FEMINISM. “Dessa feministiska tankar är inte nya men behöver tuggas om”, menar Lis Lovén som läst Kate Mannes Allt män har rätt till.

Allt män har rätt till av Kate Manne
Översättning: Isobel Hadley-Kamptz
Fri Tanke förlag

Kate Manne har en hel del fallstudier att ta till. Som hur kvinnor, fattiga eller svarta bemöts i den amerikanska vården. Och hon förklarar tanken att mäns kroppar inom sjukvården så länge har varit norm. Det verkar ju till exempel som om kvinnors menscykel kan påverkas av vissa mediciner. Och hur mycket forskning finns runt detta ämne?

Tanken att det är kvinnor som ska ge omsorg till män, ja det är en viktig tanke. Som om mannens känslor aldrig riktigt växer bortom moderns vård, där han kan mogna och stå på egna ben. Och sedan? Kvinnors skuldkänslor över att aldrig bry sig på rätt sätt eller tillräckligt mycket, just för att alla behöver kvinnans bekräftelse.

Misogynin sträcker sig in i alla maktstrukturer. Inte bara kön, utan även klass och kultur. Det betyder att underprivilegierade kvinnor bär en dubbel börda. De får inte vara ”dåliga kvinnor”, de ska upprätthålla en slags norm och könsordning. Bära den på sina axlar och bedömas efter den. Och även kvinnor kan internalisera kvinnoföraktet, dels vända det mot sig själva, men även mot andra kvinnor. Republikanska, vita kvinnor i USA är i många fall således abortmotståndare och respekterar inte kvinnors rätt till sin egen kropp.

Manpati är samhällets sätt att stödja män

Kate Manne berör mig. Jag känner vrede. Inför den där känslan av att ha blivit lurad av till synes radikala män som jag försökte rädda genom att spela dum. Min intelligens fick aldrig bli hotfull. Så ja, det här med kön är att gå på äggskal, för både män och kvinnor, bögar och transpersoner. Äggen kan brista och allt innehåll rinna ut. Och vem torkar upp i smörjan när vi helst vill blunda inför maktordningen? Och finns det ett sätt att rationalisera och ideologisera patriarkatet?

Manpati är samhällets sätt att stödja män enligt Manne, vad än mannen har gjort. Kvinnor förväntas ge av sin sexualitet, sin vård, sina emotioner, sitt hushållsarbete, just för att kvinnors kön är gränslöst. Kvinnor investerar i allt inom familjelivet och det är ett emotionellt arbete utan slut. Jag tänker även på kvinnor inom den samhälleliga vården där de ska ta hand om barn, sjuka och gamla, och hur de slits ut på grund av sin ansvarsbörda. Ett ansvar där man förväntas bry sig in absurdum. Och en man har rätt till bekräftelse och beundran bara i sin egenskap av att vara man. En käklinje kan vara något att investera i, ja muskler även så. Som om könet befinner sig på en marknad:och vem vinner kampen när det finns en attraktivitetshierarki? Även kränkta män, som upplevt att de inte haft rätt till någon partner, kan kräva sex genom våldtäkt, för de har ju en naturlig rättighet till kvinnans kön. Kvinnan ses alltså som en instrumentell tillgång. Ligger detta i systemet och kan det i så fall bevisas?

Det sexuella begäret en transkvinna väcker är på ett sätt ett hot mot mannen. Transkvinnan anses som könets bedrägeri. Så på grund av kön kan vi straffas för att vi väcker något. Och när det gäller graviditetens vara eller icke-vara tänker jag mig att den väcker ett slags livmodersmystik. För är inte fostrets allra första början en dunkel sfär, en slags värld vi bär med oss och som kan väcka upp den hemliga samhörigheten, som vi som vuxna är avskurna från. Ett hot i sig? Och som vuxna är vi okunniga om detta fostrets sfär.

Det är även ett hot om kvinnor reagerar med vrede för då kan en man förolämpas. ”Sanningen tillhör inte kvinnan” hävdar Kate Mann. För om mannen är norm då centreras allt runt hans rättigheter. En kvinna får inte framhäva sig själv på samma sätt som en man får. En man kan till och med rätta, instruera och destabilisera en kvinnas åsikter och argument. Allt detta betyder att många har svårt att ifrågasätta motiven som bygger på maktordningen. För en del finns det en njutning i att kunna erövra maktens mekanismer. Offret tvingas många gånger att ge efter för maktens scenarion. Det kan gälla homosexuella transpersoner, svarta, invandrare eller kvinnor. Och även en del män, icke att förglömma.

De kvinnor som ändå kämpar för en ledarskapsroll kan bli ifrågasatta på ett annat sätt. Är hon riktigt medmänsklig? För många vill nog, handen på hjärtat, att lilla mamma ska hålla sig till hem och hushåll.

Kate Mannes feministiska tankar är inte nya men behöver tuggas om och åtminstone några av dem behöver jag för att påminnas om min egen trångsynthet.

The post En bok som väcker vrede first appeared on Opulens.

INTERVJU. Med anledning av ett nytt singelsläpp, Five times a day, med Bara Karin har Opulens ställt några frågor till henne angående den nya låten. Här nedan kan du även läsa låttexten och se videon.

Karin Johansson är producent och artist som gör musik under namnet Bara Karin (du kan följa henne på Instagram och på Facebook). För två år sedan presenterade vi hennes musik på Opulens prosa och poesi-avdelning. Nu i början av maj har hon släppt en ny singel med tillhörande musikvideo, som kommer att följas av ett album i höst. Singelns titel är Five times a day.

Även denna gång är det ett feministiskt budskap i låtarna där Bara Karin blandar allvar med humor och singeln tar även upp psykisk ohälsa. Vi ställde några frågor till henne inför släppet:

Vad har du för tankar kring det kommande albumet?

– Det kommande albumet Just one swipe away handlar om tillgängligheten och förgängligheten. Att allt är tillgängligt för oss men just därför också förgängligt – du kan alltid bli ersatt av någon annan. I Five times a day köper männen sex av en amfetaminberoende psykiatripatient, deras fruar blir ersatta när de inte vill vara med och förverkliga det männen sett i porrfilmerna.

– Tematiken och den röda tråden i ett album är viktig för mig. Från början hade jag med en låt som hette Tinder Gold men den var alldeles för romantisk och fick därför inte vara med på plattan, ha ha.

Vad vill du lyfta fram eller förmedla med din musik?

– Med min musik vill jag skildra livet som kvinna; som kvinna i musikbranschen och som kvinna i en heterosexuell partnerrelation i ett patriarkalt samhälle. Jag vill göra det utan omskrivningar för att lyssnarna ska känna igen sig i stället för att tänka ”varför är inte mitt liv/min relation lika fluffig och rosa som hennes?”

Kan du säga något om låttexten till aktuella singeln? 

– Five times a day handlar om livet på en sis-institution. Jag jobbar som psykolog och texten är inspirerad av det jag fått erfara när jag jobbat inom psykiatrin och samarbetat med socialtjänsten. En gång satte en socialsekreterare en prislapp på en patient, påtalade hur dyrt det var för socialtjänsten att ha hen på sis-hemmet. Det blev första raderna till låten.

– Låten handlar också om konsekvensen av okunskapen om olika diagnoser, särskilt ADHD och hur det kan yttra sig hos kvinnor. Psykiatrin går enligt mig mer och mer mot en så kallad medicinsk modell där vi medikaliserar lidanden och försöker lösa det med läkemedel. Jag jobbar numera på en mottagning där vi träffar de som utsätts för våld i sin partnerrelation och de som säljer sex. Sedan jag började där har jag förstått hur tokigt det kan bli när psykiatrin försöker lösa en så kallad depression med SSRI när det egentliga problemet är att kvinnan blivit tyst och tillbakadragen som en strategi för att undgå våld från sin man.

Du har ett tydligt feministiskt budskap i din musik. Varför är det viktigt för dig att förmedla?

– Jag skulle kunna göra pop där jag sjunger om mannen jag saknar och hur fantastiskt det är när vi är tillsammans, det är vad flest verkar vilja lyssna på idag. Men det finns redan tusentals sådana artister som bidrar till att vidmakthålla idén om den romantiska och samtidigt jämställda relationen som möjlig. Sådan musik bidrar till att alla sneglar på andra och undrar varför deras relation inte är som alla andras verkar vara. Men dom jämställda romantiska relationerna finns väl inte? Det är bara populärmusiken som får oss att tro det.

– Det sjungs allt för mycket om riddare på vita hästar som räddar kvinnorna ur ensamheten. Men även i en tvåsam heterosexuell relation idag finns en ensamhet, den existentiella ensamheten som uppstår när man inser att ens manliga partner aldrig kommer att förstå vad det faktiskt är att vara kvinna.

I din musikvideo ser vi dig i en sjukhuskorridor tillsammans med en dansare, utklädd till sjuksköterska eller läkare. Det är både vackert och berörande. Berätta lite om varför du bestämde dig att spela in videon så?

– I psykiatrin är man, liksom i patriarkatet, avhumaniserad. Man går där i sina vita arbetskläder och ibland även patienten.

– Idén som psykolog är också att du inte ska berätta något om dig själv för dina patienter. Jag behöver musiken för att få dela mina erfarenheter med världen och ibland kan jag tänka att min musik hjälper andra mer än mina ord i terapirummet – man missar ofta det strukturella perspektivet som psykolog.

Här kan du se videon till Five times a day

Det går också bra att lyssna på låten här.

Five times a day

Social security tells me
it takes seven thousand five hundred crowns
to keep me safe
within this cage

I take amphetamine five times a day
to stay awake
in this cage
it’s a lot cheaper
than cutting deeper

Five times a day makes the doctor go away
five times a day
five times a day

BDD OCD ADHD
BDD OCD ADHD

I need someone to hold me tight
so I let daddies pick me up
late at night
I make them frown
when I go down
I use my tongue better than them
they never tell it to their wives
and the price?
the pills get cheaper
when I go deeper

Five times a day makes the doctor go away
five times a day
five times a day

The post Bara Karin – skivaktuell med feministiskt budskap first appeared on Opulens.

MENTALSJUKHUS. “The mad women’s ball” bjuder på en mardrömslik resa tillbaka i tiden, till mentalsjukhuset Salpêtrière där otaliga kvinnor plågades i vetenskapens namn.

Som skådespelare slog Mélanie Laurent igenom internationellt i Quentin Tarantinos “Inglourious basterds” 2009. Sedan dess har hon både skådespelat och regisserat en rad hyllade filmer. Med “The mad women’s ball” gör hon både och, och har även skrivit manus utifrån Victoria Mas litterära förlaga.

Överklassflickan Eugénie (Lou de Laâge) lever ett privilegierat liv i det sena 1800-talets Paris. Hon är vacker, kvicktänkt och hungrig på livet, men också instängd av samhällets och familjens normer för hur en kvinna ska leva – eller snarare inte leva.

Eugénie plågas också av sin sällsamma förmåga att få kontakt med de döda. De kommer till henne på korta, intensiva och ofta plågsamma besök, och den ende som känner till Eugénies förmåga är hennes älskade bror. När Eugénie gör misstaget att även anförtro sig åt sin mormor tar livet en fasansfull vändning: Familjen beslutar att hon ska spärras in på det ökända mentalsjukhuset Salpêtrière.

Det är bland annat skildringen av Eugénies medpatienter som är den stora behållningen med “The mad women’s ball”. Med oerhörd lyhördhet berättar Mélanie Laurent om kvinnornas öden – några är inspärrade för att de är deprimerade, någon för att den av svartsjuka knuffat sin make i floden Seine, någon annan för att den tröttnat på en mans sexuella trakasserier och andra för att de faktiskt på riktigt har problem med sin mentala hälsa.

Men “The mad women’s ball” är inte bara en beskrivning av just dessa kvinnors mardrömslika öden, utan även en bredare och smärtsam påminnelse om vad patriarkatet gjort med kvinnors kroppar och psykiska hälsa genom historien. I en plågsam scen hypnotiserar Salpêtrières överläkare en ung kvinna, och inför en manlig publik dirigerar han henne till att utföra sexuella rörelser. Hypnosen gör att hon drabbas av både epilepsi och förlamning men denna behandling, och andra likvärdiga övergrepp, anses vara fullt normala och utförs varje dag, vecka och år.

En stor del av behållningen ligger även i Laurents och Laâges skådespeleri. Laurents porträtt av sjuksköterskan Geneviève är känsligt och och intagande och Laâge ingjuter en imponerande bredd i den plågade men starka Eugénie. Tillsammans med vackert foto blir “The mad women’s ball” en mycket sevärd film om baksidan av vad som ansågs vara den moderna vetenskapens födelse och vilka som föll offer för den.

Sara Haldert/TT

The post Filmrecension: Sevärt om kvinnliga mardrömsöden first appeared on Opulens.

GENUS. Män reduceras till förövare. Kvinnor reduceras till offer. Tydligt avgränsade roller som sällan är så perfekt avgränsade i verkligheten, och blir en del av den matris vi kämpar för att finna oss själva i. Någonstans i den processen tappar vi lätt vår frihet att definiera oss själva som människor, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den viktigaste feministiska enradare jag någonsin läst är Simone de Beauvoirs konstaterande att man inte föds till kvinna – man blir det.

För mig har feminism alltid handlat om precis det. Konstaterandet att könsroller är något vi tränas i att upprätthålla, och att ha ett kritiskt förhållningssätt till etablerade sanningar om vad det innebär att vara kvinna eller man, oavsett avsändare.

I min förra text om toxisk maskulinitet var det precis vad jag försökte göra: visa på hur mönster i hur vi ser på manliga egenskaper ligger till grund för problem som uppstår i samhället.

Filosofen Judith Butler pratar om det som en heterosexuell matris, där vi fostras i synen på att män, kvinnor, och deras sexuella förhållningssätt till varandra är något naturligt och konstant. Eftersom det inte finns en underliggande sanning om hur människor med en viss typ av könsdelar beter sig, leder det här till att vi fråntas rätten till inre frigörelse så länge vi försöker passa in i den typen av mönster.

Om den toxiska maskuliniteten innebär att män är känslolösa, hårdföra och ensamma, är dess kvinnliga motsvarighet ofta kopplad till kvinnors bräcklighet och undergivenhet.

Därför blir det märkligt när den naturliga följdfrågan för vissa när jag skriver om toxisk maskulinitet är “men finns inte toxisk femininitet?”. För mig är det självklart. Eftersom så inte verkar vara fallet tänker jag skriva mer om saken.

Inledningsvis tror jag att vi behöver titta på skillnaderna mellan vad jag ser som sexism och toxiska könsroller. Sexism är när uppfattningar om hur du borde bete dig utifrån det kön du uppfattas som, tvingas på dig eller leder till straff från omgivningen. Det är när din åsikt avfärdas med att “du har säkert mens och är känslosam”.

Den toxiska könsrollen är något vi själva kan anamma och reproducera, när vi väljer att agera på sätt som vi vet förväntas av oss för att det känns som den enda utväg som finns – eller, i mer småaktiga fall, för att det är den lättaste utvägen. Som om jag själv använder PMS som en ursäkt för att ha uttryckt mig olämpligt.

Gemensamt har de att de bygger på generaliserade bilder av könens egenskaper. Om den toxiska maskuliniteten innebär att män är känslolösa, hårdföra och ensamma, är dess kvinnliga motsvarighet ofta kopplad till kvinnors bräcklighet och undergivenhet.

Det tar sig uttryck från det relativt milda, som att överdriva hur jobbigt det är att bära något så att man slipper, till att använda sin tilldelade roll som bräcklig och svag som ett vapen mot människor. Att använda sin sårbarhet eller känslor som en sköld mot väntade konsekvenser av dåligt beteende eller spela på en offerroll för att vinna stöd från omvärlden.

En annan bra enradare är “feminism is the radical notion that women are people”. Den kan vara bra att minnas om någon försöker lura i dig att de dåliga egenskaper vi (med all rätta) ställt män till svars för, inte skulle vara allmänmänskliga.

Analysen som är värd att göra är snarare hur de tar sig olika uttryck, att försöka förstå varför de gör det, och vilka effekter de har på samhället i stort. Där någonstans ligger utmaningen och värdet för en vettig feministisk diskussion om normer och roller.

Män reduceras till förövare. Kvinnor reduceras till offer. Tydligt avgränsade roller som sällan är så perfekt avgränsade i verkligheten, och blir en del av den matris vi kämpar för att finna oss själva i. Någonstans i den processen tappar vi lätt vår frihet att definiera oss själva som människor.

Det är ledsamt. För är det någon rättighet jag tycker att vi borde slåss för, så är det allas rätt att främst definieras som människa. En värld där vi och våra handlingar bedöms fristående från yttre attribut som etnicitet, kön eller sexualitet.

The post Den toxiska femininiteten är lika giftig first appeared on Opulens.

KAMP. Idag för hundra år sedan, den 24 maj 1919, beslutades det om kvinnlig rösträtt och därmed infördes den moderna demokratin i Sverige. Det finns saker att minnas, hedra och glädjas då det förflutnas och nutidens aktivism löper samman, från Anna Whitlock till Greta Thunberg, skriver Erik Cardelús.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Idag, den 24 maj, firar vi minnet av att allmän och lika rösträtt infördes i vårt land. Något så grundläggande som att kvinnor skulle få rösta, blev då ett faktum. En självklarhet idag, men inte då. Långt ifrån.

För kampen var långdragen och svår. Många reaktionära och patriarkala krafter gjorde sitt yttersta för att hindra och bromsa kvinnornas kamp för rösträtt. Inte sällan med argumentet att kvinnor var sköra, oförnuftiga, fåfänga och känslodrivna. Att förnuftet tillhörde männen, som därför skulle få bestämma, utan inblandning av annan part.

Argumenten verkar idag både dammiga, befängda och upprörande, men att sådana argument lyckades blockera den idag självklara kvinnliga rösträtten så länge, tål att tänkas på.

För Sverige var som bekant sist i Norden med kvinnlig rösträtt. Finland, som låg under det ryska tsarväldet, var först och där fick kvinnorna rösträtt redan 1906, långt innan revolutionen svepte in. Näst på tur var Norge, där samma reform genomfördes 1913, en händelse som ägde rum i både Danmark och Island två år senare, 1915. Sedan, flera år senare, kom Sverige.

Redan i april 1912 hade det lagts fram ett lagförslag om kvinnlig rösträtt, men det förslaget röstades ner. Men kampen gick vidare, inte minst genom Landsföreningen för kvinnans rösträtt (LKPR), som bildats och kämpat på allt sedan 1903. Rörelsen frontades av idag så välkända kvinnor som Anna Whitlock, Else Kleen, Anna Lindhagen och Signe Bergman.

Utan kamp kommer vi sällan så speciellt långt, åtminstone inte om det finns starka krafter som bromsar. På Mynttorget, ett stenkast från den plats där den kvinnliga rösträtten röstades igenom en gång i tiden, hålls idag en klimatstrejk.

Det är Greta Thunberg och tusentals andra mestadels unga klimataktivister som samlas för att driva på för en mer offensiv och verkningsfull klimatpolitik.

Även här står vi inför en kamp som är självklar och som gynnar oss alla som bor på den här planeten. Trots detta finns det många som klagar och grymtar över klimataktivismen. Inte sällan riktas då udden mot Greta Thunberg, med osmakliga personangrepp eller invändningar om att hon är för ung och oförståndig, saknar expertkunskaper om klimatet och att hon måste gå tillbaka till skolan.

Då som nu finns det reaktionära och cyniskt egennyttiga krafter som spelar likartade kort. Att aktivisterna inte ska ta sig ton och gå tillbaka dit de hör hemma, till diskbänken eller till skolbänken.

Eller så pekar man på att det finns andra — så kallade experter, ofta äldre män — som vet bättre. Det är dem man ska lyssna till och lugna ner sig inför, trots att de så kallade experterna ofta sitter på rikliga privilegier och oredovisade intressen av att saker fortsätter att vara som de redan är. Exempelvis handlar det om att invanda och bekväma livsstilsmönster och maktordningar skulle behöva förändras om man menar allvar med klimatomställningen.

Men visst, låt oss skippa deppen och lyfta peppen. Det finns saker att minnas, hedra och glädjas över denna 24 maj, dagen då det förflutnas och nutidens aktivism löper samman. Från Anna Whitlock till Greta Thunberg löper en linje som uppmanar oss att vårda och värdesätta den demokrati vi har, men samtidigt inse att demokratin och samhället sällan blir bättre än vad vi gör den till och att politiken händer här och nu, mitt bland oss. På gator och torg, och vid valurnorna i det stundande EU-valet.

The post En dag då aktivism från förr löper samman med nutidens first appeared on Opulens.

SMÄRTA. Vi fortsätter tjäna kapitalismen och hoppas att patriarkatet ska självdö, precis som misshandlaren på andra sidan väggen. Vi kvinnor, icke-män, gråter när vi ser dokumentären om Josefin Nilsson, hennes smärta är vår, men mannen som dödade henne står fortfarande på upplysta scener, skriver Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Dagen efter att jag sett dokumentären om Josefin Nilsson på SVT:s K-special sitter jag i vårblåsten på balkongen och slår på måfå upp en sida i Alexandra Kollontays bok Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen. Det är någon form av magiskt tänkande som jag ägnat mig åt sedan jag blev inlagd på psykavdelning för anorexi. Då hade jag Sun Axelsson och Kerstin Thorvall på sängbordet och varje kväll innan jag skulle sova — med revben som skavde mot madrassen — slog jag upp en sida och satte fingret på en rad som skulle hjälpa mig att förstå något i mig själv, eller i världen. Som en ledtråd.

Nu slår jag upp sidan 178 och läser: ”En mängd problem omger kvinnorna som en fast mur. Under kapitalismen är denna mur omöjlig att bryta sig igenom. Den orubbliga privategendomen, existensen av privathushåll, de individuella vanornas och sedernas sega uthållighet samt bristen på kollektiva samhällsformer under kapitalismen gör kvinnofrågan till en komplicerad och olöslig social knut. T.o.m de som är välvilligt stämda till kvinnorna är ur stånd att lösa den så länge kapitalets makt härskar. /…/ Vilka är de vägar som för kvinnan inte till hennes formella och yttre, utan till hennes verkliga, levande frigörelse?”

Orden privategendom, privathushåll, bristen på kollektiva samhällsformer är ord som sticker ut. Vi lever i ett hermetiskt slutet samhälle där vi förväntas respektera privatliv och inte lägga oss i.

På Instagramkontot Huskurage ges råd om vad man ska göra om man misstänker att våld förekommer hos grannar. Knacka på, ställa frågor, prata med andra grannar, ringa polisen.

För några år sedan bodde jag och min familj vägg i vägg med ett äldre par där det var uppenbart att kvinnan blev slagen. Vi var nyinflyttade och när jag och min dåvarande partner pratade med grannarna blev det lika uppenbart att det pågått under en lång tid.

När jag träffade kvinnan så uppmärksammade jag blåmärken på halsen och frågade hur hon mådde, om jag kunde hjälpa henne, varpå hon flydde. Det här var ett par i dryga 70-årsåldern. Några dagar senare ringde parets dotter till mig och sa att pappan var snäll, mamman sjuk och att jag skulle hålla mig borta. Jag ringde kvinnojouren som tyckte det var bra att jag engagerade mig, och hänvisade mig till socialtjänsten. Jag ringde socialtjänsten som tyckte det var bra att jag engagerade mig, men eftersom inga barn var drabbade så kunde de inget göra och hänvisade till polisen. Jag har noll förtroende för polisen, men de kom dit vid ett tillfälle vilket endast resulterade i att våldet stegrades. Det var till slut som om vi bara väntade på att det skulle avta, eller att mannen äntligen skulle dö. Huskurage fokuserar barnfamiljen i sina inlägg. Vilket signalerar att den ensamma kvinnan ska klara av att bli fri på egen hand.

Jag har aldrig upplevt fysiskt våld i en relation men i konflikter där mannen vänt sig bort har jag när jag var yngre känt mig så osynliggjord, desperat och dålig att jag slagit mig själv. I en relation behövde mannen alltid säga något taskigt — om mitt utseende, mitt skrivande — vid tillfällen då jag kände mig glad och stark. Kommentarer som fick mig ur balans, och bekräftade min känsla av värdelöshet. Jag har varit i otaliga relationer/situationer där mannen tar över, fokuserar på sig själv och sina behov. Och det värsta är ju att det tillhör vanligheten. Vi kvinnor, icke-män, har tusen och åter tusen erfarenheter och minnen av den här typen av förtryck och skadegörelser. Vilket går helt i linje med vad som hände Josefin Nilsson. En stark, smart, känslig kvinna som bryts ner fullständigt av patriarkal manipulation och den privata, isolerade, tvåsamheten. Där insynsskydd är allt, och där mannen dessutom skyddas av ett finare kulturetablissemang — och av rättsväsendet.

Jag slår upp några sidor i Mona Eliassons Mäns våld mot kvinnor som påminner: ”Många bedömare hävdar att svensk jämställdhet når så långt som den gagnar män”. ”Mannens rättssäkerhet i många fall viktigare än skyddet av kvinnor”. ”Mäns rättighet till sex”. ”Kvinnors vrede måste döljas”. ”Kvinnor har historiskt sett räknats som mannens ägodel.” Det räcker inte med att skrika slagord och bära kränkande erfarenheter som dolda, äckliga sår i en kropp som går sönder av sorg och ilska.

Kampanjen #Metoo åstadkom mycket, men strukturerna består och har på sina håll stärkts (patriarkatets självbevarelsedrift). Kollektivet saknas och den heteronormativa tvåsamheten är alltjämt idealet. Kvinnor ska vara späda och spröda, männen stora och starka.

Vi fortsätter tjäna kapitalismen och hoppas att patriarkatet ska självdö, precis som misshandlaren på andra sidan väggen. Vi kvinnor, icke-män, gråter när vi ser dokumentären om Josefin Nilsson, hennes smärta är vår, men mannen som dödade henne står fortfarande på upplysta scener.

I Stjärnorna på slottet undvek han ämnet “förhållanden” med motivet att han inte vill framstå som en rättshaverist, men började gråta när han tänkte på allt som han gått igenom.

I en intervju säger han att han, på fyllan, ägnat sig åt olika surrealistiska handlingar. Reportern skriver att han mixat ”ett offentligt krogliv med ett lugnare familjeliv” (bland annat då med Josefin Nilsson). ”För att orka fixa tjejer så måste jag droga”. Det här är fortfarande en påtagligt existerande mansform. Den narcissistiskt vältrande som gråter en skvätt för att visa att han har känslor och sen kastar sin partner — fysiskt eller psykiskt — i väggen för att visa sin makt. Han är en produkt av treenigheten kapitalism-patriarkat-fascism. Så länge han får applåder, så applåderar vi också det fortsatta våldet mot kvinnor. Vi kan inte med ena handen tända ljus för Josefin, och med den andra smeka mäns egon.

The post Kvinnor dör i ett insynsskyddat patriarkat first appeared on Opulens.

FÖRÄNDRING. Patriarkatet måste dras upp med rötterna, inte bara ansas, skriver Anna Jörgensdotter i sin krönika. Hon menar också att det krävs organisation för att åstadkomma förändring.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är nåt med den här kulturprofilen-svenska-akademien-skiten som inte slutar skava. Kulturprofilen — som folk gillar att kalla Jean-Kladd — blev jag varnad för 2002 när jag precis romandebuterat och vi hamnade på en gemensam fest efter en litteraturfestival. Han stirrade oavvänt på mig och det var obehagligt och det var också uppenbart att den där stirrande personen hade status och ett skyhögt självförtroende. Ingen sa nu åt honom, han var fortsatt välkommen att vara med. Det som det handlade om var att undvika honom. Men blicken skavde lik förbannat.

När #metoo exploderade berättade jag om det övergrepp från en skrivlärare som jag var med om på Biskops-Arnö. Jag hade berättat om det två gånger redan. Först när det hände, och sedan på FB långt före #metoo. Första gången var det ytterst få som reagerade. Skolan/andra lärare skyddade honom och andra elever hade svårt att hantera att en välmeriterad lärare också kunde vara ett arsel. Dessutom var jag en sån som var destruktiv och strulig, drack för mycket och skrev utlämnande texter. Inget supervittne vill säga. Andra gången jag berättade var jag etablerad författare, och reaktionerna blev annorlunda; mer förstående. Skulden var inte min att bära. Efter #metoo blev reaktionerna massiva — det var först då som hela locket lyftes av.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Anklagelser på individnivå är inte intressanta. Många ville att jag skulle outa läraren men då riktas fokus fel. Trestegsreaktionerna var kollektiva: förnekelse, förståelse, vrede. Och jag är heller inte en separat individ i det här, utan ett symtom på eller en symbol av något större.

Såklart kan (ska?) man tycka att Kulturprofilen nu får det han förtjänar. Liksom alla som blir påkomna när de använder makt för att kränka. Men runtomkring centrumet då? De övriga i Akademien som hela tiden visste (för det gjorde de såklart), har inte de en del i skulden och övergreppen?

Efter att läraren trakasserat mig, och tystnaden dränkte min vrede, tänkte jag på hur systerskapet ofta missar att ta hand om systrar som inte riktigt passar in. Det finns en tydlig längtan att tillhöra avgränsade grupper och eliter. Men eftersom det bara finns ett visst antal platser på de olika nivåerna i hierarkin går det att blunda för de som hamnar utanför. Det går att kindpussa sig långt in, och långt bort från den brinnande periferin.

I ett fullfjädrat kapitalistiskt system upprätthålls patriarkatet — och utvecklar fascistiska strukturer runt och i oss — eftersom systemet bygger på ojämlikhet. CrimethInc skriver på sin sajt om förhöret av Brett Kavanaugh och Christine Blasey Ford — som anklagat Kavanaugh för sexuella övergrepp. När vi reducerar sexuellt våld till att handla om avvikande individhandlingar så förlorar vi fokus på misogynin och maktbalansen som råder i regeringar, på arbetsplatser och i samhället i stort. Våra kroppar och liv fortsätter vara föremål för skiftande politiska vindar. Vilket tydligt går att se i de länder — nu senast Brasilien — där aborträtten börjat ifrågasättas igen. Rättighet efter rättighet sveps bort med samma iskalla högervindar.

Så, vi väljer ut representanter som vi avrättar, men behåller systemet. Som fortsätter odla våldtäktsmän och förnekare. Hur, och när, väljer vi ut syndabockar och avsvärjer oss själva ansvar?

I DN skriver Lars Linder om hur mäns ensamhet är ett växande samhällsproblem och att det handlar om att kvinnor skaffar sig bättre jobb och att männen halkar efter. ”Kvinnor väljer partner efter förväntningar om framtida inkomster”. Svar som ställer många frågor, som varför kvinnor upprätthåller mönster av att behöva att män är framgångsrika, och varför män i sin tur upprätthåller mönster av att vara främmande för sig själva och utveckla störningar. Samt hur pengar och makt kan vara viktigare än empati, jämställdhet, närhet, respekt. När vi försvarar våra privilegier (mot andras behov) är vi också medskyldiga.

Patriarkatet måste dras upp med rötterna, inte bara ansas. Ingen man, oavsett position, har rätt att bestämma över kvinnors kroppar. Inte heller någon lagstiftare eller domare.

Det krävs mer kunskap om sexualitet, samtycke och relationer, skriver CrimethInc, samt strategier för att ingripa där övergrepp sker. Då kan vi skapa en kultur med alternativa tankar kring kön och intimitet och där rättvisa handlar om grundläggande mänskliga värden, och inte kränger och svänger med vinden och rådande styre. Ju kraftfullare och mer kreativt vi organiserar oss desto mindre behöver vi begränsas av världens alla Trumps, Kavanaughs och Kulturprofiler. Successivt förlorar de sin makt. Utopiskt? Nå, hellre arbeta mot en dröm än att dystopiskt fortsätta producera och understödja svin.

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Kroppar i vinden eller hur vi fortsätter konstruera svin first appeared on Opulens.

TINDERTANKAR. De visar upp sina fiskar och tatueringar, lyfter sina vikter, spänner sina muskler. De spelar golf, de har vattenfall och fjällvidder i bakgrunden, de paddlar, åker slalom, tänder eldar, har hus på landet, barn varannan vecka, de har inget emot fina viner och vill gärna bjuda på västerbottenpaj, det lyser en oro i deras blickar.

Swipa vänster, vänster igen. Tveksamt swipa höger, men okej då. Avmätt och liksom desperat samtidigt. Fiskeutrustning. Solglasögon. Sitta vid ratt.

I Birgitta Trotzigs roman Sveket rör sig Tobit stum och liksom obekant med sig själv. Allting är stängt och vagt och samtidigt fruktansvärt bultande inombords. Rörelserna stela, hårda. Kvinnan han nog älskar är undflyende. Kärleken är ett rivande monster i hans kropp. Kvinnan dör och lämnar dottern i hans vård. Första tiden är ljuvlig eftersom flickan behöver honom. Men han håller för hårt och hon börjar sky honom, han slinter i greppet, hon försvinner bort. Hon är en outhärdligt egen. Han blir svartsjuk, våldsam.

Tobits känslor hittar varken ursprung eller uttryck. Han förstår hur orimligt strängt och ordlöst han håller flickan men “han förmådde ingenting mot sig själv i det hänseendet”, eftersom det “oböjliga, förvirrande, främmande” trängde sig för mycket på. Som “om livet långt inne skulle till att brista”. Den han verkligen är börjar leva i det gömda. Medan flickan ligger i skogsbrynet och försöka pressa sig in i närheten med en pojke som “ville ingenting av henne, han var nöjd att hon var där, att hon var hon”. De är nära och samtidigt sina egna, det är möjligt, tills Tobit upptäcker dem, bryter upp och bryter sönder det hon lyckats vårda inom sig och börjat få att växa. Men det som växer i henne får honom att vissna.

Vad för kärlek vill tvinga in en älskad i en krävande, omöjlig form? I symbiosen Tobit drömmer om finns hans barndom med, där orden inte fick grepp, var för svaga, särskilt ord som var “smek, sagor och lek”. Mjukheten är en sankmark. Sveket är patriarkatets sorgesång. Tobit knuffar ner flickan i en källare och låser dörren. Några sekunders känsla av av makt. Några fruktansvärda sekunder av självinsikt. Innan han kliver in i likgiltigheten. “Han hade ju ingenting annat att göra… Han steg ut till ytan.”

Kvinnornas presentationer och foton på appen är generellt sätt annorlunda. På den bisexuella arenan bör nog tilläggas. Tydligare politiska och sexuella preferenser och behovet av seriositet eller uttalad lek. Mer vara än göra. Mer behov än principer. Vi diskuterar skapande och engagemang och vad vi behöver i relationer, vad vi fått nog av. En kvinna skriver om tjugofem års förtryck som hon lyckats ta sig ur. En annan om att som fyrtioåring försöka hitta stabilitet i sig själv. Jag märker hur vi möts. Förutsättningen är att vi förstår att vi alla är skadade.

Ännu en man som klappar ett vilt djur. Som har nummerlapp. Säkerhetsbälte. Svenska flaggan. Skämtbrillor. Snapchatfilter. Flytväst. En undanber sig batikhäxor och pk-feminister. En skriver: “Be the man every women deserves but only one woman gets.”

“Och en människa ser ändå bara ut som en människa när han går omkring tvär och tyst och enkel på två ben”, skriver Trotzig, “det är ingenting underligt med det; ändå finns det så mycket underligt bara i kroppen som om insidan av kroppen var beklädd med något slags rörliga varma växande blommor.”

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Patriarkatets sorgesång first appeared on Opulens.

POESI. “Det är ett samtal som fortsätter, både bakåt och framåt i poesihistorien, som är ett äventyr att följa alla årstider. Men det gör sig allra bäst i junis ljus, det som räcker och fortsätter”, skriver Annelie Bränström-Öhman.

Det finns en grupp besvärliga och småbråkiga kvinnliga poeter som både litteraturkritiken och litteraturvetenskapen verkar ha gått bet med att hantera. Jag tänkte på det när Elisabeth Hermodsson nyligen gick bort, nära 90 år gammal. Minnesteckningarna var förhållandevis få, och de som skrevs var ömsom artiga, ömsom valhänta – med Maria Schottenius porträtt som ett lysande undantag (DN 15/5). Någon försökte, om än med största välvilja, att uppdatera Hermodssons insatser genom att retroaktivt utse henne till kulturtant.

Inget ont om kulturtanter, men att fästa en sådan etikett på ett rikt och mångsidigt författar- och konstnärskap som Hermodssons blir ofrånkomligen reduktivt. Tilläggas ska väl att minnesrunor är trubbiga måttstockar, konventionsstyrda som de är. Men möjligen ger eftermälet ändå en aning om hur länge en poetisk röst kommer att överleva sin bärare. Om alls.

För att travestera Hermodssons kanske mest kända titel – Vad gör vi med sommaren, kamrater?  – kan det finnas skäl att fundera ett tag kring vilken plats och funktion vi tilldelar poesin i vår uppfattning om oss själva i nuet. Om ett poetiskt uttryck ter sig åldrat eller förbrukat, vad säger det om våra liv och vår tids frågor? Kort sagt: vad gör vi med Elisabeth Hermodsson, kamrater?

En del av den där besvärligheten och svårhanterligheten, kommer sig säkerligen av själva vidden och rörligheten, mellan och över genregränser. Den delar Elisabet Hermodsson i hög grad med sina något äldre systersjälar Elsa Grave och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg. Alla var de framgångsrika bildkonstnärer, i lyckosamt växelbruk med det litterära skapandet. Hermodsson var därtill dansare, kompositör och vissångare.

Mångstämmigheten i uttrycket korresponderade i hög grad för dem alla med ett ursinne, ett muntert och förtvivlat raseri, som fyllde texter och bilder med mörka konturer, om vartannat med burleska krumsprång och romantiska melodislingor. Alltid förankrade i en rikt doftande, svettkryddad, menstruerande, erotiskt bejakande kvinnokroppslig närvaro.

Att vrede kan vara ett riskabelt konstnärligt drivmedel, i synnerhet för kvinnor, varnade redan Virginia Woolf för på sin tid. Och när vreden därtill löds samman med erotik och politiskt raseri, med udden riktad mot patriarkat, krig, miljöförstöring och teknokrati – ja, vad för slags poesi kan det bli av det?

Hermodsson gav ett förslag i en av sina diktsamlingar: Inte socialistisk lyrik. / Men lyrisk socialism. Finns det? Kan det tänkas? För att åstadkomma en balanspunkt för en sådan poetisk attityd ville hon lansera en ny filosofisk kategori: ”den dialektiska glädjen”.

Skapandet av sådana nyord och tankebilder förenar Hermodsson med Grave och Dahlquist-Ljungberg. Det är ord framsprungna ur en insikt om att konstnärliga projekt för att vara angelägna också måste våga spränga ramar för vedertagna, och förgivettagna, poetiska synfält och politiska agendor.

En bruksanvisning för feministiska poetiska motståndshandlingar skulle kunna börja med en sådan ordlista: Hermodssons ”fundror” och ”synvändor”, Dahlquist-Ljungbergs ”tingljud”, Graves ”groteskiader” och ”slutförbannelser”. Ett eget Hermodsson-kapitel i en sådan handbok skulle självklart tillägnas sommaren, i alla dess livsformer och böjningsmönster.

Som få poeter lyckades Hermodsson göra sommarvisan till en politisk genre, utan att ge avkall på vare sig humor, musikalitet eller midsommarljus. Det framgår redan av undertiteln till hennes kanske mest älskade sångsamling, Disa Nilssons visor: ”visor om sommaren, samhället, mannen och universum”. Visorna bjöd in Birger Sjöbergs Frida till ett tjejsnack på sommarängen, där vissa skeva proportioner i den gamle nationalskaldens synfält kunde korrigeras.

Det är ett samtal som fortsätter, både bakåt och framåt i poesihistorien, som är ett äventyr att följa alla årstider. Men det gör sig allra bäst i junis ljus, det som räcker och fortsätter.  Emily Dickinsons sång till sommaren som en seraf och syster, Ann Jäderlunds myllrande blomsterängar… och Elisabeth Hermodssons fråga som kvarstår, oavvislig: ”Vad gör vi med sommaren, kamrater?”

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post Vad gör vi med sommaren och Elisabeth Hermodsson? first appeared on Opulens.