PROSA. ”Kan kärleken trolla bort all psykisk misär? Jag tvivlar på det,” skriver Lis Lovén, som har läst den turkiska författaren Tezer Özlus autofiktiva skildring av ett sjukdomstillstånd i romanen ”Barndomens kalla nätter”.

Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü
Översättning: Burcu Sahin
Förord: Balsam Karam
Weyler

Den turkiska författaren, och i förtid döda, Tezer Özlus internationellt mest kända roman (från 1980) ”Barndomens kalla nätter”, finns nu på svenska, i översättning av Burcu Sahin och med ett förord av Balsam Karam.

Det är som om tingen utstrålar kyla i ”Barndomens kalla nätter” och människorna därtill beskrivs på distans. I början av romanen kan jag således uppleva att Tezer Özlu gestaltar sin autofiktiva text med ett slags mekanisk formalism. Händelser och miljöteckningar känns opersonliga

Beskrivningarna av staden och hemmet känns tömda på kraft. Handlingen flyter långsamt och staden ter sig som en tom kuliss. Men mot slutet av berättelsen lossnar det. Då kan jag förstå berättarjaget på ett djupare plan.

Hon har hamnat på sjukhus på grund av sin depression. Av beskrivningen att döma verkar det som om romanens huvudperson har en bipolär sjukdom. Därtill har hon försökt ta livet av sig. En läkare våldför sig på henne. En läkare!? Någon som borde visa empati visar sig vara kriminell. Och elchockerna hon får är ytterligare ett skrämmande inslag.

Den språkliga glädje som jag erfor under läsningen av Tove Ditlevsens ”Ansiktena” uteblir här. Det är som om dessa olika beskrivningar av sjukdomstillstånd är skriande olika. Allt är bara tungt och svårt hos Tezer Özlü. Språket verkar spegla hennes innersta tillstånd. Det är skickligt utfört. Özlü testar gränser hela tiden, kanske i ren desperation.

Men hur uppstår egentligen psykisk sjukdom? Ju äldre jag blir desto mer benägen är jag att tro att vi alla, ingen undantagen, socialiseras och rent av normaliseras in i samhällets och kulturens strukturer. Även om strukturerna är hierarkiska och förtryckande. Kanske är det då bara somliga som känner av förtrycket på djupet som ett problem och påverkas mer än andra. De friska? Tja, de är normaliserade för att liksom gilla läget. Många flyter bara ovanpå.

Och strukturerna? Allt runt omkring oss blir del av vår inre värld – och hur många kan fly från sitt sociala arv? Friska, så kallat friska personer, har ju sällan orsak och anledning att genomskåda de strukturer vi lever med. Det är få förunnat att skapa sig ett eget liv på egna villkor.  

Özlüs språk känns avskalat på känslor. Och kulturen omkring henne framstår som bärare av något som strävar efter modernisering men kvar finns något urgammalt, likt historiska mönster som dröjer sig kvar.

Inklämd i mitten mellan det gamla och nya har individen svårt att hitta sin förlösning.  

Slutet i romanen känns dock tillrättalagt. Som om Özlu följt konventionen att en bok helst ska ha ett lyckligt slut. Men denna lycka är så skör tänker jag. Det är den urgamla drömmen om kärlek, den som ska sopa bort alla fel. Kan kärleken trolla bort all psykisk misär? Jag tvivlar på det.

The post Tezer Özlü ‒ psykisk misär skildrad inifrån first appeared on Opulens.

KREATIVITET. ”Utan förekomst av det som kallas psykisk sjukdom hade kanske varken dadaism, absurdism eller surrealism uppstått. Eller för den delen Pink Floyd,” skriver Lis Lovén, som med stor behållning läst ”Månens mörka sida” av Peter Degerman.

Månens mörka sida av Peter Degerman
Om litteratur och psykisk sjukdom
Ellerströms

”Månens mörka sida” är skriven av Peter Degerman som är docent i litteraturvetenskap och vicedekan vid den humanvetenskapliga fakulteten, Mittuniversitetet, Sundsvall. Jag har i början svårt för att landa i textens landskap, men så småningom framträder författarens intentioner.

Degerman skriver om sambandet mellan det som numera kallas psykisk sjukdom och litterärt skapande.

Av personer som inte känner till psykets avigsidor kan galenskap bemötas både med beundran och skräck. En del kan utifrån en antipsykiatrisk hållning se på sjukdomen som en revolt mot hierarkin i samhället. Andra kan kanske i stället tänka på något bestialiskt, okänt och farligt.

Men från och med romantiken kunde det galna ses som en revolt mot upplysningen och klassicismen. Galenskapen kunde i en sådan kontext framstå som ett tecken på genialitet hos en känslosam diktare. En manlig diktare då förstås. Det var ju som bekant mer stigmatiserat att vara en utlevande kvinna. 

Avvecklingen av mentalsjukhusen

Och kanske var det just denna romantisering som i någon mening fick en renässans på 1960- och 70-talet. Det mest radikala under dessa decennier var ju en anti-hållning mot familj, institutioner och maktstrukturer i samhället. Kanske var det i kölvattnet på all denna kritik mot psykiatrin som mentalsjukhusen började avvecklas. Men det som på den gamla tiden var en sluten sjukvårdsmiljö, ibland trygg trots bristerna, kunde i det så kallade öppna samhället, när patienter släpptes ut, leda till en social isolering och exkludering.

Nu fanns det dessutom i många fall ingen livlina till omvärlden. Och idag har mellanrummet mellan de radikala och mera konservativa föreställningarna om psykisk ohälsa liksom imploderat. Det var helt enkelt inte så lätt att integrera psykiskt sjuka i den samhälleliga gemenskapen. Och att integrera patienter i jämlikhetsförsök mellan vårdare och patient anses numera ha misslyckats. Man har insett hur svårt det är att förstå psykisk ohälsa.

Det radikala har tonats ner. De mest radikala som ville en gång i tiden demontera samhället. Numera höjs det röster för att återuppväcka de stora sjukhusen.

Det svåra med att förstå det mänskliga psyket är att det är så subjektivt. Även den mest välfungerande individ kan ha öppningar mellan sitt individuella jag och det samhälleliga jaget. Vi förstår nog inte riktigt skillnaden mellan förnuft och oförnuft.

Gåtan som grund för litterärt skapande

Svårigheten ligger i att det analytiska sinnet inte är rustat för att förstå vansinnet, och vansinnet är inte analytiskt. Ett annat slags problematik inom det radikala tänkandet har varit att läkaren och vårdaren skulle närma sig patienten. Men detta närmande till en sårbar individ kunde upplevas som intrång. Vården var ju fortfarande normen och alltså inte något som patienten själv tagit initiativ till.

Foucault, den franske menade att inom språket, som vilar i sig själv och som är bortom rörelse, finns en rymd av eget vara. Något som etablerar en opak volym, en gåta och detta konstituerar det litterära arbetet. Så kan för en del tänkare poesin kopplas till psykisk sjukdom, och för mig låter det intressant, även om jag är en smula ambivalent. För litteratur i sig har många öppningar och ibland är det öppningarna vi inte kan finna och sådana fall letar vi ofta i stället efter tätheten i språket. Den täthet vi tror att psykiskt friska individer äger. Men gör de verkligen det?

Kanske består psykisk hälsa i att dessa ”friska” individer så sällan möter det allra yttersta inom sig själva. Det är i det här avseendet romantiseringen av psykisk sjukdom får sin förklaring. Som om det där att vara ytterst ute vid avgrunden kan ses som det allra största mod.

Degerman skriver lite kortfattat om olika konstnärer och deras skildringar av psykisk sjukdom. Han nämner Ingmar Bergman, Lars Norén, Eva Ström, Sara Stridsberg, Allen Ginsberg, Marianne Ahrne, Carl Fredrik Hill med flera.

Trots allt finns det idag en större öppenhet inför psykiska avvikelser.

Det strängt personliga med sjukdom kan kulturellt sett flyttas över till något allmängiltigt. Vi hör alla till i kulturen, även de ”avvikande.”

Fruktbara paradoxer

Inom feminismen har kvinnors psykiska gränsöverskridanden ofta betraktats som en revolt mot patriarkatet. Så är det kanske också. Frågan är då om sjukdom ska ses utifrån sociala, samhälleliga, kulturella, psykologiska eller biologiska förklaringsmodeller. Och således kan psykiatrin aldrig vara en neutral plats, eftersom den har uppstått i ett specifikt sammanhang med egna modeller.

Och om psyket nu har så många ingångar fungerar kanske den sjuka individen en spegel för de friska, en projektionsyta. Sådana paradoxer kan utgöra en god jordmån för litteratur och konst.

Utan förekomst av det som kallas psykisk sjukdom hade kanske varken dadaism, absurdism eller surrealism uppstått. Eller för den delen Pink Floyd, som också avhandlas av Peter Degerman. Och är det inte så att avantgardet har burit med sig en demokratisk öppning? Nu i medie- och informationssamhället uppstår det säkert nya infallsvinklar när det gäller det mänskliga psyket och vad som är friskt eller sjukt. Bara detta att tala med en röst utan kropp, som man gör i en telefon, kan nog få somliga att känna sig både overkliga och främmande.

The post Läsvärt om psykisk sjukdom och kreativitet first appeared on Opulens.

SYNLIGT. ”Tårarna rinner ner för min kind, det gör ont att läsa hur dåligt du mår Robert. Jag hade ingen aning! Jag hoppas att du ska finna kraft och stöd för det här livet behöver en kille som Du! All styrka och energi till dig! Vi är många som tänker på Dig! Många kramar.” Psykisk ohälsa syns inte. Nej – inte alltid. Man kan vara funktionellt dysfunktionell till den grad att explosionerna, illamåendet, dödstankarna inombords inte förråds av ens yttre, alltså ögonen, mimiken, kroppshållningen, talet. Det kostar energi. Till sist rämnar det. Eller så tar man livet av sig.

Den citerade kommentaren ovan fick jag till mig när jag första gången berättade att jag var sjuk i huvudet på det bipolära viset. 2015 var det kanske. Jag var mycket duktig på att dölja. Det var i undvikandet jag tog betäckning från normaliteten. Men psykisk ohälsa syns. Ofta. Psykisk ohälsa får uppenbara praktiska implikationer. Huvudets inkråm mot källarens vattenrör syns. Irrande människor som tror sig vara förföljda syns. Människor som skriker eftersom de förtärs av eld som saknar motsvarighet i sinnevärlden syns. På bankkonton syns det.

Människor som varit sjuka hela livet kommer vid pensionsåldern få sin månatliga utbetalning i form av en färgglatt sminkad potatis och en tjuga. När man ska förklara några hål i cv:t syns det. Stark ångest syns för alla som inte viker undan blicken och håller munnen stängd. Djupt deprimerade människor syns inte utom för dem vid sängkanten. Ärren på människors armar syns. Spåren efter cigarrettfimpandet på någons handled syns. Litiumskakande händer syns. Psykisk sjukdom kan synas alltför väl – det är modet hos dig att se som saknas.

Robert Myhreld

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Sjuk i huvudet first appeared on Opulens.

SJÄLVMORDSPROBLEMATIK. Undersökningar visar att många självmord är impulshandlingar. Att låta ungdomars idoler mala på om självmord, en tanke man kan flörta med, skapar impulser.

”Vi måste tala om psykisk ohälsa bland unga. Den ökar våldsamt”. Det är slagord som ständigt vevas i media av debattörer och redaktörer. Det känns som om inträdesbiljetten till en tevesoffa är att vittna om psykisk ohälsa – sin egen eller någon närståendes. Och programledarna ska då nicka inkännande, lägga huvudet på sned och försäkra att det är såååå viktigt att tala mer om psykisk ohälsa

Jag sticker ut huvudet och hävdar motsatsen – vi måste nog prata MINDRE om psykisk ohälsa bland unga. Om inte annat måste vi byta namn på tillståndet. För idag används begreppet på ett urvattnat, devalverat, slarvigt och därmed farligt vis. Det gagnar ingen.

Verklig psykisk sjukdom finns i tre huvudsakliga former: psykoser som schizofreni, förlamande ångest samt djupa kliniska depressioner där livslust och initiativförmåga utraderats. Inget tyder på att dessa diagnoser ökat våldsamt de senaste åren.

Sedan finns en glidande skala med psykiska besvär av varierande svårighetsgrad. Vanliga är lättare ångest, utbrändhet, nedstämdhet. Men är allt som kallas psykisk ohälsa något som kräver insatser av en överansträngd psykvård? Är det ens ohälsa? Eller tecken på att vi i minskande grad accepterar att livet ofta är ansträngande, orättvist, kränkande? Men då och då också underbart. Min mormor var fylld av visdomsord. Hon sade att livet handlade om att få ärr. Den som inte hade ärr hade inte levt fullt ut.

Problemet är nog att många unga till följd av en bild av livet förmedlad i media, anser sig ha rätt till en tillvaro som för de flesta är ouppnåelig. Alla kan inte bli lyckade influencers eller artister. Alla kan inte leta upp sin livspartner i ett lekprogram i teve och få evig kärlek. Eller bli miljonär på aktier.

Jag har vänner som arbetar i psykvården. De vittnar om besök, ibland på akutmottagningar, av unga som brutit med sin hjärtevän, som tvingats avliva sin hund, som avskyr sina föräldrar, som inte pallar med skolan. Därför mår de dåligt. De tror då att de drabbats av psykisk ohälsa. Den som alla pratar om, men alla måste tala ännu mer om. Nu har den unga personen i fråga enligt självdiagnos drabbats av psykisk ohälsa. Och har därför har rätt att kräva hjälp. Därför sitter de i väntrummet.

Måhända har de istället drabbats av psykisk hälsa. De har i ett första skede reagerat sunt på det jobbiga i livet. Följden av en omvälvande händelse som träffar själen är ofta förvirring, nedstämdhet och tappad tilltro till sig själv. Det repareras ofta bäst av tiden och av samtal med erfarna – ett äldre syskon, en förälder, en lärare, en klok mormor, en präst om man är lagd åt det hållet. Men mindre ofta av en läkare inriktad på psykoser, maniska tillstånd och förlamande depressioner. En läkare som akut inte har tid till samtal utan bara hinner använda receptblocket.

Vägen tillbaka ut i ljuset går sällan via djupdykningar på nätet där drabbade tillsammans likasinnade blandar en mustig cocktail bestående av förtvivlan, pseudokunskaper om psykiska sjukdomar samt självömkan.

En farlig konsekvens av att kändisar ”måste tala om psykisk ohälsa” är att de ofta säger att de ”tänkte ta sitt liv”. Om det sägs lyfter programledare eller rubriksättare genast upp det. Att någon övervägt självmord är ett så kallat klickmonster.

Menar jag nu att vi ska ignorera unga som mår dåligt?

Statistiken säger att cirka 1 500 personer per år tar sina liv. Det är fem gånger fler än som dör i trafiken. 1 500 per år är fyra om dagen. Ett självmord var sjätte timme. Antalet mer eller mindre seriösa försök är mångdubbelt fler. Skrämmande siffror.

Undersökningar visar att många självmord är impulshandlingar – att hoppa från perrongen eller bron är ett beslut som kan tas och genomföras blixtsnabbt men aldrig ångras. Att låta ungdomars idoler mala på om självmord, en tanke man kan flörta med, skapar impulser. De som cyniskt sprider detta för att ta plats i rampljuset tar på sig stort ansvar. Det gäller både redaktörer och kändisar.

Menar jag nu att vi ska ignorera unga som mår dåligt? Att det bara är att ta sig i kragen? Nej, absolut inte. För det första, den som är psykiskt sjuk på riktigt har ingen krage att ta sig i. Det är förmodligen en av definitionerna på psykisk sjukdom. För det andra, jag har dessvärre personliga erfarenheter av en djup depression som krävde lång behandling. Därför vet jag att psykvården måste ägna sig åt psykiskt sjuka. De som drabbats av det som kallas livet bör få hjälp på enklare, bättre och närmare håll.

Och hur ser då en sådan hjälp ut? Jag tror att vi alla, främst vi vuxna som fått en del ärr under vår levnadsbana, måste våga tala mer, öppnare och längre med ungdomar som är förtvivlade och förvirrade för att livet brutalt knackat på hos dem. Men vi ska akta oss väldigt noga för att kalla allt för psykisk ohälsa och hänvisa till experter på detta tillstånd. Låt oss spara det till de tillfällen då det är relevant.

Vidare bör vi inse att verktygen för att hänga med i livets berg- och dalbana inte alltid kan hämtas ur pillerburken. Fast måhända håller inte läkemedelsindustrin och dess aktieägare med om den uppfattningen.

The post Vi måste tala mindre om psykisk ohälsa first appeared on Opulens.