ROMAN. Efter ett längre uppehåll är Robert Myhreld tillbaka med en ny marginalanteckning. Han har läst Matilda av Mary Shelley och reflekterar över den tragedi som romanen skildrar.

Under en period arbetade jag som kriminalvårdare på en anstalt för sexualförbrytare. Enformigt blev det och jag slutade. Nå. En del av det som stod i akterna var fruktansvärt att ta del av. Att personen jag precis läst om i en akt senare kom och pratade med mig på rasten gav dagen ett stråk av surrealism. Det är svårt att beskriva slitningarna i kroppen sådana här situationer skapa: ”professionalism” återfinns på ena änden medan ”mindre professionalism” på den andra. Det finns ord som fortfarande inte upplösts eller försvunnit ur mitt huvud.

Den här upplevelsen formade mina förväntningar på Matilda av Mary Shelley. Boken anlände till handeln för drygt fyra år sedan. Den gavs ut på Sjösala förlag som utförde en god gärning eftersom den tidigare aldrig hade översatts till svenska.

Anna Remmets skrev bra i Opulens om romanen  redan när det begav sig.  

Bland annat så står det på förlagets hemsida om boken: ”Matilda, Mary Shelleys andra roman efter Frankenstein, är den mörka berättelsen om en fars förbjudna känslor för sin dotter. Det är den skakande historien om en ung kvinnas alltmer desperata sökande efter mening, kärlek och försoning.”

Ramberättelsen: Matildas mor dör i anknytning till förlossningen varpå fadern genomför en ”klassiker”: lämnar barn, vänner och sin ställning i samhället och beger sig ut i världen på obestämd tid. Den obestämda tiden visade sig vara 16 år. När han kommer tillbaka har Matilda vuxit upp utan sin far och i sin fantasi har hon målat upp hurdan han är, hur fint deras återseende kommer bli och att de därefter kommer leva lyckliga ihop resterande delen av deras dagar. Kavaljer finns, vilket, visar det sig, är objekt för svartsjuka hos fadern.

Språket är närmast svulstigt, karaktärernas känslor är stormar och hade jag hade räknat antalet ’ack!’ och ’åh!’ skulle det ha blivit ett inte alls ringa antal. Det är som ni anar inte språket som vinner mig, även om jag finner det charmigt. Nej, det som håller fast mig är det som utspelar sig inne i Matilda och det som sker mellan henne och fadern. Mycket av relationen återges för läsaren genom henne i form att tolkningar, gissningar och förhoppningar.

Om man vill kan man säga att deras återförening samtidigt är en utdragen brytning. Tänk er en fortfarande färsk och spänstig björkkvist vars ändar ni för mot varandra. Kvisten är flexibel men till sist nås punkten där grenen knäcks. Finns det tillräckligt med livskraft kvar i grenen går den inte i två bitar. De hänger i stället fast vid varandra med fibrer och ren vilja eller hur det nu går till. Ungefär så ser det ut när Matilda och hennes fars relation går från att vara innerlig till en omöjlighet.

Fadern saknar Matildas avlidna mor Diana och ut i ljuset kommer så småningom det förödande faktum att han börjat känna en oerhörd attraktion gentemot Matilda. Han dör emellertid i en flykt mot något, antagligen sig själv och sina känslor. Fysiskt skiljs de åt, men bandet mellan dem går inte av utan lever vidare inom Matilda och det är striderna hon kämpar mot sig själv som väver in händelseförloppen.

”Min far var nyss uppvaknad från en lång, fantasifylld sömn. Han kände sig lite som en av de sju sovarna, eller som Nourjahad, i en vacker imitation av en österländsk saga. Diana var borta. Hans vänner var förändrade eller döda. Och nu, när han till sist vaknat upp ur sin långa sömn, var jag det enda han hade kvar på jorden att älska.”

Matilda har ett rikt inre, är sensibel och saknar inte män som söker hennes gunst. Mot detta är hon ståndaktig, förmögen till att fatta livsomvälvande beslut och hålla fast vid dessa. Matilda vill undkomma och -slippa allt vad tröst och kondoleanser heter från de som finns runt henne. Allt ekar ihåligt, vad gör alla ord för henne? Inget och om så – inget positivt. De driver henne bort in i en önskan att bli anonym, dras mot heden, avskildheten. Hon fejkar sin död. Det är spexigt minst sagt.

”Mitt liv stod i denna stund på sin absoluta höjdpunkt. Jag började lära mig att hoppas och vad för med sig en bittrare förtvivlan än ett förstört hopp?”

Lidandet är det centrala, men ännu mer än så är att den inte känner gränser eller anledningar. Jag tänker inte skriva mer om det. Att hon förbannar sig själv, att hon ser sig själv som orsaken till det som skett, gnager. Fadern måste ha lidit, vilket såklart är troligt. Helvetets alla kval. Dante nämns. Dubbel sorg är delad skadeglädje eller hur det nu var.

Jag finner att kärnan i berättelsen är att Matilda inför sig själv försöker att rättfärdiga fadern, eller åtminstone vill förstå honom för att på sikt återuppbygga det de hade innan allt förändrades. Finge han bara vara vid liv igen… Hon hamnar i en sorts dvala där hon inväntar döden; det finns inget mer i världen för henne än ensamhet och fullständig resignation. Tills en dag en herr Woodville dyker upp och har ett tålamod som vilken Aljosja Karamazov som helst. Han närmar sig henne liksom hon kommer honom nära. Jag antar att hon till följd av detta dör på ett mindre sorgligt vis. Dör gör hon likväl. Renad av och inför sig själv? Kanske.

Ack! Denna tragedi. Åh! Här passar Runebergs ord från Fänrik Ståls sägner:

”Mer än leva, fann jag, var att älska,
Mer än älska är att dö som denne.”

The post Myhrelds marginalanteckningar: En tragisk historia first appeared on Opulens.

PRISAD. Finlandsfödde Quynh Tran, i dag bosatt i Malmö, vinner Runebergspriset år 2022 för debutromanen “Skugga och svalka”.

– Jag blev väldigt, väldigt överraskad. Jag hade nog inte riktigt vågat hoppas på det, men det känns oerhört fint, säger Quynh Tran till svenska Yle.

Enligt juryn är romanen en subtil och språkligt laddad helhet. Enligt honom själv tänker han i bilder och utgår från det visuella.

– Ibland försöker jag tänka i termer av fotografering, som i vinklar och avstånd, men jag är ju inte fotograf eller bildkonstnär, utan jag jobbar med språk. Med ord som ska formuleras, säger han till svenska Yle.

I höstas tilldelades han också svenska Yles litteraturpris för romanen och kan också få Borås Tidnings debutantpris i mars.

Runebergspriset instiftades år 1986 och prissumman ligger på 20 000 euro.

Linnéa Wannefors/TT

The post Quynh Tran mottar Runebergspriset first appeared on Opulens.

LIVETIPS. Idag den 5 februari firar det livaktiga Svenska litteratursällskapet i Finland av tradition sin årshögtid. Allt fler av SLS:s skrifter läggs ut på nätet, bland dem Henry Parlands samlade, och de fyra oumbärliga banden Biografiskt lexikon för Finland.

Som korresponderande medlem av detta lärda sällskap får jag varje år i slutet av januari en inbjudan till den solenna tillställningen. Eftersom det är fel årstid att ta sig över Bottenhavet har det hittills inte blivit av, men i år är det förstås överhuvudtaget inget alternativ att ta mig fram genom packisen. Den fysiska sammankomsten är av nödtvång inställd. I stället klarar man av programmet digitalt, med historikern Henrik Meinanders hälsningstal, prisutdelningar samt festföredraget av Ulla-Lena Lundberg om hundra år i Fredrika och Johan Ludvig Runebergs diktarhem i Borgå, som sedan länge är hennes bostad. Och så mängder med musik.

Direktsändningen som nås via sällskapets hemsida börjar kl. 19 svensk tid och pågår i tre timmar och avslutas traditionsenligt med Runebergs Vårt land, i Fredrik Pacius tonsättning.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Vårt land vårt land, vårt fosterland first appeared on Opulens.

FINLANDSSVENSKT. Att Michel Ekman skulle vara marginell och skriva i genrer som ingen hört talas om är bara nys, skriver Ivo Holmqvist som läst den aktuella boken Jag tänker på nötskrikor. Med stor behållning.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag tänker på nötskrikor av Michel Ekman
Schildts & Söderströms

”Jag är en författare i marginalens marginal, på ett minoritetsspråk i genrer som den läsande allmänheten inte ens hört talas om” skriver Michel Ekman lätt defensivt i sin senaste samling anteckningar och reflektioner, Jag tänker på nötskrikor.

Jag tror att han har fel i sin uppgivna suck och hoppas att den här boken når många läsare. Det flyger många fåglar på de här sidorna, han är en mycket kunnig ornitolog, men han dröjer också vid mycket annat, på ett klokt och eftertänksamt vis.

Han är en framträdande litteraturvetare som avhandlat sin landsman poeten Peter Sandelin och som skrivit studier om människor och natur hos Runeberg. I  Må vi blicka tillbaka mot det förflutna kommenterade han åtta finlandssvenska författarskap under första hälften av 1900-talet, och för fem år sedan redigerade han en uppdaterad och aktualiserad version av det andra bandet i Finlands svenska litteraturhistoria, den som gavs ut vid senaste sekelskiftet.

I hans tankar om nötskrikor och mycket annat känner jag igen den eftertänksamma tonen och underskruvade stilen från Claes Hylinger som också nämns, långt fram i boken. En hel del författarnamn virvlar förbi, som man kan förvänta sig hos någon som ägnat sig åt litteraturkritik i många år (Michel Ekman är född 1956). Han blir glad när hans tips om W G Sebald går hem hos frisören och han gillar när en yngling på tunnelbanan läser Hesses Österlandsfärden. Det skulle vara lätt att dela den glädjen och det gillandet.

Noteringar om Virginia Woolf och P G Wodehouse, om den ständige Knausgård, om Söderbergs Hjärtats oro och om naturlyrikern Lennart Sjögren på Öland och Thoreau i New England blandas med tankar om inhemska kolleger som R R Eklund i det förflutna och i samtiden Lars Huldén och litteraturvetaren Roger Holmström som avlider under åren boken täcker. Deras minne tecknas vackert. Och när han blickar ut över Östersjön finns en annan författare lämpligt till hands: ”havet låg tranströmerblankt ända till Estland.”

Michel Ekman skriver om film och med stor spännvidd om musik, från Patti Smith till Johannes Brahms vars sista fyra korta pianostycken står ”i sällsam kontrast till den tjocke och skäggige cigarrökarens yttre habitus.” Han varierar kvickt Marcel Prousts madeleinekaka doppad i lindblomsthe: ”så fort någon citerar På spaning efter det förflutna sprider sig en känsla av varm buljong i hela min kropp”. Vidare handlar det om att byta bostad: ”En flyttning förändrar ens syn på böcker. Vetskapen att jag själv åstadkommit flera stycken får mig att känna mig som en återfallsförbrytare.”

När han tar tunnelbanan minns han en kåsör i det förflutna: ”Varje gång jag passerar Brändö i metron tänker jag på Guss Mattsson, och på döden. Kvinnan på bandet som meddelar hållplatserna har exakt det uttal som var Mattssons främsta argument när han i ett I dag-kåseri pläderade för att Helsingfors krematorium skulle byggas där: Bränn dö.” Jag undrar om Michel Ekman varit i Prag? En spårvägslinje från centrum ut till en av förstäderna går ett stycke av vägen längs en kyrkogård, med en hållplats vid en grå byggnad med slutna väggar. Vad det är får man reda på av konduktörens rop: KREMATORIUM!

Ett fåtal specifikt finlandsvenska ord gör läsningen lätt exotisk: kännspak (karakteristisk), skyddsväg, hälsostation, smetana (sur grädde), och man lär sig att tuppapper är det som används på toaletten. Det handlar om sonen och om hustrun (Pia Ingström, sedan många år litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet) och deras vandringar och utflykter, en av dem till president Kekkonens trivsamt fula hem, nu museum, andra till olika restauranger i och kring Helsingfors, med exotiska maträtter. Men framför allt alltså om fåglar.

Boken slutar på vackert vis med noteringen den 28 december i fjol då han besökte sin dementa mamma: ”Det är länge sedan man kunde föra samtal med henne. Men när jag tog avsked riktade hon plötsligt blicken mot mig helt bestämt och sa: ‘Huvudsaken är att jag får se dig.’ Det är den längsta sammanhängande mening hon yttrat på minst ett halvår och den gjorde mig mållös av sorg.”

Nu ska jag skaffa och läsa Michel Ekmans tre tidigare böcker av denna art: Utanför tiden (2012), Harens almanacka (2015) och Självbiografiskt lexikon (2017). Att han skulle vara marginell och skriva i genrer som ingen hört talas om är bara nys.

The post En allt annat än marginell röst first appeared on Opulens.

RUNEBERGSDAGEN. “Ofelbart och utan att staka sig klarade han av alla tjugoåtta verserna.” Ivo Holmqvist imponeras av talman Andreas Norléns hyllning till den finlandssvenska nationalskalden Johan Ludvig Runeberg som idag fyller 215 år.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Skalden Johan Ludvig Runeberg är i gott minne bevarad i vårt östra grannland. Hans födelsedag den 5 februari firas varje år med pompa och ståt, Runebergsdagen högtidlighålls under solenna former. Som korresponderande medlem av Svenska litteratursällskapet i Finland får jag sedan mer än trettio år en inbjudan, tryckt på bästa handgjorda papper, till en festlighet där man enligt en diskret anvisning ska vara högtidsklädd, fast frack är inte obligatorisk, det räcker med en sober mörk kostym.

Ständigt har jag tackat nej, också nu. Det är långt från Österlen till Österbotten och Helsingforsregionen, och årstiden lockar inte till en sådan utflykt. Om vinden ligger på från Bottenhavet kan det vara alldeles arktiskt i Helsingfors, det vet jag av egen erfarenhet. I år gick jag miste om att lyssna på Sara Stridsberg när hon tog emot ett prestigefyllt pris.

En som däremot tackade ja och kom var vår talman Andreas Norlén som gjorde stor lycka hos vårt broder- och systerfolk genom att utantill recitera Runebergs mest kända dikt, den om det modiga dumhuvudet Sven Duva (”ett dåligt huvud hade han men hjärtat det var gott”) som i väntan på Sandels undsättning såg till att ingen djävul, det vill säga den lede ryssen, skulle släppas över bron.

Det märkvärdiga och beundransvärda med Norléns uppläsning var att han litade på sitt minne. Ofelbart och utan att staka sig klarade han av alla tjugoåtta verserna, kanske har de suttit i sedan folkskoleåren. Man jämföre med den nuvarande innehavaren i Vita Huset som ständigt behöver snegla på en teleprompter (och när han avviker från textremsan och fablar fritt brukar det bli oförståeligt nonsens).

Andreas Norlén har, likt Sven Duva, ett gott hjärta men dessutom ett klokt huvud och ett receptivt minne. Det är förstås nästan en förutsättning för att klara av de besvärliga förhandlingar som han skött i fyra utdragna månader, innan regeringen äntligen kunde bildas. Hans kollega i London John Bercow är lika imponerande, och när han är i tagen betydligt roligare att se på och lyssna till än gap- och skrikhalsarna som reser sig från de gröna lädersofforna och nostalgiskt dröjer sig kvar vid ett gloriöst förflutet då solen aldrig gick ner över det engelska världsväldet. – Andreas Norlén deklamatoriska bedrift har lagts ut som ett Youtubeklipp av Hufvudstadsbladet.

The post Imponerande talman Andreas Norlén! first appeared on Opulens.