FÖRESTÄLLNING. Fysikern, kemisten och tvåfaldiga Nobelpristagaren Marie Słodowska-Curies liv blir till musik.

Det är artisten, kompositören och dramatikern Camilla Ringquist som tolkat Słodowska-Curies liv musikaliskt. Ringquist har tonsatt viktiga händelser i forskarens liv, vilket blivit till konserten ”Piano Suite Curie”, vilken sätts upp tillsammans med violinisten Karin Hellqvist och cellisten Emelie Jeremias, i ett samarbete med Polska institutet i Stockholm.

– Föreställningar om kvinnor vid förra sekelskiftet har de senaste tio åren blivit mitt signum. Jag fascineras av deras mod. De bröt mot tidens konventioner och gick sin egen väg. Det inspirerar mig. Det finns så många att beundra, Marie Curie är en av dem. Det finns så många starka, vackra och dramatiska händelser i hennes liv som jag har tonsatt, säger Camilla Ringquist i ett pressmeddelande.

– Maries yngsta dotter Ève Curie var den enda konstnären i en familj av forskare. Hon var pianist och det blev min väg in i musiken. I min pianosvit blir pianot Èves röst, medan violinen får symbolisera Marie och cellon Pierre.

”Piano Suite Curie” sätts upp den 13 mars på Olympiateatern i Stockholm.

Anna Brynhildsen

The post Premiär för konsert om Marie Curies liv first appeared on Opulens.

LÅNGSAM PROSA. Han lämnade livet som kringflackande dramatiker för att skriva långsam prosa. I storverket “Septologin” fördjupar Nobelpristippade Jon Fosse synen på konsten, livet och Gud – utifrån människor som är ensamma men samtidigt bundna till varandra.

När Jon Fosse tänker tillbaka på sin barndoms landskap invid Hardangerfjorden är minnena målade i ljus och mörker: han ser bilder framför sig av ett nattsvart landskap, med vågornas brus i bakgrunden, där enstaka gatlyktor bildade små punkter av ljus.

– Det är ett vackert, starkt och väldigt mäktigt landskap. Om man är mottaglig för intryck går det inte att undgå att bli påverkad av det, säger Jon Fosse på ett hotell i Stockholm som han valde eftersom det ligger invid havet.

Landskapet är framträdande i hans senaste storverk, den sju delar långa “Septologin”, som kretsar kring två dubbelgångare med samma namn: Asle. Båda är konstnärer och båda har haft problem med spriten. Men en av dem kollapsar till slut. Temat kring ljus och mörker går igen i den ene Asles tankar om Gud, konsten och livet.

– Asle är väldigt upptagen av att bilder ska ha ett slags ljus i sig, säger Jon Fosse, som menar att ljuset bara kan synas om det också finns mörker i tavlan, likt gamla ikonbilder.

Känslig för intryck

Det är för sin dramatik som Jon Fosse är kanske mest känd. Hans pjäser har tolkats över tusen gånger över hela Europa, och under många år turnerade han runt till de olika uppsättningarna. Han reste ensam med en flaska whisky i bagaget.

– Det var mitt sällskap och det hjälpte mig. Men efter ett tag drack jag för mycket. Och då klarade jag inte att skriva längre, det har med precisionen att göra, säger han och berättar rättframt att det nu är tio år sedan han slutade med alkoholen.

Strax därpå konverterade han också till katolicismen.

Det kringflackande livet passade honom illa på flera sätt. Jon Fosse är känslig för intryck och för människors sårbarheter. Han ser aldrig på tv, lyssnar inte på radio och undviker folksamlingar.

– Det är en högkänslighet. Så jag avskärmar mig och lever tillbakadraget, säger han.

Som en motvikt till den mer intensiva dramatiken ville Fosse skriva en “långsam prosa”, och i “Septologin” väller orden fram över mer än tusen sidor. Handlingen planerade han inte – att skriva utifrån en plan tycker han är “ointressant”.

– Jag sätter mig alltid bara ner och börjar, och så lyssnar jag mig fram. Jag har varit författare i över 40 år nu och skrivandet fascinerar mig ännu mer än förut, och det är just för att jag vet inte vad som sker.

Varianter av liv

I böcker som “Sömnlösa” och “Det är Ales” förekommer samma personer som i “Septologin”, där finns en Asle, och även där handlar det om parallella liv. Jon Fosse har en tendens att skriva om par, för balansens skull, säger han men undrar själv varifrån dubbelgångartemat kom.

Många av personerna i hans böcker är ensamma, men samtidigt bundna till varandra.

– Ja, det tror jag stämmer. De är ensamma och tillsammans likaväl. Det är något jag inte riktigt kan förklara. Jag kan förklara väldigt lite om min prosa, och vill inte göra det heller. Jag upplever ofta att läsare kan min diktning mycket bättre än jag, säger han ödmjukt.

På samma sätt som Asle och Asles medvetanden glider samman smälter nutid och dåtid ihop – till exempel i minnen av Asles döda fru Ales. Jon Fosse menar att hela romanen utspelas i ett “utdraget nu”. Han jämför den också med det ögonblick inför döden då vissa menar att hela ens liv passerar revy.

– “Septologin” är varianter av ett liv som blandas samman och passerar förbi.

Komplexa människor

De många omtagningarna är utmärkande för Fosses stil, de är sprungna ur hans musikintresse. Och om Jon Fosse är svävande kring verkets mening är han bestämd kring hur texten ska låta – inte ett kommatecken får sitta fel. Med en reservoarpenna blir det ännu lättare att lyssna in, säger han, och börjar initierat tipsa om pennmärken.

Repetitionerna är också ett sätt att få in de pauser han ofta har i sina pjäser.

– Någon säger något och avbryter sig mitt i, det blir tyst. Det är lätt i ett teaterstycke, men man kan inte göra på samma sätt i en roman, säger han.

Han använder många men okomplicerade ord – själv kallar han det ett “basspråk”. Jon Fosse skriver om det lokala livet, och det brukar framhållas att hans romaner handlar om “vanliga”, “enkla” människor, men de begreppen protesterar han alltid mot.

– De jag skriver om är lika komplexa som alla andra människor. Man är inte enkel för att man inte kan ett akademiskt språk, säger han och fortsätter:

– Alla människor är vanliga och alla är unika, det är i det som människovärdet ligger. Ett gott diktverk ska vara just så, det ska inte likna något annat och det ska vara universellt och kunna tala till alla.

Elin Swedenmark/TT

The post Fosse: “Jag har ett slags högkänslighet” first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Den österrikiska författaren och poeten Friederike Mayröcker är död, uppger Svenska Dagbladet som hämtat uppgiften från hennes tyska förlag Suhrkamp. Mayröcker, en portalfigur inom den tyskspråkiga litteraturen, nämndes år efter år i Nobelprisspekulationerna och har sedan debuten 1946 givit ut ett hundratal verk.

På svenska finns hon utgiven av Ellerströms förlag och samtliga titlar, däribland diktsamlingen “Och jag ruskade en älskling”, är översatta av Ulla Ekblad-Forsgren.

Friederike Mayröcker blev 96 år gammal.

TT Nyhetsbyrån

The post Österrikiska Friederike Mayröcker är död first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. “Förutom att dikten råkar ha en alldeles särskilt relevans i dessa dystra dagar kan man beundra dess allmängiltighet.” Ivo Holmqvist kommenterar en dikt av Louise Glück, årets Nobelpristagare i litteratur.

Den lärde klassicisten och poeten Jesper Svenbro i Svenska Akademien är säkert glad över att en amerikansk kollega som är lika välbevandrad i klassisk mytologi som han har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Louise Glück anspelar ofta i sina dikter på de grekiska och romerska gudavärldarnas prominentare gestalter. Hon har klokt nog inte tagit för givet att hennes läsare, en skara som snabbt vuxit inte bara i hennes hemland USA alltsedan debuten 1968, är lika hemmastadda med ett klassiskt västerländskt bildningsarv. Därför inleder hon sin diktsamling Averno med att förklara titeln: kratersjön Avernus strax väster om Neapel ansågs i tidig romersk tid som nergången till underjorden och porten till helvetet.

Jonas Brun har tolkat den diktsamlingen (utgiven på Rámus förlag, 2017) mycket följsamt och idiomatiskt. När Anna Hallberg i DN, som en av många, nu skriver om Louise Glück inleder hon med hans version av diktens fyra första rader: “Man dör när ens ande dör./ Om inte, lever man./ Man gör det kanske inget vidare, men man fortsätter –/man har inget val.”

Men man ska helst läsa dikten som Louise Glück formulerade den, både konversant och skarpt (många av hennes dikter är lätt åtkomliga på nätet, bland annat på Poetry Foundations hemsida):

You die when your spirit dies
Otherwise, you live.
You may not do a good job of it, but you go on –
something you have no choice about.

When I tell this to my children
they pay no attention.
The old people, they think –
this is what they always do:
talk about things no one can see
to cover up all the brain cells they´re loosing.
They wink at each other;
listen to the old one, talking about the spirit
because he can´t remember anymore the word for chair.

It is terrible to be alone.
I don´t mean to live alone –
To be alone, where no one hears you.

I remember the word for chair
I want to say – I´m just not interested anymore.

I wake up thinking
You have to prepare.
Soon the spirit will give up –
all the chairs in the world won´t help you.

Förutom att dikten råkar ha en alldeles särskilt relevans i dessa dystra dagar kan man beundra dess allmängiltighet. Den skrevs för femton år sedan, när Louise Glück var 62 år. Hon har alltså hunnit bli 77 år vid det här laget men har säkert kvar alla ord. Det är hursomhelst en klok och framsynt dikt om allmängiltiga problem som förr eller (helst) senare drabbar de allra flesta: om en tilltagande ensamhet, och om plågan att famla efter ord och tappa bort dem. Väl så mycket rör dikten kring dilemman i många familjer, att en yngre generation låter den äldre veta att den är ganska irrelevant – det som en av världslitteraturens stora epiker som aldrig fick Nobelpriset (Leo Tolstoy) uttryckte så här: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

På nätet får man i dessa dagar fram en mycket stor mängd artiklar om Louise Glücks diktning men nästan lika mycket om hennes person. Så är också många av hennes dikter närgånget intima, med detaljer som tycks hämtade från två kraschade äktenskap (det första redan efter ett år), och ett komplicerat förhållande till modern som hann fira sin hundraårsdag. Det har hävdats att hennes sex år av en gåtfull och svårförklarad anorexi kan ha haft sitt upphov i en utdragen generationskonflikt. Ett sådant psykologiserande i det privata kan lämnas därhän. Men det är kanske är värt att notera att hennes far Daniel var en av uppfinnarna bakom kniven X-Acto som alla byggare av modellplan och båtar i balsa är välbekanta med. Han var sedan direktör i bolaget som tillverkade dem. De som kommenterat Nobelpriset har förstås inte missat chansen att påpeka att skärpan gått i arv…

Vad gäller Avernus-samlingen har Louise Glück avslöjat att hon lät sig inspireras från ett par olika håll, dels av Gustav Mahlers sångcykel Das Lied von der Erde (hon har erkänt att hon ibland besvärat familjen genom att lyssna på klassisk musik, ihärdigt och på högsta volym), och dels Henning Mankells kriminalromaner. Kan man tänka sig att de sista raderna i dikten här ovan har inspirerats av hur den luttrade Kurt Wallander i den sista delen i serien går in i afasins ordlöshet, dimma och mörker?

Så kan man förstås också höra ekon av geografiskt mera närliggande författare, inte minst av kvinnliga kolleger. Men här hörs säkert klanger också från T. S. Eliot och än mer av Edgar Lee Masters Spoon River Anthology vars gravskrifter inspirerades av de antika i Grekland. Och kanske lika mycket av den vise Robert Frost som var bonde i New Hampshire och höll kontakten med Dartmouth College där han studerat utan att ta examen. Louise Glück hör hemma i nordöstra USA. Hon är född i New York, växte delvis upp på Long Island (farföräldrarna var invandrade ungerska judar), och läste på en rad universitet i den landsändan (bland annat Sarah Lawrence, Wellesley och Columbia där poeten Stanley Kunitz blev en förebild) utan att ta någon slutexamen. Det har inte hindrat henne från att undervisa på en lång rad sådana genom åren, sedan många år på Yale i New Haven som klokt nog inte låter sina värderade medarbetare sägas upp av ett så futtigt skäl som ålder.

Louise Glück hör till de mest prisade av dagens diktare, både hemmavid (Barack Obama hängde en medalj runt hennes hals häromåret) och utomlands (alldeles nyligen fick hon Tranströmer-priset som Västerås stad delar ut, och där Per Wästberg sitter i priskommittén liksom han gör i Svenska Akademiens). Vid sin framfarna ålder har hon kanske inte behov av flera kulor, men det är inte länge sedan hon blev farmor till tvillingpojkar. Både de och deras far är säkert så väluppfostrade att de inte förtalar henne bakom ryggen om hon skulle glömma bort ordet för stol. Dock: you have to prepare…

The post Klok, framsynt och knivskarp first appeared on Opulens.

INGÅNGAR. Målvaktens skräck vid straffspark, Kort brev till långsamt farväl och Långsam hemkomst är alla goda ingångar till Handkes prosa. Samtliga är de i egen rätt var och en mästerstycken i det korta formatet, skriver Tommy Gunnarsson.

Målvaktens skräck vid straffspark, Kort brev till långt farväl, Långsam hemkomst av Peter Handke
Albert Bonniers Förlag

I och med tilldelningen av 2019 års nobelpris i litteratur till Peter Handke har Bonniers valt att återutge tre av hans mest lästa verk, Målvaktens skräck vid straffspark, Kort brev till långt farväl och Långsam hemkomst i en och samma volym. Samtliga tillhör de den framstående delen av Handkes bibliografi som legat till grund för att han tilldelades nobelpriset.

Den första boken i volymen, Målvaktens skräck vid straffspark ifrån 1970, är en av Handkes allra tidigaste verk och den andra av hans böcker som översattes och gavs ut på svenska. Denna kortroman, eller långnovell om man så vill, tillhör inte bara en av Handkes allra mest lästa böcker, utan är också en av hans kritikermässigt mest beundrade och har dessutom kommit att få något av en kultstämpel. Handlingen, vilken inte är mycket att orda om, tilltar sig i en österrikisk gränsstad där huvudpersonen Bloch, en före detta fotbollsmålvakt som svårligen hankar sig fram som byggnadsarbetare, driver omkring.

Handke är ofta i sina verk en osedvanligt spänningsbefriad författare. Fokus i hans romaner ligger som oftast på skildringen av mänskliga tillstånd och öden, vilka inte saknar dramatiskt förflutet, men som är fjärran från uppbyggliga intriger. Målvaktens skräck vid straffspark är inget undantag från detta, men i början av boken förekommer ett strypmord som Bloch utför på en ung kvinnlig biografarbetare efter att han inlett en affär med henne.

Mordet som Bloch begår kommer tidigt i boken och mycket plötsligt utan förvarning. Som läsare blir man dock inte förvånad. Huvudpersonens tillvaro, vilken tycks hårt koncentrerad kring ett tomhetens totala mörker, präglas från början till slut av handlingar som samtliga för honom personligen tycks moraliskt totalt befriade.

Redan när boken gavs ut första gången drogs bland litteraturkritiker både i hemlandet Österrike och internationellt hyllande paralleller till Albert Camus Främlingen, men den jämförelsen är i grunden missvisande för att beskriva vad Målvaktens skräck vid straffspark är för slags litterärt verk. I Främlingen präglas Meursaults främlingskap och nihilistiska hållning mycket av en dåtida fransk manlig jargong. Blochs främlingskap är av en helt annan art än den hos Meursault. Bakom Blochs främlingskap anas en på djupet sårad och desperat person som verkat förlorat alla mellanmänskliga sammanhang, och verklighet och dröm tycks hela tiden vara i ett slags upplösningstillstånd. Kafka är härvid en annan litterär parallell många dragit till romanen, men epitet som kontemplativ thriller är ändå kanske mer korrekt än något annat för att beskriva boken litterärt.

Förutom det skildrade mordet är Målvaktens skräck vid straffspark en mer eller mindre händelsefattig bok, men Blochs skildrade gränsgångartillvaro mellan verklighet och dröm, mänskligt och omänskligt, känslor och känslokyla och förföljelsemanier håller läsaren hela tiden i ett starkt suggestivt grepp. Bloch är en extrem som människa, men det mästerliga i Handkes skildring av hans karaktär blottlägger en inte helt främmande allmänmänsklig existentiell klaustrofobisk ensamhet där gränsen för den egna projiceringen och omvärlden kommit att suddas ut.

I den andra boken i volymen, Kort Brev till långt farväl (1972), som nog får sägas vara ett av Handkes mest lättillgängliga prosaverk, befinner sig berättarjaget, som just lämnat sin hustru efter att deras äktenskap fallit sönder, i Providence (inte långt ifrån New York) där han tar emot ett brev. Brevet, vars avsändare är hans fru, innehåller enbart följande två meningar: ”Jag är i New York. Sök inte upp mig där är du snäll, det vore inte skönt att hitta mig”. För den med någon form av förmåga att läsa mellan raderna står det dock snart redan i romanens inledning klart att berättarjagets hustru snarare desperat vill ge sig till känna för honom, och det som följer är både till det yttre och inre en katt-och-råtta lek över USA mellan två sårade människor som ser försoning som svåråtkomlig men som ändå desperat vill få till varsin uppgörelse.

Melankolisk och drömsk road movie i bokform kan kanske låta som en platt beskrivning, men det är ganska mycket just vad Kort brev till långt farväl är för bok. Peter Handkes konstnärliga syskonskap med den tyske filmregissören Wim Wenders, som bland annat filmatiserade Målvaktens skräck vid straffspark 1972 och regisserade Himmel över Berlin (1987) efter Handkes manus och som blev tongivande inom just genren road movies genom filmer som Med Alice på halsen (1974), för övrigt löst baserad på Kort brev till långt farväl, och Paris, Texas (1984), är romanen igenom starkt närvarande. Med Wenders delar Handke i Kort brev till långt farväl också samma något distanserade men aldrig högdragna och samtidigt kärleksfulla relation till Amerika, vilken inte minst lyser igenom i romanens miljöbeskrivningar.

Man, medelålders, eller på väg in i medelåldern, något hudlös, rotlös, desillusionerad både i relation till andra och sig själv är berättarjaget i Kort brev till långt farväl en typisk huvudperson i Handkes litterära värld. Det berättarjaget i romanen gång på gång i sitt inre ställs inför är att flykten ifrån hustrun är också flykten ifrån det egna jaget. Som ofta i Handkes böcker är det inte upplevelser av ensamhet i sig som först och främst existentiellt blottställer huvudpersonen, snarare då hur omöjlig en faktisk ensamhet är i en absolut mening. Det finns alltid som skuggor av det egna jaget andra eller den andra att förhålla sig till, i det här fallet en i både det yttre och inre förföljande hustru, och en faktisk ensamhet ter sig nästan snarare emellanåt som en befriare om den vore möjlig.

De yttre händelserna i Kort brev till långt farväl är som ofta i Handkes böcker aldrig av det spektakulära slaget, men Handke är här precis som i många av hans övriga böcker en mästare på att kunna beskriva det mest banala och samtidigt ge det ett närmast hallucinatoriskt levande skimmer. Varje beskriven detalj, varje ögonblicksbild i Kort brev till långt farväl är laddad med existensens hela närvaro.

Långsam hemkomst (1978) är den tredje boken i samlingsvolymen. Huvudpersonen i romanen, en geolog vid namn Valentin Sorger, befinner sig i bokens inledning nära polcirkeln på den amerikanska kontinenten. Bortom civilisationen och fjärran från sitt hemland belägget någonstans i Europa och sina familjeband befinner sig Sorger här i en slags yttre och inre exil. Hans krisartade exil verkar dock inte vara helt odelat frivillig. Den här typen av existentiell och oroande kluvenhet mellan jaget och det förflutnas rötter är återkommande i nästan alla av Handkes prosaverk.

Tidsfristen för Sorgers anställning inom gruvindustrin håller i romanens inledning på att ta slut och han är i färd att återvända hem. Sorgers hemfärd tar honom inte helt oproblematiskt genom nästan hela den amerikanska kontinenten och dess metropoler, och precis som Kort brev till långt farväl kan Långsam hemkomst beskrivas vara en slags road movie i bokform. Långsam hemkomst är dock berättad i tredje person och stilen en helt annan. Långsam hemkomst har en mer frimodig ton i berättandet och pekar mer mot Handkes senare litterära alster där romanformens gränser hela tiden tangerar det lyriska och närmar sig antiromanen och konstnärligt kommit att kulminera i mästerverket Mitt år i Ingenmansbukten (1994).

Geografiska platser och miljöbeskrivningar skildras precis som i Kort brev till långt farväl i Långsam hemkomst närmast exakt och har sällan fiktiv bakgrund. Samtidigt är dessa fysiska beskrivningar poetiska bilder av huvudpersonens egna inre tillstånd. Handkes prosa rör sig på detta vis nästan alltid i ett yttre och inre på samma gång, ett grepp som han som författare hanterar på ett ytterst strängt och samtidigt frigörande sätt.

Målvaktens skräck vid straffspark, Kort brev till långsamt farväl och Långsam hemkomst är alla goda ingångar till Handkes prosa. Samtliga är de i egen rätt var och en mästerstycken i det korta formatet, och samtidigt visar de på olika sätt bredden på Handkes förmåga som berättare. Begreppet berättare ska dock inte när det kommer till Handke fattas i strikt konventionell mening. Berättandet hos Handke rör sig sällan kring en pågående intrig men desto mer med fokus på det starkt subjektiva, drabbande, märkliga och fascinerande tillståndet att existera som människa. Är man som läsare bara öppen inför detta blir Handke allt annat än en tråkig och svåråtkomlig författare, utan snarare då mer självklar och tidlös än det mesta.

The post Tre korta mästerstycken first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Den eurocentriska litteratursynen måste, och kommer, att urholkas, skriver Carsten Palmer Schale.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Här i Hälleviksstrand, Bohusläns pärla, har vi sedan länge haft mentala broar till all världens länder. Detta har stärkt oss i vår internationella gemenskap med andra folk, och berikat våra liv. Inte minst märktes det nu, när Nobelprisen i litteratur för 2018 och 2019, delades ut. En rad kontakter med våra närmaste i de från Stockholms, men inte Hälleviksstrands, horisont mer perifera länderna blev nämligen helt plötsligt nödvändiga att ta.

Inte minst med litteraturälskarna i Gaborone och Ulan Bator. De hade, uppmuntrade av vår egen akademi, trott att åtminstone något av grannländerna skulle belönas i år; inte minst eftersom det ju var två pris som stod på spel, och det faktum att vi i Hälleviksstrandsakademin 2018 delade ut ett alternativt pris till författaren Barolong Seboni i Botswana och, i år, 2019, till den mongoliske poeten Batkhuyag Purevkhuu.

Visserligen erkänner de stora kultursidorna i dessa länder Peter Handke och Olga Tokarczuk som betydande författare, men undrar ändå varför den svenska litteraturbastionen framhärdar i att uppvisa sitt postkoloniala beteende. När det inte blir engelskspråkiga författare, så blir det centraleuropeiska. Den eurocentriska normen tycks ha befästs. Detta är trist och inte uppmuntrande.

Från Gaborone meddelas att man åtminstone hade räknat med wa Tiongó eller Adichie, från Ulan Bator någon enda ryss eller kines. Det är inte utan att vi förstår – och känner med – dem. Neuropa förnekar sig inte, och så icke heller Svitjod. Hur tidningarna, flertalet åtminstone, och tyckarna, resonerade var dessutom en bekräftelse om att lagt kort faktiskt ligger. Anne Carson, Margaret Atwood stod högt i kurs, såsom till och med Jon Fosse och Mircea Cartarescu.

Den uppkomna situationen har tvingat oss att fatta ett drastiskt beslut. Nästa år, 2020, skall vi dela ut ett Nobelpris till varje världsdel. Med tanke på att bara en miljard människor räknas i normalfallet, men inte de övriga sex miljarderna, är detta inte mer än rätt. Tre humrar var kommer dessutom priset att bestå av. För varje man, exempelvis wa Tiongó, skall också en kvinna, exempelvis Chimamanda Ngozi Adichie, belönas.

Den eurocentriska litteratursynen måste, och kommer, att urholkas. Vår korta lista, om 33 namn, är redan klar.

För Hälleviksstrandsakademin,

The post De eurocentriska Nobelprisen i litteratur first appeared on Opulens.

KRITIK MOT EKONOMIPRIS. Det kan faktiskt vara så att Nobelpristagaren i ekonomi, Nordhaus, kan ha bidragit till att det inte längre är möjligt att klara en global temperaturhöjning på max 1.5 grader, skriver Roger Bydler i sitt debattinlägg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Nobelpriset i ekonomi till William Nordhaus är ingen fjäder i hatten för dem som utser pristagare. Tvärtom förtjänar de all kritik de kan få för valet. Nordhaus tillhör de ekonomer som ser klimatåtgärder som kostnader och inte som investeringar. Hans resonemang går då ut på att vi ska hålla tillbaka med åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser idag, med argumentet att vi kommer att ha bättre råd i framtiden, eftersom vi då blir rikare. Synsättet baseras alltså på en ständig och stadig tillväxt i ekonomin. Han ser den globala uppvärmningen och dess konsekvenser som ett problem marknaden ska lösa och kallar utsläppen av koldioxid med ekonomijargong för ”marknadsmisslyckanden”.

Redan på 1970-talet började Nordhaus utveckla modeller för att beräkna vad som är rimligt att investera idag och vad som det är ekonomiskt att vänta med att investera. Dessa modeller har använts även av FN:s klimatpanel och det är för dessa modeller han nu får ekonomipriset. Men som med alla modeller blir utfallet av beräkningarna beroende på de värden som stoppas in i analyserna. Han har då tonat ner riskerna för konsekvenserna av den globala uppvärmningen även om temperaturhöjningen skulle överstiga 3 grader samtidigt som han har menat att omedelbara åtgärder blir för dyra.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Tidpunkten för val av pristagare kunde ju heller inte vara sämre vald. FN:s klimatpanel kom med sin rapport om konsekvenser av 1.5 graders uppvärmning och vad det skulle innebära samtidigt som Nobelpriset till Nordhaus offentliggjordes. Om vi ska klara 1.5-gradersgränsen krävs enligt rapporten en omställning av samhället i en omfattning som ”mänskligheten aldrig upplevt tidigare”. Den stora nyheten med rapporten hur stor skillnad en halv grads uppvärmning, från 1.5 till 2 grader, innebär. Riskerna ökar för att konsekvenserna blir mer eller mindre förödande inom vissa områden. Korallreven kan bli helt utraderade och vissa processer kan sättas igång som vi inte kan stoppa, till exempel avsmältningen av havsisen i Arktis och glaciärerna på Grönland och delar av Antarktis.

Att det är bråttom om vi ska klara en global uppvärmning på max 1.5 grader får vi en uppfattning om genom att se hur stor kolbudget — alltså den beräknade utsläppsmängd som återstår innan den globala temperaturen har stigit med 1.5 grader — som återstår. Om vi fördelar den globala kolbudgeten jämt över alla jordens innevånare blir vår kvot i Sverige omkring 55 ton per person att släppa ut. Vi orsakar idag utsläpp på mellan 10 och 11 ton per person och år. Ska vi bidra till max 1.5 graders uppvärmning har vi alltså 5 år på oss innan vår kvot är slut om vi inte minskar våra utsläpp.

Det kan faktiskt vara så att Nobelpristagaren i ekonomi, Nordhaus, kan ha bidragit till att det inte längre är möjligt att klara en global temperaturhöjning på max 1.5 grader. Det mål som sattes i Parisöverenskommelsen och som i IPCC-rapporten pekas på som så viktigt att sträva efter.

The post Ekonomipris ingen fjäder i hatten first appeared on Opulens.

Vi kan lätt tro att livesändningen av Nobelfesten fått fler tittare i år. Skälet är Svenska Akademidramat, som blivit både tragedi och fars, och därmed lyckats skapa mer stoff till journalisterna och göra bättre reklam än Mikael Persbrandts memoarer. Som en burk med Nobels dynamit som antänts, sprängdes locket nyligen av när det visade sig att pristagarnas namn under flera år läckt ut innan tillkännagivandet. De adertons rykte är besudlat.

Kanske önskade ledamöterna bara att vinden lägger sig och att de ska slippa svälja påtryckningarna om att de måste reformera sina stadgar, när de under evighetssittningen filmades förtära lammsadel och skåla utan klirr. När taxin levererat hem Kloker, Trötter, Glader och Butter efter festligheterna, trädde de ur strålkastarljuset och hoppades få gå i ide till nästa års oktober då en ny litteraturpristagare ska utses.

Låt oss i all hast glömma vad DNs kulturchef Björn Wiman efterfrågade i Morgonstudion, SVT 11/12, att de utvalda lärda ska ”professionalisera” Gustav III:s instiftade fristående akademi.

Akademiledamöterna kan trösta sig med att lite tyder på att millenials skulle finna en bankett med kungafamiljen, näringslivsdirektörer som generöst och skattefritt skänkt till NobeIinstitutet, alla dessa gråhåriga damer och herrar i sidenfodral och frack, roande. Denna generation unga, som lever med bördan av faktaresistens eller befinner sig i en filterbubbla, är  så illa ställda att de behöver hjälp av en viralgranskare och en, i och för sig god idé, litteraturkanon att utgå ifrån. Vi kan ana att bildning inte står högt i kurs, till Vetenskapsakademins förtvivlan.

Fanbärarna, dessa unga studerande, kan förhoppningsvis vara kritiska och likt Jean-Paul Sartre se problematiken och bördan med att pristagare blir förknippade med en anrik institution. Det går att undra varför det överhuvud taget existerar nobelpris i det ovetenskapliga ämnet ekonomi och det svårdefinierade fred.

Kazau Ishiguro nämde i sitt bankettal heiwa – ordet fred på japanska – att det aldrig kunde bli sig likt efter att bomben detonerat och det mörka molnet lagt sig över hans mors Nagasaki. När fredsduvor tycks utrotningshotade är det ett osäkert tidevarv vi lever i och att Nobelstiftelsen inte dragit tillbaka fredsprisen varken i Aung San Suu Kyis fall eller i Barack Obamas, placerar dem vid skampålen. Världsledare kan inte komma undan med att de mottagit priset under andra omständigheter, när de efteråt mördat i sin nations namn.

Sartre tackade nej till litteraturpriset och skrev ett brev som publicerades i Le Figaro där han förklarade att det inte var rätt att som socialist motta utmärkelser, speciellt fann han en problemsamling med att ha en så västifierad utmärkelse, där priset ofta gått till de politiskt korrekta författarna och sällan rebellerna. Om det gått till någon i öst så har det varit i opposition till en röd ideologi.

Legitimiteten bör ifrågasättas när de som förfinat skriverikonsten till den grad att de lyckats bli nominerade och utvalda, vunnit på grund av akademiledamöternas slätstrukna liberala världsåskådning.

Absolut skall ingen skugga falla över de vetenskapliga utmärkelserna. Det finns hopp för generationerna som ska ta över. På en föreläsning med pristagarna på Stockholms Universitet flockades förra veckan studenter. När det blivit fullt i Aula Magna satt de på golvet i korridorer utanför och streamade direktsändningen på sina skärmar . Entusiasmen var stor när äntligen någon lyckats med vad Einstein kunde förutse men inte trodde någonsin skulle bli möjligt; att mäta svarta håls gravitationsvågor.

Det finns mycket att ifrågasätta när vi tittar på det skinande men befläckade priset. Det är så mansdominerat, vilket är besynnerligt men svårt att styra över på annat vis än att forskarmiljöerna börjar lyfta fram kvinnliga forskare och ge dem samma möjligheter som det motsatta könet.

The post Ett befläckat pris first appeared on Opulens.

Sedan starten 1901 har bara drygt fem procent av nobelprisen tilldelats kvinnor. I år ser det inte bättre ut. “Lösningen ligger delvis hos oss, men också hos alla dem som har rätt att nominera” säger Göran K. Hansson, ständig sekreterare i Kungliga Vetenskapsakademien.

The post Kent Wisti om Nobelprisen 2017 first appeared on Opulens.

2017 års nobelpris i fysik gick till en trio forskare mätte svallvågorna från två kolliderande svarta hål. Det startade en  ny era för astronomin och bekräftade det som Einstein sade för hundra år sedan, att gravitationsvågor existerar.

The post Kent Wisti om nobelpriet i fysik first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Aung San Suu Kyi, Burmas statsråd, har varit i nyheterna igen. Från att ha varit en hoppfull figur har hon gått till en moralisk skamfläck. Hon har vunnit Nobels fredspris, och många hade hoppats på att hon skulle bli en enande kraft i landet. Än en gång har fredspriskommittén visat sig satsa på fel kort.

För tillfället pågår ett folkmord på den muslimska rohingyabefolkningen, och det bästa Suu Kyi kan göra är att rycka på axlarna. Det som gör mig mest förvånad i det hela är de upprepade kraven på att dra tillbaka fredspriset för Suu Kyi, som om det gjorde någon skillnad. Det gör det inte, för priset har alltid varit en fars.

Låt oss titta på vilka kommittén delat ut det till genom åren: 1906 Theodore Roosevelt, fem år efter prisets instiftande, för sitt medlande i rysk-japanska kriget. Om någon amerikan ska tilldelas titeln som USA:s första imperialistiska president så är det Teddy. Med honom som befälhavare ockuperade amerikanska armén filipinerna och mördade hundratusentals. Men vad gör döda filippiner i förhållande till en diplomatisk insats i ett krig?

1919 gick det till Woodrow Wilson. En fullblodsrasist som i Europa la grunden till idén att nationsgränser skulle dras efter olika etniska gruppers krav, något som gav bränsle åt nationalismen på kontinenten. Gandhi fick aldrig något pris, det ansågs alltför kontroversiellt, så några kriterier hade man allt. 1994 tilldelades det Arafat, Peres och Rabin för att de träffade det förskräckliga Osloavtalet, som lyckades med konststycket att ge Israel ännu mer makt att utöka ockupationen, och gav palestinierna en regering som är betald av Israel för att göra ockupationsmaktens jobb.

Den lägsta punkten som kommittén sjunkit till måste ändå vara 1973 när priset gick till Henry Kissinger, mannen som haft ett finger med i nästan varje folkrättsbrott som begicks i kalla krigets senare skede. Så vad finns det egentligen kvar av heder för priset att bevara? Självklart har priset gått till en del välförtjänta mottagare, men alltid när kontroversen lagt sig, och aldrig när någon högt uppsatt inom västvärldens stormakter kunnat protestera. För priskommittén är feg. Det är prisets största problem. Freden behöver uppmuntra sina förkämpar, inte vara en ryggdunk till dem som redan har resurserna på sin sida. Vad skulle till exempel ha hänt om man  gett priset till Chelsea Manning när hon satt i fängelse? Skulle det ha löst hennes situation? Kanske inte, men det skulle ändå ha visat vad som krävs för att stå upp för freden på riktigt – en uppoffring, antagligen olaglig, för att visa hur imperiets skitgöra faktiskt går till.

”Imperiets skitgöra” för mig tillbaka till Burma. Det var precis de orden som en ung Eric Blair, senare med det fingerade författarnamnet George Orwell, använde för att beskriva sin tid i det brittiska Burma som kolonialpolis. Landet har en komplex etnisk sammansättning – det påminner om Balkan på det sättet – och här var britterna även med sina mått mätt kreativa i hur de lyckades söndra landet för att härska. Landet styrs av den buddhistiska militären, vars ideologi är nästan fascistisk – de erkänner inte muslimerna av Burma som människor.

Krig och imperialism är smutsigt, men fredspriset vill inte få sina händer befläckade så länge det inte handlar om att putsa amerikanska imperiets skor. Om ni behöver sörja, sörj då för Burmas muslimer; men spill inga tårar för fredspriset, för det har länge varit meningslöst.

The post Gråt inte för fredspriset, ty det är redan dött first appeared on Opulens.

KÅSERI. Nobelpriset i litteratur äger sin huvudsakliga gestaltning i procedurer. Komma-ut-genom-dörren-tillkännagivandet är det initiala, geniala. Den som en gång kom på att prismeddelaren skulle komma ut genom en högtrösklat aristokratisk dörr borde tillägnas ett eget oratorium för dess effektfullhet. Så direkt, så nådegåvenedstigande brutalt gestaltat.

I sakfrågan, prisets syfte och kultur, kan man omedelbart säga att prisets övergripande anda och mening ligger i ceremonielen, själva utkorandets exponerade glans med dess air av upphöjelse och utstuderad premiering. Som vore den till för de redan upphöjda aktualiserande nivåskillnadernas förhärligande lyskraft och exklusiva betydelse illustrerad just i det nedstigande deklarerandet av pristagarens uppstigande.

Här prisas storheten i att vara utsedd, att bli lagerkransad till nesa för alla outsedda. Priset tar höjd. Utdelar ära. Förändrar nivå för den utkorade, därmed i praktiken också för de ickeutkorade. Vilket i sig mäter ut Svenska Akademins absoluta överhöghet. Denna grandiositet att äga mandat att utse nivå som ett mått på Akademins storhet. Att själva premierandet är storheten. Att Akademin upprättar konstnärliga nivåer inte i kraft av det konstnärliga innehållet i sig utan i måttet på dess subjektiva betydelserelation till andra konstverk/konstnärer. Att värdet ligger i det rituella utkorandets kraft att särskilja konst i värdenivåer. Att utkorandehandlingen äger större värde än den apostroferade litteraturkonsten i sig.

I Akademins ärende ligger infattat en apostrofering om förväntad reaktion av undergiven tacksamhetsskuld hos den utsedde, att denne per automatik bör exponera tvivel kring att vara värdig upphöjelsen vilket är detsamma som att pristagaren inser storheten i det skedda och i dess förlängning värdesätter Akademins överhöghet.

Och… om då den apostroferade inte svarar på den deklarerade upphöjelsen…

Här är viktigt att klargöra, understryka och förtydliga att den förberedande och egentliga upphöjelsen sker i stängda rum. Handlingen har vid offentliggörandet i praktiken redan skett bortom konstnärens vetskap. Den utsedde har inte deltagit, inte sagt sig vara beredvillig att vara tillgänglig som objekt eller ens kunnat äga vetskap om att överhuvudtaget vara aktuell i beredningen. Och i nästa steg bör betänkas att upphöjelsen också enligt kultursyn, konst och/eller i kontext hos aktuell konstnär kan ligga i farans riktning. Att den utsedde konstnärens hela konstnärliga livsgärning kan tänkas svära i grunden mot allt som innehåller idéer om klassificering av konst.

Svenska Akademins överambition att kröna en litterär konstnär, lagerkransa densamme som exklusiv gunstling och premierad estradör vid Parnassens glansfulla hov utgjör ett ärende i sig, utanför själva konsten. En självständig manifestation av Akademins egen värdighet. Med andra ord en handling av eget värde, egentligen och i grunden utpekande Akademins upphöjdhet.

I den ickeoffentliga destilleringsprocess som sker vid utvinnandet av litteraturpristagare ligger det i farans ultimata riktning för att inte säga i dess omedelbara fara att resultatet kan verka som en handling av diametralt motsatt, till och med fientlig karaktär visavi den prisades konstnärliga ärende. Att konstnären i alla sina uttryk, avtryck och genererade intryck kan vara en ivrig förnekare av allt vad priset representerar vilket därmed riskerar leda till en kollision mellan konstnärliga värdegrunder.

Det bör påpekas att denna traditionstunga Nobelpriskultur av egna skäl och historisk orsak infattas i ett okontrollerbart gyckelspel i kraft av att den i hemlighet faktiskt ämnar upphöja, kanonisera och konservera konstnären och dennes konst utan vederbörandes vetskap, och fortfarande utan konstnärens kännedom offentliggöra sitt syfte att lägga in vederbörande i verbal sprit, utkristallisera och kanonisera pristagarens i detta fall framsjungna poesi till skulpturala pokaler av historiskt dökött, bortom kontroll och utan konstnärens medgivande.

Och att det egentliga innehållet i Nobelkulturen till sin karaktär är Akademins önskan att påvisa egen överhög status över konstnären, att den är sin egen timbre nog, och kräver absolut acceptans och respektfull hållning från pristagaren. Att Nobelkulturen och dess ceremonier med detta icensättande placerar sig högt över pristagarens konstnärliga status.

I detta undanglidande fall blev intet av intet.
Pristagaren var inte närvarande.

Allt var en illusion, en gäckande skugga av uttänkt fel och feltänkt utfall. Reaktionen på detta ickesvarande bär på Nobelprisets hela statuskontext av tyngd och vad den utlöste bland allmänheten:

”Han är ju bara en gammal överårig hippie, en sedan länge kanoniserad protestsångare postumt kvarbliven i blytung stank av haschdoftande musikfester garnerade av spektakulära polisingripanden vid demonstrationer. Mitt i detta dimmiga pristagartöcken finns spöken av ting och händelser som Ravi Shankars sitar, The Bands band, George Harrissons sent anlagda svartskägg, Woody Guthries stämgaffel, Janis Joplins hesröstade knarkdöd, svarta pantrarnas militanta gettomarscher, mordet på JFK, och hela 70-tales övriga omfång med det gröna gräsmatteslagfältet på Kent State university som kröning av tidsscenen där nationalgardet sköt skarpt mot vietnamprotesterande studenter och släckte liv i sikte. Och ur dessa udda rökelseridåer steg hägringar från Jordens folk, allsköns filosofiska framtidsskådare, evighetsdemonstranter, grönsaksätare, marknära jordsorkar, trädkramare av ambitiös klättersort, gräv-där-du-står-arkitekter, vinddrivna naturälskare, och andra allmänt livselixirexponerande, extremt existentiella alternativprofeter, här lösgjordes mentala odörer från handpåläggning, stenterapi, gyttjebadsinläggningar ända bort till hawaiansk tarmsköljning, med en grov grundström i alltihop av demokratiskt sinnelag med en ytterligt vass kil riktad mot kapitalismens allra ondaste yttringar.”

Här kom denna prisblankettartade promotion dragande med ett slags litterärt värdslig metaenergi av uttalat pseudoärende att upphöja pristagaren ovan alla dessa existentiella grundtankar om att gräva där du står, vara sin egen och älska alla. Vad kunde upphöja honom ytterligare? Vad hade han inte förstått? Vad skulle tillkännages honom som skulle höja hans konstnärliga omfång och skapa mer djup och högre status?

En bankett? Bordsplaceringar?
Med konungs och drottnings kanoniserad närvaro?

Det gick ej att nå konstnären.
Hela ceremonin var i gungning.

Inte ens de litterärt undergrundande oppositionella i Nobellandet som i vanlig ordning hyllade alla utomstående, sidoverkande alternativpoeter kunde klara av detta uteblivande.

Inga böcker? Med pärmar?
Varför svarar han inte?

Han har både i text och musik i innehåll och attityd men också i den konstnärliga kontexten alltid varit emot det infattade och för det utanförliggande, bortanför det etablerade, i betydelsen mot det tillrättalagda rigida konserverade. Alltid för en uppbrytning av det bestående, mot det människodödande krigsmaskinerikatatoniskt grundrigida, för det genuint mänskliga.

Nobelkommitén önskade i sin symbolik klippa honom, städa honom, skaffa honom ett jobb med upphöjd status.

Det är då mitt i detta som pristagares sång börjar ljuda, den ursprungspubertala kåthetens hymn och rytm, för en generation som sjöng sånger synonymt med sina nervskälvningar identiska i ärende, känsla och takt med pristagargurrans vibrerande strängar. Det var hela inresekretoriska systemets akt av genuin kåthet på livet som anlade ackorden, de skärande salivutsöndringssekvenser som gick bärsärk i samtida ungdomars sköra tankesystem om att allt ont skulle upp på den aggressiva agendan, krossas och pulvriseras i naken kamp, smetas ut i sin genomskinliga glans med hjälp av musikfesters marknära kärlek i magnetkönad tvillingeufori i könsutsuddande expeditioner ända ned i klittakli och snorrepirr.

Och de fann sig hemma i pristagarmelodierna burna av den nasala rösten, denna mistlurs klagan, ljudande likt en metallstekel spretande på stekhett plåttak migränskramlande energisk med en sylvass nasalamerikans gatupoetiska gnällöverhöghet så urhistoriskt vacker i sin klagan så tillgänglig i sin svåråtkomlighet så hel i sitt trasiga ursprung.

Det fanns beundrare som lyssnat sig hundrafalt i tilldragelse till hans musik, att de känt hans strofer och musikaliska tonlägen i direkt blodöverförelse i dåtida närvaro i det kroppsliga dåläget, en tidsperiod där alla de närvarade kände samma livssorgs melankoliska längtan till den genuina upplevelsen.

Hans poesi, nedsänkt och genialt dränkt och gestaltad i hans nasala sång.

De som kände, tog tag i, antog och intog detta utmanande, förhållandesceneri, fick mått på sina liv relativt detta djupa tag av tsunamiskpolitiska omstörtandeeuforiska vågrörelser extremtecknade i det mentala, hisnande brutalt lockande, omskiftat vinglande verkliga, graverat lustgenombrytande i personkåta nedtag, i stundtals farliga spel med liv liggande horisontellt i lägrande poser av skira möjligheters försåtliga riktningar, inkännade, gåtfulla, utklädda i ett föreställandevågat vaktande vara. Allt övervakat av äkta begriplighet i gjutna referenser.

Och så kom promotionen, utan konstnärens fysiska närvaro, andligen framförd av en hänförande varelse skapad ur gräsväxters alternativenergier i det outdroppade hjärtat av sant antijanteliv och eminent livskärlek, en bary-ton-kvinna i sin mest högburna glöd och virilt hesomfattande härlighet av naturlighet. Och just, hennes avkomna sång, hennes djupmänskliga avsångsintervenering hämtad ända nere från rötter av mänskligaste liv, från ursprungets mylla, gruppgrävt ur samma källa av en hel generation som älskade pristagarens ljuvt antirigida poesi.

Han var där!

The post Ändå var han där first appeared on Opulens.