CIVILISATIONSKRITIK. ”Varken civilisationer eller individer har evigt liv, och världen har det inte heller. Detta måste rimligen finnas någonstans i medvetandet även hos de värsta demagoger och deras följarskaror,” skriver Thomas Notini, som menar att vi inte får resignera.

Nittio procent av världens biomassa består av människor och domesticerade djur. De resterande tio procenten utstår en kamp för sin överlevnad, i hav och på land. Om ekosystemet i haven kollapsar – till följd av överfiske, miljögifter, nersmutsning, höjd medeltemperatur och så vidare – så innebär det slutet också för den mänskliga civilisationen och mänskligheten som sådan.

Det här är saker som jag inte alls behärskar, utan har lärt mig litet om genom att se på informativa TV-program och läsa faktabaserade tidningsartiklar. Jag kan ärligt talat inte heller förstå alla dessa ödesdigra samband, eftersom jag inte är naturvetare, men så mycket inser jag, att det handlar om omdömen och slutsatser som bygger på gedigen forskning och beprövad vetenskap.

Helt omöjligt är det dock inte att förstå, även för en ingrodd humanist, att en mänsklighet som tillsammans med sin boskap har ockuperat en så stor del av den samlade biosfären, att endast tio procent av denna återstår för övriga levande varelser, måste ta sig i akt om den vill ha en framtid att se fram emot.

Men mänskligheten har nu en gång sida sidor – bland annat lär den helige Augustinus av Hippo (354-430) ha sagt, att ”massan vill låta sig bedras”. Men det var inget som han bara hittat på. I Gamla Testamentet säger profeten Jeremia, då han låter Guds röst tala genom honom – och han syftar på folkets ledare:

”De botar skadan hos mitt folk,
men bara på ytan.
De säger: ’Allt är väl’
men allt är inte väl.”

Profeterna blev enligt traditionen alla dödade, eftersom de sade det man inte ville höra.

Bedras – och höra det man vill höra. Despoter och demagoger har i alla tider utnyttjat denna svaghet och gör det förstås även i våra dagar. Med en populistisk väv av lögner och halvlögner sveper man in sina efterföljare – och sina väljare – i en falsk känsla av både trygghet och förvissning om att man har både sanningen, rätten och den rätta kunskapen på sin sida.

Medan massan av biosfärens största ockupanter samlas kring sina demagoger, har tiden obönhörligen sin gång. Till sist talar naturen och biosfären sitt språk om det som händer så tydligt, att ingen kunskap eller makt längre förslår, bara tystnad återstår.

Varken civilisationer eller individer har evigt liv, och världen har det inte heller. Detta måste rimligen finnas någonstans i medvetandet även hos de värsta demagoger och deras följarskaror. Men civilisationer skapas av människor, och människor bär själva ansvaret för hur länge en civilisation kan hållas vid liv. Profeter blir också i vår tid tystade eller dödade.

Härmed inte sagt, att det är dags att resignera. Vi får efter bästa förstånd försöka göra som gamle Luther sade: ”Även om jag vet att världen går under imorgon, planterar jag mitt träd i kväll.”

The post Vi får inte resignera inför katastrofhotet first appeared on Opulens.

TIDSKOMMENTAR. Konstnären Channa Bankier kommenterar läget just nu, med en text och en bild.

The post Channa Bankier: ”NUHETEN” first appeared on Opulens.

POSSIBILISM. “Oviljan mot förnuftet kan sålunda enligt mitt sätt att se det hela vara i viss grad berättigad. Det renodlat omvända ser jag dock som minst lika farligt”, skriver Carsten Palmer Schale.

Bertrand Russell skrev en gång en essä som hette ”Idéer som skadat mänskligheten”. En sådan idé är tanken om att vi just nu ser slutet av den teknologiska rationaliteten, och att endast någon sorts återgång till äldre livsstilar kommer att rädda oss. Exempel på detta är idéer om nolltillväxt, evig stagnation och ett slut på västerlandets förlamande överlägsenhet.

Domedagsprofetior blir gärna självuppfyllande, eftersom de skapar negativa förväntningar. Det dröms våta drömmar om ett återtåg till naturen, fjärran från allt modernt. Och detta är ju inte första gången det är så här. Lao-Tse flydde ju som bekant från Kina för mer än 2600 år sedan på grund av vad han tyckte var ett överflödigt skeppsbyggeri, överflödigt bygge av broar och vägar osv. Wellington skrek i överhuset på 1830-talet att järnvägarna var farliga, eftersom arbetarklassen då ju kunde röra sig fritt helt i onödan.

Ja, i stort sett har nästan alla innovationer hälsats med klagoskrin. Och Prometheus straffades ju av gudarna för att han stal elden (vetenskapen/kunskapen) till människorna. ”Drömmen om status quo kan alltså tyckas evig, och skräcken för förändring och förnyelse universell”. Skrev en gång en gammal konservativ patriark i det gedigna magasinet Månadsjournalen. Den på många sätt bildade, hedervärde och provokative filmgurun Nils Petter Sundgren.

Och idag, menade Sundgren, runt 1980, frodas den förnuftsfientliga romantiken i ett brett spektrum från orientaliska frälsningsläror till gamma tysk naturfilosofi. Men också som drömmar om naturens vishet. ”En populär vidskepelse” skrev han ”är att en viss social grupp, eller ett visst kön (gärna det egna), skulle vara överlägset andra just därför att det länge varit förtryckt” (vilket ju, parentetiskt, och som Russel påpekade, förefaller analytiskt ologiskt).

Sundgren, som flera andra av Månadsjournalens skribenter var, och förblir för mig, mycket lustfyllda att läsa – trots, eller kanske på grund av, att de ju hade närmast ett sätt att tänka som gick på tvärs mot mitt eget. Samtidigt: de var alltså bildade och skrev väldigt bra. Men. Så faller, eller föll, de helt hastigt i mina ögon. Som vanligt var. Till exempel skrev Sundgren så här:

”Tydligast återfinner man oviljan mot förnuftet i den mer romantiska grenen av kvinnorörelsen”. I den delen ger han sig sålunda på Elisabeth Hermodsson i den då nyutgivna diktsamlingen Gör dig synlig. Där det bland annat heter:

”Jag vill bli otrogen
allt förnuft
återfinnande det groddbärande
mörkret
ge människorna de milda nätterna
tillbaka
samhörigheten med havets andning
med djuren som flämtar i skogs-
dunklet
gräsets viskning i nattvinden”

Ja. Just det. Denna Hermodsson som jag personligen ser som en av de intelligentaste rösterna, med bredd, och som redan mycket tidigt exempelvis tog upp kampen mot den ensidiga naturvetenskapen och – i svenska sammanhang – bland annat pläderade för ekosofin och naturen.

Men se. Detta föll inte i god jord hos Sundgren, och inte heller hos en lång rad andra tillväxthysteriker och ”yrkesoptimister” och hyperkapitalister. Mot denna ”den feministiska antiintellektualismens Höga visa” ställer han istället Russell, Carl Sagan och Arthur Koestler. Mitt svar är att jag i vissa avseenden beundrar alla dessa tre tänkare, men att Sundgren tydligen inte läst Koestler. För övrigt, och det är väl det viktigaste, är förhållandet till bland annat det tillväxtkritiska och garderat pessimistiska – och, för min del hellre – det som biskopen emeritus Lennart Koskinen kallat det ”possibilistiska” (det vill säga att inte vara vare sig nattsvart och förhandlingsförlamad pessimist, men inte heller naivt och blåögd optimist som Sundgren) det som borde vara vägledande.

Oviljan mot förnuftet kan sålunda enligt mitt sätt att se det hela vara i viss grad berättigad. Det renodlat omvända ser jag dock som minst lika farligt, ja, farligare. En balans måste till – mellan förnuft och känsla och mellan pessimism och optimism. Just Hermodsson står, som jag uppfattar henne, för en sådan ståndpunkt. Likaså Koestler! Men inte Sundgren och hans nu samtida (Lena Andersson, Christer Sturmark, alla scientisterna).

Allt detta är nog värt att beakta i våra tider med klimathot, coronapandemi och urartad nyliberalism.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Oviljan mot förnuftet first appeared on Opulens.

OLYCKLIGA MEDBORGARE. Numera påstås det att finländarna är världens lyckligaste folk. Detta enligt FN:s lyckorapport. Men i landets medelpunkt finns ett gäng dysterkvistar, rapporterar Rolf Karlman.

När du närmar dig kommunen Puolanka i Kajanaland, Finland, med bil möts du av följande skylt. ”Nästa Puolanka. Du har fortfarande tid att vända om”. Fagersta i Västmanland stoltserar med uppmaningen ”Här får du livstid”. Många kommuner försöker profilera sig genom olika varumärken och slogans. Bland de mest lyckade är Rovaniemis exploatering av jultomten som är en succéstory. Vidare Jukkasjärvi (Kiruna) med sitt ishotell.

Nu påstås det emellertid att finländarna är världens lyckligaste folk. Detta enligt FNs stora lyckorapport från 2019. Men i landets medelpunkt finns ett gäng dystra typer.

Vad utmärker dock Puolanka vars annorlunda budskap även uppmärksammats i medier som BBC? Nyhetsbyrån tyckte det var märkligt att profilera sig som ”världens mest pessimistiska kommun”. Det är en liten glesbygdskommun, den avlägsnaste kommunen i Finlands mest avlägsna provins. Närmaste större stad är Uleåborg. Dit är det 17 mil.

Precis som många andra kommuner i norra Finland och norra Sverige har Puolanka problem med en åldrande befolkning. Det föds för få barn, ungdomen flyttar och äldreboendena blir allt fler. Av de 2 600 invånarna är 37 procent över 64 år. Befolkningen har minskat med hälften sedan 1980. Det är framförallt de unga kvinnorna som lämnat orten. I åldersspannet 20-29 år är mansöverskottet stort. Det finns ett talesätt i Puolanka, att när någon dejtingsugen ung man söker sin lycka på Tinder är möjligheten stor att han träffar på sin mamma. Precis som i Sverige gillar många unga män jakt och fiske och trivs i sin hemkommun, medan de unga kvinnorna flyttar söderut.

Puolankas centrum är ingen myllrande plats. Det är oftast tyst. Det finns ett par butiker, ett apotek, bensinstation. De som arbetar återfinns inom tjänste- och jordbrukssektorn. En buss kommer sex gånger i veckan från Uleåborg.

Det mesta fungerar inte i Puolanka. Inte ens den pessimistgrupp som startade för ett tiotal år sedan lyckades leva vidare mer än några få år. Till kommunen kom då en kreativ hemvändare, Tommy Rajala, som hade bott med sin hustru i Rom. Hustrun stod ut en vinter i Puolanka och flyttade sedan till Budapest. Tommy blev kvar och är nu pessimisternas verksamhetsledare och ansikte utåt. Han införde snabbt pessimistdagar som gäller från 1/1-31/12.

Tommy använder sin kreativitet till att modernisera pessimismen och kommer med slagfärdiga uttryck som den om man bör vända om innan man når tätorten. Han introducerar en pessimistfestival för att locka turister. Konstaterar att en pessimist aldrig blir besviken. ”Om något kan gå fel, så går det fel”. ”Om du tror att du är på botten, så är det bara en mellanbotten.”

Tommy Rajala är nu efterfrågad av journalister från världens alla hörn. Han konstaterar lugnt att någon större turistinvasion till Puolanka torde det inte bli. Pessimisterna kan alltså i lugn och ro fortsätta sin dystra tillvaro. Men i dystra coronatider med inställda vintrar kan pessimisterna förbereda sin nya “pessimistmusikal” till sommaren 2020.

Puolankas sätt att skapa ett varumärke är naturligtvis en humoristisk vinkling på ett allvarligt problem. Många kommuner i Kajanaland och Lappland, precis som delar av Sverige, brottas med samma problem.

The post ”Världens mest pessimistiska kommun”. first appeared on Opulens.

DEPP & PEPP. “Allt tvärsäkert prognosmakeri om framtiden lämnas bäst till profeter, trendspanare, despoter och sektledare. Låt dem sitta vid ett fikabord och samtala, göd dem med bullar och saft, så de förblir nöjda och inte uppviglar andra och attackerar den värld som bygger på förnuft, sans och fakta”, skriver Erik Cardelús.

Efter en period av medial askes hittar jag tillbaka till den stora morgontidningen. Återföreningen blir digital. Inget onödigt prassel vare sig till höger eller vänster i dessa pandemiska tider. Jag möts av en kulturdebatt mellan Jonathan Jeppson och Stefan Edman.

Debatten gäller om vi ska möta klimatkrisen med depp eller pepp, som stridbara pessimister eller optimister. Edman menar att pessimismen lätt leder till apati medan Jeppson hävdar att optimismen fördunklar vår klarsyn och dämpar vår förmåga att agera. För utan upplevelsen av akut hot vidtar vi inte de kärva åtgärder som behövs. Samtidigt behövs motivation till att agera. Så: vad ger bäst handlingskraft – hot eller hopp?

Själv frågar jag mig varför vi människor så ofta skapar situationer där vi måste välja sida och lag. Ställa oss i den svarta eller vita rutan, svara ja eller nej, sitta eller stå upp, vifta med den röda eller blå halsduken. Måla med mörka eller ljusa färger.

Sannolikt handlar det vår evolutionärt inpräglade instinkt att söka en flock, en samling likasinnade som kan stärka och skydda oss mot olyckor och angripare. Sängkamrater under kollektivets varma snuttefilt och fränder vid den gemensamma lägerelden. För utan flock var vi ganska sårbara därute på savannen, då varken lejon, jaguarer eller andra mäktiga rovdjur hade några problem att hinna upp oss och förvandla våra kroppar till en läcker måltid.

Men några slavar under instinkter och impulser är vi inte.

Savannen. Hur mycket har det inte tjatats om denna nästintill mytiska plats? Hjärnforskare, evolutionsbiologer, antropologer och forntidshistoriker tuggar på om hur lite våra hjärnor och övriga kroppar har förändrats sedan vi sprang runt i dammet därute på savannen.

Samtidigt har ju livsbetingelserna förändrats kraftigt sedan dess. Smarttelefoner, kylskåp och dejtingappar. Vattenkranar, vaccin och vårdcentraler. Innehållet runt och därmed också i våra hjärnor har också uppdaterats ett otal gånger, även om hjärnans struktur och funktion i stort sett är den samma, påfallande lik hos Samantha på savannen och Sonja i Solna.

Men några slavar under instinkter och impulser är vi inte. Vi kan idka metakognition, överväga alternativ och testa hypoteser. Vi kan tänka längre än näsan räcker och springa på mer än första rullande boll. Våra tankar kan kryssa mellan pessimism och optimism, liksom mycket annat. Som så många andra, lever jag med omväxlande doser av depp och pepp, ljus och mörker, sött och salt. Humöret växlar, som ebb och flod, årstidernas växlingar, utfall och infall.

Det vi alla – erkända och påstådda pessimister och optimister – alltid måste stå enade kring är sådant som klimathotets riktighet och att vetenskaplig medicin är bättre än regndanser och healing. Tron på det evidensbaserade. Här behövs varken Greta eller grötmyndig expert, bara läskunnighet och förnuft. För vetenskapen övertrumfar alla alternativa sanningar och flum. Vetenskapen är det bästa vi har för att hantera planetens problem, från klimatet till covid-19, liksom allt däremellan.

Samtidigt kan vi inte förutsäga och bestämma allt med vetenskapens hjälp. Verkligheten är alltid större och mer komplex än de teorier vi gör över den. Därför slår beräkningar och förutsägelser inte sällan fel, precis som så ofta under detta coronaår. Och just därför utvecklas och förflyttar sig oupphörligen vetenskapen. Saker verifieras, falsifieras och modifieras ständigt. Osäkerhet och vetenskap lever tätt samman. Vetenskapen bygger sitt sanningskriterium på sannolikheter och framlagd evidens, inte på självfullkomlig tvärsäkerhet och klickokratiskt snicke-snack. Dagen vi har fullständig visshet, behövs ingen vetenskap. Då kan vi sätta oss i templet och prata med sektkamraterna istället.

Så att vetenskapen skulle förse oss med vattentät räddningsplan för klimatet eller framtida pandemier är en utopi som i sig själv är påfallande ovetenskaplig. Vetenskapen tillhandahåller det bästa vi har fram till nu, ett underlag. Ett provisoriskt, partiellt men rationellt underlag att agera på, eller för att citera KTH-professorn Christina Mobergs understreckare i Svenska Dagbladet för två veckor sedan: ”Men vetenskapen har en inneboende osäkerhet – ny forskning kan leda till att tidigare resultat behöver modifieras, och i enstaka fall ersättas av nya. Vetenskapen har inte heller svar på alla frågor, utan förmår ofta ge endast en del av bilden.”

Så frågan om fördelar med optimism eller pessimism är ganska överflödig. Allt tvärsäkert prognosmakeri om framtiden lämnas bäst till profeter, trendspanare, despoter och sektledare. Låt dem sitta vid ett fikabord och samtala om hur framtiden ska bli, hur paradiset ser ut och hur många böcker Gud har i sitt bibliotek. Låt dem fika länge, göd dem med bullar och saft, så de förblir nöjda och inte uppviglar andra och attackerar den värld som bygger på förnuft, sans och fakta. För det räcker också med foliehattar, konspirationsteorier, populister och kongresstormningar nu.

Så nog finns det skäl att vara både optimist och pessimist, liksom anhängare av alla nyanser däremellan. Mest av allt finns skäl att göra så mycket man kan, för demokratin, välfärden, vetenskapen och hållbarheten – nu och framöver.

The post Optimism eller pessimism – en överflödig fråga first appeared on Opulens.

PESSIMISM. Susanne Liljedahl gör en djupdykning i den pessimistiska filosofin och finner idéer som utgör ett motgift mot det aningslösa och farliga positiva tänkande som är utmärkande för en makthavare som Donald Trump.

Det här är tankar och meningar i nattens filosofier, pessimism, svart galla och fantomsmärtor. Rörelser in under ytan som ibland blir till kreativitet, uppstudsighet eller revolt. Jag ifrågasätter samtidigt det slentrianmässiga positivitetstänkandet och den optimism som har starka kopplingar till kommersialisering och marknadsfundamentalism.

Det börjar med meningar om världens absurditeter och förfall. Misantropisk melankoli eller frätande bitterhet. Meningar som mycket väl kan utmynna i meningslöshet. I den stora intigheten. Utan vilja, lust och begär.

”Inget är jag
Inget ska jag någonsin bli
Inget kan jag vilja bli”

Alvaro de Campos ett av den portugisiske poeten Fernando Pessoas alter egon skildrar en upplevelse av jagupplösning och tomhet men tillägger, “frånsett det bär jag på världens alla drömmar”. I det stora hela kastas han mellan eufori, äckel, patos, självironi och gyckel läser jag i Orons bok. Poeten och filosofen Pessoa skapade många alter egon eller heteronymer och många olika litterära världar i ett slags experimenterande med jaget, personligheten och existensen.

Litteraturens excesser i svart fascinerar. Bråddjupen och avgrunderna. De mörkare stråken. Språnget över avgrunder.

Jag befinner mig i även sällskap med klassiska existentialister, pessimister och filosofer som Albert Camus, E M Cioran, Arthur Schopenhauer, men också Predikaren i Bibeln. Därtill läser jag nutida forskare och författare: Tom Sandqvist, Emma Engdahl, Ann Heberlein, Barbara Ehrenreich och Anders Mathlein, för att nämna några.

Till läsningen hör Främlingen, Myten om Sisyfos och Människans revolt av Camus samt På förtvivlans krön, Om olägenheten i att vara född och Bitterhetens syllogismer av Cioran. Visst finns det trevligare sällskap, spirande feelgoodlitteratur och optimistkonsulter att ta till när undringar faller på. Meningar som tycks handla om att lycka och framgång är möjligt för alla genom pur viljeansträngning. Självkänsla nu! Tänk dig frisk! Raketmetoden för din sömn och viktras! Så får du nya superkrafter! Quickfixarna blinkar som flashiga neonskyltar i förnekelsens era.

En karriär- eller livscoach, en guru, kan radera alla tendenser till pessimistiskt tänkande. Alternativt går det att konsumera motivationsindustrins plattityder på någon stor entusiasmerande tillställning. Sedan återstår väl schamanhealing, reiki eller någon annan new age-relaterad företeelse. Och influerarna, supernovorna, bidrar säkert som ledstjärnor i detta att sikta mot stjärnorna i vår tid. Positivitetstänkande och vinnarmentalitet har utvecklat sig till en Marknad.

Men alla kan knappast sjunga i samma toner, måla i samma färger, spela samma instrument, skriva i samma pennstreck. Några får sjunga och skriva blues, dovaste soul eller tragisk opera. Eller kanske ett requiem för vår tid. I skrivande stund lyssnar jag på Rachmaninovs piano konsert, nr 2 opus 18 i c-moll alltmedan höstens nyanser och skymningens egg dansar i landskapet utanför mitt fönster.

I filosofi noir behöver jag inte leva upp till normerna om framgången och lyckan. Påtvingad optimism och en fullkomligt okuvlig tro på människans godhet och förmåga. Förklädnader, smink och välspelad persona. Det här är något annat än bad hairday. Något annat än lyckopiller. Filosofi noir är en ovanligt besk medicin som väcker mig ur törnrosasömn och fåfängligheter. De finslipade fasaderna rämnar i mötet med känsliga själars blickar som ser igenom förljugenheten och ruttenheten i världen. En sorts demaskering äger rum. Fjärran från chiclittens världar och nutidens fernissa och förträngningar. I Det stora nejet eller iakttagelser kring det förnekade ordet och den övermålade bilden menar Tom Sandqvist att vi råkat in i en virvel som gör att vi snart bara ser ytan, som vi sedan förmedlar vidare som yta. En hållning som förstärker en varuestetisk betoning.

Camus och Ciorans tänkande hör natten till. Inga muntergökar, men inte heller monumentala tråkmånsar.

Är det inte hög tid att sluta gnälla på de samtidskritiska och pessimisterna? Paradoxalt nog finns det något än mer positivt att upptäcka även i dessa nattens sfärer där svart galla ibland blir till kreativitet och revolt.

Camus och Ciorans tänkande hör natten till. Inga muntergökar, men inte heller monumentala tråkmånsar. Det är bara så att de saknar skygglappar, och svärtan får fritt spelrum. Pessimismen och skepticismen görs rentav till en konstart i överlevnad visar det sig i litteraturforskningen. Skapandet, skrivandet får livet att fortsätta gestalta sig. Varje bok är ett uppskjutet självmord, skriver Cioran, och säger också att i en värld utan melankoli skulle näktergalen rapa. Hans berömda aforismer skär nästan som spjut i mina dimmor av förträngning. På samma gång är det tydligt att det går att se nyanser och färgskiftningar till och med i ärkepessimismen.

Mystiker blev Cioran nog inte men det sägs att han under senare år uppnådde ett stoiskt lugn, och musiken gav lindring – ”utan Bach skulle jag vara en total nihilist”. Upplevelserna i musik och konst har denna goda inverkan även enligt Schopenhauer som han var påverkad av. I Världen som vilja och föreställning är annars lidandet förenat med livet, och tillvarons väv av illusioner genomskådas. Sökandet efter mål och mening leder bara vilse. När vi uppnår våra mål upplevs ledan och därmed kommer vi genast att sätta nya mål. Jag tror att Schopenhauers tankegångar går väldigt lätt att applicera på vår tid. Kan inte undgå att tänka på den bländande konsumtionen. Ekorrhjulet och den ständiga expansionslustan. Eller vad handlar det om? Vad handlar lyckan om? Den som vi ständigt jagar? Meningen? Symboliskt – vad var meningen med Sisyfos enorma ansträngningar med att gång på gång rulla upp stenen på kullen? Camus tolkar myten som en filosofi av lidelse och revolt.

Den depressiva kärleken framstår i studien som ett ständigt ”älska mig” som aldrig blir av. En fantomsmärta.

I Emma Engdahls studie Depressiv kärlek. En social patologi framkommer att människan idag är vilseledd och förvirringen är total i en slags ohälsa som uppkommer under specifika samhälleliga omständigheter.

Hela den moderna konsumtionsprocessen stinker av förförelse och förödelse. Kärlekens kommersialisering är tveklöst dess sista utpost. Vad som sker när kärleken inkorporeras i marknadens logik är att vi som kärlekstörstande tenderar att uppväcka begär utan att tillfredsställa dem… Så blir vi varken älskande eller älskade.

Den depressiva kärleken framstår i studien som ett ständigt ”älska mig” som aldrig blir av. En fantomsmärta. Och som levande död blir den depressiva älskande en kugge i den globala marknadens maskineri.

I Schopenhauers mening befinner sig människan i ständig pendling mellan strävan, plåga och olust. En mer varaktig lindring från kretsloppet ges genom etiken eftersom den befriar från egoism och får oss att ingå i medlidandet tills den ultimata ron i Nirvana. Var tog medlidandet och EQ:n vägen i vår hårdteknologiska tid som nått oanade nivåer i narcissism? Och vi närmar oss en synnerligen kritisk punkt, för att inte säga apokalyptisk, avseende fasansfulla miljökatastrofer, klimathot, pandemi, social ojämlikhet, terrordåd och extremism.

Schopenhauers tänkande influerades av det österländska, i synnerhet buddhismen, och han har haft stor påverkan på andra filosofer, kompositörer och författare. Michel Houellebecq lär till och med ha blivit förälskad i studierna av hans dystra filosofi. I Sverige har bland andra August Strindberg tagit intryck. Som exempelvis i Ett drömspel

Konstarterna väjer inte för drama, melankoli, bitterljuvt vemod, depressioner, dystopier, helvetets eldar, apokalypser. Konstnärssjälar i existentiell ångest, i otakt med världen. Inte i den klädsamma ångesten utan oftast i något djupare och svårare. Ibland i alienationen, främlingskapet. Tragiken. Något som även kan inbegripna den verkliga ambivalensen som fick ett expressivt uttryck i Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Djupgående tankar och erfarenheter som även talar om det totala nederlaget. Oförmågan att hantera livet. Oförmågan att vara lycklig. Oförmågan att ta emot kärlek. Oförmågan att ge kärlek. Heberleins avhandling, Kränkningar och förlåtelse, En etisk studie med hänsyn till föreställningar om offer, förövare, skuld och ansvar och många andra av hennes böcker rör sig inom etikens område och behandlar ofta ondskans, skuldens och skammens olika skepnader – våldtäkter, barnmisshandel, mord, nazism, rasism och hatbrott.

I en mera renodlad filosofisk mening är pessimism enligt NE  – ”en uppfattning som bestrider att världen är inrättad på ett sätt som överensstämmer med mänskliga önskningar och värderingar eller som står i samklang med ett gott eller förnuftigt ändamål.”

Det visste redan Predikaren. En bok som genomsyras av att det finns en tid för allt. Författaren betraktar en tillvaro under solen som uppvisar alla tecken på motsägelser, dårskap, tomhet och fåfänglighet. Ett jagande efter vind. Inte helt olikt Schopenhauer är han skicklig på att se vad som sker under ytan och gå bortom kulisserna. I grunden en pessimistisk bok, men till skillnad från Schopenhauer närs Predikaren av en tro på Gud som ger livet mening. Och ”om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda så är också detta en Guds gåva”.

Det mera slentrianmässiga positiva tänkandet i samtiden drar emellertid fram som ett sekulärt evangelium. Repetitivt. Som en tvingande dogm. Men det är laddat av starka marknadskrafter och egensinniga vinstintressen i kapitalismens anda av spelare i en materialistisk värld i ständig expansionslusta. Närmare bestämt befinner vi oss i vad som kallas en tredje våg av marknadsfundamentalism. Idéerna om att marknaden löser alla problem.

En av världens mest prominenta och ökända företrädare för ensidigt positivitetstänkande och optimism är som många av oss ser det, Donald Trump.

I boken Gilla läget med underrubriken Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande granskar Barbara Ehrenreich västvärldens koncept och myter om optimism, framåtanda och rikedom. Hon visar hur det systematiska positiva tänkandet vann inflytande i USA som ett starkt trossystem som också gjorde sitt bästa för att göra sig oumbärligt för kapitalismen och konsumtionskapitalismen. Vid ingången till 2000-talet ledde optimismen till en sorts manisk tro på det välgörande i rikas excesser och fattigas misär. Ekonomisk ojämlikhet var inte något som bekymrade positiva tänkare eftersom vem som helst kunde slungas upp i rikedom närsomhelst bara genom att fokusera sina tankar. Knappast någon förutsåg den ekonomiska och globala härdsmältan med kraftig nedgång, hög arbetslöshet och stark polarisering som skulle komma. Ehrenreich kritiserar även framgångsteologin med dess kändispredikanter som mäter tro i hälsa och framgång i megakyrkor som blir alltmer företagsinriktade. Borta är mysteriet och vördnaden. Kanske inte helt olikt organisationer eller sekter som exempelvis Livets Ord i Sverige.

En av världens mest prominenta och ökända företrädare för ensidigt positivitetstänkande och optimism är som många av oss ser det, Donald Trump. ”Cheerleader  of the nation” Med inspiration bland annat i pastor Norman Vincent Peales bästsäljare: The power of positive thinking. Detta medförde också att allvaret och riskerna i pandemin länge förnekades och förminskades i USA.

Alternativet till positivt tänkande är emellertid inte negativa träskmarker, cynism eller nihilism! ”Negativt tänkande kan vara lika förledande som dess positiva motsvarighet”, menar Ehrenreich som istället lyfter fram kritiskt tänkande som i grunden är skeptiskt.  Realism – intill defensiv pessimism är inte bara en förutsättning för människans utan för alla djurarters över levnad. De hot vi står inför är verkliga och kan bara bemästras genom att vi skakar av oss självupptagenheten och tar ställning i världen. Vi måste bygga upp fördämningar, skaffa mat åt de hungriga, hitta en bot och stärka ”larmpersonalen”.

”Livet kan få en mening med upproret, kampen för mänsklig värdighet”, för att uttrycka det hela kort med Camus. Ett ja och ett nej på samma gång. Inte minst konsten ger möjlighet till uppvaknande.

En pessimist blir inte förvånad över att saker går galet men glatt överraskad de gånger livet visar ljusa sidor och godheten tittar fram

Tom Sandqvist refererar bland annat till Ad Reinhardt om konst som ett stridsrop, polemik, markering att strejk pågår, sittstrejk, civil ohörsamhet, passivt motstånd, korståg och icke-våldsprotest. En trotsig, uppstudsig, uppkäftig och upprorisk handling. Sandqvist finner att en människa som säger nej är en människa som revolterar. Och egentligen säger hon både nej och ja.

”… samtidigt som hon hävdar tillvaron av en gräns hävdar hon också existensen av något bortom gränsen, möjligheten av att bryta igenom stängslet, till något hon misstänker finns där någonstans och som hon önskar uppnå och bevara.” (Tom Sandqvist)

I Sverige har annars Anders Mathlein kastat ljus över pessimismen och närgånget undersökt den slentrianmässiga optimismen med både spetsfundig humor och intellektuell skärpa. Feel bad och må bra –  överlevnadshandbok för pessimister. Kan det vara så att optimismen är gynnsam för artens överlevnad frågar sig författaren? Och borde inte låga förväntningar och skepsis göra oss bättre förberedda på allt som kan gå snett? Världen förblir dock groteskt orättvist fördelad, och priset för framstegen vad gäller naturresurser och miljö är höga. Så en pessimistisk syn är varken sjuklig eller verklighetsfrämmande menar Mathlein. Optimisten som med sina höga förväntningar på tillvaron räknar med ständiga framsteg kommer ofta att bli irriterad över att så mycket går snett och att världen inte fungerar som man önskar. En pessimist blir inte förvånad över att saker går galet men glatt överraskad de gånger livet visar ljusa sidor och godheten tittar fram. Mathleins förutsättning är att vi befinner oss i ett jättelikt, ”obegripligt mysterium och såvitt vi vet är det bland annat vår förmåga att ställa existentiella frågor som skiljer oss från andra arter på jorden”.

Filosofi noir är ingen dunbollsfilosofi. Hur mycket skönare vore det inte med skygglappar? Att slippa se igenom dimridåerna. Att lägga en concealer på alltihop. Eller berusa sig med naivitet och ägna sig åt ständiga dagdrömmar. Men ensidigt och fanatiskt positivitetstänkande kopplat till marknadstänkande verkar inte hållbart. Snarare gör sig behovet av ett  genomskådande gällande. I meningar som inte blundar för verkligheten. Som blir till motståndsrörelser mot marknadsfundamentalismen och den okänsliga och nedsolkade samtiden. För återupprättandet av människovärdet och en mera humanistisk, ändamålsenlig värld. Det är tydligt att det tunga artilleriet av kritiskt tänkande och existentiell känslighet måste sättas in gentemot många av dagens politiska makthavare. För medvetandegörande i en förhoppning om en mera resolut etisk handlingsförmåga, annars blir tillståndet i världen bara värre. Uttalanden som ”vi såg det inte komma ” är oftast rena bluffen eller bortförklaringar. Heureka!

The post Filosofi noir first appeared on Opulens.

ESSÄ. Tyvärr präglas Sverige av ”nostalgipolitiska” förslag och symbolpolitik. Cirka 50 år sedan 68-vågen och 30 år sedan Berlinmurens fall står världens modernaste land inför 2020-talets port där grindvakterna är pessimism, nationalism och nostalgi, skriver Vladan Lausevic.

När människor upplever att deras vardag präglas av oro och meningslöshet uppstår tendenser till att söka efter auktoritära lösningar. I sådana situationer brukar nostalgi också bli ett redskap för människan att mentalt söka efter ett ”bättre förflutet” eller en sorts ”guldålder” som nationalistiska idéer ofta erbjuder. Men nostalgipolitiken är inte bara farlig på lång sikt när det kommer till frihet och rättigheter, utan är därtill otillräcklig när det gäller att hantera samtidens och framtidens olika problem och utmaningar.

Enligt statsvetaren Ivan Krastev fick 1968-vågen olika betydelser i dåvarande Väst- och Östeuropa. I ”Väst” blev 1968 förknippat med individens suveränitet och frigörelse medan fokus i ”Öst” hamnade på nationen och kollektiv identifikation. Ett exempel på ”östlig” utveckling var protesterna i Polen. Där inspirerade 1968-vågen många att agera mot Sovjetunionens geopolitiska intressen och mot kommunistpartiets maktmonopol. Medan färre, jämfört med Sverige, tog ställning för p-piller eller pornografi.

Den kroatiska våren bestod två generella delar: en nationalistisk och en progressiv. Den nationalistiska innehöll idéer om etableringen av Kroatien som nationalstat, katolsk identitetspolitik och konservativ kultursyn. Den progressiva delen kom att fokusera på demokratisering, en mer liberal syn på kultur och livsstilar, men också att främja Jugoslaviens demokratisering.

I samband med att jag lyssnade på Krastevs anförande på Svenska Institutet för Europapolitiska studier SIEPS kom jag att tänka på Jugoslavien. I Jugoslavien och världen 1968  skriver historikern Hrvoje Klasic att det fanns olika tolkningar och effekter av 1968-vågen i samhället. Ett exempel var ”Den kroatiska våren” som ägde rum under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet.

Den kroatiska våren bestod två generella delar: en nationalistisk och en progressiv. Den nationalistiska innehöll idéer om etableringen av Kroatien som nationalstat, katolsk identitetspolitik och konservativ kultursyn. Den progressiva delen kom att fokusera på demokratisering, en mer liberal syn på kultur och livsstilar, men också att främja Jugoslaviens demokratisering. Man kan säga att Krastevs tes om 1968 rörande skillnader mellan Väst- och Östeuropa kom att återspeglas i Jugoslavien på samma gång.

Den jugoslaviske vänsterorienterade regissören Zelimir Zilnik ansåg att Jugoslaviens 1968 började med studentprotester i Belgrads studentkvarter under början på juni det året. Det skedde i samband med att unga studenter ropade slagordet ”Ner med den röda borgerligheten!” Ett budskap som riktades mot de styrande i kommunistpartiet som ansågs ha blivit för korrupta och övergivit marxistiska ideal som arbetarnas självstyre, solidaritet och klassamhällets avskaffande.

Studenterna i Belgrad fick snabbat stöd av sina kollegor i Sarajevo, Zagreb och Ljubljana. Protesterna möttes av hård repression av polisen men i efterhand började den jugoslaviska regimen kommunicera med begrepp som ”mänskliga friheter” och fördömde Sovjets och Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien. Det innebar att protesterna hade uppnått en viss effekt i och med att 1968-vågen inte kunde helt ignoreras av regimen.

Enligt Zilnik var effekten av 1968 tudelad i Jugoslavien. Å ena sidan blev resultatet en större tolerans gentemot alternativa livsstilar. Exempelvis förbättrades villkoren på universiteten rörande studenternas mediekonsumtion och en tonårskultur med musik  som rock and roll började bli allt synligare i samhället. Å andra sidan följde en stagnerande och regressiv utveckling rörande statens institutioner.

I Serbien kom flera reformvänliga politiker att gripas och fråntas sina positioner. Utvecklingen, vid sidan av den kroatiska våren, blev känd som affären med ”serbiska liberaler”, där begreppet liberal i sammanhanget var synonym med ord som förrädare och ”amerikansk man”. Istället för att dra nytta av 68-vågens frihetliga och progressiva delar kom det jugoslaviska ledarskapet istället att dra nytta av dess kollektivistiska sida.

Man valde att fortsätta främja äldre symbol- och identitetspolitik som utformades under och efter andra världskriget. Jugoslavien fick förvisso en ny och mer decentraliserad konstitution 1974 men händelserna 1968 kom i grunden att betraktas som en fara av Tito och andra ledande politiker.

Som Zilnik menar var paradoxen i Jugoslavien att reformvänliga individer som inspirerades av 68-vågen, eller åtminstone insåg nödvändigheten av att erbjuda nya idéer och lösningar, fjärmades från makten. Samtidigt som de systemtrogna, som framåt slutet av 1980-talet kom ur garderoben som etnonationalister, belönades eller fick behålla sina positioner.

Fokus i politiken förblev på att hylla Tito, partisanrörelsens historia och kommunistiska symboler som även gestaltades genom ungdomens deltagande i ”arbetaraktioner”. Den identitetspolitiska stagnationen och problematiken fick en symbolisk topp i samband med ungdomsdagen 1987. Då skulle man uppmärksamma Tito i stora samlingar och genom att springa runt om i landet med en stafettpinne.

En jury bestående av officerare och ledande politiker valde för ungdomsdagens tema en affisch framtagen av Ljubljana-baserade konstnärsgruppen Novi Kolektivizam (”Ny kollektivism”) som ingick i Neue Slowenische Kunst-rörelsen där musikgruppen Laibach är ett känt namn). Mycket medvetet plagierade Novi Kolektivizam en nazistisk affisch från 1930-talet av Richard Klein. Novi Kolektivizams syfte var att visa på likheter mellan nationalsocialism och statskommunism samt få fler att förstå att det jugoslaviska samhället var auktoritärt och inte fritt och öppet.

Enligt Zilnik var fallet också att Jugoslavien under 1970-talet kom att präglas av det som den franske historiken Pierre Nora kom att kalla för ”institutionell memorialism”. Begreppet innebär att staten genomför politiskt medvetna beslut med avseende på vad som anses viktigt av identitetsskäl. Ofta i sammanhanget avses det mångtydiga och ofta gåtfulla begreppet “nationell identitet”.

Institutionell memorialism är ett fenomen som i synnerhet brukar visa sig  under perioder som upplevs som oroliga och pessimistiska.

I Frankrike kom 1968-vågens framtidstro samt kulturradikala och progressiva orientering att avstanna redan framåt slutet av 1970-talet. Det skedde i samband med större skeenden som oljekrisen, den ekonomiska stagnationen i Västeuropa och uppkomsten av åtföljande välfärdspolitiska problem. I takt med en sådan utveckling kom allt fler fransmän att uppleva oro, ovisshet och meningslöshet samtidigt som berättelsen om 1968 förlorade sin attraktionskraft framåt början av 1980-talet.

Utöver välfärdspolitiska och ekonomiska åtgärder började olika politiker i Frankrike som presidenten Mitterrand att driva identitetspolitiska frågor där exempelvis berg och sjöar förklarades som viktiga för den franska identiteten. Nora hörde till de intellektuella som höll med om uttrycket att ”den franska revolutionen tog slut” just under 1970-talet. Broderskap, frihet och jämlikhet gick från att vara universella värderingar till att vara ”franska”.

I Sverige finns än så länge ingen institutionell memorialism i någon högre grad, men samtidens debatt innehåller sådana förslag och aspekter. Ett exempel var lagförslaget från den borgerliga Alliansen om skolavslutningar i kyrkan. Det motiverades med att det skulle bevara en tradition, trots att miljontals svenskar sedan lång tid tillbaka inte har haft skolavslutningar i kyrkan. Ironiskt nog gick lagförslaget inte igenom eftersom Sverigedemokraterna ansåg att förslaget inte var tillräckligt radikalt och nationalistiskt.

Modernare tappningar av samma fenomen förekommer genom förslag om upprättandet av en bildnings-/litteraturkanon. Det motiveras med att det skulle ”skapa gemenskap” om fler läser samma svenska författare. På vänstersidan i debatten finns idéer som löntagarfonder och ”grön planekonomi.” På högerkanten finns idéer som återinförande av en storskalig värnplikt och att kristendomens roll i staten ska ”stärkas”.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Under 2000-talets globalisering, reformistiska period och framåtanda var det förmodligen inte särskilt många i Sverige, i relation till befolkningen i stort, som hade trott att begrepp som ”folkhemmet” skulle vara populära och aktuella tio år senare. Dessutom trodde nog få att Sverigedemokraterna skulle bli det näst största eller rent av största partiet i framtida väljarundersökningar. Sverigedemokraterna anspelar just på folkhemmet i sin politiska kommunikation, ett eko av en svunnen tid då all var frid och fröjd, enligt dem själva.

Tyvärr präglas Sverige av ”nostalgipolitiska” förslag och symbolpolitik. Cirka 50 år sedan 68-vågen och 30 år sedan Berlinmurens fall som resulterade i atmosfär präglad av framtidstro och framstegsvilja står världens modernaste land inför 2020-talets port där grindvakterna är pessimism, nationalism och nostalgi. Samtidigt som fokus för att främja en postindustriell och klimatvänlig samhällsutveckling borde vara det motsatta – nämligen mer frihet, framstegsvilja och decentralisering.

The post Den nostalgipolitiska vågen first appeared on Opulens.

MORGONDAGEN. Skulle vi genomföra konststycket att släcka barns livsglädje och framtidstro kan verkligen morgondagen vara förlorad, skriver Sofia Nerbrand som är kritisk till den rådande samtidsandan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De höga futuristiska husen i stadsdelen Hyllie i Malmö närmar sig. Mamman ställer frågan till barnen i bilen vad de tycker om dem.

”Usch”, utropar de med en mun. ”De påminner om framtiden. Vi vill inte dit!”

Den med mig jämnåriga mamman — vi gick ut grundskolan när Muren föll och växte upp med en känsla av att allt skulle lösa sig — berättar hur pessimistiska hennes barn är i samma ålder som vi var 1989. Den nya lömska tekniken, klimatförändringarna och terrorismen kommer att ta kål på både människor och planeten. Det lär de sig i skolan och det är vad många medier förmedlar.

Det är sant att det rör sig om verkliga hot. Det är ett faktum att rädsla för undergången alltid har funnits. Men det finns ett val mellan pessimism och optimism huruvida problemen går att lösa.

Väljer man svartsynen — att framtiden är en hemsk plats — försvinner motivationen att göra något. Att bry sig om något över huvud taget. För varför utbilda sig och jobba hårt om allt ändå kommer gå åt helvete? Dessutom mår man hemskt dåligt av att fokusera på det mörka. Det vet varenda en som upplevt en depression.

Bestämmer man sig för att anlägga en mer positiv syn på saker och ting är det lättare att finna lösningar. Det är de dagar man går upp på morgonen och finner inspiration och glädje som man ofta flyttar berg under dagen. Man blir utåtriktad, söker samarbeten och får tummen ur.

Framtiden är inte förutbestämd. Inte ens klimatfrågan är avgjord. Människan har löst otaliga problem fram tills dagens datum. Vi lever trots allt i den bästa av världar på så många vis — tack vare människans förmåga att samarbeta, samtala och uppfinna. Människor lever länge och bättre än någonsin och en hel del miljöförstöring har vi kommit tillrätta med. Läs Roslingboken Factfulness om ni inte tror mig.

Jag ifrågasätter inte magnituden av klimatfrågan. Men jag vill utmana den utbredda pessimismen. För den löser ingenting — tvärtom.

Politiker som bekräftar människors oro ”genom att ta den på allvar” utövar dåligt ledarskap. Det spär bara på rädslor och handlingsförlamning, ökar viljan att finna syndabockar och göder negativt tänkande. Detta är giftigt för ett samhälle.

Känner ni igen det i den rådande samtidsandan?

Jämför med gott föräldraskap. När barn ramlar medan de håller på att lära sig cykla uppmuntrar vi dem att fortsätta — trots skrapsår på knäna. Det är för att de ska förvärva en förmåga att ta sig fram för egen maskin i livet. Uppfyllas av frihetskänslan och den där totala lyckan när de kan trampa runt kvarteret själva. Ta ett krafttag framåt.

På samma sätt borde politiska ledare agera för att öka självförtroendet i befolkningen. Inte minst hos det uppväxande släktet. Skulle vi genomföra konststycket att släcka barns livsglädje och framtidstro kan verkligen morgondagen vara förlorad.

Länge leve optimismen!

The post Till optimismens försvar first appeared on Opulens.

GRÅ NYANSER. Kanske kan allt liknas vid november; att även den gråaste av månader har sina nyanser, sina hopplösheter och hoppfullheter, skriver Erik Cardelús apropå klimatkrisen och världsläget.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det hinner bli november, årets gråaste månad. På en välbesökt hemsida läser jag om Sveriges miljömäktigaste, om en ranking som listar de personer som väger tyngst i miljödebatten. En av de absoluta topparna, en väl ansedd forskare, beskriver sig som ”optimist och globalist.” Även flertalet andra forskare på listan beskriver sig själva som just optimister. Precis som den framlidne Hans Rosling, mannen vars böcker säljer som smör och trendar mer än någonsin förr.

Mitt i allt detta funderar jag över optimismen, över tendensen hos så många klimat- och utvecklingsforskare att beskriva sig själva som optimister, trots att så många kurvor så tydligt pekar åt fel håll. Åtminstone vad gäller klimat och miljö. För utsläppen ökar, vädret blir varmare, den biologiska mångfalden minskar och de flesta av oss flyger mer än någonsin tidigare. Det shoppas, fulproduceras och åks bil i allt större utsträckning.

Nyligen valde Brasiliens folk också klimatkrisförnekaren och högermannen Bolsonaro till president. Så nu har Trump ännu en allierad i kampen för att trycka tillbaka klimatforskarnas rön och klimataktivisternas kamp.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Optimist — javisst. Kanske är det så enkelt att vi inte orkar lyssna på fler olyckskorpar, festförstörare och dysterkvistar. Vi har tröttnat på att gnällspikar står i vägen för den vackra utsikten, det lätta sinnet och den ljusa vägen framåt.

Men måste man verkligen kalla sig optimist för att räknas? Kan inte lite gammal god mellanmjölk vara den bästa drycken även här? Kan inte kampen föras utan att vi för den sakens skull intecknar varken det ena eller det andra, åtminstone inte sådär självklart och tvärsäkert. För framtiden är just oviss; vi färdas in i den oavlåtligen, vare sig vi kallar oss optimister eller pessimister, eller något annat. Kanske kan vi rent av säga pass och erkänna att vi inte riktigt vet, utan att för den skull tappa hoppet eller stämplas som lealösa och likgiltiga.

På mitt bord denna sällsamt gråa månad hamnar två böcker — Julian Barnes Tidens larm och Voltaires Candide i nyutgåva. Båda handlar om hur man ska tackla motgångar och uthärda jävligheter. För Candide jagas iväg från sitt slott ”med hårda sparkar” efter ett erotiskt snedsteg med den vackra prinsessan Kunigunda, varpå ”stor förvirring rådde i det praktfullaste och angenämaste av slott.”

Sedan drar Candide runt i världen, bland annat i sällskap med ärkeoptimisten Pangloss som envist hävdar att vi lever i den bästa av världar. Detta trots jordbävning i Lissabon, inkvisitionens härjningar och grymheter i Sydamerika och annorstädes. Till slut är Candide tillbaka i Europa och allt ändar i det välbekanta konstaterandet att man ska ”odla sin trädgård” snarare än att hänge sig åt långrandigt filosoferande och yviga spekulationer.

Även i Tidens larm tas en tur med optimismen. I centrum står kompositören Dimitrij Sjostakovitj som genomlider Stalinterrorns värsta år. Sjostakovitj lever i ständig skräck för att falla i onåd, att föras bort och avrättas, allt beroende på Stalins paranoida och svajiga humörssvängningar.

Här görs gällande att den rena optimismen trivs bäst i diktaturer, där en förkvävande ideologi har lagts ovanpå tänkandet. Antingen befinner vi oss i den bästa av världar eller så är vi på god väg till det jordiska paradiset. Inget annat. Makten vill se en ”optimistisk Sjostakovitj”, inte en kompositör som bjuder in till tungsinne och tvivel. Så Sjostakovitj lovar att följa Partiets direktiv i framtiden och skriva melodisk musik för folket, vilket är svårt.

Melodisk musik för folket, ja. Kanske uppvisar denna melodiska musik vissa likheter med toppforskarnas pliktskyldiga ”visserligen konstaterar jag att vi är i ett mycket kritiskt läge, men samtidigt är jag optimist.” För gårdagens melodiska musik för folket har nu allt som oftast förvandlats till mysig musik för Marknaden.

Ett annat spår kan vara att även den vassaste klimatforskare också är människa, någon som vill undvika att bli bärare av dåliga nyheter med risk för att behäftas med detta elände. Någon som gärna vill bli inbjuden även till nästa konferens i Paris, Rio de Janeiro, Köpenhamn eller någon annanstans dit man flyger och där man äter finmiddag och bor på flashigt hotell.

Eller så kan allt liknas vid november; att även den gråaste av månader har sina nyanser, sina hopplösheter och hoppfullheter. Det gäller bara att uppfatta dem alla, men samtidigt fortsätta sin dagliga kamp för att det ska bli ljusare och bättre.

The post Tankar i november first appeared on Opulens.

BEREDSKAP. Sol ute, sol inne, men allt kan vända med grymt krig och usel pension. Ett snabbt anfall eller ett långt förfall, kort eller lång pina. Eric Cardélus om hur framtidstro vändes i framtidsoro.

Det är en soligare majmånad än någonsin, överfulla uteserveringar och picknickkorgar, blommande syrener, leende solbadande vuxna och glada förskolebarn i parkerna.

Lite lätt dåsig kommer jag hem, öppnar dörren och finner en orange broschyr liggande på min hallmatta strax nedanför brevinkastet: Om krisen eller kriget kommer. Längst upp i hörnet syns Tre kronor och texten ”Viktig information till Sveriges invånare”.

Sätter mig vid köksbordet och hinner tänka ”nu är ni allt lite fel ute”. Här finns ju ingen kris, bara stekande sol, värme och ljuv försommar. En medelhavsidyll i lagom skala.

För vi lever ju i den bästa av världar, som Pangloss en gång sade i Candide, eller nästan allt har blivit bättre som den framlidne och folkkäre Hans Rosling brukade säga under sina många finurliga och fängslande föredrag. Vi har aldrig haft det så bra som nu. Ekonomin går som ett schweiziskt tåg, herrlandslaget ska spela VM och sommaren är här. Allt detta nu, detta märkesår, denna majmånad exakt femtio år efter studentrevolternas 1968.

Men ändå dessa dystra tankar, prepping och krisberedskap. Hur hänger allt detta ihop? Jag dricker ett glas vatten och bläddrar lite förstrött i den orange broschyren. Hinner tänka att det minsann är samma färg som på pensionskuvertet. Två nyanser av orange oro mitt i allt välstånd, all välfärd och välmåga.

Men allt kan vända – med grymt krig och usel pension. Ett snabbt anfall eller ett långt förfall, kort eller lång pina. Någon anfaller dig när du minst anar det, någon urholkar din välfärd och snor din pension. Bubblor spricker, byggen brister.

På ICA runt hörnet har jag under senare tid marinerats av löpsedlar som varnar för den usla pensionen, men samtidigt tänt ett litet hopp. Det finns ju knep och tips att tillgå, bara man köper kvällstidningen och låter pensionsexperten berätta hur man gör. Att det lönar sig att arbeta länge, ha hög inkomst och inte vara sjukskriven, föräldraledig eller arbeta deltid. Sjuk, fattig och ful är inget att sikta på. Tack gode expert och kvällstidning.

Vid köksbordet fastnar jag i den orange broschyren, publikationen som skickas ”till alla hushåll i Sverige på uppdrag av regeringen”. Riksvapnet Tre kronor pryder försättsbladet och längst ner står en uppmaning i versaler: ”SPARA BROSCHYREN.”

Ett antal talande rubriker och illustrationer visar även den late läsare vad det handlar om: ”Var vaksam mot falsk information”, ”Vid terrorattentat”, ”Sveriges försvar”, ”Tips för din hemberedskap”, ”Om Sverige angrips krävs motståndskraft”, ”Höjd beredskap”, ”Varningssystem” och ”Beredskapslarm och flyglarm”.

En fråga poppar osökt upp – när blev det så här? När förvandlades det hoppfulla solljuset till hotfullt halvdunkel? När övergick hopp till rädsla? När började horisonten tona över i dystra och dystopiska färger?

Kanske började det redan under tidigt 90-tal, tiden då den svenska modellen rasade ihop och utländska ekonomer pekade finger åt oss? Göran Persson åkte till USA och berättade om hur förnedrad han kände sig av att stå inför hånflinande finansvalpar på Wall Street. Satt i skuld är ingen fri.

Det var tiden då Henning Mankell skrev Mördare utan ansikte, romanen som blev inledningen på en makalös internationell succé, inte bara för honom själv utan för hela krimgenren i landet, för berättelserna som lade grunden till varumärken som Scandinavian Noir och Schwedenkrimi.

Det talades om den svenska oron, om att Mankell hade fått korn på den, en känsla som sedan fortplantade sig hos Larsson, Läckberg och Lapidus, för att nämna några. Oron som blev Bron som inte förenade och förbrödrade, utan snarare sådde split och skräck. Oron som ställde Saga Norén bredvid Lars Norén.

Världen vidgades och krympte på en och samma gång. EU-integration, globalisering och digitalisering. Oron letade sig in i vardagsrummet, via boksidor, dataskärmar och widescreen-tv. Hackers, bloggers och influencers fick oss att inse att någon annan alltid hade det bättre än oss, var starkare, snyggare och smartare.

Mitt i allt detta ett politiskt landskap som krackelerar, där vision blir till vanmakt, framtidstro till framtidsoro, två block som tävlar i att visa att de tar oron på allvar och att de kan manövrera rätt i förhållande till den nya kraften i svensk politik. Blågult blir brandgult. Eller blåbrunt.

Det är en soligare majmånad än någonsin, snustorrt i markerna och risk för bränder vid minsta gnistbildning. På hallmattan har jag precis plockat upp en orange broschyr.

The post En orange oro first appeared on Opulens.

DIALOG. “Den känslolöst gapande tomhet som öppnar sig är inte något för Cioran avskräckande utan snarast höjer det lugnt betraktande snillet högt över oss vanliga människor. Han byter ett slags högmod mot ett annat”, skriver Gunnar Lundin.

E M Cioran är en entusiastisk natur; med entusiasm anslöt han sig till en nationalistisk rörelse i Rumänien. Så utspelas andra världskriget då ideologierna från att ha eldat den enskilde till ädelmod stannar upp i maktsystem och änglarna måste vaktas av gendarmer. Cioran flyr Rumänien och lever sitt återstående liv i exil i Paris. Nu är han en fiende till sekterism i vad skepnad den än uppträder.

Han söker sig genom historien för att finna individer som ger uttryck åt hans nya disposition, i vilken lärdom och visdom inte längre är detsamma; ”Lao Tse, som endast läst några få böcker, är inte mer naiv än vi är, vi som läst allt. Djupsinnigheten är oavhängig av lärdomen.”  Diogenes i tunnan var ingen vulgär Sokrates, utan en rättfram kyniker då han som gäst blev tillsagd att inte spotta på golvet spottade sin värd i ansiktet, den enda smutsiga fläcken i det skinande huset. Därtill är alla former av efterlåtenhet mot dagens marknadsinbilska kultur måltavlor i Ciorans Bittra syllogismer (översättning Jon Milos). Varje världs­frälsande idé har lett till inkvisitionen eller Gulag.

Högmodet hör till den historielösa människan vars paroll är Framsteget, trots att dessa framsteg inte är större i förhållande till vår existentiella okunnighet än de var för Job.  Vad är filosofin mot Shakespeare och Bach? Visst, men Cioran glömmer att både Shakespeare och Bach var, i ordets ursprungliga mening, filosofer.

I Sammanfatt­ning av sönderfallet (översättning Teratologen) är det inte bara Ciorans nationalistiska idéer som fallit sönder utan hela den västerländska frihetsretoriken. Istället för att vårda ett traderat historiemedvetande och en kontinuitet av verklig upplysning har vi – med mottot Allt nu med detsamma – vänt oss bort från historiens erfarenhet. Och just här har Cioran en poäng: nazister marscherar på gatorna utklädda till scouter. Riksdagsledamöter sparkar på döda fårkroppar och kallar dem judar. Och framträder i nästa ögonblick som svärmors­drömmar och företrädare för hotade Idyllen Sverige (och vi har vant oss vid att ögonblickets tv-bilder är sanna och säger mer än ord).

Idealauktionisten Cioran går från det kollektiva till det enskilda och småningom allt för genomskinligt übermenscharistokratiska. ”Har man någonsin sett en dikt om hopp utan att känna sig illamående, ja äcklad?” En människa kan nog leva kvietistiskt utan önskningar, men kan vi leva utan hopp? Den känslolöst gapande tomhet som öppnar sig är inte något för Cioran avskräckande utan snarast höjer det lugnt betraktande snillet högt över oss vanliga människor. Han byter ett slags högmod mot ett annat. Att följa sina instinkter och förtala världen tycks vara det goda. En hänsynslöshet som visserligen står skarpt mot den varma och fuktiga och själviska hänsynen, men som ändå med sin princip­lösa elitism är svår att gilla.

Man kan, tror jag, läsa Vilhelm Ekelunds Sak och sken om hur författaren finner ett sätt att leva med besvikelsen över det uteblivna gensvaret då han efter landsflykten återvänt till Sverige. Han ser att alla människor är ensamma; de flesta lever utlämnade åt andras omdömen, åt gensvaret, och riskerar deformeras av samtid och kontext. Här instämmer ostentativt Cioran. Men deformeras vi? Är det inte så att det är den vägen vi får vår form, i dialog? Vi för naturligtvis en dialog med vår själ och vårt samvete, men det är den som förbinder oss med människor och ting.

The post Cioran gör upp med Europa first appeared on Opulens.