FILOSOFI. ”Våra politiska ledare verkar säkra på sin politik. En övertygelse som, när allt kommer omkring, framstår mer som en spegling av en världsåskådning och en riktning än av kunskap”, skriver Haris Agic.

”Vi får fem månader av Viaplay från vår Internetleverantör, helt gratis”, sa jag till vår tioåring och väntade mig glädje och jubel. Va’! Bara fem?” svarade han.

Jag frös till. Vi tittade på samma fakta men såg väldigt olika saker. Där jag såg en vinst i gratis avnjutning av deras utbud i fem månader såg han en hel framtid där han gick snuvad på all denna härlighet.

Vi ser inte saker och ting som de är. Vi ser dem som vi är. Detta är mänsklighetens stora epistemologiska dilemma. Den amerikanska socialantropologen Clifford Geertz skrev att allting är en tolkning av en tolkning av en tolkning… Det empiriskt observerbara existerar även när vi inte ser på. Vår kunskap om ”tinget i sig” – den objektiva verkligheten i sin helhet – är alltså egentligen utom vetandets räckvidd. Som bäst kan vi hoppas på sporadiska glimtar av förståelse. Så vad är det då som visar sig för vårt medvetande och som vi kan veta någonting om?

Den franska filosofen Maurice Merleau-Ponty menade att vi erfar världen genom att ”genomleva” den. Därför är vår förståelse av det vi observerar mer en spegling av vårt varande i världen och därmed den egna förståelsehorisonten än av det vi observerar. Inom vetenskapsteorin kallas denna ansats för fenomenologi. Längden av fem månader är alltså relativ och kan betyda hyggligt många myskvällar med favoritfilmer och -serier men också en hel evighet utan. Och säkert mycket annat också. Så, om verkligheten ändå är så undflyende, hur kan vi förstå våra politiska förslag och prioriteringar? Hur kan våra politiker vara så resoluta i sina beslut och debatter?

Fakta behöver alltid sättas i en bredare kontext för att den ska kunna förses med innebörd.

Det pratas mycket om vikten av fakta och om hotet från en växande faktaresistens. Men fakta är ett något vilseledande begrepp då det ofta mistas för sanningen själv. I själva verket är fakta inte mer än dokumenterade observationer. Vilka slutsatser som låter sig dras ur dessa observationer är avhängigt vilka frågor vi söker besvara och vilken synlig eller osynlig agenda – eller riktning – vi har. Därför behöver fakta alltid sättas i en bredare kontext för att den ska kunna förses med innebörd. Här ett exempel.

I den numera notoriska intervjun konfronteras den dåvarande amerikanske presidenten Donald Trump med statistik som fastslår att USA har de högsta dödstalen i covid-19 i världen. Trump kontrar med statistik som fastslår att USA har de lägsta dödstalen av covid-19 i världen. Fakta som används av både president Trump och av HBO:s politiska reporter Jonathan Swan är varken falska eller ömsesidigt motstridiga. Så hur kan de leda till så pass olika slutsatser? Svaret är genom att de används i två olika kontextuella inramningar och har två olika riktningar. Trump talar om dödstalen i proportion till antal registrerade covid-19 fall med ambition att försköna sitt eget ledarskap vad gäller hanteringen av coronapandemin i USA. Swan talar om dödstalen i relation till hela populationen för att att kritisera Trumps ledarskap vad gäller detsamma.

Olika kontexter – olika innebörd – olika slutsatser. Så vad är denna magiska kontext som blåser liv i och ger mening till alla våra, annars lätt vilseledande, fakta? Kontext kan vara allt som påverkar hur vi tolkar världen. Det kan vara summan av våra personliga och/eller kollektiva erfarenheter som får oss att se på världen på ett särskilt sätt. Det kan också vara vår tro, religiös och/eller ideologisk. Och det kan också vara en mer systematisk kunskapsbildning som ger ett bredare spektrum av teoretisk kunskap – eller teoribildning. I praktiken är dock gränserna mellan dessa inte alltid lätta att urskilja.

Den brittiska socialantropologen Edward E Evans-Pritchard beskrev detta såhär: ”Urval och organisering av fakta låter sig endast göras i ljuset av en teori”. Evans-Pritchard syftade på den samlade vetenskapliga kunskapen – teoribildning – som hjälper oss förstå fakta. Den huvudsakliga skillnaden mellan en generell världsåskådning och en mer specifik teori är att den förstnämnda övervägande bygger på sedimenterade erfarenheter och spontana härledningar från våra liv och den hållning vi vid en given tidpunkt hyser, medan det sistnämnda bygger på beprövade vetenskapliga metoder och en signifikant grad av logisk stringens. Återigen, en skillnad som i praktiken inte är lika glasklar.

Vad som för var och en av oss definierar teori – i betydelsen av den kontextuella inramningen som hjälper oss förstå fakta – varierar. Inom kultur och konst är det spänningsfältet mellan tradition, möten med nya kulturer och gamla och nya kulturhistoriska trender. Inom politiken brukar vi prata om olika ideologiska riktningarna. Och just trender och riktning utgör nyckeln till förståelsen av politiska argument och prioriteringar. Vilken är den politiska viljeriktningen hos den som presenterar ett politiskt förslag? Vart vill man komma med effekterna av en förändring? Med handen på hjärtat, jag ville göra min tioåring glad men samtidigt slippa betala för ännu en streamingtjänst. Tioåringen, å andra sidan, lobbade för en mer långsiktig vinst då fem månader knappast kan vara mer än ett skrap på ytan av allt utbud som finns på Viaplay. Fakta vi hade framför oss var samma. Våra viljeriktningar, däremot, var vitt skilda.

Den oundvikliga frågan tränger sig på här: hur kan demokratin finna stabilitet på så godtyckliga grunder? Våra politiska ledare verkar säkra på sin politik. En övertygelse som, när allt kommer omkring, framstår mer som en spegling av en världsåskådning och en riktning än av kunskap. Visserligen, en riktning som inte bygger på kunskap – alltså en åsikt utan insikt – behöver kanske i sig inte vara fel. Men risken att den kan leda oss fel utan att vi ens vet om det är inte försumbar. Egentligen behöver inte detta heller vara fel – om vi accepterar riskerna. Men om vi accepterar riskerna, då accepterar vi också ett ledarskap som är alltmer att likna med tärningsspel. Och då kan det vara rimligt att fråga sig: är det inte lite väl mycket som står på spel för alla oss för att vi ska kasta tärning om det?

Jag behöver ta ett snack med min tioåring.

När vi samtalar med varandra och hänvisar till olika fakta för att driva en tes kan det vara önskvärt att samtidigt vara öppna med vår riktning. Varför väljer vi att presentera vissa fakta och vart vill vi komma med det? På så sätt blir den kontextuella inramningen – teoribildning, ideologi, tro eller förståelsehorisont som ger mening till presenterade fakta – mer transparent. Det kanske gör oss mer blottade och sårbara men desto lättare att förstå. Och det torde vara nyckeln till en ökad samsyn vad gäller de utmaningar vi står inför och vilka åtgärder som är de bästa.

Också viktigt, att slänga omkring sig med fakta utan att redogöra för kontexten kan i värsta fall spela i händerna på de tolkningar som skriks mest och högst i det offentliga samtalet. Även de mest destruktiva. För fakta utan kontext är en lömsk hägring som lätt förtrollar godtrogna själar och lockar in dem i en riktning som deras omdöme till en början inte skulle ha lett dem till. Detta torde vara en fallgrop vi alla vill undvika.

Jag behöver ta ett snack med min tioåring. Vi behöver hjälpas åt för att få våra förståelsehorisonter att närma sig, istället för att kollidera med, varandra. Detta kan kräva ett tämligen öppet sinne av oss båda. Och en djärv öppenhet med vår riktning. Men det fixar vi, tillsammans och gemensamt. Jag har nu i alla fall lärt mig att fem månader kan vara en ögonblicksbild av evigheten. Men också ett evigt ögonblick. Och att mitt sätt att se på saker och ting bara är ett av många möjliga. Och i möjligheternas värld är möjligheterna outsinliga. Så skapar vi magi som öppnar nya horisonter av förståelser vi inte ens visste fanns.

The post Helgessän: Vi ser inte saker och ting som de är – vi ser dem som vi är first appeared on Opulens.

RELATIVISM. “I alternativa medier beskrivs ofta den sanning som det bestående samhället och mainstream media hävdar som helt skild från de alternativas uppfattning om sanningen.” Lars Thulin är kritisk mot allsköns desinformation som sprids idag.

“Nåja. Sanningen ligger väl någonstans i mitten som vanligt.”

Förmodligen har ni hört, eller sagt, detta och dessutom allt oftare senaste decenniet. Det beror på en medveten strategi från de desinformatörer som finns överallt i samhället. Och de ökar under kriser och debatter om dessa. Men sanningen – om det finns en tydlig sådan – ligger sällan mittemellan två ståndpunkter. Därför att sanningar inte är relativa, vilket de skulle vara om de kan flyttas lite hur som helst efter en linjär skala.

I naturvetenskap finns absoluta sanningar. Att en sten som släpps i fria luften faller till marken ifrågasätts inte. Om sanningen låg mittemellan skulle stenen stanna halvvägs på väg mot golvet.

Men i samhällsfrågor tillämpas ofta principen ”båda sidor har säkert rätt på sitt sätt”. Då blir sanningen lätt medelvärdet. I alternativa medier beskrivs ofta den sanning som det bestående samhället och MSM (mainstream media) hävdar, som helt skild från de alternativas uppfattning om sanningen. Skillnaden kan vara himmelsvid.

Föreställ er att det finns en absolut politisk sanning (sådana existerar inte – men låt oss låtsas denna gång). Den får värdet noll på en skala. Alternativa media hävdar att sanningen ligger på 100. Medelvärdet är 50. Är sanningen där? Nej. Men det är den sanning som desinformatörer egentligen saluför. Då har de lyckats flytta sanningen till läge 50.

Går det till så här? Jag hävdar att svaret är ja.

För även om den alternativa sanningen verkar märklig så stöds den av det urgamla ordspråket ”ingen rök utan eld”. Så därför ligger nog sanningen, just det, någonstans mittemellan, tänker många. Därmed har sanningen blivit relativ och diskussionen i frågan kan föras på en spelplan långt från den ”sanna” sanningen. Den som har punkten noll. Desinformatörens mål är därmed uppnått. Donald Trumps stab var mästare på detta.

Nu hävdar allt fler att medier som kallar sig opartiska måste ge alla synpunkter samma utrymme, oavsett dess trovärdighet. Annars tillämpas censur. Ett helsidesreportage om en jorden-runt-resa, måste då per definition åtföljas av en helsida som argumenterar för att jorden är platt.

Varför sprida så skrattretande lögner?

Ett annan variant är kaosmetoden. Den tillämpas ofta. Tydligt var det när Ryssland helt förnekade skuld i nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH-17 över Ukraina 17 juni 2014. Bevisen hopade sig till rysk nackdel. Då lade Ryssland in ett veto mot en undersökning i FN:s regi. Sedan blandades ryskt officiellt förnekande av fakta med vansinniga historier från olika källor. Värsta var den att officiella antalet dödsoffer, 298, var fel. För planet hade haft lik fastsatta i stolarna. De var alltså redan döda.

Varför sprida så skrattretande lögner? Det är mycket medvetet. För följden av metoden blir självklart misstro mot uppgiften. Men även mot ALLA andra uppgifter om nedskjutningen och om skulden till den. Desinformatörer vill höra kommentaren: ”Man vet inte vad man ska tro, det ena är vansinnigare än det andra.” Därmed förlorar frågan seriositet och ingen bryr sig. Ingen skuldbeläggs. Desinformatörens mål uppnått.

Tredje metoden är whataboutism. De innebär att angrepp på en sida i en konflikt blixtsnabbt bemöts av att den andra sidan minsann också gjort fel någon annan gång och någon annanstans. Logiska kullerbyttan är att andra sidans missgrepp inte har ett dugg med den ursprungliga diskussionen att göra. Samt att ett fel inte rättas till för att ett nytt begås. Vidare, alla har ansvar för sina handlingar oavsett vad någon annan gör.

Whataboutismen har tre syften. Det första är att skapa förvirring. Det andra är att bara diskutera motståndarsidan, så att man slipper fler pinsamma frågor om den egna. Det tredje är att införa ”alla-är lika-goda-kålsupare”-teorin. Därmed kan diskussionen avslutas och ingen får skuld för något. Desinformatörens mål uppnått.

Varför har det blivit så här?

Jag hävdar att svaret stavas internet. På den gamla, inte alltid goda, tiden krävdes tillgång till en tryckpress, radio- eller tv-station för att sprida nyheter och åsikter. Dyrt och krångligt. Nätet revolutionerade allt. Med ett Twitter- eller Facebook-konto kan vem som helst till nästan ingen kostnad nå hela klotet. Med vad som helst. Alla kan bli publicister med en potentiell publik på flera miljarder.

Detta låter demokratiskt, en oerhörd mångfald. Det stämmer till en del. Men det blev också en enfald. För när MSM i princip hade monopol sköttes nyhetsvärdering och kontroll av sanningar av professionella redaktörer. De hade resurser att kontrollera uppgifter och tog sig tid att tänka efter. De hade ett uppdrag från ägare att behålla en stor publik och därmed annonsörer och/eller skattepengar. Ett sådant mediums enda verkliga post på tillgångssidan är förtroendet från allmänheten.

Detta driver BBC, New York Times, Dagens Nyheter med flera. Inte en trollfabrik i en diktatur. Eller RT, Russia Today. De har uppdragsgivare och ägare med andra agendor. Men trollfabriker och tvivelaktiga media gillas nu av vissa svenskar. Mer än någonsin.

The post Sanningen ligger nästan aldrig mittemellan first appeared on Opulens.

PARADOXALT. ” Sanningssökande och kritiskt tänkande går hand i hand med förmågan att täppa igen tveksamma luckor i myllret av ideologiska frestelser, övertygelser, vinstintressen och lockrop”, skriver Christoffer Andersson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ideologier behövs oavsett vilken riktning de pekar åt. Men att vara omedveten om deras existens och beskaffenhet är varken rationellt eller objektivt. Man vill framhäva människan som rationell och objektiv; ett släkte som helt enkelt har lärt av sin historia. Och visst har vi lärt oss. Historien formar ideologierna som styr världen i nya riktningar, och med dem skrivs ny historia.

Ideologiska kontrollmekanismer är därmed inte bara nödvändigheter, utan rena självklarheter. De är så självklara att du inte ens tänker på dem som kontrollmekanismer. Och det skriver jag inte i cynism; det är skrivet med hopp. Sanning är alltid ett botemedel, och sanning går bara att främja genom att utveckla ett kritiskt tänkande, och ingenstans får det kritiska tänkandet så mycket näring som i skolans sfär; en skola som förespråkar individualismens hårt ansatta motto att tänka själv.

Individualism är en viktig förutsättning för att alla människor ska kunna få största möjliga nytta av sitt kritiska tänkande. Men världen är inte svart eller vit. Litteraturen har en tendens att särskilja det goda från det onda, och framstegskulturen har en tendens att dölja och exkludera cynism för att hålla tempot, men i verkligheten kommer det goda aldrig ensamt. Ideologiska krafter finns överallt, hela tiden, och kommer sträva efter att utnyttja ditt sökande efter sanning för att fresta dig med tillhörighet och moraliska insatser i trevliga kollektiv. Individualismens villkor gör det helt upp till dig om det fungerar eller inte. Och ett fulländat kritiskt tänkande i symbios med det ständiga ideologiska pickandet leder paradoxalt nog till ett samhälle befolkat av individer med en naturligt utvecklad misstänksamhet i motsättning till ett förvirrat mantra om det öppna sinnelaget.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men dessa misstänksamma individer kan leva med paradoxen för fredens skull. Och det är gott. För både historien och omvärlden ger dig exempel på naiva övertygelser uppburna av löst grundade ideologier som rättfärdigar förtryck, maktmissbruk, folkmord och krig. Och det vill du inte ha. Så det satsas hårt på utbildning för att täppa till luckorna i ideologierna med välgrundad information som talar tydligt och väl till ditt kritiska tänkande och sanningssökande.

Vad du än trodde att jag ville belysa med den här texten har den egentligen bara ett enda budskap: se inte ner på den svenska skolan, och förringa inte det svenska akademiska utbildningssystemet. Sanningssökande och kritiskt tänkande går hand i hand med förmågan att täppa igen tveksamma luckor i myllret av ideologiska frestelser, övertygelser, vinstintressen och lockrop, och ingenstans har jag upplevt de förmågorna främjas så grundligt, neutralt och anspråkslöst som i den svenska skolan.

The post Ett filosofiskt försvar av den svenska skolan first appeared on Opulens.

FAKE NEWS. Är jag, som skriver detta, en förespråkare för lögner och förbannad dikt? Naturligtvis inte skriver Carsten Palmer Schale i sin analys av sanningsbegreppet. Läs om hans spaning efter sanningen!

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag såg ett ett program på tv, ett om idéhistoria, där en professor i filosofi på fullt allvar hävdade följande:

För att någonting skall vara sant måste det vara sant.
För att någonting skall vara sant måste vi tro att det är sant.
Förutom detta måste vi finna evidens, eller bevis, för denna sanning.

För det första kan knappast Någon, eller Något, hävda det första utan att själv vara Gud. Det vill säga: Veta allt. Det gör ingen människa. För det andra gäller samma sak — med det dessvärre än mer märkliga förhållandet, att ”tron” här förs in. För det tredje är det svårt — för att inte i princip säga omöjligt — åtminstone utanför ett för tillfället accepterat naturvetenskapligt paradigm — att evidensbasera evidensen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Samma professor hävdade vidare, att det finns ”fakta”, det vill säga oomkullrunkeliga sådana. Bullshit! utbrister jag. Fakta är för det första beroende av sin kontext, och är för det andra — vilket är än viktigare — föränderliga. Fakta är inte detsamma som faciens, det vill säga något pågående.

Utöver detta har vi — främst inom samhällsvetenskapen och humanioran, men djupast sett även inom naturvetenskapen — problemet med förförståelser. Det är helt enkelt så, att förförståelser tenderar att ”smeta av sig” på varje efterförståelse.

Går vi sedan över till massmedia är saken mer än komplex. Inom exempelvis samhällsvetenskapen är det självklart — om vi tänker efter — att varje framställning av sanningar och fakta bottnar i en selektion av ”fakta” och därefter i en kombination av dessa fakta. Resultatet blir alltid en vinkel.

Därmed nu inte sagt, att vi på ett mer populärt plan inte skulle kunna skilja på ”fake news” och dess motsats. I vanliga fall, i de enkla fallen, kan vi naturligtvis det. I ett naturvetenskapligt perspektiv råder exempelvis — åtminstone tills vidare — en närmast hundraprocentig enighet om att gravitationen existerar (även om det är svårt att förklara den). Inom samhällsvetenskapen och humanioran uppträder betydligt mer besvärliga tolkningsproblem. I massmedia är problemen närmast oöverstigliga, i varje fall när frågan är mångtydig och komplicerad.

Är jag, som skriver detta, en förespråkare för lögner och förbannad dikt? Naturligtvis inte (jag är för övrigt både kemist och sociolog). I preliminär och medveten form kan vi självfallet påstå rimliga saker. I djupare och och omedveten form är sakernas tillstånd långtifrån lika självklart rimliga. Ja, idag står det mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven om posten som statsminister. Ja, 2.45 är världsrekordet i manligt höjdhopp. Ja, termodynamiken tycks verkligen gälla — än så länge.

Men hur med ”rätt” och ”fel” inom finanspolitiken? Hur med bedömningssporterna? Hur med Big Bang-teorin? För att inte tala om Andrée-expeditionen? Senast jag tittade på teorierna (och jag har åtminstone i någon mån följt den intressanta debatten) om vad som egentligen hände på Vitön hade 17 vetenskapsgrenar varit inblandade — från positivistisk biokemi till psykologi och antropologi.

Vägen från opinionsundersökningarna, nu senast inför valet i år (2018), till tidningsrubrikerna har satt spår inom exempelvis statsvetenskapen. I rubrikerna har man ”plötsligt” glömt allt vad urvalsprocesser, signifikansnivåer och sannolikhetsteori vill säga. En gissning tenderar att bli en ”sanning”, eller ett ”faktum”, som i sin tur återigen påverkar ”opinionen”.

Vad nu med allt detta? Det finns, bortsett från en position sub specie aeternitatis, inga absoluta sanningar och definitivt inga över tid hållbara ”fakta”. Visserligen ljuger man inte, tror jag, inom våra etablerade media.  Men man ”slirar”. Man vill hävda något — om än omedvetet — och man är fortfarande beroende av lösnummerförsäljning.

Detta om detta. ”Fake news” på den obskyra delen av internet är någonting annat. Det är inte den förekomsten jag talar om här. Det här gäller till exempel DN, GP, SvD, Aftonbladet och Expressen  och det handlar om SR och SVT och TV4. Där folk för övrigt — enligt en mängd undersökningar — ofta har näraliggande åsikter, bor på ungefär samma ställe och — rentav — ibland är både släkt och gifta med varandra.

De jag jag sätter min tillit till är kvantfysikerna och Mats Knutson.

The post På spaning efter sanningen first appeared on Opulens.

FALSKHET. “Det existerar till sist bara ett kitt som håller ihop dessa tre mycket olika människor: viljan att ljuga för att rädda en familjegemenskap som nästan enbart har funnits på pappret och i föräldrarnas föreställningsvärld.” Elisabeth Brännström om Mattias Edvardssons nya roman.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson
Forum förlag

Familjen Sandell, prästen Adam, juristen Ulrika och deras nittonåriga dotter Stella är en helt vanlig svensk medelklassfamilj. De bor i Lund, där Adam och Ulrika för över tjugo år sedan träffades på Wermlands Nation, och sedan dess har deras liv flutit på nästan som alla andras i den påstått lugna akademiska ankdammen. Karriärerna går bra, det sociala livet fungerar som det ska och ingen av de tre familjemedlemmarna gör något större väsen av sig. Åtminstone är det så tillvaron ser ut i Adam och Ulrikas ganska naiva föreställningsvärld.

Det är inte förrän Stella anklagas för mord på en betydligt äldre pojkvän som familjens inre kärna börjar falla sönder och Adam och Ulrikas lojaliteter prövas. Vem ska man egentligen hjälpa, Stella eller det samhällsmaskineri som på goda grunder vill döma henne till livstids fängelse för mord?

I En helt vanlig familj lyckas Mattias Edvardsson nyansera bilden av en familj som trots sin normala yta egentligen sedan många år befunnit sig i en form av fritt fall. Det högt älskade ensambarnet Stella har aldrig varit så välfungerande som föräldrarna inbillat sig, tvärtom har hennes avvikande beteende funnits med i bilden och noterats av utomstående ända sedan förskoleåldern. Att Adam och Ulrika under åren alltför ofta blundat för Stellas aggressionsutbrott har inte förbättrat situationen, och att de nu i desperation snabbt måste bestämma sig för att ljuga under ed ökar bara deras egen ambivalenta inställning till dottern, och deras tendens att vilja skyla över obehagliga sanningar blir allt tydligare.

Den enda som är ärlig mot sig själv och ibland också mot andra är Stella, vars berättarröst rättframt erkänner bristerna hos den egna personen och samtidigt cyniskt analyserar föräldrarnas osäkra förhållande till varandra, till henne och till hennes bästa kompis Amina.

Romanen pendlar mellan de tre familjemedlemmarnas tydligt individuella röster. Familjen Sandells historia pusslas ihop genom huvudpersonernas helt olika bilder av verkligheten. Det existerar till sist bara ett kitt som håller ihop dessa tre mycket olika människor: viljan att ljuga för att rädda en familjegemenskap som nästan enbart har funnits på pappret och i föräldrarnas föreställningsvärld. Adam och Ulrika har under Stellas uppväxt levt i helt skilda världar, något som blir alltmer uppenbart när de under samvetskval tvingas ta ställning till hur den fina gränslinjen mellan nödvändiga vita lögner och sanning bör hanteras och hur de bäst ska kunna hjälpa sin komplicerade dotter att överleva i en lika komplicerad värld.

Mattias Edwardssons enkelt men effektivt upplagda berättelse präglas först och främst av snygga övergångar mellan de olika familjemedlemmarnas röster. Adam, Ulrika och Stella framträder som tydligt avgränsade individer, var och en med sitt eget sätt att se på omvärlden och handskas med relationer och problem. Det är en mycket spännande och välskriven berättelse om vad som kan dölja sig under en vanlig, etablerad svensk medelklassfamiljs perfekt polerade yta och om de frågeställningar angående rätt och orätt som de flesta av oss någon gång ställs inför i större eller mindre skala. Är man alltid betjänt av att strikt hålla sig till samhällets regler eller bör man ibland ljuga för att rädda sitt eget eller någon annans skinn?

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post En familj i fritt fall first appeared on Opulens.

KLICKONOMI. Av magasinet Fokus chefredaktör Johan Hakelius har jag lärt mig att det kan vara ämne för en krönika att berätta om en redaktionell synpunkt man fått. Jag fick nämligen just en sådan under min tid som krönikör i Metro (1998–2000).

Året var 1999 och redaktören rekommenderade mig att ta bort en anspelning till Pol Pot i samband med att jag kritiserade Centerns dåvarande politik för att förhindra inflyttning till Stockholm.

Typiskt gamla marxister på redaktionen, tänkte jag först. Men jag insåg snart att det var ett både klokt och rimligt råd och ändrade. Bland det dummaste man kan göra som skribent är att överdriva, så att man får kritiska läsare emot sig. Dessutom löd första läsarkommentaren något i linje med “Precis som Pol Pot ju”.

Idag är medielogiken annorlunda. Istället för att lyssna och lära i dialog med redaktören hade det mest strategiska förmodligen varit att jag twittrat i vredesmod om att ha blivit censurerad av politiska skäl, blivit uppsagd för att ha tagit offentlig strid, och därefter hyllad av mina följare som martyr och sanningssägare. Allt eldandes den ömsesidiga misstro och förbittring som är klickonomins viktigaste bränsle.

Det är många gamla sanningar som inte gäller längre. Ja, själva sanningen tycks emellanåt ha blivit gammalmodig i det nya mediala landskapet.

Här tänker jag till exempel på moderaternas expert på sociala medier Hanif Bali och hans måtto: ”Ha rätt i sak, be aldrig om ursäkt. Och backa aldrig.” Det låter som en tuff sak att säga, men hur klokt är det egentligen? Är det något man kan vara säker på i vårt snabba medieklimat så är det att ha fel emellanåt, eller att något blev otydligt och behöver förtydligas. Då kan det behövas att både backa från vad man påstått och i vissa fall be om ursäkt. Bali borde veta, han har trots allt backat från Moderaternas tidigare migrationspolitik, och det snabbare än de flesta. Så varför snacka om att aldrig backa? Det skapar bara ett slags hederskultur i samhällsdebatten, där det blir viktigare att inte ge med sig än att vinna nya insikter om sig själv och sina meningsmotståndare.

Även rådet att alltid ha rätt har i detta ljus sina fel. Visst bör man alltid vara noga med fakta, men utanför den snäva sfär där man har stenkoll är spekulation och funderingar nödvändiga. Den som söker sanningen bortom det man redan vet måste med andra ord våga ha fel emellanåt, och våga medge när man har det.

Balis råd är säkert en klok strategi för att vinna den sorts följare som är benägna att tro på ens ofelbarhet, men det kan bli rätt begränsande att kommunicera för en sådan skara i längden.

Nyligen läste jag en biografi av Alan Ebenstein om nationalekonomen FA Hayek, en av 1900-talets ledande intellektuella. Jag slås av de många beskrivningarna av hur viktig sanningen var för Hayek. Hur han under sin akademiska gärning omgav sig med de mest begåvade, varav många var mycket kritiska mot hans udda idéer om marknadsekonomins överlägsenhet. En av de mest uttalade kritikerna, John Maynard Keynes, blev en personlig vän och tillsammans vaktade de taken i Cambridge mot tyska flyganfall under kriget.

Hayeks Nobelprisföreläsning 1974, liksom mycket av hans samhällsanalys, bygger på insikter om människans felbarhet och övertro på förnuftet. Häri ligger vårt behov av samarbeten till ömsesidig nytta, och det destruktiva i att försöka tvinga oss för vårt eget bästa eller för någon planerares höga ideal.

Jag kan tycka att FA Hayek både i sina tankar och i sitt arbetssätt borde inspirera också idag. Och har jag fel vill jag höra era bästa motargument.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Sanningen omodern i det nya medielandskapets hederskultur first appeared on Opulens.

DISKUSSIONSKLIMATET. “De förfäktar inte längre åsikter utan förmedlar bara fakta.” Erik J Rudvall om de som äger och säger Sanningen. 

Intellektuella är människor som både kan läsa och ändra åsikt. Dessutom är de i minoritet i kommentarsfälten på sociala medier, i all synnerhet de gånger som debatten där drar iväg och blir långvarig. Till sist är det bara du och en person till som är kvar, och motståndaren går ofta att känna igen på det mycket påtagliga faktum att hen har oändligt mycket tid och högst begränsade avsikter att lyssna på dina argument. Den här typen av kommentatorer ser sig själva som mycket rationella – och dessutom som representanter för Sanningen.

Undra på att de är förbannade och inte tänker ändra sig.

Bland professionella debattörer är det enkelt att identifiera dem: ”omvända” opinionsbildare som Joakim Lamotte, Katerina Janouch eller Ann Heberlein, människor som länge rönt uppskattning både för sina intellekt och sin förmåga att formulera sig och för sin lust att pröva argument och ståndpunkter. Men sedan har något hänt, och de har inte bara radikaliserats och bytt åsikt utan också bestämt sig för att denna nya position är den enda rimliga. De förfäktar inte längre åsikter utan förmedlar bara fakta. Hur detta påverkar deras förmåga att bidra till den fortsatta debatten är sorgligt uppenbart för de flesta av oss.

Då kan det vara lurigare med de där privatspanarna som simmar under ytan, som patrullerar nätets olika debattforum och som dyker upp och biter sig fast just som debatten börjar bli intressant. Mig själv hände det senast när en gammal kollega postade ett ganska allmängiltigt inlägg på temat #metoo – och strax fick en inte särskilt inlindad kommentar om att det här problemet berodde på massinvandringen. I Sverige har vi minsann en nedärvd respekt för kvinnor och hundratals år av kvinnofrid.

Jag borde naturligtvis ha vetat bättre, men det här var liksom för dumt för att lämna okommenterat. Och så gick det som det brukar, och efter en stund var det bara jag och han kvar, och pajerna började vina genom luften. Det goda med det som sedan följde – åtminstone för mig och för den här texten – var att han så småningom lämnade det konkreta ämnet och i stället förklarade bland annat följande:

”Det är inte jag som har åsikter, jag refererar bara dem som vet mer, och den fakta/statistik som finns tillgänglig, även för dig. Så du behöver inte debattera med mig, det är bara att söka information och fakta, siffror svart på vitt. Det handlar inte om tyckande och åsikter.”

De som ”visste mer” var naturligtvis Lamotte, Janouch och Heberlein, och fakta kunde jag hitta i Hege Storhaugs bok Landsplågan islam.

Jag känner den här kommentatorn väl, uppskattar honom och hans professionella förmåga och har lärt mig mycket av hans sätt att ta emot och förädla feedback i sitt professionella hantverk. Därför var hans oförmåga att inse att en bok med den titeln möjligen lider av förutfattade meningar desto mer förvånande.

Men så var det, och det var Sanningen han var på spåren. Och om vi återvänder till en proffsdebattör som Katerina Janouchs behöver man inte gå längre än till sidfoten på hennes hemsida för att få veta att hon berättar ”sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige”.

Om hon, och han, alltså äger sanningen, vad har då jag att komma med?

Alla artiklar av Erik J Rudvall

The post Debattens långnästa sprattelgubbar first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. På grund av sjukdom hade vår brevväxling mellan Crister Enander och Kristian Lundberg ett längre uppehåll. Men efter Enander är nu även Lundberg tillbaka och vi fortsätter detta tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle. 

13 november 2017

Crister,

Vi tycks gärna vilja problematisera och dramatisera den textform som vi mer eller minde vill definiera som ett självbiografiskt skrivande. Vi talar om utmanande texter, om kritik och utsagor som verkligen drar sig in mot en förställning där utövaren sätter sin egen person i farozonen, inte minst etiskt och psykologiskt. Det vi tycks glömma är att författaren alltid är en person som är inbegripen i det som mest går vid att likna vid ett parti schack där du enbart spelar mot dig själv. Du känner ditt nästa drag och om du skulle ångra dig är det bara att flytta tillbaka spelpjäsen till ursprungsrutan för det finns ändå ingen som följer din match medan du låter den utspelas.

Den som skriver avgör var gränserna finns, orden vi tecknar ner låter verkligheten formas och omformas av ett mer eller mindre bedrägligt minne.

Med detta sagt är jag naturligtvis inte en fiende av det biografiska skrivandet, tvärtom. Vi får bara vara försiktiga innan vi börjar tro på våra egna lögner eller förskönande omskrivningar av just det som vi kallar för ett biografiskt skrivande.

Vi är människor, vi skriver. Vi är inte vittnespsykologer utrustade med fotografiskt minne. Återigen kommer den slitna sanningen för mig att den som äger berättelsen också blir den som ges mandat till att förvalta sanningen, den förflutna, den kommande. Det är möjligt att det är en av anledningarna till varför just det biografiska skrivandet hela tiden anropar mig. Jag vill förstå, få lov att se andra perspektiv, kunna ställa enheter mot varandra. Men om jag en dag skulle utbrista och förklara för nära och kära att allt det jag skriver rent objektivt är sant då har jag definitivt satt mig själv i schackmatt. Vi skriver, utvecklas, förändras. Och det är jag, den skrivande varelsen, som återberättar och till slut beslutar till vilka faktiska och fiktiva rum som jag vill bjuda in läsaren till.

Jag kan från insidan beskriva känslan av hur det är att föra sin talan inför en psykiatrisk nämndemansgrupp som vill kvarhålla dig för tvångsvård, likaså kan jag beskriva ljudet som uppstår när en dörr blir låst från utsidan. Och du, du står bara där mitt i ett kalt rum där den ena kortsidan av väggen består av en avspolningsbar galonmadrass. Detta är beståndsdelar som kan ingå som en del av det biografiska skrivandet. Det är fragmentariska partier som kan bli till delar av romankapitel, rader i dikter. Men förmodligen hade den rättspsykiatriska expertisgruppens biografiska utsaga om precis den här händelsen varit lika sann som min. Vem vet? Ingen, förmodligen. Det enda vi förmodligen hade kunnat enas om hade varit att någonting hade skett, avgörande eller meningslöst.

Som sagt. Vem vet?

Det finns dock ovillkorliga sanningar om litterära texter. En litterär utsaga blir sällan bättre av att det just är den lidande upphovsmannen som för pennan. En författare i affekt över sin egen text fastnar ovillkorligen i ett slutspel av remi. Det är ett avslut som hade varit lika sant som utskrivningsnämndens utsaga om precis samma händelse. Lås in honom, släpp ut honom? Vem vet, bägge delar är förmodligen lika autentiska.

Det är klart att det inom alla former av skrivande finns både sanningar och fiktioner och att det i sin tur skapar en variation av hybrider mellan fakta och fiktion. Det vi måste inse är att varken den litterära eller biografiska sanningen går att använda som konstanta begrepp. Ingenting är givet och mycket lite går att fastslå.

Så vad döljer sig bakom denna långrandiga inledning? Svar: en levnadsvisdom. Varken mer eller mindre. Jag hade precis börjat recensera lyrik för Expressens kultursida och hade fått till uppdrag att recensera Jacques Werups då aktuella diktsamling. Och jag slaktade den på just det arroganta sätt man gärna gör när man vill visa sig vara en oberoende och självständig kritiker, gärna då också en med snärta och salt i utsagan. Om jag inte missminner mig helt, vilket jag dessvärre förmodligen inte gör, så beskrev jag Werup som lika engagerande som en menlös bräkande ko i en hage. Det var inte en lögn för mig då, jag upplevde diktsamlingen som en smula uddlös. Men formuleringen, som vid recensionsskrivandet var sann, blev med tiden en lögn för mig.

Dikterna var likadana då som nu. Men min sanning hade förändrats, måhända förädlats. Men just formuleringen om författaren som en bräkande ko i en hage – hur fyndig formuleringen än var vid tillfället – plågade mig. Innerligt och på allvar. Så ett femtontal år efter min sågning av hans bok skrev jag ett brev till honom – där jag med min sedvanliga blygsamhet höll fast vid att hans samling var mindre bra – men att bilden av honom som en ko i en hage var onödig. Två dagar senare nåddes jag av ett vykort. Han skrev: ”Skit i det nu, kom förbi på kaffe istället.” De senaste åren var han tydligt märkt av sjukdom. Vi träffades under en tvåårsperiod mer eller mindre dagligen och varje gång tänkte jag på just det stora allvaret i den lättsamma formulering han hastigt skrev ner på vykortet: ”Skit i det nu, kom förbi på kaffe istället.” I detta finns litteraturens paradox. Den är på liv och död, sann och falsk.

Den biografiska sanningen – som hade varit så avgörande för mig när jag recenserade hans diktsamling – hade förvandlats till en existentiell nödvändighet om att korrigera det som jag en gång verkligen tyckte och tänkte om diktens uppgift och litteraturens tyngd och lätthet.

”Skit i det nu, kom förbi på kaffe istället.”

Alla artiklar av Kristian Lundberg

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: ”Kom förbi på kaffe istället” first appeared on Opulens.

FÖRVISSNING. Hör, människor! Det finns inga gudar. Det finns inga profeter. Det finns inga uppenbarelser. Vi tror på människan. Vi älskar människan och hennes vidunderliga förnuft med hela vår jordiska kropp och själ. Lägg det på minnet! Inpränta dessa odiskutabla sanningar i era barn och tala om dem så ofta ni kan. Vi kan inget annat än tro på och dyrka den allsmäktiga människan – hon som är avlad och född av människan och ingen annan än människan. Denna förtröstan ska vara oförfalskad och helgad. I den omätlige faderns och moderns namn är hon helig. Vi är av den av humanisterna sanktionerade sanningen utelämnade åt den helgade människan. Därmed ska vi underkasta oss oss själva och ingen annan än oss själva. Sant är att den som vill bliva salig bör ha en bergfast tro på människan och bekänna hennes av evolutionen upphöjda förnuft. Och då människan är världsalltets krona, är det ett oomkullrunkligt krav att hjärtats falska gudar bör förintas. Endast så kan vi flyga närmare solen. Förvissade är vi om att det är vår plikt och skyldighet att ceremoniellt hylla den rationella människan som offrat sig för framtida generationers vällevnad. Och icke att förglömma, det är vår bestämda övertygelse att det åligger människan att besegra ålderdomen och döden i denna värld. Eviga ska vi människor bli. Förgängelsen och dödsriket ska bli oss främmande. Att tro på människan är ingen vidskeplighet eller övertro, utan allenast vetenskap. De som tror annat är klentrogna. Och för dem – de förtappade – har vi inget till övers. Respekt åtnjuter endast de av oss som sätter värde på sina förståndsgåvor. Låt oss inte förglömma att förnuftsmänniskan – hon som är objektiv i fråga om etisk sanning – har lidit oändligt för det som ska komma. För det som måste komma. Vi talar om det sista utvecklingsstadiet; det fantastiska prosaiska paradiset på jorden. I vårt trossamfund ska ingen behöva lägga räkenskap. Inte heller ängslas för att bli dömd. Vi tror med hela vårt förstånd på vår sekulära lag. Att människan är fri att välja att bli korsfäst för att uthärda sitt eget avgrundsdjupa storhetsvansinne.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post En ateists trosbekännelse first appeared on Opulens.

ESSÄ. Varför skriva något om den intellektuelles ansvar? Därför att det är nödvändigt. För att förstå det svaret bör man nog först ladda begreppet intellektuell med ett innehåll.

Den intellektuelle – var som helst i världen – är den som ger plats åt tänkandet. Den som har förmågan att uttrycka sig verbalt och skriftligt. Den som väljer att vända och vrida på frågor för att begripliggöra något som måste begripliggöras. Den som väljer att sätta sig in i komplexa frågeställningar som rör samhället.

Det är också den som formulerar frågor så att även icke-mänskligt liv och vår tids miljöförstöring inkluderas. Den som väljer att ifrågasätta förhärskande dogmer och ideologier som möjliggör och outtalat legitimerar människors lidande i världen. Den som därtill moraliskt indignerat lyfter fram de försvarslösa och utblottade. Samt de som är nedtryckta i en skriande fattigdom. En fattigdom som påminner om den som fanns i Charles Dickens London och som också denne uppmärksammade och kritiserade häftigt.

Det handlar om att tänka. Den intellektuelles raison d’être. Ett konsekvent och kompromisslöst tänkande som bryter ner stereotyper och försåtliga förenklingar. Den politiske filosofen Hanna Arendt talar om tänkandet som att föra en dialog ”mellan mig och mig själv”. Den intellektuelle ställer frågor. Den är väl förtrogen med vikten av att kunna ställa relevanta och inte sällan kontroversiella frågor. Den intellektuelles frågor blottlägger. Den ängsliges konsensus och politisk korrekthet är något okänt för denne.

Den intellektuelle tar tid på sig att granska det som ska granskas. Denne vet att tänkandet tar tid. Och tid är som bekant en bristvara. I detta hektiska tidevarv är det lätt att tanken endast studsar på ytan. Sällan tränger tanken genom den. Och då blir allt därefter ytligt, för att inte säga lättsinnigt. Den intellektuelle tränger igenom ytan, bortom det förment uppenbara. Jag tänker här på George Orwells Newspeak i romanen ”1984” som syftar till att begränsa den enskilde individens tankeutrymme, då språket i newspeak går mot det förenklade, det onyanserade, det ytliga. Den intellektuelle vill ner på djupet. Och då krävs som sagt tid.

Att minnas tar även det tid. Den intellektuelle låter inte oförrätter falla i glömska. Denne påminner inte bara om lidandets fortsatta existens utan även om det som varit. I Susan Sontags bok ”Att se andras lidanden” får bilder från krig oss att minnas sprängkraften i det förgångna. Lätt är det att glömma när vi ständigt bli matade med intryck. Minnet är ständigt under attack; det trycks ideligen undan för det som händer i vårt ymniga nu. Omedelbarheten – realtiden – väger tung när vår oro att inte vara uppkopplade fördunklar och fjärmar oss från det förflutna.

Men det är inte bara tid som krävs utan även avstånd. Det vill säga att den intellektuelle inte är indragen i verksamheter som omöjliggör perspektivet. På sätt och vis är en intellektuell den som står utanför. Ett förtydligande: Vi talar inte om en gud, utan om en människa med alla dess förtjänster och brister. En som blickar ut över sin samtid. En som kan stå på en upphöjd plats och se på det som ska förstås. Vilket får mig att tänka på Fjodor Dostojevskijs civilisationskritik i kortroman ”Anteckningar från källarhålet” från 1864. En kritik vars skrämmande riktighet återigen skulle bekräftas av de krig som rasade i och utanför Europa under 1900-talet, och som fortfarande rasar i länder som Irak, Syrien och i ett flertal länder i Afrika.

”Se er omkring: blodet flyter i strömmar, och till på köpet muntert som champagne. Se på hela vårt nittonde århundrades store män. Se på̊ Napoleon, han var en av vårt århundrades store män. Se på̊ Nordamerika, detta fredsförbund av småstater. […] Och säg sedan vad civilisationen mildrat hos oss. Civilisationen framkallar hos människan endast en känslornas mångsidighet och – – – absolut ingenting mera. Och genom utvecklingen av denna mångsidighet kommer kanske människan att nå̊ fram till att söka njutning i blodsutgjutelser. Detta har ju redan inträffat. Har ni märkt att de mest raffinerade blodsutgjutare nästan genomgående har varit högt civiliserade män…”.

Att tänka kräver även mod. Vad för slags mod? Ett exempel på mod i Sverige var när Torgny Segerstedt som redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning framförde sin skarpa kritik av nazismen och av den svenska regeringens underdånighet gentemot Tyskland. En berömd fras som han formulerade i tidningen var: Herr Hitler är en förolämpning.

Ett annat exempel är Kerstin Ekman som valde att lämna svenska akademin 1989 efter att den inte ställde sig bakom en appell till den svenska regeringen i vilken man protesterade mot de iranska mullornas dödsdom mot författaren Salman Rushdie.

Ett nutida prov på mod är när Sveriges utrikesminister Margot Wallström kallade domen – tio års fängelse och 1 000 piskrapp – mot den saudiske bloggaren Raif Badawi för medeltida. För det krävs onekligen mod. Och uppriktighet. Den intellektuelle vet vad det betyder att tänka uppriktigt. Att inte vika undan. Att inte vända kappan efter vinden. Att inte låta sig köpas. Eller enklare uttryckt, för att använda sig av Noam Chomskys formulering, att tala sanning och att avslöja lögner. Den intellektuelle som håller sig till det är stark. Och måste så vara. För sträng är den intellektuelle mot sig själv. Dennes hederlighet och integritet kan inte dagtingas. Ansvar för hans penna över det vita arket.

Att kalla sig för intellektuell förpliktar. Och det är rimligt. Frågan är bara hur långt modet räcker. Modet är den springande punkten. Akilleshälen. För är det inte mod som brister när den förment intellektuelle är tyst, samtidigt som orättvisor och övergrepp fortgår? Och är det inte mod som saknas när denne inte vågar följa sin moraliska övertygelse? När denne låter bli att med det talade eller det nedskrivna ordets hjälp protestera? För det finns väl mycket ont som en intellektuell bör reagera på? I en essä av Birgitta Trotzig, där vi bland annat kan läsa om Pinochets diktatur i Chile, finner vi dessa ord:

Mitt i dagsljuset och solen, mitt i det vardagliga och ljuden från spårvagnar och skolbarn utanför, torterar hela tiden människor andra människor – och himlen störtar ingalunda in, ingen dödsfågel sliter världen definitivt i stycken, nej det bara håller på, det är en del av tillvaron, det är det normala, det hör till den ohyggliga ordningen.

Den som inte reagerar mot orättfärdigheter och föredrar att vara stillatigande är inte intellektuell. En intellektuell som inte tar sitt ansvar gör fel i att kalla sig intellektuell. Denne är inte intellektuell utan någonting annat. En som saknar intellektuell legitimitet. Med andra ord ska man vara på sin vakt mot den som utger sig för att vara intellektuell. Hur lätt är det inte att missbruka det ordet.

Men har den intellektuelle ett ansvar? Eller inte? Allt beror på hur vi definierar denne. När jag talar om en intellektuell så är det sammanbundet med att ha ett moraliskt ansvar gentemot sig själv. Och andra. För den intellektuelle är en del av ett samhälle. Stefan Jonsson – författare och professor i etnicitet vid Linköpings universitet – talar om ett ansvar i men även för samhället. Och ”rent av för att vi ska se att vi har ett samhälle”.

Den intellektuelle tillhör en gemenskap. Därav nödvändigheten att ta ansvar. Ett ansvar som man inte kan avsäga sig när det känns besvärligt och obehagligt. Den palestinsk-amerikanske professorn Edward Said skriver i essäsamlingen De intellektuellas ansvar att den ”intellektuelles uppgift är minst av allt att få sin publik på gott humör: själva poängen är att vara genant, motstridig och till och med otrevlig.”. Med andra ord: En persona non grata som skapar debatt.

Sant är att det finns omständigheter som hindrar den intellektuelle att ta sitt ansvar. Här kan nämnas som lojalitet mot dem som innehar makten och som erbjuder prestigefulla anställningar med höga löner och förmåner, för att inte tala om priser och allehanda hedersutmärkelser. Bigotteri, intressekonflikter och räddhågsenhet kan bli en konsekvens av denna lojalitet; L’enfer c’est les autres. Listan på hinder – uttalade och outtalade restriktioner i tankefriheten – kan göras längre. Och dessa hinder blir inte mindre när den intellektuelle verkar i en miljö där åsikts- och yttrandefriheten är beskuren och där det rent av är livsfarligt att protestera mot missförhållanden som korruption, oförrätter och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Här inställer sig frågan om hur mycket man kan begära av en intellektuell? Är definitionen av intellektuell alltför sträng så kan man nog på goda grunder hävda att det inte finns några intellektuella. Ordet intellektuell blir ett tomt ord. Det är därför som definitionen av en intellektuell borde diskuteras oftare, annars riskerar begrepp som stumhet och brist på ansvar att bli en del av definitionen. Ergo, en definition som normaliserar konformism, undfallenhet och feghet. Den så kallade intellektuelle bli här en hycklare när denne hyllar 1948 års deklaration om de mänskliga rättigheterna. Osökt tänker jag på Julien Bendas berömda traktat ”La trahison de clercs” där han gör upp med de intellektuellas svek.

Vi lever i en tid där Internet utgör en betydande del av våra liv. Världen finns inte längre långt borta från oss. Den finns här. Alldeles inpå oss. Högst påtaglig. Världen visar oss på förhållanden som den intellektuelle måste ta ställning till. Förhållanden som strider mot dennes personliga etiska värdegrund. För vilken intellektuell saknar en moralisk kompass? En kompassnål som reagerar mot sådant som sociala orättvisor, skändligheter och övergrepp. Jean- Paul Sartre skrev att en ”intellektuell är någon som lägger sig i något som inte angår honom”. Den intellektuelle hemfaller inte åt cynism. Det som driver denne är inte partitillhörighet, höger och vänster är ovidkommande. Det som driver den intellektuelle är istället moraliska principer som solidaritet och mänsklig värdighet. Världen som den intellektuelle ser på sin bildskärm talar till honom. Till dennes samvete. Den intellektuelle har ett val. Ett val som denne inte kommer undan.

Internet – en plats där sanningar och lögner trängs – har förändrat spelreglerna och bryskt omdanat det offentliga samtalet. Information och desinformation sprids blixtsnabbt. Och man kan få det obehagliga intrycket av att nätet har fått sitt eget liv, och att det förmodligen dikterar våra tankar mer än vad vi anar. Vi läser, ser eller hör något som långsamt och ljudlöst förskjuter eller förstärker vår syn på världen. Och vilken världsbild vi än har så bombarderas vi ständigt av motbilder. Av mottankar. Allt blir en fråga om makt. Att leverera en världsbild som gynnar någon. Och allt går fort. Så fort att den som inte har tid att stanna upp riskerar att bli vilsen. Och den som är vilsen är lätt att styra. I denna digitala eviga storm måste det finnas de som gör det till sin plikt att förstå det som händer. Där kommer den intellektuelle in. Den som har viljan, förmågan och tiden att överblicka förloppet. Den som inte dras med i vilsenheten. Den som inte blir ett offer för den alienerande villrådighet som nätet kan ge upphov till.

En intellektuell är den som vill nå ut. Denne är inte någon som behåller sina tankar för sig själv. Enligt Nationalencyklopedin är det ”den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen.”. Internet blir här ett verktyg som snabbt kan sprida den intellektuelles tankar. Det kan vara tankar i form av kritik, reflektioner och visioner för de som vill handla, för de som vill förändra.

Ju större medial plattform som den intellektuelle besitter desto större genomslag har dennes tankar. Det handlar om att sprida tankar. Det vill säga nå publik för att påvisa uppenbara missförhållanden och för att kasta ljus på det som är verksamt i det fördolda – att synliggöra det som är osynliggjort. Detta är särskilt angeläget i en tid då massmedia och den nedskurna journalistiken tenderar att bli mer och mer fragmenterad, enkelriktad och strömlinjeformad. Och när politiker och andra makthavare börja använda sig av en retorik där deras sanning är den enda och där deras tankekedjor blir alltmer vaga. Det är då den intellektuelle tar sitt ansvar.

Den amerikanske sociologen Edward Shils skrev att det som utmärker den intellektuelles existens i varje samhälle är dennes ”inre behov att tränga bakom den omedelbara konkreta verklighetens slöja”. Den intellektuelle gör till sin uppgift att lyfta fram sådant som de reella maktstrukturerna och de förtäckta agendorna. Kort sagt: Den intellektuelle misstror det mesta och därför blir denne oumbärlig.

Den intellektuelle är dock inte endast den som är pessimist i tanken utan även den som är optimist i handling, för att tala med Antonio Gramsci. Åtminstone torde det vara ett eftersträvansvärt ideal. En intellektuell vill inte endast påtala brister utan eftersträvar även att ge förslag på lösningar och alternativ. Allt ifrågasättande har endast mening om det ämnar till att öppna upp för något nytt. Något konstruktivt. Något som man kan bygga vidare på.

Alla artiklar av Melker Garay

The post Den intellektuelles ansvar first appeared on Opulens.