SVART HISTORIA. I sin andra och nyligen utkomna bok, Svart historia (Natur & Kultur), breddar journalisten och författaren Amat Levin bilden av Afrikas och svarta människors historia. Med boken vill han synliggöra en del av världshistorien som har blivit undertryckt.

Du gav nyligen ut din andra bok Svart historia, som handlar om just det, vill du berätta lite kort om innehållet i boken?

– Att skriva om svart historia är ju egentligen ett omöjligt projekt eftersom det innefattar en oändlig mängd människor, kulturer och händelser, men jag har gjort ett urval och skapat en samling som sträcker sig över ett massivt tidsspann. Jag gör nedstick vid någorlunda jämna mellanrum och har försökt få till en blandning av ämnen som varierar mellan olika afrikanska regioner, men skriver även om svarta människors historia utanför Afrika, i Nord- och Sydamerika, Karibien, Europa och Mellanöstern.

Du poängterar även i boken att din avsikt inte är att täcka hela Afrikas historia, men du tar upp alltifrån slavhandeln över Saharaöknen till Sister Rosetta Tharpe, skaparen av rock ’n’ roll. Hur har du tänkt när du har gjort ditt urval?

– Jag har försökt få till en balans i representationen. Jag ville inte bara skriva om stora riken eller om civilisationer utan även om enskilda individer, både män och kvinnor, och om kulturella rörelser eller skeenden. Jag har velat visa hur mycket det finns att prata om när det gäller svart historia, allt behöver inte enbart kretsa kring slaveri eller kolonialism.

– Den som läser får se det här som ett smakprov och komma ihåg att det är jättemycket som inte nämns, men det betyder inte att det är mindre viktigt. En av mina ståndpunkter med boken och Instagramkontot är att svart historia traditionellt sett har behandlats som om det inte fanns så mycket att berätta. Att täppa igen de här kunskapsluckorna är ingenting som enda person gör i en enda bok, det är många som hjälper till på olika sätt och det här är bara ett litet led i det massiva arbetet.

Hur har det sett ut med research?

– Jag försöker vara tydlig med att jag inte är någon historiker, utan en journalist som är historieintresserad. Ett av syftena med boken är att stimulera läsarens intresse av att läsa och lära sig mer om den här frågan. Jag har läst kopiösa mängder av det som historikerna har skrivit och sedan sammanfattat det i någorlunda koncisa kapitel. Varje kapitel följs av en ganska lång läslista med fördjupande läsning, tycker man att någonting låter spännande så kan jag peka i rätt riktning.

– Det har förstås varit otroligt tidskrävande att läsa in mig på alla ämnen och jag insåg att jag inte bara kunde välja första bästa bok om ett ämne, utan även måste se hur väl mottagen den är, vad andra historiker tycker om boken och om den är allmänt vedertagen. Så det har varit ett meta-arbete, att inte bara läsa böckerna utan även recensioner om dem i olika vetenskapliga publikationer för att kunna lägga en rättvis och sanningsenlig bild.

Kan du berätta om några fenomen, personer eller händelser du tar upp i boken, som du själv tycker har stuckit ut?

– Sveriges roll är intressant att lyfta, dels har jag skrivit om vårt försök att skapa kolonier i Afrika och Karibien och om svarta människor som har kommit till Sverige. Det finns en bild av att svarta kom hit först på 60-talet men det var ju hundratals år sedan, inte särskilt många men det finns exempel. Som Adolf Gustav Badin som gavs bort som gåva till den svenska drottningen. Han kom hit som liten pojke och fick växa upp i det kungliga hovet. Eller mKhwelantaba som kom till Sverige och blev präst redan i början av 1900-talet.

– Jag skriver även om de människoutställningar som pågick i Sverige ända in på 30-talet. Många vet nog att de har förekommit i till exempel Belgien, men inte på Gröna Lund här i Stockholm. Våra tidningsarkiv har varit en värdefull källa för alla stora svenska tidningar var på plats för att bevaka utställningarna, och i recensioner och spaningar får man en ganska tydlig bild av hur man såg på afrikaner i Sverige på den tiden. Det är intressant att visa att Sverige inte är frånkopplat svarta människor. Ibland möts jag av inställningen “varför ska man bry sig om svart historia när man bor uppe i Sverige”, men vi har ju haft att göra med svarta människor länge och idag bor det flera tusen afrosvenskar här.

Idén till boken är spunnen ur ett Instagram-konto med samma namn, som du startade för fyra år sedan, hur kom det sig att du startade kontot?

– Det kom sig av att jag upplevde att kunskapen om svart historia är väldigt liten i Sverige och i västvärlden. Jag uppfattar det som att de flesta har en förlegad bild av att det inte finns så mycket historia att prata om när det gäller Afrika, det är slaveriet, kolonialismen och det som sker i modern tid, och då ville jag som är historieintresserad och ändå håller på och läser de här böckerna förmedla den kunskapen till andra. Det var så det startade, men jag hade ingen tanke på att det skulle bli såhär stort och få så många följare, och absolut inte att det skulle bli en bok.

Ja, kontot har fått ett väldigt stort gensvar med över 70 000 följare, hur tolkar du det?

– Jag tolkar det som att det ligger sanning i min tes om att kunskapen är väldigt liten. Jag tycker att historia generellt är viktigt att känna till, inte bara den svarta, man får en så mycket bättre förståelse för världen vi lever i nu, varför den ser ut som den gör och var våra problem och utmaningar kommer ifrån. Varför jag valde just svart historia beror på att jag upplever att det är en del av vår gemensamma världshistoria som traditionellt sett har blivit väldigt undertryckt. Jag inleder boken med en beskrivning av hur man såg på svart historia inom akademiska kretsar ända in på 60-talet, att det inte fanns så mycket som var värt att studera. Det, tror jag, har bidragit till att skapa fördomar som lever kvar än idag, man tror att Afrika är homogent eller att det inte fanns någonting där innan slaveriet.

Kan du ge något exempel på hur du har märkt av de här kunskapsluckorna?

– Jag märkte av dem 2020 när Black Lives Matter-rörelsen fick sitt största genombrott hittills. Det började i USA, spred sig över hela världen och skapade olika lokala versioner av diskussionerna som förs. Om det utmynnar från polisbrutalitet i USA så kanske det inte är det man diskuterar i ett land som Sverige. I Belgien till exempel tog diskussionen sig i uttryck kring statyerna de har runt om i landet av kungen Leopold II. Många statyer vandaliserades eller så krävde man att de skulle plockas ner, men då visade det sig att många inte hade koll på vad han hade gjort. Och då är ändå det en av det senaste århundradets största skurkar som har miljontals liv på sitt samvete. Det är ett exempel på hur kunskapsluckorna kan ta sig i uttryck i nutida diskussioner.

Vad tror du att en större historiekunskap kan bidra med?

– Det höjer nivån på diskussionen. Många tänkte att det var ett politiskt ställningstagande att ta ner statyerna i Belgien, men då tror jag att många missar att det även var ett politiskt ställningstagande att sätta upp dem en gång i tiden. Leopold II har i runda slängar orsakat tio miljoner människors död, en halvering av befolkningen i den här regionen som skedde när han hade ansvar för den. Det blev en skandal när det uppdagades vilka brott som hade begåtts där, till och med andra europeiska kolonisatörer tyckte att han hade gått för långt. Statyerna av Leopold är uppsatta efter att den här skandalen uppdagades och syftet var att romantisera den här kolonialtiden, där han påstås ha “civiliserat det mörkaste Afrika”. Förstår man varför de här statyerna sattes upp så tycker inte jag att det är lika kontroversiellt att diskutera att man ska ta ned dem. Det är ett exempel på hur kunskap om historia kan hjälpa till att höja vissa diskussioner i nutid.

Vilken skada medför de här bristerna i kunskap och förståelse?

– På ett sätt är det bara viktigt att inte felaktigheter är den allmänt vedertagna sanningen. Att folk har liten kunskap om just svart historia är inte en slump, jag nämner exempel på där svart historia aktivt har blivit undertryckt. I Rhodesia, som idag är Zimbabwe, förbjöd den koloniala regeringen arkeologer att prata om ruinerna som fanns där, i den kända ruinstaden Stora Zimbabwe, och om att det var lokalbefolkningen som en gång i tiden hade byggt dem. Istället fanns det teorier om att det var antika kolonisatörer från Mellanöstern. Man tänkte att människor därifrån stod närmre ”den vita rasen” än vad svarta människor gjorde så därför ansåg man att det troligare att människor från Mellanöstern hade byggt ruinerna.

– Det har gjorts sådana aktiva försök att beröva människor deras historia, vilket jag såklart tycker är hemskt. Som afrosvenskar får vi den svenska historien per automatik från skolan och den svenska kulturen får vi på köpet eftersom vi lever i den, men det är inte säkert att man får de afrikanska kulturerna med sig om man inte kanske har föräldrar som har fört dem vidare. Det är väldigt stärkande att ha koll på den här delen av sin historia.

Vilken är din främsta ambition med boken?

– Det finns flera, men jag hoppas kunna bidra med ny kunskap och slå hål på myter, fördomar och förlegade tankar som folk går runt med, medvetet eller omedvetet. Jag har stor respekt för det arbete som historiker gör och vill väcka nyfikenhet inför den enorma kunskap som finns. Man får inte lära sig om de här ämnena i skolan men man kan lära sig på egen hand och därför har jag tagit med de här läslistorna. Så det är någonting jag vill stimulera och gör jag det så har jag lyckats med boken.

Hur kom det sig att det behövde göras en bok av Instagramkontot?

– Instagram är superbra för att det är gratis och lättillgängligt, men jag har inte gillat att känna mig så bunden vid en plattform och vara i deras händer. Om Instagram bestämmer sig för att till exempel ändra sina algoritmer eller ta bort möjligheten att skriva texter så ryker allt mitt material. Där kom idén om att föreviga materialet i en bok. Under arbetets gång blev det mycket mer omfattande än vad det var från början. Vilket urval du än gör så kommer det alltid finnas andra saker som också är värda att skriva om, men har man berättat A så vill man berätta B och till slut var jag uppe i 500 sidor. Jag ville inte att boken skulle bli så stor att den skrämmer bort folk så därför satte jag punkt där.

Betyder det att det kommer en uppföljare?

– Både ja och nej. Självklart ja, för när jag satte punkt hade jag fortfarande jättemånga ämnen, kulturer och personer som jag ville berätta om. Men också nej, arbetet har varit så intensivt och krävande så just nu är jag inte jättesugen på att skriva en ny bok. Men som jag nämnde är det många som hjälper till att täppa igen de här kunskapsluckorna, det är ett slags grupparbete och den här boken är bara en del av det arbetet. Den är mitt lilla bidrag.

Kanske just i det här formatet, för du är ju även journalist och poddare. Vad var det som fick dig att vilja jobba med journalistik och vad driver dig som journalist idag?

– Jag tror att det kom ifrån mitt intresse av att skriva och berätta berättelser, det har jag gjort sedan jag var liten. Idén om att bli journalist föddes efter gymnasiet, jag hade en press med mig hemifrån om att plugga vidare och satt där en dag och bläddrade mellan utbildningar. Så fastnade jag för journalistik eftersom det kunde förena någonting jag tycker är kul med en yrkesform.

– Jag har alltid upplevt att det finns en viss homogenitet i mediebranschen och i vilka berättelser som berättas. Så jag har strävat efter att berätta flera berättelser och det är den här boken ett exempel på.

Du tog klivet in i författarbranschen för två år sedan med din första bok, Slumpens barn, om den svensk-gambianska historien. Vad var det som lockade dig från journalistiken in i bokskrivandet?

– Jag fick en förfrågan från mitt förlag. De hade läst vad jag skrivit som journalist och frågade om jag ville skriva en bok. Jag hade helt ärligt inte gått runt och tänkt på det, utan var rätt inställd på att jag fick utlopp för mitt skrivande via journalistiken, men jag förstod att det här inte är en fråga som man får särskilt ofta. Så jag började fundera på vad jag skulle vilja skriva om, idén om Gambias koppling till Sverige hade legat och bubblat i mig länge och kom till mig ganska snabbt.

Även om det inte skulle komma någon uppföljare till just Svart historia, tror du att du kommer att skriva fler böcker framöver?

– Det är lite samma sak där, om du frågar mig idag så känner jag mig inte jättesugen. Det är så skönt att vara klar med ett projekt, men ja, jag tror absolut att det blir någonting mer i framtiden.

The post Helgporträttet: “Hoppas kunna slå hål på myter” first appeared on Opulens.

IDENTITETSPOLITIK. Litteraturkritikerns individuella personbakgrund måste vara sekundär. Det menar Petra Werner, filosofie doktor i estetik, som varnar för när normkritiken blir norm.

”Jag har, i egenskap av 60-pluskvinna, just gått igenom årets sammanlagda utgivning av böcker, och med stigande indignation konstaterat att det är väldigt få 60-pluskvinnor som ges ut. Och eftersom de flesta av dem är mina vänner så kommer jag inte att få recensera dem. Istället kommer deras verk att vara utlämnade till 30-åringar, eller ännu värre: till 30-åriga män! Vad vet en 30-årig man om en 60-årig kvinna? Hur ska kvinnliga konstutövare i 60-årsåldern kunna bli rättvist recenserade när deras verk ska bedömas av 30-åriga män som läser med samma blick som de ser på världen, en kall och hård utifrånblick, snarare än förstående. Eller har det gått så långt att det ska räcka med att en kritiker gör research om verkets bakgrund?”

Ovanstående text är en lätt omskrivning av ett stycke i Nioosha Shams debattartikel på Aftonbladets kultursida från i tisdags. Faktum är att stora delar av det är rena citat. Det är alltid intressant när ideologiska övertygelser kommer till den punkt då de oundvikligen förvandlas till sina egna motsatser. För dit kommer de, förr eller senare. Det ligger i dess natur. Den som i det offentliga rummet hävdar sin individualistiska rätt hamnar snart i ett fördömande av andras individualistiska rätt. Men det är egentligen en bisak i det här sammanhanget, en tråkig biprodukt. Det verkligt allvarliga är hur oerhört snedvriden synen på en hel yrkesgrupp, kulturkritikerna, blivit.

Det finns en scen i Colin Nutleys Gossip där Gunilla Röörs rollfigur får reda på att hon är för gammal för att spela huvudkaraktären i en inspelning av Jeanne d’Arc. Jag är skådespelerska, utbrister hon bestört. Jag kan spela vad som helst, det är mitt yrke! Den här scenen illustrerar ett fenomen som drabbat yrkeskåren kulturkritiker; nämligen förutsättandet att en kritiker endast kan tala för sig och möjligen för ”sin grupp”. För mig ska kulturkritik handla om att ett verk placeras in i kultur-, litteratur- och konsthistoria, oavsett den miljö där verket utspelas.

Trender kommer alltid att finnas, det fanns exempelvis en tid då svensk litteratur översvämmades av den så kallade arbetarlitteraturen, men kritikerns individuella personbakgrund är, och måste vara, sekundär. I den senaste veckans litteraturdebatt, där Shams artikel är ett av de senaste bidragen, dryftas också medelklassens dominans i dagens litteratur och kultur, och visst är det önskvärt med mångfald och visst bör vi alla medverka till att de ohördas röster ska höras. Men riktlinjer om mångfald och individens tillgodoseende förvandlas dessvärre omärkligt till tvingande konstruktioner där representationen plötsligt betyder allt, varpå det som var avsett att inkludera istället paradoxalt får en exkluderande effekt, och normkritiken blir en norm.

Det är för övrigt ingen självklarhet att alls bli recenserad, kanske i synnerhet just när det gäller äldre författare, eller för den som utkommer på ett mindre förlag eller befinner sig på en mindre ort. Det är överhuvudtaget ingen självklarhet att bli utgiven, och det behöver inte ens bero på verkets faktiska kvalitet. Ingår man i ett community av författare och kritiker, som Shams själv påstår sig göra, så är förutsättningarna att bli utgiven, bli recenserad och att få recensera betydligt större, rent av själva förutsättningen. Så grattis till publiceringen av debattartikeln!

The post Snedvriden syn på recensenterna first appeared on Opulens.

REPRESENTATION. “Samtidigt som mediehusen i alla möjliga branschsammanhang talar om vikten av representation och hur denna är en fråga om journalistikens existensberättigande, klarar redaktionerna inte av en sådan i praktiken”, skriver Bilan Osman.

Alltsedan jag först läste om det upprop journalister på Sveriges radio skrivit, och den debatt som kom i kölvattnet av den så har jag funderat på objektivitet, denna fruktansvärt villkorade idé.
[Premium start=”2021-02-20 02:00″]

Föreställningen om att objektiviteten i sig är 1) naturgiven och 2) resultat av medvetna val, dvs att den inte föregås av en rad olika faktorer, inte minst den ’objektiva’ personens bakgrund; familjeförhållanden, klass, kön, tillvaro och så vidare. Min bakgrund har utan tvekan spelat roll för de perspektiv jag använder i min journalistik. Den spelar inte minst roll för vilka berättelser jag uppmärksammar. Det är berättelser, som genom många andra journalister med olika former av minoritetsbakgrund, banat vägen för en bredare räckvidd och den kvalitetssäkrade journalistik mediehusen allt som oftast stoltserar med. Den spelar också roll för vilka frågor jag ställer, och hur.

För de få redaktioner i Sverige som anställer icke-vita journalister har deras nyhetsöga, vassa analyser och ständiga inspel på redaktionerna fått ett enormt lyft. Samma perspektiv som breddat läsarkretsen, lett till mer i form av intäkter och inte minst gjort att journalistiken fortsatt hålla sig relevant är plötsligt – i spåren av SR-uppropet och Black Lives Matter – partiskt, radikalt och skäl till förändrade arbetsuppgifter.

Jag har på olika sätt arbetat inom media i nästan hela mitt vuxna liv. Det är en yrkesidentitet jag, precis som de flesta av oss, tar på yttersta allvar. Vi är många som prioriterar vårt yrke högre än våra personliga åsikter, vi skriver nyhetstexter om fenomen vi avskyr utan en rad som avslöjar det. Vi behandlar intervjupersoner med den yttersta respekten. Under mina år har jag intervjuat nazister som haft det uttryckliga målet att förinta människor som mig. Jag har skrivit nyhetstexter om personer som avskyr allt jag står för, men ändå har jag prioriterat pressetiken: jag har behandlat dem med samma typ av respekt som alla andra jag intervjuar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I uppropet ”Vems SR?” lyfter journalisterna omöjliga arbetsförhållanden. Vittnesmålen handlar om allt ifrån vardagliga mikroaggressioner till strukturella problem inom mediebranschen. Trots undertecknarnas träffsäkra beskrivning har den efterföljande debatten kommit att handla om allt annat än det de beskriver. Inte bara har kollegor anklagats för partiskhet i en fråga som public service enligt riktlinjer ska stå uppför (alla människors lika värde och demokrati) – public services agerande har i detta fall dessutom allvarligt skadat förtroendet för journalistiken hos dem vi är som allra mest beroende av: våra kollegor.

Objektiviteten är en av Sveriges Radios grundpelare. Likväl tycks public service ännu inte haft en djupare, mer meningsfull, diskussion om hur föreställningen om objektiviteten i sig är diskriminerande. Det är en ren omöjlighet att i alla lägen vara objektiv, särskilt i frågor som rör mänskliga rättigheter. SR lyfter principen om alla människors lika värde i sin handbok, antirasismen och det demokratifrämjande ska enligt kanalen prägla rapporteringen. Men när journalister lyfter just denna princip är de inte längre objektiva. Det säger något betydelsefullt om hur villkorat yrket är.

För samtidigt som mediehusen i alla möjliga branschsammanhang talar om vikten av representation och hur denna är en fråga om journalistikens existensberättigande, klarar redaktionerna inte av en sådan i praktiken. Den senaste tiden har tydliggjort för många icke-vita i branschen att det objektiva är det som kommer i majoritet, och det subjektiva är vi som kommer med andra perspektiv.

Ni vet, de där perspektiven som trots repressalier fortsätter trycka uppskattade upplagor.
[/premium]

The post Breddad journalistik är inte partiskt first appeared on Opulens.

REPRESENTATION. Snart går Oceans 8 upp på biograferna – en helt kvinnligt rollbesatt spinoff på Oceans-filmerna. Karolina Bergström skriver om kommentarfältherrarnas hat och filmbolagens ekonomiska motiv.

En remake är en remake, skulle man helt simpelt kunna tro. Men inte om det handlar om att sätta kvinnor i stället för män i huvudrollerna – det har den senaste tidens reaktioner på trailern till sommarens kuppfilm Oceans 8 tydligt visat. För varför skulle annars en helt vanlig filmtrailer få mer än dubbelt så många ogilla-markeringar som gilla-dito på Youtube eller kommentarer som ”feministisk SJW-propaganda” (SJW, social justice warrior, används i nedsättande syfte för att beskriva personer som engagerar sig i sociala, feministiska och antirasistiska frågor), ”det här kommer att stinka som ett horhus i Tijuana vid högvatten” och ”varför försöker de inte locka rika män att köpa smycken åt dem i stället”. Att redan 2001 års Oceans 11 var en remake på en film med samma namn från 1960 verkar ha gått de flesta av dessa manliga kommentarfältriddare förbi, liksom det faktum att deras favorit-Ocean-skådis George Clooney är med och producerar den kommande filmen.

Det går att dra mer än en parallell till den hatvåg som drabbade förrförra årets kvinnligt rollbesatta Ghostbusters-remake, där filmens Youtubetrailer blev den mest ogillade filmtrailern någonsin och översköljdes med kommentarer som ”feminazister med protongevär” och manliga farhågor om att deras barndoms stora filmupplevelse nu skulle detroniseras. Nu är i ärlighetens namn Oceans 8 snarast en spinoff, men bara det faktum att huvudpersonen heter Debbie Ocean och hennes närmast förbundna inte spelas av Brad Pitt utan tack och lov av briljanta Cate Blanchett räcker tydligen för att hatiska kommentatorer ska låta fingrarna gå varma på tangentbordet.

Är det då en bra idé att rätt och slätt kopiera ett filmkoncept och ersätta manliga rollfigurer med kvinnliga i syfte att boosta den kvinnliga representationen på vita duken? Det vill säga bortsett från det faktum att själva könet på de medverkande verkar reta upp långt fler nätkommentatorer än att Hollywood återanvänder ännu en filmklassiker? Att Oceans 8 av trailern att döma verkar bli en mer upplivande historia än de tidigare lite småtrötta Oceans-filmerna, minus den sliskiga ”kärlekshistoria” som involverade den enda kvinnliga rollfiguren i remaken av Oceans 11, är förstås en sak, att de stora filmstudiorna inte riktigt vågar ta risken med en helkvinnligt rollbesatt originalhistoria en annan och lite knepigare. Rent krasst har filmbolagen förstås börjat ta fasta på det faktum att filmer med kvinnor i huvudrollerna sedan några år drar in snäppet mer pengar än filmer med män i huvudrollerna – förrförra året sju procent mer, enligt en undersökning utförd av Geena Davis institute on gender in media.

Men oavsett motiv – att kvinnor nu intar den så kallade kuppfilmsgenren mer eller mindre för första gången sedan 1996 års Set it off förtjänar inget annat än stående ovationer och är mumma för alla oss kvinnor som uppskattar en stunds tidsfördriv med lika delar underhållning och identifikation. Återstår att se hur de kvinnligt rollbesatta nyinspelningarna av filmer som Flugornas herre och Rivierans guldgossar kommer att tas emot på kommentarsfältens karga utmarker.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Kvinnliga remakes och stormiga kommentarsfält first appeared on Opulens.

SUPERHJÄLTE.  “När Marvelfilmen Black Panther får premiär i februari rör det sig inte bara om ännu en superhjältefilm – tvärtom följer filmskaparna i spåren av en lång och vitt förgrenad kulturrörelse”, skriver Karolina Bergström.  

I veckan gick sociala medier lyrisk bärsärk efter Marvel Studios släpp av den nya trailern till nästa års superhjälteskräll Black Panther. Och det med all rätt – filmen är den första någonsin från en av de stora filmstudiorna med en afrikansk superhjälte i huvudrollen. Dessutom med en närapå helsvart skådespelarensemble med namn som Forest Whitaker, Lupita Nyong’o och Angela Basset, och i regi av den afroamerikanske regissören Ryan Coogler som tidigare bland annat regisserat det prisbelönta rasistdramat Last Stop Fruitvale Station. Att man också lyckats klämma in jazzpoeten Gil Scott-Herons episka beat-låt The Revolution Will Not Be Televised som soundtrack till trailern gör förstås inte saken sämre.    

Det finns med andra ord mycket att se fram emot när Black Panther äntligen når bioduken i februari nästa år. Men, utöver att fungera som en stålbeklädd murbräcka gentemot det etniskt homogena Hollywood, blir Marvels film också den hittills enskilt största manifestationen av vad som kallas afrofuturism. Begreppet myntades för mer än tjugo år sedan av den amerikanske kulturkritikern Mark Dery i essän Black to the Future, och används i dag för att beskriva kulturyttringar som kan sägas förena den afrikanska diasporan med olika element av science fiction, mytologi och framtidsvisioner.

Långt från den gängse stereotypa bilden av den afrikanska kontinenten som vindpinat och svältdrabbat ingenmansland – en liknelse som i dag dessvärre stämmer till vissa delar men långt ifrån alla – svingar sig afrofuturismen tvärtemot uppåt mot nya och banbrytande teknologiska höjder. Och med tanke på att både Nigeria och Sydafrika har långt utvecklade rymdprogram, med planer på världens största radioteleskop (Sydafrika) och den första afrikanska astronauten i rymden (Nigeria), ter sig de populärkulturella framtidsvisionerna knappast bara som science fiction-sagor.

Black Panther är hur som helst knappast den första filmen att föra afrofuturismens flagga vidare. Redan 1974 pekade den afroamerikanske jazzmusikern Sun Ra ut vägen med kultklassikern Space is the Place, en eklektisk blandning av intergalaktiska resor, black power-ideologi och kosmisk frijazz. Sun Ra, född Herman Poole Blount, menade sig själv komma från planeten Saturnus på uppdrag att predika fred, och gjorde sig känd för sina futuristiska scenkläder med inspiration av forntidens Egypten. Andra exempel är essäfilmen The Last Angel of History (1996), där intervjuer med författare och musiker blandas med en fiktiv saga om en ”datatjuv” som genom tidsresor söker framtiden i det förflutna, och den kenyanska kortfilmen Pumzi som skildrar ett framtida Afrika tre decennier efter det tredje världskriget, alias vattenkriget.

Att en afrikansk superhjälte nu får sin alldeles egen Hollywoodfilm är hur som helst förstås av massiv betydelse vad gäller filmisk representation. För, liksom i resten av världen är superhjältekulturen lika populär i Afrika som någon annanstans. I Kenya och Nigeria har man sedan en tid arrangerat egna Comic Cons (seriemässor), och i Nigeria skördar serieförlaget Comic Republic framgångar med sitt eget Avengers-universum med karaktärer som Guardian Prime, Nigerias egen Stålmannen, och den telepatiskt och magnetiskt begåvade Nutech. Att barn och unga i andra delar av världen nu kan få sin alldeles egen superhjälteförebild, afrofuturistisk eller inte, bådar gott inför den kulturella rörelse som Sun Ra en gång satte i kosmisk rullning.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Afrofuturistisk filmskräll first appeared on Opulens.

REPRESENTATION. Medan filmsuccéer som Carol och Moonlight gett den så kallade queerfilmen nytt hopp, ekar det sorgligt tomt i resten av bioutbudet – i alla fall om man ser till den tiondel av befolkningen den procentuellt sett borde representera.

Förra veckan gick den Stockholmsbaserade filmfestivalen Cinema Queer av stapeln med ett veritabelt smörgåsbord för alla sugna på annat än heteronormativ film. På programmet fanns bland annat den Cannes-belönade långfilmen 120 Beats per Minute där en grupp bögar och HIV-aktivister kämpar mot oförstående myndigheter i det tidiga nittiotalets Paris, en film som glädjande nog snart också går upp på svenska biografer. Här visades också dokumentären A Womb of Their Own där personer med icke-binär eller maskulin identitet reflekterar kring den egna graviditeten, musikalbonanzat 20 Centimeters där en narkolepsidrabbad transkvinna sjunger ut sina operationsdrömmar, samt ett fullmatat kortfilmspaket med filmer om allt från grundandet av ett lesbiskt historiearkiv till 3D-animation om en ung pojkes rädsla över att komma ut.

Visst är det topp att i alla fall storstadsbor kan få ta del av all denna film-mumma någon gång per år. Men, kanske just i skenet av festivalglansen, ter sig resten av det gängse bioutbudet desto torftigare. Trots senare års queera filmsuccéer som Carol och Oscarsbelönade Moonlight innehöll endast 18 procent av förra årets filmer från de stora amerikanska studiorna en eller flera hbtq-karaktärer, enligt en mätning utförd av det amerikanska medieinstitutet GLAAD. Av dessa lät hälften sina hbtq-karaktärer figurera i bild i mindre än en minut, och dessutom passerade endast nio av filmerna det så kallade Vito Russo-testet vilket mäter hur hbtq-personer egentligen framställs på film.

Det är knappast uppmuntrande siffror för en bransch som är en av de största producenterna av underhållning inte bara för vuxna, utan också för unga i den mest känsliga och formbara åldern. Det är heller inte kvantfysik att ringa in hur pass viktigt det är – för alla åldrar – att kunna spegla oss i det vi ser på film och tv. Studier har gång på gång bevisat hur starka förebilder och jämlik representation inom media har en unik potential att boosta självförtroendet hos de grupper, som i vardagen inte tillåts leva ut sin potential.

Ta bara sommarens biohit Wonder Woman, som fått miljontals unga flickor världen över att stolt dra på sig huvudkaraktärens klassiska superhjältinnekostym (låt vara att designen visar mer hud än nödvändigt) och sträcka på ryggen i nyfunnen kollektiv anda. När filmer som nämnda Moonlight och Carol sätter ljuset på den uppskattade tiondel av befolkningen som inte identifierar sig som cis-personer, är det också ett första stapplande steg mot ett filmuniversum som kan komma att representera mänskligheten något bättre än dagens stereotypa kassakor till storfilmer.

För medan resten av samhället ändå rör sig, om än sakta, mot lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning, går filmindustrin fortfarande en darrig kräftgång när det gäller hbtq-representation. Och även om de senaste svenska filmåren bjudit på pärlor som Nånting måste gå sönder, Kiki och Pojkarna är dessa exempel dock en försvinnande bråkdel av de drygt femtiotalet svenska filmer som får biopremiär varje år. Så låt oss nu hoppas att de hinder som så framgångsrikt rivits ner under det senaste decenniet fortsätter bana vägen för lika nyskapande som inkluderande filmer, där icke-heteronormativ sexualitet är något som lika gärna kan nämnas i förbifarten som att nödvändigtvis fungera som den filmiska motorn.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post På spaning efter den queerfilm som flytt first appeared on Opulens.