MUMIFIERING. En peruansk man greps för för några veckor sedan efter att han druckit alkohol i en park. Vid närmare inspektion hittades även en 600 till 800 år gammal mumie i hans kylväska rapporterarABC News.

I Peru greps en man för att ha druckit alkohol i en park, men vid närmare inspektion upptäcktes att han bar på mer än bara en behållare med sprit. Juan Cesar Bermejo, en 26-årig matleverantör, hade en 600 till 800 år gammal mumie i en kylväska. Han ska ha visat upp det mumifierade liket, som han kallade “Juanita”, för två vänner i den sydligt belägna staden Puno när han stoppades av polisen.

Bermejo hävdade att han tog hand om mumien och att den tog hand om honom, och hänvisade till den som hans “andliga vän”. Mumien tros vara en man och är nu i Perus kulturministeriums ägo. Det är oklart hur Bermejo kom i besittning av mumien.

Mumifiering var en vanlig praxis i Peru före ankomsten av spanska conquistadorer på 1500-talet. I november 2021 upptäckte arkeologer i Peru en mumie som uppskattas vara upp till 1 200 år gammal, i en underjordisk grav. Bermejo har åtalats för olagligt innehav av historiskt arvegods och riskerar att få upp till fem års fängelse.

The post Peruan bar på en 600-årig mumie first appeared on Opulens.

LIFE. “Like hundreds of visitors, I look out over the mighty ruin city of Machu Picchu in Peru. Below is the winding river Urubamba or Willcamayu, which in Quechua means “the sun’s river”. I sigh with amazement, as do hundreds of hundreds of tourists every day, at the sight of these high mountains and the most famous creation of Inca culture.

Although it is not so easy to get here, the number of tourists increases every year. In an hour and a half, a bus takes us early in the morning from Cusco to Ollantaytambo, where a train awaits to take us to Aguas Calientes, a tourist town among green mountains. From there, a bus takes us along a winding mountain road 700 meters up to the Machu Pichu entrance.”

In October 1943, poet Pablo Neruda was said to have visited Machu Picchu. According to him, the visit came to be a magical revelation that transformed him as a human and as a poet. In 1945, he published one of his best-known poems, Alturas de Macchu Picchu (“Machu Picchu’s Heights”).

How could Pablo Neruda get to the city of Machu Picchu, is a question that is asked spontaneously? Luis Nieto Degregori, one of the more critical writers in Cusco, has researched the story Pablo Neruda’s visit to Machu Picchu. His father, Luis Nieto Miranda, met Neruda in Cusco in 1943.

In a 2004 chronicle entitled “Neruda in Machu Picchu,” Luis Nieto Degregori claims that Neruda arrived in Cusco by train on the afternoon of October 26. With him was his wife Delia del Carril, the Peruvian writer Esteban Pavletich, as well as Uriel Garcia, writer and senator for Cusco.

Cusco, situated at 3,500 meters above sea level, was not the tourist Mecca of today. The city had only about 45,000 inhabitants, most of whom spoke Quechua that came to the Plaza de Armas chewing on coca leaves with their hats, colourful ponchos and llamas to sell agricultural products and handicrafts.

Cusco’s mayor appointed Neruda, the guest of honour in the city. During the visit, Neruda was hailed during a ceremony in Cusco’s theatre in the presence of representatives of cultural organisations, artists and workers from the area. Luis Nieto Miranda provided the welcome speech.

The Inca trail was an access road. Everyone who has passed it certifies that it is one of the most challenging paths on earth. The four-mile trail runs along steep mountain paths. The precolonial trail with high stone steps is maintained today by the guides. There are several archaeological centres and tunnels in the mountain. It takes four days and three nights to arrive, and you pass an altitude of 4,200 meters above sea level in cold air.

Neruda reads some of the poems. On All Saints’ Day, November 1, Neruda and his wife boarded the train to continue their journey to Chile. At the station, delegations from cultural organisations and trade unions dismissed them. Nieto Digregori claims that the local press did not inform about the poet’s visit to Machu Picchu. That trip must have taken place between Wednesday, October 27 and Saturday, October 30, 1943.

“On inaccessible paths and on ridge ridges, we came up to the lost city: Machu Picchu.” (Neruda, Condé Sur Iton, January 1972). “We got there on horseback. At that time, there was no road. From above, I could see the old stone buildings, surrounded by the high, green mountains of the Andes ”(Neruda, I confess I lived: memories, 1975).
Esteban Pavletich (1906-1981), a Peruvian writer, organised Neruda’s trip to Machu Picchu. Pavletich was 37 years old at this time and had the experience of climbing mountains after joining César Sandinos and Farabundo Martí’s guerrillas in Nicaragua in the late 1920s.

The mystery remains. How did Pablo Neruda come up to Machu Picchu? One way to get to Machu Picchu was via Aguas Calientes, where the train has been going since 1934. From there, the trip went up on foot or on horseback. That was probably the road Neruda took. But it was not until 1948 that the winding road from Aguas Calientes was opened up to Machu Picchu, the so-called Hiram Bingham’s road. And it was not until 1950 that Machu Picchu was opened to tourists.

The Inca trail was an access road. Everyone who has passed it certifies that it is one of the most challenging paths on earth. The four-mile trail runs along steep mountain paths. The precolonial trail with high stone steps is maintained today by the guides. There are several archaeological centres and tunnels in the mountain. It takes four days and three nights to arrive, and you pass an altitude of 4,200 meters above sea level in cold air.

This is heaven. Altitude sickness can cause headaches, dizziness, lack of appetite and difficulty sleeping and can have complicated consequences. You have to prepare physically, and it is important to drink a lot of tea of coca leaves. It is an adventurous route. The day we visited Machu Picchu it started to rain.

We took the bus down to Aguas Calientes, and before we drank a Pisco Sour, it started raining with lightning and thunderous thunder. From the terrace of the restaurant, we saw how American, German, Italian, French and Spanish tourists continued to pour into Machu Picchu. No one goes astray anymore; everyone is well informed with the help of map and GPS in their iPhones. All are equipped with rain cover, hat and boots.

The journey to Macchu Picchu is still an unpredictable adventure to this day, also for well-trained tourists who travel a safer route than the Inca Trail. Pablo Neruda was not an Indiana Jones. Neruda was an urban bohemian dandy. He wasn´t a rock climber.
Could Neruda really have made it to Machu Picchu during a four-day ride? I haven’t been able to confirm that.

The post Pablo Neruda visit Machu Pichu first appeared on Opulens.

LIFE. On Sunday, 25 April 1965, Argentine writer Jorge Luis Borges, a 66-year-old, got off a plane at Lima’s international airport. He was accompanied by his student, the educated, young and beautiful María Esther Vázquez, 27. They stayed at Hotel Bolivar, Plaza San Martín, in the historic centre of Lima.

On Monday Borges gave a press conference. He admitted that he knew little about Peruvian literature. In the traditional Café de Los Huérfanos, which still exists and where the speciality is sweet anise bread, Borges had a coffee with numerous writers. Then he visited the ‘Gold of Peru’ exhibition at the Museum of Art on the Paseo Colón.

The following morning Borges spoke at the National University about ‘The Metaphor’, one of his favourite subjects.  On Wednesday, 28 April, Borges and María Esther Vásquez travelled by plane to Cusco. In Cusco, he was taken to see the Stone of the Twelve Angles on Calle Hatunrumiyoq. The stone is a cultural heritage of Peru – the base previously held the palace of Inca Roca and now supports the Archbishop’s Palace.

From Cusco, they travelled on the small train to Aguas Calientes and then by bus to the terraces of Machu Picchu. Borges, erect, almost blind but active, swaying like a wild boar and leaning on his bamboo stick, approached the terraces as María Esther was telling him what she saw. They took the classic photo with the citadel behind them.

Jorge Luis Borges was dressed in a khaki suit. María Kodama wore a two-piece suit. At the airport, he was received by a group of students as if he were a Beatle. They settled in Cesar’s hotel in Miraflores. Borges gave numerous interviews at honorary dinners with writers and finally at critical academic events, such as the reception of the Honoris Causa Doctorate from the rector of the Pontifical Catholic University of Peru, José Tola Pasquel.

Maybe at that moment, Borges understood that Machu Picchu had nothing to do with him. Alternatively, perhaps he imagined it as a maze of stones, a large circular space where a lion and his hunter were hopelessly dead. María Esther Vásquez explained later:

‘Borges could be moved by the sound of a verse or the poetic cadence of a phrase, but the feeling of the terraces of the pre-Columbian past, so close to the sky, did not stir his aesthetic passion. I never saw him more politely bored.’

The ruins of Machu Picchu did not dazzle him. On Friday, 30 April 1965, Borges left Peru. He would not remember those five days, but he went back. On 21 November 1978, the Argentine writer landed in Lima again. By now he was 79 years old and accompanied by his friend and personal assistant, María Kodama. She was 41 years old but had the face of a teenager.

Jorge Luis Borges was dressed in a khaki suit. María Kodama wore a two-piece suit. At the airport, he was received by a group of students as if he were a Beatle. They settled in Cesar’s hotel in Miraflores. Borges gave numerous interviews at honorary dinners with writers and finally at critical academic events, such as the reception of the Honoris Causa Doctorate from the rector of the Pontifical Catholic University of Peru, José Tola Pasquel.

On Friday, 24 November, they flew to Cusco. If Borges did not like Machu Picchu, why would he return? Well, he liked paradoxes. In Lima, Peruvian writer and journalist Alfredo Barnechea asked Borges a precise question:

‘Why do you go to Machu Picchu?’

Borges responded politely:

‘There are two reasons. First, I want to see Cusco again, I know how much it impressed me, and I know that now, although I cannot see it, I will believe to see it. And then I want María Kodama to see Machu Picchu.’

Borges arrived in the town of Aguas Calientes affected by altitude sickness, which is not unusual for a 79-year-old man. The lack of air affected him. He got on the bus that climbed the hill to the sanctuary. The entrance to the ruins was full of tourists waiting for their turn to enter Machu Picchu.

In 1946 the first hotel was created there. In the hotel lobby, the pale Borges sat silently and motionless in an armchair, drinking coca tea under the supervision of María Kodama. Borges was not impressed. Back in Cusco, he got excited about the history of an old house, a relic. He visited Casa Cabrera, a pre-Columbian art museum, near the Plaza de Armas. Borges mentioned that Cabrera was one of his ancestors. The Spanish conqueror Jerónimo de Cabrera (1528-1574) had lived in Cusco, and his house is a museum today. Cabrera left Cusco and founded the city of Córdoba in Argentina.

Borges’s genius was a little petulant. In Cusco, Borges’s rancid soul appeared as a ghost, to vindicate supposed old kinships with Jerónimo de Cabrera. This is what Borges said:

‘Jerónimo de Cabrera was one of the thousands of my ancestors. The Peruvians took me to their house in Cusco. It was strange for me to think that from that house, Jerome had left Cusco, never to return.’

On the morning of Sunday, 26 November, he flew to Buenos Aires. In 1986 Borges married María Kodama in Geneva and died two months later.

The post Jorge Luis Borges visits Machu Picchu first appeared on Opulens.

EXPERIENCE. On January 20th 1960, Allen Ginsberg flew from New York and landed at the Los Cerrillo’s airfield in Santiago. The poet was bearded and short-sighted, had dark eyes with optical lenses and carried a backpack. Ginsberg told reporters ‘I’m here to have fun’, but the next day a newspaper would write, perhaps maliciously: ‘I’m here to fuck one’.

Allen Ginsberg published his book Howl in 1957. Its impact on the literary world was like that of a cluster bomb. Chilean poet Gonzalo Rojas sent him an invitation to participate in a meeting organised by the Universidad de Concepción in 1960.
He stayed at the Pan-American hotel on Teatinos Street, next to the presidential palace La Moneda. He went to Café Il Bosco, the bustling bohemian centre in Alameda. Il Bosco was full of journalists, writers, night owls, cabaret performers, comedians and nightclubs dancers.

The following day a skinny man, only 25 years old, appeared at the entrance of the hotel. It was the poet Jorge Tellier. He did an interview which he published in Ultramar magazine. Ginsberg travelled in a van to Los Cerrillos where a plane took him to Concepción. The ‘First meeting of American writers’ was held between January 20th and 25th.

On April 21st Allen Ginsberg arrived in Cusco. He spent five days in the city. Then he went to the Machu Picchu area where a guard offered him accommodation in his hut. From there he wrote to his boyfriend, Peter, describing the cliffs and snow-capped mountains of the Andes. Ginsberg did not find what he was looking for: the sacred plant of the Incas – Ayahuasca, the rope of the dead.

 

Ginsberg stayed at the City Hotel, famous for its parties, boîte and elegant rooms. On January 21st he reads Howl in the auditorium of the University. In a letter he sent to his lover Peter Orlovsky he writes that the central discussion was about the relationship between art and politics. ‘Everyone expects the revolution.’ He wrote about the poet Luis Oyarzún, whom he described as a ‘roly-poly philosopher’, member of a semi-secret queer society. The writer Luis Oyarzún was then 40 years old. In 1954 he had been president of the Society of Writers. He also meets the Peruvian writer, Sebastián Salazar Bondy, director of the Institute of Contemporary Art of Lima. He invited him to Lima.

In the early morning of January 26th, Ginsberg and his backpack got on the train that would take him further south. He wandered the wet streets of the cities of southern Chile; Temuco and Puerto Montt. Then he returned to Santiago and met the famous poets, Nicanor Parra, Jorge Teillier and Pablo de Rokha. He spent three months in Chile. In April he went to La Paz, the capital of Bolivia, writing:

“How real is Bolivia? With its snowy Andes rising above the modern city, now that one is in La Paz, which means The Peace in Spanish.”

On April 21st Allen Ginsberg arrived in Cusco. He spent five days in the city. Then he went to the Machu Picchu area where a guard offered him accommodation in his hut. From there he wrote to his boyfriend, Peter, describing the cliffs and snow-capped mountains of the Andes. Ginsberg did not find what he was looking for: the sacred plant of the Incas – Ayahuasca, the rope of the dead.

On May 5th Ginsberg went to Lima by bus. He stayed at the legendary Hotel Comercio, in front of the Desamparados Railway Station. The hotel has a famous bar on the ground floor, the Cordano bar. As in Il Bosco de Santiago, pisco sours were famous in the Cordano bar. Ginsberg reads Howl in a tiny room of the Institute of Contemporary Art, steps away from San Martin Square, on May 12th, 1960.
Ginsberg hiked in the Peruvian Amazon jungle through Huánuco to Pucallpa. Pucallpa reminded him in some city of Tibet. There he drank the hallucinogenic ayahuasca. In a letter sent to Burroughs Allen Ginsberg described his experience in these terms:

‘Drank a cup -slightly old stuff, several old and slightly fermented also- lay back and after an hour (in a bamboo hut outside his shack, where the shaman cooks) began seeing or feeling what I thought was a Great Being or a lake that approaching my mind like a great wet vagina was.’

On July 8th, 1960, Ginsberg departed from Lima airport back to New York.

The post Allen Ginsberg visits Machu Picchu first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Jesper Nordström berättar om Flora Tristan, en pionjär när det gäller uppsökande journalistisk. Detta är första artikeln i Opulens nya serie “Avdammade mästare”.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Uttrycket “stark kvinna” – myntat i samtiden – bleknar lite i jämförelse med Flora Tristan (1803-1844). Vi talar trots allt om en dam som redan innan begreppet ”uppsökande journalistik” fanns, rörde sig i Londons absoluta slum med blymönjefabriker där arbetare dog vid 30 års ålder – i slumkvarter fulla av vägglöss, tbc och hopplöshet, där invånarna hade 16 timmars-arbetspass och fick en lön som inte gick att leva på.

Att faktiskt bege sig till en plats för att skriva en nyhetsrapport gjordes inte under Tristans levnadstid och det fanns inte dagstidningar som de vi har idag, utan snarare tidskrifter med essäistiskt material. Det var en press mer bestående av den sortens material vi nu finner på ledar- och kultursidorna. Den modernt nerviga, snabba journalistiken föddes senare under fanan ”new journalism”.

Flora Tristan var en visionär, och så ihärdig att både Engels och Marx avfärdade henne som utopist, särskilt som hon gjorde allt under manteln av sin starka, kristna tro. Lägg därtill att hon var av aristokratisk fransk börd och kritiserades med påståenden om att hon mest ville döva sitt eget samvete och glänsa med hur hon rörde sig i slummen. Den diskussionen och de tankefigurerna känner vi igen från dagens USA. Kort sagt upplevdes Flora Tristan som lite för mycket.

Men det stannar inte där.

Efter att publicerat sina observationer om Londons slum beger Tristan sig, som enda kvinna på ett segelfartyg, till Peru för att där verka för de förtrycktas rättigheter. Här ser vi bevis på hennes nästan omänskliga djärvhet och nerver. När hon brevledes får reda på att familjen inte vill kännas vid henne, och att hennes försörjning har blivit strypt, skriver hon ”ett sånt fasansfullt besked gav mig mod och djärvhet”. Ja, psykologin bakom att ha bränt broar kan sannerligen vara drastisk.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Härifrån för Tristan en resedagbok där det lyser igenom en kritik mot kolonialismen och hur allt blivit europeiskt, som om all särart suddats ut och det inhemska helt har underkuvats. Ett tidigt exempel på att komma till en fjärran plats och finna samma hus, samma mat och samma vanor som där hemma.

I sin filosofi att vilja verka utan att synas begärde Flora Tristan att hon skulle bli lagd i en massgrav efter sin död, ett önskemål som inte respekterades. Hur man förhåller sig till det förfarandet är väl en öppen fråga.

Nu finns det i alla fall en gravplats att besöka, även om det stred mot hennes tanke att vara en av folket, en anonym tjänare i mänsklighetens tjänst. Den avbrutna pelaren är en vanlig symbol i äldre gravvård, men i Tristans fall så mycket mer välvald. Ett avbrutet livsförlopp mitt i.

Att bli citerad av Marx måste räknas som en rejäl fjäder i hatten, även om den skäggiga gamla filosofen borde ha haft den goda smaken att ange källan.

The post Kvinnlig pionjär och visionär first appeared on Opulens.

OMVÄRDERING. Utan hjälp från lokala krafter hade Cortés aldrig kunnat erövra norra Latinamerikas mäktigaste imperium, skriver Fredrik Segerfeldt, aktuell med boken ”Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri”.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När Christopher Columbus kom till Västindien i slutet av 1400-talet beskrev han människorna där som ”mycket vänliga” som ”inte vet vad ondska är”. Det var en sanning med modifikation. För just då höll en folkgrupp på ett besegra en annan, som i sin tur tidigare hade trängt undan en tredje. På så sätt var spanjorerna bara en i raden av folkmördare som kom till Karibien.

Men Columbus var inte ensam i sin tro på den ädle vilden. I samband med den tidiga koloniseringen, där européer stötte på folkgrupper på olika grader av utvecklingsnivå, växte en diskussion fram om människans ursprungliga natur. Många undrade om dessa varelser var människor, om de i så fall var fullvärdiga sådana och dessutom hade en själ. Trots att många associerar ”den ädle vilden” med den franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau använde han aldrig uttrycket. Det är i stället hans landsman, 1500-talsfilosofen Michel de Montaigne, man bör förknippa formuleringen med.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Även om den lever kvar har föreställningen om en ursprungsmänniska som levde i fridfull harmoni har fått sig några rejäla törnar på sistone. I själva verket var jägar-samlarsamhällen mycket våldsamma, I tidiga stamsamhällen var mord den vanligaste dödsorsaken och det förekom brutal krigföring redan för tio tusen år sedan.

Egentligen är det underligt att det främst var ”upptäckten” av Amerika som gav upphov till diskussionen om människans naturtillstånd, för där fanns några mycket avancerade samhällen. Mest berömda är de mytomspunna imperierna, Inka och Aztekerna.

Dessa två riken hade en hel del gemensamt. Bägge var aggressivt expansiva imperier som styrdes av en ärftlig krigarklass och med en kejsare som sågs som en gud eller halvgud. Bägge hade en dominerande religion med en klass av präster. De hade var sin fast etablerad huvudstad, något Spanien saknade vid denna tid. Båda imperierna var dessutom unga skapelser, med bara runt ett sekel på nacken. Och bägge styrdes auktoritärt. Bilden av fridfulla och harmoniska samhällen som levt i lugn och ro i evighet innan de vita dök upp är inte rättvisande. Den ädle vilden var varken särskilt vild eller särskilt ädel, åtminstone inte alltid.

Många har frågat sig hur två spanska äventyrare – Pizarro i Peru och Cortés i Mexiko, som för övrigt var sysslingar – kunde erövra två så stora, mäktiga och väletablerade imperier med arméer bestående av hundratusentals krigare och befolkningar på tiotals miljoner. Pizarro hade endast hundrasextioåtta spanska soldater medan Cortés styrka bestod av som mest ett tusen trehundra spanjorer.

Några av orsakerna var att amerindianerna saknade såväl hästar och stora hundar som hårda metaller och (mindre viktigt) krut. Patogenerna spelade också en roll, även på denna korta sikt. Och chocken över spanjorernas brutalitet och överlägsenhet när det gäller våld lär ha påverkat.

Men det förmodligen viktigaste i bägge fallen var att conquistadorerna hade stöd av andra amerindianer, som var mer än villiga att hjälpa till att kasta de styrande över ända. Både Inka- och Aztekriket var imperier som hade underkuvat miljontals människor från andra folk och rövat och stulit resurser och människor från dem.

Aztekriket styrdes av mexica, ett nomadiskt krigarfolk som hade kommit norrifrån och i början av 1400-talet börjat bygga upp ett imperium. Med terror upprättade de sin överhöghet över de andra folken i området och krävde skatt och tribut från dem.

Något som särskilt utmärkte aztekimperiet var omfattningen av människooffer. Tusentals människor fick se sina hjärtan skäras ut medan de levde och pyramiderna i huvudstaden Tenochtitlán dränktes av blod. Syftet — att sätta skräck i motståndarna — uppnåddes visserligen, men det skapade också ett oförvitligt hat.

Det var därför inte svårt för Cortés att hitta bundsförvanter i kampen mot aztekerna. Faktum är att på varje spansk soldat som genomförde den blodiga belägringen av Tenochtitlán gick det två hundra amerindianska. Utan hjälp från lokala krafter hade Cortés aldrig kunnat erövra detta norra Latinamerikas mäktigaste imperium. Spanjorernas allierade kunde inte veta att de skulle byta en sorts förtryck mot ett annat med mer långtgående konsekvenser.

Även Inkariket var en ny skapelse, som hade grundats när en stam i södra centrala Peru år 1438 besegrade en mäktigare grannstam. Imperiet expanderade snabbt och sträckte sig snart från dagens Chile ända in i dagens Colombia. Det var ett avancerat samhälle, en högkultur med miljontals invånare.

Precis som motsvarigheten längre norrut krävde de in skatt och tributer från de besegrade folken. De tillämpade också mänskliga offer i ritualer, både fiendesoldater som fångats i strid och barn som uppfostrats i just detta syfte. Men inte alls i samma omfattning som i Mexiko.

Man brukar säga att Inka var mindre aggressiva än Aztekerna och att rikets expansion ofta gick fredligt till. Det är delvis sant, även om den ofantliga armén kan ha påverkat i den riktningen: det är svårt att säga emot när det står tusentals beväpnade män utanför beredda att döda dig om du inte underkastar dig. Men faktum är att Inkas erövringar också var delvis mycket blodiga företeelser. Om det folk som armén stötte på inte erkände Inka som sin kejsare blev det krig, fiendens ledare och andra avrättades och befolkningen straffades utifrån hur länge striderna pågått. Det var därför inte förvånande att Pizarro, precis som Cortés, fick omfattande hjälp av amerindianer i sin erövring av Inkariket.

Sammantaget kan man alltså säga att den förenklade bilden av ondsinta och giriga vita européer som kom och erövrade stackars oskyldiga bruna människor inte är sann. Man skulle lika väl kunna reducera den spanska erövringen av de två imperierna till att de härskande byttes ut medan förtrycket och utsugningen fortsatte. Det fanns skäl till att de två centrumen i det spanska Amerika låg i just Mexiko och Peru. Genom att döda ledaren för imperiet kunde spanjorerna inte bara ta hans rikedomar utan även fortsätta att tvinga de infödda folken att förse dem med mat och tributer. Nästa steg var att ta kontroll över de existerande metoderna för att samla in skatt och – framför allt – tvångsarbete. Som ekonomen Ronald Findlay och ekonomhistorikern Kevin H O’Rourke skriver i boken Power and Plenty: ”I huvudsak ersatte både Cortés och Pizarro en styrande infödd elit med en spansk, som bägge levde på att utnyttja de underkuvade bönderna.”

Det finns ett grundantagande i diskussionen om erövringen av Amerika, och särskilt dessa högkulturer, om att det är mer fel av en europé att med våld och lurendrejeri upprätta ett utsugande imperium i Latinamerika, än när en amerindian gör samma sak. Det är ett underligt antagande. Visserligen kom spanjorerna från en annan världsdel, men såväl aztekerna som inka hade också de sitt ursprung på platser som var geografiskt avlägsna från åtminstone delar av respektive imperium. Det är inte mer fel när en vit människa begår omoraliska handlingar än när en brun gör det.

The post Myten om den ädle vilden first appeared on Opulens.

INKAMYSTERIUM. Den chilenske poeten Pablo Neruda besökte Machu Picchu någon gång mellan onsdagen den 27 och lördagen den 30 oktober 1943. Hur tog han sig dit? Först fem år senare invigdes den slingrande vägen från Aguas Calientes upp till Machu Picchu, den så kallade Hiram Binghams väg.

Jag blickar liksom hundratals besökare ut över inkakulturens mäktiga ruinstad i Machu Picchu i Peru. Nedanför forsar den slingrande floden Urubamba eller Willcamayu, som på quechua betyder “solens flod”.

Och jag suckar av hänförelse, liksom hundratals hundratals turister också gör varje dag vid åsynen av dessa höga berg och denna inkakulturens mest kända skapelse.

Trots att det inte är så enkelt att ta sig hit ökar varje år antalet turister. På en och en halv timme tar en buss oss tidigt på morgonen från Cusco till Ollataytamba , där ett tåg inväntar för att ta oss till Aguas Calientes, ett turiststad bland gröna berg. Därifrån tar en buss oss längs en slingrande bergsväg 700 meter upp till inkastaden.

I oktober 1943, alltså för 75 år sedan, lär poeten och Nobelpristagaren Pablo Neruda ha besökt Machu Picchu. Enligt honom själv kom besöket att bli magisk uppenbarelse som förvandlade honom som människa och som skald. 1945 utgav han ett av sina mest kända diktverk, Alturas de Macchu Picchu ( ”Machu Picchus höjder”), som 1950 blev en del av Canto General (”Den allmänna sången”).

Hur kunde Pablo Neruda komma till inkastaden Machu Picchu, är en fråga som man spontant ställer sig.

Luis Nieto Degregori, en av de mer kända författarna i Cusco, har forskat kring historien med Pablo Neruda besök i Machu Picchu. Hans far, Luis Nieto Miranda, kallad “Cholo Nieto”, träffade Neruda i Cusco 1943. Latinamerika hade öppnat sig för världen och Nieto hade fattat tycke för solidariska äventyrare som Neruda.

I en krönika från 2004 med rubriken “Neruda i Machu Picchu”  hävdar Luis Nieto Degregori att Neruda kom till Cusco med tåg på eftermiddagen den 26 oktober. Med sig hade han sin hustru Delia del Carril , den peruanske författaren Esteban Pavletich, tillika press- och propagandachef i regeringen, samt Uriel Garcia, författare, socialist och senator för Cusco.

Cusco, som ligger på 3 500 meters höjd över havet, var på den tiden inte det turisternas Mecka som det är i dag. Staden hade bara omkring 45 000 invånare, varav de flesta talade quechua. De kom in till stortorget Plaza de Armas med sina hattar, färgglada ponchos och lamadjur för att sälja jordbruksprodukter och hantverk tuggande på cocablad.

Vid en välkomstceremoni samma dag utnämnde Cuscos borgmästare Neruda till hedersgäst i staden.

Vid ett senare tillfälle under besöket hyllades han under en ceremoni i Cuscos teater i närvaro av företrädare för kulturorganisationer, konstnärer och arbetare från trakten. Hans vän Luis Nieto Miranda stod för välkomsttalet, som kom att publiceras i Cuscos kommuntidning 1945. Luis Nieto hade lärt känna Pablo Neruda under sin åttaåriga landsflykt från Chile. Under publikens jubel utbrast han bland annat: “Ni har bett mig att framföra en hälsning till denne kampens skald, detta hjärta gjort av morgonens stål. Se på honom, där har ni honom.”

Den morgonen deklamerade Neruda två av sina tjugo kärleksdikter och en förtvivlad sång, några av dikterna i Spanien i hjärtat och Residencia en la tierra (ej översatt till svenska). Efter en och en halv timme tog han avsked av publiken med sin då ännu icke publicerade “Ny kärlekssång till Stalingrad”.

På Alla helgons dag den 1 november gick Neruda och hans hustru på tåget för att fortsätta resan till Chile. På stationen tog delegationer från kulturorganisationer och fackföreningar avsked av dem. Nieto Digregori hävdar att lokalpressen inte informerade om poetens besök i Machu Picchu. Den resan måste ha skett mellan onsdagen den 27 och lördagen den 30 oktober 1943.

“På otillgängliga stigar och på åsneryggar kom vi upp till den förlorade staden: Machu Picchu, den mystiska” (Neruda, Condé sur Iton, januari 1972). “Jag stannade till i Peru och besökte ruinstaden Machu Picchu. Vi kom dit upp till häst. På den tiden fanns det ingen väg. Uppifrån kunde jag se de gamla stenbyggnaderna, omgivna av Andernas höga, gröna berg” (Neruda, Jag bekänner att jag levat: minnen, 1975).

Det sägs att det var hans följeslagare Esteban Pavletich (1906–1981), peruansk författare och politisk aktivist i indianfrågor, som organiserade Nerudas resa till Machu Picchu. Han hade levt i landsflykt i Chile i början av 30-talet och hade då lärt känna Neruda. Pavletich var vid det här laget 37 år gammal och hade erfarenhet av att klättra i berg efter att ha ingått i César Sandinos och Farabundo Martís gerilla i Nicaragua i slutet av 1920-talet.

Mysteriet kvarstår. Hur kom Pablo Neruda upp till Machu Picchu? Först 1948 invigdes den slingrande vägen från Aguas Calientes upp till Machu Picchu, den så kallade Hiram Binghams väg. Och det var först 1950 som Machu Picchu öppnades för turister.

Inkaleden var en tillfartsväg. Alla som gått den intygar att den är en av de mest imponerande och utmanande leder som finns på jorden. Den fyra mil långa leden löper längs branta bergsstigar. Den förkoniala leden med höga trappsteg i sten underhålls i dag av guiderna. Man passerar på vägen flera arkeologiska inkacentra och tunnlar inne i berget. Det tar fyra dagar och tre nätter att komma fram och man passerar en höjd på 4 200 meter över havet i kall luft. Om man haft vingar kanske skulle ha flugit, för detta är himlen. Höjdsjukan kan ge huvudvärk, yrsel, bristande aptit och sömnsvårigheter och kan få komplicerade följer om man inte ser upp. Man måste förbereda sig fysikt inför strapatserna och det är viktigt att dricka mycket te av cocablad. Det är en äventyrlig och fascinerande rutt.

Det andra sättet att komma till Machu Picchu var via Aguas Calientes, dit tåget gått sedan 1934. Därifrån gick färden upp med mulåsna eller till häst. Det var troligen den vägen Neruda tog.

Den dag vi besökte Machu Picchu började det regna på eftermiddagen. Vi tog bussen ner till Aguas Calientes och innan vi hann  inta en Pisco Sour började det ösregna med blixtar och dundrande åska. Från terrassen på restaurangen såg vi hur amerikanska, tyska, italienska, franska och spanska turister fortsatte att strömma in till Machu Picchu. Ingen går längre vilse, alla är välinformerade och tar sig fam med hjälp av karta och GPS i sina Iphones. Alla är försedda med regnskydd, mössa och stövlar. Dessa turister kommer för att kriga, tänkte jag.

Resan till Macchu Picchu är än i dag ett oförutsägbart äventyr, också för vältränade turister som tar sig fram en säkrare väg än Inkaleden. Pablo Neruda var mer en flanerande poet än en Indiana Jones, mer en bohemisk stadsdandy och lättsam livsnjutare än en bergsklättrare. Kan han verkligen ha tagit sig upp till Machu Picchu under en fyradagarsritt på en åsnerygg? Jag har inte kunnat få det bekräftat.

(Översättning: Anna-Karin Gauding)

The post Mysteriet med Pablo Nerudas besök i Machu Picchu first appeared on Opulens.

SYDAMERIKANSK HISTORIA. Minnesmuseet i Lima ägnas de övergrepp som gerillagrupper och staten gjorde sig skyldiga till under 1980- och 1990-talen. Lars Bildt rapporterar från ett Peru där benådningen av den folkmordsdömde tidigare presidenten har lett till en kris.

Jag stannar till framför en monter på Minnesmuseet i Perus huvudstad Lima. Reagerar på en bok skriven av Antonio Díaz Martínez. Av alla tillfälligheter i livet var han och hans hustru mina hyresvärdar under en kort period på 70-talet, då jag bodde i Lima.

Han hade bott några år i Kina och var då på väg upp till universitetet i Ayacucho för att tillträda som lärare. Han kom senare att bli en av maoistgruppen Sendero Luminosos ledare. 1983 fängslades han och tre år senare blev han dödad i samband med att ett fängelseuppror slogs ner.

Min före detta hyresvärd Antonio Díaz ansågs av många som en skarp intellektuell. Mitt intryck var att han var en jovialisk, lite reserverad herre, som klädde sig som en äldre man, trots att han bara var något tiotal år äldre än jag själv. Vad fick honom att bli drivande i bildandet av terrorrörelsen Sendero Luminoso? Kan indignation över sociala orättvisor leda till rättfärdigande av andra? Eller drev våldet utövarna till ett slags blindhet? En “sektlogik” där allt rättfärdigas? Är det jämförelsen med dagens jihadister som är mest relevant? Jag blir stående med mina frågor framför montern med Diaz’ bok.

Jag vandrar runt i ett nästan tomt museum byggt på en brant ner mot Stilla Havet. Platsen för minne, tolerans och social inkludering (Lugar de la Memoria, la Tolerancia y la Inclusión Social) är muséets långa namn. LUM, dess spanska förkortning, är ett av många minnesmuseer som vuxit fram i Latinamerika under senare år. I de flesta länder har de sin bakgrund i övergrepp mot de mänskliga rättigheterna under militärdiktaturernas epok i Latinamerika från 1960-talet fram till mitten och slutet av 1980-talet. Det gäller Museo de la Memoria y los Derechos Humanos i Santiago de Chile, ESMA i Buenos Aires och MUME- Centro Cultural Museo de la Memoria i Montevideo.

I Peru är historien litet annorlunda. LUM visar på det dryga decennium av våld och terror som började 1980 och fortsatte några år in på 1990-talet. Här utgjordes inte våldet som i de andra länderna av det som brukar kallas statsterrorism, det vill säga repression mot oppositionella. LUM skildrar i stället tre olika aktörer som gjorde sig skyldiga till mord, våld och övergrepp: de två gerillagrupperna Sendero Luminoso och MRTA (Movimiento Revolucionario Tupac Amaru) och den peruanska staten, som med polis och militär samt självförsvarsgrupper i Andernas byar begick grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Utplåning av hela byar, massgravar och hundratusentals internflyktingar är några av spåren av denna period. Sendero Luminoso sprängde i ett terroristattentat en bilbomb i centrala Lima med många döda, skadade och stor materiell förödelse som följd. Man angrep också systematiskt kritiska ledare för vänsterorienterade folkrörelser. Både Sendero Luminoso och MRTA mördade homosexuella och HBTQ-personer. Röda khmererna i Kambodja framstår som Sendero Luminosos närmaste motsvarighet med samma sorts riktade, ohämmade våld.

I den avdelning som drabbar besökaren mest kan man lyssna till inspelade vittnesmål i hörlurar. Historierna är olika, perspektiven växlande, men de uppslitande erfarenheterna gemensamma. Museet ger givetvis offren röst, men berättar också om förövarna.

De överlevande inom ledningen för såväl Sendero Luminoso som MRTA har suttit eller sitter i fängelse, dömda till långa straff. Utkrävandet av ansvar bland de styrkor som var knutna till den peruanska staten har däremot varit vacklande. En amniestilag antogs för att senare upphävas. I praktiken har flertalet troliga förövare gått fria. Att ge offren återupprättelse och i förekommande fall ersättning är pågående processer, långt ifrån enkla och okontroversiella.

Den före detta presidenten Alberto Fujimori utpekas i LUM-museet som den högste ansvarige för folkmordet i Peru, dömd såväl för korruption som för folkmordsbrott. Han dömdes till 25 års frihetsberövande, i praktiken livstids fängelse med tanke på hans höga ålder.

I slutet av 2017 framkom emellertid uppgifter om korruption hos den nu sittande presidenten i Peru, Pedro Pablo Kuczynski, kallad PPK. För att undvika riksrätt kohandlade han med en fraktion av Fujimoris parti i parlamentet och Fujimori benådades. Denna kohandel har lett landet in i en konstitutionell och politisk kris, vars utgång ännu är osäker.

Under mitt besök på minnesmuseet LUM nyligen stördes jag av bristen på besökare, så till den grad att jag beslöt att återvända några dagar senare för att få mitt första intryck bekräftat eller vederlagt. Till min glädje såg jag denna gång många ungdomar, flera grupper och hela familjer som guidades runt.

Tillgängligheten i museets olika avdelningar är hög. Allt är föredömligt presenterat, men samtidigt utan alltför stora förenklingar. Jag tänker att varje skolelev borde kunna ta denna smärtsamma historia till sig eller åtminstone lära sig av historien. Begreppet “aldrig mer” (Nunca Más) har kommit att användas i flera länder i Latinamerika, och dessa minnesmuseer spelar en viktig avskräckande roll.

Benådningen av den folkmordsdömde Fujimori framstår som en negation av allt museer som LUM avser förmedla. Kvar står jag ändå med en förhoppning om att minnet av minnet får en bättre chans i Perus kommande generationer.

The post Minnet av minnet first appeared on Opulens.

SEXÖVERGREPP. “Att påven avfärdar offrens dossier som förtal innebär inte bara att underkänna den som bevis, utan att anklaga offren för att ljuga.” Lars Palmgren om hur Franciskus segertåg i Latinamerika vändes till dess motsats i Chile. 

Påven Franciskus har just besökt Chile och Peru. Som vanligt har han gjort kloka, och ibland uppseendeväckande uttalanden i de mest spridda frågor. Och han har också, som vanligt, orsakat polemik. Framförallt i Chile där hans besök trots många innerliga ögonblick lämnade kvar en lite bitter smak.

Det hela började bra med ett tal för landets politiska ledare i presidentpalatset La Moneda mitt i Santiago. Franciskus berömde Chiles övergång från diktatur till Latinamerikas stabilaste demokrati. Och han slutade med att på ett drabbande naket sätt ge uttryck för den smärta och skam han känner inför avslöjandena av sexuella övergrepp begångna av präster inom den katolska kyrkan. Ett hett ämne i Chile.

Många fall av sexuella övergrepp har avslöjats de senaste åren. Det mest emblematiska fallet handlar om Fernando Karadima, kyrkoherde i Santiagos rikaste församling. 2011 avsattes Karadima sedan tre män, som haft honom som sin andlige ledare, avslöjade att de utsatts för sexuella övergrepp som började när de var i de lägre tonåren och fortsatte långt upp i vuxen ålder, till och med efter att de gift sig.

Deras vittnesmål var en bomb vars sprängkraft blev än större av att de tre offren var välutbildade män från den övre medelklassen. Karadima dömdes så småningom både i civil domstol och av Vatikanen och det gjordes både en film och en TV-serie som förvandlade ”Karadima” till ett begrepp för hur någon utnyttjar sin maktposition för att tillfredsställa sig själv på andras bekostnad.

Men att Karadima dömdes och avsattes satte inte punkt för affären. När Franciskus för två år sen utsåg Juan Barros till biskop i Osorno i södra Chile blossade den upp på nytt med förnyad kraft. Juan Barros hade tillhört Karadimas innersta krets. Han hade på olika sätt bidragit till Karadimas system av ”förförelse” av unga män i församlingen. Han hade också varit närvarande när Karadima utsatte sina offer för sexuella handlingar. De tre offren satte samman en hel dossier som visade hur insyltad Barros var. Församlingen i Osorno protesterade högljutt mot utnämningen. Påven sägs ha övervägt att begära att Barros skulle ta ett sabbatsår för att få tid att studera fallet mer noggrant, men något hände och Barros tillträdde trots protester och församlingens bojkott.

När Franciskus landade på Santiagos flygplats var kravet på Barros avgång starkare än någonsin. Liksom också förhoppningarna att påven skulle ta itu med saken. Och efter hans ord inför de politiska ledarna i La Moneda om den skam och smärta han kände över de sexuella övergrepp som präster utfört, så trodde många att han faktiskt skulle ta ett steg till och avsätta Barros.

Istället blev det tvärtom. På påvens första mässa i Chile i den stora O´Higginsparken i Santiago med 400 000 deltagare – den största gudstjänsten under resan i Chile – upptäcktes snart att Barros fanns med bland biskoparna som gjorde Franciskus sällskap uppe på scenen. Och det var inte bara i O´Higginsparken Barros fanns med. Med växande indignation såg chilenarna att Barros var med på alla mässor som påven höll i Chile och att han flög tillsammans med påven i det officiella planet.

Det var som om Barros försökte förvandla påvens besök inte bara till ett försvar för sig själv, utan till en anklagelse mot dem som anklagat honom.

Och frågan är om han inte lyckades. Efter den sista mässan i Iquique i norra Chile, där påven talade om den växande immigrationen, om invandrarnas rättigheter och vilken rikedom de tillförde, så fick en chilensk radiojournalist tillfälle att fråga Francisco om Barros. Påvens svar var kort och torrt: ”När jag fått några bevis ska jag tala om Barros. Hittills är allt bara förtal. Förstått!”

Med en nypa god vilja skulle påvens ord kunna tolkas som ett försvar av principen att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Att ord står mot ord. Men att avfärda offrens dossier som förtal innebär inte bara att underkänna den som bevis, utan att anklaga offren för att ljuga. En så pass allvarlig anklagelse att inte bara flera chilenska biskopar reagerade. Sean O´Malley, biskop i Boston, ansvarig för påvens speciella kommission för beskydd av minderåriga, sa att påvens ord var djupt sårande.

Så när påven lämnade Chile för Peru var det många som inte längre mindes hans respektfulla besök i kvinnofängelset i Santiago, hans konstruktiva möte med mapucheindianer i Temuco eller hans uppmuntrande och inspirerande möte med ungdomar i Maipú. Hans stöd till Juan Barros, den ifrågasatte biskopen i Osorno, överflyglade allt.

Men även i övrigt rådde en dämpad känsla av besvikelse i Chile; det hade varit mycket färre deltagare på alla mässor (utom den i O´Higginsparken) än beräknat och när påvemobilen drog fram genom gatorna var det ganska glest med folk, men gott om poliser… Först när han kom till Peru möttes Franciskus av det massiva, entusiastiska och varma mottagande han fått under sina andra resor både i Latinamerika och på andra håll.

En av Franciskus centrala uppgifter i Latinamerika har varit att vända den trend som gjort att katolska kyrkan förlorat miljontals medlemmar till olika frikyrkliga väckelsekyrkor. En uppgift han faktiskt lyckats rätt väl med. Den massiva uppslutningen i Peru är ett uttryck för det. På den sista mässan i Lima innan han flög hem till Rom deltog nästan en och en halv miljon människor.

På denna sista mässa talade påven om korruption och politikens kris i Latinamerika. ”I Peru tycks alla expresidenter hamna i fängelse”, påpekade han. Den sittande presidenten har dessutom med nöd och näppe nyligen klarat sig ifrån att avsättas på grund av korruption. I den typen av kris och misstro gentemot det politiska etablissemanget (som också sträcker sig in i den katolska kyrkan) upplevs påven som det stora undantaget – exemplet på att det goda ledarskapet trots allt kan existera. Även om det också i Peru finns skandaler med präster som begått sexuella övergrepp, så svävar påven här ovanför de jordiska problemen.

I Chile är det annorlunda. Här beror den katolska kyrkans minskade inflytande mindre på medlemsflykt till väckelsekyrkor och mer på att Chile är på väg att bli en sekulär nation, på nästan samma nivå som Uruguay.

Därför betraktas Franciskus i Chile med skeptiska ögon. Som en vanlig människa som kan göra dumma misstag. Och att stötta Barros och avfärda offrens vittnesmål som förtal var definitivt, i de flesta chilenares ögon – både troende och icketroende – ett dumt misstag. ”Jag gillar Franciskus”, förklarade en ledande icketroende chilensk politiker men, tillade han, jag tror på offrens vittnesmål. ”Franciskus stöd till Barros är ett mysterium”, konstaterade han också. Många chilenare tänker likadant.

Och att Fransiskus bjöd in Sean O´Malley, biskopen i Boston som kritiserade honom för hans stöd till Barros, att gemensamt hålla den sista stora mässan i Lima, kan kanske tolkas som att han faktiskt insett att det var ett misstag.

Men oavsett det kan man ändå säga att de lite motstridiga resultaten av Franciskus resa till denna sydliga del av Sydamerikas Atlantkust är att Chiles rörelse mot sekuläritet snarare befästes än bromsades, medan den katolska kyrkan i Peru lyckades ta tillbaka initiativet från de pentekostala väckelserörelserna.

The post Påvens förnekande av övergrepp ifrågasatt i Latinamerika first appeared on Opulens.