SHAKESPEARE. Bengt Eriksson har läst Tova Gerges tolkningar av Shakespeares sonetter och tycker att de är bra. Men reflekterar samtidigt över den svåra konsten att översätta.

Sonetter av William Shakespeare
I tolkning av Tova Gerge
Nirstedt/Litteratur

Översättning eller tolkning? Går ens en översättning av skönlitteratur att åstadkomma utan att det blir en tolkning? Och särskilt då kanske av poesi. Om det ska gå måste ju översättaren frigöra sig från det mesta, till exempel samtiden, dagens språkbruk och sig själv. Ja, allt utom originaltexten (och, när det som här gäller ett äldre verk, dess tid).

Så jag frågar igen: Går det? Eller snarare, ska det verkligen gå? Är det något att sträva efter? Eftersom det inte går, som sagt. Kanske bör istället varje översättare ha som syfte och mening att tolka i sin nutid. Att, i det här fallet, överlämna William Shakespeares ”Sonetter” som tillgänglig, fungerande och ingripande lyrik i läsarnas tid – en förbindelse mellan då och nu.

Annars blir väl resultatet som bäst och mest ett historiskt dokument och som värst och sämst ett museiföremål i någon monter med en glasruta som skydd mellan sig och läsaren. Guiden pekar på föremålet och läsarna kan konstatera att så diktade alltså Shakespeare. Jaha. Men har det kommit någon ny diktsamling?

Den här recensionen hade också kunnat börja på följande sätt: Att vare sig översätta eller tolka Shakespeares ”Sonetter” till svenska är omöjligt. Det går bara inte, om översättaren/tolkaren ska hitta de motsvarande, exakt rätta svenska orden för Shakespeares sena engelska 1500- och tidiga 1600-talsord samtidigt som hen räknar rader och stavelser och dessutom ser till att rytmen stämmer.

Bara att ge upp, ju. Kanske bättre, för att få fram innehållet i sonetterna, att översätta rakt av till prosa? (Och rekommendera intresserade att läsa dem i original, för trots deras ålder är William Shakespeares 154 sonetter inte alls svårlästa idag heller.)

Gerge och Ström, en jämförelse

Med dessa inledningar skrivna vill jag säga att jag tycker Tova Gerge lyckas bra, så bra som jag tror är möjligt med sina tolkningar av sonetterna. Lika bra som Eva Ström häromåren lyckades med sina tolkningar. Jo, kanske småfult att jämföra men hennes bok ”Sonetter – William Shakespeare – Tolkning och kommentar Eva Ström” (Lind & Co, utgiven 2010) är den närmast föregående tolkningen av Shakespeare-sonetter som jag har läst så det blev omöjligt att inte ta fram den boken och jämföra.

Ström är kanske inte striktare men hon är strängare mot sig själv. Hon söker svenska ord som står Shakespeares engelska närmare. Gerge tolkar vildare och mer frisläppt, inte innehållsligt, där är bägge lika noga, men språkligt.

Intressant att jämföra hur de tolkar/tolkat, bägge två, var för sitt, men också hur själva böckerna är gjorda. Ström lät Shakespeares original inleda varje tolkning, de trycktes efter varandra, alltså original-tolkning, så att läsarens ögon snabbt kunde växla mellan originalet och tolkningen. Ett grepp som alltid fungerar bra. Ström skrev också en kommentar till varje tolkad dikt direkt efter tolkningen.

Tova Gerge skriver i stället ett essäliknande, högst personligt och ja, intimt efterord (med angivna notnummer) om William Shakespeare, hans sonettdikter och sina tolkningar. Ett lika spirituellt som självsvåldigt efterord, det är mycket läsvärt och ger en bra grund till förståelsen av hennes tolkningar, varför hon översätter och tolkar som hon gör.  

Efter efterordet kommer noterna med förtydliganden. Också detta fungerar väl men långt ifrån lika bra som Ströms omedelbara kommentarer. Vad gäller själva tolkningarna tänker jag inte gradera, Gerges respektive Ströms tolkningar konkurrerar inte. De kompletterar. Läs bägge! Det går alldeles utmärkt och ger en dubbel ingång till Shakespeare-sonetterna.

Gerge både vågar och fegar

Bägge lyckas/lyckades lika bra – och för all del lika dåligt eller inte så bra, ibland. (Främst tänker jag kanske på rytmerna som tar några snedsteg, fast Shakespeare själv kunde faktiskt också halta till.) Av just den anledning som jag tidigare redogjorde för: Det är omöjligt för någon enda översättare/tolkare att lyckas rätt igenom och fullt ut. Rytmen kan ta ett felsteg. Rimorden känns inte som de mest självklara. Ordföljden måste omvändas.

Det går bara inte att undvika. Tova Gerge har också skrivit ungdomspjäsen ”Så nätterna”, uppsättningen av teaterpjäsen föregick utgivningen av boken, med utgångspunkt från sina tolkningar av William Shakespeares sonetter. (En Romeo och Julia-berättelse som triangeldrama och det passar bra, för just så är också sonetterna.) Teaterrecensionerna innehöll en del kritik för nytolkningen av sonetterna medan den tryckta boken knappt uppmärksammats alls. Men hur har hon då tolkat:

Har Gerge översatt och tolkat med talspråk, för framförande på scen? Nja, hon tolkar inte på talspråk men använder enstaka talord – som ”dom”. Hon kan också foga in ett ”så” för att rytmen ska ramla på ändan.

Inte mer. Och det är synd, kan jag tycka. Att hon både vågar och fegar. (Som en recensent skrev när jag försökte göra något liknande med Sapfos dikter och fragment, tolka henne och dem samtida med idag. Då borde jag ha vågat ännu mer, enligt den recensionen.) I likhet med Gerge, som vågar mycket men fegar lite.

Intensivt efterord

Tolkandet hamnar liksom mitt emellan, det når inte ända fram till idag. För Shakespeare (liksom Sapfo) är dagsaktuella, fortfarande, just nu. Ja, nog kanske ännu mer idag, ännu mer behövliga. Ämnena för William Shakespeares sonetter – den unge, vackre mannen som sonetterna diktades till och om, den förbjudna kärleken och åtrån, alltså sex och poeten själv – befinner sig inte under ytan och i garderoben numera. Eller borde inte göra  det.

Läs Tova Gerges efterord, börja med att läsa det, hennes intensiva efterord, om hennes förhållande till sonetterna, snarast så, och till ämnet för sonetterna, till poeten Shakespeare och den unge mannen. Liksom vardagspersonligt skrivet, direkt tilltal, kroppsnära, såväl med hjärtat som kroppens övriga delar. Gerges förklarande – både för sig själv och läsarna, tror jag – efterord lägger grundstenar för läsningen av själva sonetterna.

Shakespeares första sonett

Jag måste ju citera något också när jag tyckt så mycket, ska avsluta med att citera hela William Shakespeares hela första sonett i Tova Gerges tolkning. Frågor: Är detta dåligt? En alltför modern tolkning? Svar: två gånger nej. Nej! I alla fall jag tycker att det här är bra. Läs! Och läs gärna högt för dig själv…

1.

Vi åtrår vackra väsens tillväxt, skörd,
en evig skönhets ros som motstår död,
men tids nog så blir mogen frukt förstörd,
och ättlingen bär minnet, ung och spröd.
Men binds du vid din egen klara blick,
och matar lågan med din egen växtsaft,
skapar du svält av överflöd du fick,
grymt blir det ljuva till din egen motkraft:
Din unga friskhet pryder världen nu,
ger bud om att det blir en praktfull vår,
Men din knopps innehåll begraver du,
du söta tölp, står snålt kvar där du står:
      Frossa nu inte, ömka världen, kom –
      i världen, inte graven, hungrar dom.

The post Den svåra konsten att översätta Shakespeare first appeared on Opulens.

ÖVERSÄTTARE. Jytte Holmqvist har träffat den framstående översättaren Christine Bredenkamp för ett samtal om karriär och ordkonst, ordval, jargong, puristisk finess och fingertoppskänsla.

Adorjáns språk, eller i alla fall hennes svenska översättares, Christine Bredenkamps, är lojalt mot den cocktail-kultur som de olika personerna glider runt i. Det flyter lika lätt som oliven i en dry martini, och som läsare smuttar man förtjust och glömmer stundtals vilken förskräcklig värld man njuter av.

Spontan, självklar, stilig och flärdfull, Christine Bredenkamp är en trespråkig skönlitterär översättare som är medlem i Sveriges författarförbund och har översatt fler än 40 titlar inom olika genrer. Hon har ett rakt och ledigt sätt som är befriande. Hennes samtal med Tellervo Samuelsson en regnig kväll på Ystads stadsbibliotek den 23 april i samband med Världsbokdagen var välbesökt och engagerande – och gav mersmak.

Jag hade nöjet att själv samspråka med Christine en vecka senare på Café Lurblåsaren dit hon anlände per cykel längs kullerstensgator som vittnar om en svunnen medeltida tid. Vår konversation över en cappuccino gick från det ena ämnet till det andra, två timmar flög förbi och jag lärde känna en tillmötesgående och avväpnande yrkeskvinna som brinner för sitt gebit, är skärpt, lyhörd och livserfaren med olika kulturella referensramar och vars lingvistiska expertis leder henne in i nya spännande världar där hon ger uttryck för kulturella säregenheter över språkbarriärerna.

Nedan följer vår dialog och tankar kring karriär och ordkonst, ordval, jargong, puristisk finess och fingertoppskänsla.

Stort tack för att du tog dig tid att komma hit. Du har gått från teknisk till litterär översättning och specialiserar dig på Barn och ungdom, dramatik, essä, fantasy och science fiction, memoar och biografi, novell, roman, och spänningslitteratur och romance.

‒ Ja, böckerna täcker ju upp en hel del. Det är ju inte direkt mitt val men man kommer ju in på olika genrer.

Det handlar i det här fallet om en serie memoarer utgivna i Tyskland om kvinnor som genom årens lopp inte alltid fått den uppmärksamhet det förtjänar, för Bokförlaget NoNa (t.ex. Madame Piaf och kärlekens sång (Madame Piaf und das Lied der Liebe, av Michelle Marly), 2020, och Frida Kahlo och Kärlekens färger (Frida Kahlo und die Farben des Lebens, av Caroline Bernard), 2021.

Christine poängterar att hon tar sig an olika texttyper beroende på efterfrågan eller behov från förlagen. Hon är tacksam för variation i arbetet:

‒ Det är litegrann som jag sa i samtalet också; jag tror det skulle vara väldigt ansträngande att bara sitta med tunga böcker språkligt och historiemässigt, det kräver så oerhört mycket och är tidskrävande. Men det är där som utmaningen ligger: att hitta och knåda fram den där degen men att varva detta med mer lättsam litteratur som noveller eller deckare. Det blir en bra balans – och kanske bättre för bankkontot också!

Du debuterade som skönlitterär översättare 2006 med Leklust – eller flickan utan egenskaper (Spieltrieb) av Juli Zeh och förmedlar som översättare även olika kulturer. Varför just tyska och kroatiska som källspråk?

‒ Tyskan kommer helt naturligt från min far och mitt första språk är egentligen tyska tills pappa lärde sig svenska så tyskan har varit parallell med svenskan hela tiden. Och kroatiska har kommit nu och under tiden som jag har flaxat fram och tillbaka mellan Sverige och Kroatien under ett decennium.

Är svenska alltid ditt målspråk eller översätter du också till kroatiska och tyska?

‒ Nej hela tiden till svenska. Jag har ett annat gehör för det språket och använder mig av en kombination av digitala ordbanker som Nationalencyklopedin och ordböcker som jag också slår i, inklusive Svenska Akademins Ordlista.

Hur övergick du från teknisk översättande till litterärt och kan du säga något om själva arbetsprocessen?

‒ Jag kom till Berlin och började jobba på ett tekniskt översättningskontor. En av min före detta kursare som numera är renommerad översättare (Ulla Ekblad-Forsgren) och jag pluggade tyska tillsammans i Lund. Hon började på en litterär översättningslinje på Södertörn och rekommenderade att jag gjorde mitt prov dit. Jag blev antagen, gick den tvååriga utbildningen och fick mitt första litterära uppdrag. Sedan körde jag på parallellt i tio år tills det kom en mer strid ström av litterärt arbete och då jag lade det tekniska åt sidan.

Christine föredrar litterär översättning som är mer språkligt utvecklande:

”Jag tycker om när jag själv blir utmanad i språket, inte ett torrt tekniskt sätt då jag ska fundera på om jag ska säga knapp eller spak eller ratt” (som när hon översatte manualer för John Deere-traktorer). ”Jag vill ha bilderna framför mig och en bra berättelse. Det är ju det jag vill förmedla. Och det är underbart när texten liksom flödar genom mig och rinner ut genom fingrarna, som om jag nästan skriver av originalet.”

Ja och som litterär översättare får du ta del av författarens tankar. Det måste vara extra betydelsefullt för dig att ta dig an beskrivningar av forna Balkan och böcker som När duvor flyger (Tauben fliegen auf, av Melinda Nadj-Abonji, 2011) som uspelas i Schweiz och Vojvodina, dagens Ungern och Serbien, och för vilken du blev belönad med Loorens Översättarstipendium.

‒ Ja och som jag nämnde i mitt samtal med Tellervo läser jag ibland en bok som jag ska översätta och ibland gör jag inte det och det har både för- och nackdelar. Om jag läser den innan så vet och känner jag kanske igen i det avseende att jag borde ha fått en känsla för hur den låter. Men att börja översättningen utan att ha läst [ursprungsboken] ger en mycket mer spännande känsla under vägen för jag vet inte vad som ska komma och jag blir nästan som medförfattare.

Hon ger här som exempel ett stycke i Under fikonträdet (Figa) av den slovenske författaren Goran Vojnović (vars många kraftord för övrigt är svåra att översätta lika effektfullt till svenska). Christine läser högt från sidan 83 och tid och rum blir ett flytande koncept:

”Någonstans på vägen ut ur Markos rum gick jag vilse i en annan natt, natten då jag just kommit hem från en rökig källare, med huvudet fullt av Tadeja, det susade och dunkade i öronen på mig, jag kände en osläcklig alkoholtörst fast jag hade en unken smak av avslagen öl i munnen, hennes kind tryckte ömt mot mitt ansikte men kändes som ett svidande brännmärke. Hennes leende var precis överallt, likt en solkatt som bländade mig vart jag än vände blicken, ett leende som närmade sig mig genom rummet som kom närmare och närmare, jag såg det lika tydligt som i slowmotion trots att jag visste att allt hade skett så snabbt.” (Vojnović, 2016).

‒ Det är en episod i ett kapitel där det är fem sidor utan punkt. Och där flöt det på och tårarna började rinna under tiden som jag översatte. Det var oerhört känslosamt. Det handlar om tre generationer män under krigets Jugoslavien; först andra världskriget, sen inbördeskriget och sen nutid, och sen om kärlek och intimitet och vad man går och bär på och hur det präglar en och hur man måste byta land fast man inte vill det. Om plötsliga nya gränssättningar och hur man hanterar det och för det vidare till sina söner. Just detta stycke är nutid och mycket intensivt och fint.

Christine bodde en tid i Eskilstuna som tog emot många jugoslaviska invandrare och flyktingar på 70 och 90-talet. Hon har en extra speciell känslorelation till Vojnovićs bok efter att själv rest runt i dessa byar och fått en känsla för miljön de utspelar sig i. Ljubljana och andra platser omnämnda i boken blev på ett sätt en del av förarbetet.

Hur kom du in i det kreativa tänkandet?

‒ Språket var nog från början. Både mamma pappa är duktiga på språk. Jag skulle bli gymnasielärare men tänkte om och kände att jag ville komma in i något annat. Det blev inte uppfyllande för mig – kanske gör jag det senare men nu föll det sig så att jag hellre tragglar med mig själv och lever mig in i andras öden. Det är ju lite som att skådespela att sitta med alla roller men lite kanske i smyg.

Det måste vara svårt att gå in och ut ur karaktärer eller att lägga dem bakom sig när en bok väl är klaröversatt?

‒ Det är jättejobbigt att lägga ifrån sig texten. En deckare är ett undantag och inte samma utmaning. Dessa böcker följer oftare en rak berättarväg och har färre avvägar eller utsvävningar. Men med mer komplicerade texter lär man känna karaktärerna och det är först när deadline kommer som jag (motvilligt) klarar av att lägga ifrån mig översättningen.

‒ Kerstin Giers ädelstenstrilogi Rubinröd, Safirblå, Smaragdgrön (2012-2013) är exempel på ungdomsböcker där jag fick chansen att följa karaktärerna i över 1 000 sidor.

Själva arbetsprocessen: jag antar att du läser igenom boken först med penna i hand och sedan går i gång med en andra läsning där du rå-översätter och en tredje där du finslipar – stämmer detta?

‒ Ja, helst så många gånger det går. Jag försöker pressa mitt inlämningsdatum så långt det går. Man blir aldrig klar. Varje gång jag läser igenom ändrar jag något. Som jag sa tidigare är det enda som kan stoppa mig från att finslipa ytterligare ett specifikt inlämningsdatum. Ibland är det flyt men ibland fastnar man desto mer. Då släpper jag det, går ut och går igenom det jag gjort innan. Det är ingen vits med att forcera översättningen, men en del kan stålsätta sig. Jag måste känna att jag kommer in i det.

Har du problem med att kill your darlings, det vill säga att lägga ifrån dig eventuella favorituttryck?

‒ Nej jag får inte ta in mina egna favorituttryck men sen blir det ändå min egen prägel. När det gäller tyskan är det många redaktörer som reagerar på att det inte får låta tyskt; de är livrädda för att det skulle komma in en liten tysk prägel vilket jag inte alls tycker är ett problem. Det finns en stagnerad syn på att tyskan är stel och tråkig och det är den verkligen inte och att ett originalspråk kan få skina igenom litegrann ser jag inte som ett problem. I portugisiska översättningar, vi kan ta José Saramago som exempel, översätts inte alla uttryck heller alla gånger utan då står det senhor och senhora. Det är däremot något i det tyska språket som gör att man i Sverige ryggar tillbaka för den långa meningen, den som går i flera omloppsbanor och har massa kommatecken. Svenskan har kanske moderniserats snabbare än tyskan.

Och ändå har ju svenskan också långa konstruktioner?

‒ Ja exakt, svenskan klarar det. Jag har inga kill your darlings men ibland tycker jag att det är roligt att få in kanske ett ord vi har som är ett lånat från tyska och som vi inte använder så mycket, för att se hur redaktören reagerar” (hon skrattar).

Hur skiljer sig tyska och kroatiska åt, i stora drag?

‒ Det må låta stereotypt men kroatiskan har framför allt en fantastisk berättarteknik; språket är ofta mustigt, storslaget och följer en annan poetisk melodi.

Tror du att svenska läsare lättare anammar en översättning från tyska eller från kroatiska?

‒ Jamen jag tycker ju att det är väldigt synd att detta får leva kvar med det tyska språket som något hårt – och om man tittar lite bakåt så ser man en enorm tradition av tyska filosofer och diktare, musiker och kompositörer, något etablerat i otroliga kulturevenemang och fantastiska texter. Men på sätt och vis tror jag nog att många rent spontant skulle välja ett helt annat språk som framför allt spanska som är mer lätt-anammat.

Ett särskilt besvär är naturligtvis att mycket du översätter är slang, och slang på kroatiska/bosniska är inte samma slang i svenska storstäder. Hur mycket svordomar kan man procentuellt ta med i en svensk text?

‒ Med Goran Vojnović är det ju så att det vardagliga språket mellan gemene man på Balkan använder sig av starka kraftuttryck, utan att det för den skull uppfattas som svordomar. Jag måste komma åt samma känsloläge och samma effekt på svenska. Ibland får det vara kvar som ett likalydande kraftuttryck. Men det är komplicerat och en avvägning hela tiden, och samtidigt en otroligt spännande process att se hur språken ska lyckas kugga i varandra till sist.

Är svenska läsare mer kritiska mot sådant än läsare på kontinenten som kanske generellt sett är mer vana att svara mer obehindrat än svenskar – fast detta ju även är en generationsfråga?

‒ Det beror nog på. Det skulle vara jätteintressant att se hur en svensk bok full med svordomar översätts till italienska till exempel. Drar man in mamma då?

(Detta med avseende till att flera sydeuropeiska språk syftar till modersfiguren i sina svordomar.) Svenskar vill gärna hävda att vi har så mesiga svordomar – men har vi verkligen det? Det är jätteintressant, svårt och utmanande – och härligt på samma gång.

Skulle det vara bättre om du satt i Stockholm än i Ystad i fråga om förlags- och författarkontakter?

‒ Nej det som är skillnad är ju litterära evenemang och tillställningar, diskussioner, panelsamtal och sådant är det mer av i Stockholm och Berlin och Malmö, inte lika mycket i Ystad. Och ja, jag kan sitta här utan att störas av bakgrundsljud.

Musik är viktig för ditt översättande?

‒ Ja, musik som passar till specifika böcker, till exempel balkanrap eller ska-musik.

I en intervju publicerad i Översättningssektionen för Sveriges Författarförbund säger Christine att hon oftast inte vet…

”… vilken musik jag behöver för att framkalla rätt känslotillstånd och efteråt är texten för alltid kopplad till tonerna. Till exempel så här: Juli Zehs Leklust är Evanescence, Tomma hjärtan är (rockbandet) AnnenMayKantereit, Saša Stanišićs debutroman är Vitor Ramil, Abonjis När duvor flyger är Leonard Cohen och Piaf-boken är förstås gjord ihop med franska chansonsångare.”

Vi diskuterar vidare relationen mellan författare och översättare och olika berättarstilar och hon nämner bosnisk-tyske Saša Stanišić (född 1978) som en författare som i den prisbelönta romanen Före festen (Vor dem Fest) skapat sitt eget språk:

‒ Han hittar på nya ord. Han ställer om ordled och sådant där. Det är fortfarande tyska men nu när jag kan kroatiska förstår jag själva känslan och hänger med. På balkanspråk kastar man oftare om ordföljden. Det som anses vara viktigast i meningen kommer gärna längre fram vilket är fascinerande.

Hon beskriver vidare Juli Zeh som en författare med en annan stil där det är långa meningar och oftast långa filosofiska resonemang.

När känner du att den här viktiga förståelsen mellan dig och författaren uppstår?

‒ Det är under tiden översättningen tar form. Det kan bli en beundran bara för orden. Då uppstår det en vördnad eller sympati. Med Saša, till exempel, har jag inte så många frågor för jag har lärt känna honom och hans språk efter fyra böcker. Jag kan le och känna att nu vet jag var hans tankar går, men andra böcker kan vara knepigare och knöligare och där faller det sig inte så lätt att hitta de rätta orden.

Tar du kontakt med förlagen eller författaren, eller de med dig?

‒ Nej översättaren väljer sällan – det är förlagen som tar kontakt med mig men det skulle kunna vara så att en viss författare kanske väljer att kontakta den översättare de är vana vid eller hyser tillit till. Jag är alltid fri att kontakta förlagen; det kan ge något ibland men inte alltid.

Har du översatt böcker som tidigare kommit ut i en annan översättning och hur skiljer sig era översättningar åt?

‒ Nej då handlar det ju många gånger om nyöversättningar och då lever oftast inte den första översättaren. Men det finns ju nyöversättningar som exempelvis Cien años de soledad översatt av Augustprisvinnaren Lina Wolff som ju också är prisbelönt författare. När man översätter tillbaka en översättning kan det vara så att allt det du bär inom dig, dina erfarenheter, din personlighet och det du vet skiner igenom.

(Wolffs råa men mustiga De Polyglotta Älskarna (2016) är översatt till kroatiska och engelska av Željka Černok och Saskia Vogel.)

Läser du recensioner i Sverige och utomlands? Och formulerar en tanke kring boken innan du sätter igång med översättningen?

‒ Ja ibland kan det ju vara att förlagen förser mig med dessa och man skriver ett utlåtande innan de köper in en bok. Ibland kan de vara rörande överens och ibland skiljer sig deras åsikter åt. Det är ju jätteviktigt med kritiker som inte bara följer den första recensionen utan skapar sig en egen åsikt och formar sin egen uppfattning om boken.

Vad tycker du om planerna på en normgivande litterär kanon i Sverige? Känner du till den till danska?

‒ Nej jag känner inte till den danska men jag känner till diskussionen. Frågan är väl vad som kommer ut av detta och vilka människor som ingår i kommitteen. Är man ganska likriktad i sitt sätt att tänka kan ju även själva kanon få en särskild inriktning och en kanon ska väl visa på bredden så det där blir intressant att följa tycker jag.

‒ I princip är det väl inte fel att ha något att rätta sig efter men jag tror att vi ska ha ett större förtroende för lärare också på skolorna – det är belästa och bildade människor. Det är även viktigt att ha bra bibliotekarier som vet vad som är av vikt och ger dig råd om vilken bok som skulle passa just dig. Barnen måste ges bra berättelser, och då menar jag sådana som väcker lust eller öppnar för diskussion. Det kan spreta åt olika håll men man får material att ta på.

‒ Jag tycker det handlar om att visa på både dåliga och bra, engagerande och fantastiska fantasifulla berättelser men även djupt realistiska berättelser som gör att man får ett engagemang. Om man presenterar det för barnet i ett ämne som litteratur även på grundskolan inspirerar man till ett mer demokratiskt tänkande eller inkluderar barnen själva till högre grad. Det blir spännande att följa. Jag förstår att det blivit debatt där det finns en rädsla för att det ska bli en särskilt nationalistisk, konservativ inriktning. Det ska man ha också men inte uteslutande. Barn kan hantera olika berättelser om de tidigt blir medvetna om dem.

Hur förklarar man den klassiska svenska litteraturen för en generation unga invandrare utan associationer till den?

‒ Det måste ingå en förberedelse inom historia och samhällskunskap. Jag vet inte riktigt hur långt tillbaka man ska gå i tiden. Det intresset är ju viktigt för alla i allmänhet, till exempel vad bakgrunden till Balkans uppdelning är, eller varför vi häruppe i norr är funtade som vi många gånger är, osv. Det präglar ju ett folk. Vill du förstå människor i en viss ursprungskultur behöver du dessa förkunskaper. Sämja och förståelse bottnar ju alltsomoftast i kunskap och bildning.

Håller du med om Roland Barthes tanke om ’the death of the author’ – dvs när väl en bok är publicerad får den eget liv och läsaren ser den som separat från författaren. Läser du böcker från samma perspektiv? Författaren försvinner och du ser texten för dess eget värde?

‒ Om jag vore författare själv skulle jag vilja att min bok fick vingar och att varje läsare fick läsa den precis som den vill, och ha den behållning av den som den vill.

Hur mycket av ens identitet sitter i ett språk?

‒ Det är spännande att se detta hos mig själv. Jag får uttrycka olika delar av mig själv som jag egentligen måste lämna men ibland får ge uttryck för. På kroatiska blir jag lite mindre återhållsam. Min mamma sa alltid att du måste ju hitta din plats. Men man kan känna sig hemma på flera platser; det är bra att ha flera hem. Och man förändrar både röst, tonläge och kroppsspråk när man talar ett annat språk.”

Språk som makt – du sitter på stor makt som översättare med direktkontakt med din läsekrets som talar ett annat språk än originaltexten. Kan du känna att du ibland utnyttjar den makten?

‒ Jo det är ju makt absolut. Men vi ska ju inte förenkla något som inte är enkelt i originalet, vi ska heller inte försköna eller förfula. Är originalet otympligt och knöligt är det författarens val och slätar vi då ut det till en ’smidig svenska’ så kanske vi använder vår makt på fel sätt; då kanske vi underskattar läsaren och språket förenklas och banaliseras i onödan.

Finns det en risk att man förlorar sitt eget modersmål när man specialiserar sig på fler än två språk?

‒ Nej men det är jätteviktigt att man lär sig språket ordentligt. Många idag säger att de läser bättre på engelska än svenska och söker nästan beröm för det, men jag tycker det är coolare att behärska sitt modersmål på så många olika plan som möjligt. Är du så osäker på ditt modersmål att du drar till med engelska uttryck eller inte riktigt greppar det du läser kan det bli problematiskt; både med din egen förståelse och att göra dig förstådd. Eller att du läser en engelsk översättning och tror att det är ett original.

Slutligen, ett uttryck som du tycker effektivt sammanfattar översättningen som konst?

‒ ”Writers create national literature with their language, but world literature is written by translators.” (José Saramago)

The post Ett möte med översättaren Christine Bredenkamp first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. Carsten Palmer Schale har skrivit en essä i två delar om Ezra Pound som kritiker, förmedlare, översättare, lärare, upptäckare och vän. Detta är den andra delen som också avhandlar Pounds poesi. Den första delen hittas här.

Omkring 1912 var Pound högst delaktig i bildandet av den så kallade ”imagiströrelsen”, som samtidigt markerade slutet på hans egen tidiga poetiska stil. I sina essäer förklarar han den nya inriktningens principer ungefär på följande sätt: imagismen kombinerar skapandet av en ”image” ‒ något han definierar som ”an intellectual and emotional complex in an instant of time” eller som en “tolkande metafor” ‒ med rigorösa regler för skrivandet.

”Make it new!”

Pound var mycket bestämd beträffande de regler han ställde upp. De är också nödvändiga, som så mycket annat, att åtminstone nödtorftigt försöka förstå Pound överhuvudtaget:

1) Direkt behandling av ”saken”, vare sig den är subjektiv eller objektiv

2) Att inte använda några ord som inte bidrar till presentationen

3) När det gäller rytmen: att komponera i enlighet med den musikaliska frasen, inte genom att följa en metronom.”

Var alltså konkret (som Joyce i ”Ulysses”, men kanske inte som i ”Finnegans Wake”); var vardagsspråklig och sparsam med adjektiven; var precis och direkt; favorisera innovativ metrik på bekostnad av äldre konventioner; rytm och tema måste ömsesidigt förstärka varandra. ”Make it new!”

Den ursprungliga imagistgruppen inkluderade bara Pound, H D (Hilda Doolittle), Richard Aldington och F S Flint.

Vorticismen

Missbelåten med den amerikanska utvecklingen av begreppet ändrade Pound dock snart termen ”image” till ”vortex” och ”imagism” till ”vorticism”.

Med vortex (som, inom framförallt flödesmekaniken, ordagrant betyder virvel) förefaller Pound (jämför Ginsberg) mena något i stil med ett förtätningscentrum till, från och i vilket pulserande inslag dras, avstöts och ingår förening och förändrar varandra.

Med denna vidgade estetiska vortex-princip inkluderades också andra (musikaliska, skulpturala) konstarter vid sidan om poesin och måleriet, vilket gjorde att exempelvis engelsmannen Wyndham Lewis och den franske skulptören Henri Gaudier-Brzeska snart anslöt sig till den viktigaste delen av gruppen.

De första cantosdikterna

Pounds första ”Three Cantos” publicerades i Poetry (1917) och hans ”Fourth Canto” 1919. ”Cantos V, VI” och ”VII” dök upp i Dial (1921) och ”The Eighth Canto” blev känd 1922, men bortsett från i fragment i begränsade upplagor, publicerades inget större i bokform förrän decenniet därefter.

”A Draft of XVI Cantos” utkom i 90 exemplar i Paris (1925) och ”A Draft of XXX Cantos” 1930; men kommersiella upplagor av Pounds första 30 ”Cantos” publicerades inte i London eller New York förrän 1933. Ett år som det kan vara värt att lägga på minnet.

Receptionen av ”Cantos”

Den grundläggande specifika vikten av verket noterades tidigt av de allra mest insatta. Återgivna i The Critical Heritage kan vi läsa att Dudley Fitts 1931 om Pounds Cantos anmärkte, att de ”without any doubt, /is/ the most ambitious poetic conception of our day” och från Donald Halls penna har vi, flera decennier senare och i samma Critical Heritage: ”Pound is a great poet, and the Cantos are his masterwork.” Men, det långa och väldiga verket erbjöd de flesta läsare, även de bildade och avancerade, enorma svårigheter.

När ”A Draft of XVI Cantos” presenterades 1927 klagade sålunda (vännen) William Carlos Williams i New York Evening Post Literary Review (som också återfinns i The Critical Heritage): ” ”Pound has sought to communicate his poetry to us and failed. It is a tragedy, since he is our best poet.”

Även Pound själv oroade sig för övrigt och skrev i ett brev till sin far i april 1927: ”Afraid the whole damn poem is rather obscure, especially in fragments.”

Ett krävande diktverk

Och visst! Både formen och innehållet är mycket krävande att ta till sig; i synnerhet för den som inte har tid, ork, bildning eller förmåga. Men oavsett detta så är Pound i många bemärkelser, och som vi sett, stor, men hur skall man förhålla sig till just hans eget opus magnum ”Cantos”? Till det verk vars kritiska reaktioner sammanfattats av Fitts på följande vis: ”The first of these is that the poem is incomprehensible, a perverse mystification; the second that it is structurally and melodically amorphous, not a poem, but a macaronic chaos.” Och som George Kearns varnar i sin ”Guide to Ezra Pound’s Selected Cantos” (1980): ”a basic understanding of the poem requires a major investment of time” och att om man så vill läsa bara en canto måste man likväl samla information från väldigt många källor. Likafullt. Sedan den akademiska forskningen på allvar satte tänderna i ”Cantos” har vi numera åtminstone fått viss vägledning.

”Canto XLV” av Ezra Pound (utdrag, i översättning av Lars Forssell):

XLV

Med Usura
Med usura har ingen man ett hus av god sten
där blocken slipats jämna och infogats väl
ett konstverk må täcka dess yta,
med usura
har ingen man ett målat paradis på sin kyrkovägg
harpes et luthes
eller ort där jungfrun mottager budskap
och glorian inskuren skimrar av trä,
med usura
ser ingen man Gonzaga, hans arvingar, hans konkubiner
ej tavla görs för att överleva eller att levas med
utan görs för att säljas och säljas fort
med usura, synd mot naturen,
är ditt bröd för alltid av trasor
är ditt bröd torrt som papper
ej av bergsvete, ej av starkt mjöl
med usura flyter linjen ut
med usura finns inga klara gränser
och ingen man kan finna sig en plats att bo.

Stenhuggare hållas bort från stenen
vävare från sin vävstol
MED USURA
förs ingen ull i marknad
får bringar ingen förtjänst med usura
Usura är en mjältbrand, usura
trubbar nålen i jungfruns hand
och stäcker spinnrens färdighet. Pietro Lombardo
kom ej av usura
Duccio kom ej av usura
Pier della Francesca icke; Zuan Bellin´ ej av usura
ej eller vore ”La Calunnia” målad.
Kom ej av usura Angelico; kom ej Ambrogio Praedis
Kom ingen kyrka i huggen sten med inskrift: Adamo me fecit.

 
Pound som översättare

Ezra Pound var en sorts lärare. Speciellt inom litteraturen, men även inom konsten och musiken. Som sådan försökte han också förmedla sina insikter genom översättningar. direkt av författare, eller fria tolkningar av författare, som skrev på medeltidsengelska (”Beowulf”, ”The Wanderer” på grund av deras orala/auditiva kvalitéer), latin (Ovidius, Propertius), provensalska (Daniel), italienskt folkspråk (Dante), antik grekiska (Homeros) och – åtminstone indirekt – kinesiska. Dock var hans översättningar inte bara ”kreativa” (i positiv mening); av och till var de direkt felaktiga.

Det mesta förmår dock att tilltala och intressera, om än en del förefaller väl idiosynkratiskt. Men han översatte kanske i en mycket modern mening, det vill säga, överförde – på samma sätt som exempelvis Lars Forssell gjorde när han i sin tur översatte Pound.

Dessutom utgick Pound från hur man bör läsa, och vilka tekniker som de han beundrade använde, för att åstadkomma sina effekter. När han hänvisar till skulptören Gaudier Brzeska eller Fenollosa är riktmärket: att uppleva. Sålunda påstår Pound, att Gaudier Brzeska kunde läsa kinesiska utan att ha studerat språket, eftersom han såg vad tecknen betydde.

Pounds metod

Sålunda skriver han – med referens till Fenollosa – att kineserna, när de ville göra en bild av ett mer komplicerat allmängrepp, som exempelvis ”rött”, satte samman tecknen för ros, körsbär, järnrost och flamingo. Enligt Pound, och undertecknad, är detta genialt. Den minsta gemensamma nämnaren är rött. Samtidigt förvandlas texten därvid automatiskt till poesi.

Musiken är ett annat sätt att illustrera tankegången. I ett försök med tolkningar av Stravinskij och Debussy kunde ingen närvarande, påstår Pound, undgå att förstå kompositörerna i fråga.

I Görgen Antonssons förord till sin egen översättning av Pounds ”Propertius” (Cavefors, 1982)

heter det vidare: ”Två rader ur en Propertiuselegi (II:10) får exemplifiera:

aeatas prima canat Veneres, extrema tumultus:
bella canam, quando scripta puella meast. /…/

Vi granskar detta lite. Aetas prima betyder hos Propertius här ungefär ’de unga åren’, det vill säga ungdomen. Det tror jag också att Pound visste – men han valde att uttrycka det annorlunda: ”The primitive ages”. Det är inte illa. Primitive antyder förutom ordlikheten med latinet något av omognad, som ju anses höra ungdomen till, och ordet age har samma dubbla betydelse som latinets aetas. Vad han genomför är en dubbelexponering: ungdomstiden i människans liv läggs över de primitiva tiderna i ’världens liv’”

Pound förmedlad av Eliot

Som komplement till det redan sagda kan måhända T S Eliots inledning till ”Essays” från 1954 för övrigt vara av visst intresse.

Utöver att Eliot förefaller mig väl devot visavi Pound har han dock en del principiellt viktigt att framföra. Eliot pekar först och främst på, att hans urval på det hela taget omspänner perioden 1908-1938 (alltså från och med Londontiden, fram till strax innan den viktiga boken ”Guide to Kulchur” (som alltså inte finns med). Men därefter har vi ju också perioden 1938-1949 (då Eliot själv var med om att dela ut Bollingenpriset till Pound) och 1950-1968 (då han var något av ett orakel för många amerikaner).

De sista åren (ja, de 14 sista åren) tillbringade ju annars Pound i relativ tystnad i Rapallo. Sammantaget sträcker sig Pounds stora litterära betydelse över cirka 50 år.

En stor förlust

Vad som härefter hänt kan bara beklagas. I Europa, Asien, Sydamerika och Afrika. Man kan fråga sig varför. I USA var alltså Allen Ginsberg desto mer engagerad i Pound under nästan ett halvsekel (1949-97).

Hursomhelst. Eliot. Framför allt, påstår jag, har Eliot med emfas framhållit det utomordentligt viktiga faktum, att Pounds litterära kritik måste förstås mot bakgrunden av behoven som fanns på den tiden när den skrevs. Samt att Ezra Pound själv inte heller satte något större värde på kritik, annat än utifrån dess omedelbara verkan. Alltså framför allt i den synnerligen specifika situation som rådde i England – och USA – runt 1910 och ett dussintal år framåt (Joyce, Eliot). Vidare påpekar Eliot att såväl omgivningen som Pound själv, naturligtvis, utvecklades. Till detta vill jag själv tillägga (eller upprepa) det trista förhållandet, att Pound knappast alls lästes av en bredare allmänhet under sin egen livstid, än mindre därefter och numera knappast alls.

Vilken förlust!

Med förnyelse som målsättning

Man skall inte, hävdar Eliot, citera Pound utan förbehåll för vad han skev runt 1910 (poesin var stillastående). Pounds nedvärdering av exempelvis Milton hade mer att göra med att litteraturen även (efter Donne!) då gått i stå, och att romantiken var en ripost visavi inte bara klassicismen utan även den scientistiska delen av upplysningen.

Pound skrev i ett sammanhang som den mer obevandrade knappast kan förstå. Vare sig Pound ägnade sig åt att uppställa allmänna principer eller att återupprätta försummade författare och hela litteraturer, eller framhålla förtjänsterna hos nya författare var motivet alltid djupast sett detsamma. Nämligen att friska upp den samtida litteraturen, ge den nytt liv.

Det faktum att han ignorerade dramatiken bör dock få oss att reagera (även om han på senare år hade idéer om att skriva om de grekiska tragöderna). Homeros var därtill också, och naturligtvis, närvarande, om inte annat som resonansbotten för senare litteratur. Det senare gäller även Shakespeare, Ibsen (som antytts) och (delvis) Donne.

Oraklet Pound

Men han struntar i Blake, Mallarmé, Baudelaire med flera – och bryr sig heller inte om Strindberg, Lagerlöf eller Brecht. För att inte tala om bröderna Mann och många, många andra.

Likafullt var Ezra Pound verkligen ett orakel, framför allt som lärare, som inte bör förbigås – nej, inte kan förbigås. Dessutom skrev han ju inte bara essäer om litteratur – utan även om musik, skulptur och måleri.

Utöver allt detta skrev han (med viss hjälp) själv åtminstone några (mer eller mindre fullbordade) operor, recitativ och verk för soloviolin.

Vad som förvånar mig mest är att Pound knappast alls nämner Bibeln. Inom vår västerländska kulturkrets torde den ju ändå ha bidragit med minst lika mycket som exempelvis Homeros och Shakespeare. Och var är Goethe?

Pound och Sverige

Receptionen av Ezra Pound i vårt land bör få oss att bli generade. Det är som med Nietzsche, Heidegger, Hamsun med flera. Studerar man 1900-talslitteraturen, och speciellt dess poesi, borde man inte kunna gå förbi honom. Men det försöker man enligt min alldeles bestämda mening göra. Låt vara att personen Pound med rätta kan kritiseras; må vara att han var egentligt aktuell under högst 20 år (1910-1930); låt vara att han var betänkligt ”virrig”.

Kulturgigant, men inte politiskt korrekt

Men som – framför allt – introduktör, översättare, kritiker och förmedlare är och förblir han en stor författare och kulturgigant. Många av dagens svenskar tycks inte vilja se det så, eftersom detta inte – som så mycket annat – är politiskt korrekt. Synd. Att anstränga sig för att inte hitta ”pärlorna i korken” (Pound i ABC för läsare) torde göra den allra mest skeptiske läsaren en otjänst. Det är, upprepar jag, som med Heidegger och Hamsun eller – varför inte – Knausgård. Till och med Österling, Lundkvist, Edfelt, Forssell och Lindegren försökte ”komma undan”, även om de, som hans översättare, säkert insåg Pounds betydelse även utöver (ja, kanske särskilt?) ”Cantos”.

Pound sattes i en bur

Men Pound var alltså ingen politisk oskuld. Nej. Och det är detta många (vagt) känner till som inte känner till någonting annat om Pound. Därtill är sanningshalten i Poundmytologin på denna punkt tveksam. Hursomhelst levde Pound i det fascistiska Italien i början av år 1925, och beundrade Mussolini. När andra världskriget bröt ut – 14 år senare – stannade den amerikanske medborgaren Pound kvar i Italien och förestod kontroversiella radiosändningar med mycket kontroversiella budskap.

Oftast attackerades Roosevelt och de judiska bankirer som Pound höll ansvariga för kriget. 1943 förklarade USA:s regering radioutsändningarna som landsförrädiska, men det var först efter det att Italien kapitulerat, som han under en kort period fick sitta fängslad i en sorts bur på italiensk mark. Under fångenskapen i Italien började han skriva på sina ”Pisan Cantos”.

”Landsförrädare”, ”galning” och orakel

1945/46 hospitaliserades Pound (som landsförrädare och galning i ett; men också som litterärt orakel) på St. Elizabeth’s Hospital i Washington, D.C. Där satt han kvar, under relativt behagliga förhållanden, fram till 1958 när Robert Frost lyckades få ut honom i det fria igen.

Ironiskt nog, i sammanhanget, är naturligtvis att Pound åtminstone satte igång med ”Pisan Cantos” under sin italienska fångenskap, en diktsamling som Paul L Montgomery i The New York Times menade var ”among the masterpieces of this century”. Med dessa dikter vann Pound, som vi vet, dessutom det nyinstiftade Bollingenpriset 1949.

”Pisan Cantos” ‒ en sorgesång

Johan Selander skriver: ” ’Pisan Cantos’ kan läsas som en sorgesång över ett förlorat Europa, men också över den krossade fascismen och de förhoppningar om en bättre värld som Pound hade knutit till denna rörelse. En av sångerna inleds med beklaganden över den avrättade Benito Mussolini och hans älskarinna Clara, vars döda kroppar förnedrande hängts upp i fötterna i Milano bara några veckor tidigare.

Men sångerna från fånglägret i Pisa innehåller också mycket personliga, hymnliknande avsnitt om trohet mot ideal, om högmod och underkastelse.

”Canto LXXXI” handlar i hög grad om detta. I ett avsnitt av de sista 41 raderna, översatta av Lars Forssell, heter det”:

”Vad du troget älskar återstår,
resten är slagg.
Vad du troget älskar skall ej rövas från dig.
Vad du troget älskar är din sanna arvedel.
’Kuva dig själv, andra skola dig vörda.’
Slå ned din fåfänga
Du är en slagen hund under en hagelstorm,
En uppsvälld skata i ostadig sol…
Men att ha gjort – där icke göra vore möjligt
är ej fåfänglighet
Med ödmjukhet ha knackat på
Att en glömd må öppna
Att ur luften ha samlat en livfull tradition
och ur ett fint gammalt öga den obesegrade lågan
är ej fåfänglighet.”

Vidare skriver Johan Selander: ”I november 1945 flögs (alltså) Pound plötsligt och i hemlighet hem till USA, där åtalet för landsförräderi väntade. I februari året därpå ställdes han inför en jury som efter en dags förhör med honom fattade beslutet att han var ’of unsound mind’, alltså så psykiskt sjuk att han inte kunde klara en rättegång.

Så Ezra Pound fick aldrig sin sak juridiskt prövad. Möjligen slapp han på detta sätt att dömas till döden. I stället spärrades han utan någon dom in på St Elizabeth hospital för kriminella sinnessjuka i Washington D C. Där tillbringade han de följande 12 åren.

Bollingenpriset ledde till en våldsam debatt om litteratur och politik. New York Times sammanfattade kritiken med rubriken: ’Pound, in Mental Clinic, Wins Prize for Poetry Penned in Treason Cell’.”

Pound återvände efter frigivningen direkt till Italien, där han i (relativt) tillbakadragen tystnad också tillbringade återstoden av sitt liv. 1969 publicerades dock fragment och utkast till ”Cantos CX-CXVII”.

Allen Ginsberg skrev (”Lectures on Poetry, Politics, Consciousness”, 1975) att Pound hade ”felt that the Cantos were stupidity and ignorance all the way through, and were a failure and a ’mess.’”

Ginsberg replikerade att Cantos ”were an accurate representation of his mind and so couldn’t be thought of in terms of success or failure, but only in terms of the actuality of their representation, and that since for the first time a human being had taken the whole spiritual world of thought through fifty years and followed the thoughts out to the end – so that he built a model of his consciousness over a fifty-year time span—that they were a great human achievement.”

Pounds död och eftermäle

Pound dog i november 1972, 87 år gammal, och ligger begravd i Venedig. Efter hans död har debatten och forskningen om honom och hans verk fortsatt. I ”A Walking Tour in Southern France: Ezra Pound among the Troubadors” (1992) tvinnas Pounds egna fynd samman med nya forskarrön om Provence som utgångspunkt för Pounds senare arbeten (naturligtvis särskilt hans ”Cantos”).

Brevsamlingar har vidare publicerats i viss mängd – bland annat korrespondensen mellan Pound å ena sidan och William Carlos Williams och E E Cummings å den andra, men ej minst ”The Letters of Ezra Pound till Alice Corbin Henderson” (1993), som i detalj visar arbetsrelationen mellan Pound och en av hans mest betydelsefulla förlagsredaktörer över en nästan fyra decennier lång period.

Omfattande korrespondens

I augusti 1933 mottog Pound i Italien ett brev från den unge Harvardstudenten James Laughlin, som senare också besökte poetens bostad i Rapallo. Detta inledde en nära relation, som dels varade livet ut för Pounds del, dels fick Laughlin att grunda New Directions Press. 1994 publicerades där ”Ezra Pound and James Laughlin: Selected Letters”, en korrespondens som omfattar mer än 2 700 sidor (som går att läsa om man är uthållig). Några skrevs i Rapallo, där Pound brottades med sin inspiration, medan andra kom till på hospitalet, där striden var mer mental.

Cavefors gick mot strömmen

Den man som, och jag hyllar honom här och nu, försökt ”gå mot strömmen” är och förblir dock Bo Cavefors, som presenterat det mesta av Pound som (hittills) finns på svenska. Något av en bragd, vill jag påstå.

Claes Wahlin skriver i Översättarlexikon: ”Det var Lars Forssell som översatte Pounds ”Råd till unga poeter” (Utsikt 1950:3) och skrev den text om Pound i BLM som är dennes egentliga introduktion i Sverige. I artikeln är Forssell noga med att skilja (vad han såg som) fascisten Pound från poeten Pound; den senare blir ett alternativ till Eliot. Pounds essäer och poesi betonar hantverket och ifrågasätter de konventionella genrereglerna.

År 1953 utkom Forssells första översättningsvolym av Pound, 25 dikter, i Bonniers Lilla lyrikserien. Forssell översatte så ”Hyllning till Sextus Propertius” i Gaudeamus (1953) och spridda cantos som sedan ingick i översättningsvolymen ”Cantos I–XVII” (1959).”

Musiken som nyckel till Pounds universum

Mellan 1920 och 1933, började den poet som var känd för att lyfta fram språkets musik också ägna ett mer aktivt intresse åt musikens språk. Pound producerade sålunda två mer eller mindre kompletta operor och åtskilliga stycken för soloviolin, alla i en mycket personlig stil, som påverkades av allt från trubadurmusik och Igor Stravinskij.

Pound tonsatte Cavalcanti och Villon, eftersom dessa ”motstod reella översättningar till modernt språk”. Det samlade resultatet är en ännu relativt okänd musikgömma som kastar nytt ljus över prosodins praktik. Musikorienterade Poundforskare som Robert Hughes och Margaret Fisher publicerade också 2004 sin bok ”Cavalcanti A Perspective on The Music of Ezra Pound” Det är en bok som bland annat tar upp Pounds musik-poetiska teorier för närmare granskning. Både Pound själv och exempelvis tenoren Harry van der Kamp – på 80-talet – har spelat in mycket av Pound.

Från Stougaard-Nielsens ”Tidens Rytmik” (2006), en artikel i “Dante Alighieri, William Carlos Williams’ prosodi og Michel Serres” har vi mycket att lära – och på nätet finns det mycket att höra.

I Stougaard-Nielsens artikel diskuteras William Carlos Williams poetik, och speciellt hans idé om modern prosodi, såsom den uttrycks i Williams essä ”Speech Rhythm” (1913) och materialiserad i experiment med en poetisk form Willams själv kallade ”the variable foot” i ”the triadic verse”.

Artikeln vill låta göra gällande att Williams poetik skall betraktas som ett sätt att skapa ett typografiskt styrt poesi-språk, hans reaktion visavi den fria versen (vers libre), men också som en större poetisk verktygslåda, lämplig nog att ge form åt ”an unruly American idiom”. I tillägg (jämför protofuturismen inom konsten!) utgör Williams poetik ett försök att fånga och ge röst åt rytmer specifika för det inbrytande moderna livet. Williams poetik kom sålunda att delvis förnya, delvis sammanfatta vad som på 1910-talet representerades av bland andra Ezra Pound, George Antheils och Michel Serres estetik.

Lärare och kompositör

Allra främst var (och är) Ezra Pound en lysande lärare på det litterära fältet. Och han var en utomordentlig lärare, som jag ser det, just på grund av det han – i positiv bemärkelse – var i övrigt: inspiratör, mentor, föreläsare, kritiker och introduktör.

Därutöver var han mer än intresserad av musik. Han skrev (med viss hjälp) tre mer eller mindre färdiga operor, flera recitativ, stycken för soloviolin och en mängd musikartiklar (som jag inte tagit upp här). Han var även en stor konstkännare och älskare av skulptur. Brancusi skrev Pound en del om. Gaudier-Brzeska inte bara skrev han om, han hittade honom rent bokstavligt under en bro i London. Dessutom var Ezra Pound någon att i hålla hand när åskan gick. Han var en pålitlig vapendragare, om man erhållit hans välsignelse.

Omutliga principer

Hans principer för skrivandet – och indirekt för läsandet – var omutliga. De ledande principerna håller dessutom, då som nu, streck: det gäller att vara konkret och precis (som Joyce i ”Dublinbor” och ”Ulysses”), att stryka de flesta adjektiven (Hemingway råkade ut för att få göra detta), rensa ut det oväsentliga (som Eliot fick göra) och det svulstiga. Vidare att hålla känslosamheten och sentimentaliteten kort samt välja sina förebilder med omsorg (de som redan uppnått mästerskap i något tekniskt-innovativt avseende – såsom Ovidius, Arnaut Daniel, Dante Aligheri, Guido Cavalcanti, Francois Villon och Gustave Flaubert).

Han kunde inte nog betona betydelsen av klanglighet och sångbarhet när det kom till dikt, eller urval av de rätta detaljerna när det kom till prosa. Utöver oraklet Bach framhöll han (med en del reservationer) Debussy, Stravinskij och medeltidsmusiken – den sistnämnda återspeglas även i hans egna kompositioner, som minner, åtminstone mig, om gregoriansk kyrkosång och moderna recitativ à la Dylan Thomas uppläsning av sitt sorgekväde över fadern eller en Ginsberg eller en Ferlinghetti.

Pound som vän

En lång rad sedermera prominenta författare hade mycket att tacka Pound för. Han stöttade dem med bostäder, redaktörskontakter, artiklar och essäer, beröm, reda pengar i handen och mycket annat. Många gav honom också sitt innerliga tack: Eliot, Hemingway, Yeats.

Förhållandet till Wyndham Lewis, James Joyce och William Carlos Williams med flera förefaller ha varit av ett något annat – mindre kryddstarkt; möjligen mer jämställt – slag.

Som Eliot på flera håll påpekar, måste vi, för att värdera Pound rätt, särskilt försöka förstå ett par saker: Urvalet av de (någorlunda) samtida författare Pound inte själv upptäcker, men ändå ägnar visst intresse, är egensinnigt och kan irritera – men även inspirera! – den som tror sig om att vara hyggligt beläst.

De ”fynd” Pound gör framhävs desto mer (inte minst alltså Eliot och Joyce, men också Lewis, Williams och andra). Yeats är, så att säga, redan där – även om han allmänt anses ha blivit bara bättre ju äldre han blev (också under de rätt många åren efter att han erhållit Nobelpriset, 1923).

Min idé när det gäller det snäva urvalet “modernister” är, som antytt, att Pound helt enkelt saknade vissa förmågor, vilket också bidrar till att hans egna ”Cantos” – för mig – framstår som ofullständiga, amputerade, förvuxna, kantiga, formlösa, formförvridna och så vidare.

Pounds urval av författare

Pounds urval av författare att se som förebilder före sekelskiftet 1900 är en annan, men liknande, historia. Här kan man (också) i lika delar glädjas åt dem han nämner och presenterar (och som man som läsare i några fall kanske inte kände till), och irriteras över dem han inte nämner. Bland de förra handlar det främst om Ovidius, Daniel, Dante, Cavalcanti, Villon, de engelska romantikerna, Flaubert och så vidare, bland de senare om dramatikerna (utöver tragöderna, Marlowe, Shakespeare och Ibsen), Voltaire, Rousseau, Goethe (!), en rad ryska poeter (Pusjkin!) och prosaförfattare (Lermontov, Turgenjev, merparten av Dostojevskij) franska och engelska samhällsdebattörer (Balzac, Hugo, Dickens) nydanande mästare (som Blake, Baudelaire, Strindberg).

Möjligen såg Pound det som självklart att utelämna dramatiken (han hade en regel om att inte uttala sig om något han inte på hög nivå (!) praktiserat själv), att Goethe var tråkig (eller för stor? eller för klassicistisk under senare år), att de utelämnade ryssarna av språkliga skäl helt enkelt gick honom förbi (jag misstänker att det är så, och att detta även gäller en hel del spansk litteratur) och att Balzac (den detaljerade), liksom Hugo och (främst) Dickens sågs som inexakta, konstlade, kladdiga. Blake och Baudelaire förstod han antagligen inte.

Vi får alltså finna oss i att Pound skrivit mycket om väldigt få av de senaste 100 årens stora författare, och att hans historiska urval inte alls är representativt för den universitetsstuderande läsarens kurslitteratur (15 procent?). Ändå förekommer åtminstone en del av de författare vi nog själva åtminstone skulle nämnt – om inte annat såsom referenser och resonansbottnar: Homeros, Vergilius, Horatius, Catullus, Gongora, Laforgue.

Perioderna i Pounds liv

Av ekonomiska skäl tog Pound en lastbåt med boskap från USA till Gibraltar. Därifrån tog han sig till Italien för vidare befordran till London (där hans största insatser, förutom Cantos, såg dagens ljus). Epoken omgärdas uttryckt i författarskap av Flaubert och Yeats i ena änden och Joyce och Eliot i den andra. För Pound själv var dock hans Cantosperiod den mest betydande, alltså från 1922 fram till 1950 eller (drygt) så. Glimtvis var Pound dock i någon utsträckning aktiv även i övrigt mellan 1938 (”Guide to Kulchur”) och 1972 – som brevskrivare, konsult på Hospitalet, kommentator i marginalen, värd i Rapallo.

Pound och politiken

Trots den monumentala närvaron i delar av parnassens inre cirklar (det fanns naturligtvis också andra delar) blev det ändå så – och är det ändå så – att de relativt få som känner till Pound över huvud taget (en halv promille av svenskarna?) oftast främst ser hans förmenta fascism, antisemitism, psykiska sjukdom och allmänna bullrighet. Dessa rykten har emellertid, som jag ser det, aldrig varit mer än bitvis sanna. Men det som är sant är illa nog.

I London odlade han exempelvis kontakter med där- och dåvarande Gill-socialister och syndikalister, och hyste vissa sympatier också för de fabianska socialisterna även om han höll sig undan dessa personligen (eftersom två andra av dem Pound aktivt gömmer undan – Wells och Shaw – är medlemmar där).

Senare fångas han, i Italien, av den unge Mussolinis ”socialism” – och senare densammes radikala retorik (utan att se fascismens katastrofala praktik). Flera av hans bästa vänner var judar – en del förlagsredaktörer, musiker på Pounds festivaler i Rapallo och så vidare.

Anti-kapitalistiska idéer

Amerikanska psykiatriker satte likhetstecken mellan Pounds anti-kapitalistiska idéer och psykisk sjukdom. Liksom mellan kritiken av amerikansk politik efter Lincoln och uppenbar galenskap.

Den röda tråden i Pounds ”Cantos” är för övrigt lika genomgående och sammanhållande som den röda tråden i Dantes Komedi. I Dantes fall handlade det om katolsk teologi, i Pounds fall om antikapitalism och ekonomi på det hela taget. Men visst: en hel del av vad han sa eller skrev borde inte blivit sagt eller skrivet (en del av detta tog han dessutom senare tillbaka, framför allt ansåg han att ”rasism är en absurditet”).

De famösa radioutsändningarna från Italien under andra världskriget, framför allt riktade mot USA, kan kanske också vägas mot hans ”aggressiva pacifism” under det första världskriget – liksom att han såg ”sin socialism” som en nödvändig motvikt till (särskilt!) amerikansk kapitalism.

En komplex personlighet

Mycket av det negativa hos Pound som person torde snarast bottna i hans omvittnade temperament och rent brutala rättframhet. Ett sätt att vara som sårade många, och stundtals gjorde honom ensam. Samtidigt vet vi ju hur generös Pound var – också. Summarum var Pound sålunda och tydligen lika komplex som person som han var som lärare, kritiker och författare.

Sammanfattningsvis om Ezra Pound

Min uppfattning om Ezra Pound – med här uttryckta och implicita reservationer – är sålunda övervägande positiv. Han var en lärare och presentatör och ”coach” och lojal vän som har haft – eller har – få motsvarigheter. Likaså var han en främjare av måleri, skulptur och – främst! – musik. Ja, jag har faktiskt svårt att tänka på Pound idag utan att tänka på musik. Han var också en Georg Brandes på internationell nivå – fast numret större. Vidare och slutligen bidrog hans översättningar till att vi andra (åtminstone jag) fått en annan och djupare syn på europeisk medeltid såväl som på japansk och kinesisk poesi.

Pounds storverk, hans ”Cantos”, måste jag dock tillstå, är ett ofantligt ambitiöst – misslyckande. Vad som där kan läsas med viss behållning, menar jag, har att göra med själva anslaget, de (få) gnistrande och förtrollande strofer som helt plötsligt kan dyka upp, den implicita undervisningen och – möjligen – den intensitet (och musikalitet!) som stora delar av verket trots allt är laddat med. På det hela ansluter jag mig därför till dem, som tycker att Pound (politiskt möjligt eller ej) inte borde fått litteraturpriset (med hittillsvarande kriterier för att erhålla det).

Pound i dag, år 2024

Men så vad med Ezra Pound idag, år 2024? Och här i Sverige?

Pound har åtminstone, det är jag övertygad om, mer eller mindre starkt påverkat beatpoesin. Han har lyft fram den recitativa poesins klanglighet och sångbarhet som ingen annan. Han är den främste av alla, som jag känner till, när det gäller att spika fast teser om hur litteratur skall skrivas. Och teserna står sig – till och med typografiskt och strof-anatomiskt.

Inte minst har Pound idag många efterföljare bland dem som inte vet om det. Det går en någorlunda rät linje från Pounds analyser, och Eliots och Joyces exempel, över Dylan Thomas, Octavio Paz, Wislawa Szymborska och Inger Christensen till vår egen Bruno K Öijer och Danmarks, enligt min mening, främsta unga poet, Asta Olivia Nordenhof.

Att läsa hans, essäer, artiklar och brev har mer att ge den uthållige än (nästan) vilka akademiska litteraturstudier som helst. Åtminstone upp till baslägret på Mount Everest kan och bör vi därför följa Ezra Pound – och vi blir aldrig av med honom.

Jag förutspår en renässans för Ezra Pound som lärare och introduktör. I vissa subkulturella segment kanske också som poet i egen rätt. Hans personlighet och politiska utfall bör vi dock sätta inom parentes och inte ägna något intresse.

The post Ezra Pound, kritikern och läraren ‒ del 2 first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. Carsten Palmer Schale har skrivit en essä i två delar om Ezra Pound som kritiker, förmedlare, översättare, lärare, upptäckare och vän. Detta är den första delen. Den andra delen hittas här.

Ezra Pound var och är omstridd som både poet och människa. Ezra Pound var den viktigaste personen, som vakade vid den moderna poesins vagga. James Joyce menade att Pound var ett oförutsägbart knippe elektricitet, Hilda Doolittle att han var en ”whirlwind of forked lightning” (Tytell, 1988), T S Eliot att han var den enskilt mest ansvarige för explosionen inom 1900-talets moderna poesi över huvud taget.

Under större delen av sitt aktiva liv befann han sig likafullt oftast i den moderna litteraturens absoluta frontlinje, och drog tunga lass på parnassens höjder. Som mecenat dessutom ekonomiskt.

Ezra Pounds vitala insatser på den moderna konstens, musikens och framför allt litteraturens fält under 1900-talets första decennier (och delvis senare) var med andra ord av rang. Trots detta faktum kunde man runt seklets mitt med rätta konstatera, att det fanns få eller ens någon samtida författare av liknande dignitet vars egna verk uppmärksammades så sparsamt. Pound sökte själv emellertid aldrig, och fick inte heller, en bred läsekrets, och hans tekniska innovationer och bruk av högst oväntade poetiska skrifter kunde stöta bort även de mest positivt inställda bokslukarna. Redan under 1910-talet skapade han split genom sina estetiska ståndpunkter; senare, än mer, genom sina politiska.

Pådrivare för avantgardet

I artikeln ”How I Began”, som återfinns i den av Eliot redigerade ”Literary Essays” (1954), hävdade för övrigt Pound själv helt anspråkslöst att han som ung föresatt sig att prestera mer på poesins område ”than any man living” – och att han sedan snabbt nådde det målet.

Startskottet för denna grandiosa ambition avlossades när Pound som 23-åring bosatte sig i London, 1908, och målet menade han sig nog ha infriat när han på allvar flyttade därifrån 1920-22. Hursomhelst sågs han snabbt som något av ett magnetiskt centrum för (delar av) det litterära avantgardet, och som en outtröttlig pådrivare inom flera områden. Förutom litteraturen, musiken och konsten sysslade han också med skulptur, och var dessutom en ständig förmedlare av vad som sågs som ovanligt fjärran och udda kulturkretsar.

Via sin litterära kritik, sina (kreativa) översättningar och – främst – det egna monumentalverket ”Cantos” utforskade han även, och inte minst, den stora poesins kännetecken från det antika Grekland och Rom, över Kina, europeisk medeltidslyrik (och så vidare) till det moderna Centraleuropa, samtidens England och USA. Utöver detta upptäckte han nya – och, som det senare visade sig, utomordentligt kvalificerade – förmågor, som han sedan stöttade och odlade i många år. Bland hans skötebarn märktes exempelvis James Joyce, T S Eliot, Hemingway och Robert Frost (i någon mån även Yeats och Williams).

Pounds enorma inflytande sammanfattades senare med orden: ”The least that can be claimed of his poetry is that for over fifty years he was one of the three or four best poets writing in English, and his achievement in and for poetry was threefold: as a poet, and as a critic, and as a befriender of genius through personal contact.” (Perkins, 1976).

I ett brev till Harriet Monroe 1915 beskrev Pound själv sina insatser som ett försök ”to keep alive a certain group of advancing poets, to set the arts in their rightful place as the acknowledged guide and lamp of civilization.”

Lyrikdebuten

Ankommen till Italien (från sitt mestadels begabbade USA) 1908, med 80 dollar på fickan, använde Pound åtta för att låta en A Antonini trycka hans första diktbok, ”A Lume Spento”, i en upplaga om 100 exemplar. I en osignerad anmälan i Book News Monthly i maj året därpå hette det: ”French phrases and scraps of Latin and Greek punctuate his poetry… He affects obscurity and loves the abstruse.”

Dramatiserade presentationer

William Carlos Williams, vän och kollega, skrev kritiskt till Pound om bitterheten som genomsyrade dikterna – men fick ett svar i vilket Pound genmälde att alstren var dramatiserade presentationer eller gestaltningar, inte personliga uttryck för egna upplevelser: ”It seems to me you might as well say that Shakespeare is dissolute in his plays because Falstaff is / …/ or that the plays have a criminal tendency because there is murder done in them.”

Han framhöll därvid särskilt vikten av att göra en distinktion mellan egna känslor och idéer å ena sidan och sådana som framträder i dikterna å den andra : ”I catch the character I happen to be interested in at the moment he interests me, usually a moment of song, self-analysis, or sudden understanding or revelation. I paint my man as I conceive him,” på det att ”the sort of thing I do is the short so-called dramatic lyric.”

Denna syn på saken kan inte nog strykas under i Pounds fall. Ståndpunkten framträder mer än tydligt i verk som ”Hugh Selwyn Mauberley” (1920), ”Homage to Sextus Propertius” (1934) och – givetvis – i gestaltningen av personligheterna i hans ”Cantos”.

Flytten till London

Pound bar med sig kopior av of A Lume Spento när han flyttade till London. Boken gjorde då ett så positivt intryck på bokförsäljaren och förläggaren Elkin Mathews, att denne gav ut de trenne följande verken: ”A Quinzaine for this Yule” (1908),”Exultations” (1909) and ”Personae” (1909).

Recensionerna av dessa blev annorlunda än för ”A Lume Spento”: ”Pound is that rare thing among modern poets, a scholar,” skrev exempelvis en anonym anmälare i Spectator 1909, och tillade att författaren hade ”the capacity for remarkable poetic achievement.”

Poeten F S Flint hävdade för sin del, i New Age’s majnummer 1909: ”we can have no doubt as to his vitality and as to his determination to burst his way into Parnassus.” Flint hyllade också entusiastiskt ”/the/ craft and artistry, originality and imagination” i ”Personae”, även om många andra anonyma recensenter pekade på svårigheterna med Pounds poesi. Mycket om detta går att läsa i det av Homberger redigerade standardverket ”Ezra Pound: The Critical Heritage” (1972). Den intresserade rekommenderas att läsa detta verk och att fundera över relationerna mellan symbolismen (som Pound bland annat tyckte var musikaliskt konstlad), imagismen och vorticismen.

Kritikern och förmedlaren

Ezra Pounds första större kritiska arbete, ”The Spirit of Romance” (1910, 1952, 1953, 1965), utgjorde, menade han själv, ett försök att analysera och urskilja ”certain forces, elements or qualities which were potent in the medieval literature of the Latin tongues, and are, I believe, still potent in our own.”

Författarna han främst tog upp återkom därefter gång på gång på gång: särskilt Ovidius, Daniel, Dante, Cavalcanti och Villon. Pound bidrog härefter oerhört energiskt med artiklar i allehanda tidskrifter såsom The New Age, The Egoist, The Little Review och Poetry; artiklar, eller essäer, i vilka han hamrade in sina estetiska principer och egna favoritförfattare (och målare, kompositörer och andra konstnärer). Allt detta hjälper oss möjligen också att bättre förstå Pounds egen poesi.

Pounds olika roller

I den redan apostroferade inledningen till ”Literary Essays of Ezra Pound”, skrev sålunda T S Eliot: ”It is necessary to read Pound’s poetry to understand his criticism, and to read his criticism to understand his poetry.”

Det är inte alldeles lätt att särskilja Pounds olika roller, exempelvis som kritiker, förmedlare och metodförespråkare. Men det är väl i sin ordning. Hursomhelst tar han ett mycket brett grepp om världslitteraturen (och konsten, medeltidsmästarna, Picasso, skulpturen, Brancusi, Gaudier-Brzeska, och musiken, operan) i sin kritik, och förmedlar därigenom sina ståndpunkter om en mängd författare (och alltså andra konstnärer) baserade på sin estetik och poetik. Syftet är att ge läsaren (om vi nu begränsar oss till litteraturen) en karta att orientera sig efter i sitt sökande efter god läsning; ett hedervärt syfte. Som någorlunda insatt läsare blir man såväl intresserad som imponerad och irriterad.

Pounds egensinne

Pound visar på för läsaren tidigare obekanta författarskap, dyker djupt ner i en mer begränsad skara av dem (vilket ibland leder till geniala analyser och aforistiskt förtätade betyg) och skapar frustration genom vilka han väljer ut och vilka han väljer bort (Boccaccio, Blake, Milton /av och till åtminstone/, dramatiken efter Ibsen, Verlaine, Mallarmé, Valéry, Wells, Shaw och så vidare). Det är förresten intressant att jämföra grundutbildningsverket, i två delar, Epoker och diktare (Breitholz (red), Almqvist & Wiksell, 1971, 1429 sidor) vid svenska litteraturinstitutioner under 1970-talet och Pound: bortsett från Dante nämner redaktören Lennart Breitholz kanske några dussin av de namn Pound nämner, Pound omvänt alltså färre än få av de vi fick läsa om på svenska universitet för över 40 år sedan.

Vikten av att lära av andra kulturer

En huvudanledning till Ezra Pounds urval är åsikten att romanen gått framåt under särskilt 1800-talet, medan poesin i samma mån gått bakåt och i stället utvecklats till något uddlöst, tomt, pladdrande, oklart. Detta innebär bland annat att vi som poeter dels borde kunna lära oss av den nya romanen, dels av den väsentliga poetiska traditionen (i praktiken handlar det främst om det senare). En annan urvalsprincip pekar på vikten av att lära sig om andra kulturer än av den egna – och av andra tider än den egna. Pound pläderar sålunda vältaligt, och övertygande, för både kronologisk och geografisk globalism.

Trots floden av namn Pound tar upp i olika sammanhang krymper dock skaran av verkligt betydelsefulla författare efterhand. När det gäller kulturkretsarna är det självklart, att han inte kan ta upp alltför många, och erkänner till och med själv (han var inte helt blygsam) att han inte behärskar persiska, arabiska eller kinesiska. I de senare fallen hindrar det honom dock inte från att genom ombud ta upp exempelvis Ibn Rushd (Averroës), Avicenna och Konfucius. Afrika lyser dock, som på det hela taget Sydamerika, med sin frånvaro. Det är med andra ord främst Europa som sist och slutligen ändå kommer att stå i centrum. USA – åtminstone efter poeten Walt Whitman, och med romanförfattaren Henry James som lysande undantag – nämns snarast som ett avskräckande exempel (vi talar alltså nu om 1910-talet; senare kommer detta att förändras).

Bland de europiska författarna avhandlas desto fler – och även så i ganska bred och djup mening. Pound vill här visa både på goda exempel och varna för de mindre bra exemplen. Från greker och romare till hans samtida irländare och fransmän. Även här framstår med tiden dock en handfull författare som allra särskilt framstående för Pound och det han vill säga.

Så dyker till exempel kontinuerligt följande namn ur traditionen upp (och jag upprepar mig nu på poundskt vis): Homeros, Ovidius (men även Horatius, Propertius, Catullus), Arnaut Daniel, Chaucer, Guido Cavalcanti, Dante Aligheri, Francois Villon, Swinburne, de engelska romantiska poeterna Wordsworth (dock för ordrik!), Coleridge, Keats, Byron, Shelley (lite tom!) och så vidare, Browning, bröderna Goncourt, Henry James och Flaubert (de båda sistnämnda som en sorts gränsfall mellan tradition och modernitet). Och ur samtiden: H D (Hilda Doolittle), T S Eliot, Robert Frost, James Joyce, Wyndham Lewis, William Carlos Williams, Yeats. Och även bland dessa sker – när det kniper – ett ännu striktare urval. Låt oss säga: (a) traditionens Ovidius, Daniel, Cavalcanti, Dante, Villon (b) gränsfallen James, Flaubert och (c) modernitetens Eliot, Joyce, Yeats.

Kriterierna för Pounds urval

Men vad grundar han då detta urval mer exakt på; vilka är de faktiska kriterierna? Man skall skriva och läsa med vetenskapliga ögon, och eftersträva konkretion, exakthet, nyheter och så vidare. Man skall lägga stor vikt vid prosodin, typografin (visar det sig åtminstone), musiken och så vidare. För en åtminstone något mer utförlig redovisning av detta går jag nu över till vad jag i brist på annat kallat den poetiska metoden.

Den poetiska metoden och exempel

”I How to Read” (1933), ”ABC för läsare” (1959, 1966), ”Essays” (1954) och andra texter staplar Pound namn och exempel på varandra i sin strävan att förmedla författares förtjänster och otjänster till läsaren. Ibland kan detta bli tröttande, ibland är det roande; glimtvis genialt. Tröttande eftersom exemplen är så många, förslagen växer ut till halva läroplaner, omdömena är kategoriska, resonemangen ofta stympade (som om Pound själv tröttnat) och upprepningarna legio. Roande just på grund av de kategoriska omdömena, utkasten till läroplaner, de träffande beskrivningarna. Genialt i det att Pound, när han är som bäst, så att säga, spikar sig fram, punkt för punkt, i en sorts aforistisk stil, och vid sådana tillfällen verkligen förmår förmedla skäl för sina ståndpunkter. Humor, ironi och sarkasm saknas inte heller.

Enligt Pound bygger den poetiska metoden, och ännu mer läsningen, främst på noggranna iakttagelser och jämförelser av det givna materialet. Kort sagt – även om Pound här möjligen missuppfattat saken något – den vetenskapliga metoden.

Referenser finns också till berömda naturvetare från tiden: Einstein, makarna Curie, Röntgen. Vidare, för att fortsätta med vetenskapsanalogin, avfärdar Pound med ett hånflin de amerikanska skolornas (dåtida) undervisning i ”amerikansk litteratur” med argumentet att detta är lika tokigt som det vore att undervisa i ”amerikansk kemi”.

Traditionens exempel får slutligen utgöra litteraturens växande periodiska system (Ovidius, Dante, Cavalcanti), det moderna, själva experimentlustan (Joyce, Eliot). I länken däremellan återfinner vi, som antytt, namn som Henry James, bröderna Goncourt och Flaubert.

Varje generellt påstående, menar Pound, är som en check utställd på en bank. Dess värde beror på vilken täckning den har: ”Om Rockefeller ställer ut en check på en miljon är den all right. Om jag ställer ut en check på en miljon är det ett skämt, ett spratt, den är värdelös. /…/ Samma sak gäller om checkar på kunskap. /…/ Ett abstrakt eller generellt påstående (om litteraturen, min anm) har täckning om det till slut visar sig överensstämma med fakta”.

Nyheter som står sig

Stor litteratur är helt enkelt språk som till det yttersta laddats med mening. Stor litteratur är nyheter som står sig. Grekland och Rom civiliserades av språket. Rom uppsteg med Caesars, Ovidius och Tacitus idiom; det föll samman i ett svall av retorik. ”En canzone är en komposition avsedd för musik”, lär Dante ha sagt. Pound kände inte till någon bättre utgångspunkt för sina och våra studier av litteratur.

Det finns inga gränser för den mängd av egenskaper som somliga människor kan associera till ett givet ord eller slag av ord, och de flesta av dessa varierar med individen. ”Inte desto mindre”, skriver Pound i ABC för läsare, ”laddar man ord på främst tre sätt, nämligen phanopoeia, melopoeia, logopoeia. Man använder ett ord för att projicera en bild i läsarens fantasi; eller man ger ordet mening medelst klangen; eller man använder grupper av ord för att göra detta.” Om man tycker att Pound, eller någon av hans favoriter, är svårtillgänglig gör man nog rätt i att ständigt hålla dessa rader i huvudet. Mitt förslag är att tänka i termer av privata fantasibilder, upplevelser av klangligheter eller på de bilder man kan se genom ett kalejdoskop. Samtidigt. För övrigt kan det inte nog tydligt understrykas hur viktig musiken var för Pound.

En hel del av det Pound skriver om handlar förresten om engelskspråkig poesi, vilket ju inte på något sätt är märkligt (det fanns många skäl), men för oss är detta måhända mindre viktigt. ”Donne har skrivit den enda engelska dikt, ”The Ecstasy”, som kan sättas upp mot Cavalcantis ”Donna me Prega”. I övrigt menade Pound att medelmåttig eller sämre poesi är densamma i alla länder. Petrarcismens dekadans i Italien (blomsterspråket, svulstigheten, känslosamheten, mångordigheten, oändamålsenligheten, abstraktionen) och ”rispuderpoesin” i Kina ligger på nästan samma svaga nivå, trots skillnaden i språk.

Vikten av konkretion

Det sägs att Flaubert lärde Maupassant att skriva. När Maupassant återvände från en promenad, kunde Flaubert be honom att beskriva en person, som båda skulle passera under nästa promenad, och beskriva personen så, att Flaubert kunde känna igen henne, och inte ta henne för någon annan. Pound fäste samma vikt vid konkretionen, detaljen, precisionen som Flaubert. Ni kan, hävdade Pound också, lära er något om en stor diktares attityd gentemot romankonsten i förorden till Henry James samlade verk. Bröderna Goncourts förord till ”Germinie Lacerteux” ger den mest kortfattade framställningen av 1800-talsrealisternas (eller naturalisternas) syn på saken. Bröderna skriver bland annat i ”Essäer” (1975):

“Vi måste be allmänheten om ursäkt för att vi offentliggör denna bok och förbereda den på vad den kommer att finna här. Allmänheten älskar uppdiktade romaner; denna är sann. Den älskar böcker, som låtsas föra in läsaren i stora världen, denna bok kommer från gatan. Den älskar småsnaskiga litterära alster, glädjeflickors memoarer, bekännelser från alkoverna, erotiska slipprigheter, illustrerade skandaler i bokhandlarens fönster: vad den här får lära är sant och rent. /…/ Allmänheten älskar vidare en oförarglig och rogivande läsning, äventyr som slutar lyckligt, en fantasi som varken stör dess matsmältning eller dess lugn. Denna bok med sitt sorgliga och våldsamma innehåll är ägnad att störa dess vanor och störa dess sinnesro.”

Märgfull poesi

Men det är ändå poesin, åtminstone fram till Joyce och Hemingway, som främst intresserar Pound. Ja, därefter också egentligen. Den poesi som är märg. Den poesi som är något mer och bättre än andrarangsförfattare som ”söker känslor som passar deras ordförråd”. I princip börjar han därvid med romarna – och särskilt Ovidius och Propertius (även om han ingalunda bortser från den folklige Horatius eller den svåröversättlige Catullus). Ovidius tar han särskilt till sig via Arthur Goldings översättning från 1587, Propertius har han ju själv översatt och/eller skrivit en egen långdikt om (1934, på svenska 1982).

Från Ovidius till trubadurpoesi

Ovidius fascinerar Pound både tack vare sina berättelser i ”Metamorfoser” och för språkets musikalitet genom sin mästerliga behandling av versmåttet elegiskt distikon, men kanske även för den ”erotiska oanständighet” i ”Ars amatoria” (på svenska 1-2, 1925, 1960, 1990), som ledde till förvisning av Ovidius (år 8 e Kr) till nuvarande Constanta i Rumänien. Före Yeats – ja, livet ut tycks det mig – domineras ändå alltid Pounds poetiska intresse av den provensalska trubadurpoesin (främst Arnaut Daniel på 1100-talet) och renässansen (den tidiga, mellanliggande och sena); och då särskilt av Dante (1265-1321), Cavalcanti (omkring 1255-1300) och Villon (cirka 1431-63).

Under 1900-talet upphöjdes Arnaut Daniel av Ezra Pound till en av de största poeter som någonsin levt.

I Dantes ”La Divina Commedia” uppträder Daniel som en karaktär som sonar dödssynden ”lust” i skärselden (Purgatorio). T S Eliots verk ”The Waste Land” börjar och slutar med en referens till Dante och Daniel, och ”The Waste Land” är dedicerad till Ezra Pound som ”il miglior fabbro” vilket var vad Dante kallade Daniel.

Villons betydelse för Pound

Villon var känd som skald redan 1456. Han ansluter i sin diktning till de härskande modemönstren, de sista utlöparna av den allegorisk-didaktiska riktning, som i Frankrike inleds av ”Romanen om rosen”. Hans ungdomsdikter är skrivna i Eustache Deschamps och Alain Chartiers stil. Denna tids lyrik var ytterst konventionell och förkonstlad. Villons stora insats består just däri, att han i alla dessa gamla motiv inlägger ett rent personligt genomlevt element (jämför Baudelaire! Som Pound inte intresserade sig för).

Hela det gamla Quartier latin lever upp i hans dikt med sin pittoreska befolkning, sina fria seder och sitt färgrika språk. En annan egenskap, som är utmärkande för Villon, är hans förmåga att hastigt förändra tonen. Han slår över från tårar till skratt, från djupaste allvar till fräck cynism. Villon var högeligen uppskattad av sin egen samtid. Klassicismen förstod sig däremot inte på hans poesi. Det var först med romantikerna (som Pound i stor utsträckning beundrade), vilka i honom såg en föregångare till sin egen individualistiska lyrik, som intresset på allvar återuppväcktes för hans diktning.

Pound och musiken

Vid 34 års ålder, 1919, började Pound verka som amatörkompositör (som konsekvens av sin syn på föreningen mellan poesi och musik). Pounds rent musikaliska produktion är inte stor, vilket knappast är förvånansvärt. Ändå återfinner vi exempelvis tonsättningen av Dantes sestina, ”Al poco giorno”, för violin – och särskilt, alltså en musikalisk version (recitation) av François Villons långa poem ”Det stora testamentet”, och operan ”Cavalcanti”, en (ofullbordad) tonsättning av 11 av Guido Cavalcantis dikter. En del av detta kan avlyssnas på Youtube och andra webbsajter.

Åter till London

”Konstnärerna är mänsklighetens känslospröt”. Sådana fanns i Toscana under den tidiga italienska renässansen, men inte, påstod Pound frankt, bland poeterna i London under andra halvan av 1800-talet. Nej, den engelska dikten försvann, enligt Pound, när Walter Savage Landor (1775-1864) packade sin koffertar för att resa till Toscana. Efter det finner vi Shelley, Keats och Byron på kontinenten. Den engelsk-språkiga poesin vitaliseras på nytt först i och med irländaren Yeats (1865 -1939) och i USA åren strax efter 1910. Därpå blomstrar snart även Eliot och Joyce, som ju båda kommer ut med storverk under det kommande decenniet (Joyce även som poet, vilket jag tycker alltför sällan nämns).

Pound och Eliot

Pound menade, på sin tid i London, att det var helt riskfritt (det var det nog också, särskilt i England; poesin hade frusit till is) att jämföra Eliots poesi med vad som helst som skrivits på engelska, franska eller amerikanska. Åtminstone efter Jules Laforgues död (1887). En läsare kommer inte att hitta något bättre (möjligen några rader av Yeats). Särskilt inte amerikaner, som likgiltigt inte läser annat än amerikanskt, och som inte längre betraktar T S Eliot som amerikan; men inte heller engelsmän, som mycket sällan bemödar sig om att sträcka sig över kanalen (eller irländska sjön).

Eliot har järnkoll på tidsandan, menar Pound. Han begränsar sig inte till genremålningar. Och där finns framför allt ingen retorik, trots den elisabethanska beläsenheten i bakgrunden. Men där finns: ”lonely men in shirt-sleeves leaning out of windows som är lika verkliga, hävdar Pound, som Eliots kvinnor som come and go talking of Michelangelo.”

Eliot kan fånga en hel situation med tre ord. Hans bilder är utomordentligt precisa. Hans skarpa iakttagelser kan blandas med ironiska klichéer. Det närmaste man kan komma i närtid, menar Pound, är Browning under 1800-talet. Men Browning var mer intellektuell (jämför Pounds kritik av klassicismen), och mindre intensiv, än Eliot. Eliot är dessutom, som exempelvis Joyce, allmängiltig.

Konsten träffar det universella när den med kraft visar upp den enskilda detaljen (jämför med Ekelund och Ekman och Goethe). Trots sin vers libre är Eliot klanglig och rörlig – och distinkt. Eliots rytm är hans egen.

Notera här, för övrigt, att Pound talar om Love Song of ”J. Alfred Prufrock”, inte ”The Waste Land” (1922). Det senare verket är ju, menade även Pound, det väldiga verket. Och så har vi då Yeats. En av dem, om jag förstått Pound rätt (vilket är långtifrån säkert) som i sin samtid allra bäst behärskar phanopoeia. Inledningen till dikten ”The Magi” illustrerar detta:

Now as att all times I can se in the minds eye,
In their stiff, painted clothes, the pale unsatisfied ones
Appear an disappear in the blue depth of the sky
With all their ancient faces like rain-beaten stones,
And all their helms of silver hovering side by side.

Förtrollning i skarp belysning är ett annat sätt som Pound använder för denna strof. Och, ja, den förefaller mig klanglig, bildstark och levande – och mångtydig. Intryck gör den verkligen.

”Joyceanen” Pound

Redan 1914 var Pound övertygad ”joycean” (I The Egoist I:14, juli 1914). Joyce (1882-1941) skriver en klar, hård prosa anser Pound. Han sysslar med subjektiva frågor, men han lägger fram dem med så klara konturer att han skulle kunna syssla med lokomotiv eller byggnadsritningar i stället. ”Jag kan lägga från mig ett bra franskt prosastycke”, heter det i ”Essäer”, ”och ta upp ett prosastycke av Joyce utan att känna det som om jag stack huvudet genom en kudde.”

Det fanns vid Pounds tid en skola prosaister som, enligt Pound, närmast grundades av Flaubert. Flauberts efterföljare sysslar med exakt gestaltning. Huvudordet här är exakt. Och detta är en av James Joyces förtjänster, påstår Pound, att han så omsorgsfullt undviker att berätta en massa överflödigheter. Han väver inga invecklade mönster – och han blir inte känslosam eller sentimental. Han är realist; realist på det sätt bröderna Goncourt, som vi sett, menar. Han lägger fram saken som den är. Inte som en författare som försöker skriva en ”maupassantsk berättelse”, utan en prosatext om liv. Joyce flaxar inte omkring, som många andra ”keltiska fantaster”. Han definierar.

I sin novellsvit ”Dubliners” (1914, egentligen klar redan 1905) återger han förmodligen, antar Pound, staden Dublin som den är. Han sänker sig alltså inte till den normala engelskspråkiga farsens nivå.

De viktigaste passagerna i ”Madame Bovary” är inte beroende av lokalfärg eller av lokala detaljer. Gestaltningar får inte vara beroende av lokala fakta. Joyce skriver som en samtida till de kontinentala författarna. Han är klassiker i den meningen att han sysslar med normala företeelser och människor. Men James Joyce sysslar därutöver också med en sorts poetisk förtätning. Han använder sig inte av några onödiga detaljer. Joyce stränga urval av detaljer, menar Pound, visar att James Joyce tillhör samma generation som han själv, det vill säga 10-talet (inte perioden 1890-1910). James Joyce skriver klart och precist.

Åtta år senare skriver Pound om James Joyce i allmänhet, men om dennes Odysseus (”Ulysses”) i synnerhet. Texten publiceras i juni 1922 i New York-tidskriften The Dial 72:6. Här är Pound närmast lyrisk, och menar att om man inte läser James Joyces senaste verk kan man över huvud taget inte räknas till de bildade och informerade. Joyce har, insisterar Pound, tagit upp författandets konst där Flaubert lämnade den. I ”Ulysses” fortsätter han en process som inletts av Flaubert – men med större formkänsla. Flauberts herrar Bouvard och Pécuchet är demokratins grundval, och så är också Leopold Bloom: ”/…/han är mannen på gatan, vår nästa, allmänheten…/…./ han är l´homme moyen sensuel /…/ han är läsaren av Daily Mail, mannen som tror vad han ser i tidningarna, Envar…” (”Essäer”).

James Joyces personer inte bara talar sitt eget språk, de tänker på sitt eget språk. Sålunda står Dignam och tittar på en affisch om en boxningsmatch och tänker för sig själv: ”Jävlar, det skulle vara en fin fajt att kika på, Myler Keogh, det är killen som anfaller honom med det gröna skärpet. Två bagis, soldater halva priset. Jag skulle lätt kunna plocka det av morsan, När är det? Tjugoandra maj. Jävlar, det är ju för länge sen.”

Och så vidare. Pound citerar friskt sida upp och sida ner. Olika tal, olika tankar. Pound menar att denna växling av uttrycksformer tillåter James Joyce att mycket snabbt presentera sitt ämne, de inre nyanser han vill få fram.

”Ulysses är förmodligen lika omöjlig att upprepa som Tristram Shandy. Jag menar att man inte kan mångfaldiga den, man kan inte ta den som ’modell’ på samma sätt som man kunde med Bovary. Men den utgör definitivt ett bidrag till det internationella förrådet av tekniker”.

” Ulysses utgör,” avslutar Pound sin anmälan, ”underlag för ett symposium snarare än för ett enda brev, en essä eller en recension”. (Detta ansåg även den store finske poeten och Joyce-kännaren Pentti Saarikoski).

The post Ezra Pound, kritikern och läraren ‒ del 1 first appeared on Opulens.

PRISAD. Den indiska författaren Geetanjali Shree tilldelas årets internationella Booker-pris för sin roman “Tomb of sand”. Hon delar prissumman på 50 000 pund med översättaren Daisy Rockwell, skriver SVT.

“Tomb of sand” handlar om en 80-årig kvinna som hamnar i en djup depression när hennes man dör, men som övervinner den och konfronterar sitt förflutna. Den är skriven på hindi och det är första gången en bok skriven på ett indiskt språk vinner det internationella Booker-priset.

Juryn beskriver boken som “originell och lekfull” trots det allvarliga temat.

Det internationella Booker-priset är ett brittiskt litteraturpris som delas ut årligen för ett verk som är översatt till engelska.

TT Nyhetsbyrån

The post Hon får årets internationella Booker-pris first appeared on Opulens.

ÖVERSÄTTNING. Av drygt fyrtio nominerade titlar från 2021 års bokutgivning har sex stycken valts ut till slutomgången i Årets översättning. 

Årets översättning är en utmärkelse instiftad av stiftelsen Natur och Kultur och översättarsektionen i Sveriges Författarförbund. Priset om 100 000 går till översättaren, och syftet är att ”rikta ljuset mot översättandets konst och att premiera översättningar som på ett särskilt berömvärt sätt förenar djärvhet och precision, lyskraft och följsamhet”.

Titlarna är Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld  i översättning från nederländskan av Olov Hyllienmark, Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof i översättning från danskan av Johanne Lykke Holm, Det andra namnet. Septologin I-II av Jon Fosse i översättning från norskan av Lars Andersson, Midvinterdag av Bernadette Mayer i översättning från engelskan av Niclas Nilsson, Orkansäsong av Fernanda Melchor i översättning från spanskan av Hanna Nordenhök och Daniel Stein, tolk av Ljudmila Ulitskaja i översättning från ryskan av Ola Wallin.

Vinnaren av Årets översättning presenteras 22 september 2022.

Anna Brynhildsen

The post Sex titlar kan vinna Årets översättning first appeared on Opulens.

ORDLÖS. Kriget stoppar den ukrainske författaren Andrej Kurkovs skönlitterära skrivande. Verkligheten ställer sig i vägen.

Trots att ryska är hans första språk överväger han att ge ut sina böcker enbart i översättning.

Erika Josefsson/TT

The post Kriget dödar hans skönlitterära skrivande first appeared on Opulens.

FÄRDIGSLIPAD. Bonnie Garmus är beviset för att allt kan hända även när du har kommit upp i åren.

Hon var 64 år när hennes debutroman ”Lektioner i kemi” publicerades. Ett år senare är den översatt till 34 språk, har toppat en rad bästsäljarlistor och ska bli film.

Gunnar Rehlin/TT

The post Succédebutanten skrev sin bok “i raseri” first appeared on Opulens.

BOKAKTUELL. En kvinna mördar sina barn, men vem hämnas egentligen på vem? Franska Marie NDiaye skriver fängslande berättelser vars frågor aldrig får entydiga svar.

– Det är ingen fråga om strategi, det är så mitt medvetande fungerar, säger hon.

Erika Josefsson/TT

The post Marie NDiaye om det värsta tänkbara brottet first appeared on Opulens.

STÄVJA FÖRDOMAR. Att översätta är konsten att verkligen sjunka in i en annan kulturkontext och historia. Det skapar intressanta problem. Ta novellkaraktären Akakij Akakijevitj i Nikolaj Gogols novell Kappan. Han beskrivs som löjeväckande. Borde han då egentligen heta Elvis Svenzon i svensk översättning för att de sociologiska vibbarna runt ett namn skulle gå fram?

Eller ta Lord Byrons satir över fjompig engelsk överklass där deras okritiska konventionalism beskrivs som de tror på de 39. Hur många vet på rak arm att här åsyftas de 39 trosartiklar som 1563 sattes upp för att positionera sig mot katolicismen och Rom. En tanke är att “de aderton” skulle fungera som en svensk variant för det man okritiskt tror på som rättesnöre och kanske är det så att varje kultur har en terroir  – för att låna
en term från vinkännarnas värld – som inte går att flytta? Som när man i Napa Valley i Kalifornien försökte kopiera en fransk region men inte fick fram samma smak.

Så vart vill jag komma? Kanske handlar det om att översättande och att transformera kulturer stävjar fördomar. När vi måste jobba på djupet med förstå ett kulturellt uttryck ser vi både det partikulära och gemensamma, vår transkulturella blick skärps. Som när vi “översätter” en italiensk pastasallad till en potatissallad och ser att båda länders gastronomi stammar ur fattigtider.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Transkulturella blickar first appeared on Opulens.

BOKJUL. Oväntad godhet, skogssamers öden och översättningens hemligheter – allt det och mycket mer får plats under granen. Här är några av årets bästa böcker att ge bort i jul.

“Det tredje ljuset/Små ting som dessa” av Claire Keegan

En liten flicka på Irland skickas till fosterföräldrar, och får där för första gången någonsin uppleva omsorg och kärlek. När Claire Keegan skriver vill hon “se något vackert hända, som inte är förståeligt eller väntat”. Sådan är också godheten i denna nutidsklassiker och dess uppföljare: den glimrar till i mörkret, överraskande och djupt gripande.

Sara Ullberg/TT
Elin Swedenmark/TT
Erika Josefsson/TT

The post Hårda klappar med oväntad godhet first appeared on Opulens.

KOLLEKTIV TRAGEDI. Den spanska författaren Clara Usóns hyllade roman om Ana Mladics fascinerande livshistoria släpps nu på svenska på Ekström & Garay. Under ett Sverigebesök träffar hon Opulens för att berätta varför hon inte kunde släppa historien om en ung kvinnas tragiska öde.

Skulle du vilja börja med att berätta om din bok Ana, som nyligen blev översatt och gavs ut på svenska på Ekström & Garay.

– Jag är väldigt glad över att den har blivit översatt till svenska, vilket Ekström & Garay, och framför allt min översättare Marika Geri, har gjort möjligt.

– För många år sedan läste jag en artikel i tidningen om en ung tjej, 34 år gammal, som tog livet av sig. Hon var en vacker, populär och charmig ung kvinna som var på väg att ta läkarexamen. Ana var väldigt älskad av sina föräldrar, speciellt av sin pappa, men sköt sig själv med ett väldigt speciellt vapen. Det var en Zastava från Jugoslavien som hennes far hade tilldelats vid Militärskolan där han tog examen på 60-talet. Han hade flera andra vapen men hon valde just den här, vilket gjorde pappan väldigt upprörd. Han kunde aldrig acceptera att hans dotter begick självmord eller att hon använde vapnet som betydde så mycket för honom. Även om det var en polisutredning som klargjorde att hon hade gjort det så sa han att hon hade blivit mördad. Men det här var Anas budskap, hon dödade sig själv på grund av sin far.

– Pappan, Ratko Mladic, var krigsförbrytare och har dömts för folkmord och brott mot mänskligheten. Men nationellt var han en hjälte och var väldigt omtyckt i de nationalistiska serbiska kretsarna. I mars samma år som Ana begick självmord åkte hon till Moskva med sina kollegor och när hon kom tillbaka var hon förändrad, tillbakadragen, deprimerad och okoncentrerad, men vägrade berätta för sin familj vad som pågick. Enligt artikeln hade någonting förändrat Anas syn på Ratko Mladic, hon såg den mörkare sidan av honom och kunde inte leva med det hon fick se.

Hur kom du på att du skulle skriva en roman om Anas öde?

– Det överraskade andra att en spansk författare valde att skriva om Bosnienkriget. Min avsikt var aldrig att skriva om kriget, som jag egentligen vet väldigt lite om, det var den personliga tragedin och Ana Mladics liv som intresserade mig. Som författare är det inte de stora ämnena som lockar mig, utan människorna. Speciellt konflikterna och det motsägelsefulla i en persons karaktär.

– Jag tyckte att Anas berättelse var så stark, en tragedi, men väldigt komplicerad. Kriget började 1991 i Slovenien, därefter i Kroatien och 1992 startade Bosnienkriget. Alltmedan vi firade Olympiska spelen i mitt land, två timmar därifrån med flygplan. Efter att Bosniska kriget slutade 1995 fortsatte ett annat krig. Jag kan inte skriva om detta, tänkte jag, det måste någon som kommer därifrån göra. Istället skrev jag en annan roman om saker jag visste något om, men när den var klar hade jag fortfarande berättelsen om Ana i huvudet. Jag kände att jag måste berätta den och bestämde mig för att skriva en novell om familjetragedin. Men tre månader blev tre år. Jag läste allt som fanns att läsa, reste till Serbien, Bosnien och Kroatien och var i kontakt med människor som hade levt under kriget och som fortfarande bodde där.

– Det fanns många journalister i Sarajevo som kände sig upprörda över att Europa behandlade kriget som något som inte rörde oss utan som en nationalistisk katastrof. Journalister från England, Italien, Tyskland, Spanien, Frankrike och Portugal ville rapportera om det som hände, om alla människor som dödades i massaker. Det finns många dokument om kriget, men det tog mig ett år att se Anas ansikte i ett bosniskt tv-program. I videon ser man Ratko Mladic, hans fru och en vacker ung kvinna som sitter utanför ett hus och skrattar. Där blir skärmen svart och nästa bild är på en begravning. Kameran zoomar in på kistan med ett foto på och du kan inte förstå att det är samma unga tjej som skrattade på skärmen för en sekund sedan. Jag ville veta vad som hände de här månaderna mellan skrattet och bilden över kistan.

Varför kändes hennes berättelse viktig att skriva om?

– Det var viktigt för mig att förstå. Inte bara den personliga familjetragedin utan också den kollektiva och jag ville berätta om båda. Ibland vet du inte varför, men som författare kan jag känna en längtan efter att berätta en viss historia. Så det är en del av min egen nyfikenhet och mitt behov av att veta vad hände. Jag är besatt av just självmord, en karaktär begår självmord i alla mina böcker. Om det inte finns med så är en roman av mig inte fullständig. För mig är det främmande, jag förstår självmord men när unga människor mördar sig själva, det är oacceptabelt. Hur kan du vägra livet innan det ens har startat? Det är vad som verkligen smärtar mig. I den här boken försöker jag nå ut till Ana och fråga henne, varför? Du var ju så ung.

Har det framkommit hur resten av Anas familj tog hennes död, sa de också att hon blev mördad?

– De lyssnade nog på mannen i familjen. Folket i Bosnien trodde att Ratko Mladic var en oskyldig man som aldrig skulle dömas. Han var en stor hjälte och masskerna han utsatt människor förnekades. Jag tror att familjen måste ha vetat att hon tog livet av sig, och även anledningarna till det, men de skulle aldrig säga det offentligt och det måste man respektera. För mig är han en hemsk man, för dem är han en pappa och en make.

Du var den första kvinnan på 40 år att vinna Spaniens nationella kritikerpris för den här boken.

– Ja, det är synd för det finns väldigt, väldigt bra kvinnliga författare i Spanien. Landet har alltid dominerats av män, även om det börjar ändras nu, så jag kunde inte tro att det var sant, det här priset är ju för män! De sa att de inte hade valt mig på grund av att jag är kvinna och jag svarade att jag vet, de valde mig för att jag inspireras av att vara kvinna. Sedan dess har två kvinnor till fått priset, så istället för att vänta ett helt århundrade väntar de bara några år. Men det är inte acceptabelt, vi måste prisa kvinnor.

Du studerade juridik och jobbade som jurist i arton år, hur såg steget ut till att bli författare på heltid?

– Jag har alltid varit intresserad av litteratur och läsning är en väldigt stor del av mitt liv. Läsningen är en lika stor del av min upplevelse som det jag är med om i verkliga livet. Så jag ville alltid bli författare men trodde inte att det skulle gå att leva på det, därför studerade jag juridik och fick en bra lön. Men jag hade ändå känslan av att jag inte gjorde vad jag ville så jag började skriva på fritiden, men blev mer och mer olycklig.

– Jag jämför det med ett äktenskap. Du gifter dig med någon som har det gott ställt och kommer att kunna ge dig trygghet, men samtidigt är det rätt tråkigt. Sedan kommer den här yngre killen som inte har en enda krona men som du känner stor dragning till och du kastar dig in i ett äventyr. Det är precis det jag gjorde. Jag har passion för skrivandet, men jag kände aldrig passion över juridiken. Och du lever bara en gång.

Är det något särskilt du strävar efter i ditt författarskap?

– Jag tycker inte att en roman behöver ha några budskap, men en sak som jag själv har lärt mig av att läsa är att alla människor är lika. Ingen är ensam.

– Min enda ambition är att skriva så bra jag kan och att fånga läsarens uppmärksamhet. I berättelsen Tusen och en natt måste en kvinna sitta och behålla Kung Shahriars uppmärksamhet med historier varje natt så att han inte dödar henne. När historien nästa är slut börjar hon på något nytt och eftersom han vill veta hur , det sluttar så fortsätter hon att leva. Alla läsare är Shahriar för mig. Min huvudsakliga uppgift är att hålla deras intresse uppe så att de inte stänger min bok.

Ana har redan blivit översatt till flera olika språk. Hur känns det att få ditt verk översatt?

– Det är en gåva. Men det är inte bara min bok, det är min översättares också. Samma bok blir annorlunda på varje språk.

Hur lätt är det att släppa kontrollen över hur berättelsen kan komma att ändras på det nya språket?

– Det handlar om tillit och i det här fallet så vet jag att Marika Gedin är en fantastisk översättare. Du har kontroll över din bok medan du skriver den, men i samma stund du ger den till förlaget så förlorar du kontrollen. Du måste låta boken leva sitt eget liv.

Du har nyligen deltagit på Stockholms Litteraturmässa, vad kommer du mer att göra under ditt besök i Sverige?

– Mitt schema har varit ganska fullt sedan jag kom hit. Jag har besökt en fantastisk park på en ö som tillhör kungen och ett vackert palats som tillhörde en prins, med en utställning av väldigt intressant kvinnliga skandinaviska konstnärer från år 1900. Idag kanske jag går till ett annat museum. Stockholm är en väldigt vacker stad, jag kommer absolut tillbaka.

The post Helgporträttet: “Jag kände att jag måste berätta” first appeared on Opulens.