vänder jag mig om. Mannen står kvar framför kullen, han vinkar mekaniskt, när jag vänder mig om. Som att han vill berätta, att vi ses snart igen.

Det är ändå märkligt med den svaga strandskatan, det syns inget utanpå, det är bara det att alla färger är matta, inga yttre skador, inga brott på ben, vingar eller hals, det är något invärtes, den har blivit skadad inifrån, möjligen genom någon konstig icke godartad celldelning. Eller något, som har satt bo i fjäderdräkten, loppor, löss eller kvalster, som urholkat fågelkroppen, täppt till och bommat igen för livsandarnas rörelser och inträngningar.

Nu kommer pojken bortåt vägen, han har som alltid sin trähäst med sig i lina, gröna hjul, blekröd sadelgjord och en hästkropp tecknad i grått och vitt. Hästen har säkert stått under en byrå i många år. På ryggen har pojken en tom påse. Han har lämnat bort döda ankungar från sin fars ankfarm, han har gett dem till rävfamiljen vid de tre kullarna. De bor i ett fornminne. Pojken har alltid med bilder, som han visar för mig, han är mycket uppmärksam på mina reaktioner.

Han är känslig för mina rörelser och håller hela tiden ögonen på mitt ansikte. Bilder och berättelser, som lätta, flämtande drömmar.

Idag är det bilder på den gamla hägern, han har tagit dem från ett gömsle i strandkanten; jag får inte se själv, pojken beskriver och visar, det magra, det gängliga, det långhalsade och det långbenta. Därefter nacktofsen och fjäderkråset på bröstet. Han slutar med några bilder på fågelns flykt, det stela, det mekaniska och de knyckande vingarna.

Pojken berättar så om dagens arbete; han ska sanera en anklada, de döda djuren ska han bränna, gräva hål till och skyffla jord över, hans far har sagt till om allt, som han måste göra under dagen, innan han blir ledig. Efter arbetat ska han gå till utkanten av familjens marker, nära kyrkogården, där håller han på med ett eget arbete, att anlägga en damm med guldfiskar och med i sinom tid inköpta, särskilda änder, blekingeankor. Han förbe- reder även trädplanteringar som ska ge lä; när han är ledig, det händer ett par dagar i månaden, går han till platsen i gryningen och hem i skymningen, då allt är som vackrast.

Han har redan planterat tre röda buskrosor, bredvid krasse och doftnejlikor, tillverkat en bänk för vila; han märker att andra dras dit, fåglar och skygga vildkatter. De är inte framme när han är där, men han hör och ser dem i buskagen. Det mesta är ännu ofärdigt. Det återstår mycket skyddsarbete.

Nästa morgon finns bara tre strandskator kvar på våtängen, den svaga fågeln är borta, det syns inga spår efter den, natten har suddat bort den, med hjälp av någon rovfågel. Det finns både hök och vråk i omgivningen.

Nu möter jag pojken igen, efter att ha fångat ormvråkens näbb i solljuset, det ljusblå på den. Pojken har med en gul blyertspenna och ett skrivhäfte i mattblå färg, han arbetar på egen hand med att lära sig. Han går inte i skolan, men han har ett namn, Tor Kangas. Han kunde inte vara i skolan, han förstod inte språket, han knäckte inte koderna, han flydde skolan med föräldrarnas stöd. Två ord härskade tråkigt och tidsödande. Han skrev sin egen berättelse, inte bara en berättelse utan flera stycken. En berättelse handlar om rävarnas lya, den har ibland ett mörker, som är svårt att uthärda. En sommar blev de tre valparna dödade inne i lyan, när tiken var på matsök. Någon kastade in ett eldklot, valparna blev förvirrade, rökskadades och hittade inte ut i tid; pojken fann dem döda nära en reserv- utgång, men det var för sent. Men han röjde upp i lyan på alla sätt och nästa vår anlände samma tik igen. Pojken kan vara med rävar- na som en like, han kan övernatta med dem. Han kan ge dem mat ur sin hand. Han kan tala med dem, de har inget människospråk, men de gör saker och rättar sig efter vad Tor säger, som detta om att gå till vattnet, de har nu ohyra på sig, särskilt tiken har kala fläckar på sin rygg. Tor ska ta en salva från sin fars djurapotek och smörja både tiken och de två valparna. Han ska även bära en valp i taget till vattnet, för tvätt och för att lära dem att undvika de svåra stupen på väg till vattnet.

Jag bara lyssnar, avbryter aldrig. Men jag följer solljuset, som torkar upp på kullarna efter regnet, vackrast är det där när månskenet klättrar upp längs med rävarnas kullar.

Men idag ber han mig ta hand om de döda ankungarna, han tror att de bär på en smitta han vill inte ta några risker. Därför ska jag ta hand om ankungarna i min sopsäck, ta hem dem, bränna dem och gräva ner dem.

På kvällen tänker jag på lustgårdens lya, det stora mörkret och ondskan, liksom på de särskilda hjälplinjerna i det blå skrivhäftet och Tors vackra skrivstil. Tor har så många berättelser, att jag har legat vaken hela natten. Ibland har drömmar kommit förbi med darr- gräs och det förrädiska vattnet på myren, där älgkalven gick ner sig och där jag talade med tallen, just när natten skulle dö och solen tända sin lykta. Jag försökte att tala med tallen, men jag är inte herre över det språket, men det är Tor, som är en del av en organisk helhet.

Tors berättelser är utanför vårt språk, tveklöst bortom skolans språk och maktens, hans språk har andra ord, ord utan hierarkier, maktsymboler, tillgjordhet och förmätenhet. Tilltalet är rakt, äkta och naket. Tors språk tillhör rävarna, vågorna, vindarna och strand- tallarna. Han kan stå länge och tala intill ett träd, han kan smeka barken, stammen och de torra grenarna, omfamnande och livgivande, han kan lyfta sina händer mot himlen för att få sina ord välsignade. Det uppstår något särskilt runt Tor när han gör detta; han omsluts av någon sort av energi – värme- energi, elektrisk energi eller rörelseenergi.

Detta samtal suger krafterna ur Tor, han blir efteråt trött och håglös och somnar ofta i gräset. Många gånger har jag hört Tors tal, det är ofta ord svåra att uppfatta, men det är samma ord och ljud, som återkommer; jag tänker på min husfilosofs ord att vanor kännetecknas av upprepning och pålitlighet.

Det märkliga är att det kring Tor och trädet kan uppstå ett ljus, som är särskilt, jag minns särskilt de blåa skuggorna under den största strandtallen och det silverfärgade ljuset kring alen, samma färg som på mjuka frosttuvor i mars. Tor Kangas använder aldrig ord som hösttrist eller vintergrått. I rävlyan har Tor samlat många blågröna slaggstenar, som skapar ljusreflexer, som är till glädje för rävarnas lek.

Detta med Tors språk får vi ge några ord till; jag kommer med mina sanningar från skolor och böcker, från filosofer, frimurare och ordvrängare. Det är inget språk, som Tor känner, för honom är mitt språk ett milt mummel, ett lätt tjatter och ett märkligt, oäkta blandspråk. Tor dömer inte, men han ser på mig förvånat, med klara gryningsögon. Tor har mött det språket under sin korta tid i skolan, där försvann hans ord. Han blev tve- kande, han började att stamma och den sista tiden blev han stum. Han förstod att hans ord hörde inte hemma där, de bara flaxade runt, utan att landa och finna reden. De andra barnen retade honom varje dag, det var för olika saker, det kunde gälla hans löjliga, stickade mössa eller granarnas röda kottar, som han bar till skolan för att visa.

Jag är utanför Tors språk, som tränger in i trädens inre och djurens kroppar. Jag kan bara lyssna, inte pladdra mitt eget, inte avbryta, jag ser ju vad hans ord betyder för trädens välmående och växande. Jag ser förändringen hos rävvalparnas växande, jag ser att vingen läker hos både vråken och gräsandshannen, draken. Tors ord har en kraft och en livsenergi, bortom förnuftet. Han är läkare, en helare!

Tor är upptagen av andra, andra är upptagna av sig själva, alla andra, som jag möter talar om sig själva. Tor talar om andra och annat, han talar i förbigående om sig själv. De stora jagen sargar och sliter sönder många människors liv. Ingenting är av större vikt, än det som växer och lever omkring oss; Tor kan ägna en hel dag åt att visa mig vindeväxter, strandvinda, snårvinda och särskilt skärvinda, som växer på avfallsplatser och i skräpmarker, med blommor i den största skönhet, i vitstrimmigt rosenrött.

Inga växter, inga stenar, inga träd eller buskar får rubbas eller flyttas.

De har alla sina självklara och egna platser. Människor ska inte ändra och lägga sig i denna tingens ordning. Stenar ska inte klyvas eller sprängas och bäras bort från sina platser, skatan ska veta gråstenens plats, ingen ska beröva hägern den särskilda ädelstenen i vatten- brynet. Alla ska kunna orientera sig som vanligt, alla ska kunna bestämma ett plum- sande nedslag i vattnet, genom att se mot vråkens påle, tistelns tuva eller det torra riset. Riset ska vara kvar på sin plats, det ska inte brännas. Allt detta är bilder, som Tor målar, om och om igen.

Ingenting hindrar Tor från att slutföra sin berättelse för dagen, han frågar först om du vill lyssna, sedan berättar han; när det kommer ett oväntat och hastigt regn vill jag söka skydd. Då säger han att, det är ingenting märkligt, regnar gör det alltid, ibland. Tors slitna, solblekta kläder gör att jag fryser, när jag ser honom genomvåt. Han visar aldrig något besvär eller någon smärta, även om jag ibland har sett honom illa däran, med stora sår på både armar och ben, han läker alltid sig själv.

I sitt arbete i utmarkerna ska han skapa plats för brevduvor, han ska med deras hjälp utbyta tankar med människor i andra länder.

Det finns dagar när Tor är förändrad och främmande, en sådan dag kommer han, som vanligt med sin påse, men ur den tar han ett litet vitt paket, han vecklar upp det, i det finns en talgoxe, som har drunknat i regnvattentunnan, av svaghet och oförsiktighet. Fågeln verkar klen och färggles.

Det finns en annan liknande dag, som är förfärlig. Tor gråter häftigt och länge, han har under tre nätter vakat över den minsta rävvalpen; valpens trötthet har bara växt, ingenting har den ätit, sömnperioderna har bara blivit längre, nu har den stora sömnen kommit som en befrielse. På den fjärde dagen vaknar inte valpen igen, han har gått till nästa liv, bortom de tre kullarna. Tor vill vara ensam när han begraver valpen, skatan skrattar som vanligt och kråkan klagar från gråstenen.

Tor är alltid i rörelse, han har alltid något arbete framför sig, men han är aldrig gripen av jäkt. Han rör sig och arbetar långsamt. Han har ingen klocka, han finns och lever bortom tiden. Sorgen kan finnas hos honom, stor sorg under korta stunder, men annars andas allt stillhet och jämnmod i hans ansikte, behärsk- ning och lugn.

De dagar, som jag möter honom, kommer han ofta med förmiddagssolen; då är morgon- arbetet i ankladorna slut, han är på väg till rävarna, träden, och blommorna. Jag ser honom långt borta, han har mod att gå genom ungtjurarnas hage. Djuren lyfter lojt på sina huvuden och fortsätter med sitt. De rör sig aldrig mot honom. Tor kommer i ett ljus med smala strimmor av skuggor, så ser jag honom ofta närma sig; så minns jag det.

Nu är det mars, det är ett annorlunda liv på strandängarna och vångarna långt inåt land. Strandskatorna rör sig i nya grupperingar, det kommer till nya mönster och ritualer; drillar, flöjtanden och stundtals ett hetsigt spel. De är inte upptagna av att leta mat på stranden eller på de våta ängarna. De har helt andra tankar. Det kommer en tid av oro, ingen energi läggs på bobyggande, men de känner redan den stora oro, som ska komma när ungarna föds.

Under våren förändras mitt liv, liksom för strandskatorna, jag är ofta med Tor under de dagarna, som han är ledig, vi arbetar tillsam- mans på hans skapande i utmarkerna. Arbete, vila, samtal och enkel mathållning. Bröd, vatten, frukt, grönsaker och fisk, som Tor motvilligt grillar och äter.

Långa stunder, timmar, säger vi inte ett ord till varandra. Efter en lång tystnad kan Tor säga att hans liv, inte räcker till, det är fransigt och trasigt, han saknar hållpunkter och stadga. Just när han avslutat meningen klafsar en gräsandshona förbi i gräset, ett stycke bort.

Tor trevar med sina fingrar i sitt ansikte; just då kommer någon förbi på en röd cykel, skenar förbi.

Livet fortsätter i ett mellanrum, en glipa, en hölja, en glänta. Allt börjar om på nytt, ingenting får oss att rasa ihop, bara börja om på nytt.

The post Kring Ringsjön: Aning av vår first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Sävsparv, en i familjen fältsparvar

Sävsparven är en vårfågel, den kommer redan i mars, samtidigt med bofinken, den har gärna sällskap med gulsparvar och grönfinkar; det är något särskilt med grönfinkens gula vingsidor, de lyser upp.

Sävsparven möter ofta isfläckar i diken, snörester i skuggpartier i skogen, det kan även vara en nattunn is, som tisslar. Det är dagar då tofsvipan far över de översvämmade åkrarna med sitt utdragna gnälliga, i issörja. Större hackspettens vårvirvlar hörs.

Vårnattköld. Det blir en väntan på både blåsippsdagar och spirande, krusiga nässlor, men de kan anas. Allt kommer i en ordning, först hassel, sedan vide och sälg. Bortom skogsdungen finns bäcken som springer genom landskapet, nu genomskinlig. En dag kommer vråkarna dit, kretsar i cirklar, svävar ljudlöst.

Sävsparven gör inget väsen av sig, det gör däremot gärdsmygen från högen med ris och bråte, med sitt metalliska zittrande och med de ständiga snärtarna i stjärtrörelserna. Ögat är sammetsbrunt och stilla.

Sävsparven, med det engelska namnet reed bunting, söker sig till vassrika slättsjöar eller större sankmarker, den älskar att sitta på eller klänga omkring på ett vasstrå eller i en videbuske. Det bästa är bladvassområden vid sjöar och vattendrag, längre norrut myrar, den söker sig till skyddande videbuskar eller vassar. Boet läggs på eller nära marken i en tuva eller under omkullvräkt vass.

Det finns andra småfåglar i vassen, som rörsångare och skäggmes. Vassarna har en egen rovfågel, den bruna kärrhöken. Sävsparvens närmaste släktingar är gulsparv och videsparv.

Färgteckningen är diskret som hos andra sparvar. Hanen har svart huvud och strupe och en vit halsring, honan har en brun hjässa, mörka öronfjädrar, rostfärgad vingknoge och vit mustasch och en stor mörkbrun fläck på kinden, omramad av ljusa teckningar.

Det finns andra möten bredvid dessa, som kråk- blicken och gröngölingsskrattet, som tillhör vårskramlet. Intill hägerns tystnad och integritet. Och det hastigt påkomna, de hesa skriken.

Detta med kråkan är märkligt, den syns inte alltid till, men den finns alltid i närheten, återvänder till samma platser, men fördjupar sig sällan i nånting, när översikten och patrulleringen är klar. Den är som en självklarhet i det offentliga rummet, liksom Sten Peter Abel, som skördar grönkål och purjolök, året runt. Nu är framtiden oviss för hans odlingsland.

Samtidigt som sävsparven är stillsam, är den ständigt i rörelse, efter föda, särskilt gräsfrön, senare på säsongen insekter. Den ger ett oroligt intryck med en småryckig flykt, den rycker även med den vitkantade stjärten.

Det finns en tydlighet, i både det kolsvarta och det kritvita. Det överraskar hos sparven i säven. Men sävsparven, med det finska namnet pajusirkku, är en revirhävdare, vid revirbildningen är hanen både ilsken och aggressiv mot honan.

Sävsparvens sång är i vissa avseenden sammansatt, både ringande klar liksom stapplande och stammande, den är enkel och anspråkslös, samma melodi upprepas i evighet. Zieh, både lågmäld och långsam. Hanen sjunger sin strof från morgon till kväll, 12 gånger i minuten, alltså 720 gånger i timmen.

Det finns lite av fjolårsvassens torrhet och vårens klirrande i sävsparvens sång. Sången är som hela fågeln, osäker och sökande, inte bestämd, snarare trevande.

Sävsparvens sång påminner om det bofinken har att komma med, ett filande och filande på samma smattrande strof, med nästan omärkbara variationer.

Nu finns hägern (cinerea ardea) där igen med alla sina färger – vit, gråvit, svart och gulaktig. Stillastående som en gatuartist, som en frusen stod. Oerhörtstilla. Livet har stannat, nature morte. Från hägerns halsfjädrar faller det vattendroppar.

Och så detsamma – spanar, väntar och sträcker ut halsen. I flygningen är hägern seg och sävlig.

En grävling kommer lubbande längs grus- vägen, rinner hastigt ner i diket, samtidigt hamrar en hackspett förstrött, utan allvar.

Knipa, bucephala clangula

Det är den första snöfria dagen, Greta tar ut sin nya cykel, nu utan stödhjul, hon tar fram sin vårcykel. Samtidigt börjar en ny berättelse, en levande berättelse, inte torr och torftig som en krönika i lokaltidningen.

Det är sant, det är lätt att se övervintrare, men när isarna börjar att gå upp, då kommer knipan flitigt till öppet vatten. Efter gräsanden är knipan den mest spridda andfågeln. Så redan i februari ser vi dykanden, den dyker skickligt med ett litet dopp; den häckar företrädesvis vid älvar, åar, sjöar och våtmarker.

Det är något särskilt med hanens huvud med den vita, ovala fläcken vid näbbroten; huvudet är stort, nästan trekantigt med hög panna och toppig hjässa. Därav det latinska släktnamnet bucephala, oxhuvud.

Ett annat emblem är de gula ögonen, fågelns namn på engelska är just golden eye.

Hanen är vit, svart endast på ryggen, halsen och huvudet, det skimrar med grön metallglans. Honan är grå på rygg och bröst, har en vit halsring och ett brunt huvud.

Knipan (40 – 48 cm) har morotsfärgade ben. Det vitas kontrast mot den svarta teckningen gör vitheten så intensiv. Knipvitt, kritvitt.

Kniphanens karaktär är kylig och ren, det är en robust fågel, relativt skygg och återhållsam.

Återhållsamheten gäller inte parningsspelet, som är arteget. Hanen simmar mot honan med framsträckt hals tills huvud och näbb nästan rör vid vattenytan. Han blåser upp det vita bröstet och med ett torrt smattrande, kväkande läte kastar han huvudet uppåt och bakåt tills nacken rör vid ryggen. Erik Rosenberg har som alltid egna transkriberingar av läten, kväkljudet beskriver han sålunda – pre, pre, peech.

Det är som att dra fingret längs en kam. Sedan kan huvudet pendla fram och tillbaka eller åter kastas bakåt. Hanen kan då samtidigt skjuta fart genom att sparka med benen och det kan bli en rejäl vattenkaskad.

Det är lätt att tänka på storlommens parningsdans. Fåglarna simmar mot varandra med sträckta halsar och höjda näbbar för att visa den svarta strupfläcken, klatschar med vingarna böjer ner näbben mot vattenytan med spänd nacke.

När det gäller storlommen finns det annat att uppmärksamma som det hårresande tjutet, storlommens landning på vattnet med en mjuk inbromsning med vingarna utspända och lätt vinklade. Storlommen är både uttrycksfull, skulptural och formfulländad.

Nu kommer en gråsiska och drar till sig uppmärksamheten, fågeln med den lilla röda, karminröda, blodfläcken, den har slagit sig ner på ett rostigt jordbruksredskap i en åker- kant. Den är inte meddelsam, den visar snarare en bortvändhet. Den flyger raskt till tistlar på en ödetomt. I ett slysnår står en dressin, som Arne Skinnar lyfte av spåret 1944 och ställde tätt intill jordkällarens breda rygg.

Nu åter till kniphanen, när den lyfter för avgång, då hörs det typiska ljudet från vingarna, ett visslande, ringande och vinande, därav artnamnet clangula, klingande. På danska heter fågeln helt rätt hvinand.

Knipan har på sina håll ett mycket gott anseende, kanske inte i Närke där den stundtals benämns gnällvinge, däremot i Bohuslän har den ett stiligt namn, isand, ett namn som förefaller kunna vara hämtat ur konstnären Lennart Sjögrens färgkoppar i akvarellådan. I Finland är knipan något av en nationalfågel, knipan är en av de mest framträdande fåglarna i Kalevala.

Knipan är hålbyggare, föredrar gamla spillkråksbon, men det duger även bra med holkar; redan innan ungarna kan flyga måste de lämna boet. Honan hoppar först ut och lägger sig nedanför boet och lockar ut ungarna som med livet som insats, som nedrusande kamikazepiloter, kastar sig ner från boet, som kan ligga på över tio meters höjd. Sedan följer de honan till närmaste vatten, som kan vara ett bra stycke bort.

Knipan är något av en urfågel, som drog med oss människor i åldrig tid när vi vandrade över ängar och slätter efter byten och rötter. Det är minnen som kommer längs blåbärsstigen liksom tankar om risets förvandling under hösten i rostrött; blåbäret saknar lingonets trots och vilja.

Det är vackrast, när det gryr.

Fiskgjuse, ganska gudomlig med ett stiligt latinskt släktnamn, Pandion, efter en athensk kung

Fiskgjusen är en stor fågel, bara örnarnas vingspann är större, fiskgjusens vingbredd är lika stor som den hos den röda gladan, mellan 145 och 170 cm. Artnamnet haliaetus betyder egentligen havsörn; ibland kallas fågeln enbart för gjuse, i skilda delar av landet benämns den med skilda namn, som fiskörn, fiskhök, fiskgös och fisktjuv.

Ordet gjuse är inte helt lätt att bestämma och definiera, några påstår att ordet har släktskap med det fornnordiska ordet gjösa, som betyder spruta ut eller strömma ut.

När fiskgjusen dyker efter fisk sprutar vattnet högt i vädret och det kan vara detta som gett fågeln dess namn.

Andra förklaringar till ledet gjuse är att det helt enkelt betyder ljus, men det kan även vara ljudhärmande.

Fiskgjusen söker sig till ljuset, vattnet och de trädklädda holmarna.

Fiskgjusen håller till vid fiskrika sjöar, där det finns gott om mat mört, gädda, braxen och abborre. Braxarna rör sig som en rad silverskivor i mörka vatten. Fiskgjusen föredrar öppna vatten och vatten med god sikt, det finns fortfarande klara sjöar, med halvmultnande grenstumpar, en och annan stubbe och bortglömda eller förlorade fiskeredskap.

Boet byggs ofta ett bra stycke från vatten, det är ett bo med fri utsikt i breda trädkronor, företrädesvis tallar. I boet hörs tystnadens vindar i mörkret och alla fåglars sånger är både nära och långt borta. Boet kan även finnas i ett sjömärke eller ett torn, det är inrett med mossa, torv, halm och lavar.

Boet används år efter år och blir genom ständig påbyggnad, större och större. Boet är en väldig och praktfull byggnad.

Lätet hörs vida omkring, ett skarpt visslande, med stråk av ynklighet. Fiskgjusen är för det mesta tystlåten, det kan man inte säga om aftonfalken, som skrikande far från skär till skär, till holmar i mörka vatten.

Vjiiu, vjiiu, vjiiiu …

Fiskgjusen är både vacker och stilig, den är lagom skygg och där den sitter i sitt bo, är den närmast kejserlig, som örnen.

Färgteckningen är ovantill brunsvart och undertill är färgen kritvit, det finns vissa tydliga kännetecken, som de smala vingarna, de vitsilverskimrande undersidorna och knogarnas tyngd.

Fiskgjusen lever uteslutande av fisk – det grymma spjutet faller från hög höjd, klorna klyver först vattenytan, sedan ett första grepp om fiskryggen och sedan fiskens buk. Ett plaskande och ett plumsande. Vägen mot boet beskriver Erik Rosenberg, så här:

”flyger bort med en större fisk hängande som en gondol med huvudet framåt i klorna” Fiskgjusen lever ett långt liv, den högsta kända åldern är 26 år och 1 månad, det är uppenbarligen lyckosamt att äta fisk, fiskgjusen har dock haft svåra tider, dels på grund av spridningen av miljögifter, dels på grund av ett hårt jakttryck.

Fiskgjusen flyttar långt, till Senegal och Nigeria i Västafrika.

The post Tre fåglar och några till first appeared on Opulens.

JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Ola Hansson

Poeten och journalisten Ola Hansson var verksam under andra hälften av 1800-talet och en bit in på nittonhundratalet, hans debut med Dikter kom 1884 och året därpå kom Notturno, nitton nattstycken från olika årstider, med skilda stämningar. På ett skickligt sätt fångar han rörelser och förändringar i natur och omgivningar. Samtidigt fångar han det skånska landskapets själ med doften av våt höstjord och en grå, vemodstyst färgton över hus och gårdar, som en elegisk skymning.

Notturno får inget gott mottagande, trots att den idag av flera ses som en av åttiotalets viktigaste diktsamlingar.

Ola Hansson har sina rötter i bondelandskapet och gården i Hönsinge på Söderslätt är och förblir det rum, som finns nära hans slättbohjärta. Allt som oftast återvänder han hem i sina dikter. Han reser och rör sig

mycket i Europa, men det som klingar klarast i hans huvud är hembygdstonerna, där föds många av hans lyriska melodier. De kommer fram vid vandringar över stubbgula fält, bredvid glimmande kärr, sädesstackar och med hästars frustande i en fuktad höstplöjning.

Människa och landskap blir ett.

Det finns både en känslighet och en täthet i hans sätt att formulera sina dikter, han är en skarp och intelligent vaken iakttagare, även en god lyssnare, med utpräglad minnesskärpa. Bildspråket är självständigt och djärvt.

Han kan i bilder lyfta fram och dyrka sin mor, minnas deras promenader och den veka, dämpade tonen i hennes ord.

Ur minnet ta fram byn i regndis och blåst, när mörkret tätnar och de knappt ser det

lergula dikesvattnet – för en stund glöms allt bort, för den våldsamma ryggvärken, som tar över och dominerar. Smärtan ställer sig i vägen och skymmer.

Det är ofta dikter om rörelser och skiftningar, bunden och ofri vers, han binder till en början orden med remmar och tvingar in dem i band med rimtrådar. Det blir så i de första diktsamlingarna. Efter hand blir han friare, han blir rent av en av den fria versens och prosalyrikens pionjärer. Han blir i många stycken en nydanare inom poesins fält.

Under molngrått insjövatten blir han innesluten i ljudlöshet och frånvändhet, hänger sig åt grubbel och rids av nattmaror. Det kan finnas starka ljud – och ljusbilder i Ola Hanssons diktstycken:

”Det kvällades sakta. Klubbans slag
mot tjuderstakarne ljöd
och aftonhimlen prunkande fin och gnistrande sidenröd.”

De ljuden glöms aldrig. De tunga slagen med träklubban, rasslet i stållänkarna och kon, som uppsluppet står tjudrad vid nytt, färskt bete.

I den svaga skymningen går det att se pilträdsrader, höra en stalldörr, som slår och en hund skälla.

Den sista svängen bortåt vångarna, tillsynen av djuren och förberedelserna inför natten, en självklarhet och en nödvändighet, även på Rustgården i Hönsinge.

I dikterna från ungdomen har hans ordbyggnader ofta ett konstlat, poesiliknande språk, det skrivs om svällande apelknoppar, sprickningsstunder och stigande safter.

Det blir en överlastad ton med konstruktioner, som ställer sig i vägen för läsaren som blåsvarta skyväggar, för att använda Ola Hanssons egna ord. Förklädnader. Ordmaskerader.

Litterära poseringar.

Dikterna speglar även Ola Hanssons sammansatta personlighet, han kände sig ofta ensam, otålig och känslig, han hade svårt att finna sig till ro, då fanns det alltid en möjlighet att återvända hem, att minnas, att gräva i glömskan och blottlägga minnesblad. Att tänka på sin hembygd, att tänka på sitt folk, minnas, bara minnas, det tröstlöst, långa slitet, knastret från vedkaminen och isrosorna, frostblommorna, på fönstret.

Ola Hansson umgicks med Victoria Benedictsson, de besökte gemensamt Ringsjöbygden:

”En vacker förmiddag, midt i hetaste juli månad, sitta enkefru Hjort, hennes tvenne unga döttrar samt Truls å verandan till hennes landtställe i sommarligt dolce far niente. (Ital. – det ljuvliga i att göra ingenting) Utanför den af grönskande klängväxter kringsvalade verandan sluttar trädgården ned med många blomster och lummiga bersåer; bakom densamma slutta än vidare mognande sädesfält; och bortom det hela vitnar i middagshettan Ringsjön, i sin ram af blånande bokskogar.”

Ola Hansson mötte sommaren 1885 en annan författarinna, Mathilda Kruse, gift Malling, mera känd under pseudonymen Stella Kleve. De möttes i hennes föräldrahem i Vetteryd, ett stenkast från Ringsjön.

Det är säkert vid Ringsjön de två gick, Mathilda och Ola, de hade känslor för varandra.

På ett foto från en författarträff i Hörby i juni 1886 ses Ola Hansson med Victoria Benedictsson och Mathilda Kruse.

Att läsa Ola Hanssons lyrik är att dras in i ett spel om våra liv och våra omgivningar, det går inte att säga att hans ord präglas av spänning och virtuositet, snarare ligger det en dov täthet över dem och en slöja av frånvaro. Just så, en intensiv närvaro saknas.

De emblematiska motiven står där som fyrbåkar, en beslöjad äng, en klunga med björkar eller några hus vid byvägen, en jungfru i vitt. En hop av ord, irrar i tankarnas vågsvall, det är som en häger som söker bygga bo i öppen sjö, eller på en sumpholme, som är borta nästa dag.

Det vimlar inte av improvisation och lekfullhet, eller lätthet, som inte har någonting med förenkling och brist på ansträngningar att göra, det kräver både ansträngningar, reflektioner, prövande av val och skärpning.

Allt för att skapa ett kraftfullt, rytmiskt och dramatiskt bildspråk. Som hos en bildkonstnär, där varje yta mättas och varje färgklang förtätas.

The post Kring Ringsjön: Ola Hansson first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Victoria Benedictsson var en av 1880-talets tongivande realistiska författare, hon skrev ofta under pseudonymen Ernst Ahlgren och inte sällan skildrade hon kvinnors begränsade livsvillkor, i bland annat prosaböckerna Pengar och Fru Marianne. Det var i huvudsak mellan åren 1884 och 1888, som hon framträdde på den litterära scenen. På hennes tid hade orden ofta en högtidlighet; då ett par fattat tycke för varandra och offentliggjorde sin förlovning, då användes ordet eklatera, ett ord med franskt ursprung. Vid brevväxling bör den som mot- tagit ett sådant brev svara i brev med texten p.f, pour féliciter – för att lyckönska.

Ett svårare ord att handskas med från hennes tid är skalkaktig, som betyder skämtsam. Först tänker du på ordet skalk, som en hård kant på ost eller bröd. Men detta är någonting annat, som gränsar till gyckel och lurendrejeri. Sålunda står det i Bibeln denna varning: ”Om skalkar locka dig, så följ icke.”

Det är otvivelaktigt så, att med Victoria Benedictsson, A.U. Bååth och Ola Hansson fick Skåne ett självmedvetande och en plats i litteraturen.

I den första boken, som bär författarnamnet Ernst Ahlgren, Från Skåne från 1884, skriver hon om sin kärlek till landskapet och till människorna; hon skriver med inlevelse, närhet och förtrogenhet om bokskogen, sädesåkrarna och Ringsjöns stränder.

Hon prisar de fagraste ängar kring vattnet och gör ofta utflykter dit med sina vänner. Ringsjön har i beskrivningar fått smickrande tillnamn, Claes E. Lindskog talar om Skånes litterära källa och titanen August Strindberg benämner den Skånes största skönhet.

Victoria Benedictsson ser och följer arbetet på vallarna och hon hör kalvarnas brölande, från sitt hus på Råbygatan 8 i Hörby (där bodde hon mellan åren 1873 till 1888), där luften var sval men tung att andas, hon levde i ett kärlekslöst förhållande. Hon längtar ut i världen och reser flitigt till Stockholm och Paris, under långa perioder mellan åren 1886 och 1888 bor hon i Köpenhamn.

Victoria Benedictsson känner sig innestängd och snärjd med sin man och sina barn, fem styvbarn och två egna barn, hon känner en tomhet och en saknad, en längtan efter nya människor och nya stimulerande miljöer.

Hon söker friheten och självständigheten, bort från småsinnets skrubb, som är byggd på en grund av konventioner, skvaller och bevakning. Under sina första år i Hörby deltog hon flitigt i sällskapslivet, både i dans och skridskopartier, men med åren valde hon ensamheten, isoleringen, delvis är det betingat av en svår sjukdom, hon skriver om plågorna av en vandrande benflisa i ett brev från bör- jan av september 1886. I hennes texter kan man finna henne, där stänger hon in sina tankar.

Ofta upprepar hon i sitt skrivande, att allt tvång är olidligt och några ord återkommer hon till – avfärd, utbrytning och uppbrott. Hon bryter sig ut i hemmet och lever sitt eget liv.

”Det är icke för muntert att nödgas bo, där det aldrig finns sol; det alltid finns mörker.” Victoria Benedictsson följer på sina prome- nader ofta ån, här möter hon hägerparet, som lyfter i morgondimman och fäller en fjäder, just intill ån. Hägrarna kan stå stilla hela dagen, som statyer bredvid alarna vid vattnet, de kan flytta sig från grunt till djupare vatten, utan ett ljud. Victoria är uppmärksam, hon kan se vattendropparna i hägrarnas halsfjädrar. Det finns morgnar när hägrarna är borta, då kan Victoria längta efter dem, även om de är stilla som bildstoder. Hon vill så gärna se hägern lyfta och pröva vingarna. Inte bara vara stilla, sluten och frusen. Men störst är ändå tystnaden, skyggheten och integriteten.

Victoria känner vingslagens kraft, den stannar kvar i hennes inre. Så, en dikt från hägerriket av Ingela Strandberg:

”bäcken som sprang

nerför landskapet

med en genomskinlighet

i fickan, regnbreven

som skickade småfisken

till mig där jag stod

omskvätt av pladdrande vattenmun”

Hon ser även vråkarna segla tysta, utan vingslag. hon hör den breda dialekten, hon blickar ut över de flacka åkrarna, driver den alldagliga enformigheten framför sig, detta blir alltmer en plats att förfäras över. En plats där allt mäts med en futtig landsbys måttstock. Skrivandet blir för henne en räddning undan verkligheten, att skriva blir ett sätt att visa för sig själv och andra att hon duger något till, dessutom kan hon ju tjäna egna pengar.

Victoria Maria Bruzelius föddes den 6 mars 1850 på gården Charlottenberg i Fru Alstads socken i sydvästra Skåne, i en by med det franskklingande namnet Domme. Hon var dotter till lantjunkare Thure Bruzelius och hans hustru Helena Sofia, född Finérus. Ordet lantjunkare är ett stort ord med tysk doft, karaktär av militär och talar om att det rör sig om en herreman, patron eller godsägare. Det är lätt att förflytta sig till tyskt 1800-tal.

Victoria hade två systrar Margrethe och Helena Sofia. Victorias far slog sig på lantbruk, som han aldrig lärde sig förstå, 1863 går fadern i konkurs, familjen flyttar till ett mindre hemman.

Förhållandet mellan föräldrarna var spänt, de bodde i var sin ända av huset och träffades aldrig mer än i matrummet, som låg mitt emellan de fientliga zonerna. Victoria skriver själv om sin far; han var en gammal, gråhårig man med militärisk håll- ning och han bar vintertid en stor pälsrock, som föreföll mera passande i Ryssland. Han var en jätte med en berghälsa.

Det fanns två saker hos hennes far, som var tilltalande för henne, han tyckte om friluftsliv och han hade en särdeles god förmåga att berätta. De historier, som han berättade färgades av hans sinnesstämning. Över hans ord fanns en påtaglig humor, rikt med känslor och inlevelse. Victorias far lärde henne även pojklekar, som att brottas och skjuta med pistol.

Om sin mor har Victoria inte lika mycket att berätta, hon säger att hon skulle passat bättre som abbedissa i ett kloster, hon var alltid tragisk och utan känslor och tårar. Barndomen satte djupa spår, för resten av Victorias liv, hon fick aldrig vara ett barn, barndomen kapslades in och blev kvar inom henne hela livet, djupt inne i henne. Victoria lärde sig två saker i barndomen, att framför allt odla sanning och rättvisa, marmor- rättvisa.

1867 tvingas familjen att sälja sin gård och flyttar till dottern Margrethe och hennes man Christian Ekström i Hårderup, som arrenderade gården Hårderup 9, från 1856 fram till Christians död 1877. På hösten 1867 får Victoria plats som guvernant hos familjen Trägårdh i Alestad.

Under de sista åren på 1860-talet träffar Victoria för första gången, postmästaren i Hörby Christian Benedictsson, 48 år är han 1870 och Victoria är då tjugo, han är änkling och har fem barn. Det börjar att brevväxla, förlovar sig och ett halvår senare gifter de sig. Allt går hastigt. Det visar sig inte helt lyckat, när Victoria senare talar om sin man, så säger hon att han är en gammal gubbe, han är inte elak, han tillåter ett stort oberoende, men hon känner stundtals ett hat mot honom, postmästaren bakom luckan som har en passion, pengar.

När stormarna i Victorias liv är som starkast, kan hon känna en längtan, bort till andra stränder, men även bort från livet; hon förlorar sitt huvud, hon har svårt att reda ut saker och ting, över henne sköljer en stor trötthet, en livströtthet. 1888 kommer en novell med den betecknade titeln Livsleda. Hon förlorar lusten till skrivande och drabbas av en nedsatt arbetsförmåga.

Hon känner många dagar, att det går inte längre, hon vill inte delta i livet, ingenting är som förr. Hon är söndersliten. Slutet blir en dramatisk död på Hotell Leopold i Köpenhamn, men det kommer inte plötsligt, alla tankar om döden har pågått en längre tid, när hotellsonen Svend Leopold och den hotellanställda Ingeborg Larsen gör upptäckten. Och ser på den blodiga rakkniven. Allt skedde på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv.

Hot och försök att ta sitt liv har varit flera och pågått under omgivningens likgiltighet. Författarkollegan Ola Hansson skriver i ett brev till Mathilda Kruse i början av augusti 1888 att Victorias död inte kommer oväntat, hon har en tid umgåtts med sådana tankar. Att ta sitt liv förefaller ha blivit mera beslutsamt efter mötet med den danske kulturkritikern Georg Brandes, hon följer hans föreläsningar i Köpenhamn, hösten 1886 och 1887.

Det finns de som påstår att Georg Brandes var Victoria Benedictssons älskare från 1886 fram till hennes död, det är svårt att förstå, däremot är det uppenbart att hon inte ville återvända till Sverige, hon är begravd på Vestre Kirkegaard i Köpenhamn.

Några ord om Ola Hansson och Mathilda Kruse, gift Malling, som skrev under pseudonymen Stella Kleve. De brevväxlade flitigt, han uppvaktade och friade till henne, utan att få ett positivt gensvar. Det finns ett otal brev till fröken Mathilda Kruse Vetteryd, Tjörnarp, undertecknade med Er Ola Hansson.

Stella Kleves (1864 – 1942) författarskap är märkligt, det rör sig mellan olika genrer, influenserna växlar, under en period är hon under inflytande av dekadensens apostlar, under en annan period märks en tydlig påverkan från impressionismen. Hennes historiska romaner och herrgårdsberättelser nådde en stor läsekrets.

Vilhelm Ekelund blir djupt tagen av Victoria Benedictssons öde, det ger han uttryck för i dikten Ernst Ahlgren, där han beskriver en tågresa 1900 på linjen mellan Hörby och Snogeröd, en höstkväll med mörker och blåst, när landskapet skiftar färg. Han sitter vid fönstret och stirrar ut, i en tröstlös, svart skymning och då ser han Ringsjöns vatten, silvermatt och svagt rosafärgat. Plötsligt blir mörkret ännu mera ängsligt. Han ser två kvalfyllda och stumma kvinnoögon.

”Och jag ser och ser…

ser all den namnlösa våndan

i dessa ögon

ser allt det pinade,

ångestfulla,

blödande,

ser det brinnande,

smärtefullt sammandragna pupillerna

borra sig mot mig,

känner dem stinga

glödhett, vansinnigt.”

Och Vilhelm Ekelund följs under resan av dessa stora tysta kvinnoögon, i ett svart, susande mörker.

Det finns en man i Victoria Benedictssons liv som har en särskild betydelse, det är författaren Axel Lundegård. När hans far 1881 installeras som kyrkoherde i Hörby, då sker en förändring i Victorias liv, hon börjar att umgås med familjen och mellan Axel och henne utvecklas en förtrolig vänskap, han blir en livskamrat. De utbyter både tankar och förtroenden, det uppstår ett nära litterärt samarbete, det blir också Axel Lundegård som fullbordar hennes oavslutade arbeten och tar hand om hennes brev.

The post Kring Ringsjön: Victoria Benedictsson first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö. 

Målare, tecknare och skulptör, var under de sista åren bosatt i Misse- rödsskogen mellan Höör och Södra Rörum, på Linderödsåsens västsluttning. Waldemar Olof Gröndahl (1891 – 1957) var en särdeles originell man, boende i en märklig, egenhändigt danad byggnadsskapelse, Trebankalien, namnets ursprung härrör från att huset låg på tre bankar, backar. En tid bodde han på gården Ringsborg, i närheten av Sätoftasjön; närmare bestämt mellan åren 1934 och 1938.

Fram till 1931 arbetade han som urmakare, han gick i lära hos en urmakare på Kulladal, som var gift med Waldemars syster Kristina. Han övertog affären och flyttade den så småningom till Södra Förstadsgatan. Han sålde där allt från guldklockor till stökäppar med silverkryckor; han gjorde goda pengar.

Han var född i Västra Skrävlinge, hans far var pistolsmeden (ett yrke som tillhör kåren ammunitionsbetjäning, för tillverkning och reparation av pistoler, revolversvarvare är någonting annat) Ola Gröndahl och hans mor var Mathilda Castell. Waldemar Gröndahls farfar var skogvaktare och jägare på Näsbyholms slott.

Waldemar Gröndahl gifte sig 1919 med Olga Bengtsson, de hade två döttrar Karin (1920 – 2015) och Greta (1921 – 1997). Dottern Greta var både författare och konstnär, hon har i flera böcker bidragit till att skriva Hallaröds kyrkas historia, i den första delen finns en omslagsbild målad av Greta Gröndahl, en akvarell, där Hallaröds kyrka avbildas från söder. Greta har även studerat födslar, vigslar, dop och begravningar i Hallaröd. Greta Gröndahl fick 1986 kommunens kulturpris för dokumentationen av Hallaröds historia, restaureringen av S:t Olofs källa och initiativet till återupplivandet av S:t Olofs firande.

Vi stannar till ett tag i Hallaröd, en kyrkby nordost om Höör, med en kyrka med rötter i 1100-talet, i bygden finns lämningar som vittnar om mänsklig aktivitet under lång tid. Källan och kyrkan var under medeltiden ett centrum för Sankt Olofskulten.

Detta är ett naturreservat med rik ädellövskog, tillhåll för fladdermöss och även spillkråkor. Utan anledning tänker jag på Leonardo Da Vinci som gav sig själv som uppgift att ana- lysera tungans rörelse hos hackspettar. Spill- kråkan slickar sig inåt, i förberedda gångar.

På kyrkogården i Hallaröd vilar Greta Gröndahl, under en anspråkslös, grå liggande sten, hennes namn står med skrivstil, vid huvudet står två illröda begonior, omgivna av en ful svart plastrundel. På gravplatsen finns en oval platta i svart och guld med texten Vårdas av kyrkogårdsförvaltningen.

Greta studerade konst både i Stockholm och Köpenhamn, hon arbetade både på Malmö Strumpfabrik och på Backa ålderdomshem, hon bodde en tid i Höör, men flyttade i november 1970 till Hallaröd, hon älskade sin lägenhet, den vackra kyrkan och hon var så glad åt människorna i byn, här ville hon bo i evinnerliga tider, så sa hon.

Greta Gröndahl gjorde stora insatser för hembygden och särskilt för kyrkan, det finns fortfarande de som minns Greta i huckle och med påk, att stödja sig på, hon var värk- bruten och inte förmögen till lönearbete, hon var även hjärtsjuk. Somliga minns även Gretas ljusa sinnelag och hennes smittande leende.

Gravstenarna visar på Hallaröd som en lantbruksbygd, nu för tiden är de döda yrkeslösa, därav följer en anonymitet och en vilsenhet för betraktaren. Stor skada! En kort rundvandring på kyrkogården väcker bara frågor – varför dog lantbrukaren Nils Anderssons son, innan han hade fyllt två år och varför fick Ola Jagobsson en egen medal jong på sin ståtliga gravsten, vad var det märkliga med honom?

På vägen tillbaka, möter jag just spillkråkans lingonröda nacke.

Om Gretas syster Karin finns inte mycket att säga, hon är född 1920 och döpt samma år. Karin flyttar 1937 till Flensburgsgatan 5 i Malmö, till sin faster Ingrid Gröndahl, som arbetar som affärsbiträde i en guldsmedsaffär. Greta flyttar till samma adress året efter. Med stor sannolikhet har det med mor Olgas död att göra. Waldemar kunde inte reda ut det hela själv, han klarade dåligt gården, han var ingen bonde.

Karin gifter sig med Erik Nord, som arbetar som biträde i ett tapetlager, då är Karin handelsbiträde på Solidar. De får en dotter tillsammans, Karin Berit Nord, som gifter sig med Leif Lindström. I sinom tid flyttar Karin tillbaka till Flensburgsgaan 5; Karin och Leif får en dotter tillsammans, Nicole.

Nu tillbaka till Waldemar Gröndahl, som blev änkling på sommaren 1936; det var ett hårt slag för Waldemar. Nils Birger Perzon skriver om detta i en minnesskrift – potatisen får ruttna i jorden, han målar själv mörka tavlor och skriver dystra poem. Då har Waldemar endast kvar skogsområdet Trebankalien, med fastighetsbeteckningen Kvesarum 7:5. Där lägger han grunden till sitt livsverk.

Det börjar att ta form 1940 och han murar och hamrar ensam i åratal på bygget, det pågår till 1956, då han slutar av hälsoskäl. Han gör motstånd, men dör i cancer den 1 september 1957 på Hörby lasarett, en inrättning, som fanns in på 70-talet och sedan ersattes av moderniteter som läkarstation och vårdcentral. Det fanns tider då lasarettet hade upp mot 80 vårdplatser.

Namnet Kvesarum är inte lätt att bestämma, den andra delen rum står för öppen plats, den första delen är svårare att förklara, möjligen har det med kvickhet att göra och finns i kusinord som kvicksand och kvickrot. Om Kvesarumssjön sägs det att den är både ett levande, livaktigt, rörligt och oroligt vatten.

Waldemar Gröndahl studerade under åren 1924 till 1927 för Märta af Ekenstam på Skånska Målarskolan i Malmö. Han studerade även för de ledande skånemålarna Svante Bergh och Tage Hanson. Han gjorde studieresor till Tyskland, Italien, Schweiz, Bayern och Österrike, de flesta resorna gjordes under 1930-talet. På våren 1954 gjorde han en andra resa till Italien och besökte Rapallo, Rom, Capri och Pompeji. Från dessa besök skrev han långa brevskildringar hem, berättelser fulla av glädje. Han hade egna utställningar i sitt hem 1950, 1951 och 1952 och utställningar i Lund 1932 och 1937.

Waldemar Gröndahl målade naturalistiskt hållna landskap, figurkompositioner och stilleben i olika tekniker som olja, akvarell och gouache. Han närmade sig en enkel, naivistisk stil. Det går att idag att köpa en stor olja av Waldemar Gröndahl för sex- hundra kronor.

Waldemar Gröndahl, med tillnamnet Walle i skogen på Trebankalien, beskrevs som en mångsidig, varm, glad och egensinnig man; han tyckte om att prata, med alla, han anpassade sina ord, efter den han talade med, trots motgångar och motvind hade han en ljus livssyn, och visade under hela sitt liv en dyrkan till naturen. Han gjorde sällan ett allvarsamt och blygt intryck, först under sitt sista år berör han på allvar tidens gång, åldrandet och förgängligheten.

Arbetet är hans stora lycka, särskilt det stora arbetet med sin eremitboning, ett säreget bygge i natursten och naturmaterial. Han vill göra vad han vill och känner för, han bryr sig inte om vad andra tycker och pratar om, han tänker ut sina planer och lösningar och följer dem, det är den stora lyckan att göra vad han vill och som han vill. Tankarna far, flyger och fladdrar, men vad gör det, han får leva sina drömmar och känna sig som ett lekande barn.

När han inte målade eller byggde skrev han gärna både poesi och prosa, han arbetade även hela tiden på att förbättra och försköna sin skogstomt, han byggde en damm på tomten. Interiören i huset var särskild och fantasi- eggande, här fanns djurskallar, rävskinn, ormskinn, barometrar, små lerskulpturer, keramik, mycket blommor och en del annat.

27 dikter är utvalda av Nils Birger Perzon och utgivna i en minnesskrift över konstnären med titeln Trebankalien, minnesboken är tryckt på Gunnar Mårtenssons Tryckeri i Hörby 1958, priset var då 3 kronor. Det är korta dikter, vardagsnära och kärleksfulla, med värme skriver han om naturens skiftningar och vad alla variationer, skänker honom som en sann skogsman och natur- människa. Det kan vara dofter, klockklanger och nåden att ännu en gång få känna och uppleva våren. Det är ord om den bygd, som han älskar. Möjligen hör han de klara kyrkklockorna från S Rörums kyrka, en sällsynt vacker kyrka i gråsten med rundbågsfönster. I församlingshemmet intill kyrkan hänger en stor olja av Wilhelm Gröndahl, motivet är S Rörums kyrka med omgivningar.

Ofta står det att läsa att S Rörum är en ort överhopad av sten. Inte sällan märks intryck i dikterna från Goethe, som här:

”Orup på bergets topp

i lugn och ro.

Du ljusnade livshopp

du mår där bo.

Fåglar i Ringsjöbygden

slumrar ren.

Och vandrande allén

jag anar vårt hem.”

Diktsamlingen avslutas med en minnesdikt av revymakaren Hugo Franzén, detta är de fyra sista raderna:

”Ej mer får höra Dig vackert berätta, ty stämman den tystnade, allting blev slut. En Misserödsros på Din grav skall vi sätta, och bilden av Dig den skall ej plånas ut.”

Hugo Franzén turnerade med sin revy, tillsammans med andra samtida sällskap, ledda av Nisse Ahlrot och Gunnar Lindskog. Hugo Franzén skrev ett otal texter, den mest kända låten är Fyra tunnland beder om dan, som vi gärna förknippar med Peps Persson.

Waldemar Gröndahl målade gärna motiv från bygden – träd, vatten och fåglar; det finns flera oljor från Möllan vid Bosjökloster, den gamla svarta möllan på backen intill den stora vägen, på näset, mellan Ringsjöarna. Det är en stubbakvarn, där hela kvarnhuset vrids för att fånga vinden. Möllan byggdes av skickliga kvarnbyggare i Hatteboda 1790 och kom till platsen 1830 och malde Bosjö- klosters säd fram till 1914. En stubbamölla av denna typ kunde mala upp till sex tunnor mjöl per dygn, en tunna var 146,55 liter. Från mölleplatsen finns en vidunderlig utsikt, Nils Ludvig har skrivit en dikt om detta.

”Här stannar Småland med sin glesa skog och möter Skånes oförvägna plog på näset mellan insjöns mjuka ringar. Vid gränsen håller ännu möllan vakt och anar ej att Möllaren har lagt ett kors diagonalt av hennes vingar.”

Waldemar Gröndahl rör sig gärna i naturen och hämtar sina motiv därifrån, det kan vara bruksföremål, byggnader, träd, buskar och fåglar; det kan som här vara en vadare, som är släkt med hägern – rördrommen, det är en stor fågel, bara något mindre än gråhägern. Det latinska namnet är Botaurus stellaris, stellaris har med det latinska ordet stella, stjärna, att göra – det anspelar på den stjärnfläckiga fjäderdräkten. Botaurus, böltjur, handlar om det fjärrljudande lätet, det starka utblåsnings- ljudet låter som ett upprepat tjurböl, som kan höras på upp till sju kilometers håll. Ett dovt tutande, som när man blåser över mynningen på en tomflaska.

Rördrommen gör liksom lommen och hägern ett urtida intryck, både vad avser läte och kroppsform, som förflyttning och flygning. Rördrommen har andra tillnamn som träskoxe, myroxe och sjöuv, på Irland benämns den bull of the bog (kärrtjur).

Rördrommen som är mycket svår att upptäcka, där den trivs bäst i täta bladvassbestånd, har en färgteckning som är nära omgivningen, i de vassrika marker, som fågeln rör sig, sakta men säkert framåt, något hasande och vacklande. Lite knyckigt och spovlikt, men alltid beredd i en ställning för att angripa sork, groda, småfisk och vatteninsekter. Den är både långhalsad och ugglespräcklig, det förefaller som Waldemar Gröndahl har avbildat en rördrom i ungdom, där det gulbruna och spräckliga inte är helt utvecklat. De långa tårna är till fördel när fågeln vadar fram i våtängar, där vatten och jord trängs bredvid varandra; på bilden syns öppet vatten lite längre bort och himlen vittnar om ett indragande oväder. Rördrommen kommer måhända med detta varsel. Bildens näbb är ovanligt trubbig, när rördrommen är hotad riktar den spjutnäbben mot himlen, i så kallad pålställning och kan ändå iaktta det misstänkta.

Det är en bild, olja på pannå storleken är 28×44 cm, bilden är signerad och det finns en värdering, 500 SEK. Konditionsrapporten talar om bruksskick. Det är en dämpad färgskala, jordfärger och stiliserade, glesa växtstreck i något ljusare färg klyver bilden.

Det är stundtals en bild som en brunbetsad fågelholk i träslöjden, som du stolt går och visar upp för magistern, Trä-Jesus. Bilden talar om en brådska i tillkomsten, det finns andetag av både monotoni och vemod. Överraskningar är det inte tal om, inte blå tusenskönor inte heller röda smörblommor.

Men det känns som vår, vildgässen flyger norrut, nyss var det ett skal av is på flera grässtrån. Det finns många sätt att tala i bilder. Waldemar Gröndahl har ingenting mera att säga, än dessa fåtal färger i fågelns närvaro, klen omsorg och inte svulstig musik, jag saknar diktens kärl. Jorden som ett stycke mörkt ljus, en blandning av rastlöshet och vila, det andas förändring.

Waldemar Gröndahl har just skrivit brev hem, från Rapallo, om lammkotletter, luftat vin och saffran; det går åt 150 000 krokusar till ett kilo saffran. Till resandet fanns rastlösheten och så blev det bara kvar en stor passion, att arbeta, att ständigt arbeta. Så föddes möjligen bilden:

”Det var en gång en saga lik jag satt vid en Ringsjöns vik.”

The post Kring Ringsjön: Waldemar Olof Gröndahl first appeared on Opulens.

JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Otto Jonas Lindblad verkade i Tjörnarps och Mellbys församlingar som klockare, under sjutton år, allt tog sin början 1847, under de första åtta åren levde han ensam, i lövängarnas gamla, men ständigt friska bygd. Men Otto skrev brev till sin blivande hustru, pianoläraren Emma Andersson, dotter till källarmästare Tor Andersson i Lund. Otto använder i sina brev ord som goda, snälla och älskade Emma, ibland talar han om välsignade ros och min egen, lilla morkulla. Emma svarar med ord som käre, snälle och höglärde.

Otto var en självskriven kandidat till klockartjänsten, som blev tillsatt av präst, församling och ägaren till Maglö sätesgård. I Norra Mellby försökte han leva som en redlig och trofast människa, under åren i Lund var det si och så med levernet, han drog på sig stora studieskulder.

Till Norra Mellby förde han en oktoberdag 1855 sin unga brud Emma Mathilda Eugenia Andersson, hon var tjugofem år yngre än Otto. I deras hem regerade glädjesånger, men även klagovisor. Emma skriver i ett brev till sin väninna om ett besvärande golvdrag, som tär på hälsan.

I september 1857 dog deras älskade dotter, inte ens två år gammal. Otto drabbades hårt av detta, han repade sig aldrig helt och tillika slösade han med sin egen hälsa.

Men Emma och Otto levde i ståndaktig kärlek och trohet, under nio års äktenskap delade de fröjder och sorger.

Arbetet i kyrkorna var minst sagt besvärligt på den tiden, att tjänstgöra i två oeldade kyrkor utan orgel, en mil mellan varje och mässorna omedelbart efter varandra. Till detta kom att han måste stå barhuvad vid öppna gravar och sjunga likpsalmer.

Under sina sista mellbyår, sviktade hans röst, han var ofta sjuk, sängliggande hemma eller vårdades under perioder på Lunds lasarett.

1862 ådrog han sig en svår förkylning, som övergick till lunginflammation, han hämtade sig aldrig från den.

Den 26 januari 1864 dog Otto Lindblad i lungsot, 54 år 9 månader 26 dagar, så står det i Mellby församlings dödsbok.

Ottos bror Johan Michael Lindblad, kyrkoherde i Öved, skriver ”Otto tog döden av den skånska blåsten.”

Emma dog 1910, hon fick under ett betydande antal år hjälp av Staten med pengar, för att överleva.

Det ter sig lite märkligt att Otto Lindblad slår sig ner i den karga risbygden för att utföra en enkel klockaresyssla. Men han måste detta för att överleva, han fick lön och andra naturaersättningar som korn, ollonfläsk och ett ansenligt antal lass ved. Mot detta ska han arbeta som klockare, undervisa skolungdomar i kyrkosång och märkligt nog vara vaccinationsföreständare.

Under Otto Lindblads klockartid tillkom en stor och livaktig kyrkokör. När den lind- bladska kyrkokören var fulltalig, var det inte mindre än 100 sångare.

När Ottos kör sjöng, då skångrade hela kyrkan. Om du känner dig obekväm med ordet skångra, så går det bra att använda ord som skallra, runga eller genljuda.

Otto Lindblads största intressen var musiken och sången, efter detta kom jakten, en jakt, som bedrevs på klockaregårdens egna marker eller på angränsande ägor.

Jakten gav tillskott av mat, både morkulla och rapphöna, vilket ofta behövdes. Med sina skjutfärdigheter förvärvade han sig tillnamnet Kulan. Gäster saknades sällan hos Emma och Otto, gäster från Maglö, Hovdala, Sinclairsholm och Lund. Folket kom i flock med fiol, klarinett, flöjt, stolar och förning. Så blev det ett glatt och förnöjsamt umgängesliv.

Otto Lindblad trivdes med sitt arbete, en gång skrev han: ”En klockare kan vara lika lycklig som en professor i Musikaliska akademien”, han var även omtyckt och rar emot alla, när han gick bygatan fram, klädd i studentmössa.

Otto Lindblad var en stor inspiratör och ledare för pastoratets kör, liksom grundare av Lunds studentkör.

Vi slutar med några rader, som brodern Johan Michael skrev vid Otto Lindblads grav:

”O, de flykta, livets dunkla drömmar,
för den ljuva morgonen, som gryr.
Nåd ifrån Försonarens hjärta strömmar
Mot varenda själ, till honom flyr.
Sov i frid! Ditt minne skall förbliva
kärt för varje sångens vän i Nord.
Må man på din enkla gravvård skriva:
Sångens hemland var hans fosterjord.”

Förbi grinden på Norra Mellby kyrkogård, sprids dofter av både liguster och lind, bort från kyrkogården syns ett blått sken, som på en öde perrong; en hel dag har gått av väntan och i gråhet, i diket står en häger med en stor ensamhet, kring sig.

Det kan vara en häger, det är lite långt håll, det kan inte vara en rördrom, inte heller vara en storspov, hur som helst den prövar de kupade, lugna vingarna, lyfter och flyger en tur, det går att känna de lugna vingslagens kraft; återvänder.

Fågeln är märkbart stilla, frusen, den ger ingenting ifrån sig, den är inte bara stilla, den är sluten, äger en skygghet, intill en sävlighet.

Hägern mot bäcken, inte för att lyssna på vattnets pladdrande, utan för att överraska småfisken. Stanna, stå fullkomligt stilla, spa- na och vänta, sträcka försiktigt på halsen och så hugga till.

Vänder blicken mot den högsta enen på kyrkogården, där sitter en hämpling i kvälls- solen, alla färgerna förstärks, det grå, det nötbruna, det vita på vingpennorna och det karminröda på bröstet, den visslar och ringer, lite lätt.

I sin rastlöshet lämnar hämplingen enen, under flykten hörs ett läte, präglat av torrhet och en påtaglig klanglöshet – tett, tett, tetterett.

The post Kring Ringsjön: Otto och Emma Lindblad first appeared on Opulens.

JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Otto Lindblad

Det är en eftermiddag utan nyanser på himlen, den är ensidigt blygrå, grå och kornig. Det råder en stor tystnad på kyrkogården i Norra Mellby, men det finns ljud; en gammelek vänder blad, det hörs som ett strilande, svävande duggregn.

Koltrasten välsignar alla från åbon Sven Bengtssons gravsten. Svalorna följer förstrött sina egna notsystem på ledningarna.

Allt skapar ljudbilder, som ger stämningar av delaktighet. Sinnen skärps, det uppstår ett lyssnande till allt, efter allt. Det växer en strävan mot strukturer och fasthet, samtidigt ges ut- rymme för det oväntade och det överraskande.